#och som ville kyssa mig

[nimomo-mo]

Just venting bc ive exhausted my friends with this lol

[daggenboy]

Hej sötnos vill du bli min mys kompis?

Hej är en kille som gillar mycket sex fantasier och önskar att få uppleva det med. Så jag delar min önskan här och nu... jo jag önskar att en tjej kommer in smygande i min olåsta lägenhetdörr och in i mitt sovrum där jag ligger helt naken och o djup sömn som då tjejen börjar smeka och kyssa mig kropp och suger men kuk djupt och länge som sen hon tar och sitter sig över och börjar rida min kuk upp och ner långsamt sen blir det snabbare och snabbare och tar min sås i sin varma sköna fitta.. och sen kysser mig på munnen och sen smyger ut ifrån min lägenhetdörrHej jag är ifrån Ängelholm söker en mys kompis,även gärna vill erbjuda att få leka med min kropp när jag ligger och sover om det kan vara något puss puss

bruksgatan 30 ängelholm vån 2 vänster dörr och min dörr är alltid olåst så det enda du behöverr göra är att ringa på en port tele sök namnet christ L så kommer dörren att öppnas upp❤️❤

[weirdthoughtsandideas]

Prompt for swedish fic: Franletta gets caught by Ludmila >:3

Oh yes you know exactly what to give me🙏🏼

-

Violetta öppnade ytterdörren långsamt, och såg sig omkring. Försiktigt smög hon in medan hon tittade bakom sig. Hon hyschade till Francesca, som försökte att inte göra ett fnittrande ljud.

”Upp för trappan, fort…” viskade Violetta.

Att ta sig upp för trappan fort, men samtidigt diskret, var inte så lätt. Men, det verkade inte som att någon märkte. Violetta hoppades att hon hade rätt, att ingen var hemma.

Så fort de båda kom innanför Violettas rum, stängde Violetta dörren och suckade lätt.

”Är dörren låst?” frågade Francesca.

”Du vet att jag inte kan låsa dörren… pappa skulle springa upp hit på en sekund och rycka i handtaget! Dessutom vet jag inte vart nyckeln är…”

”Jaja. Ingen verkar vara hemma ändå.”

”Precis!” Violetta sken upp och nästan sprang upp till sin flickvän. Francesca skrek till samtidigt som hon råkade ramla ner på sängen. Violetta började skratta, och då gjorde hon det också.

”Du vet inte hur mycket jag älskar dig,” sa Francesca och såg kärleksfullt på henne.

”Kan du älska mig som jag älskar dig?” svarade Violetta lekfullt, och började nynna på Como Quieres.

Francesca kysste henne på kinden, vilket fick henne att tappa bort sig mitt under nynnandet.

”Hörru!” skrattade Violetta och försökte kyssa henne på kinden tillbaka, men Francesca flyttade på sig så att hon istället ramlade med huvudet ner på täcket.

Violetta såg på henne med ett ondskefullt leende. Hon skulle kyssa henne om det var det sista hon skulle göra i livet.

”Nej!” skrek Francesca när Violetta greppade tag i henne och började kittla henne. Samtidigt försökte Violetta gång på gång ge henne en kindpuss, men Francesca lyckades fly undan med huvudet.

”Du kan inte undvika mig!” utbrast Violetta, medans både hon och Francesca skrattade högljutt.

”Sluta! Jag har ont i magen!” erkände Francesca. Violetta slutade kittla henne ett tag för att låta henne hämta andan.

”Okej…” sa Francesca långsamt, medans hon tog djupa andetag. ”Jag-”

Precis då kysste Violetta henne på kinden. ”Ha!”

”Åh, du ska få!” Francesca satte sig upp och i samma sekund fick hon ner Violetta på sängen igen. Hon satte sig på henne.

”Nej…” Violetta blundade, för att hon trodde att hon också skulle bli kittlad. Och hon var så kittlig… det visste Francesca.

Men snart kände hon Francescas läppar mot hennes. Hon öppnade ögonen, och såg på Francescas lugna men kärleksfulla ansikte.

”Kyss mig igen,” beordrade Violetta.

Francesca himlade med ögonen lekfullt. ”Du var allt sugen…”

”Tyst.”

”Hihi!” fnittrade Francesca innan hon kysste henne igen.

Efter ett tag med kyssande, tog Violetta sin hand innanför Francescas tröja. Hon tvekade ett ögonblick. ”Får jag…?”

”Såklart,” sa Francesca. ”Om jag får göra det här!”

Hon började sedan kyssa Violetta på halsen.

”Det kittlas!” fnissade Violetta. ”Fast på ett bra sätt…”

”Visst gör det?”

Violetta började plötsligt känna hur Francesca sög på hennes hals… hon öppnade ögonen, men log mot henne med en intresserad blick. Francesca fick gärna fortsätta göra sådär…

Men just när de hade det så trevligt, slogs dörren plötsligt upp med ett irriterat slag.

”Vilu, har du tagit min tröja igen?! På riktigt, jag vet att du har sämst klädstil men du behöver inte ta mina saker för det!”

Ludmila stod vid ingången till rummet med armarna i kors. Francesca satte sig genast upp, och det gjorde Violetta med. Francesca satt dock fortfarande på Violettas ben.

”Jag har inte tagit din tröja…” sa Violetta, och hoppades att hon inte rodnade för mycket.

”Men sluta ljug! Jag vet ju att du vill ta min stil hela tiden! Du är avundsjuk på mig.”

”Ludmila, jag är upptagen… jag har inte tagit dina kläder, snälla…”

Ludmila blängde på dem. ”Jaha? Och vad håller ni på med här inne då?”

”Öh…” svarade tjejerna i sängen.

Ludmila sneglade på Violettas hals. ”Varför har du ett sugmärke?”

”H-Har jag…?” Violetta kände på sin hals.

