#och som ville kyssa mig

[nimomo-mo]

Just venting bc ive exhausted my friends with this lol

[konstforbocker]

Bland de många träden, som växte liksom som en tanke som inte gick att förutse, utan spridde sig vilt med de rötter som slingrar sig runt och ner i marken och håller träden kvar i stormar, där gick jag och tänkte på dig. Du, med din röst, som var så mjuk och fylld med något magiskt känslostoff som dansade ut ur din mun, du med ditt långa hår i vinden. Jag går och känner på min pilbåge av trä, och tänker mig hur jag någon gång, om jag någonsin får se dig igen du vandrande musikant, ska skjuta en pil rätt i hjärtat på dig. En pil av själsliga ord, och som ska sjungas vid din sida här bland träden tills de kan dansa i takt med din andedräkt. Du rörde dig som en fe......... jag blev så vindlande bortförd i drömmar, av ditt sätt så ovanligt för en man, och så ovanligt över huvud taget. De andra vågar inte låta fantasierna strömma sådär, du är vild, du är ett esoteriskt mjukt väsen, jag måste få ta dig i hand och låta dagarna bli till äventyr och nätterna bli till vilda drömmar.

Vi ska en dag ha ett underbart litet avsides hus, med gröna plankor till utsida, utsirade fönster och ett torn i ena hörnet, trappor upp till andra våningen, och en tredje, vindsvåning. Trapporna, också de i trä, ska vara målade i olika färger som vi väljer tillsammans och ändras ibland, då trappors målarfärg slits ut lätt, av alla små fötter och sockar som tripp trapp trullar ned för dem, och tassar trippar upp för dem, i alla möjliga kläder som vi visar för varandra innan vi ska iväg tillsammans. Jag drömmer om kärleksfulla sätt att möta dig därinne, igen och igen, dansa och sjunga mjuka ord, ta dig i hand och kyssa dig, snurra av känslorna, dansa in i sovrummet, och välja festutstyrslar eller ett pyssel för kvällen. Vi ska pyssla så mycket, jag ska köpa pärlor och tyger och garn, vi ska pyssla ihop sänghimlar och bokhyllor och måla rummen till konstverk ibland, som vi sen målar över och målar igen. Drömfångare, ska magiskt hjälpa oss att drömma mysiga drömmar, och vi ska berätta sagor var dag eller natt, elda i kaminen, och jag ska läsa medan du spelar din underbara gitarr, och sedan lär vi varandra vad vi kan. Vi ska sitta länge vid kaminen, och utanför på altanen, och berätta om sådant som vi tycker om, prata, sjunga, blunda, och känna in naturen.

På stranden hade vi träffats första gången, då du satt framför brasan och spelade gitarr, och det ljuva ljudet av gitarren bara glimrade, små leviterande orber av ande....något ovärderligt, jag ville bara vara ensam i den speciella musiken, som förmedlade själslig kraft runt mig. Jag kunde känna mig fri i de vågor som sköljde in och ut över stranden, mina känslor ekandes i havets djup. Jag märkte inte av dig då, bara musiken som sjungande lätt letade sig in i min egna djupa plats där jag kunde vara ensam.Jag mindes stunder för länge sedan, av tiden då ett stort hopplöst regnmoln hade vilat över mig, stunder av frihet i den perioden... ibland fanns det sådana stunder av en slags början till ett drömtillstånd, som inte riktigt lyckats finna sig själv än, ibland kände jag snåren sticka mig och omsnärja hjärtat.Men nu kändes allt mjukt, i din musik, som molnen ovanför, som mitt då ibland sovande hopp, om nånting mer i horisonten. På den tiden när jag kände hur någon i mitt huvud, någon som du, var det enda som kunde ta mitt hjärta till något som verkligen kändes. En stark vind av önskan, en längtan efter en kosmisk själsfrände. Jag skulle bjuda på passion, hetta ur mitt hjärta...blandat med kunskap om de poeter och musiker som skrev för att frigöra sig själva och andra.....vi skulle ta varandra om livet, hålla hårt och gå med varandra genom de boksidor vi inte förstår varför de skrevs, måla med våra känslor de mysigaste mötena för varandra, de mysigaste stunderna av kärlek, igen och igen skriva om kärlek på livets boksidor med varandra - och ibland skulle vi mötas i våra syndigare hörn, där ensamheten gjorde mig så längtande, en glödgande tunga skulle möta din och vi skulle känna oss in försiktigt mellan de trassligt vissnande snåren vid hjärtat tills vi kände varandras varma dunkande livskraft. Livets röda sammet skulle viskas där, inlevda i varandra, med händerna inslingrade i snåren, och de beniga fingrarna runt varandras hjärtan. Men inte visste jag väl någonting om livets mening då, och inte hade jag ens märkt av dig där på stranden. Det var bara din musik som nådde mig, och viskade om förnimmelser från förr.

Första gången jag talade med dig, var jag inte säker på om det var dig jag hade sett på stranden. Vi hade hamnat på samma fest, du satt i fönstret och jag betraktade dig.... Dina axlar och ben hade såna vinklar som gjorde att du såg lite annorlunda, konstig ut, kanske skulle jag säga.... vek men modig. Den dagen utstrålade du en hemlig plats, något jag saknade med en hemlig kraft. Jag satte mig och tecknade av dig, utan att du visste. Jag ville verkligen fånga den här bilden av dig och dina sällsamt formade axlar och dina spretiga ben, jag kände inte dig då men du såg ut som en förlorad vän, tyckte jag, du påminde om fantasier för länge sedan. Du påminde om en musikant jag hade tänkt på, om regnet på fönstret, om middagar med familjevänner, om mitt egna rum och drömmen om någon annans rum. Jag var ung, du såg också ung ut, jag ville prata med dig, men kände ett motstånd i magen, som jag aldrig brukar känna inför att prata med någon, som en varm klump. Jag sa, när jag målat klart -Hej, vad konstig du ser ut där i fönstret, du är...söt. Och du hoppade ner, smidig som någon som klättrar i träd ofta, och skrattade och bemötte mig med din värme och vi pratade lite om vilka vi var, och du berättade att du faktiskt var äldre än mig. Jag reste mig upp och då, då kysste du mig. Och jag hade ingen aning innan. Men det varma mötet av våra mjuka läppar, guidade mig till kännedomen om dig, en Man, en vacker, djup, intressant och sällsam, smart......... ovärderlig man-jag kände plötsligt igen dig från de djupaste drömmarna jag någonsin haft. Du fick mig att vackla, du var mycket mognare och med en sådan stark sensuell känsla, och mycket mer bekant än jag hade anat. Jag kände där och då, en sån kärlek spira i mig, som något jag aldrig känt.

Jag gick en kväll på gatorna, ikväll skulle det vara en rockkonsert, ett band från trakten, medlemmarna i bandet kände jag, de hade varit mina vänner i gunget och undomsvisionerna i staden. Intrycket jag fick var att de tyckte jag var galen, jag visste att det bara var på grund av att de inte hade vänskapligt kontaktat mitt sinnes sätt att hänga ihop, de bara hade sett små urklipp ur mitt konstnärliga huvud och aldrig sett hur mina tankar och känslor kunde hänga ihop i en, kanske en lite naivistiskt, nedtecknad karta. Det var så sorgligt, ibland nästan outhärdligt då jag såg en sån fantastisk vänskap mellan oss framför mig, för att inte tala om en fantastisk rörelse, av unga visionärer emellan...att känna den kreativa upphöjdheten över samhällets strukturerade mönster, att berätta om freden vi kan ha och om våra hjärtans kamp för att vara fria...med de äldre gamla rucklen också....de som varit del av frihetsrörelsen på sin tid eller ville öppna sina hjärtan. De visioner jag hade av oss, var så kreativa, så fantastiskt levande. Konstverkstäder i våra huvuden, deras sätt att tro på mjukheten men samtidigt den rockiga drömmen fylld av musik och att släppa lös sin inre eld med tanke på ett dansande konsensus. Melodiska sökanden i det känslomässiga språket vi verkar känna, poetiskt samtalande. Jag trodde de var grundade, i trädens stora ande, i jordens omvirvlande språk, i människornas sökande efter..... kärlek musik och vänskap... Det passade mina fantasier om mig själv, att blanda in romantiska drömmar om frihet, världens magi och musik, det som räddade oss, i våra kläder och uttryck bland hattar, mönstrade kläder och snörskor. Att känna in de stora rörelserna av planeterna och i månen, att söka elementens ande genom tarot och andra häxkonster. Jag kände en vänskap som skulle lyfta oss i det mjuka stora hjärtat vi alla hade, och de trollformler vi skulle skapa. De skulle hjälpa människor att se det stora försöket till vänligheten med bra tankar att klättra i. Det tänkte jag om dem. Men de var ovilliga att söka en vänskap i mig, jag vet inte vad som skapade den oviljan, men någonting gjorde, att de inte ville prata med mig så djupt på detta inre plan där det kändes som att jag kände dem.

skriv om huset med kyrkfönster

En dag träffade jag dig, ditt bleka ansikte var så charmigt och denna dagen skulle vi utforska vägarna ovanför en av de trevligaste gatorna i staden, om än krogarna där var dyra. På denna gatan hade det vuxit upp ett häxhus, blomsterbutiker trängdes med leksaksaffärer och hälsobutiker,

Lirelu Sandri

Han ville kanske förstå saker på det där magiska sättet....... att höra skogens röst, genom det sanna örat, förstår ni vad jag menar? Att lyssna på detta fridfulla träd, så rotat och fyllt av hemligheter.

Jag gick på den lilla gatan mellan husen, och kände något nytt i luften. Plötsligt kände jag som att jag kunde lyfta med vinden, mina fantasier om husen och människorna och dess öden, hur jag skulle transformera mitt öde........ det trädde fram.... jag nosade i mitt hjärta och plötsligt förstod jag så mycket mer, om mig själv och den här världen. Jag ska berätta om det, men det tar lång lång tid, mycket längre tid än det tog att känna det. Jag drömde mycket om familjer. Familjen med en häxa till mamma, hon tog med barnen på teater, satt på caféet och pratade om konsten hon älskade, barnböcker, spiritualitet och hemliga saker med en vän medans barnen lekte i caféet. Hon lät dem leka, och såg till att vara förberedd på att be om ursäkt och förklara för barnen sansat men bestämt att de inte fick störa folk mer för då kunde de få en skrämd gammal tant att hicka sig till döds. En familj med en väldigt påläst pappa, som vid matbordet berättade om de kunskaper han tyckte var intressanta, om vetenskap, böcker han läst med namn man måste veta vilka de är, matematik, och sina egna kritiska åsikter om samhället. De skrev han på i sin ensamhet och försökte bli inskickad till tidningen ett antal gånger men oftast var de för progressiva och skrivna med en för sarkastisk ton för att få komma med. En familj med barn som hört och sett älvor, troll, hus byggda i träden för pysslingar, trots att ingen trodde på honom i den staden han kom ifrån. De tecknade av dem så fint hemma i sitt vindsrum, och berättade berättelser för varandra om en speciell pyssling de träffat som hette Holger, som gav sig ut på många äventyr för att hjälpa sin by mot en ond sjukdom, som ingen hade hittat botemedlet för innan honom.

Den familj jag tänkte mest på var ansedd som en litet galen familj, de var så fyllda utav glädje för varandra, ansträngde sig för att hela tiden hålla en djup kontakt med varandra, med lekfullhet och förståelse för varandras egenheter och personligheter.

Det regnade. Jag gick förbi blomsteraffären som låg bredvid kyrkogården och fick en stark blixt av känslor. Jag tänkte mig dig.... jag började nästan gråta när jag tänker på det. Ditt känsliga sätt.... de förstår sig inte på dig. Du går bland höstlöven som faller ner runt dig... jag tänkte på hur det var för dig för längesedan...hur du växt upp när folk trampade på dig, hur du växt upp med en sån orolighet i magen. Du har längtat efter säsongerna stora som hela skogen, och kärlekar likaså, för du är bara van vid den stora plottrigt fuktiga gröna och barriga, tyst beskyddande skogen. Ensamheten där. Där vindarna ändå blåste igenom kläderna, fick bröstkorgen att känna sig skälvande. Men tanken vågade psykedeliskt gro och tårarna mötte mjuk mossa. Du har en känslighet som söker svar på känslor som är så... svåra att sätta ord på. När jag mötte dig, och igenom hela relationen, hade jag en plan. En plan att jag skulle möta dig först, i skogen. Lära känna dig genom att klättra runt i skogsterrängen och förbereda varje gång med att skriva en berättelse. Jag skulle ge dina ensamma skogsminnen en vän, jag skulle skriva om dina sorgliga och personliga minnen och berättelser, och göra till böcker, till allt från sagor till långsamt uppskissade romaner och spökhistorier, och med sagovärldens hjälp utnämna dig till bokens hjälte, som varit en ganska obemärkt, och opopulär stackars liten ovanligt känslosam begåvning under skoltiden.

Vi skulle gå till festen ikväll. Våra vänner som var musiker skulle spela en alldeles särskild konsert ikväll, scenen var speciell och låg halvvägs upp för ett berg, som de stora träden i skogen omgav. Den var målad utav mig. Jag hade för flera år sedan pratat med Teremani Arsekiel som ägde den lilla restaurangen och caféet som låg på berget, om att träscenen med tak, kunde målas så drömskt som en äkta teaterscen för en helt särskild upplevelse av uppträdandena där. Han hade först varit tveksam, men sedan satt jag på kaféet och gick fram till hans psykologiforskare till fru, Eira Arsekiel, den vackra mulliga handfasta mamman, med naturligt blont hår ned till ändan och runda glasögon, och vi pratade en ganska lång stund om livet, om varandra, och allt som är bra med musikscenen och hur konst ger en upplevelse av musik som är ojämförbar. Och att de kulturställen som sätter sin prägel med kvalité, ofta är de som blir kultstämplade och att ordet sprids om dem bland riktiga kulturstjärnor. Jag berättade om min vision, att måla bården framför gardinerna med solen och månen, stjärnor och kosmos, och sidorna med stjärnströdd himmel och träd, med guldkanter, och om de ville kunde jag måla undersidan med deras namn vackert kalligraferat med blommor och fåglar. Hon blev förtjust i idén, och pratade med sin svartmuskiga man Teremani, och efter en ungefär en månad stod jag med stege och målade skissen och sågade bården i vackra former. Det tog några veckor, jag målade stjärnorna i många olika former, månen med ett vackert djupseende öga och ett lugnt och snällt uttryck med en stor sned näsa, och solen i en glad och lyckligt glödande min, med mystiska ögon och alla blommor snirklandes i roliga former med massor utav färg.

Ikväll skulle vi dit. Du hade bjudit in mig genom att ge mig ett kuvert senaste gången vi sågs, då du spelade en ny låt du skrivit för mig som handlade om två som gick till en dans, den ena var blyg, och den andra karaktären i låten tog sin vän igenom festen med omtänksamma och ibland till och med mer kärleksfulla gester. Den blyga personen i låten fick genom sin kära väns hand en kväll som var både ovanlig och festlig. Låten hade berört jättemycket och jag kunde inte annat än tro att den kunnat vara inspirerad utav mig och dig. Det var en kittlande känsla i mig, jag sprang när jag tänkte på den upp och ned i huset och letade olika kläder, jag fann alltid kläder på second hand affärerna där folk lämnade in sina gamla kläder, och ibland kom det en del utdaterade kläder från teatern och man kunde hitta mängder med excentriska fynd.

