#inte ensam

[zzzora]

[shiroselia]

Inte för att vara liksom. petty eller något. Men känner att Skånetrafikens testgrej med att göra sommarbiljettskonceptet till bara hur 30-dagars fungerar är bra i teorin men det hjälper ju legit bara en viss typ av person. De enda som benefittar från detta är vuxna (singulär då för max 1 får ju vara vuxen) med barn. Iof är det väl en stor grupp pendlare men jag fucking Lovar att bara en straight up sänkning av priserna hade gjort mer nytta. Problemet är inte att bara en person kan resa på en biljett problemet är att folk inte har råd att resa och vi som har det behöver spendera uppemot en tusenlapp per månad för att göra det.

[dreamyberry]

/ 2.6.23

[hanginglikeafruit]

👏🏻JA TACK👏🏻

POLL TIME FOR VENOM FANS

Screen Rant has an article suggesting they bring in Knull for Venom 3 -- my poll question is ::: Do you want to see Knull in Venom 3?? Yes or no. If you have reasons, put them in tags or replies. I want to know.

[f-rg-tmigej]

Behöver hitta varma löparbyxor. Är inte redo att komma igång med någonting, men mår inte bra såhär heller, så vad ska jag egentligen göra?

Sis var sjuk hela det här året. I nästan ett år har vi sörjt honom. Både när han fanns och nu efteråt. Det känns grått utan honom. Ayla har blivit gapigare sedan har försvann. Tror hon saknar honom. Det var trots allt hennes unge. Och jag önskar det vore så enkelt som att bara ta in en ny men mitt 💔går sönder. Klarar inte fler relationer till något där vi ska skiljas en dag, samtidigt gråter mitt hjärta över att se henne kvar ensam.

Jävla livet att göra så förbannat ont ibland. Kommer aldrig acceptera det.

[liljakonvalj]

Ville bara tala om att dina inlägg om Kristina från Duvemåla och Utvandrarna gör mig glad ända in i själen, för nu vet jag att jag inte är ensam i den här besattheten!

TACK!🌸💖

Jag skojar inte när jag säger att jag har Kristina från duvemåla-taggen bokmärkt på Tumblr och kollar in den minst två gånger i veckan även om jag vet att inget hänt där sedan jag lade upp något sist (två månader sedan) men "kanske kanske" tänker jag varje gång. Dessa fiktiva bönder från 150 år sedan har mig fast som i ett skruvstäd.

Skönt att andra också älskar dem❤️

[poemsbyjonna]

Ballerinan

Photo by Pixabay on Pexels.com Jag drömde att jag var en ballerina, att jag dansade över scenen i platina. Mina ögon sökte dina i publiken, jag ville inte göra dig besviken. Massan var tyst när jag dansade och sprang. Jag önskar att jag ditt hjärta vann. Men när jag vände mig om var du inte där. Du hade gått och lämnat mig ensam här. Jag sjönk ihop på scenen, ingen dans i mig kvar. Jag…

[toki-is-the-king]

Tw

Ignores this.

jag känner så ont i bröstet att det gör ont att andas. jag behöver gå bort länge. jag kan inte göra det här längre. jag känner mig så jävla värdelös herregud. knulla mig. det här livet är ett skämt. vad ska vi göra nu vet jag inte. jag förstör allt. varför händer detta. jag är så ensam Jag tror att jag måste gå bort ett bra tag igen. det är inte meningen att jag ska vara här.

-Skwisgaar

[naturalswimmingspirit]

