#och som ville kyssa mig

[nimomo-mo]

Just venting bc ive exhausted my friends with this lol

[enomdagen]

Fredag kväll. Cecilia går långsamt längs andra långgatan och kikar in genom fönstren och hoppas se någon hon känner igen att gå in och börja prata med. Hon är full nog att göra det nu. För första gången i sitt liv känner hon också tillräckligt många och tillräckligt sociala människor för att ha chans att faktiskt springa in i någon ute. Men just ikväll ser hon ingen. Hon kikar in genom glaset på Northern Quarter och fönstret närmast Järntorget och tänker på när hon satt där med Alexandra, den sista kvällen dem sågs. Hur hon satt nära utan att röra eller initiera, för att se om hon kunde få någon respons, om hon skulle kunna ta något initiativ själv. Det gjorde hon inte på hela kvällen. Det var Cecilia som gav den första kyssen när de båda var villrådiga om de ville stanna ute för ett glas till eller gå hem. Osäkerheten alltid som ett dåligt omen för lågt intresse. På andra sidan passerar hon strax Brygghuset, de hade ändå så fina stunder ihop. Hur de satt och sittdansade, skrattade och diskuterade saker, av vilket hon nästan inte minns något. Cecilia minns att hon vid deras andra dejt under den första eller andra ölen på deras första dejt, den andra gången de. träffades, tänkte för sig själ "hon är söt, det här är en fin stund". Hur de satt på nedervåningen på Brygghuset på de vadderade väggbänkarna som var för höga för att kunna vila fötterna men också för grund för att få ordentligt grepp, den ensamma mannen som stod vid bordet och lät oss sitta och var nöjd att inte inleda en konversation, hälsade på massor av folk men inte egentligen pratade med någon. Den udda spellistan som bestod av dem fem topplåtarna på Spotify av Shakira och Pitbull. Kvinnan som formade fingrarna till ett hjärta när vi satt och hånglade. Allt kändes så lätt. Det var inte ens något som jag tänkte på. Det bara var. Jag fick närheten, jag fick kyssa den vackra, kloka. Men inte heller då var det något som kändes. Jag går genom gatorna men det är med sorg. Här hände fina saker, som inte berörde mig. Alex tyckte kanske om mig, kanske inte tillräckligt för att bli ihop med mig och kanske hade hon slutat vilja träffa mig efter att jag frågade henne vad hon kände men vi hade fina stunder. Även om hon alltid skyndade bort.

Vad är det jag hittat med kvinnorna? Ett andningrum eller sann attraktion? Ingen jag kysst ännu har väckt det där jag söker. Men jag vill så ogärna dejta män igen. Det är en konstig dynamik att plötsligt umgås i helt manliga umgängeskretsar, med nästan uteslutande heterosexuella erfarenheter och känna sig eftertraktad men enbart känna attraktion i form av fyllekåtma. Det ger ett sånt spelrum att känna sig eftertraktad och kunna hela samspelet - likväl som efterspelet - och aktivt ställa sig utanför det. Det är att veta att man i ett tidigare universum hade kunnat bli deras byten, att man solar sig i deras attraktion och därmed har utrymmet att kokettera och vara lekfull, men med vetskapen att man sedan bara kommer vända allt det ryggen. Jag önskar bara att jag hittar den kvinna som jag kan känna samma fysiska attraktion med.

Jag skriver med en ny person på tinder medan jag är full och lycklig på konsert, lite uttråkad med mitt sällskap men lcyklig för att jag känner att det är jag som bjuder på det roliga, det avslappnade och obegränsade. Samtidigt skriver jag med Henne på instagram, tar initiativ till kontakt och ber om att få höra om hennes kväll, vi går stadigt nu. Vi går stadigt i vår dm-relation. Det slår mig fortfarande med rädsla att jag en dag kommer att bli utbytt mot ett annat objekt för kärleksbesattheten. Vad kommer jag då ha kvar av Paris? Enn fråga som slår mig och ner mig.

15 nov.

[regnskurentystnad]

Ett öppet brev till den som det berör - Mig

Till Elouise.

Det finns inget vad gäller dig som jag vill mer än få möjligheten att säga förlåt och bli förlåten. Om den presenterade sig nu skulle jag förmodligen inte tveka. Förmodligen, skriver jag som om jag inte menar definitivt. Varför jag skriver nu är inte för att säga förlåt. Det finns ingenstans det skulle nå dig om jag bad om förlåtelse, men även tänker jag en gång nu tillåta mig mitt perspektiv. I försök att lägga både skam och skuld den korta bit bort det går tänker jag vara ärlig, för min egen skull.

Du har enbart sett ytan av hur situationen mellan oss har påverkat mig. Att den har påverkat mig har du dessvärre fått se, på vis som jag ångrar. När jag har försökt att ta itu med det, vilket tyvärr för mig involverade en kommunikation med dig, har jag blivit bemött av att bli ignorerad. Vad som i sin tur har gjort saker värre. Att jag har orsakade allt att börja är ingenting som jag nekar, men jag tänker inte längre vara delaktig i att låtsas som att du inte bidrog till hur det fortsatte vidare.

Du gömde dig bakom vaga påpekanden. Du kan vara dålig på att svara. Det är mycket som pågår. Vad som pågick i ditt liv grävde jag aldrig i ur respekt för dig, men jag har insett efteråt att även om jag försökte skulle du inte tillåta mig. När du berättade var det i ren frustration, möjligtvis i försök att inför mig förminska den jag är. Att du är viktigast att ta hand om för dig själv är en fullständig sanning, men det ger dig inte en sköld från att totalt skjuta mig åt sidan för att hålla mig på ett lagom avstånd som passade dig med små brödsmulor av kommentarer om att jag är fin, gullig, söt.