Jag tog fram en öppen skjorta i spets, en sammetsjacka i vinrött med mossgröna ärmar jag sytt på, och med orkesterknäppning, och rullade upp ärmarna så att skjortans spetsärmar syntes under jackan. Ett par fint sittande höga svarta byxor med dubbelknäppning, vita strumpor, och ett par mörkt röda snörskor, och till sist, en stickad mössa ungefär som en basker med utstickande skärm i brunt. Jag kände mig som Jag. Huset som jag just flyttat in i hade en öppen atmosfär, taket var på vissa ställen snett, allt var inte inrett, men det var otroligt luftigt och härlig doft av färg. Mina nycklar hängde på järnkroken på väggen innanför hallen, där det också hängde en liten trädekoration under, en regnbåge med hängande moln och pinglande bjällror längst ned. Det var början av sommaren, och det hade inte börjat skymma än, även om solen inte stod så högt på himlen och jag öppnade dörren och fick friska vindar av blekt solsken när jag tittade ut över kullen, och längs med stigen som ledde ned emot den lite fattigare och mest kulturella delen av staden. Jag lät dörren vara öppen medan jag packade ned lite ost, en vinflaska jag köpt för konstnärligt tjänade slantar, och lite fikon och kallt grönt honungste med ingefära. Då hördes det pingel från hallen. Du hade inte sagt att du skulle dyka upp vid min dörr, så förvåningen när jag såg dig, stå och pingla vid regnbågen, gjorde att jag brast ut i förvånat skratt, ”Heej!” Sa du och skrattade också. ”Va, har du kommit ända hit för att möta mig? Min fina vän...!” Sa jag och slog armarna mjukt om dig, runt din mage och ländrygg, som du besvarade med en hårdare kram runt mina axlar.”Jag tänkte att jag inte har något bättre för mig, än att promenera den vackra stigen upp för din kulle..” ”Hur fin är inte du, vad otroligt glad jag blir, jag håller just på att packa ned lite god proviant till festen, tänkte själv på hur härligt det skulle vara att promenera i naturen här utanför.” ”Hur mår du min vän?” Du sträckte ut handen och rörde först lite försiktigt i mitt hår sen i ett mjukt grepp om mina nacke.. Jag rodnade, skämdes för att du sa ”vän” och för att jag hade sagt vän till att börja med. ”Joo....jag vill ha dig närmre.....” Sa jag och tittade glödande upp från mitt stirrande på trasmattan och våra skor. Du nosade på mig och tryckte näsan mot min... Jag tittade in i dina ögon och du log. Det kändes varmt, och min lilla oro i maggropen, kändes plötsligt som en villfarelse, som jag kastade iväg genom att kasta mitt härligt vindtillrufsade hår bakåt, och log stort och sa, ”Den här festen kommer vi att spraka som fyrverkerier, vi kommer att dansa som till Pans flöjt, vi kommer att känna vår spirituella kontakt sprakande av drömstoff och de inre bilder vi delar...”. Du var klädd i grön långärmad tunika och purpurtights, orange paisleymönstrad sjal, gröna snörkängor, ditt hår var rufsigt, och ur din stora läderväska stack det ut en stickad ärm. ”Du måste dela med dig av alla drömmar, varenda liten detalj” Sa jag, och sen bestämde vi oss för att ge oss iväg emot festen på berget.

Under den friska promenaden dit, som var möjlig att göra genom endast natur, vilket vi valde, så skrattade vi mycket, klättrade över bergspartier, och i skogspartier hängde vi oss i armarna från trädgrenar och gungade och hoppade, vi pratade om Pan... ”Tror du Pan skulle bli lycklig av att följa med oss?” ”Till festen?” ”Nej med oss i livet, om vi hade kunnat få henom att glömma sina sorger..” ”Jag tror att Pan hade blivit lyckligare om vi hälsade på henom då och då, jag skulle prata med henom om hens hjärnspöken och vilka former de tar... Jag tror jag är bra på att tolka drömmar...Och om kärlek och hur vi kan sy vår helt egna saga av livet som man binder en bok.... Varje sida har sin egna prägel skriven av sin egen penna... Om man kämpar för att tro att man kan... Jag tror Pan måste veta att hen kan vara sig själv och bli älskad för den annorlunda personligheten hen har inom sig...” putsaVi sprang runt och jagade skrattande varandra i skogsdunge efter skogsdunge, tillslut började vi närma oss och jag tyckte jag hörde ett sorl av folk, plötsligt dök det upp en androgyn svarthårig vän i lila ullponcho med en sol på, Faye, och den otroligt magiska känslan från bergsfesten började pirra som glittrande magi överallt emellan träden. Jag höll Lirelu i handen, bakom ryggen på ett hemligt sätt.... ”Hej hur är det med er!” Frågar Faye Lirelu, med det svarta håret och de djupa ögonen..... ”Vi har pratat länge om pansexuella Pan på vägen hit” Sa Lire och skrattade och slängde en varm blick på mig. ”Och gått hela vägen genom skogen från mitt hus!” Sa jag. ”Vi mår fantastiskt” sa Lirelu, ”Hur mår du?” Faye svarar, ”Jo jag mår sådär förväntanfullt bra, känns som om konserten kommer bli grym!” ”Jo vi känner likadant, Lirelu och jag har haft den mest drömska skogsturen på vägen hit, vi klättrade i många olika träd och hen får mig att känna mig helt kittlande inuti, sån otroligt kittlande drömmare...” ”Wow, ja ni ser helt drömska ut, så otroligt gulligt par...” ”Ähh...ehh...” ”Vi är inte ett par... riktigt...” Sen skrattade vi glada och rodnande båda två, och sedan när vi lunkade vidare gav vi skälmska blickar åt varandra.

skriv

Stigen på vägen dit fortsatte vara fylld av en hel samling knäppa folk, några tuggade i sig svamp, och andra kramades, vi gick bara helt inom vår egna sfär och struntade i dem, och till sist kom vi in i folkvimlet på konsertplatsen. ”Ser du scenen, Lirelu?” ”Ja jag ser toppen på den” ”Ser du kosmoset jag målat... och månen som din drömgestalt...Lirelu....” ”Är min drömgestalt en måne? Jag gillar solen.” ”Du har verkligen solen i dig, min vän, men jag ser dig skifta, från månen till solen, till sällsamma stjärnor med andra planeter än vår. ” ”Du är allt bra fin du....och konstig” Sa Lirelu och drog mig till sig med armarna om mig...Jag stannade upp där, i den stunden...Kände mig varm om kinderna, slöt ögonen och drog in doften av håret som tillhörde min älskade vän i ett djupt varmt andetag. Folket runt oss stötte mjukt till oss i gungande rörelser, men en stund var det som om ingen var där utom oss två, och att gungningarna och mumlet runt oss bara var del av vår kärlek, som en mandala av värme som skapades runt oss.

Den trollsländeanden utav sexig tankegång som dansade sig fram och letade efter varma andetag, där hjärtat satt på rätt plats och även ville leta efter precis den man kände var intressant, där lesbiska auravågor dunkade ur dig, och din vanligtvis mjukt levande ljus aktigt lysande aura var naturröd och skimrade på något mystiskt sätt i grönt, nästan mörkt turkost. För den som inte lyssnade mycket djupt vänligt och inkännande av just den personligheten, kanske bara jag, så såg dem inte det. Men såklart skimrade du även för dem. De såg inte heller det jag såg, att när du dansade fram så visade ditt sätt att med en mycket känslig och vänlig intuition röra sig lekfullt och intressant, hade alldeles egna alldeles underbara skira trollsländeliknande gröna vingar, som gjorde mig så otroligt undrande. Jag undrade, kunde det vara så att det fanns en sådan helt otroligt ovanlig, sällsam magisk kraft.... Jag ville ta dig till varma hem, först runt i staden till café, läsa böcker utav underlig känsla utav snäll visdom, anteckna ned våra drömmar och våra ledtrådar för att leta vad kunde betyda att du kanske lider av, och allt som var dina favoriter

Under min kärleks stoff av hopp för en god framtid, där jag skulle främja all fantasi för allt gott, hade jag helt dumdristigt undvikit den djupare historien i mörker, av vad vi upplevt i de skrämmande. Jag började anteckna i mitt block. Jag hade sett dig i rummen. Din blick var väldigt närvarande på ett plan som såg ut att vara helt uppruggat utav nervositet och stor ångest som du gömt. Du ångade av en konstig slags närvaro på ett plan som var mycket medvetet om någoting jag inte ännu exakt kan se. Men jag kan gissa. Du hade sett hur folk rör sig i olika öppna fält. Snurriga fält, du samlade förmodligen information för din berättelses återupprättelse i dessa skrämmande platser jag såg dig i, jag undrade om du kidnappats dit, men du agerade helt so om du vore under hemligheters dolda slöja. Ändå agerade du inte ett uns på det sättet som du upprätthöll skenet av utan var endast undflyende. Jag tror du sett folk planera många väldigt hemska saker du kunde föreställa dig, och du såg deras maktsystem.

Jag mötte dig på den stora kullen som befinner sig högt ovanför staden, bland olivträden och enarna, och du bar på din gitarr. Ditt utseende såg mer ruggat ut än annars, lade än en gång märke till att små skillnader i dig kunde te sig så stora min relation till dig, det syntes för mina ögon på ett märkligt sätt. Du förändrade dig utefter dina upplevelser och känslor, och berättelsen förändrar sig, meningsfullt att lägga märke till. Du luktade regn från långt håll. Vi möttes precis vid en särskilt hög oregelbundet vidväxt och knotig en med sina snirklande grenar och det doftade barr. Du såg då ut som en man. Du kändes som en av de lärda naturvandrarna, de som packar sitt pick och pack, och beger sig på stora vandringsresor mellan byarna, med väldiga kunskaper om växter att äta och som kan läka. Jag tänkte på de gamla sagorna när jag såg dig. Du började sjunga på en låt... Jag skrattade. Det var inte en av dina låtar, utan en låt som spelades mycket utav en lokal speleman för länge sedan.

Du gungade som träden, viftade som löven omkring och igenom den där manligheten jag hade sett syntes plötsligt älvan igen, eller den snälla pysslingen som du var döpt efter. Vi gick tillsammans och jag hade i ett förvirrat tillstånd trott att du skämtade om kärleken med den där låten, och tänkte att det kanske var ett tillfälle att visa att jag också ville vara din vän. Vi delade några flirtiga blickar, men sedan en djup respekt när vi kom till skogskanten. Du tog upp en stor nedfallen mossig gren, och använde den som vandringsstav. I den lummiga skogen kände jag skogsandarnas närvaro, de små kodamas och den stora anden som vaktar över skogen med sina mjuka horn. Jag berättade om det jag kände omkring mig för dig. Solen glimrade mellan löven, och vi gick upp för den branta stigen upp för berget tillsammans. Du hade ett bälte med kniv och örter, stenar och några mynt i läderpungar, en mantel som var mörkt mossigt grön och en hatt med ett brätte som skymde dina ögon från solen. Du utstrålade stor visdom, den kunde nästan gömma din ungdomliga lekfullhet. Jag kände en historia sväva omkring dig. Vi satte oss på berget, och tittade ut över staden. Vi måste få våra hjärtan att slå, vi måste lyfta våra andar dit vi vill, högt över staden, kände jag, och började sjunga på en låt av gammal älskad skald och sångare från trakten. Jag undrade vilka äventyr vi skulle på, du sa att du ville nog äventyra med mig. Jag undrade om stenarna du hade, men du ville inget berätta, utan istället ville du på den här platsen med den stora känslan berätta om din historia, och jag lyssnade gärna bredvid dig. Du berättade med en trästadig känsla men samtidigt ett vemod, om din hårda far, och sen din mor som du älskade men inte tyckte var fullt så vis.Åh, jag kramade dig, jag ville att du skulle känna ett hopp, ett hopp om en tid av förnyelse, där grödor från förr skulle få växa sig till ett vackert odlingsland prunkande av godsaker och ovanliga blommor, att vi skulle lära oss om magin som döljer sig i de rättfärdiga hjärtan som lyssnar noga.

Jag ville att vi skulle magiskt sammansvärjas i tro på varandra, i sällsamt personligt och kärleksfullt utbyte av konversationer, lekar, spirituell dans, av helande egna trollformler, som magin mellan älskarna på tarotkortet The Lovers.

Men du ville lämna mig där, som en vän, fylld av respekten för varandra, och jag kom inte under ditt skal. Ska jag beskriva min sorg, min känsla av stor längtan för mer? Det som växte i mig, drömmen om att förbereda allting, drömmen om att vara redo med hela kartan, trollformlerna för svåra stunder, att se till att kärleken levde i mig... gjorde att jag inte tänkte så mycket på, eller berättade om mina svåra känslor.

I interaktionen med andra var jag nästan alltid uttråkad men med så ofantligt fina stunder ibland att jag fortsatte leta på kroggatorna efter dig, på gatorna i staden där du spelade titt som tätt.

Jag hade som yngre forskat som lovande amatör i de mörkare delarna av den själsliga dimensionen. Jag hade ett stort mörker inom mig, ett mörker som låg som ett lindat rent och kallt tygstycke över mitt sår som varat så. Kall blöt mossa lade jag på ibland - lugnet och mörkret blev mitt hem. I mörkret utforskade jag hur långt in i mörkret vi kan gå, och fortfarande vara goda. Jag såg skuggor, och monster, spöken, och varelser som var döda men ändå gick på sina ben. Jag började utforska människans psyke närmre. Med utgångspunkten att vi vill leva kärleksfullt och verkligen se varandra, så tittade jag på dem, såg tecken på deras inre viljor, funderade på deras egentliga drömmar. Och samtidigt såg hur de gömde sig själva. Och ibland med små halvjävliga sätt mot andra. Så jag började kunna se smådemoner runt omkring mig, och funderade på hur jag skulle bota dem. Jag trodde inte på kyrkans ord, och det gör jag fortfarande inte, även om böner är märkligt likt det drömmandet jag själv brukar ägna mig åt sen jag mötte kärleken. Att verkligen drömma, fundera, och tänka på vad du mest av allt vill, är en mycket bra hängivelse och därför har jag respekt för de som följer kyrkan, men avskyr de som dömer folk till helvetet för alltid. Innest inne vet man vad man själv verkligen tror på.

Mörker,om man med goda rötter står fast vid vad man älskar. Mitt sår var ett själsligt sår, från att ha behandlats så ytligt, från att ha blivit utstött. Från att ha sett varje dag att folk övergav sin äkthet, behandlade varandra illa, och ingen talade till mig med den rösten jag kände djupt inom mig. Men den rösten kanske det inte är någon som förstår.

Jag var säker på att jag hade sett dig. Med en fantasi som såg annorlunda ut än denna världen.

Ditt snälla sätt slutade aldrig att förvåna mig, gav mig varma känslor i magen och kvittrande fåglar i hjärtat, och ibland ett förstoringsglas. Ett behov att verkligen leta upp förståelsen för hur du känner, vem du vaktar bakom det uppenbara. Vad som just du hittar i din konstnärliga tolkning av omvärlden och insidan, uppbyggt av din fantasi, vad för mysterium och tankeplats..... kan du ha hittat en plats av bara känslor?

En sol och mån teater där vi delade med oss av vår magiska poesi, en öppen scen utav känslan för dagen, där vi hjälpte varandra att hålla tag i hjärtats sanna röst, och minnas tillsammans vad våra verkliga vision var.