Francesca såg det också, och la sina händer framför sin mun. ”Oj!”

”Vem har gjort det?” frågade Ludmila. ”Vänta lite…” Hon stirrade på de två tjejerna, och insåg Francescas position. ”Fran… varför sitter du ovanpå henne?”

”För att…”

Plötsligt gapade Ludmila förvånat. ”Du… ni… har ni två gjort någonting?”

Ingen svarade. Violetta och Francesca stirrade ner i marken.

”Det har ni!” utbrast Ludmila. ”Ni två har… nej!”

”Berätta inte för någon!” sa Violetta oroligt. ”Speciellt inte för pappa, han låter mig knappt ha pojkar över, om han visste…”

”Det är lugnt…” Ludmila formade ett nöjt leende. ”Jag ska inte säga till någon. Så länge du inte stjäl mina kläder!”

”Jag har inte det!” suckade Violetta.

”Visst! Jag lämnar väl er ifred då! Haha!”

Så fort hon sa det, stängde hon dörren igen. Violetta och Francesca mötte varandras blickar och visste inte om de skulle skratta eller inte.

[valentinahogdahlholm]

Periphery//Periferi:

I am peripherym A hand in the air answering the question to fade into the foreground And maybe these words are only an attempt to be something else, Other than a star falling in a silent arch over the sky, Only a sigh when it goes out, Becoming dust mixed with the infinity of nightsky, Strengthening the moon's mysterious right

A written character, lines ready to be read, To fade from the mind, Dissapearing quietly from the line of sight when the classroom fades, Because who else is there than spoken words? Who would kiss a mouth spoken so much? Who should hold the hand stretched in the air? An attempt to reach stars that would never be hers, For her eyes are clear in classrooms rather then hidden behind a cloud of smoke, Red lips with beautiful words stuck in the mind. For my words just dissapear.

Maybe they were not written by the right hand, Perfect in the frame, Who would hang my picture? What beauty is there in straight backs, speaking mouths, just the words teachers want to hear?

For I am not that type of girl, That I was never allowed, And maybe that is the point of these words, Tries for brilliant beauty falling flat.

//

Jag är perifer,

En hand som sträcks upp och svarar på frågan för att blekna bort i förgrunden,

Och kanske är dessa ord endast ett försök att bli något annat,

Annat än en stjärna som faller i tyst båge över himmelen,

Endast en suck som hörs när den släcks,

Blir till dimma som späds ut av natthimlens oändlighet,

Förstärker månens mystiska ljus.

En skriven karaktär, med repliker redo för att läsas,

För att tystna och försvinna ur huvudkaraktärens sinne.

Försvinner tyst ur kanten på synfältet när klassrummet bleknar bort,

För vem finns mer än de talade orden? Vem skulle kyssa en mun som talat så mycket?

Vem skulle hålla den hand som sträckts i luften? I ett försök att nå några stjärnor som aldrig blir hennes,

För hennes ögon är klara, lysande i klassrummet,

Snarare än dolda bakom ett rökmoln, röda läppar med vackra ord som fastnar i sinnet,

För mina ord bara försvinner,

Kanske för att de inte är skriven med rätt hand,

Perfekta inom ramen,

Vem skulle hänga en bild på mig? Vilken skönhet finns de i raka ryggar, talande munnar, precis de orden lärarna vill höra?

För jag är inte den typen av tjej,

Det fick jag aldrig bli

Och kanske är just det poängen med dessa ord,

Försök till briljant skönhet som faller platt.

[enomdagen]

Fredag kväll. Cecilia går långsamt längs andra långgatan och kikar in genom fönstren och hoppas se någon hon känner igen att gå in och börja prata med. Hon är full nog att göra det nu. För första gången i sitt liv känner hon också tillräckligt många och tillräckligt sociala människor för att ha chans att faktiskt springa in i någon ute. Men just ikväll ser hon ingen. Hon kikar in genom glaset på Northern Quarter och fönstret närmast Järntorget och tänker på när hon satt där med Alexandra, den sista kvällen dem sågs. Hur hon satt nära utan att röra eller initiera, för att se om hon kunde få någon respons, om hon skulle kunna ta något initiativ själv. Det gjorde hon inte på hela kvällen. Det var Cecilia som gav den första kyssen när de båda var villrådiga om de ville stanna ute för ett glas till eller gå hem. Osäkerheten alltid som ett dåligt omen för lågt intresse. På andra sidan passerar hon strax Brygghuset, de hade ändå så fina stunder ihop. Hur de satt och sittdansade, skrattade och diskuterade saker, av vilket hon nästan inte minns något. Cecilia minns att hon vid deras andra dejt under den första eller andra ölen på deras första dejt, den andra gången de. träffades, tänkte för sig själ "hon är söt, det här är en fin stund". Hur de satt på nedervåningen på Brygghuset på de vadderade väggbänkarna som var för höga för att kunna vila fötterna men också för grund för att få ordentligt grepp, den ensamma mannen som stod vid bordet och lät oss sitta och var nöjd att inte inleda en konversation, hälsade på massor av folk men inte egentligen pratade med någon. Den udda spellistan som bestod av dem fem topplåtarna på Spotify av Shakira och Pitbull. Kvinnan som formade fingrarna till ett hjärta när vi satt och hånglade. Allt kändes så lätt. Det var inte ens något som jag tänkte på. Det bara var. Jag fick närheten, jag fick kyssa den vackra, kloka. Men inte heller då var det något som kändes. Jag går genom gatorna men det är med sorg. Här hände fina saker, som inte berörde mig. Alex tyckte kanske om mig, kanske inte tillräckligt för att bli ihop med mig och kanske hade hon slutat vilja träffa mig efter att jag frågade henne vad hon kände men vi hade fina stunder. Även om hon alltid skyndade bort.

