#kändes som

[poaterre1]

Unar

[museofvoid]

träffade jesper rönndahl på jobbet igår btw if you even care

[utvarpcity]

kollar inte på melodifestivalen men måste säga att höra att JAY SMITH ska göra en mainstream comeback nu idag är årets chock. publikfavoriten och vinnaren i idol 2010 (bästa säsongen btw) som bara typ försvann på ett nästintill mystiskt sätt… FJORTON år senare i MELODIFESTIVALEN av alla scener. om det inte hade stått i tidningen hade jag trott det var ett skämt

[nimomo-mo]

Just venting bc ive exhausted my friends with this lol

[bumblebeehug]

Jag väljer alltid dig

Summary: Efter ännu ett jobb som slutat i lågor, säger Lucy ifrån. Natsu gör sitt bästa att fjäska tillbaka sig till sin position som hennes favoritperson. Swedish NaLu one-shot. Ao3 - FF.net

***

Lucy knuffade igen porten till gillets hus med en suck. Hela dagen hade hon slitit som ett djur: jagat vildsvins-liknande monster bort från böndernas fält, byggt barriärer för att skydda gårdarna framöver, och som om det inte var nog hade Natsu och Happy endast eldat på dilemmat. Bokstavligen. Uppdraget hade sett missvisande ut på pappret: planen var att det skulle ta några timmar, max, men tyvärr var monstren oväntat stora, elden spreds, och Lucys himlakroppsvänner var extra trotsiga. Att dessutom behöva torka spya från sina nya skor på vägen hem, var helt enkelt pricken på i:et.

Med släpande fötter tvingade hon sig till baren, där hon sedan satte sig med en duns.

“Jobbig dag?” Kontrasten mellan Miras vänliga exteriör och Lucys slitna utseende fick henne att känna sig ännu fulare. Utan skam grymtade hon fram ett stön.

“Utan tvekan.”

Hon tog tacksamt emot glaset med vatten som Mira ställde framför henne.

“Jag trodde att du sa att du tyckte jobbet verkade enkelt när du skrev på kontraktet?” 

Lucy skickade en blodtörstig blick åt hennes håll. Det var likt henne att retas på det viset, men idag var hon inte på humör. Miras änglalika, uppmuntrande leende låg kvar på läpparna.

“Uppdraget i sig var inte så illa.” Hon strök bort hår från pannan. “Visst, det var tungt och brötigt, men hade Taurus hjälp till istället för att flirta med bondens fru så hade det gått fint. Problemet var-” portarna slogs upp, och nykomna individerna eggade fram ett högljutt skrål ur gänget, “... han.”

Mira skrattade lätt.

“Han är väl alltid sån? Du kan inte vara förvånad,” menade hon.

“Förvånad, nej. Besviken? Som tusan. Han vet att jag har hyra att betala om två dagar ,” hon betonade tidspressen, “men ändå beter han sig som ett barn. Inte en chans att jag teamar upp med honom igen denna veckan.”

“Teamar upp med vem?” Natsu kastade en arm över Lucys axel innan han slog sig ner på stolen bredvid. “Du är väl inte otrogen,” flinade han och drog i hennes kind. Lucy slog bort hans hand.

“Jag får göra mina jobb med vem jag vill, lägg dig inte i.” Hennes ton lät ilsknare än hon menat, men Natsu tycktes inte bry sig.

“Äsch, vi tar bara ett nytt jobb imorgon.” Ett irriterande flin var påklistrat; han trodde verkligen att han kunde slå följe till henne utan konsekvenser. Hon skakade bort hans arm från sina axlar.

“Om du jagar efter mig på mitt jobb, så kommer jag mura igen mitt fönster. Jag var så tydlig man kan vara när jag berättade om hyran! Ändå förstörde du för mig.”

Lucy vände del av sin uppmärksamhet till glaset hon hade framför sig, och tog långsamma klunkar. Till bästa förmåga försökte hon ignorera Natsus närvaro; en omöjlig uppgift visade det sig. Hans bekväma sätt att slå sig ner som om han ägde platsen, och den lilla värmen som spred sig från hans kropp där han satt nära henne – det gjorde det omöjligt att koppla av.