Det är en festival uppe i norr, högt i norr, där träden nästan slutat växa.

vi träffas oftare, efter en akt av kärlek musikal, skogspromenader emellan, familj?

vi känner in vänligheten och anar mer om andarna vi följer och som följer oss

vi går på ett äventyr, berättar om någonting som vi märkt, en osynlig men ändå synlig kamp, godheten och de som behöver hjälp,

mellan ska det vara folk och kärleksförklaringar marknad undranden vad som ska göras

konst träff i det undermedvetna (dreamfasting)var?

lycka i skogen själv, funderingar på hur jag ska vara som bästatelje, drömmig kväll av sensualitet och att måla av, queer, genderqueer!

böcker och lore som går djupare i symboler lore och undermedvetande

träffa andarna

uppdraget tar sin form

träffas

skriv in phantom`?

sorgen över varandras tidigare öde, tvekar över hur vi ska göra uppdraget

med hjälp av erfarenheterna inom våra berättalser för varandra och förståelsen för vår väg och mening hjärtan, finner vi svaren i vad vi ska göra

vi blir älskare

ber till skogsanden och gör ljusritual

kom ihåg personliga berättelser och känslorna, ledsenheten, berördhet, hjärtat

fikon dadlar och lyktor skogen vi går till det stora trädet. Något flyger förbi, en jakt, eller en skadad varelse, faller, en bit bort i skogen. Vingedjur.

Den natten visade du dig, på ett helt annorlunda sätt.

Du och gitarren. Ett sånt par! Jag kunde se trägolven i huset ni firade jular, jag ville vara med. Jag tecknade ett kort där jag skrev ner en dikt, If you find yourself

Du med din gitarr av mjukt trä, glödande i eldskenet från ljusen, huset fyllt av skratt och värme... de stora oken runt omkring huset, dess otroligt djupa mysiga kraft som du kände. Du kunde föreställa dig hur de skulle hålla ihop huset och känslosamma stunder av känslighet, hur de skulle göra något oförutsett.

Trollkarlen och det naturliga magiska språket

Vi gick fram till en man, som satt under ett träd- Han höll i en blomma och en fågel hoppade omkring på hans axel och arm...

Hej, hur kommer det sig att fågeln inte är rädd för dig? Frågade du.

Jo, det är så att jag lärt mig fågelsång, lyssna här. Så visslade han en melodi, och fågeln visslade tillbaka.

Jag har för mig att djur brukar lyssna till dem med ett snällt djup i sina ögon, och kanske.... Sen blev det tyst.

Jo det är oftast så att snälla ögon får alla typer av varelser att lita på en, svarade trollkarlen med en blick som verkade lite sökande. Kanske vadå?

Jo jag har tänkt på någonting.... Ett språk som jag ser i djur, och i människor som verkar vara de som lever utav kärlekskraft. En ärlighet i ögonen som man kan möta med kärlek men som även visar emotionella budskap. Sa du.

Nämen. Har du märkt ett av våra inre språk. Mycket intressant.

Kan du mycket om det? Jag undrar om jag skulle kunna knyta samman mina känslor till ord med dig, och om det är samma som din upplevelse.

Ja det pratar jag gärna om, men gå ni er promenad, och kom hem till mig när solen står lågt, jag bor bakom kullen om ni följer stigen som svänger till höger. Fågeln flaxade förbi mig och krafsade mig i huvudet med den lilla krokiga foten. Oh han gillar visst dig, men inte vågar han komma så nära dig än. Kanske senare, om han nu råkar komma förbi min stuga sen också. Hejdå! Vinkade han leende.

Vi gick vidare. Det där var en trollkarl! Tror du han kan hela, jag kände godheten strömma ifrån honom.... sa du.

Ja.... Ja det tror jag han skulle vara intresserad av också... och han såg ut som en helare då han bar grönt. Jag tror det har med den helande kraften och örterna i naturen att göra.

Vi hade trevligt i skogen i solen, och vi pratade om de saker vi såg, med en ny nyfikenhet, dansade fjärilarna där för att det var ett ställe där magiska riter tagit plats.

Vi gick tillbaka till trädet där trollkalen hade suttit och skrattade lite åt att vi var nervösa men då ställde vi oss under trädet och såg den lågt stående solens strålar glimra genom trädets löv och mindes godheten - då kändes det bättre. Vi gick bakom kullen och förbi några granar som växte vid sidan om stigen, vi såg skogskanten och tittade in på stenar fyllda av mossa och barr där mulliga ansikten tycktes skymta och efter en lång sväng på stigen längs kanten på skogen och en liten lek av att vifta på granarnas kvistar så började det kännas att det luktade något gott rökigt och annorlunda i luften. Ditt tufsiga hår och den stickade regnbågströjan jag gett dig fick dig att se riktigt magisk ut, eller iallafall som en ung trollerivän. När vi kom runt ett par träd såg jag att några stenar jag sett genom skogen var en stuga gjord av sten, med ett torn ungefär dubbelt så högt som taket som stack upp. Vi knackade på. Ett stökande ljud hördes där inne, och sedan öppnades dörren.Välkomna hem till mig, stig in.Tack, tack så mycket, sa vi. Det var så konstigt, tyckte jag, hur mycket saker som fick plats i den lilla dunkla stugan. Ett levande ljus var tänt på ett bord av anteckningar med teckningar av olika karaktär. Vissa ljusa med fladdrande fjäderlätta drag, och vissa med grottmörk karaktär med grovare former. Jag såg inte riktigt vad de föreställde, och texten var mycket liten. Jag ser att du är intresserad av mitt handskrivna verk jag skapar, kanske är det för att du gillar böcker?Jo, jag gillar böcker, jag gillade alldeles särskilt att läsa böcker när jag var mycket ung. Men jag har kommit tillbaka en stor nyfikenhet.De kanske kan vara de böcker som är allra mest skrivna med kärlek, böcker till små kisar, sa trollkarlen. Ja det kan jag tänka mig... sa jag och fortsatte se mig om. Min vän hade börjat pilla lite på en

Vill ni sätta er här eller tar ni hellre en filt och går ut i den sista solen? Sa trollkarlen, och vände handen mot ett hörn fyllt av trasmattor och kuddar. Vi vill gärna sitta, sa vi och du rodnade lite för att du petat på hans egna kanske magiska prylar. Vi satte oss ner och jag frågade vad det var som luktade, att det luktade nåt jag inte kände igen. Det luktar gott, sa jag. Ja, sa trollkarlen, det är egentligen en trolldryck mot tjiandar, men om ni vill ha en kopp istället för te, så kanske jag kan bjuda på lite innan jag lägger i den sista ingredientsen. Vad är den sista ingresientsen? Fladdermusögon.

Vi satt och mumlade av nyfikenhet medan trollkarlen var i köket och hämtade trolldryckste, och du berättade att du känt en speciell spänning i luften kring den där saken och att när du petade på den hade den tyckts rört sig av sig själv. Du hade berättat innan att du vid flera tillfällen på något övernaturligt sätt som du inte kände till lyckats få saker att hända, fått saker att röra sig utan vidröring.... Du hade berättat att en gång hade du känt en sån spänning i hela luften och huvudet, och sedan bara släppte det. Då hade en man svimmat och ramlat i en trappa bakom dig. Jag förstod att du nog hade en stor viktig sak på hjärtat att berätta för trollkarlen.

Det blir regn. Ropade trollkarlen från köket. Så om ni vill hinna till staden innan, så får ni gå nu. Men ni hinner med lite te, här, ta kopparna, de är varma. Vi tog var sin och luktade på drycken, som doftade olika kryddor, ett blad låg och flöt i min kopp och en blomma i din, och jag fick en förnimmelse utav något som påminde om fjärilar. Det är lakritsrot i va? fick jag för mig och han log och sa ja. Så, vad var det nu du ville berätta om, kring det här språket du märkt... i vissa varelser? Jo....... det är konstigt. Alltså jag har sett ett språk som berör mig mycket i vissa ögon. Roten av det verkar finnas i alla ögon... som att alla har benägenheten att tala det här språket, men det är inte alla som gör det. Ett språk av känslor. Det finns blockeringar i vissa och vad jag har märkt när de pratar, är blockeringarna banala och ofta gömda bakom något som kan verka lite farligt.

Oj, är det här ditt eget sökande? Jag tror att du har fått tag i en flik av en bok som är mycket intressant att finna, men mycket hemlig. Jag tycker också...att det låter som om du har... Gåvan.

Nej det är min vän som har gåvan! Han kan få saker att flytta på sig utan att röra vid dem.

Är det sant?! Vad intressant, vad intressant. Har ni fått någon skolning inom magi?

Nej... sa vi båda. Vi tittade på varandra. Vi såg lite öppet hoppandes och frågande ut och trollkarlen plirade finurligt.

Det lilla huset på kullen som vette ut emot havet, där Lirelu bodde för stunden, var målat i vitt och grått. Damen som bodde där hade rest för att träffa sin make, och skulle vara borta mer än en månad. Det låg på fastlandet mitt emot gröna havsklippor som störtar ned i vågorna och får vågorna att krossas och skumma i stora ???Lire satt mitt emot mig vid bordet, jag hade vandrat tidigt, så tidigt så jag var helt sömndrucken, med frukost från staden. Lire och jag satte ut frön i en väldigt liten metallkorg till fåglarna som hände i fönstret. Vi log, Lirelu´s ögon kändes varma på ett sätt för den där sekunden av djup kontakt....som om man kunde hitta på en kärleksfull varm historia igen....Jag tänkte på Jul.... Vi satt på varsin fårpläd. Det var Oktober. Min rodnad spred sig över kinderna, jag tänkte på de dikterna Lire skulle skriva, om min älskade älskade mig tillbaka.....Fortfarande.....

Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den texten jag skickade innan.

Vi pratade om denna otroligt lilla fyraåring som berörde mig så djupt så det skulle kunna vara en livstid, på Urkult. Den lilla fyraåringen som hade blont hår och liten rolig jättegullig näsa, hahahaha finast i hela världen. FLygplanet bara flaxar och flaxar, var det första hon sa. Jag såg kråkor framför ögonen, vingar, hon var så otroligt djup, hon sa att taket mullrade. Jag undrade om hon själv fick taket att mullra ssådär för jag kände som ett stort åskmoln i hennes aura. Jag trodde hon var en pojke ganska länge, och jag gav henne en liten älvsko, och hon ville leka hela dagen lång allra helst, istället för att de skulle spela musik hela dagarna, men jag tror hon helst ville båda två. Så jag försökte leka med henne med en rolig liten teater, eller rolig jag försökte göra något om sol och månbarn på en teaterscen, men det såg ut som hon mest var hungrig på mänsklig kontakt. Jag tog upp henne med händerna om hennes goa runda lilla mage och lyfte upp henne på bordet så hon kunde se både mig och mamman... då såg hon bara på mig och vände sig mot mig och sparkade på min mamma. Är det regndroppar, är du ett litet regn? Frågade jag, drippety dropp sa hennes mamma. Hon sa att hon gillade lila godis. Jag förstod henne..... lila är en väldigt speciell och spirituell färg, som gömmer mycket personlighet med personligt värde bakom blyghet. Hon åt den där sockerärtan, som jag sa var en älvsko som ett litet monster. Hihi

Jag tände ljusen,

Hey heyyy, Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den te4xten jag skcikade innna,.

Vi pratade om denna otroligt lilla fyraåring som berörde mig så djupt så det skulle kunna vara en livstid, på Urkult. Den lilla fyraåringen som hade blont hår och liten rolig jättegullig näsa, hahahaha finast i hela världen. FLygplanet bara flaxar och flaxar, var det första hon sa. Jag såg kråkor framför ögonen, vingar, hon var så otroligt djup, hon sa att taket mullrade. Jag undrade om hon själv fick taket att mullra ssådär för jag kände som ett stort åskmoln i hennes aura. Jag trodde hon var en pojke ganska länge, och jag gav henne en liten älvsko, och hon ville leka hela dagen lång allra helst, istället för att de skulle spela musik hela dagarna, men jag tror hon helst ville båda två. Så jag försökte leka med henne med en rolig liten teater, eller rolig jag försökte göra något om sol och månbarn på en teaterscen, men det såg ut som hon mest var hungrig på mänsklig kontakt. Jag tog upp henne med händerna om hennes goa runda lilla mage och lyfte upp henne på bordet så hon kunde se både mig och mamman... då såg hon bara på mig och vände sig mot mig och sparkade på min mamma. Är det regndroppar, är du ett litet regn? Frågade jag, drippety dropp sa hennes mamma. Hon sa att hon gillade lila godis. Jag förstod henne..... lila är en väldigt speciell och spirituell färg, som gömmer mycket personlighet med personligt värde bakom blyghet. Hon åt den där sockerärtan, som jag sa var en älvsko som ett litet monster. Hihi

[1ostandfoundgir1]


Bland de många träden, som växte liksom som en tanke som inte gick att förutse, utan spridde sig vilt med de rötter som slingrar sig runt och ner i marken och håller träden kvar i stormar, där gick jag och tänkte på dig. Du, med din röst, som var så mjuk och fylld med något magiskt känslostoff som dansade ut ur din mun, du med ditt långa hår i vinden. Jag går och känner på min pilbåge av trä, och tänker mig hur jag någon gång, om jag någonsin får se dig igen du vandrande musikant, ska skjuta en pil rätt i hjärtat på dig. En pil av själsliga ord, och som ska sjungas vid din sida här bland träden tills de kan dansa i takt med din andedräkt. Du rörde dig som en fe......... jag blev så vindlande bortförd i drömmar, av ditt sätt så ovanligt för en man, och så ovanligt över huvud taget. De andra vågar inte låta fantasierna strömma sådär, du är vild, du är ett esoteriskt mjukt väsen, jag måste få ta dig i hand och låta dagarna bli till äventyr och nätterna bli till vilda drömmar.

Vi ska en dag ha ett underbart litet avsides hus, med gröna plankor till utsida, utsirade fönster och ett torn i ena hörnet, trappor upp till andra våningen, och en tredje, vindsvåning. Trapporna, också de i trä, ska vara målade i olika färger som vi väljer tillsammans och ändras ibland, då trappors målarfärg slits ut lätt, av alla små fötter och sockar som tripp trapp trullar ned för dem, och tassar trippar upp för dem, i alla möjliga kläder som vi visar för varandra innan vi ska iväg tillsammans. Jag drömmer om kärleksfulla sätt att möta dig därinne, igen och igen, dansa och sjunga mjuka ord, ta dig i hand och kyssa dig, snurra av känslorna, dansa in i sovrummet, och välja festutstyrslar eller ett pyssel för kvällen. Vi ska pyssla så mycket, jag ska köpa pärlor och tyger och garn, vi ska pyssla ihop sänghimlar och bokhyllor och måla rummen till konstverk ibland, som vi sen målar över och målar igen. Drömfångare, ska magiskt hjälpa oss att drömma mysiga drömmar, och vi ska berätta sagor var dag eller natt, elda i kaminen, och jag ska läsa medan du spelar din underbara gitarr, och sedan lär vi varandra vad vi kan. Vi ska sitta länge vid kaminen, och utanför på altanen, och berätta om sådant som vi tycker om, prata, sjunga, blunda, och känna in naturen.

