#platsen

[poaterre1]

Tera

That all is seen as nothing for everyone else, intended to try and swerve them will love as if it worked.. dno what the equity of knowledge holds besides the actuality of not being ' seen ' to..

Seal of The ONE

[laviniaoftheangels]

"L'altro posto/Rörelsen: Den andra platsen" by John Ajvide Lindqvist (trad. Alessandro Bassini).

[petterbrorson]

Närvaro, akvarell, 26,5x36 cm Jag gjorde klart den här idag! Ett par minuter innan jag kom till den här platsen i skogen flög en tjäder upp några meter framf��r mig på stigen. Jag blev ganska skrämd för dom för ett fasligt oväsen när dom lyfter! Jag tog några foton av processen när jag målade den här. En del av dem tog jag när färgen fortfarande var blöt, så de kan se mörkare ut än när färgen har torkat. Jag lade också med en närbild.

...

Presence, watercolour, 26,5x36 cm I finished this one today! A couple of minutes before I reached this spot in the forest a capercaillie flew up from the path just a few meters in front of me. I was quite startled because they make a lot of noice when the take off! I took some process photos while painting this. Some of them where taken while the paint was still wet and can appear a bit darker than when the paint has dried. I also added a close-up photo.

[bumblebeehug]

Jag väljer alltid dig

Summary: Efter ännu ett jobb som slutat i lågor, säger Lucy ifrån. Natsu gör sitt bästa att fjäska tillbaka sig till sin position som hennes favoritperson. Swedish NaLu one-shot. Ao3 - FF.net

***

Lucy knuffade igen porten till gillets hus med en suck. Hela dagen hade hon slitit som ett djur: jagat vildsvins-liknande monster bort från böndernas fält, byggt barriärer för att skydda gårdarna framöver, och som om det inte var nog hade Natsu och Happy endast eldat på dilemmat. Bokstavligen. Uppdraget hade sett missvisande ut på pappret: planen var att det skulle ta några timmar, max, men tyvärr var monstren oväntat stora, elden spreds, och Lucys himlakroppsvänner var extra trotsiga. Att dessutom behöva torka spya från sina nya skor på vägen hem, var helt enkelt pricken på i:et.

Med släpande fötter tvingade hon sig till baren, där hon sedan satte sig med en duns.

“Jobbig dag?” Kontrasten mellan Miras vänliga exteriör och Lucys slitna utseende fick henne att känna sig ännu fulare. Utan skam grymtade hon fram ett stön.

“Utan tvekan.”

Hon tog tacksamt emot glaset med vatten som Mira ställde framför henne.

“Jag trodde att du sa att du tyckte jobbet verkade enkelt när du skrev på kontraktet?” 

Lucy skickade en blodtörstig blick åt hennes håll. Det var likt henne att retas på det viset, men idag var hon inte på humör. Miras änglalika, uppmuntrande leende låg kvar på läpparna.

“Uppdraget i sig var inte så illa.” Hon strök bort hår från pannan. “Visst, det var tungt och brötigt, men hade Taurus hjälp till istället för att flirta med bondens fru så hade det gått fint. Problemet var-” portarna slogs upp, och nykomna individerna eggade fram ett högljutt skrål ur gänget, “... han.”

Mira skrattade lätt.

“Han är väl alltid sån? Du kan inte vara förvånad,” menade hon.

“Förvånad, nej. Besviken? Som tusan. Han vet att jag har hyra att betala om två dagar ,” hon betonade tidspressen, “men ändå beter han sig som ett barn. Inte en chans att jag teamar upp med honom igen denna veckan.”

“Teamar upp med vem?” Natsu kastade en arm över Lucys axel innan han slog sig ner på stolen bredvid. “Du är väl inte otrogen,” flinade han och drog i hennes kind. Lucy slog bort hans hand.

“Jag får göra mina jobb med vem jag vill, lägg dig inte i.” Hennes ton lät ilsknare än hon menat, men Natsu tycktes inte bry sig.

“Äsch, vi tar bara ett nytt jobb imorgon.” Ett irriterande flin var påklistrat; han trodde verkligen att han kunde slå följe till henne utan konsekvenser. Hon skakade bort hans arm från sina axlar.

“Om du jagar efter mig på mitt jobb, så kommer jag mura igen mitt fönster. Jag var så tydlig man kan vara när jag berättade om hyran! Ändå förstörde du för mig.”

Lucy vände del av sin uppmärksamhet till glaset hon hade framför sig, och tog långsamma klunkar. Till bästa förmåga försökte hon ignorera Natsus närvaro; en omöjlig uppgift visade det sig. Hans bekväma sätt att slå sig ner som om han ägde platsen, och den lilla värmen som spred sig från hans kropp där han satt nära henne – det gjorde det omöjligt att koppla av.