"Vad klagar du egentligen på?" frågade Natsu och sträckte sig över bardisken för att sno en av småkakorna Mira hade ställt fram åt Lucy. "Vi tog ju ner monstren, eller hur? Jobbet är klart! Fixat och donat!"

Lucy stirrade på honom, nästan mållös. Hon satte ner glaset med en tydlig duns.

"Jag klagar på att det kostade mig mer än det gav ! Vi brände nästan ner en gård, du skrämde hälften av byborna, och vet du vad? Jag får betala för skadorna på deras fält! Jag har inte råd med detta!"

Natsu lutade sig bakåt, armarna bakom huvudet, helt oberörd.

"Det är ju bara pengar. Vi tar ett nytt jobb imorgon och fixar det. Lätt som en plätt."

Hon kände en pulserande irritation växa inombords. Det var så typiskt honom. Allt var bara en lek. Allt kunde lösas imorgon, och det var aldrig hans problem om saker gick snett. Men samtidigt var det svårt att bli riktigt arg på honom. Hans självsäkerhet, hans avslappnade inställning – det var en del av vad som gjorde Natsu... ja, Natsu. Hennes absolut bästa vän.

"Det är inte poängen, Natsu," sa hon till slut, tvingade ner irritationen och försökte tala sakligt. "Jag kan inte bara 'fixa det' varje gång du bestämmer dig för att improvisera. Jag måste planera. Jag måste... ta ansvar. Och ibland känns det som att du bara dyker upp för att ha kul och stöka runt."

Han såg på henne med ett snett leende, men det var något i hans blick som fick henne att stanna upp. 

"Det är inte sant," kontrade han enkelt.

"Inte? För det känns så," svarade hon snabbt. "Som idag. Jag bad dig att inte gå överstyr, men vad hände? Eld. Överallt. Jag bad dig att hålla dig till planen, men vad gjorde du? Precis tvärtom."

Han lutade sig framåt och stödde armbågarna mot bardisken, hans röst låg och lite retsam. Lucy tryckte ner lusten att trubba ner hans ego.

"Och ändå gick det ju bra. Du är här, eller hur? Ingen dog. Vi vann. Det är väl det som räknas."

"Det räknas inte när jag knappt har råd att betala min hyra!" Utbrast hon och slog ut med händerna. Om hon vaknade med gråa hår imorgon visste hon precis vem hon skulle vända sitt finger mot. Den här stressen åldrade henne onaturligt snabbt. "Natsu, jag har inte samma frihet som du,” fortsatte hon. “Du har ett hus! Jag har hyra och ansvar att betala den. Jag måste... jag behöver saker att funka."

Han betraktade henne ett ögonblick, hans tidigare retliga flin mjukare nu.

"Du borde slappna av lite mer, Lucy. Oroa dig inte så mycket. Det löser sig alltid." Lucy suckade och begravde ansiktet i händerna.

"Du har inte riktigt förstått mig, eller hur? Det handlar inte om att vi löser det imorgon. Det handlar om att jag behöver kunna andas, inte hela tiden vara orolig."

Natsu lutade sig framåt, hans röst plötsligt allvarlig.

"Jag fattar mer än du tror." Med en försiktig hand strök han bort en hårslinga från Lucys ansikte; en oväntad och förvånansvärt mjuk gest som fick Lucy att haja till. “Jag vill att du ska må bra. Inte för att jag fattar exakt vad du känner och tänker, men jag vill vara här för dig, på mitt sätt.”

Lucy öppnade munnen för att säga något, men hennes ord fastnade i halsen. När han tittade på henne så intensivt, bestämt, kändes det som om han såg rakt in i henne. Inte bara ytan, utan djupt , in i de sår och rädslor som hon sällan visade för någon annan. Abrupt stoppade hon sig själv innan hon hann tänka klart i det ledet, skakande på huvudet. Detta handlade inte om deras historik, om undangömda känslor eller om vänskap; Lucy var mitt i ett försök att smälla in vikten av hyfs och vett i hans tjocka skalle. Det här var en fråga om pengar , inte om hur många vänskapsarmband de kunde pyssla ihop på ett dygn.

"Du är hopplös." Hennes ton snuddade mot uppgiven.

"Nej då," sa Natsu och reste sig upp. Han sträckte sig efter Lucys påfyllda glas med vatten och svepte det innan han lutade sig fram mot henne. "Vet du vad jag tror?"