Istället för att enbart en gång tillåta mig vad jag behövde och i all ärlighet tror vi behövde för att lösa situationen mellan oss lämnade du mig med att oroa mig inför varenda ord jag ville ge dig och varsamt analysera varenda minsta lilla ord för att inte trampa på oundvikliga minor. Här sitter jag med en insikt som jag fullt ärligt tror att du inte kan tänka dig utan att jag påpekar det, men den är lika sann ändå:

Oavsett hur vi existerade inför varandra så var vi båda två människor som pågick i varandras liv. Vi var en del av vår vardag, en kvällsritual innan vi gick och lade oss till och med. Att du inte kan kommunicera hur du såg på vad som var mellan oss efter att du har sagt att du tycker om mig, gillade att jag blev "på riktigt" efter att ha samtalat med röst, simulerade mig ligga bredvid dig med en god morgon-video, erkände var du skulle har fantiserar om att kyssa mig ligger på dig.

När jag säger att jag inte tror på att du har sett mig som en verklig människa är det inte ett val. Jag tror helt ärligt på det. Att någonstans på något vis har du kopplat bort att jag är någon som existerar fullt med egna känslor. Någon som du tror att du kan vifta bort med att den inte är din högsta prioritet. En människa behöver inte vara ens högsta prioritet för att bli behandlad med respekt.

En känsla som du har lämnat mig med är att ha blivit känslomässigt utnyttjad. Någonting som jag aldrig har klandrat dig för att göra medvetet, jag vill inte tro att du är förmögen till att medvetet vilja såra någon med flit. När det inte passade dig längre när du, tydligen, plötsligt insåg min investering i dig var ditt val att sluta prata med mig, utöver att ibland skriva en fin komplimang till någon stort jag lade upp på Instagram.

Och jag vet. Jag bara vet. Du har levt ditt liv, du har spenderat din tid med att göra allt du tycker om med människor som du tycker om. Det blev aldrig något "Imorgon, imorgon, imorgon" och jag undrar om det är för att du bestämde dig redan dagen efter att du var färdig. Aldrig annat än ursäkter och avstånd.

Att faktiskt ha gjort dig stor i mitt liv ligger på mig, men vad ingen kan förstå (tydligen inte ens du), är hur du bjöd in till det. Allt som du gladeligen tog emot av mig var ingenting som inte var för dig, enbart dig. Sedan under tiden då jag har legat i min soffa med panikångest, i telefon gråta inför min mamma om att vara oförmögen att gå till jobbet, med att knappt klara av att andas fullständigt isolerad i en månads tid från mina vänner, vet jag att du har levt ditt liv som inget av det.

Ingen kan försöka intala mig att jag spelade en större roll för dig, om någon roll alls. Du frågade någon gång artigt hur jag mådde och till svar på mitt mående ignorerade du mig. Aldrig kunde du bara vara ärlig, och på så vis vet jag inte om jag kan se dig som ärlig. I vår sista kontakt försvann du utan ett ord, trots förfrågan att inte göra det, och till och med stängde av din aktivitetsstatus. Tro inte att jag inte vet att du gjorde det för att gömma dig från mig. Ditt svar till min reaktion på det talar för hur du var villig att skjuta mig åt sidan för din egen skull, och hur du kunde välja att göra mig till nästan ingenting.

Vilken insikt som skulle vara värre att komma fram till vet jag inte. Om du faktiskt förstod hur jag mådde men valde att gömma dig som du gjorde eller om du inte insåg hur jag mådde alls. Vad som kunde ha hänt istället för vad verkligheten till slut blev om du var minsta lilla tillmötesgående vet jag inte, men hur avslutet blev mellan oss får mig att tro att du var redo för länge sedan att låta det ske.

Jag tror ärligt att du väntade på att jag skulle ta det steget. För att göra mig till en bov, ge mig skulden. Det är nog enda gången där jag inte har lagt mig själv åt sidan för dig. Hur mycket du än tror att du har sett har du sett ytterst lite, och jag lade undan så mycket av hela mig för att påverka dig så lite som möjligt.

I en månads tid. I en månads tid var jag ett vrak som du bidrog till att sänka på ett öppet hav med enbart vatten längs med horisonterna. Var jag verkligen så liten för dig? Jag vill inte veta.

I ett år har jag kämpat med att uppnå en arbetstid på 75%, vilket länge kändes omöjligt. Till följd av hur du har påverkat mitt liv har du placerat mig ett år bakåt i mina framsteg. Du kom in i mitt liv när mycket kändes jobbigt, och när du gjorde det kändes du snabbt bra. Hur du sedan slet det från inunder mig har fått mig till att tappar fotfästet, och här har jag endast talat om hur bidrog till det. Sanningen är att du inte bär den fulla skuld, men du bär en.

Vad mer du aldrig kommer veta är att jag inte hyser ett enda agg gentemot dig. Att påstå att någonstans inuti mig viskar en ytterst vag röst hur logiskt det är att rikta negativa känslor åt ditt håll vore en lögn. Tanken att ens behöva förlåta dig har aldrig korsat mig. Det gör mig arg. Jag är arg på mig själv. Av alla möjliga anledningar och tankar och känslor som din existens väcker inuti mig.

Du är inte förlåten och du kommer aldrig behöva bli.

Även om det här någon dag skulle nå dig, vilket jag tvivlar till den grad att det inte ens kan kallas tvivel, berör det inte. Vad kan du känna annat än ilska av att jag känner mig felbehandlad av dig? Du kommer inte veta hur mycket jag har svurit och spottat på mig själv inför alla andra om hur mycket fel, misstag och ånger jag har orsakat mig. Att du aldrig har sett det talar för mig att du aldrig kommer se mig igen.

Trots allt, vi tog avsked utan att säga farväl. Och med alla ord som jag har riktat till dig utan dig i tilltalan för alla andra att se, är dessa ord trots deras riktning åt ditt håll menade för någon annan: Mig. En gång tänker jag lägga undan att vilja säga förlåt, bli förlåten och all skam jag känner omkring. Jag ville förälska mig i dig och du sårade mig. Med utmattande önskningar om att få veta av dig i framtiden önskar jag dig ändå ingenting annat än välmående. Något du har orsakat vara svårt att önska mig själv.

Och med allt sagt erkänner jag mig veta hur jag förgäves kommer fortsätta hålla lyktan tänd.