kilsbergsvaesen

Att våga visa sig naken.  Fimpa alla plagg och blotta allt som finns därunder.  Avslöja alla skavanker, ärr, krokiga tår och annat som man annars kan gömma under lager av tyg. Det är läskigt. Jag menar egentligen inte min kropp, utan själen. Att visa själens skavanker. Jag gör det nu. För jag inser att jag fått en känslomässig baksmälla. Och jag kan inte dölja baksmällor med smink och koffein.  Precis som vid överkonsumtion av alkohol blir jag riktigt dålig av överkonsumtion av känslor. Trist då bara att jag , under min hårda yta, är en känslomänniska av rang. Jag har nyligen kommit till insikt med att en av mina största styrkor och fina egenskaper,  också är en av de allra svagaste. Egenskapen får mig glad, energisk, alert och motiverad.  Det är min positiva förväntan på hur något kommer bli eller hur någon är. Glaset är halvfullt istället för halvtomt och alla nya människor jag möter är inte idioter utan varenda individ skulle kunna  bli en underbar vän.  Men när verkligheten inte lever upp till förväntningarna,  ja då kommer de där jäkla känslorna in. En tsunami av negativa tankar, självförakt och ilska över att ha fel. Känner mig  ensam, korkad och övergiven. När vågen slår emot så tänker jag att det vore så mycket  bättre att vara cynisk. Då hade redan sökt högre mark, varit i säkerhet innan den där väggen kommer emot mig. Men, samtidigt vore det ju inte jag. Jag är den där blåögda personen som bara ser gott. Så jag måste acceptera varenda våg som slår till och får mig att tumla runt. Som lämnar mig tilltufsad. Som tur är blir vågen aldrig så hög att det är fara för livet. Men det hårda vattnet känns.  Men vad fasen ska man göra? Jag måste hitta ett sätt att fortsätta ha höga förväntningar, men vara likgiltig när det inte blir som jag tänkt.  Behöver nog dra till skogs snart igen ❤ Där ute hittar jag både frågorna och svaren. Där ute bygger jag upp min självkänsla och mod. Och även om moder natur kan testa mig så vet jag att hon är min bästa vän. Hon är kan vara tuff, men alltid ärlig. Ja , jag är en stark och orädd kvinna . Men även Akilles hade ju sin häl

[ameanman]

Jag klarade SFI kurs D

I går var en dålig dag för mig. Jag gjorde SFI kurs D provet, men jag var inte nöjd med det. Jag tyckte att jag var så dålig på att tala. Uppgiften var så svår och jag trodde att jag skulle misslyckas med det nationella provet. Men idag fick jag ett mail från min lärare som sa att jag har klarat provet och att jag ska fortsätta mina studier på grundläggande nivå. Jag har avslutat SFI efter mindre än sex månader. Jag var både glad och ledsen samtidigt. Jag brukade åka till SFI med min fru, och hon kommer att vara ensam där i framtiden. Men jag ska inte missa SFI eftersom det var på en plats som jag inte tyckte om. Jag vet inte hur jag ska förbättra mitt svenska. Jag kan inte prata så bra än, och jag kan fortfarande inte förstå så mycket när jag hör en svensk prata svenska. Jag är lite stressad, men jag har mycket motivation att bli bättre på språket. Här är mitt försök att skriva på svenska varje dag så att jag kan träna mer, använda fler ord och bli bättre och bättre varje dag.

[forislynx]

Liv söker liv. Människan lever inte väl tillsammans, men hon klarar sig inte ensam.

Ödet och hoppet, Niklas Natt och dag

[windfighter]

Möt mig i Gamla Stan

Det var ett sammanträffande att de sågs i Stockholm.

Kouji var där och hälsade på en vän efter att ha tagit fotografier uppe i fjällen. Varför Takuya var där visste han inte, men han kunde ana.

”Hatar fotboll”, muttrade Balder och trängde sig fram mellan människorna som stod samlade i baren. ”Varför skulle vi hit av alla ställen?”

Kouji följde efter. Han tyckte han kände igen några av personerna, men det var knäppt, han kände ingen i Stockholm. Förutom Balder.

”Jag gillar den här baren”, svarade han. ”Deras öl är god.”

”Fattar fortfarande inte att du är en öl-drickare.”

Balder vände sig om, händerna i sidorna, och såg på Kouji. Höjde ett ögonbryn.

”Du klagar varje gång vi går hit”, sa han.

Kouji skrattade, la en arm över Balders axlar och förde honom vidare mot bardisken.

”Jag klagar på karaoken, inte ölen. Kom igen, vad vill du ha?”

Balder slet sig loss. Kouji var lite orolig att han skulle tappa bort Balder i folkmängden. Nästan alla där inne var längre än Balder var. Balder satte händerna bakom huvudet.

”Mumin-dricka.”

”Du är en sån unge.”

Balder puttade Kouji innan han tog tag i Koujis hand.

”Fanta. Jag dricker fortfarande inte alkohol.”

Kouji himlade med ögonen.

”Du får nöja dig med Piña Colada.”

”Bara den är alkoholfri.”

Balder släppte Koujis hand och försvann bland folket. Kouji fortsatte till bardisken, beställde deras drinkar och gick för att hitta Balder igen. Det var då han såg honom. Takuya. Mitt i en samling av fotbollsfans. Koujis hjärta slog ett extra slag. Takuya hade inte sett honom. De hade inte setts på två år. Koujis händer skakade, öl spillde från glaset. Takuya hade fortfarande inte sett honom. Det hade varit deras största bråk. Deras slutgiltiga ord.