Vad är det jag hittat med kvinnorna? Ett andningrum eller sann attraktion? Ingen jag kysst ännu har väckt det där jag söker. Men jag vill så ogärna dejta män igen. Det är en konstig dynamik att plötsligt umgås i helt manliga umgängeskretsar, med nästan uteslutande heterosexuella erfarenheter och känna sig eftertraktad men enbart känna attraktion i form av fyllekåtma. Det ger ett sånt spelrum att känna sig eftertraktad och kunna hela samspelet - likväl som efterspelet - och aktivt ställa sig utanför det. Det är att veta att man i ett tidigare universum hade kunnat bli deras byten, att man solar sig i deras attraktion och därmed har utrymmet att kokettera och vara lekfull, men med vetskapen att man sedan bara kommer vända allt det ryggen. Jag önskar bara att jag hittar den kvinna som jag kan känna samma fysiska attraktion med.

Jag skriver med en ny person på tinder medan jag är full och lycklig på konsert, lite uttråkad med mitt sällskap men lcyklig för att jag känner att det är jag som bjuder på det roliga, det avslappnade och obegränsade. Samtidigt skriver jag med Henne på instagram, tar initiativ till kontakt och ber om att få höra om hennes kväll, vi går stadigt nu. Vi går stadigt i vår dm-relation. Det slår mig fortfarande med rädsla att jag en dag kommer att bli utbytt mot ett annat objekt för kärleksbesattheten. Vad kommer jag då ha kvar av Paris? Enn fråga som slår mig och ner mig.

15 nov.

[regnskurentystnad]

Ett öppet brev till den som det berör - Mig

Till Elouise.

Det finns inget vad gäller dig som jag vill mer än få möjligheten att säga förlåt och bli förlåten. Om den presenterade sig nu skulle jag förmodligen inte tveka. Förmodligen, skriver jag som om jag inte menar definitivt. Varför jag skriver nu är inte för att säga förlåt. Det finns ingenstans det skulle nå dig om jag bad om förlåtelse, men även tänker jag en gång nu tillåta mig mitt perspektiv. I försök att lägga både skam och skuld den korta bit bort det går tänker jag vara ärlig, för min egen skull.

Du har enbart sett ytan av hur situationen mellan oss har påverkat mig. Att den har påverkat mig har du dessvärre fått se, på vis som jag ångrar. När jag har försökt att ta itu med det, vilket tyvärr för mig involverade en kommunikation med dig, har jag blivit bemött av att bli ignorerad. Vad som i sin tur har gjort saker värre. Att jag har orsakade allt att börja är ingenting som jag nekar, men jag tänker inte längre vara delaktig i att låtsas som att du inte bidrog till hur det fortsatte vidare.

Du gömde dig bakom vaga påpekanden. Du kan vara dålig på att svara. Det är mycket som pågår. Vad som pågick i ditt liv grävde jag aldrig i ur respekt för dig, men jag har insett efteråt att även om jag försökte skulle du inte tillåta mig. När du berättade var det i ren frustration, möjligtvis i försök att inför mig förminska den jag är. Att du är viktigast att ta hand om för dig själv är en fullständig sanning, men det ger dig inte en sköld från att totalt skjuta mig åt sidan för att hålla mig på ett lagom avstånd som passade dig med små brödsmulor av kommentarer om att jag är fin, gullig, söt.

Istället för att enbart en gång tillåta mig vad jag behövde och i all ärlighet tror vi behövde för att lösa situationen mellan oss lämnade du mig med att oroa mig inför varenda ord jag ville ge dig och varsamt analysera varenda minsta lilla ord för att inte trampa på oundvikliga minor. Här sitter jag med en insikt som jag fullt ärligt tror att du inte kan tänka dig utan att jag påpekar det, men den är lika sann ändå:

Oavsett hur vi existerade inför varandra så var vi båda två människor som pågick i varandras liv. Vi var en del av vår vardag, en kvällsritual innan vi gick och lade oss till och med. Att du inte kan kommunicera hur du såg på vad som var mellan oss efter att du har sagt att du tycker om mig, gillade att jag blev "på riktigt" efter att ha samtalat med röst, simulerade mig ligga bredvid dig med en god morgon-video, erkände var du skulle har fantiserar om att kyssa mig ligger på dig.

När jag säger att jag inte tror på att du har sett mig som en verklig människa är det inte ett val. Jag tror helt ärligt på det. Att någonstans på något vis har du kopplat bort att jag är någon som existerar fullt med egna känslor. Någon som du tror att du kan vifta bort med att den inte är din högsta prioritet. En människa behöver inte vara ens högsta prioritet för att bli behandlad med respekt.

En känsla som du har lämnat mig med är att ha blivit känslomässigt utnyttjad. Någonting som jag aldrig har klandrat dig för att göra medvetet, jag vill inte tro att du är förmögen till att medvetet vilja såra någon med flit. När det inte passade dig längre när du, tydligen, plötsligt insåg min investering i dig var ditt val att sluta prata med mig, utöver att ibland skriva en fin komplimang till någon stort jag lade upp på Instagram.

Och jag vet. Jag bara vet. Du har levt ditt liv, du har spenderat din tid med att göra allt du tycker om med människor som du tycker om. Det blev aldrig något "Imorgon, imorgon, imorgon" och jag undrar om det är för att du bestämde dig redan dagen efter att du var färdig. Aldrig annat än ursäkter och avstånd.

Att faktiskt ha gjort dig stor i mitt liv ligger på mig, men vad ingen kan förstå (tydligen inte ens du), är hur du bjöd in till det. Allt som du gladeligen tog emot av mig var ingenting som inte var för dig, enbart dig. Sedan under tiden då jag har legat i min soffa med panikångest, i telefon gråta inför min mamma om att vara oförmögen att gå till jobbet, med att knappt klara av att andas fullständigt isolerad i en månads tid från mina vänner, vet jag att du har levt ditt liv som inget av det.