På stranden hade vi träffats första gången, då du satt framför brasan och spelade gitarr, och det ljuva ljudet av gitarren bara glimrade, små leviterande orber av ande....något ovärderligt, jag ville bara vara ensam i den speciella musiken, som förmedlade själslig kraft runt mig. Jag kunde känna mig fri i de vågor som sköljde in och ut över stranden, mina känslor ekandes i havets djup. Jag märkte inte av dig då, bara musiken som sjungande lätt letade sig in i min egna djupa plats där jag kunde vara ensam.
Jag mindes stunder för länge sedan, av tiden då ett stort hopplöst regnmoln hade vilat över mig, stunder av frihet i den perioden... ibland fanns det sådana stunder av en slags början till ett drömtillstånd, som inte riktigt lyckats finna sig själv än, ibland kände jag snåren sticka mig och omsnärja hjärtat.
Men nu kändes allt mjukt, i din musik, som molnen ovanför, som mitt då ibland sovande hopp, om nånting mer i horisonten. På den tiden när jag kände hur någon i mitt huvud, någon som du, var det enda som kunde ta mitt hjärta till något som verkligen kändes. En stark vind av önskan, en längtan efter en kosmisk själsfrände. Jag skulle bjuda på passion, hetta ur mitt hjärta...blandat med kunskap om de poeter och musiker som skrev för att frigöra sig själva och andra.....vi skulle ta varandra om livet, hålla hårt och gå med varandra genom de boksidor vi inte förstår varför de skrevs, måla med våra känslor de mysigaste mötena för varandra, de mysigaste stunderna av kärlek, igen och igen skriva om kärlek på livets boksidor med varandra - och ibland skulle vi mötas i våra syndigare hörn, där ensamheten gjorde mig så längtande, en glödgande tunga skulle möta din och vi skulle känna oss in försiktigt mellan de trassligt vissnande snåren vid hjärtat tills vi kände varandras varma dunkande livskraft. Livets röda sammet skulle viskas där, inlevda i varandra, med händerna inslingrade i snåren, och de beniga fingrarna runt varandras hjärtan. Men inte visste jag väl någonting om livets mening då, och inte hade jag ens märkt av dig där på stranden. Det var bara din musik som nådde mig, och viskade om förnimmelser från förr.

Första gången jag talade med dig, var jag inte säker på om det var dig jag hade sett på stranden. Vi hade hamnat på samma fest, du satt i fönstret och jag betraktade dig.... Dina axlar och ben hade såna vinklar som gjorde att du såg lite annorlunda, konstig ut, kanske skulle jag säga.... vek men modig. Den dagen utstrålade du en hemlig plats, något jag saknade med en hemlig kraft. Jag satte mig och tecknade av dig, utan att du visste. Jag ville verkligen fånga den här bilden av dig och dina sällsamt formade axlar och dina spretiga ben, jag kände inte dig då men du såg ut som en förlorad vän, tyckte jag, du påminde om fantasier för länge sedan. Du påminde om en musikant jag hade tänkt på, om regnet på fönstret, om middagar med familjevänner, om mitt egna rum och drömmen om någon annans rum. Jag var ung, du såg också ung ut, jag ville prata med dig, men kände ett motstånd i magen, som jag aldrig brukar känna inför att prata med någon, som en varm klump. Jag sa, när jag målat klart -Hej, vad konstig du ser ut där i fönstret, du är...söt. Och du hoppade ner, smidig som någon som klättrar i träd ofta, och skrattade och bemötte mig med din värme och vi pratade lite om vilka vi var, och du berättade att du faktiskt var äldre än mig. Jag reste mig upp och då, då kysste du mig. Och jag hade ingen aning innan. Men det varma mötet av våra mjuka läppar, guidade mig till kännedomen om dig, en Man, en vacker, djup, intressant och sällsam, smart......... ovärderlig man-jag kände plötsligt igen dig från de djupaste drömmarna jag någonsin haft. Du fick mig att vackla, du var mycket mognare och med en sådan stark sensuell känsla, och mycket mer bekant än jag hade anat. Jag kände där och då, en sån kärlek spira i mig, som något jag aldrig känt.

Jag gick en kväll på gatorna, ikväll skulle det vara en rockkonsert, ett band från trakten, medlemmarna i bandet kände jag, de hade varit mina vänner i gunget och undomsvisionerna i staden. Intrycket jag fick var att de tyckte jag var galen, jag visste att det bara var på grund av att de inte hade vänskapligt kontaktat mitt sinnes sätt att hänga ihop, de bara hade sett små urklipp ur mitt konstnärliga huvud och aldrig sett hur mina tankar och känslor kunde hänga ihop i en, kanske en lite naivistiskt, nedtecknad karta. Det var så sorgligt, ibland nästan outhärdligt då jag såg en sån fantastisk vänskap mellan oss framför mig, för att inte tala om en fantastisk rörelse, av unga visionärer emellan...att känna den kreativa upphöjdheten över samhällets strukturerade mönster, att berätta om freden vi kan ha och om våra hjärtans kamp för att vara fria...med de äldre gamla rucklen också....de som varit del av frihetsrörelsen på sin tid eller ville öppna sina hjärtan. De visioner jag hade av oss, var så kreativa, så fantastiskt levande. Konstverkstäder i våra huvuden, deras sätt att tro på mjukheten men samtidigt den rockiga drömmen fylld av musik och att släppa lös sin inre eld med tanke på ett dansande konsensus. Melodiska sökanden i det känslomässiga språket vi verkar känna, poetiskt samtalande. Jag trodde de var grundade, i trädens stora ande, i jordens omvirvlande språk, i människornas sökande efter..... kärlek musik och vänskap... Det passade mina fantasier om mig själv, att blanda in romantiska drömmar om frihet, världens magi och musik, det som räddade oss, i våra kläder och uttryck bland hattar, mönstrade kläder och snörskor. Att känna in de stora rörelserna av planeterna och i månen, att söka elementens ande genom tarot och andra häxkonster. Jag kände en vänskap som skulle lyfta oss i det mjuka stora hjärtat vi alla hade, och de trollformler vi skulle skapa. De skulle hjälpa människor att se det stora försöket till vänligheten med bra tankar att klättra i. Det tänkte jag om dem. Men de var ovilliga att söka en vänskap i mig, jag vet inte vad som skapade den oviljan, men någonting gjorde, att de inte ville prata med mig så djupt på detta inre plan där det kändes som att jag kände dem.

skriv om huset med kyrkfönster

En dag träffade jag dig, ditt bleka ansikte var så charmigt och denna dagen skulle vi utforska vägarna ovanför en av de trevligaste gatorna i staden, om än krogarna där var dyra. På denna gatan hade det vuxit upp ett häxhus, blomsterbutiker trängdes med leksaksaffärer och hälsobutiker,

Lirelu Sandri

Han ville kanske förstå saker på det där magiska sättet....... att höra skogens röst, genom det sanna örat, förstår ni vad jag menar? Att lyssna på detta fridfulla träd, så rotat och fyllt av hemligheter.

Jag gick på den lilla gatan mellan husen, och kände något nytt i luften. Plötsligt kände jag som att jag kunde lyfta med vinden, mina fantasier om husen och människorna och dess öden, hur jag skulle transformera mitt öde........ det trädde fram.... jag nosade i mitt hjärta och plötsligt förstod jag så mycket mer, om mig själv och den här världen. Jag ska berätta om det, men det tar lång lång tid, mycket längre tid än det tog att känna det. Jag drömde mycket om familjer. Familjen med en häxa till mamma, hon tog med barnen på teater, satt på caféet och pratade om konsten hon älskade, barnböcker, spiritualitet och hemliga saker med en vän medans barnen lekte i caféet. Hon lät dem leka, och såg till att vara förberedd på att be om ursäkt och förklara för barnen sansat men bestämt att de inte fick störa folk mer för då kunde de få en skrämd gammal tant att hicka sig till döds. En familj med en väldigt påläst pappa, som vid matbordet berättade om de kunskaper han tyckte var intressanta, om vetenskap, böcker han läst med namn man måste veta vilka de är, matematik, och sina egna kritiska åsikter om samhället. De skrev han på i sin ensamhet och försökte bli inskickad till tidningen ett antal gånger men oftast var de för progressiva och skrivna med en för sarkastisk ton för att få komma med. En familj med barn som hört och sett älvor, troll, hus byggda i träden för pysslingar, trots att ingen trodde på honom i den staden han kom ifrån. De tecknade av dem så fint hemma i sitt vindsrum, och berättade berättelser för varandra om en speciell pyssling de träffat som hette Holger, som gav sig ut på många äventyr för att hjälpa sin by mot en ond sjukdom, som ingen hade hittat botemedlet för innan honom.

Den familj jag tänkte mest på var ansedd som en litet galen familj, de var så fyllda utav glädje för varandra, ansträngde sig för att hela tiden hålla en djup kontakt med varandra, med lekfullhet och förståelse för varandras egenheter och personligheter.

Det regnade. Jag gick förbi blomsteraffären som låg bredvid kyrkogården och fick en stark blixt av känslor. Jag tänkte mig dig.... jag började nästan gråta när jag tänker på det. Ditt känsliga sätt.... de förstår sig inte på dig. Du går bland höstlöven som faller ner runt dig... jag tänkte på hur det var för dig för längesedan...hur du växt upp när folk trampade på dig, hur du växt upp med en sån orolighet i magen. Du har längtat efter säsongerna stora som hela skogen, och kärlekar likaså, för du är bara van vid den stora plottrigt fuktiga gröna och barriga, tyst beskyddande skogen. Ensamheten där. Där vindarna ändå blåste igenom kläderna, fick bröstkorgen att känna sig skälvande. Men tanken vågade psykedeliskt gro och tårarna mötte mjuk mossa. Du har en känslighet som söker svar på känslor som är så... svåra att sätta ord på. När jag mötte dig, och igenom hela relationen, hade jag en plan. En plan att jag skulle möta dig först, i skogen. Lära känna dig genom att klättra runt i skogsterrängen och förbereda varje gång med att skriva en berättelse. Jag skulle ge dina ensamma skogsminnen en vän, jag skulle skriva om dina sorgliga och personliga minnen och berättelser, och göra till böcker, till allt från sagor till långsamt uppskissade romaner och spökhistorier, och med sagovärldens hjälp utnämna dig till bokens hjälte, som varit en ganska obemärkt, och opopulär stackars liten ovanligt känslosam begåvning under skoltiden.

Vi skulle gå till festen ikväll. Våra vänner som var musiker skulle spela en alldeles särskild konsert ikväll, scenen var speciell och låg halvvägs upp för ett berg, som de stora träden i skogen omgav. Den var målad utav mig. Jag hade för flera år sedan pratat med Teremani Arsekiel som ägde den lilla restaurangen och caféet som låg på berget, om att träscenen med tak, kunde målas så drömskt som en äkta teaterscen för en helt särskild upplevelse av uppträdandena där. Han hade först varit tveksam, men sedan satt jag på kaféet och gick fram till hans psykologiforskare till fru, Eira Arsekiel, den vackra mulliga handfasta mamman, med naturligt blont hår ned till ändan och runda glasögon, och vi pratade en ganska lång stund om livet, om varandra, och allt som är bra med musikscenen och hur konst ger en upplevelse av musik som är ojämförbar. Och att de kulturställen som sätter sin prägel med kvalité, ofta är de som blir kultstämplade och att ordet sprids om dem bland riktiga kulturstjärnor. Jag berättade om min vision, att måla bården framför gardinerna med solen och månen, stjärnor och kosmos, och sidorna med stjärnströdd himmel och träd, med guldkanter, och om de ville kunde jag måla undersidan med deras namn vackert kalligraferat med blommor och fåglar. Hon blev förtjust i idén, och pratade med sin svartmuskiga man Teremani, och efter en ungefär en månad stod jag med stege och målade skissen och sågade bården i vackra former. Det tog några veckor, jag målade stjärnorna i många olika former, månen med ett vackert djupseende öga och ett lugnt och snällt uttryck med en stor sned näsa, och solen i en glad och lyckligt glödande min, med mystiska ögon och alla blommor snirklandes i roliga former med massor utav färg.

Ikväll skulle vi dit. Du hade bjudit in mig genom att ge mig ett kuvert senaste gången vi sågs, då du spelade en ny låt du skrivit för mig som handlade om två som gick till en dans, den ena var blyg, och den andra karaktären i låten tog sin vän igenom festen med omtänksamma och ibland till och med mer kärleksfulla gester. Den blyga personen i låten fick genom sin kära väns hand en kväll som var både ovanlig och festlig. Låten hade berört jättemycket och jag kunde inte annat än tro att den kunnat vara inspirerad utav mig och dig. Det var en kittlande känsla i mig, jag sprang när jag tänkte på den upp och ned i huset och letade olika kläder, jag fann alltid kläder på second hand affärerna där folk lämnade in sina gamla kläder, och ibland kom det en del utdaterade kläder från teatern och man kunde hitta mängder med excentriska fynd.

Jag tog fram en öppen skjorta i spets, en sammetsjacka i vinrött med mossgröna ärmar jag sytt på, och med orkesterknäppning, och rullade upp ärmarna så att skjortans spetsärmar syntes under jackan. Ett par fint sittande höga svarta byxor med dubbelknäppning, vita strumpor, och ett par mörkt röda snörskor, och till sist, en stickad mössa ungefär som en basker med utstickande skärm i brunt. Jag kände mig som Jag. Huset som jag just flyttat in i hade en öppen atmosfär, taket var på vissa ställen snett, allt var inte inrett, men det var otroligt luftigt och härlig doft av färg. Mina nycklar hängde på järnkroken på väggen innanför hallen, där det också hängde en liten trädekoration under, en regnbåge med hängande moln och pinglande bjällror längst ned. Det var början av sommaren, och det hade inte börjat skymma än, även om solen inte stod så högt på himlen och jag öppnade dörren och fick friska vindar av blekt solsken när jag tittade ut över kullen, och längs med stigen som ledde ned emot den lite fattigare och mest kulturella delen av staden. Jag lät dörren vara öppen medan jag packade ned lite ost, en vinflaska jag köpt för konstnärligt tjänade slantar, och lite fikon och kallt grönt honungste med ingefära. Då hördes det pingel från hallen. Du hade inte sagt att du skulle dyka upp vid min dörr, så förvåningen när jag såg dig, stå och pingla vid regnbågen, gjorde att jag brast ut i förvånat skratt, ”Heej!” Sa du och skrattade också. ”Va, har du kommit ända hit för att möta mig? Min fina vän...!” Sa jag och slog armarna mjukt om dig, runt din mage och ländrygg, som du besvarade med en hårdare kram runt mina axlar.
”Jag tänkte att jag inte har något bättre för mig, än att promenera den vackra stigen upp för din kulle..” ”Hur fin är inte du, vad otroligt glad jag blir, jag håller just på att packa ned lite god proviant till festen, tänkte själv på hur härligt det skulle vara att promenera i naturen här utanför.” ”Hur mår du min vän?” Du sträckte ut handen och rörde först lite försiktigt i mitt hår sen i ett mjukt grepp om mina nacke.. Jag rodnade, skämdes för att du sa ”vän” och för att jag hade sagt vän till att börja med. ”Joo....jag vill ha dig närmre.....” Sa jag och tittade glödande upp från mitt stirrande på trasmattan och våra skor. Du nosade på mig och tryckte näsan mot min... Jag tittade in i dina ögon och du log. Det kändes varmt, och min lilla oro i maggropen, kändes plötsligt som en villfarelse, som jag kastade iväg genom att kasta mitt härligt vindtillrufsade hår bakåt, och log stort och sa, ”Den här festen kommer vi att spraka som fyrverkerier, vi kommer att dansa som till Pans flöjt, vi kommer att känna vår spirituella kontakt sprakande av drömstoff och de inre bilder vi delar...”. Du var klädd i grön långärmad tunika och purpurtights, orange paisleymönstrad sjal, gröna snörkängor, ditt hår var rufsigt, och ur din stora läderväska stack det ut en stickad ärm. ”Du måste dela med dig av alla drömmar, varenda liten detalj” Sa jag, och sen bestämde vi oss för att ge oss iväg emot festen på berget.