”Det är slut.”

Skilda vägar. Kouji hade packat sina saker och åkt hem till Japan. Han visste inte vad Takuya hade gjort. Livet gick vidare, jobben fortsatte komma in. Kouji hade knappt tänkt på Takuya.

Bara under nätterna, när det var mörkt och kallt och han var ensam.

Han svalde och slog undan blicken. Letade upp Balder istället. Han satt i ett bås, en av Takuyas lagkamrater bredvid honom, armen över Balders axlar och handen på Balders bröst. Balder såg ut som han skulle dö på platsen och Kouji gick snabbare.

”That’s my partner your flirting with”, sa Kouji när han kom närmare.

Han satte drinkarna på bordet. Balders kinder var röda och Kouji korsade armarna över bröstet. Takuya’s lagkamrat som Kouji inte kom ihåg namnet på flyttade en bit åt sidan och tog bort armen från Balder.

”We can take it outside if you want to”, forsatte Kouji.

Balder sträckte sig efter sin drink, tog en klunk av den. Fotbollaren lyfte händerna och reste sig upp.

”Just thought she looked lonely”, sa han.

”He was just waiting for me.”

”Kan försvara mig själv”, mumlade Balder.

Fotbollaren muttrade några välvalda grova ord på Italienska innan han vände och gick därifrån. Kouji skakade på huvudet och satte sig mitt emot Balder. Balder log osäkert.

”Han var inte så farlig. Jag ville inte vara oartig.”

”Du var obekväm”, Kouji rykte på axlarna. ”...Takuya är här.”

”Huh.”

Balder flyttade sig mot väggen, lutade ryggen mot den och drog upp benen på bänken. Kouji gjorde detsamma.

”Hur känner vi för det?” frågade Balder.

Kouji ryckte på axlarna igen. Han visste inte riktigt. Han drack några klunkar öl och såg ut på folkhavet. Balder tittade mot scenen.

”De tänker köra karaoke”, sa han med ett skratt. ”Ska vi också gå upp?”

”Jag sjunger inte framför folk.”

”Antar att jag inte räknas som folk.”

De tystnade. Lyssnade på människorna omkring dem, personerna som uppträdde. Kouji beställde in en andra öl när hans första tog slut. Takuya sjöng en låt och till och med Balder skakade på huvudet.

”Inte en ton rätt. Jag menar, jag sjunger också hellre än bra men…”

”Takuya har två saker han kan, sjunga är inte en av dem”, sa Kouji med ett skratt.

”Springa och knulla”, svarade Balder och nickade.

Kouji rodnade, sträckte sig över bordet och slog Balder i bakhuvudet. Balder skrattade och de satte sig till rätta och lyssnade vidare igen.

Kouji tittade inte mot Takuya. Han tittade inte mot Takuya med sådan intensitet att Balder märkte det.

”Gå och säg hej.”

”Aldrig i livet. Han kan inte svenska.”

Balder skrattade.

”Fortsätt vara kärlekskrank då. Se om jag bryr mig.”

Balder brydde sig alldeles för mycket och Kouji lät bli att svara. De satt i tystnad. Kouji drack upp sin andra öl. Balder var forfarande inte klar med sin första drink. Takuya sjöng ytterligare en låt och Balder ställde sig upp.

”Jag tänker sjunga nåt.”

”Du kommer dö när du kommer upp på scenen.”

”Finns värre sätt att dö på.”

Balder gick upp på scenen. Kouji beställde en whiskey och lutade sig tillbaka för att lyssna. Balder sjöng lite bättre än Takuya i alla fall. Inte rent, men inte falskt nog för att göra folk döva. Han hade valt Believer av Imagine Dragons och Kouji skakade på huvudet. Han kunde inte förstå varför nån skulle välja att sjunga en låt som betydde så mycket inför en sån här publik.

Å andra sidan kunde han inte riktigt förstå varför varför man skulle upp och sjunga inför publik till att börja med.

Balder avslutade sin sång och bugade för publiken, som skrattade och applåderade, innan han gick tillbaka till båset Kouji satt i. Kouji höjde sitt glas.

”För ett lyckat uppträdande”, sa han.

Balder höjde sitt eget glas.

”Yeah, sure. Skål för ett lyckat uppträdande.”