Ingen kan försöka intala mig att jag spelade en större roll för dig, om någon roll alls. Du frågade någon gång artigt hur jag mådde och till svar på mitt mående ignorerade du mig. Aldrig kunde du bara vara ärlig, och på så vis vet jag inte om jag kan se dig som ärlig. I vår sista kontakt försvann du utan ett ord, trots förfrågan att inte göra det, och till och med stängde av din aktivitetsstatus. Tro inte att jag inte vet att du gjorde det för att gömma dig från mig. Ditt svar till min reaktion på det talar för hur du var villig att skjuta mig åt sidan för din egen skull, och hur du kunde välja att göra mig till nästan ingenting.

Vilken insikt som skulle vara värre att komma fram till vet jag inte. Om du faktiskt förstod hur jag mådde men valde att gömma dig som du gjorde eller om du inte insåg hur jag mådde alls. Vad som kunde ha hänt istället för vad verkligheten till slut blev om du var minsta lilla tillmötesgående vet jag inte, men hur avslutet blev mellan oss får mig att tro att du var redo för länge sedan att låta det ske.

Jag tror ärligt att du väntade på att jag skulle ta det steget. För att göra mig till en bov, ge mig skulden. Det är nog enda gången där jag inte har lagt mig själv åt sidan för dig. Hur mycket du än tror att du har sett har du sett ytterst lite, och jag lade undan så mycket av hela mig för att påverka dig så lite som möjligt.

I en månads tid. I en månads tid var jag ett vrak som du bidrog till att sänka på ett öppet hav med enbart vatten längs med horisonterna. Var jag verkligen så liten för dig? Jag vill inte veta.

I ett år har jag kämpat med att uppnå en arbetstid på 75%, vilket länge kändes omöjligt. Till följd av hur du har påverkat mitt liv har du placerat mig ett år bakåt i mina framsteg. Du kom in i mitt liv när mycket kändes jobbigt, och när du gjorde det kändes du snabbt bra. Hur du sedan slet det från inunder mig har fått mig till att tappar fotfästet, och här har jag endast talat om hur bidrog till det. Sanningen är att du inte bär den fulla skuld, men du bär en.

Vad mer du aldrig kommer veta är att jag inte hyser ett enda agg gentemot dig. Att påstå att någonstans inuti mig viskar en ytterst vag röst hur logiskt det är att rikta negativa känslor åt ditt håll vore en lögn. Tanken att ens behöva förlåta dig har aldrig korsat mig. Det gör mig arg. Jag är arg på mig själv. Av alla möjliga anledningar och tankar och känslor som din existens väcker inuti mig.

Du är inte förlåten och du kommer aldrig behöva bli.

Även om det här någon dag skulle nå dig, vilket jag tvivlar till den grad att det inte ens kan kallas tvivel, berör det inte. Vad kan du känna annat än ilska av att jag känner mig felbehandlad av dig? Du kommer inte veta hur mycket jag har svurit och spottat på mig själv inför alla andra om hur mycket fel, misstag och ånger jag har orsakat mig. Att du aldrig har sett det talar för mig att du aldrig kommer se mig igen.

Trots allt, vi tog avsked utan att säga farväl. Och med alla ord som jag har riktat till dig utan dig i tilltalan för alla andra att se, är dessa ord trots deras riktning åt ditt håll menade för någon annan: Mig. En gång tänker jag lägga undan att vilja säga förlåt, bli förlåten och all skam jag känner omkring. Jag ville förälska mig i dig och du sårade mig. Med utmattande önskningar om att få veta av dig i framtiden önskar jag dig ändå ingenting annat än välmående. Något du har orsakat vara svårt att önska mig själv.

Och med allt sagt erkänner jag mig veta hur jag förgäves kommer fortsätta hålla lyktan tänd.

Med vanliga farväl, ur mitt Hjärta och min Själ

[skriveravmigibland]

Jag tänker på dig varje dag. Jag undrar varför du inte skickat sakerna. Jag inbillar mig att det är för att du inte heller är redo att släppa oss. Jag tänker mycket på dig, nästan hela tiden. Jag har de senaste veckorna behövt ha någon podcast, film, serie, vad som i bakgrunden för att inte tänka på dig, för när jag tänker på dig bryter jag ihop. Jag vet att det miljömässigt måste vara jobbigare för dig. Jag har spenderat 4-5 nätter i veckan i din lägenhet de senaste nästan 2 åren. Din lägenhet är fylld med mina saker, medan mitt hem inte har något som tillhör dig.