Hon såg upp mot honom genom ögonfransarna, fortfarande irriterad men plirande nyfiken.

"Vad tror du?"

"Jag tror att du gillar att ha mig där." Hans andetag var varma mot hennes ansikte. Hon stirrade på honom, och för ett ögonblick trodde hon att hon tappade fattningen.

"Ha?"

"Du skulle kunna jobba med vem som helst här," sa han med en gest mot det högljudda gänget i gillets sal. De hade ännu inte märkt att stämningen mellan henne och Natsu hade skiftat: hade de vetat, hade det varit knäpptyst här inne. Gillet var trots allt nästan mer förtjusta i relationsdrama än i att slåss. Nästan. "Men du väljer alltid mig,” fortsatte Natsu. “Även om jag... ja, du vet, råkar elda upp saker ibland." Han skrattade lågt.

Lucy öppnade munnen för att protestera, men insåg att han hade en poäng. Hon hade egentligen fortfarande kunnat välja en partner som var mer pålitlig, mer organiserad, partnerskap eller ej. Ändå var det alltid Natsu hon återvände till.

I ögonvrån såg hon Mira studsa mellan borden i gillesalen, stissig som en duracellkanin. Hon var definitivt medveten om deras konversation, även om ingen annan var. Varningslarmet började ljuda i Lucy’s huvud; det var dags att avleda henne, innan samtalet började snudda romantiskt.

"Det är för att du inte ger mig något val!" Kontrade hon, lite för högt. "Du bara dyker upp, oinbjuden, och insisterar på att följa med."

"Ändå säger du aldrig nej," retades Natsu, svar på tal och med ett triumferande leende lekandes på läpparna.

Hon tystnade och rodnade lätt. Det var sant, och det störde henne att han visste det. Hade hon sagt ifrån på riktigt, hade Natsu troligen aldrig irriterat henne dag in och dag ut på det här viset. Mira lyckades lugna ner sig själv tillräckligt för att fylla på Lucys vattenglas.

"Han har en poäng, Lucy," inflikade hon med ett varmt leende innan hon gick tillbaka till de andra gästerna, med lite för mycket schvung i kroppen. Den luriga maran.

Lucy suckade och kastade en blick mot Natsu, som nu såg mer nöjd ut än någonsin. Hon visste att hon borde säga något, svara på hans påstående med något klipskt, men orden fastnade i halsen. Natsu lade armbågen mot bardisken och lutade kinden mot handen.

"Kom igen, Lucy. Du vet att jag alltid backar dig. Oavsett vad."

Motvilligt kände hon hur hennes ilska långsamt smälte bort. Hans självsäkerhet var irriterande, men den grundade sig i ren sanning. Han fanns alltid för henne, på sitt eget, ofta väldigt unika sätt. Och trots allt som gått fel idag, visste hon att hon kunde lita på honom när situationer kärvade sig på riktigt.

"Vi får väl se," sa hon till slut, med en liten suck. "Men om du förstör nästa jobb, så blir det inga fler."

Hans leende blev bredare, om möjligt. Fånigt brett, så fånigt att Lucy nästan fick en ostoppbar lust att stoppa ett kassettband i munnen på honom. Se om cirkusmusik skulle börja spela.

"Jag lovar att göra mitt bästa. Men du vet att jag är bäst när jag är... spontan." Hans armar hittade Lucys midja, fortfarande bestämd i idén av att reta upp henne. Han sökte väl en specifik reaktion; hon hade ingen aning vilken. Dock kunde hon inte hindra ett leende från att sprida sig över hennes ansikte.

 "Det är just det som är problemet."

Happy, som hela tiden hade suttit okaraktäristiskt tyst bredvid, flög upp med ett retligt fnitter.

"Dejtar ni nu?" Ett finger pekade mot deras armar som vilade i en halvhjärtad omfamning.

“Nej, men vi tänkte dela vårdnadshavande på dig, vilket betyder att jag äntligen kan kastrera dig!” Kvittrade Lucy med eld i blicken. Ett tomt hot förstod alla som hörde det, men det räckte för att ge Happy rysningar ända ut i vingarna.

"Att vara adoptivpappa är en sak, men adpotivfarfar? Inte en chans." Natsu var med på Lucys noter, vilket fick Happy att slänga en servett i ansiktet på honom.