Han satte sig ner och tog ett par klunkar av Piña Coladan. Funderade. Kouji ville inte veta vad Balder funderade på, men var rätt säker på att Balder skulle avslöja det vilken sekund som helst. Kouji hade rätt.

”Du borde också sjunga nåt”, föreslog Balder. ”Det är kul.”

Kouji övervägde, men svarade inte, och Balder släppte samtalet. De drack sina drinkar, lyssnade på andra som sjöng och pratade om djuren de hade sett på Skansen under dagen. Kouji undvek fortfarande att titta mot Takuya.

Men alkohol gjorde något med folk. Fick deras hämningar att släppa, fick ljuset att se lite annorlunda ut, musiken att låta varmare, människorna mjukare. Kouji var inte immun. Balder såg mot honom, som om han visste vad som höll på att hända. En del av Kouji visste också, men han ville inte erkänna det. Hans drink tog slut och han reste sig upp. Kroppen kändes varm, nervös. Som om han skulle spricka om han inte…

Men Takuya var omringad. Om de visste vem Takuya var eller om de bara blivit charmade av honom kunde Kouji inte avgöra. Takuya hade den effekten på folk. Det var inte därför det hade tagit slut, Kouji hade aldrig känt sig åsidosatt, avundsjuk eller igorerad. De hade båda behov den andra inte kunde fylla, men de hade alltid kommit tillbaka till varandra. Alltid redo att släppa allt för den andra.

Kouji kunde knappt komma ihåg vad som hade varit spiken i kistan den här gången. Takuya hade sagt nånting. En mening som hade förändrat allt, men bara för att Kouji hade låtit den. Koujis händer skakade och han gick mot bardisken. Men hans väg bytte riktning, hans fötter förde honom mot scenen. Hans steg ekade högt i hans öron när han gick upp på den. Takuya såg mot honom och han såg på Takuya för första gången på kvällen. Takuyas ögon vidgades, förvåning över att se Kouji där. Men det var ingen ilska i dem, ingen besvikelse, ingen sorg.

Vilka känslor syntes i Koujis ögon? Han hoppades Takuya kunde se dem, hoppades Takuya missade dem. Han tog tag i mikrofonen, svalde och tog ett djupt andetag. Musiken började, texten på skärmen ovanför scenen. Koujis hjärta slog dubbla slag och han började sjunga.

”Smaken av kyssar som dröjer kvar, dröjer kvar. Luften vibrerar av du och jag, du och jag här.”

Kouji försökte titta på allt utom Takuya, men plötsligt var Takuya det enda som existerade i hela världen. Koujis blick var fast, som klistrad. Hans röst darrade, tog tonerna snett på ett sätt han inte brukade. Takuya sa nånting till en a personerna han var med, till en av sina lagkamrater. Koujis kinder var heta.

”Jag behöver dig! Möt mig i Gamla Stan nu ikväll, nu ikväll. Jag väntar i Gamla Stan, behöver dig hos mig ikväll.”

Hans mage värkte, slog kullerbyttor. En drink för många, rädsla. Vad skulle Takuya säga, göra, känna? Kouji visste inte ens vad han själv kände.

”Rädslan jag bar är sen länge död, länge död.”

Två år hade han haft på sig att smälta Takuyas önskan, förslag. Det som hade ändrat allt. Han var redo att testa nåt nytt, att ta ansvar på en ny nivå, så länge Takuya var vid hans sida. Han hoppades att det inte bara var alkoholen som fick honom att känna så, att han inte skulle ändra sig när morgonen kom.

”Stoppa en taxi, kapa ett tåg eller spring allt du orkar hit, bara ta dig hit. Möt mig i Gamla Stan, nu ikväll.”

Takuya gick närmare scenen. Kouji’s mage kändes tung, hans kinder brann. Vad skulle han säga? Vad skulle Takuya säga? Skulle de börja om igen, skrika, kyssas, älska? Hata? Kouji tog ett steg bakåt. Varför gick han upp på scenen?

”Som en skugga av den jag trott jag va’, nu börjar jag förstå, jag behöver dig.”

Koujis röst darrade. Han tog ett fastare grepp om mikrofonen. Hans hand darrade också. Takuya stannade. Såg på honom. Kouji sjöng refrängen, outrot. Folk applåderade, hurrade, och Takuya gick mot scenen igen. Kouji backade. Släppte mikrofonen och flydde.