Med vanliga farväl, ur mitt Hjärta och min Själ

[skriveravmigibland]

Jag tänker på dig varje dag. Jag undrar varför du inte skickat sakerna. Jag inbillar mig att det är för att du inte heller är redo att släppa oss. Jag tänker mycket på dig, nästan hela tiden. Jag har de senaste veckorna behövt ha någon podcast, film, serie, vad som i bakgrunden för att inte tänka på dig, för när jag tänker på dig bryter jag ihop. Jag vet att det miljömässigt måste vara jobbigare för dig. Jag har spenderat 4-5 nätter i veckan i din lägenhet de senaste nästan 2 åren. Din lägenhet är fylld med mina saker, medan mitt hem inte har något som tillhör dig.

När jag säger att jag saknar dig så menar jag att jag saknar allt. Jag saknar hur du satte på cotton eye joe, från ingenstans när vi skulle sova, jag saknar att spela tv spel ihop, jag saknar att äta frukost ihop på helg mornar, jag saknar att säga hej då till dig tidigt på morgonen när du skulle till jobbet, för att sedan lägga mig i sängen igen och sova ett par timmar. Jag saknar våra intern skämt. Jag saknar våra jobbiga samtal, jag saknar att skratta med dig, jag saknar att kyssa dig, jag saknar att krama dig. Jag saknar att säga hej då på perrongen i tc innan jag tog tåget tillbaka till Örebro. Jag saknar hur vi stod där och gjorde alla obekväma med våra kyssar och kramar även om jag skulle åka tillbaka om 2 dagar. Jag saknar att laga middag till dig när du kommer hem från jobbet. Att överaska dig med teckningar i köksskåpen. Jag saknar när du läste mig till söms över telefon. Jag saknar hur vi kämpade för att få det att funka, jag saknar att sova intill dig, att vakna intill dig, jag saknar över hur du alltid klagade på att jag värmde upp din sida av sängen innan du kom och la dig. Jag saknar att komma hem innan dig och överaska dig med mat, jag saknar din vodkapasta, jag saknar din lukt. Jag saknar att visa TikToks jag sparat för dig, jag saknar att kunna titta på dig, för du är så vacker, så otroligt vacker, jag saknar att ha sex med dig, jag saknar hur vi visste vad den andra gillade, hur det alltid kändes så naturligt. Jag saknar att pussa på dina kinder, jag saknar att ligga med benen i ditt knä, jag saknar de gångerna du somnade med huvudet på mitt bröst i soffan efter en lång arbetsdag, jag saknar allt. Jag vill vara med dig mer än någonting annat. Men hur mycket vi än försökte så fick vi det inte att funka. Att det tar slut, även fast båda fortfarande har känslor för varandra är det värsta, för hoppet är alltid kvar. Jag har hopp för oss, även om jag vet att det är dumt och destruktivt mot mig själv. Men du sa att du behövde tid, och jag tror att det är något även jag behövt och behöver. Jag tänker ofta på om det är värt att vara med någon när det krävs så mycket för att få det att funka, om det är något jag kan lägga ner energi på just nu. Men grejen är, att när det är bra så känns allting otroligt. Du är min bästavän, jag önskar att jag kunde berätta om mina dagar för dig, men det kan jag inte. Att älska dig är som att andas

[rosenstorm]

I.

Jag sov och jag drömde

om Ariens land,

där solguden tömde

med givmild hand

kring allt överallt i en lycklig ängd,

som sedan vulkaniskt vart bränd och sprängd,

sitt liv, sina håvors mängd.

Jag drömde om aplar i mäktiga hag

kring urskogens väldiga vattendrag,

om körsbärsdungar och vinbärssnår

kring floden, som enslig i dälden går,

om vete, som självsått ur jorden stiger

i ödemarksdalen, där allting tiger,

om humle, som klänger och slingrar sig fram

i skogens tystnad från stam till stam.

Och ängar sig breda

kring bäckars fall,

där herdarna leda

sin hjord i vall,

när kvällen sin dagg över landet strör,

vid lidren med byttor till mjölk och smör

stå väntande hustrur och mör.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Men skymtar det stundom bland flickornas flockar

ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,

det är för att göra sig särskilt grann

och vacker och kär för en älskad man.

Vid viken, vid kröken,

som älven slår,

den stigande röken

ur tjällen går,

där syssla i ro med de yngsta små,

som lipa och le, där de tulta och gå,

de gamle, de silvergrå.

Men högt på en klippa i frihet och ljus

och högt över töcknen är konungens hus,

på vidden och branterna runtomkring

vid midsommartid hålles folkets ting,

och konungen dömer från domarestolen

och tänker för folket och talar med solen,

och solen sår ned sina gudomssvar

om allt, som skall bliva och är och var.

II.

Där strövar i skogen en fri ung man

och ingen är fri ung man som han,

hans blod är en störtsjö i vårstormsdagar,

hans trots bryter lagar

och allt vill han fresta och allt han kan.

Den säkraste brottarn och måttarn

han prövar med näven och lansen

och kysser, när rast är i dansen,

de vackraste flickorna fritt

i vredgade friares mitt.

Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,

hur allt, när han strövade muntert åstad,

bar skick av en fri ung man,

hur hemlighetsfullt det om läpparna log

som visste han nog

att gudarnas ättling

och älskling och like var han.

Han strövar med glättiga fjät framåt

på skogens vilda stråt,

han stannar och ler åt små kryp,

som måtta åt tån med ett nyp,

han gäckas med gökar, han retas med trastar,

han följer för roskull ett spår,

på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar

att se på en fisk som slår,

han faller på knä invid randen

och ligger och dricker ur handen.

Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar

av glädje åt bilden, som vattnet bar,

den visade gudarnas ättling,

hur manvuxet vacker han var.

III.

Fina fötter, nätta små,

kliva långt och slugt på tå,

än de skynda, än de väja,

knätt och kny, för ljud och späja,

om ej någon hörde små

fina, nätta fötter gå.

Kny och knätt, nu le och lura

glada ögon bak en stam,

och en flickas axlar kura

sig ihop som rädda lamm

och försiktigt förtänksam

smyger hon sig fram.

IV.

Och med ett som en vind

stryker flickans arm över jägarens kind

och har täckt honom ögonen till,

och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,

han kan inte bli fri,

han må sträva så mycket han vill.