Lucy drog ett djupt andetag och lutade sig lite närmare Natsu, med ett roat men utmanande uttryck i ansiktet.

"Så, vad säger du? Ska vi samarbeta och se hur snabbt vi kan göra Happy galen? Jag tror vi är uppe i rekordtid redan." Natsu flinade brett och skakade på huvudet.

"Vi behöver inte ens anstränga oss, han snurrar in sig i sitt eget galenskap."

Happy, som fortfarande muttrade surt över hotet om kastrering, vände sig om i luften och pekade anklagande på dem båda.

"Jag hör er! Ni kan inte planera sånt här bakom min rygg!"

"Det gör vi ju inte. Vi gör det rakt framför dig," påpekade Lucy och ryckte på axlarna.

Natsu skrattade och tog Lucys handled. . "Kom igen, låt oss ta det här till din lägenhet. Det är bättre att ha ett hemmaplan när vi ändå ska diskutera vårdnadsfrågor."

Lucy suckade teatraliskt men kunde inte dölja leendet som letade sig fram. "Fint, men om ni rör mina böcker eller äter upp allt i kylskåpet kommer jag se till att ni båda blir utan bollar."

"Så hotfull," retades Natsu och följde efter henne ut, med Happy flygande tätt bakom, fortfarande mumlande något om att han borde hitta bättre lagkamrater.

När de gick genom stadens gator bestämde sig Happy för att flyga i förväg. Lucy och Natsu hade i ett tyst samförstånd bestämt sig för att ge en straffande tystnad; bara för att retas lite förstås. Det var dock tillräckligt för att driva Happy till vansinne, därav hans tidiga avresa.

Utan Happys tjuriga muttrande lade sig tystnaden fort mellan Lucy och Natsu. Det var bekvämt; det enda de behövde lyssna på var ljudet av deras fotsteg mot kullerstensgatorna, vågorna från ån som slog mot murarna som omgav, fåglarnas milda kvittrande, och det låga bullret från marknaderna de passerade. Vitt brus som lugnade Lucy’s sinne olikt någonting annat. Att dessutom ha Natsus kroppsvärme mot hennes vänstra axel kändes som höjden av lyx. Stressen från dagens slit smälte bort som vax under en låga; det var omöjligt att hänga upp sig på irritationen Natsu kom med tidigare. Lucy tog ett djupt andetag, njöt av lukten av nybakat bröd och äppelträden som börjat blomma ovanligt tidigt i år.

“Skönt väder,” kommenterade hon. Hon missade en sidoblick från Natsu, som försökte tolka hennes humör.

“Vi borde gå ut och fiska innan abborresäsongen är över.”

Lucy vände blicken mot Natsu och gav honom en godkännande nick. Hon kanske inte älskade att spendera hela dagen till sjöss, men hon var tvungen att erkänna att det var rätt så mysigt att sitta där i Natsus och Happys umgänge, lyssna på deras tramsande och sedan tvinga på dem jackor när det började skymma. Inte för att de påverkades av kylan på samma sätt som hon; en av dem hade päls, den andra en inre vedugn.

“Är du fortfarande sur över jobbet?” Frågade Natsu prövande. Hon skakade på huvudet denna gången.

“Inte sur, men lite upprörd,” förtydligade hon. “Det är bara det att lägenhetshyran alltid är en extra stress för mig… Du har inte det problemet, det fattar jag. Du äger ditt hus. Jag, däremot, måste upprätthålla hyresvärdens förtroende, annars har hon all rätt att kasta ut mig. Då kan varken jag eller du komma hem till min lägenhet längre.”

Lucys röst var mjuk, men Natsu förstod att hon var seriös. Det satt inte riktigt bekvämt i magen för honom när hon var upprörd; helst skulle hon aldrig behöva oroa sig över någonting någonsin om han fick bestämma. Ändå lyckades han ställa till det såhär för henne, gång på gång – det gav honom helt ärligt lite dåligt samvete.

“Förlåt för idag.” Hans ord var knappt ens en viskning, och hans öron kändes varma i genans, men Lucy tycktes höra honom. I en enda trygg rörelse tog hon hans arm i armkrok.

“Det är okej. Vi löser det med pengarna imorgon.”