--------

Kouji disappeared. Away from the stage, into the crowd and out. Takuya tried to hurry after him, but hands grabbed at him, held him back.

”I don’t have time”, he said. ”I need to…”

”Where are you going, handsome?”

Takuya broke free, but someone else grabbed him. It was useless. Kouji had probably gone up in smoke by now if Takuya knew him. Two years without a word, then this. Takuya let out a sigh. It was his fault, he shouldn’t have said anything. But Junpei and Izumi had seemed so happy with their kids and Takuya always spoke before he thought.

”When are we getting some?” he had asked. Like an idiot, and Kouji had exploded. And Takuya exploded. And then it was over. Kouji deserved better and Takuya hadn’t tried to hunt him down, contact him, reach out. But the nights had been lonely, the days had been cold.

A hand grabbed Takuya’s and dragged him towards the door.

”He’s a fucking idiot”, the owner of the hand said. ”Bet you don’t even know where Gamla Stan is.”

Takuya shook his head. The handowner shook theirs.

”Absolute idiots. The both of you. He’ll be at the harbor, probably thinking about joining one of the ships.”

Takuya was pulled into the night. His jacket still left inside. He wouldn’t see that one again he guessed.

”This street down to the water, then to the left. He’ll be easy to miss.”

They gave him a shove. Takuya turned towards them.

”Who are you?”

”Balderdash, my friends call me Balder. You may call me Your Majesty.”

Takuya snorted. Balder put a hand over his face and shook it.

”Go. He’s waiting for you.”

[a/n: If I knew Japanese I’d change the language AGAIN here, but alas I do not so English it is]

Takuya went. The night was warm. Loud. Lots of people still out and about. It was the middle of July, the height of summer. There had been a friendly game of football between Sweden and Japan, which Sweden had lost, and which was the reason Takuya was in Sweden. The thought of meeting Kouji there? Hadn’t even crossed his mind. Why would Kouji be in Sweden of all places?

But Kouji was here. Waiting for him, if Balder was right. Takuya hurried his steps, down the street, too the water. The water was still, a few boats crossing it. Takuya turned left and started running. Would he recognize the harbor? Boats were parked all along the sidewalk and he felt like he was already there.

The sidewalk got wider, opened up to almost look like a townsquare. There was a statue in the middle of it, a shadowy figure next to it. Looking out at the boats, shifting their weight from one foot to the other. Takuya slowed his steps. Kouji. What was he going to say? What would Kouji said? Kouji turned towards him, hands in his pockets, and Takuya stopped.

”...Didn’t know you knew Swedish”, he said.

”It doesn’t come up in conversation often”, Kouji answered.

He seemed nervous. Kicked the ground. Takuya put his hands in his pockets.

”I don’t know Swedish though”, he said.

Kouji laughed, but it died out again.

”I shouldn’t have”, he said. ”I’m a bit drunk.”

Silence. It seemed to stretch into eternity. Takuya scratched his arm.

”Sorry”, he said. ”I shouldn’t have… I should have thought before I spoke.”

He wasn’t sure Kouji remembered the fight, what had led up to it, but Kouji shook his head.

”I shouldn’t have shot it down”, Kouji answered.

He walked over to a edge of the harbor, sat down. Takuya sat down next to him. A swan crossed the water, disappeared under a bridge. They had never been nervous around each other before. Takuya didn’t like it, but what if he scared Kouji away for another 2 years?

”I never needed a kid to be happy”, Takuya said. ”I was happy with you. With how everything worked between us.”

”Yeah…” Kouji looked at the water. ”Did you mean it though? Did you want one?”

Takuya considered. He wasn’t sure. It had always been a goal in life. Get married, have kids, be a good member of society. Junpei and Izumi seemed to enjoy it. The kids were great. Takuya looked at his hands.

”I should, shouldn’t I?” he asked.

”We never did what we should”, Kouji answered.

He was right. Kouji was always right. Takuya looked at the sky instead. Cloudy, the moon peeking out between the clouds.

”I think I do”, he said. ”Eventually, when my career has calmed down. Or if you stay at home for longer. Not right now, but later.”

”I don’t think I would be a good parent”, Kouji said. ”I don’t know how to.”

”I’m not sure anyone knows.”

Silence again, but this time it felt calmer. A cloud covered up the moon and someone walked past behind them, singing loudly into the night.

”What does this mean for us?” Takuya asked.

”I don’t know”, Kouji said. ”I’ve missed you. If you want to have kids… I could try?”