”Stackars Dum och Egenkär

där,

kan du gissa vem det här

är?”

Och hon kniper och drar

och hon rycker och slår för att frampressa svar

och att skrämma den älskade rädd,

och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,

men den pinan är len

som ett smek på en kärleksbädd.

Blint han kämpar att bli lös,

trevar, gissar: ”Nyp och Klös

är ditt namn och Udd och Sticka,

Riv och Ryck och — släpp mig flicka!”

Och med ett med ett skratt

blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt,

och han drog henne tätt

mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,

och hon klängde sig fast,

och hon snyftade till och i gråt hon brast,

och hon sökte hans blick,

och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår

sina skylande blad från pistillerna slår

inför sol, inför vindar och frön

låg hon naket och utslaget skön

och med vittskilda knän och med skälvande sköte

var den älskades åtrå i möte.

V.

Själ i flamma, blod i dans,

han var hennes, hon var hans,

han blev hon, hon blev han,

ett och allt och tvenne,

när hans unga makt av man

trängde in i henne.

Och med huvudet bakåt i kyssande böjt

och med skötet mot famnaren höjt

drack hon livets och kärlekens yppersta drick

i var störtvåg, hon fick

av hans livseldsaft,

i var gnista, som gick

av hans kraft.

Och som samma andedrag,

samma puls och hjärteslag

själ vid själ i samma kropp

sammanhöll,

steg och föll

rytmens ned och opp,

mot och in och från,

tills med ens en stråle sköt

ur hans liv och livsvarmt göt

faderkraft i moderfröt

och som två förenta floder

ström av fader, ström av moder

blevo ett i son.

VI.

Och som hjärtblad i en blomsterskida,

heltförenta nyss, när skidan brast,

än vid sömmen hålla troget fast,

höft vid höft och sida invid sida,

syskonkärligt lågo hon och han

ännu flämtande och ännu röda

av sin kärleks första bråda möda

tätt med armen knuten om varann.

Men med ljuset, som i rymden flammar

kom lycksalighet som sändebud

av den evigtklara lyckans rike,

milt välsignande från ljusets gud

likt en solglimt mellan skogens stammar

över gudens sons och dotters like,

mänskosonen och hans brud.

[sourceofinspirations]

Sitter och väntar på Lovisa. Det var jävligt skönt att träna. Jag hade något jag ville säga och som jag kände men glömde. Nu kom jag på det. Tänk om det är så att jag vill skiljas? Jag har smygsagt det och människor har sagt att det är så de tolkar mig. Johannes. Lovisa. Pappa. Men jag har förnekat det. Eller också bara inte hört det. Det har varit för läskigt. För otänkbart. En framtid utan honom. Den enda framtid jag vetat har varit honom. Och det har inte varit en dålig framtid. Han är dessutom långt ifrån en dålig person. Tvärtom, en av de bästa personerna. Tror jag alltså objektivt sätt. Såklart inte perfekt men sånt finns inte. Men är han subjektivt den bästa personen? Det vill säga är han den bästa för mig? Och hur kan det vara så här skönt att vara ensam? Så här spännande att jag ska bo i Malaga i två månader utan honom? Så onaturligt och jobbigt att kyssa honom? Som att innan kunde jag åtminstone göra det. Sexet gick inte riktigt. Men att pussas oskyldigt kunde ju vara mysigt. Men nu går inte ens det. Är det för att jag har bestämt mig något. Bestämt mig att detta vill jag inte just nu. Och jag bara borde skärpa mig och bestämma något annat? Men varför har jag bestämt det då? För att det är det jag känner. Som sagt jag kanske känner annorlunda. Jag hoppas det. Jag hoppas jag känner attraktion och spänning och att det är skönt. Jag hoppas att det och han motiverar mig. Vi får se!

[ettutlopp]

Lördag 25e mars 2023.

Det har gått mer än 5 år sen mitt sista inlägg men jag måste skriva av mig.

Jag är fortfarande med samma person som alla de tidigare inläggen. Det är snart 9 år sen och vi har inte haft det helt lätt. Vi har genomlidit mycket psykisk ohälsa och gjorde slut i två veckor för snart 5 år sen på grund av det. Allt ändrades iom uppbrottet och även sexlivet.

Vi har, sen dess, börjat titta på porr tillsammans och har sex i timtals vilket är så himla härligt och känns så bra för vi kommer så himla mycket jämt. Han är den dominanta och bestämmer när jag och om jag kommer, vilket är helt min grej.

Men anledningen jag vill skriva är de 20 min vi spenderade tillsammans i torsdags. Vi hade rökt lite gräs för att underlätta min sömn, så vi borstade tänderna och gick och la oss. Han sa att han ville ha sex och började dra i sin kuk för att få upp den. Jag sa att jag tyckte det lät kul och gott, som jag brukar säga när han frågar, men där tog det stopp med vanligheterna. Jag vet inte vad som hände men något exploderade i oss. Jag blev kysst och tagen på som att vi inte rört varandra, oss själva eller någon annan på flera år. Han kysste mig djupt och tog tag i mig hårt för att trycka min kropp och mina bröst mot honom. Jag drog mig tillbaka lite för att se och förstå vad detta var för att hans reaktion tog mig lite och på sängen (lol) men han lät mig inte backa. Jag hade mina händer i hans hår och använde hela min vilja att trycka mig mot hans nakna kropp samtidigt som jag blev kysst som få gånger innan. Jag kände att han blev hård och jag satte mig på hans kuk och vi hade så himla härligt sex. Han sög på mina bröst medan jag red honom både sakta och snabbt och jag förstod nu, för första gången någonsin, varför så många föredrar rida. Jag har alltid tyckt om sex men inte varför man skulle föredra cowgirl över någon annan penetrerande position men nu vet jag. Så otroligt jävla skönt och när han väl kom så var det sakta och jag kände och uppskattade varenda centimeter av honom medan han gled in och ut ur mig.