Ett leende ryckte i mungipan på honom.

“Så får jag alltså följa med på nästa uppdrag?” Lucy kunde nästan tro att han skulle börja göra hoppsasteg i sin nyfunna glädje – han tog i hennes överarm och ryckte exalterat i den. Hon skrattade lätt.

“Du får väl det,” medgav hon, “vi är ju ändå ett team. Jag valde dig.”

Medan Natsu sprang cirklar runt Lucy, babblandes om vilka jobb han kollat in och de olika lönerna för dem, kunde Lucy inte låta bli att le varmt. För det spelade faktiskt ingen roll om han tände eld på varje peng hon tjänade in – inte i längden. Visst, det var alltid tjatigt att argumentera fram en förlängning på hyran, och det tog några år av hennes livstid varje gång hon såg siffrorna hon var skyldig arbetsgivarna efter skadorna de åstadkommit, men i slutändan hade hon valt honom. Sedan första gången de träffades i kuststaden Hargeon, och sedan om och om igen.

Som en mal är dragen till flamman, var Lucy dragen till Natsu. Om det fanns en konstant i hennes liv, som hon kunde lita på, så var det han.

[bamses-icke-korrekta-citat]

Älskar hur alla som rebloggar bamsetrillingarna-pollen lämnar kommentarer om hur de växte upp med dem, hur de är deras vänner, ”de känner deras pappa”.

För såklart är de fiktionella men vi KÄNNER DEM. DE ÄR VÅRA VÄNNER. Bamsetrillingarna och deras klasskamrater representerade oss läsare som lärde oss om världen. Även om bamse, lille skutt och Skalman var huvudkaraktärerna så relaterade vi så mycket till barnens problem och vi kände oss sedda. Om inte av bamsetrillingarna så DEFINITIVT av en av deras klasskamrater (minns att många kunde relatera till Burre och hans problem hemma)

Jag minns att jag började trean samtidigt som jag läste hur bamsetrillingarna började trean på sin skola och jag kände att de verkligen växte MED MIG.

Jag undrar vad som hänt om de fick växa ännu mer och bli vuxna ibland. Förstås skulle det nog kanske inte vara så appealing att prata om tonårsproblem i en serietidning för barn, men man undrar just hur de skulle bli som vuxna.

Samt skulle det vara kul att se Brumma börja skolan. Minns hur Skalman diskuterade hur hon skulle få börja på en annan skola än de andra barnen, och det hade kunnat vara intressant att se en skola för barn med olika diagnoser och speciella behov. Bamse om nån tidning skulle kunna göra en bra och informativ serie om det.

[svenskjavel]

Såg någon annan som berättade om upplevelsen från vårdcentralen och jag kände bara att jag måste dela med mig av följande för svenska vårdcentraler verkar inte funka över huvud taget.

Har själv varit till vårdcentralen pga att jag med ojämna mellanrum vaknar och har så ont i alla kroppsdelar att jag knappt kan gå, smärtstillande hjälper minimalt. Blev till och med hemskickad av lärare i gymnasiet för att hon tyckte jag hade för ont. Samtidigt som vårdcentralens enda förklaring är "du spänner dig när du sover" och absolut vägrar försöka hjälpa till med att minska smärtan eller hitta orsaken till varför jag "spänner mig". Jag har också blivit tillsagd vid flera tillfällen att jag visat flertal symptom på ångest och efter 5 år(!!) av att försöka få en tid med psykolog på vårdcentralen så har vi ett kort 25min möte där jag får respons att jag inte behöver en ångest diagnos pga att jag redan har en autism diagnos, som om ångest bara ingår i autism diagnosen?????

Min mamma fick också veta förra månaden att hon haft hjärt problem större delen av livet efter hon pratat med en specialist pga bröst smärtor, medans vårdcentralen (2 olika vill jag påpeka) i stort sätt ryckte på axlarna och bara gav rådet "ta en Ipren".

Far min hade också en liknande upplevelse när han började få rygg ont och upptäckte en knöl mellan skulderbladen, vilket man tycker är ganska uppenbart att man ska ta bort ifall det orsakar smärta eller att det möjligtvis är en tumör, eller hur? Nope vårdcentral (ytterligare 2 olika centraler) sa åter igen ta en Ipren och boka massage(?!) dom tänkte minsann inte skicka honom vidare inte.