När jag säger att jag saknar dig så menar jag att jag saknar allt. Jag saknar hur du satte på cotton eye joe, från ingenstans när vi skulle sova, jag saknar att spela tv spel ihop, jag saknar att äta frukost ihop på helg mornar, jag saknar att säga hej då till dig tidigt på morgonen när du skulle till jobbet, för att sedan lägga mig i sängen igen och sova ett par timmar. Jag saknar våra intern skämt. Jag saknar våra jobbiga samtal, jag saknar att skratta med dig, jag saknar att kyssa dig, jag saknar att krama dig. Jag saknar att säga hej då på perrongen i tc innan jag tog tåget tillbaka till Örebro. Jag saknar hur vi stod där och gjorde alla obekväma med våra kyssar och kramar även om jag skulle åka tillbaka om 2 dagar. Jag saknar att laga middag till dig när du kommer hem från jobbet. Att överaska dig med teckningar i köksskåpen. Jag saknar när du läste mig till söms över telefon. Jag saknar hur vi kämpade för att få det att funka, jag saknar att sova intill dig, att vakna intill dig, jag saknar över hur du alltid klagade på att jag värmde upp din sida av sängen innan du kom och la dig. Jag saknar att komma hem innan dig och överaska dig med mat, jag saknar din vodkapasta, jag saknar din lukt. Jag saknar att visa TikToks jag sparat för dig, jag saknar att kunna titta på dig, för du är så vacker, så otroligt vacker, jag saknar att ha sex med dig, jag saknar hur vi visste vad den andra gillade, hur det alltid kändes så naturligt. Jag saknar att pussa på dina kinder, jag saknar att ligga med benen i ditt knä, jag saknar de gångerna du somnade med huvudet på mitt bröst i soffan efter en lång arbetsdag, jag saknar allt. Jag vill vara med dig mer än någonting annat. Men hur mycket vi än försökte så fick vi det inte att funka. Att det tar slut, även fast båda fortfarande har känslor för varandra är det värsta, för hoppet är alltid kvar. Jag har hopp för oss, även om jag vet att det är dumt och destruktivt mot mig själv. Men du sa att du behövde tid, och jag tror att det är något även jag behövt och behöver. Jag tänker ofta på om det är värt att vara med någon när det krävs så mycket för att få det att funka, om det är något jag kan lägga ner energi på just nu. Men grejen är, att när det är bra så känns allting otroligt. Du är min bästavän, jag önskar att jag kunde berätta om mina dagar för dig, men det kan jag inte. Att älska dig är som att andas

[rosenstorm]

I.

Jag sov och jag drömde

om Ariens land,

där solguden tömde

med givmild hand

kring allt överallt i en lycklig ängd,

som sedan vulkaniskt vart bränd och sprängd,

sitt liv, sina håvors mängd.

Jag drömde om aplar i mäktiga hag

kring urskogens väldiga vattendrag,

om körsbärsdungar och vinbärssnår

kring floden, som enslig i dälden går,

om vete, som självsått ur jorden stiger

i ödemarksdalen, där allting tiger,

om humle, som klänger och slingrar sig fram

i skogens tystnad från stam till stam.

Och ängar sig breda

kring bäckars fall,

där herdarna leda

sin hjord i vall,

när kvällen sin dagg över landet strör,

vid lidren med byttor till mjölk och smör

stå väntande hustrur och mör.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Men skymtar det stundom bland flickornas flockar

ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,

det är för att göra sig särskilt grann

och vacker och kär för en älskad man.

Vid viken, vid kröken,

som älven slår,

den stigande röken

ur tjällen går,

där syssla i ro med de yngsta små,

som lipa och le, där de tulta och gå,

de gamle, de silvergrå.

Men högt på en klippa i frihet och ljus

och högt över töcknen är konungens hus,

på vidden och branterna runtomkring

vid midsommartid hålles folkets ting,

och konungen dömer från domarestolen

och tänker för folket och talar med solen,

och solen sår ned sina gudomssvar

om allt, som skall bliva och är och var.

II.

Där strövar i skogen en fri ung man

och ingen är fri ung man som han,

hans blod är en störtsjö i vårstormsdagar,

hans trots bryter lagar

och allt vill han fresta och allt han kan.

Den säkraste brottarn och måttarn

han prövar med näven och lansen

och kysser, när rast är i dansen,

de vackraste flickorna fritt

i vredgade friares mitt.

Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,

hur allt, när han strövade muntert åstad,

bar skick av en fri ung man,

hur hemlighetsfullt det om läpparna log

som visste han nog

att gudarnas ättling

och älskling och like var han.

Han strövar med glättiga fjät framåt

på skogens vilda stråt,

han stannar och ler åt små kryp,

som måtta åt tån med ett nyp,

han gäckas med gökar, han retas med trastar,

han följer för roskull ett spår,

på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar

att se på en fisk som slår,

han faller på knä invid randen

och ligger och dricker ur handen.

Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar

av glädje åt bilden, som vattnet bar,

den visade gudarnas ättling,

hur manvuxet vacker han var.

III.

Fina fötter, nätta små,

kliva långt och slugt på tå,

än de skynda, än de väja,

knätt och kny, för ljud och späja,

om ej någon hörde små

fina, nätta fötter gå.

Kny och knätt, nu le och lura

glada ögon bak en stam,

och en flickas axlar kura

sig ihop som rädda lamm

och försiktigt förtänksam

smyger hon sig fram.

IV.

Och med ett som en vind

stryker flickans arm över jägarens kind

och har täckt honom ögonen till,

och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,

han kan inte bli fri,

han må sträva så mycket han vill.

”Stackars Dum och Egenkär

där,

kan du gissa vem det här

är?”

Och hon kniper och drar

och hon rycker och slår för att frampressa svar

och att skrämma den älskade rädd,

och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,

men den pinan är len

som ett smek på en kärleksbädd.

Blint han kämpar att bli lös,

trevar, gissar: ”Nyp och Klös

är ditt namn och Udd och Sticka,

Riv och Ryck och — släpp mig flicka!”

Och med ett med ett skratt

blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt,

och han drog henne tätt

mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,

och hon klängde sig fast,

och hon snyftade till och i gråt hon brast,

och hon sökte hans blick,

och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår

sina skylande blad från pistillerna slår

inför sol, inför vindar och frön

låg hon naket och utslaget skön

och med vittskilda knän och med skälvande sköte

var den älskades åtrå i möte.

V.

Själ i flamma, blod i dans,

han var hennes, hon var hans,

han blev hon, hon blev han,

ett och allt och tvenne,

när hans unga makt av man

trängde in i henne.

Och med huvudet bakåt i kyssande böjt

och med skötet mot famnaren höjt

drack hon livets och kärlekens yppersta drick

i var störtvåg, hon fick

av hans livseldsaft,

i var gnista, som gick

av hans kraft.