Under den friska promenaden dit, som var möjlig att göra genom endast natur, vilket vi valde, så skrattade vi mycket, klättrade över bergspartier, och i skogspartier hängde vi oss i armarna från trädgrenar och gungade och hoppade, vi pratade om Pan... ”Tror du Pan skulle bli lycklig av att följa med oss?” ”Till festen?” ”Nej med oss i livet, om vi hade kunnat få henom att glömma sina sorger..” ”Jag tror att Pan hade blivit lyckligare om vi hälsade på henom då och då, jag skulle prata med henom om hens hjärnspöken och vilka former de tar... Jag tror jag är bra på att tolka drömmar...Och om kärlek och hur vi kan sy vår helt egna saga av livet som man binder en bok.... Varje sida har sin egna prägel skriven av sin egen penna... Om man kämpar för att tro att man kan... Jag tror Pan måste veta att hen kan vara sig själv och bli älskad för den annorlunda personligheten hen har inom sig...” putsa
Vi sprang runt och jagade skrattande varandra i skogsdunge efter skogsdunge, tillslut började vi närma oss och jag tyckte jag hörde ett sorl av folk, plötsligt dök det upp en androgyn svarthårig vän i lila ullponcho med en sol på, Faye, och den otroligt magiska känslan från bergsfesten började pirra som glittrande magi överallt emellan träden. Jag höll Lirelu i handen, bakom ryggen på ett hemligt sätt.... ”Hej hur är det med er!” Frågar Faye Lirelu, med det svarta håret och de djupa ögonen..... ”Vi har pratat länge om pansexuella Pan på vägen hit” Sa Lire och skrattade och slängde en varm blick på mig. ”Och gått hela vägen genom skogen från mitt hus!” Sa jag. ”Vi mår fantastiskt” sa Lirelu, ”Hur mår du?” Faye svarar, ”Jo jag mår sådär förväntanfullt bra, känns som om konserten kommer bli grym!” ”Jo vi känner likadant, Lirelu och jag har haft den mest drömska skogsturen på vägen hit, vi klättrade i många olika träd och hen får mig att känna mig helt kittlande inuti, sån otroligt kittlande drömmare...” ”Wow, ja ni ser helt drömska ut, så otroligt gulligt par...” ”Ähh...ehh...” ”Vi är inte ett par... riktigt...” Sen skrattade vi glada och rodnande båda två, och sedan när vi lunkade vidare gav vi skälmska blickar åt varandra.

skriv

Stigen på vägen dit fortsatte vara fylld av en hel samling knäppa folk, några tuggade i sig svamp, och andra kramades, vi gick bara helt inom vår egna sfär och struntade i dem, och till sist kom vi in i folkvimlet på konsertplatsen. ”Ser du scenen, Lirelu?” ”Ja jag ser toppen på den” ”Ser du kosmoset jag målat... och månen som din drömgestalt...Lirelu....” ”Är min drömgestalt en måne? Jag gillar solen.” ”Du har verkligen solen i dig, min vän, men jag ser dig skifta, från månen till solen, till sällsamma stjärnor med andra planeter än vår. ” ”Du är allt bra fin du....och konstig” Sa Lirelu och drog mig till sig med armarna om mig...Jag stannade upp där, i den stunden...Kände mig varm om kinderna, slöt ögonen och drog in doften av håret som tillhörde min älskade vän i ett djupt varmt andetag. Folket runt oss stötte mjukt till oss i gungande rörelser, men en stund var det som om ingen var där utom oss två, och att gungningarna och mumlet runt oss bara var del av vår kärlek, som en mandala av värme som skapades runt oss.

Den trollsländeanden utav sexig tankegång som dansade sig fram och letade efter varma andetag, där hjärtat satt på rätt plats och även ville leta efter precis den man kände var intressant, där lesbiska auravågor dunkade ur dig, och din vanligtvis mjukt levande ljus aktigt lysande aura var naturröd och skimrade på något mystiskt sätt i grönt, nästan mörkt turkost. För den som inte lyssnade mycket djupt vänligt och inkännande av just den personligheten, kanske bara jag, så såg dem inte det. Men såklart skimrade du även för dem. De såg inte heller det jag såg, att när du dansade fram så visade ditt sätt att med en mycket känslig och vänlig intuition röra sig lekfullt och intressant, hade alldeles egna alldeles underbara skira trollsländeliknande gröna vingar, som gjorde mig så otroligt undrande. Jag undrade, kunde det vara så att det fanns en sådan helt otroligt ovanlig, sällsam magisk kraft.... Jag ville ta dig till varma hem, först runt i staden till café, läsa böcker utav underlig känsla utav snäll visdom, anteckna ned våra drömmar och våra ledtrådar för att leta vad kunde betyda att du kanske lider av, och allt som var dina favoriter

Under min kärleks stoff av hopp för en god framtid, där jag skulle främja all fantasi för allt gott, hade jag helt dumdristigt undvikit den djupare historien i mörker, av vad vi upplevt i de skrämmande. Jag började anteckna i mitt block. Jag hade sett dig i rummen. Din blick var väldigt närvarande på ett plan som såg ut att vara helt uppruggat utav nervositet och stor ångest som du gömt. Du ångade av en konstig slags närvaro på ett plan som var mycket medvetet om någoting jag inte ännu exakt kan se. Men jag kan gissa. Du hade sett hur folk rör sig i olika öppna fält. Snurriga fält, du samlade förmodligen information för din berättelses återupprättelse i dessa skrämmande platser jag såg dig i, jag undrade om du kidnappats dit, men du agerade helt so om du vore under hemligheters dolda slöja. Ändå agerade du inte ett uns på det sättet som du upprätthöll skenet av utan var endast undflyende. Jag tror du sett folk planera många väldigt hemska saker du kunde föreställa dig, och du såg deras maktsystem.

Jag mötte dig på den stora kullen som befinner sig högt ovanför staden, bland olivträden och enarna, och du bar på din gitarr. Ditt utseende såg mer ruggat ut än annars, lade än en gång märke till att små skillnader i dig kunde te sig så stora min relation till dig, det syntes för mina ögon på ett märkligt sätt. Du förändrade dig utefter dina upplevelser och känslor, och berättelsen förändrar sig, meningsfullt att lägga märke till. Du luktade regn från långt håll. Vi möttes precis vid en särskilt hög oregelbundet vidväxt och knotig en med sina snirklande grenar och det doftade barr. Du såg då ut som en man. Du kändes som en av de lärda naturvandrarna, de som packar sitt pick och pack, och beger sig på stora vandringsresor mellan byarna, med väldiga kunskaper om växter att äta och som kan läka. Jag tänkte på de gamla sagorna när jag såg dig. Du började sjunga på en låt... Jag skrattade. Det var inte en av dina låtar, utan en låt som spelades mycket utav en lokal speleman för länge sedan.


Du gungade som träden, viftade som löven omkring och igenom den där manligheten jag hade sett syntes plötsligt älvan igen, eller den snälla pysslingen som du var döpt efter. 
Vi gick tillsammans och jag hade i ett förvirrat tillstånd trott att du skämtade om kärleken med den där låten, och tänkte att det kanske var ett tillfälle att visa att jag också ville vara din vän. Vi delade några flirtiga blickar, men sedan en djup respekt när vi kom till skogskanten. Du tog upp en stor nedfallen mossig gren, och använde den som vandringsstav. I den lummiga skogen kände jag skogsandarnas närvaro, de små kodamas och den stora anden som vaktar över skogen med sina mjuka horn. Jag berättade om det jag kände omkring mig för dig. Solen glimrade mellan löven, och vi gick upp för den branta stigen upp för berget tillsammans. Du hade ett bälte med kniv och örter, stenar och några mynt i läderpungar, en mantel som var mörkt mossigt grön och en hatt med ett brätte som skymde dina ögon från solen. Du utstrålade stor visdom, den kunde nästan gömma din ungdomliga lekfullhet. Jag kände en historia sväva omkring dig. 
Vi satte oss på berget, och tittade ut över staden. Vi måste få våra hjärtan att slå, vi måste lyfta våra andar dit vi vill, högt över staden, kände jag, och började sjunga på en låt av gammal älskad skald och sångare från trakten. Jag undrade vilka äventyr vi skulle på, du sa att du ville nog äventyra med mig. Jag undrade om stenarna du hade, men du ville inget berätta, utan istället ville du på den här platsen med den stora känslan berätta om din historia, och jag lyssnade gärna bredvid dig. Du berättade med en trästadig känsla men samtidigt ett vemod, om din hårda far, och sen din mor som du älskade men inte tyckte var fullt så vis.
Åh, jag kramade dig, jag ville att du skulle känna ett hopp, ett hopp om en tid av förnyelse, där grödor från förr skulle få växa sig till ett vackert odlingsland prunkande av godsaker och ovanliga blommor, att vi skulle lära oss om magin som döljer sig i de rättfärdiga hjärtan som lyssnar noga.

Jag ville att vi skulle magiskt sammansvärjas i tro på varandra, i sällsamt personligt och kärleksfullt utbyte av konversationer, lekar, spirituell dans, av helande egna trollformler, som magin mellan älskarna på tarotkortet The Lovers.

Men du ville lämna mig där, som en vän, fylld av respekten för varandra, och jag kom inte under ditt skal. Ska jag beskriva min sorg, min känsla av stor längtan för mer? Det som växte i mig, drömmen om att förbereda allting, drömmen om att vara redo med hela kartan, trollformlerna för svåra stunder, att se till att kärleken levde i mig... gjorde att jag inte tänkte så mycket på, eller berättade om mina svåra känslor.

I interaktionen med andra var jag nästan alltid uttråkad men med så ofantligt fina stunder ibland att jag fortsatte leta på kroggatorna efter dig, på gatorna i staden där du spelade titt som tätt.

Jag hade som yngre forskat som lovande amatör i de mörkare delarna av den själsliga dimensionen. Jag hade ett stort mörker inom mig, ett mörker som låg som ett lindat rent och kallt tygstycke över mitt sår som varat så. Kall blöt mossa lade jag på ibland - lugnet och mörkret blev mitt hem. I mörkret utforskade jag hur långt in i mörkret vi kan gå, och fortfarande vara goda. Jag såg skuggor, och monster, spöken, och varelser som var döda men ändå gick på sina ben. Jag började utforska människans psyke närmre. Med utgångspunkten att vi vill leva kärleksfullt och verkligen se varandra, så tittade jag på dem, såg tecken på deras inre viljor, funderade på deras egentliga drömmar. Och samtidigt såg hur de gömde sig själva. Och ibland med små halvjävliga sätt mot andra. Så jag började kunna se smådemoner runt omkring mig, och funderade på hur jag skulle bota dem. Jag trodde inte på kyrkans ord, och det gör jag fortfarande inte, även om böner är märkligt likt det drömmandet jag själv brukar ägna mig åt sen jag mötte kärleken. Att verkligen drömma, fundera, och tänka på vad du mest av allt vill, är en mycket bra hängivelse och därför har jag respekt för de som följer kyrkan, men avskyr de som dömer folk till helvetet för alltid. Innest inne vet man vad man själv verkligen tror på.

Mörker,om man med goda rötter står fast vid vad man älskar. Mitt sår var ett själsligt sår, från att ha behandlats så ytligt, från att ha blivit utstött. Från att ha sett varje dag att folk övergav sin äkthet, behandlade varandra illa, och ingen talade till mig med den rösten jag kände djupt inom mig. Men den rösten kanske det inte är någon som förstår.


Jag var säker på att jag hade sett dig. Med en fantasi som såg annorlunda ut än denna världen.

Du hade tittat på mig med så själsliga förstående ögon, så

Lirelu vette sin blick mot skogen.... Blicken gick så djupt i mig att jag inte visste var jag skulle ta tag, först föll jag handlöst i denna enorma känsla.....sedan såg jag som om en enorm gitarr slog an ett djupringande ackord, din jordnära gestalt var så närvarande i känslorna, känslorna med mig helt ovetandes, hans ben vinklades i en välkänd ställning från uppväxten, när man trodde man var uppvuxen, men kände sig liten.......Hjärtat ringde som gitarrer, med varma andetag som blev till puffar igenom den stickade halsduken......Jag kände hur du kände jorden i dig, men hur dina inre ben, dina ögon, strävade uppåt, uppåt mot ett nothäfte som du ville fylla med djupa ord, hur skulle du finna dem utan att smutsa ner nothäftet, ditt hjärta som var omtäckt av den mossa som skulle hela dina bultande blåmärken, jag tänkte att om jag var där på riktigt, skulle jag med de mjukaste händer sitta rakt framför dig och rufsa ditt hår, le djupt från hjärtat och med mina ögon... säga sånt som skulle få dig att hoppa litet av lycka och så skulle vi fatta tag om varandras trådar och händer, och läppar och känsel, hitta där hjärtanen bultade som ett, i en melodisk takt som bildade en helt ny sång men med våran kära jargong.

Ditt snälla sätt slutade aldrig att förvåna mig, gav mig varma känslor i magen och kvittrande fåglar i hjärtat, och ibland ett förstoringsglas. Ett behov att verkligen leta upp förståelsen för hur du känner, vem du vaktar bakom det uppenbara. Vad som just du hittar i din konstnärliga tolkning av omvärlden och insidan, uppbyggt av din fantasi, vad för mysterium och tankeplats..... kan du ha hittat en plats av bara känslor?

En sol och mån teater där vi delade med oss av vår magiska poesi, en öppen scen utav känslan för dagen, där vi hjälpte varandra att hålla tag i hjärtats sanna röst, och minnas tillsammans vad våra verkliga vision var.

Det är en festival uppe i norr, högt i norr, där träden nästan slutat växa.

vi träffas oftare, efter en akt av kärlek musikal, skogspromenader emellan, familj?

vi känner in vänligheten och anar mer om andarna vi följer och som följer oss

vi går på ett äventyr, berättar om någonting som vi märkt, en osynlig men ändå synlig kamp, godheten och de som behöver hjälp,

mellan ska det vara folk och kärleksförklaringar marknad undranden vad som ska göras

konst träff i det undermedvetna (dreamfasting)
var?

lycka i skogen själv, funderingar på hur jag ska vara som bäst

atelje, drömmig kväll av sensualitet och att måla av, queer, genderqueer!

böcker och lore som går djupare i symboler lore och undermedvetande

träffa andarna

uppdraget tar sin form

träffas

skriv in phantom`?

sorgen över varandras tidigare öde, tvekar över hur vi ska göra uppdraget

med hjälp av erfarenheterna inom våra berättalser för varandra och förståelsen för vår väg och mening hjärtan, finner vi svaren i vad vi ska göra

vi blir älskare

ber till skogsanden och gör ljusritual

kom ihåg personliga berättelser och känslorna, ledsenheten, berördhet, hjärtat

fikon dadlar och lyktor skogen vi går till det stora trädet. Något flyger förbi, en jakt, eller en skadad varelse, faller, en bit bort i skogen. Vingedjur.