Jag antar att vi älskade, inte bara knullade. Det var ett tag sen som det hände. Något nytt hände dock denna gång, som gör att jag vill minnas denna specifika stund. Han började komma och bad mig sakta ner men jag viskade att han inte bestämmer denna gång [eftersom han är dominant] vilket fick honom att skratta, mitt under hans orgasm. Hans skratt var det vackraste jag hört och sett honom se ut någonsin. Jag kommer minnas denna gång bara för att min fitta var så våt samtidigt som mitt hjärta svävade högre än någonsin av vår stund tillsammans. Jag älskade honom mer än jag någonsin gjort i den studen och jag rider fortfarande samma våg (hehe)

Jag tror han kände samma sak som jag den natten för att morgonen efter var en gosig en. Han kysste mig ofta och mycket, och han höll om mig så mycket han kunde medan jag satt i soffan och jobbade. Jag ligger just nu i en säng 20 mil bort men längtar tills jag får kyssa och rida honom igen imorgon.

Jag är så jävla kär, fortfarande.

[lillahimmel]

Swedish artists

Hello! It's been a while since I last posted!

A good one to return with might be recommending swedish music again. I figure I can make this one into a series of sorts. As last time there are links to both YouTube and Spotify :) 

The series: 1 | 2 | 3

Here's for Disney in Swedish

Last edit: 2022 07 09

Miriam Bryant

Some songs: tystnar i luren, Du med mig, Ett sista glas - Interpretation/cover of Sven Bertil Taube's song

The album PS Jag hatar dig

The EP Hisingen och hem igen

The Single Gråter om du vill

The Single Mi Amor (Blåmärkshårt)

YouTube

Spotify

Her first albums are in English (Raised in Rain) and that's how I fell in love with her singing. I recommend those songs as well!

estraden

Some songs: Bra för dig, Tusen gånger om, Mer för varandra

The Album Mellan hägg och syrén

The Single Kyssa dig nu

YouTube

Spotify

Danny Saucedo

Some songs: Dör för dig, Dandi dansa

The Album Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa

YouTube

Spotify

Miss Li

Some songs: Komplicerad, X, Lev nu dö sen - Interpretation/cover of Petter's song

The Album Underbart i all misär

The Single Förlåt

YouTube

Spotify

Little Jinder

Some songs: Brustna hjärtans klubb, Freak - Interpretation/cover of Freddie Wadling & Cortex's song

The Album Salta diamanter

The Album Hejdå

YouTube

Spotify

Olivia Lobato

Some songs: Syrener, Vågen, Visa vid vindens ängar - Cover of Mats Paulson's song

The Single Allt som är bra tar slut

The Single Jack & Rose

YouTube

Spotify

Sebastian Walldén

Some songs: Trög, Gåshud, Famlar

The Single Aldrig Aldrig

The Single Förlora mig

YouTube

Spotify

[kanslomassigtstord]

2021-11-09

Jag blir så svartsjuk över att du plötsligt har så mycket människor i ditt liv. Jag är glad för din skull, att du skaffat vänner, så missförstå mig rätt. Men jag blir så svartsjuk för jag har bara dåliga erfarenheter av när du tidigare skaffat nya vänner. Det har alltid slutat med tårar för mig. Och det gör ont i mig att höra om allt du gör nu och att jag inte är med. Jag vill dela det med dig, jag vill vara den som släpar hem dig när du är full och skrattar med dig över en öl. Jag vill vara där med dig, hela tiden.

Jag tycker om du när ber mig komma över till dig, få träffa dig och katterna. Men nånstans blir jag också så fundersam på varför, vad jag gör där. Om det ändå inte finns chans för oss just nu, vad gör jag där? Jag vill ju komma alltid för jag är fortfarande kär, jag kommer alltid älska och vara kär. Det känns bra först men ju mer minnen som tränger sig på desto ondare gör det. Ju mer du berättar om ditt nya liv, desto ondare gör det. Jag vet inte om du bjuder över mig för du vill att vi ska försöka vara vänner men jag kommer aldrig kunna vara bara din vän. Du har aldrig varit bara min vän och det kommer inte kunna ändras, mina känslor för dig kommer förevigt att vara för starka för att klara av något sådant.

Har du tänkt på att du inte frågar mig om någonting? Om varför jag har så ont, om vilka jag hänger med, om vad jag gjort i helgen? Jag är van, det är inte det. Jag trodde kanske bara att när jag har ont och sådär, att du kanske skulle fråga varför. Eller fråga om mina läkarbesök. Någonting. Men jag klandrar dig inte för att du inte gör det. Jag frågar inte heller, dels för att frågorna jag har vill jag inte ha svar på och dels för du är en bra pratare älskling, det har du alltid varit. Så du pratar på, och jag behöver inte säga så mycket.

Det krävs all styrka jag har i hela kroppen för mig att inte kyssa dig när vi säger hejdå. När du ger mig en lätt kyss på kinden, pannan eller halsen. Det tar så mycket på mig att inte bara grabba tag i din nacke och kyssa dig, hoppas på att du ska besvara den och trycka upp mig mot väggen som du gjorde förr. Så det slutar alltid med att jag lämnar ledsen. För jag inte får ha dig och för att jag står kvar och stampar medan du verkar leva ett nytt liv utan mig. Jag får inte ha dig och det går inte heller just nu men jag vill bara ha dig men jag vill ha min tjej. Inte den här obrydda, kalla personen som jag träffar nu. Jag vill ha min gosiga, fina, genuina tjej.

Jag älskar dig så mycket. Men jag saknar dig så mycket också.

- känslomässigtstörd (20:39)

[hemligheternaiblackthornhall]

Kära Cristina, från Emma

Kära Cristina,

Jag tänkte försöka adressera det här brevet till Polyamorösa Stugan i Faerieland men jag insåg att det kanske aldrig kommer fram. :) Okej, okej, jag skojar. Jag skickar det till institutet i New York – Clary säger att hon kommer att ta hand om det åt dig. Jag vet att Jules och jag har studsat runt på jordklotet som pingisbollar men vi har äntligen slagit oss ned här i London för minst några månader, så du kan – och borde – skriva tillbaka till mig till institutet i London – jag är inte säker på att stället vi bor på ens har en adress.