Och som samma andedrag,

samma puls och hjärteslag

själ vid själ i samma kropp

sammanhöll,

steg och föll

rytmens ned och opp,

mot och in och från,

tills med ens en stråle sköt

ur hans liv och livsvarmt göt

faderkraft i moderfröt

och som två förenta floder

ström av fader, ström av moder

blevo ett i son.

VI.

Och som hjärtblad i en blomsterskida,

heltförenta nyss, när skidan brast,

än vid sömmen hålla troget fast,

höft vid höft och sida invid sida,

syskonkärligt lågo hon och han

ännu flämtande och ännu röda

av sin kärleks första bråda möda

tätt med armen knuten om varann.

Men med ljuset, som i rymden flammar

kom lycksalighet som sändebud

av den evigtklara lyckans rike,

milt välsignande från ljusets gud

likt en solglimt mellan skogens stammar

över gudens sons och dotters like,

mänskosonen och hans brud.

[sourceofinspirations]

Sitter och väntar på Lovisa. Det var jävligt skönt att träna. Jag hade något jag ville säga och som jag kände men glömde. Nu kom jag på det. Tänk om det är så att jag vill skiljas? Jag har smygsagt det och människor har sagt att det är så de tolkar mig. Johannes. Lovisa. Pappa. Men jag har förnekat det. Eller också bara inte hört det. Det har varit för läskigt. För otänkbart. En framtid utan honom. Den enda framtid jag vetat har varit honom. Och det har inte varit en dålig framtid. Han är dessutom långt ifrån en dålig person. Tvärtom, en av de bästa personerna. Tror jag alltså objektivt sätt. Såklart inte perfekt men sånt finns inte. Men är han subjektivt den bästa personen? Det vill säga är han den bästa för mig? Och hur kan det vara så här skönt att vara ensam? Så här spännande att jag ska bo i Malaga i två månader utan honom? Så onaturligt och jobbigt att kyssa honom? Som att innan kunde jag åtminstone göra det. Sexet gick inte riktigt. Men att pussas oskyldigt kunde ju vara mysigt. Men nu går inte ens det. Är det för att jag har bestämt mig något. Bestämt mig att detta vill jag inte just nu. Och jag bara borde skärpa mig och bestämma något annat? Men varför har jag bestämt det då? För att det är det jag känner. Som sagt jag kanske känner annorlunda. Jag hoppas det. Jag hoppas jag känner attraktion och spänning och att det är skönt. Jag hoppas att det och han motiverar mig. Vi får se!

[ettutlopp]

Lördag 25e mars 2023.

Det har gått mer än 5 år sen mitt sista inlägg men jag måste skriva av mig.

Jag är fortfarande med samma person som alla de tidigare inläggen. Det är snart 9 år sen och vi har inte haft det helt lätt. Vi har genomlidit mycket psykisk ohälsa och gjorde slut i två veckor för snart 5 år sen på grund av det. Allt ändrades iom uppbrottet och även sexlivet.

Vi har, sen dess, börjat titta på porr tillsammans och har sex i timtals vilket är så himla härligt och känns så bra för vi kommer så himla mycket jämt. Han är den dominanta och bestämmer när jag och om jag kommer, vilket är helt min grej.

Men anledningen jag vill skriva är de 20 min vi spenderade tillsammans i torsdags. Vi hade rökt lite gräs för att underlätta min sömn, så vi borstade tänderna och gick och la oss. Han sa att han ville ha sex och började dra i sin kuk för att få upp den. Jag sa att jag tyckte det lät kul och gott, som jag brukar säga när han frågar, men där tog det stopp med vanligheterna. Jag vet inte vad som hände men något exploderade i oss. Jag blev kysst och tagen på som att vi inte rört varandra, oss själva eller någon annan på flera år. Han kysste mig djupt och tog tag i mig hårt för att trycka min kropp och mina bröst mot honom. Jag drog mig tillbaka lite för att se och förstå vad detta var för att hans reaktion tog mig lite och på sängen (lol) men han lät mig inte backa. Jag hade mina händer i hans hår och använde hela min vilja att trycka mig mot hans nakna kropp samtidigt som jag blev kysst som få gånger innan. Jag kände att han blev hård och jag satte mig på hans kuk och vi hade så himla härligt sex. Han sög på mina bröst medan jag red honom både sakta och snabbt och jag förstod nu, för första gången någonsin, varför så många föredrar rida. Jag har alltid tyckt om sex men inte varför man skulle föredra cowgirl över någon annan penetrerande position men nu vet jag. Så otroligt jävla skönt och när han väl kom så var det sakta och jag kände och uppskattade varenda centimeter av honom medan han gled in och ut ur mig.

Jag antar att vi älskade, inte bara knullade. Det var ett tag sen som det hände. Något nytt hände dock denna gång, som gör att jag vill minnas denna specifika stund. Han började komma och bad mig sakta ner men jag viskade att han inte bestämmer denna gång [eftersom han är dominant] vilket fick honom att skratta, mitt under hans orgasm. Hans skratt var det vackraste jag hört och sett honom se ut någonsin. Jag kommer minnas denna gång bara för att min fitta var så våt samtidigt som mitt hjärta svävade högre än någonsin av vår stund tillsammans. Jag älskade honom mer än jag någonsin gjort i den studen och jag rider fortfarande samma våg (hehe)

Jag tror han kände samma sak som jag den natten för att morgonen efter var en gosig en. Han kysste mig ofta och mycket, och han höll om mig så mycket han kunde medan jag satt i soffan och jobbade. Jag ligger just nu i en säng 20 mil bort men längtar tills jag får kyssa och rida honom igen imorgon.

Jag är så jävla kär, fortfarande.

[lillahimmel]

Swedish artists

Hello! It's been a while since I last posted!