Den natten visade du dig, på ett helt annorlunda sätt.

Du och gitarren. Ett sånt par! Jag kunde se trägolven i huset ni firade jular, jag ville vara med. Jag tecknade ett kort där jag skrev ner en dikt, If you find yourself

Du med din gitarr av mjukt trä, glödande i eldskenet från ljusen, huset fyllt av skratt och värme... de stora oken runt omkring huset, dess otroligt djupa mysiga kraft som du kände. Du kunde föreställa dig hur de skulle hålla ihop huset och känslosamma stunder av känslighet, hur de skulle göra något oförutsett. 


Trollkarlen och det naturliga magiska språket


Vi gick fram till en man, som satt under ett träd- Han höll i en blomma och en fågel hoppade omkring på hans axel och arm...

Hej, hur kommer det sig att fågeln inte är rädd för dig? Frågade du.

Jo, det är så att jag lärt mig fågelsång, lyssna här. Så visslade han en melodi, och fågeln visslade tillbaka.

Jag har för mig att djur brukar lyssna till dem med ett snällt djup i sina ögon, och kanske.... Sen blev det tyst.

Jo det är oftast så att snälla ögon får alla typer av varelser att lita på en, svarade trollkarlen med en blick som verkade lite sökande. Kanske vadå?

Jo jag har tänkt på någonting.... Ett språk som jag ser i djur, och i människor som verkar vara de som lever utav kärlekskraft. En ärlighet i ögonen som man kan möta med kärlek men som även visar emotionella budskap. Sa du.

Nämen. Har du märkt ett av våra inre språk. Mycket intressant.

Kan du mycket om det? Jag undrar om jag skulle kunna knyta samman mina känslor till ord med dig, och om det är samma som din upplevelse.

Ja det pratar jag gärna om, men gå ni er promenad, och kom hem till mig när solen står lågt, jag bor bakom kullen om ni följer stigen som svänger till höger. Fågeln flaxade förbi mig och krafsade mig i huvudet med den lilla krokiga foten. 
Oh han gillar visst dig, men inte vågar han komma så nära dig än. Kanske senare, om han nu råkar komma förbi min stuga sen också. Hejdå! Vinkade han leende.

Vi gick vidare. Det där var en trollkarl! Tror du han kan hela, jag kände godheten strömma ifrån honom.... sa du.

Ja.... Ja det tror jag han skulle vara intresserad av också... och han såg ut som en helare då han bar grönt. Jag tror det har med den helande kraften och örterna i naturen att göra.

Vi hade trevligt i skogen i solen, och vi pratade om de saker vi såg, med en ny nyfikenhet, dansade fjärilarna där för att det var ett ställe där magiska riter tagit plats.

Vi gick tillbaka till trädet där trollkalen hade suttit och skrattade lite åt att vi var nervösa men då ställde vi oss under trädet och såg den lågt stående solens strålar glimra genom trädets löv och mindes godheten - då kändes det bättre. Vi gick bakom kullen och förbi några granar som växte vid sidan om stigen, vi såg skogskanten och tittade in på stenar fyllda av mossa och barr där mulliga ansikten tycktes skymta och efter en lång sväng på stigen längs kanten på skogen och en liten lek av att vifta på granarnas kvistar så började det kännas att det luktade något gott rökigt och annorlunda i luften. Ditt tufsiga hår och den stickade regnbågströjan jag gett dig fick dig att se riktigt magisk ut, eller iallafall som en ung trollerivän. 
När vi kom runt ett par träd såg jag att några stenar jag sett genom skogen var en stuga gjord av sten, med ett torn ungefär dubbelt så högt som taket som stack upp. 
Vi knackade på. 
Ett stökande ljud hördes där inne, och sedan öppnades dörren.
Välkomna hem till mig, stig in.
Tack, tack så mycket, sa vi. Det var så konstigt, tyckte jag, hur mycket saker som fick plats i den lilla dunkla stugan. Ett levande ljus var tänt på ett bord av anteckningar med teckningar av olika karaktär. Vissa ljusa med fladdrande fjäderlätta drag, och vissa med grottmörk karaktär med grovare former. Jag såg inte riktigt vad de föreställde, och texten var mycket liten. 
Jag ser att du är intresserad av mitt handskrivna verk jag skapar, kanske är det för att du gillar böcker?
Jo, jag gillar böcker, jag gillade alldeles särskilt att läsa böcker när jag var mycket ung. Men jag har kommit tillbaka en stor nyfikenhet.
De kanske kan vara de böcker som är allra mest skrivna med kärlek, böcker till små kisar, sa trollkarlen. 
Ja det kan jag tänka mig... sa jag och fortsatte se mig om. 
Min vän hade börjat pilla lite på en

Vill ni sätta er här eller tar ni hellre en filt och går ut i den sista solen? Sa trollkarlen, och vände handen mot ett hörn fyllt av trasmattor och kuddar. Vi vill gärna sitta, sa vi och du rodnade lite för att du petat på hans egna kanske magiska prylar. Vi satte oss ner och jag frågade vad det var som luktade, att det luktade nåt jag inte kände igen. Det luktar gott, sa jag. 
Ja, sa trollkarlen, det är egentligen en trolldryck mot tjiandar, men om ni vill ha en kopp istället för te, så kanske jag kan bjuda på lite innan jag lägger i den sista ingredientsen. 
Vad är den sista ingresientsen? 
Fladdermusögon.

Vi satt och mumlade av nyfikenhet medan trollkarlen var i köket och hämtade trolldryckste, och du berättade att du känt en speciell spänning i luften kring den där saken och att när du petade på den hade den tyckts rört sig av sig själv. Du hade berättat innan att du vid flera tillfällen på något övernaturligt sätt som du inte kände till lyckats få saker att hända, fått saker att röra sig utan vidröring.... Du hade berättat att en gång hade du känt en sån spänning i hela luften och huvudet, och sedan bara släppte det. Då hade en man svimmat och ramlat i en trappa bakom dig. Jag förstod att du nog hade en stor viktig sak på hjärtat att berätta för trollkarlen.

Det blir regn. Ropade trollkarlen från köket. Så om ni vill hinna till staden innan, så får ni gå nu. Men ni hinner med lite te, här, ta kopparna, de är varma. Vi tog var sin och luktade på drycken, som doftade olika kryddor, ett blad låg och flöt i min kopp och en blomma i din, och jag fick en förnimmelse utav något som påminde om fjärilar. 
Det är lakritsrot i va? fick jag för mig och han log och sa ja. 
Så, vad var det nu du ville berätta om, kring det här språket du märkt... i vissa varelser? 
Jo....... det är konstigt. Alltså jag har sett ett språk som berör mig mycket i vissa ögon. Roten av det verkar finnas i alla ögon... som att alla har benägenheten att tala det här språket, men det är inte alla som gör det. Ett språk av känslor. 
Det finns blockeringar i vissa och vad jag har märkt när de pratar, är blockeringarna banala och ofta gömda bakom något som kan verka lite farligt.

Oj, är det här ditt eget sökande? Jag tror att du har fått tag i en flik av en bok som är mycket intressant att finna, men mycket hemlig. Jag tycker också...att det låter som om du har... Gåvan.

Nej det är min vän som har gåvan! Han kan få saker att flytta på sig utan att röra vid dem.

Är det sant?! Vad intressant, vad intressant. Har ni fått någon skolning inom magi?

Nej... sa vi båda. Vi tittade på varandra. Vi såg lite öppet hoppandes och frågande ut och trollkarlen plirade finurligt.

Det lilla huset på kullen som vette ut emot havet, där Lirelu bodde för stunden, var målat i vitt och grått. Damen som bodde där hade rest för att träffa sin make, och skulle vara borta mer än en månad. Det låg på fastlandet mitt emot gröna havsklippor som störtar ned i vågorna och får vågorna att krossas och skumma i stora ???Lire satt mitt emot mig vid bordet, jag hade vandrat tidigt, så tidigt så jag var helt sömndrucken, med frukost från staden. Lire och jag satte ut frön i en väldigt liten metallkorg till fåglarna som hände i fönstret. Vi log, Lirelu´s ögon kändes varma på ett sätt för den där sekunden av djup kontakt....som om man kunde hitta på en kärleksfull varm historia igen....Jag tänkte på Jul.... Vi satt på varsin fårpläd. Det var Oktober. Min rodnad spred sig över kinderna, jag tänkte på de dikterna Lire skulle skriva, om min älskade älskade mig tillbaka.....Fortfarande.....

Hey heyyy, Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den te4xten jag skcikade innna,.

Vi pratade om denna otroligt lilla fyraåring som berörde mig så djupt så det skulle kunna vara en livstid, på Urkult. Den lilla fyraåringen som hade blont hår och liten rolig jättegullig näsa, hahahaha finast i hela världen. FLygplanet bara flaxar och flaxar, var det första hon sa. Jag såg kråkor framför ögonen, vingar, hon var så otroligt djup, hon sa att taket mullrade. Jag undrade om hon själv fick taket att mullra ssådär för jag kände som ett stort åskmoln i hennes aura. Jag trodde hon var en pojke ganska länge, och jag gav henne en liten älvsko, och hon ville leka hela dagen lång allra helst, istället för att de skulle spela musik hela dagarna, men jag tror hon helst ville båda två. Så jag försökte leka med henne med en rolig liten teater, eller rolig jag försökte göra något om sol och månbarn på en teaterscen, men det såg ut som hon mest var hungrig på mänsklig kontakt. Jag tog upp henne med händerna om hennes goa runda lilla mage och lyfte upp henne på bordet så hon kunde se både mig och mamman... då såg hon bara på mig och vände sig mot mig och sparkade på min mamma. Är det regndroppar, är du ett litet regn? Frågade jag, drippety dropp sa hennes mamma. Hon sa att hon gillade lila godis. Jag förstod henne..... lila är en väldigt speciell och spirituell färg, som gömmer mycket personlighet med personligt värde bakom blyghet. Hon åt den där sockerärtan, som jag sa var en älvsko som ett litet monster. Hihi

Jag tände ljusen,

Hey heyyy, Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den te4xten jag skcikade innna,.

Vi pratade om denna otroligt lilla fyraåring som berörde mig så djupt så det skulle kunna vara en livstid, på Urkult. Den lilla fyraåringen som hade blont hår och liten rolig jättegullig näsa, hahahaha finast i hela världen. FLygplanet bara flaxar och flaxar, var det första hon sa. Jag såg kråkor framför ögonen, vingar, hon var så otroligt djup, hon sa att taket mullrade. Jag undrade om hon själv fick taket att mullra ssådär för jag kände som ett stort åskmoln i hennes aura. Jag trodde hon var en pojke ganska länge, och jag gav henne en liten älvsko, och hon ville leka hela dagen lång allra helst, istället för att de skulle spela musik hela dagarna, men jag tror hon helst ville båda två. Så jag försökte leka med henne med en rolig liten teater, eller rolig jag försökte göra något om sol och månbarn på en teaterscen, men det såg ut som hon mest var hungrig på mänsklig kontakt. Jag tog upp henne med händerna om hennes goa runda lilla mage och lyfte upp henne på bordet så hon kunde se både mig och mamman... då såg hon bara på mig och vände sig mot mig och sparkade på min mamma. Är det regndroppar, är du ett litet regn? Frågade jag, drippety dropp sa hennes mamma. Hon sa att hon gillade lila godis. Jag förstod henne..... lila är en väldigt speciell och spirituell färg, som gömmer mycket personlighet med personligt värde bakom blyghet. Hon åt den där sockerärtan, som jag sa var en älvsko som ett litet monster. Hihi

[regnskurentystnad]

Ett öppet brev till den som det berör - Mig

Till Elouise.

Det finns inget vad gäller dig som jag vill mer än få möjligheten att säga förlåt och bli förlåten. Om den presenterade sig nu skulle jag förmodligen inte tveka. Förmodligen, skriver jag som om jag inte menar definitivt. Varför jag skriver nu är inte för att säga förlåt. Det finns ingenstans det skulle nå dig om jag bad om förlåtelse, men även tänker jag en gång nu tillåta mig mitt perspektiv. I försök att lägga både skam och skuld den korta bit bort det går tänker jag vara ärlig, för min egen skull.

Du har enbart sett ytan av hur situationen mellan oss har påverkat mig. Att den har påverkat mig har du dessvärre fått se, på vis som jag ångrar. När jag har försökt att ta itu med det, vilket tyvärr för mig involverade en kommunikation med dig, har jag blivit bemött av att bli ignorerad. Vad som i sin tur har gjort saker värre. Att jag har orsakade allt att börja är ingenting som jag nekar, men jag tänker inte längre vara delaktig i att låtsas som att du inte bidrog till hur det fortsatte vidare.

Du gömde dig bakom vaga påpekanden. Du kan vara dålig på att svara. Det är mycket som pågår. Vad som pågick i ditt liv grävde jag aldrig i ur respekt för dig, men jag har insett efteråt att även om jag försökte skulle du inte tillåta mig. När du berättade var det i ren frustration, möjligtvis i försök att inför mig förminska den jag är. Att du är viktigast att ta hand om för dig själv är en fullständig sanning, men det ger dig inte en sköld från att totalt skjuta mig åt sidan för att hålla mig på ett lagom avstånd som passade dig med små brödsmulor av kommentarer om att jag är fin, gullig, söt.

Istället för att enbart en gång tillåta mig vad jag behövde och i all ärlighet tror vi behövde för att lösa situationen mellan oss lämnade du mig med att oroa mig inför varenda ord jag ville ge dig och varsamt analysera varenda minsta lilla ord för att inte trampa på oundvikliga minor. Här sitter jag med en insikt som jag fullt ärligt tror att du inte kan tänka dig utan att jag påpekar det, men den är lika sann ändå:

Oavsett hur vi existerade inför varandra så var vi båda två människor som pågick i varandras liv. Vi var en del av vår vardag, en kvällsritual innan vi gick och lade oss till och med. Att du inte kan kommunicera hur du såg på vad som var mellan oss efter att du har sagt att du tycker om mig, gillade att jag blev "på riktigt" efter att ha samtalat med röst, simulerade mig ligga bredvid dig med en god morgon-video, erkände var du skulle har fantiserar om att kyssa mig ligger på dig.

När jag säger att jag inte tror på att du har sett mig som en verklig människa är det inte ett val. Jag tror helt ärligt på det. Att någonstans på något vis har du kopplat bort att jag är någon som existerar fullt med egna känslor. Någon som du tror att du kan vifta bort med att den inte är din högsta prioritet. En människa behöver inte vara ens högsta prioritet för att bli behandlad med respekt.

En känsla som du har lämnat mig med är att ha blivit känslomässigt utnyttjad. Någonting som jag aldrig har klandrat dig för att göra medvetet, jag vill inte tro att du är förmögen till att medvetet vilja såra någon med flit. När det inte passade dig längre när du, tydligen, plötsligt insåg min investering i dig var ditt val att sluta prata med mig, utöver att ibland skriva en fin komplimang till någon stort jag lade upp på Instagram.

Och jag vet. Jag bara vet. Du har levt ditt liv, du har spenderat din tid med att göra allt du tycker om med människor som du tycker om. Det blev aldrig något "Imorgon, imorgon, imorgon" och jag undrar om det är för att du bestämde dig redan dagen efter att du var färdig. Aldrig annat än ursäkter och avstånd.