(Och visst, jag kunde bara ha skickat ett eldmeddelande till dig men jag har för mycket att berätta. Spänn fast säkerhetsbältet).

Så, för ett tag sedan var Jules och jag i Manaus i Brasilien, där vi studerade curupiras, när vi blev kallade till institutet i Rio. De hade ett meddelande till Julian. Hans gammelfaster – japp, den han besökte när du först kom till L.A. – hade avlidit.Väldigt ledsamt. Och sedan, kommer du ihåg det fina huset i Sussex där hon bodde? Hon lät någon kusin som ingen har hört talas om ärva det men Julian fick ärva Blackthorn Hall. Det är en sönderfallande ruin i Chiswick (en förort till London). Vi blev då tvungna att åka hit på grund av ett särskilt tillägg i testamentet (öhum, enligt ordboken är det ett tillägg eller bilaga som förklarar, ändrar eller återkallar ett testmente eller del av testamente). Antingen måste Julian fixa till stället och göra det beboeligt igen inom fem år eller donera det till Klaven.

I vilket fall som helst, du vet hur Julian är. Han bestämmer sig snabbt. Vi tog en portal till London dagen efter han fick nyheterna.

Jag var helt redo för att äta scones, dricka te och besöka The Eye (allting som jag inte fick göra förra gången vi var i London på grund av att vi var förföljda av odödliga Faeriekrigare). Men det var innan vi tog en svart taxi från institutet ut till Chiswick och verkligen fick se stället.

På utsidan ser det ut som ett museum eller ett gammalt bibliotek – du vet, stora marmorkolumner, flott trappa, stor metallkupol ovanpå som ser ut som om det borde ha ett teleskop inuti. (Det har det inte; jag undersökte det.) Men inne är det mer som en saga. Inte, typ, som något från Faerie. Eller något ur en barnfilm. Det är som i en av de där sagorna där ett sönderfallande palats sover i tusen år. Det var ganska romantiskt i ungefär fem minuter. Sedan såg vi den första råttan som nafsade på tofsen på en av draperierna.

Det är en konstig blandning av intressant historia, märklig gammal konst och total ruin. Det finns fräna porträtt av Blackthorns gamla förfäder, mestadels oskadda. Julian säger att han inte känner igen de flesta ansikten. På vissa av dem står namnen skrivna på baksidan eller på ramen men utöver ”Blackthorn” betyder inget av namnen någonting för någon av oss. Det finns träkistor fulla av antika böcker och papper, och vackra övervuxna marker som jag är säker på en gång var trädgårdar och nu är Englands variant av en djungel. Det finns ett gammalt växthus och en märklig liten tegelstensbyggnad som vi inte kan lista ut vad det är. (Ett skjul? Väldigt litet vapenrum?) Hela stället är en enda röra och större delen av huset är inte beboeligt alls längre. Någon har byggt en lägenhet med ”uppdateringar” i ena vingen, troligen på 60-talet. (Lägenheten, förresten, påminner mig om den där vintagebutiken i Topanga som jag drog med dig till. Kommer du ihåg?) Vem som än bodde i den lämnade kvar en garderob med alla typer av vintagekläder och det finns galna, blommiga tapeter och modern konst överallt. Lägenheten har åtminstone el, rinnande vatten och värme, för resten av huset har det definitivt inte –

Jag är tillbaka nu. Förlåt, var tvungen att sluta skriva för en sekund. Julian ropade på mig. Han var uppe i vad som troligen var en danssalong? Men hursomhelst, han tog ett felsteg och hans fot gick rakt igenom golvet. (Inte hela vägen igenom golvet vilket är en lättnad. Men det blev definitivt ett hål.) Danssalongen är stor och dammig men man kan se att den för länge sedan måste ha varit vacker och väldigt dekorerad. Den har sådana stora franska dörrar som leder ut till marmorbalkonger, dock är det mesta av glaset i dörrarna borta nu.

När jag befriat Jules från det trasiga golvet tänkte jag att det var min enda chans att försöka prata förstånd med honom, så jag påpekade att det här är ett gigantiskt projekt för två personer som aldrig har fixat upp ett hus förut och att vi har ett fint ställe att bo på redan. Och vädret är bättre där.

Jules tog sin tid på sig att svara, typiskt honom, och han tänkte verkligen på det jag hade sagt. Sedan sa han, ”Om du inte vill göra det här behöver vi inte göra det. Du är viktigare för mig än ett hus. Vilket hus som helst.”

”Det är inte att jag inte vill göra det,” sa jag. ”Jag vet bara inte ens var vi ska börja.”

Jules förklarade lugnt att han hade varit i kontakt med någon typ av faeriebyggare, vildtroll kanske?som skulle komma hit på måndag för att göra ”en genomgång.” Sedan lade han sina armar om mig och sa, ”Jag vet att vi alltid kan bo i institutet i L.A. Jag älskar att bo där jag med. Men om något arv efter Blackthorn existerar, så är det det här. Alla dessa gamla papper, vilka hemligheter som än gömmer sig i huset, så är det vår familjs historia. Jag vill föra det vidare till Dru och Ty och Tavvy. Jag vill ge dem det jag aldrig hade.”

Nåja, vad kunde jag säga om det? Jag fattar. Jag har Jem som min levande familjehistoria. Jules har inget sånt. Och Aline och Helen styr över institutet i L.A. nu men det kommer de kanske inte alltid att göra, och dessutom tillhör det Klaven. Jag förstår att han känner att han inte kan ge bort en stor del av hans familjs historia utan att ge dem ett val i frågan.

Jag sa, ”Okej. Vi får se vad vi kan göra. Om vi någonsin bestämmer oss för att det är för mycket så kan vi hålla ett stort familjemöte och alla kan rösta. Behålla stället eller inte.”

Han lyfte upp mig och snurrade runt med mig. Sedan började vi kyssas. Jag ska vara nådig och inte ge dig detaljerna.