A good one to return with might be recommending swedish music again. I figure I can make this one into a series of sorts. As last time there are links to both YouTube and Spotify :) 

The series: 1 | 2 | 3

Here's for Disney in Swedish

Last edit: 2022 07 09

Miriam Bryant

Some songs: tystnar i luren, Du med mig, Ett sista glas - Interpretation/cover of Sven Bertil Taube's song

The album PS Jag hatar dig

The EP Hisingen och hem igen

The Single Gråter om du vill

The Single Mi Amor (Blåmärkshårt)

YouTube

Spotify

Her first albums are in English (Raised in Rain) and that's how I fell in love with her singing. I recommend those songs as well!

estraden

Some songs: Bra för dig, Tusen gånger om, Mer för varandra

The Album Mellan hägg och syrén

The Single Kyssa dig nu

YouTube

Spotify

Danny Saucedo

Some songs: Dör för dig, Dandi dansa

The Album Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa

YouTube

Spotify

Miss Li

Some songs: Komplicerad, X, Lev nu dö sen - Interpretation/cover of Petter's song

The Album Underbart i all misär

The Single Förlåt

YouTube

Spotify

Little Jinder

Some songs: Brustna hjärtans klubb, Freak - Interpretation/cover of Freddie Wadling & Cortex's song

The Album Salta diamanter

The Album Hejdå

YouTube

Spotify

Olivia Lobato

Some songs: Syrener, Vågen, Visa vid vindens ängar - Cover of Mats Paulson's song

The Single Allt som är bra tar slut

The Single Jack & Rose

YouTube

Spotify

Sebastian Walldén

Some songs: Trög, Gåshud, Famlar

The Single Aldrig Aldrig

The Single Förlora mig

YouTube

Spotify

[kanslomassigtstord]

2021-11-09

Jag blir så svartsjuk över att du plötsligt har så mycket människor i ditt liv. Jag är glad för din skull, att du skaffat vänner, så missförstå mig rätt. Men jag blir så svartsjuk för jag har bara dåliga erfarenheter av när du tidigare skaffat nya vänner. Det har alltid slutat med tårar för mig. Och det gör ont i mig att höra om allt du gör nu och att jag inte är med. Jag vill dela det med dig, jag vill vara den som släpar hem dig när du är full och skrattar med dig över en öl. Jag vill vara där med dig, hela tiden.

Jag tycker om du när ber mig komma över till dig, få träffa dig och katterna. Men nånstans blir jag också så fundersam på varför, vad jag gör där. Om det ändå inte finns chans för oss just nu, vad gör jag där? Jag vill ju komma alltid för jag är fortfarande kär, jag kommer alltid älska och vara kär. Det känns bra först men ju mer minnen som tränger sig på desto ondare gör det. Ju mer du berättar om ditt nya liv, desto ondare gör det. Jag vet inte om du bjuder över mig för du vill att vi ska försöka vara vänner men jag kommer aldrig kunna vara bara din vän. Du har aldrig varit bara min vän och det kommer inte kunna ändras, mina känslor för dig kommer förevigt att vara för starka för att klara av något sådant.

Har du tänkt på att du inte frågar mig om någonting? Om varför jag har så ont, om vilka jag hänger med, om vad jag gjort i helgen? Jag är van, det är inte det. Jag trodde kanske bara att när jag har ont och sådär, att du kanske skulle fråga varför. Eller fråga om mina läkarbesök. Någonting. Men jag klandrar dig inte för att du inte gör det. Jag frågar inte heller, dels för att frågorna jag har vill jag inte ha svar på och dels för du är en bra pratare älskling, det har du alltid varit. Så du pratar på, och jag behöver inte säga så mycket.

Det krävs all styrka jag har i hela kroppen för mig att inte kyssa dig när vi säger hejdå. När du ger mig en lätt kyss på kinden, pannan eller halsen. Det tar så mycket på mig att inte bara grabba tag i din nacke och kyssa dig, hoppas på att du ska besvara den och trycka upp mig mot väggen som du gjorde förr. Så det slutar alltid med att jag lämnar ledsen. För jag inte får ha dig och för att jag står kvar och stampar medan du verkar leva ett nytt liv utan mig. Jag får inte ha dig och det går inte heller just nu men jag vill bara ha dig men jag vill ha min tjej. Inte den här obrydda, kalla personen som jag träffar nu. Jag vill ha min gosiga, fina, genuina tjej.

Jag älskar dig så mycket. Men jag saknar dig så mycket också.

- känslomässigtstörd (20:39)

[bettyblue777]

Slave to Love del 2

Det bästa med att fantisera och drömma är att man får uppleva precis det man önskar.

Det jag nu ska berätta… Efteråt. Ärligt. Jag vet inte. Hände det här verkligen eller hände det. Bara. I fantasin…

De hade hittat mig på Facebook. Tagit kontakt via messenger. Ville jag komma och träffa dem? Och nu var jag på väg. Jag vet inte om jag kom ihåg att andas ens under bilfärden på väg ner. Det kändes så pirrigt. Jag visste inte riktigt vad som väntade mig. Hade väl mina förhoppningar.. Jag hade aldrig träffat ett par så här förut. På det här sättet. Aldrig varit med en kvinna. På det här sättet. De hade lugnat mig. Vi tar hand om dig. Inget kommer att hända om du inte vill att det ska hända. Det var väl just det. Jag känner ju mig själv. Det finns ju knappt något som jag inte vill ska hända.

Jag var helt darrig först när jag steg in i deras hem. Registrerade att det såg helt vanligt ut. Tänkte; här bor en helt vanlig familj. För mig fanns det inget vanligt med det som hände sen. Vi småpratade lite. De visade mig runt. Det var mycket fniss och skratt. Jag kände mig trygg och trivdes i deras sällskap. Ville jag ha något att dricka? Nej! Behövde jag något? Ja. En kram kanske. Hon log. Kom vi sätter oss, sa hon. Hon tog min hand och drog ned mig i en soffa. Han satte sig i en fotölj bredvid. Hon frågade om jag var ok. Ja. Känns allt ok? Ja! Jag ville bara att hon skulle röra vid mig.