Kortfattat, om du frågar mig, kan man undvika vårdcentralen och gå privat istället, så gör det för det här med vård verkar ju inte vara vårdcentralens starka sida.

Jag beklagar

[weirdthoughtsandideas]

Svenskar, vad är något från KP som etsat sig fast för er för alltid?

För mig tror jag att jag aldrig kommer glömma detta inlägg

Jag har SÅ många frågor.

Det var också en KP-special om syskon, och en tjej berättade om hur hon kände att hon levde i skuggan av sin syster som verkade bättre än henne på allting, och att när släkten kom över och hennes föräldrar pratade om allt bra hennes syster gjort så gick hon in på toa och grät för att hon inte kunde leva upp till det. Och jag kände en sån STARK empati för den tjejen och ville så gärna veta vad som hände sen. Blev det bättre när KP-tidningen släpptes? Kanske läste hennes familj det och saker förändrades! Sen var den tjejen typ 10 år gammal och kanske var det inte så farligt som det målades upp att det var, men jag blev ändå så ledsen för hennes skull.

[gubbanarkist]

Min morfar gick bort i morse.

Han föddes 1932 i Koutojärvi, i Tornedalen. Bägge föräldrarna talade Meänkieli som modersmål, men de hade redan försökt emigrera till USA 1928 och återvänt efter depressionen, och de uppfostrade sina barn tvåspråkigt med Svenska. Han och hans syskon var de enda barnen i bygden som talade svenska när de började i skolan, där man slogs för att tala Meänkieli med de andra barnen på rasterna. Men han, som kunde Svenska, klarade sig i skolan (trots käpprapp), fick stipendium, och kunde gå vidare ur småskolan - en av två i byn som inte slutade skolan vid tolv. Det betydde att han lämnade byn, sitt folk och sitt språk. Han flyttade söderut, till Stockholm, fick stipendie för universitetet, åkte till USA ett tag och träffade min mormor vid ett arbetsprojekt i Harlem som leddes av kväkarna, där min mormor var aktiv då. De blev kära, och bestämde sig till slut för att flytta till Sverige igen - mormor och morfar var båda socialister, och var rörande överens om att USA inte var en plats för dem. Mormors föräldrar förlät dem inte förrän morfar fick en professur - då var det okej.

Jag tror egentligen aldrig att morfar riktigt förlät sig själv för att han lämnade byn. Han hade inget val - ingen kunde stanna efter femtiotalet, igentligen - men han kände sig fortfarande som förrädare. Han var alltid en tillbakadragen figur, vars känsloliv inte alltid var tydligt - han var en tornedalsk man från 30-talet. Han hade sedan länge flyttat hemifrån när elen kom till byn, han var en man från en annan tid, och en för mig främmande plats. Men för mig betydde det mycket att ha en släkttradition, en levande länk, till forna dagars socialism, en person som höll den röda fanan högt. Jag och han lärde känna varandra som vuxna, och inte bara som barnbarn och morfar när jag gick på gymnasiet och hade radikaliserats, och var intresserad av allt det där. Vi gick på många föreläsningar och bokmässor tillsammans, Morfar och jag, och vi diskuterade konstant, han som drog en lans för Marxismen och materialismen (mensjevik som han var) och jag som var idealist och anarkist. Då fick vi riktigt starka band, jag och min käre gamle sosse till morfar.

Innan jag skulle flytta till Storbritannien, ett NATO-land, så bad han mig att vara försiktig, 'för man har ju sett vad som kan drabba anarkister', och han slutade aldrig att undra när jag nu skulle flytta hem, komma tillbaka till ett rimligare land. Jag är ledsen att jag inte han tillbaka medans du fortfarande var där, Morfar, och jag är glad att ditt sinne försvann innan ditt eget älskade parti förde in oss i det NATO du hatade. Kommer alltid att älska dig och jag hade en sådan tur att just du var min morfar, trots alla snedsteg och misstag, och trots att du glömde födelsedagar och aldrig lärde dig att hitta rätt present.

La lutta continua

Vila i frid, Walter/Valtteri.

[nabaath-areng]

"Jag kunde inte svara, för jag kände mig så underlig, nästan som om jag höll på att bli ledsen, och ändå var jag ju inte ledsen utan tvärtom."