Så jag har bestämt mig för att se på allt det här som Ett Äventyr. Det är som en arkeologisk plats och vi är djärva historiker. Senare ska jag se om jag kan övertala Jules att sätta på sig en tweedkappa och en tropikhjälm medan vi går igenom skräpet. Vem som än bodde här tidigare hade många saker. Det är ett stort hus, och varje rum har möbler med byrålådor och skåp, och i varje byrålåda och i varje skåp finns det bråte. Rostiga vapen, vattenskadade böcker, små askar med mer bråte i dem, kostymsmycken, porträtt av slumpmässiga personer, trasiga tekoppar...Och kom ihåg att vi kommer att gå igenom det utan något annat ljus än häxljus.

Hursomhelst. Jag ville berätta för dig vad jag hade för mig och vart vi var. Vårt reseår var praktiskt taget över ändå, så det här är typ ett sätt att förlänga det och spendera mer tid tillsammans. Jag är inte ledsen över den delen. Jag var faktiskt ganska duktig på att peppa upp mig själv inför utgrävningen av Blackthorns Historia, fram tills den här morgonen.

Jag vet att jag sa att huset verkade hemsökt, men jag skämtade. Mestadels. Jag är inte Kit; jag kan inte se spöken såvida de inte vill att jag ska se dem, och än så länge har jag inte snubblat över några ektoplasmiska andar med meddelanden från Den Andra Sidan. Men stället känns märkligt – jag kommer på mig själv med att vända mig om i slutet av långa, spindelnätstäckta korridorer, som om jag förväntar mig att se någonting i skuggorna. Eller så inbillar jag mig att jag skymtar något över min axel i spegeln. Jag antog att det var nerver fram tills den här morgonen när jag kom in i matsalen och såg att orden ”FÖRSVINN HÄRIFRÅN” stod skrivna i dammet på golvet.

Jag bokstavligt talat hoppade till. Jag var faktiskt på väg att sträcka mig efter Cortana innan jag fick grepp om mig själv. Var inte löjlig, tänkte jag. Det meddelandet kunde ha skrivits när som helst. Långt innan vi kom till huset. Det kunde ha stått skrivet här i dammet i flera år, ostört.

Jag har någonting att erkänna dock. Jag gnuggade bort FÖRSVINN HÄRIFRÅN-meddelandet med min fot. Jag ville inte att Julian skulle se det. Han oroar sig tillräckligt mycket som det är. Jag ville inte att han skulle ha samma dåliga ögonblick av chock som jag hade, framför allt inte av något oviktigt.

Jag mår bättre efter att ha berättat det för dig dock. Åh, kära nån, Julian ropar på mig igen, jag längtar efter att få se vad han har fastnat med foten i den här gången. Jag kommer att skriva till dig igen snart, och tills dess, pip pip cheerio från London!

All kärlek till dig och killarna,

Emma

Originaltext: © Cassandra Clare Svensk översättning: © Patricia S. Bild: Cassandra Jean

[bettyblue777]

Slave to Love del 2

Det bästa med att fantisera och drömma är att man får uppleva precis det man önskar.

Det jag nu ska berätta… Efteråt. Ärligt. Jag vet inte. Hände det här verkligen eller hände det. Bara. I fantasin…

De hade hittat mig på Facebook. Tagit kontakt via messenger. Ville jag komma och träffa dem? Och nu var jag på väg. Jag vet inte om jag kom ihåg att andas ens under bilfärden på väg ner. Det kändes så pirrigt. Jag visste inte riktigt vad som väntade mig. Hade väl mina förhoppningar.. Jag hade aldrig träffat ett par så här förut. På det här sättet. Aldrig varit med en kvinna. På det här sättet. De hade lugnat mig. Vi tar hand om dig. Inget kommer att hända om du inte vill att det ska hända. Det var väl just det. Jag känner ju mig själv. Det finns ju knappt något som jag inte vill ska hända.

Jag var helt darrig först när jag steg in i deras hem. Registrerade att det såg helt vanligt ut. Tänkte; här bor en helt vanlig familj. För mig fanns det inget vanligt med det som hände sen. Vi småpratade lite. De visade mig runt. Det var mycket fniss och skratt. Jag kände mig trygg och trivdes i deras sällskap. Ville jag ha något att dricka? Nej! Behövde jag något? Ja. En kram kanske. Hon log. Kom vi sätter oss, sa hon. Hon tog min hand och drog ned mig i en soffa. Han satte sig i en fotölj bredvid. Hon frågade om jag var ok. Ja. Känns allt ok? Ja! Jag ville bara att hon skulle röra vid mig.

Och det gjorde hon. Hon strök mig lätt över håret och över min kind. Får jag kyssa dig, undrade hon. Jag nickade. Fick inte ur mig ett ord. Min andhämtning. Jag var så förväntansfull. Hon lutade sig fram och kysste mig försiktigt. Hennes läppar lätta mot mina. Hennes tunga nuddade slickade försiktigt mina läppar. Jag tänkte att jag ville fånga den här stunden. Kan inte minnas att jag någonsin känt sådan lust till en kvinna. Jag särade på mina läppar och besvarade hennes kyss. Vi kysstes länge. Jag blev helt uppslukad av henne. Denna sköna kvinna. Glömde nästan bort mannen som tyst satt och betraktade oss.

Hennes fingrar rörde vid min hals. Min nacke. Förde mitt klänningstyg vid halsen ner över armen så att min axel blottades. Hon kysste mitt nyckelben. Min halsgrop. Jag kunde inte hejda mig utan suckade lätt. Det var så skönt och situationen var så spännande. Ett kort ögonblick mötte jag mannens blick. Den var varm, mörk och intensiv. Sen var jag tvungen flytta blicken till hennes mun igen för nu letade den sig neråt mot mina bröst. Hon tittade upp mot mig och blicken verkade undra. Får jag fortsätta? Jag nickade. Jag vill att du fortsätter. Hon smekte mitt ena bröst samtidigt som hon blottade det andra. Hennes mun så nära att jag kunde känna hennes andetag. Gissa om mina bröstvårtor styvnade.