Och det gjorde hon. Hon strök mig lätt över håret och över min kind. Får jag kyssa dig, undrade hon. Jag nickade. Fick inte ur mig ett ord. Min andhämtning. Jag var så förväntansfull. Hon lutade sig fram och kysste mig försiktigt. Hennes läppar lätta mot mina. Hennes tunga nuddade slickade försiktigt mina läppar. Jag tänkte att jag ville fånga den här stunden. Kan inte minnas att jag någonsin känt sådan lust till en kvinna. Jag särade på mina läppar och besvarade hennes kyss. Vi kysstes länge. Jag blev helt uppslukad av henne. Denna sköna kvinna. Glömde nästan bort mannen som tyst satt och betraktade oss.

Hennes fingrar rörde vid min hals. Min nacke. Förde mitt klänningstyg vid halsen ner över armen så att min axel blottades. Hon kysste mitt nyckelben. Min halsgrop. Jag kunde inte hejda mig utan suckade lätt. Det var så skönt och situationen var så spännande. Ett kort ögonblick mötte jag mannens blick. Den var varm, mörk och intensiv. Sen var jag tvungen flytta blicken till hennes mun igen för nu letade den sig neråt mot mina bröst. Hon tittade upp mot mig och blicken verkade undra. Får jag fortsätta? Jag nickade. Jag vill att du fortsätter. Hon smekte mitt ena bröst samtidigt som hon blottade det andra. Hennes mun så nära att jag kunde känna hennes andetag. Gissa om mina bröstvårtor styvnade.

Hon lät tungan virvla runt lite över bröstvårtan innan hon började kyssa och ganska snart suga på mitt bröst. Gud så skönt det var. Jag kunde inte slita min blick ifrån hennes ansikte, hennes mun som nu sög intensivt på mitt bröst. Hennes långa bruna hår. Hennes vackra ansikte och mun. Gud, bara tanken på att en kvinna gav mig denna behandling. Och hennes man som satt där och tittade på och njöt. Jag kunde knappt sitta still. Kroppen började röra sig rytmiskt i soffan. Jag kände hur våt jag blivit. Och som om hon kunde läsa tankar. Drog hon upp min klänning så att mina trosor blottades.

Jag kände hennes hand smeka mig över trostyget. Hörde hur hon stönade till när hon upptäckte hur blöt jag var. Det hade blivit en lite våt fläck på trosan. Jag lutade huvudet bakåt och njöt. Att bli smekt så här utanpå trosorna… är ju något jag alltid gillat. Hon lirkade in ett finger under troskanten. Smekte mig lite skönt innan hon stoppade in fingret en bit i mig. Åh, vad härligt blöt du är, viskade hon. Du gillar verkligen det här va? Jag kunde bara nicka. Kåtheten gick som i vågor genom mig. Jag skulle inte kunna hålla mig länge till.

Plötsligt gled hon ner från soffan och ställde sig på knä. Hon lirkade snabbt av mig trosorna. Gav mig en lång intensiv blick. Jag höll andan. Följde förväntansfullt hennes mun med min blick när hon närmade sig mitt sköna våta. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Mina ben särade på sig själva. Jag gled ner lite så att hon skulle komma åt bättre. Ville bara att det skulle ske. Längtade. Blundade och kände hennes andetag närma sig. Hennes tunga över min klitoris. Hur hon slickade mig. Jag kan fortfarande känna hennes tunga som liksom dansade runt i mig. Jag tror att jag kanske skrek. I alla fall var det något som exploderade. När jag kom. I jordens skönaste orgasm.

[svenskjavel]

I mellanstadiet fick vi hitta på pjäser på våra engelska lektioner för att öva muntlig engelska och det var skitkul. Vi började i 4an med förkortade versioner av existerande berättelser, typ snövit, men i 6an skrev alla grupper egna pjäser baserade på olika prompts och spelade upp inför hela klassen (i början tittade bara lärare). Folk tog med saker hemifrån för att fixa props och stannade till och med kvar efter skolan för att öva extra på replikerna

Låter som att ni hade roligt! Skönt att höra att inte alla blev traumatiserade av diverse skogsgudar och icke dansande dinosaurier.

I 6:an har jag för mig att vi gjorde en uppsättning av Törnrosa men ingen ville kyssas så vi bytte ut det mot att prinsen slog till henne eller råkade välta ner henne från sängen (bordet).

[atenaava]

fuck kan aldrig sluta tänka på dig.  vill du ha sanningen?  jag älskade dig verkligen. Jag var och är verkligen kär i dig, som jag aldrig kan vara i någon annan. som jag aldrig har varit förut. Du gjorde mig piss sur. Du sårade mig och du slog mig. Men du fick mig också att skratta på ett viss sätt som jag aldrig hade gjort förut.  fuck vad jag älskade dig ändå. Ingen kan ge mig den typen av känslan igen. Och jag kunde inte låta någon annan ta din plats på det sättet heller.  Vi kan aldrig ha ett liv ihop. Vi kan aldrig kyssas på ett sätt som om det kommer vara förevig. Men jag kommer för alltid att älska dig på ett sätt som jag aldrig kan älska någon annan.

[lejonhjartats]

”En vecka har nu gått och ingenting är sig likt. Jag saknar dig så. Din skjorta ligger ihopknycklad i min säng och den luktar mindre och mindre som dig för varje dag som passerar. Jag vill höra av mig till dig och säga förlåt, förlåt för att det blev som det blev. Jag vill ligga tätt intill dig och aldrig släppa taget. Kyssa dig om och om igen och spackla över varenda spricka som någonsin funnits i vår fasad.”

- 18 december 2018