Att faktiskt ha gjort dig stor i mitt liv ligger på mig, men vad ingen kan förstå (tydligen inte ens du), är hur du bjöd in till det. Allt som du gladeligen tog emot av mig var ingenting som inte var för dig, enbart dig. Sedan under tiden då jag har legat i min soffa med panikångest, i telefon gråta inför min mamma om att vara oförmögen att gå till jobbet, med att knappt klara av att andas fullständigt isolerad i en månads tid från mina vänner, vet jag att du har levt ditt liv som inget av det.

Ingen kan försöka intala mig att jag spelade en större roll för dig, om någon roll alls. Du frågade någon gång artigt hur jag mådde och till svar på mitt mående ignorerade du mig. Aldrig kunde du bara vara ärlig, och på så vis vet jag inte om jag kan se dig som ärlig. I vår sista kontakt försvann du utan ett ord, trots förfrågan att inte göra det, och till och med stängde av din aktivitetsstatus. Tro inte att jag inte vet att du gjorde det för att gömma dig från mig. Ditt svar till min reaktion på det talar för hur du var villig att skjuta mig åt sidan för din egen skull, och hur du kunde välja att göra mig till nästan ingenting.

Vilken insikt som skulle vara värre att komma fram till vet jag inte. Om du faktiskt förstod hur jag mådde men valde att gömma dig som du gjorde eller om du inte insåg hur jag mådde alls. Vad som kunde ha hänt istället för vad verkligheten till slut blev om du var minsta lilla tillmötesgående vet jag inte, men hur avslutet blev mellan oss får mig att tro att du var redo för länge sedan att låta det ske.

Jag tror ärligt att du väntade på att jag skulle ta det steget. För att göra mig till en bov, ge mig skulden. Det är nog enda gången där jag inte har lagt mig själv åt sidan för dig. Hur mycket du än tror att du har sett har du sett ytterst lite, och jag lade undan så mycket av hela mig för att påverka dig så lite som möjligt.

I en månads tid. I en månads tid var jag ett vrak som du bidrog till att sänka på ett öppet hav med enbart vatten längs med horisonterna. Var jag verkligen så liten för dig? Jag vill inte veta.

I ett år har jag kämpat med att uppnå en arbetstid på 75%, vilket länge kändes omöjligt. Till följd av hur du har påverkat mitt liv har du placerat mig ett år bakåt i mina framsteg. Du kom in i mitt liv när mycket kändes jobbigt, och när du gjorde det kändes du snabbt bra. Hur du sedan slet det från inunder mig har fått mig till att tappar fotfästet, och här har jag endast talat om hur bidrog till det. Sanningen är att du inte bär den fulla skuld, men du bär en.

Vad mer du aldrig kommer veta är att jag inte hyser ett enda agg gentemot dig. Att påstå att någonstans inuti mig viskar en ytterst vag röst hur logiskt det är att rikta negativa känslor åt ditt håll vore en lögn. Tanken att ens behöva förlåta dig har aldrig korsat mig. Det gör mig arg. Jag är arg på mig själv. Av alla möjliga anledningar och tankar och känslor som din existens väcker inuti mig.

Du är inte förlåten och du kommer aldrig behöva bli.

Även om det här någon dag skulle nå dig, vilket jag tvivlar till den grad att det inte ens kan kallas tvivel, berör det inte. Vad kan du känna annat än ilska av att jag känner mig felbehandlad av dig? Du kommer inte veta hur mycket jag har svurit och spottat på mig själv inför alla andra om hur mycket fel, misstag och ånger jag har orsakat mig. Att du aldrig har sett det talar för mig att du aldrig kommer se mig igen.

Trots allt, vi tog avsked utan att säga farväl. Och med alla ord som jag har riktat till dig utan dig i tilltalan för alla andra att se, är dessa ord trots deras riktning åt ditt håll menade för någon annan: Mig. En gång tänker jag lägga undan att vilja säga förlåt, bli förlåten och all skam jag känner omkring. Jag ville förälska mig i dig och du sårade mig. Med utmattande önskningar om att få veta av dig i framtiden önskar jag dig ändå ingenting annat än välmående. Något du har orsakat vara svårt att önska mig själv.

Och med allt sagt erkänner jag mig veta hur jag förgäves kommer fortsätta hålla lyktan tänd.

Med vanliga farväl, ur mitt Hjärta och min Själ

[skriveravmigibland]

Jag tänker på dig varje dag. Jag undrar varför du inte skickat sakerna. Jag inbillar mig att det är för att du inte heller är redo att släppa oss. Jag tänker mycket på dig, nästan hela tiden. Jag har de senaste veckorna behövt ha någon podcast, film, serie, vad som i bakgrunden för att inte tänka på dig, för när jag tänker på dig bryter jag ihop. Jag vet att det miljömässigt måste vara jobbigare för dig. Jag har spenderat 4-5 nätter i veckan i din lägenhet de senaste nästan 2 åren. Din lägenhet är fylld med mina saker, medan mitt hem inte har något som tillhör dig.

När jag säger att jag saknar dig så menar jag att jag saknar allt. Jag saknar hur du satte på cotton eye joe, från ingenstans när vi skulle sova, jag saknar att spela tv spel ihop, jag saknar att äta frukost ihop på helg mornar, jag saknar att säga hej då till dig tidigt på morgonen när du skulle till jobbet, för att sedan lägga mig i sängen igen och sova ett par timmar. Jag saknar våra intern skämt. Jag saknar våra jobbiga samtal, jag saknar att skratta med dig, jag saknar att kyssa dig, jag saknar att krama dig. Jag saknar att säga hej då på perrongen i tc innan jag tog tåget tillbaka till Örebro. Jag saknar hur vi stod där och gjorde alla obekväma med våra kyssar och kramar även om jag skulle åka tillbaka om 2 dagar. Jag saknar att laga middag till dig när du kommer hem från jobbet. Att överaska dig med teckningar i köksskåpen. Jag saknar när du läste mig till söms över telefon. Jag saknar hur vi kämpade för att få det att funka, jag saknar att sova intill dig, att vakna intill dig, jag saknar över hur du alltid klagade på att jag värmde upp din sida av sängen innan du kom och la dig. Jag saknar att komma hem innan dig och överaska dig med mat, jag saknar din vodkapasta, jag saknar din lukt. Jag saknar att visa TikToks jag sparat för dig, jag saknar att kunna titta på dig, för du är så vacker, så otroligt vacker, jag saknar att ha sex med dig, jag saknar hur vi visste vad den andra gillade, hur det alltid kändes så naturligt. Jag saknar att pussa på dina kinder, jag saknar att ligga med benen i ditt knä, jag saknar de gångerna du somnade med huvudet på mitt bröst i soffan efter en lång arbetsdag, jag saknar allt. Jag vill vara med dig mer än någonting annat. Men hur mycket vi än försökte så fick vi det inte att funka. Att det tar slut, även fast båda fortfarande har känslor för varandra är det värsta, för hoppet är alltid kvar. Jag har hopp för oss, även om jag vet att det är dumt och destruktivt mot mig själv. Men du sa att du behövde tid, och jag tror att det är något även jag behövt och behöver. Jag tänker ofta på om det är värt att vara med någon när det krävs så mycket för att få det att funka, om det är något jag kan lägga ner energi på just nu. Men grejen är, att när det är bra så känns allting otroligt. Du är min bästavän, jag önskar att jag kunde berätta om mina dagar för dig, men det kan jag inte. Att älska dig är som att andas

[rosenstorm]

I.

Jag sov och jag drömde

om Ariens land,

där solguden tömde

med givmild hand

kring allt överallt i en lycklig ängd,

som sedan vulkaniskt vart bränd och sprängd,

sitt liv, sina håvors mängd.

Jag drömde om aplar i mäktiga hag

kring urskogens väldiga vattendrag,

om körsbärsdungar och vinbärssnår

kring floden, som enslig i dälden går,

om vete, som självsått ur jorden stiger

i ödemarksdalen, där allting tiger,

om humle, som klänger och slingrar sig fram

i skogens tystnad från stam till stam.

Och ängar sig breda

kring bäckars fall,

där herdarna leda

sin hjord i vall,

när kvällen sin dagg över landet strör,

vid lidren med byttor till mjölk och smör

stå väntande hustrur och mör.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Men skymtar det stundom bland flickornas flockar

ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,

det är för att göra sig särskilt grann

och vacker och kär för en älskad man.

Vid viken, vid kröken,

som älven slår,

den stigande röken

ur tjällen går,

där syssla i ro med de yngsta små,

som lipa och le, där de tulta och gå,

de gamle, de silvergrå.

Men högt på en klippa i frihet och ljus

och högt över töcknen är konungens hus,

på vidden och branterna runtomkring

vid midsommartid hålles folkets ting,

och konungen dömer från domarestolen

och tänker för folket och talar med solen,

och solen sår ned sina gudomssvar

om allt, som skall bliva och är och var.

II.

Där strövar i skogen en fri ung man

och ingen är fri ung man som han,

hans blod är en störtsjö i vårstormsdagar,

hans trots bryter lagar

och allt vill han fresta och allt han kan.

Den säkraste brottarn och måttarn

han prövar med näven och lansen

och kysser, när rast är i dansen,

de vackraste flickorna fritt

i vredgade friares mitt.

Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,

hur allt, när han strövade muntert åstad,

bar skick av en fri ung man,

hur hemlighetsfullt det om läpparna log

som visste han nog

att gudarnas ättling

och älskling och like var han.

Han strövar med glättiga fjät framåt

på skogens vilda stråt,

han stannar och ler åt små kryp,

som måtta åt tån med ett nyp,

han gäckas med gökar, han retas med trastar,

han följer för roskull ett spår,

på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar

att se på en fisk som slår,

han faller på knä invid randen

och ligger och dricker ur handen.

Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar

av glädje åt bilden, som vattnet bar,

den visade gudarnas ättling,

hur manvuxet vacker han var.

III.

Fina fötter, nätta små,

kliva långt och slugt på tå,

än de skynda, än de väja,

knätt och kny, för ljud och späja,

om ej någon hörde små

fina, nätta fötter gå.

Kny och knätt, nu le och lura

glada ögon bak en stam,

och en flickas axlar kura

sig ihop som rädda lamm

och försiktigt förtänksam

smyger hon sig fram.

IV.

Och med ett som en vind

stryker flickans arm över jägarens kind

och har täckt honom ögonen till,

och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,

han kan inte bli fri,

han må sträva så mycket han vill.

”Stackars Dum och Egenkär

där,

kan du gissa vem det här

är?”

Och hon kniper och drar

och hon rycker och slår för att frampressa svar

och att skrämma den älskade rädd,

och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,

men den pinan är len

som ett smek på en kärleksbädd.

Blint han kämpar att bli lös,

trevar, gissar: ”Nyp och Klös

är ditt namn och Udd och Sticka,

Riv och Ryck och — släpp mig flicka!”

Och med ett med ett skratt

blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt,

och han drog henne tätt

mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,

och hon klängde sig fast,

och hon snyftade till och i gråt hon brast,

och hon sökte hans blick,

och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår

sina skylande blad från pistillerna slår

inför sol, inför vindar och frön

låg hon naket och utslaget skön

och med vittskilda knän och med skälvande sköte

var den älskades åtrå i möte.

V.

Själ i flamma, blod i dans,

han var hennes, hon var hans,

han blev hon, hon blev han,

ett och allt och tvenne,

när hans unga makt av man

trängde in i henne.

Och med huvudet bakåt i kyssande böjt

och med skötet mot famnaren höjt

drack hon livets och kärlekens yppersta drick

i var störtvåg, hon fick

av hans livseldsaft,

i var gnista, som gick

av hans kraft.

Och som samma andedrag,

samma puls och hjärteslag

själ vid själ i samma kropp

sammanhöll,

steg och föll

rytmens ned och opp,

mot och in och från,

tills med ens en stråle sköt

ur hans liv och livsvarmt göt

faderkraft i moderfröt

och som två förenta floder

ström av fader, ström av moder

blevo ett i son.

VI.

Och som hjärtblad i en blomsterskida,

heltförenta nyss, när skidan brast,

än vid sömmen hålla troget fast,

höft vid höft och sida invid sida,

syskonkärligt lågo hon och han

ännu flämtande och ännu röda

av sin kärleks första bråda möda

tätt med armen knuten om varann.

Men med ljuset, som i rymden flammar

kom lycksalighet som sändebud

av den evigtklara lyckans rike,

milt välsignande från ljusets gud

likt en solglimt mellan skogens stammar

över gudens sons och dotters like,

mänskosonen och hans brud.

[sourceofinspirations]

Sitter och väntar på Lovisa. Det var jävligt skönt att träna. Jag hade något jag ville säga och som jag kände men glömde. Nu kom jag på det. Tänk om det är så att jag vill skiljas? Jag har smygsagt det och människor har sagt att det är så de tolkar mig. Johannes. Lovisa. Pappa. Men jag har förnekat det. Eller också bara inte hört det. Det har varit för läskigt. För otänkbart. En framtid utan honom. Den enda framtid jag vetat har varit honom. Och det har inte varit en dålig framtid. Han är dessutom långt ifrån en dålig person. Tvärtom, en av de bästa personerna. Tror jag alltså objektivt sätt. Såklart inte perfekt men sånt finns inte. Men är han subjektivt den bästa personen? Det vill säga är han den bästa för mig? Och hur kan det vara så här skönt att vara ensam? Så här spännande att jag ska bo i Malaga i två månader utan honom? Så onaturligt och jobbigt att kyssa honom? Som att innan kunde jag åtminstone göra det. Sexet gick inte riktigt. Men att pussas oskyldigt kunde ju vara mysigt. Men nu går inte ens det. Är det för att jag har bestämt mig något. Bestämt mig att detta vill jag inte just nu. Och jag bara borde skärpa mig och bestämma något annat? Men varför har jag bestämt det då? För att det är det jag känner. Som sagt jag kanske känner annorlunda. Jag hoppas det. Jag hoppas jag känner attraktion och spänning och att det är skönt. Jag hoppas att det och han motiverar mig. Vi får se!

[ettutlopp]

Lördag 25e mars 2023.

Det har gått mer än 5 år sen mitt sista inlägg men jag måste skriva av mig.

Jag är fortfarande med samma person som alla de tidigare inläggen. Det är snart 9 år sen och vi har inte haft det helt lätt. Vi har genomlidit mycket psykisk ohälsa och gjorde slut i två veckor för snart 5 år sen på grund av det. Allt ändrades iom uppbrottet och även sexlivet.

Vi har, sen dess, börjat titta på porr tillsammans och har sex i timtals vilket är så himla härligt och känns så bra för vi kommer så himla mycket jämt. Han är den dominanta och bestämmer när jag och om jag kommer, vilket är helt min grej.

Men anledningen jag vill skriva är de 20 min vi spenderade tillsammans i torsdags. Vi hade rökt lite gräs för att underlätta min sömn, så vi borstade tänderna och gick och la oss. Han sa att han ville ha sex och började dra i sin kuk för att få upp den. Jag sa att jag tyckte det lät kul och gott, som jag brukar säga när han frågar, men där tog det stopp med vanligheterna. Jag vet inte vad som hände men något exploderade i oss. Jag blev kysst och tagen på som att vi inte rört varandra, oss själva eller någon annan på flera år. Han kysste mig djupt och tog tag i mig hårt för att trycka min kropp och mina bröst mot honom. Jag drog mig tillbaka lite för att se och förstå vad detta var för att hans reaktion tog mig lite och på sängen (lol) men han lät mig inte backa. Jag hade mina händer i hans hår och använde hela min vilja att trycka mig mot hans nakna kropp samtidigt som jag blev kysst som få gånger innan. Jag kände att han blev hård och jag satte mig på hans kuk och vi hade så himla härligt sex. Han sög på mina bröst medan jag red honom både sakta och snabbt och jag förstod nu, för första gången någonsin, varför så många föredrar rida. Jag har alltid tyckt om sex men inte varför man skulle föredra cowgirl över någon annan penetrerande position men nu vet jag. Så otroligt jävla skönt och när han väl kom så var det sakta och jag kände och uppskattade varenda centimeter av honom medan han gled in och ut ur mig.