[petterbrorson]

Gäddtjärn, akvarell, 26,5x36 cm

Den här utsikten har jag sett så länge jag kan minnas. Jag har målat den många gånger förr, och jag kommer troligtvis att måla den många gånger till.

Den här gången kändes det som att jag tappade riktningen någon gång i början, och resten av målandet blev någon sorts räddningsoperation. En lärorik erfarenhet!

...

Gäddtjärn, watercolour, 26,5x36 cm This is a view that I've seen since as long as I can remember. I've painted it many times before, and I'll probably paint it many times more. This time I felt like I lost my direction at some point in the beginning, and then the rest of the painting process became some sort of a rescue operation. A good learning experience!

[whitewaterpaper]

Lite gott och blandat denna månad. Mest blandat, men en del gott värt att se om.

Batman & Robin (1997) [👍🔁] Har alltid varit förtjust i den här filmen, fånig och underhållande och redigt duktiga skådespelare rakt igenom.

Behind the Mask of Zorro / El Zorro cabalga otra vez (1964) [🆓] Zorro-film som bjuder på väldigt lite nytt, väldigt röriga actionscener och där dubben faktiskt är bättre än filmen.

DOA: Dead or Alive (2006) [👍🔁] Faller nog in i samma kategori favoritfilmer som Batman & Robin: småfåniga plotter med duktiga skådespelare. Röjjigt underhållande rakt igenom.

En Djävul till Granne / The 'Burbs (1989) [__] Jisses. Blir aldrig bra. Knäppa karaktärer som tar knäppa beslut.

Fasornas slott / Black Castle, the (1952) [🆓] Bra story med vibbar av Mänskligt villebråd, Romeo och Julia och en god portion maktfullkomliga sadister som styr en avkrok med järnhand. Inte genial, men sevärd.

Gorilla lös! / Gorilla at Large (1954) [🆓] Rätt harmlöst karaktärsdrivet drama som utspelar sig på ett nöjesfält kallat ”Ondskans Trädgård” där en man hittas död inne i en gorillabur. Inte genial, men sevärd.

Hannibal: Erövraren / Annibale (1959) [🆓] Allt för tråkig för sitt eget bästa.

Hart to Hart: Secrets of the Hart (1995) [👍🆓] Helt klart kul att återse gamla "Par i Hjärter", får mig att sukta efter mer.

Kingdom of the Dinosaurs (2022) [👎🆓] Skådespelarna känns kompetenta, men regin att få liv i dialogen och piska i gång nerven för storyn finns inte där. Osebart sömnpiller.

Mark of Zorro, the (1974) [👍🆓] Klart sevärd Zorrofilm som både bjuder på de klassiska momenten och en egen spinn på dem.

Mord och inga visor. Den Keltiska Gåtan / Murder, She Wrote: The Celtic Riddle (2003) [👍🔁] Kunde inte låta bli att tänka på Arvspelen medan jag såg den -- klart bra och en av de bästa av filmerna som avslutade serien.

Mord, lilla vän (1955) [👎🆓] Oj vad bra den här hade varit med en mer sympatisk karaktär som huvudroll. Nu blir fick den bara en irriterat halsstarrig journalist som kastar anklagelser runt sig.

Next Stop Murder (2010) [🆓] Modern take på Strangers on a Train, här med en egen spinn. Det funkar men kan kanske inte kallas genialt.

Oh, vilket party! / Party, the (1968) [👎] Vilken överskattad film. Långt ifrån rolig. Var det lämpligt ens 1968 med en sminkad ENGELSMAN som spelade fumlig indier?

Oz the Great and Powerful (2013) [🔁] Bättre än jag mindes den. Ser fram emot kommande Wicked.

Zorro Kommer Tillbaka / Bold Caballero, the (1936) [🆓] Känd för tre saker: första Zorro filmen i färg, första Zorro-filmen med tal och den enda Zorro-filmen som (likt den litterära förlagan) visar Zorro i helmask. Bra story, och kändes på det hela taget påkostad.

Jag ljög. Bara blandat! den här månaden är kanske Zorro-filmerna det vettiga man kan plocka upp. Om man inte känner för att se om 90-tals klassiker då (och då menar jag B&R inte EDtG).