Hon lät tungan virvla runt lite över bröstvårtan innan hon började kyssa och ganska snart suga på mitt bröst. Gud så skönt det var. Jag kunde inte slita min blick ifrån hennes ansikte, hennes mun som nu sög intensivt på mitt bröst. Hennes långa bruna hår. Hennes vackra ansikte och mun. Gud, bara tanken på att en kvinna gav mig denna behandling. Och hennes man som satt där och tittade på och njöt. Jag kunde knappt sitta still. Kroppen började röra sig rytmiskt i soffan. Jag kände hur våt jag blivit. Och som om hon kunde läsa tankar. Drog hon upp min klänning så att mina trosor blottades.

Jag kände hennes hand smeka mig över trostyget. Hörde hur hon stönade till när hon upptäckte hur blöt jag var. Det hade blivit en lite våt fläck på trosan. Jag lutade huvudet bakåt och njöt. Att bli smekt så här utanpå trosorna… är ju något jag alltid gillat. Hon lirkade in ett finger under troskanten. Smekte mig lite skönt innan hon stoppade in fingret en bit i mig. Åh, vad härligt blöt du är, viskade hon. Du gillar verkligen det här va? Jag kunde bara nicka. Kåtheten gick som i vågor genom mig. Jag skulle inte kunna hålla mig länge till.

Plötsligt gled hon ner från soffan och ställde sig på knä. Hon lirkade snabbt av mig trosorna. Gav mig en lång intensiv blick. Jag höll andan. Följde förväntansfullt hennes mun med min blick när hon närmade sig mitt sköna våta. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Mina ben särade på sig själva. Jag gled ner lite så att hon skulle komma åt bättre. Ville bara att det skulle ske. Längtade. Blundade och kände hennes andetag närma sig. Hennes tunga över min klitoris. Hur hon slickade mig. Jag kan fortfarande känna hennes tunga som liksom dansade runt i mig. Jag tror att jag kanske skrek. I alla fall var det något som exploderade. När jag kom. I jordens skönaste orgasm.

[svenskjavel]

I mellanstadiet fick vi hitta på pjäser på våra engelska lektioner för att öva muntlig engelska och det var skitkul. Vi började i 4an med förkortade versioner av existerande berättelser, typ snövit, men i 6an skrev alla grupper egna pjäser baserade på olika prompts och spelade upp inför hela klassen (i början tittade bara lärare). Folk tog med saker hemifrån för att fixa props och stannade till och med kvar efter skolan för att öva extra på replikerna

Låter som att ni hade roligt! Skönt att höra att inte alla blev traumatiserade av diverse skogsgudar och icke dansande dinosaurier.

I 6:an har jag för mig att vi gjorde en uppsättning av Törnrosa men ingen ville kyssas så vi bytte ut det mot att prinsen slog till henne eller råkade välta ner henne från sängen (bordet).

[atenaava]

fuck kan aldrig sluta tänka på dig.  vill du ha sanningen?  jag älskade dig verkligen. Jag var och är verkligen kär i dig, som jag aldrig kan vara i någon annan. som jag aldrig har varit förut. Du gjorde mig piss sur. Du sårade mig och du slog mig. Men du fick mig också att skratta på ett viss sätt som jag aldrig hade gjort förut.  fuck vad jag älskade dig ändå. Ingen kan ge mig den typen av känslan igen. Och jag kunde inte låta någon annan ta din plats på det sättet heller.  Vi kan aldrig ha ett liv ihop. Vi kan aldrig kyssas på ett sätt som om det kommer vara förevig. Men jag kommer för alltid att älska dig på ett sätt som jag aldrig kan älska någon annan.

[lejonhjartats]

”En vecka har nu gått och ingenting är sig likt. Jag saknar dig så. Din skjorta ligger ihopknycklad i min säng och den luktar mindre och mindre som dig för varje dag som passerar. Jag vill höra av mig till dig och säga förlåt, förlåt för att det blev som det blev. Jag vill ligga tätt intill dig och aldrig släppa taget. Kyssa dig om och om igen och spackla över varenda spricka som någonsin funnits i vår fasad.”

- 18 december 2018

[askljus]

Vårfantasin

Jag vill att du ska sitta i passagerarsätet. Jag kommer låta blicken vila i horisonten där vägen möter den skymmande himlen. Rosa strimmor sträcker ut sig över himlavalvet precis lika längtande som dina fingrar stryker mig i nacken. Det är vår och vi kör mot ljuset. Snart kommer du och din väska stå framför den glappande porttelefonen och slå in den där koden som går likadant som din mammas födelsedag. Det är kallt i luften men dina läppar kommer vara varma när du kommer runt bilen för att kyssa mig hejdå. Tiden står tyst och väntar på oss, till och med trädens knoppar stannar upp för att lyssna till dina skor mot vinterns sista grus. Vi har ännu inte lovat varandra någonting, du är bara någon som jag inte vill ska sluta röra vid mig. Så jag kommer knäppa upp mitt bälte och komma ut till dig när du öppnar bagageluckan. Vi kommer stå lutade mot min bil och den friska luften kommer blandas med våra parfymer. När våra leenden trasslar in sig i varann blundar jag och du räknar mina ögonfransar. En fjäderklädd sång dansar längtansfullt över våra huvuden och jag vill sjunga samma sak. Jag sjunger samma sak för dig. Hela vägen hem med lyktorna svagt lysande över den torra grå asfalten sjunger jag för dig. Tänk att få sjunga för dig.

- Mars 2022

[kindaamess]

Desto mer jag får honom desto mer inser jag att singellivet är för mig.

Jag vill ligga runt, känna friheten av att veta att det bara är jag som bestämmer. Jag vill behandla killar som skit, jag vill aldrig mer bli behandlad som skit.

Jag vill vara själv, ensam med huvudet högt. Jag vill läka, ta min tid och känna att en människas närvaro inte spelar roll för mig.

Jag vill kyssa killar på nätterna och inte veta vad de heter. Jag vill ha bekräftelse av alla. Jag är ju ursnygg. Urbra. Jag är det bästa alla killar kan ha, varför inte vara givmild och ge alla killar det? Varför stanna vid en? Varför vara tillsammans med någon när jag kan få en ny varje fylla?

Jag vill vara ensam för jag vill inte ha ont av kärlek längre. Jag vill inte ha ångest så fort han inte svarar. Jag vill inte ha honom.

Helvete vad jag vill ha honom.