Jag antar att vi älskade, inte bara knullade. Det var ett tag sen som det hände. Något nytt hände dock denna gång, som gör att jag vill minnas denna specifika stund. Han började komma och bad mig sakta ner men jag viskade att han inte bestämmer denna gång [eftersom han är dominant] vilket fick honom att skratta, mitt under hans orgasm. Hans skratt var det vackraste jag hört och sett honom se ut någonsin. Jag kommer minnas denna gång bara för att min fitta var så våt samtidigt som mitt hjärta svävade högre än någonsin av vår stund tillsammans. Jag älskade honom mer än jag någonsin gjort i den studen och jag rider fortfarande samma våg (hehe)

Jag tror han kände samma sak som jag den natten för att morgonen efter var en gosig en. Han kysste mig ofta och mycket, och han höll om mig så mycket han kunde medan jag satt i soffan och jobbade. Jag ligger just nu i en säng 20 mil bort men längtar tills jag får kyssa och rida honom igen imorgon.

Jag är så jävla kär, fortfarande.

[lillahimmel]

Swedish artists

Hello! It's been a while since I last posted!

A good one to return with might be recommending swedish music again. I figure I can make this one into a series of sorts. As last time there are links to both YouTube and Spotify :) 

The series: 1 | 2 | 3

Here's for Disney in Swedish

Last edit: 2022 07 09

Miriam Bryant

Some songs: tystnar i luren, Du med mig, Ett sista glas - Interpretation/cover of Sven Bertil Taube's song

The album PS Jag hatar dig

The EP Hisingen och hem igen

The Single Gråter om du vill

The Single Mi Amor (Blåmärkshårt)

YouTube

Spotify

Her first albums are in English (Raised in Rain) and that's how I fell in love with her singing. I recommend those songs as well!

estraden

Some songs: Bra för dig, Tusen gånger om, Mer för varandra

The Album Mellan hägg och syrén

The Single Kyssa dig nu

YouTube

Spotify

Danny Saucedo

Some songs: Dör för dig, Dandi dansa

The Album Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa

YouTube

Spotify

Miss Li

Some songs: Komplicerad, X, Lev nu dö sen - Interpretation/cover of Petter's song

The Album Underbart i all misär

The Single Förlåt

YouTube

Spotify

Little Jinder

Some songs: Brustna hjärtans klubb, Freak - Interpretation/cover of Freddie Wadling & Cortex's song

The Album Salta diamanter

The Album Hejdå

YouTube

Spotify

Olivia Lobato

Some songs: Syrener, Vågen, Visa vid vindens ängar - Cover of Mats Paulson's song

The Single Allt som är bra tar slut

The Single Jack & Rose

YouTube

Spotify

Sebastian Walldén

Some songs: Trög, Gåshud, Famlar

The Single Aldrig Aldrig

The Single Förlora mig

YouTube

Spotify

[kanslomassigtstord]

2021-11-09

Jag blir så svartsjuk över att du plötsligt har så mycket människor i ditt liv. Jag är glad för din skull, att du skaffat vänner, så missförstå mig rätt. Men jag blir så svartsjuk för jag har bara dåliga erfarenheter av när du tidigare skaffat nya vänner. Det har alltid slutat med tårar för mig. Och det gör ont i mig att höra om allt du gör nu och att jag inte är med. Jag vill dela det med dig, jag vill vara den som släpar hem dig när du är full och skrattar med dig över en öl. Jag vill vara där med dig, hela tiden.

Jag tycker om du när ber mig komma över till dig, få träffa dig och katterna. Men nånstans blir jag också så fundersam på varför, vad jag gör där. Om det ändå inte finns chans för oss just nu, vad gör jag där? Jag vill ju komma alltid för jag är fortfarande kär, jag kommer alltid älska och vara kär. Det känns bra först men ju mer minnen som tränger sig på desto ondare gör det. Ju mer du berättar om ditt nya liv, desto ondare gör det. Jag vet inte om du bjuder över mig för du vill att vi ska försöka vara vänner men jag kommer aldrig kunna vara bara din vän. Du har aldrig varit bara min vän och det kommer inte kunna ändras, mina känslor för dig kommer förevigt att vara för starka för att klara av något sådant.

Har du tänkt på att du inte frågar mig om någonting? Om varför jag har så ont, om vilka jag hänger med, om vad jag gjort i helgen? Jag är van, det är inte det. Jag trodde kanske bara att när jag har ont och sådär, att du kanske skulle fråga varför. Eller fråga om mina läkarbesök. Någonting. Men jag klandrar dig inte för att du inte gör det. Jag frågar inte heller, dels för att frågorna jag har vill jag inte ha svar på och dels för du är en bra pratare älskling, det har du alltid varit. Så du pratar på, och jag behöver inte säga så mycket.

Det krävs all styrka jag har i hela kroppen för mig att inte kyssa dig när vi säger hejdå. När du ger mig en lätt kyss på kinden, pannan eller halsen. Det tar så mycket på mig att inte bara grabba tag i din nacke och kyssa dig, hoppas på att du ska besvara den och trycka upp mig mot väggen som du gjorde förr. Så det slutar alltid med att jag lämnar ledsen. För jag inte får ha dig och för att jag står kvar och stampar medan du verkar leva ett nytt liv utan mig. Jag får inte ha dig och det går inte heller just nu men jag vill bara ha dig men jag vill ha min tjej. Inte den här obrydda, kalla personen som jag träffar nu. Jag vill ha min gosiga, fina, genuina tjej.

Jag älskar dig så mycket. Men jag saknar dig så mycket också.

- känslomässigtstörd (20:39)

[bettyblue777]

Slave to Love del 2

Det bästa med att fantisera och drömma är att man får uppleva precis det man önskar.

Det jag nu ska berätta… Efteråt. Ärligt. Jag vet inte. Hände det här verkligen eller hände det. Bara. I fantasin…

De hade hittat mig på Facebook. Tagit kontakt via messenger. Ville jag komma och träffa dem? Och nu var jag på väg. Jag vet inte om jag kom ihåg att andas ens under bilfärden på väg ner. Det kändes så pirrigt. Jag visste inte riktigt vad som väntade mig. Hade väl mina förhoppningar.. Jag hade aldrig träffat ett par så här förut. På det här sättet. Aldrig varit med en kvinna. På det här sättet. De hade lugnat mig. Vi tar hand om dig. Inget kommer att hända om du inte vill att det ska hända. Det var väl just det. Jag känner ju mig själv. Det finns ju knappt något som jag inte vill ska hända.

Jag var helt darrig först när jag steg in i deras hem. Registrerade att det såg helt vanligt ut. Tänkte; här bor en helt vanlig familj. För mig fanns det inget vanligt med det som hände sen. Vi småpratade lite. De visade mig runt. Det var mycket fniss och skratt. Jag kände mig trygg och trivdes i deras sällskap. Ville jag ha något att dricka? Nej! Behövde jag något? Ja. En kram kanske. Hon log. Kom vi sätter oss, sa hon. Hon tog min hand och drog ned mig i en soffa. Han satte sig i en fotölj bredvid. Hon frågade om jag var ok. Ja. Känns allt ok? Ja! Jag ville bara att hon skulle röra vid mig.

Och det gjorde hon. Hon strök mig lätt över håret och över min kind. Får jag kyssa dig, undrade hon. Jag nickade. Fick inte ur mig ett ord. Min andhämtning. Jag var så förväntansfull. Hon lutade sig fram och kysste mig försiktigt. Hennes läppar lätta mot mina. Hennes tunga nuddade slickade försiktigt mina läppar. Jag tänkte att jag ville fånga den här stunden. Kan inte minnas att jag någonsin känt sådan lust till en kvinna. Jag särade på mina läppar och besvarade hennes kyss. Vi kysstes länge. Jag blev helt uppslukad av henne. Denna sköna kvinna. Glömde nästan bort mannen som tyst satt och betraktade oss.

Hennes fingrar rörde vid min hals. Min nacke. Förde mitt klänningstyg vid halsen ner över armen så att min axel blottades. Hon kysste mitt nyckelben. Min halsgrop. Jag kunde inte hejda mig utan suckade lätt. Det var så skönt och situationen var så spännande. Ett kort ögonblick mötte jag mannens blick. Den var varm, mörk och intensiv. Sen var jag tvungen flytta blicken till hennes mun igen för nu letade den sig neråt mot mina bröst. Hon tittade upp mot mig och blicken verkade undra. Får jag fortsätta? Jag nickade. Jag vill att du fortsätter. Hon smekte mitt ena bröst samtidigt som hon blottade det andra. Hennes mun så nära att jag kunde känna hennes andetag. Gissa om mina bröstvårtor styvnade.

Hon lät tungan virvla runt lite över bröstvårtan innan hon började kyssa och ganska snart suga på mitt bröst. Gud så skönt det var. Jag kunde inte slita min blick ifrån hennes ansikte, hennes mun som nu sög intensivt på mitt bröst. Hennes långa bruna hår. Hennes vackra ansikte och mun. Gud, bara tanken på att en kvinna gav mig denna behandling. Och hennes man som satt där och tittade på och njöt. Jag kunde knappt sitta still. Kroppen började röra sig rytmiskt i soffan. Jag kände hur våt jag blivit. Och som om hon kunde läsa tankar. Drog hon upp min klänning så att mina trosor blottades.

Jag kände hennes hand smeka mig över trostyget. Hörde hur hon stönade till när hon upptäckte hur blöt jag var. Det hade blivit en lite våt fläck på trosan. Jag lutade huvudet bakåt och njöt. Att bli smekt så här utanpå trosorna… är ju något jag alltid gillat. Hon lirkade in ett finger under troskanten. Smekte mig lite skönt innan hon stoppade in fingret en bit i mig. Åh, vad härligt blöt du är, viskade hon. Du gillar verkligen det här va? Jag kunde bara nicka. Kåtheten gick som i vågor genom mig. Jag skulle inte kunna hålla mig länge till.

Plötsligt gled hon ner från soffan och ställde sig på knä. Hon lirkade snabbt av mig trosorna. Gav mig en lång intensiv blick. Jag höll andan. Följde förväntansfullt hennes mun med min blick när hon närmade sig mitt sköna våta. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Mina ben särade på sig själva. Jag gled ner lite så att hon skulle komma åt bättre. Ville bara att det skulle ske. Längtade. Blundade och kände hennes andetag närma sig. Hennes tunga över min klitoris. Hur hon slickade mig. Jag kan fortfarande känna hennes tunga som liksom dansade runt i mig. Jag tror att jag kanske skrek. I alla fall var det något som exploderade. När jag kom. I jordens skönaste orgasm.

[svenskjavel]

I mellanstadiet fick vi hitta på pjäser på våra engelska lektioner för att öva muntlig engelska och det var skitkul. Vi började i 4an med förkortade versioner av existerande berättelser, typ snövit, men i 6an skrev alla grupper egna pjäser baserade på olika prompts och spelade upp inför hela klassen (i början tittade bara lärare). Folk tog med saker hemifrån för att fixa props och stannade till och med kvar efter skolan för att öva extra på replikerna

Låter som att ni hade roligt! Skönt att höra att inte alla blev traumatiserade av diverse skogsgudar och icke dansande dinosaurier.

I 6:an har jag för mig att vi gjorde en uppsättning av Törnrosa men ingen ville kyssas så vi bytte ut det mot att prinsen slog till henne eller råkade välta ner henne från sängen (bordet).

[atenaava]

fuck kan aldrig sluta tänka på dig.  vill du ha sanningen?  jag älskade dig verkligen. Jag var och är verkligen kär i dig, som jag aldrig kan vara i någon annan. som jag aldrig har varit förut. Du gjorde mig piss sur. Du sårade mig och du slog mig. Men du fick mig också att skratta på ett viss sätt som jag aldrig hade gjort förut.  fuck vad jag älskade dig ändå. Ingen kan ge mig den typen av känslan igen. Och jag kunde inte låta någon annan ta din plats på det sättet heller.  Vi kan aldrig ha ett liv ihop. Vi kan aldrig kyssas på ett sätt som om det kommer vara förevig. Men jag kommer för alltid att älska dig på ett sätt som jag aldrig kan älska någon annan.

[lejonhjartats]

”En vecka har nu gått och ingenting är sig likt. Jag saknar dig så. Din skjorta ligger ihopknycklad i min säng och den luktar mindre och mindre som dig för varje dag som passerar. Jag vill höra av mig till dig och säga förlåt, förlåt för att det blev som det blev. Jag vill ligga tätt intill dig och aldrig släppa taget. Kyssa dig om och om igen och spackla över varenda spricka som någonsin funnits i vår fasad.”

- 18 december 2018

[askljus]

Vårfantasin

Jag vill att du ska sitta i passagerarsätet. Jag kommer låta blicken vila i horisonten där vägen möter den skymmande himlen. Rosa strimmor sträcker ut sig över himlavalvet precis lika längtande som dina fingrar stryker mig i nacken. Det är vår och vi kör mot ljuset. Snart kommer du och din väska stå framför den glappande porttelefonen och slå in den där koden som går likadant som din mammas födelsedag. Det är kallt i luften men dina läppar kommer vara varma när du kommer runt bilen för att kyssa mig hejdå. Tiden står tyst och väntar på oss, till och med trädens knoppar stannar upp för att lyssna till dina skor mot vinterns sista grus. Vi har ännu inte lovat varandra någonting, du är bara någon som jag inte vill ska sluta röra vid mig. Så jag kommer knäppa upp mitt bälte och komma ut till dig när du öppnar bagageluckan. Vi kommer stå lutade mot min bil och den friska luften kommer blandas med våra parfymer. När våra leenden trasslar in sig i varann blundar jag och du räknar mina ögonfransar. En fjäderklädd sång dansar längtansfullt över våra huvuden och jag vill sjunga samma sak. Jag sjunger samma sak för dig. Hela vägen hem med lyktorna svagt lysande över den torra grå asfalten sjunger jag för dig. Tänk att få sjunga för dig.

- Mars 2022

[kindaamess]

Desto mer jag får honom desto mer inser jag att singellivet är för mig.

Jag vill ligga runt, känna friheten av att veta att det bara är jag som bestämmer. Jag vill behandla killar som skit, jag vill aldrig mer bli behandlad som skit.

Jag vill vara själv, ensam med huvudet högt. Jag vill läka, ta min tid och känna att en människas närvaro inte spelar roll för mig.

Jag vill kyssa killar på nätterna och inte veta vad de heter. Jag vill ha bekräftelse av alla. Jag är ju ursnygg. Urbra. Jag är det bästa alla killar kan ha, varför inte vara givmild och ge alla killar det? Varför stanna vid en? Varför vara tillsammans med någon när jag kan få en ny varje fylla?

Jag vill vara ensam för jag vill inte ha ont av kärlek längre. Jag vill inte ha ångest så fort han inte svarar. Jag vill inte ha honom.

Helvete vad jag vill ha honom.