Takuya shook his head.

”No, I… don’t mind never getting kids. It’s fine. If you don’t want kids…”

”Not right now”, Kouji said. ”I’m not ready, if I’ll ever be.”

”That’s fine.”

Takuya stood up, held a hand out to Kouji.

”Are you coming back home?” he asked.

”I’ve got a trip to Finland coming up”, Kouji stood up as well. ”Maybe after that.”

”That’s all I ask for”, Takuya answered.

He grabbed Kouji’s hand, pulled him closer and got up on his toes, kissed him. Kouji wrapped his free arm around Takuya.

”I’ll see you at home then”, Takuya said.

Kouji smiled. Let go of Takuya and nodded.

”I’ll see you at home.”

He left. Takuya watched as Kouji walked along the harbor, crossed a street and disappeared among the bushes and trees of Kungsträdgården. He felt lighter. Kouji was his again. He smiled and made his way back to the hotel. The world was brighter, the moon once again peeking through the clouds, and the future was once again shining.

[dancing-out-my-pants]

Jag känner mig sååå ensam, tror jag alltid känt mig ensam men detta är på en ny nivå. Hatar kvällar/nätter när man ska sova och man är helt själv i sängen. Jag har aldrig haft nån i min säng eller i mitt liv på det sättet jag längtar efter nu, men gud vad jag längtar efter att ha någon just nu. Det hjälper inte heller att jag va på väg att få något med en tjej, men det rann ut i vattnet, för hon va nog inte lika i det som mig, för inte så länge sedan. En av mina bästa vänner gifte sig också nyss och en annan har precis skaffat kille (det va pisslätt för na) som får mig att känna mig ännu mer ensam. För jag har ändå försökt skaffa nån, men det känns så jävla svårt, typ omöjligt.

Jag hatar att jag är ensam i min lägenhet hela eftermiddagar/kvällar/nätter oxh bara slösar bort mitt liv på att göra inget och isolera mig själv. Det känns så patetiskt.

Min ensamhet gäller inte bara kärlekslivet heller, har börjat sakna min familj och släkt som fan den senaste veckan. Det är nu närmare två månader sen jag träffade dom, vilket inte är så mycket men det känns mycket längre, är dock bara två veckor tills jag träffar dom. Det är nästan så att kag börjar ifrågasätta om jag vill bo kvar så här många mil bort från dom när jag har pluggat klart till sommaren, men jag trivs här och mina vänner är här. Allt känns så jobbigt.

[alexbkrieger13]

Sweden post match stuff (that aren't behind DN's paywall...)

https://www.fotbollskanalen.se/sverige/kosovare-asllanis-domarkritik-allting-emot-oss-/

https://www.fotbollskanalen.se/sverige/fragan-som-far-gerhardsson-att-bita-ifran/

https://www.fotbollskanalen.se/landslag/jennifer-falk-klart-man-vill-vara-ensam-forstamalvakt/

https://www.fotbollskanalen.se/sverige/rytting-kaneryd-kritisk-trots-vinst-vi-far-det-inte-att-funka/

https://www.fotbollskanalen.se/sverige/spelarbetyg-de-var-bast-nar-sverige-besegrade-italien/

https://www.svt.se/sport/fotboll/kosovare-asllani-sett-fler-djur-an-manniskor-har--6kre69

https://www.expressen.se/sport/kronikorer/frida-olsson/de-kom-undan-med-blotta-forskrackelsen/

https://sverigesradio.se/artikel/kosovare-asllanis-attack-mot-domaren-och-arenan

oh fab thanks

[v3nusxsky]

Min älskade, jag vet att tiderna blir tuffa och din dag inte var bra. Men kom ihåg att du aldrig är ensam. Jag älskar dig, bryr mig om dig och är så lyckligt lottad som har dig i mitt liv. Du är en snäll, underbar, söt, omtänksam, smart, passionerad, söt, vacker, underbar och perfekt för mig. Jag älskar dig, och jag hoppas att din dag blir bättre idag. Jag älskar dig min lilla palm, alltid och för alltid. jag älskar dig

~🦥

jag älskar dig så mycket älskling, jag är så lyckligt lottad som har dig i mitt liv. Jag kommer aldrig över hur perfekt du är för mig min älskling. jag älskar dig

[mikumaria]

Filmtips: Den lyckliga arbetaren.

Hög igenkänning om dagens arbetsliv. Tyvärr.