[naturalswimmingspirit]

minnayr

Det finns en stark längtan i mig att leva mer som jag gjorde under veckan på Ekskäret, med det menar jag i ett community nära naturen där vi varje dag checkar in med varandra och hjälps åt att laga mat och städa. Det var fint att se hur otroligt olika vi är och hur alla behövs och bidrar på sitt sätt. Jag kände en ny form av meningen ta form inom mig, en meningen som bara kan hittas i värmen från andra människor. Senaste månaderna har jag mött många andra som är trötta på att stressa runt ensamma i ett konsumtionssamhälle, det ger mig hopp och jag fortsätter drömma om en vardag som är fylld med mer gemenskap och kärlek.

[monokerus]

Vet ni, ju mer jag tänker på det desto mer förbannad blir jag på SVT. Melodifestivalen är Sveriges största underhållningsprogram. Om man tittar några år tillbaka i tiden fick vi mellanakter som var minnesvärda och roliga, programledarna hade manus som faktiskt bidrog med något och programmet var upplagt så det kändes så att de hade tid att visa allt de ville. Det här är vad vi fick i år:

Programledaren var till hälften ersatt med expertkommentatorer. Då programledaren väl syntes hade hon inget manus som hade med tävlingen att göra - hennes jobb verkade vara att låta tiden att gå så att det skulle finnas tid att räkna röster.

Manuset - vad pågick? I år var det många regeländringar, som knappt nämndes för en sekund, det var väldigt tighta deadlines för röstning som aldrig förvarnades, jag tror det nämndes att vi ska hålla i Eurovision i Malmö typ en gång på 6 veckor och 5 av 6 gånger som telefonslussarna stängdes satt programledaren mitt i en intervju och fick försöka avbryta/prata över publiken som började räkna ner själva.

Mellanakterna... här tycker jag vi ser antingen en väldigt tight budget, eller en stor brist på fantasi. Vi fick en fantastisk start med A*Teens, men vad hände sen? Björn verkade ha nästan fria tyglar (vilket jag kan säga som en överpresterande prokrastinist med konstant imposter syndrome kan intyga troligen inte var great för hans mentala hälsa) och det blev ofta mer awkward än kul. Hans tal med Kristian och hans trolleritrick var riktigt kul, men vem tyckte det var en bra idé att han skulle sjunga för sin mormor i tre minuter, något som inte hade något värde för publiken eftersom texten knappt kunde locka fram ett par enstaka skratt? Kunde de inte ha wrappat upp Björn/Carina-storyn under förra veckan och sen pumpat upp finalen med något stort (Björnzone var fantastiskt, men behövde Björn verkligen vara i ALLA mellanakter? Var budgeten så tight i år?)

Det är ett plus att artisterna får framföra sina vinnarlåtar igen, vilket de inte fick förra året, men att låta den börja i Greenroom och sen awkward vandra genom arenan känns billigt. Kan produktionen inte ge tillbaka de extra minuter som krävs för att sätta upp numret och låta dem framföra låtarna så som de är menade att spelas på scen?

Jag har följt vartenda deltävling i Mello sedan 2006. Några år har det varit lite sämre än andra, men produktionen i år kändes mer opersonlig än någonsin. Melloproduktionen älskar inte sitt program längre. Om Melloproduktionen tror att de fortfarande älskar sitt program så har de istället helt missat varför vi tittare älskar programmet. Gå tillbaka några år, se kärleken och charmen till den här cirkusen som bland andra Edward af Sillén och Daniel Rehn gav programmet med sina starka manus, och se hur stor kontrasten är. Det här är inte modernisering, det är ett hån mot vad underhållning kan vara.

Det var mitt TED-talk, ses till Eurovision då vår frälsare och gud Edward af Sillén kommer ge oss en show vi kan njuta av

[officiallydriedkelp]

Men när Dorabella och Mara gick undan från resten efter de besegrat bergatrollet och så spelades det musik det var så vibbigt och kändes så som en setup för att nått gay skulle hända, men neeej de skulle bara sjunga solsången

[svenskjavel]

Personligen pet-peeve är hur vi svenskar av någon anledning kände behov att översätta "bruh" till "bror", de låter ärligt talat lika fel som att säga "slakt" istället för "slay"

Hur ska jag kunna prata orten om jag inte får kalla alla för bror?