"Vad klagar du egentligen på?" frågade Natsu och sträckte sig över bardisken för att sno en av småkakorna Mira hade ställt fram åt Lucy. "Vi tog ju ner monstren, eller hur? Jobbet är klart! Fixat och donat!"

Lucy stirrade på honom, nästan mållös. Hon satte ner glaset med en tydlig duns.

"Jag klagar på att det kostade mig mer än det gav ! Vi brände nästan ner en gård, du skrämde hälften av byborna, och vet du vad? Jag får betala för skadorna på deras fält! Jag har inte råd med detta!"

Natsu lutade sig bakåt, armarna bakom huvudet, helt oberörd.

"Det är ju bara pengar. Vi tar ett nytt jobb imorgon och fixar det. Lätt som en plätt."

Hon kände en pulserande irritation växa inombords. Det var så typiskt honom. Allt var bara en lek. Allt kunde lösas imorgon, och det var aldrig hans problem om saker gick snett. Men samtidigt var det svårt att bli riktigt arg på honom. Hans självsäkerhet, hans avslappnade inställning – det var en del av vad som gjorde Natsu... ja, Natsu. Hennes absolut bästa vän.

"Det är inte poängen, Natsu," sa hon till slut, tvingade ner irritationen och försökte tala sakligt. "Jag kan inte bara 'fixa det' varje gång du bestämmer dig för att improvisera. Jag måste planera. Jag måste... ta ansvar. Och ibland känns det som att du bara dyker upp för att ha kul och stöka runt."

Han såg på henne med ett snett leende, men det var något i hans blick som fick henne att stanna upp. 

"Det är inte sant," kontrade han enkelt.

"Inte? För det känns så," svarade hon snabbt. "Som idag. Jag bad dig att inte gå överstyr, men vad hände? Eld. Överallt. Jag bad dig att hålla dig till planen, men vad gjorde du? Precis tvärtom."

Han lutade sig framåt och stödde armbågarna mot bardisken, hans röst låg och lite retsam. Lucy tryckte ner lusten att trubba ner hans ego.

"Och ändå gick det ju bra. Du är här, eller hur? Ingen dog. Vi vann. Det är väl det som räknas."

"Det räknas inte när jag knappt har råd att betala min hyra!" Utbrast hon och slog ut med händerna. Om hon vaknade med gråa hår imorgon visste hon precis vem hon skulle vända sitt finger mot. Den här stressen åldrade henne onaturligt snabbt. "Natsu, jag har inte samma frihet som du,” fortsatte hon. “Du har ett hus! Jag har hyra och ansvar att betala den. Jag måste... jag behöver saker att funka."

Han betraktade henne ett ögonblick, hans tidigare retliga flin mjukare nu.

"Du borde slappna av lite mer, Lucy. Oroa dig inte så mycket. Det löser sig alltid." Lucy suckade och begravde ansiktet i händerna.

"Du har inte riktigt förstått mig, eller hur? Det handlar inte om att vi löser det imorgon. Det handlar om att jag behöver kunna andas, inte hela tiden vara orolig."

Natsu lutade sig framåt, hans röst plötsligt allvarlig.

"Jag fattar mer än du tror." Med en försiktig hand strök han bort en hårslinga från Lucys ansikte; en oväntad och förvånansvärt mjuk gest som fick Lucy att haja till. “Jag vill att du ska må bra. Inte för att jag fattar exakt vad du känner och tänker, men jag vill vara här för dig, på mitt sätt.”

Lucy öppnade munnen för att säga något, men hennes ord fastnade i halsen. När han tittade på henne så intensivt, bestämt, kändes det som om han såg rakt in i henne. Inte bara ytan, utan djupt , in i de sår och rädslor som hon sällan visade för någon annan. Abrupt stoppade hon sig själv innan hon hann tänka klart i det ledet, skakande på huvudet. Detta handlade inte om deras historik, om undangömda känslor eller om vänskap; Lucy var mitt i ett försök att smälla in vikten av hyfs och vett i hans tjocka skalle. Det här var en fråga om pengar , inte om hur många vänskapsarmband de kunde pyssla ihop på ett dygn.

"Du är hopplös." Hennes ton snuddade mot uppgiven.

"Nej då," sa Natsu och reste sig upp. Han sträckte sig efter Lucys påfyllda glas med vatten och svepte det innan han lutade sig fram mot henne. "Vet du vad jag tror?"

Hon såg upp mot honom genom ögonfransarna, fortfarande irriterad men plirande nyfiken.

"Vad tror du?"

"Jag tror att du gillar att ha mig där." Hans andetag var varma mot hennes ansikte. Hon stirrade på honom, och för ett ögonblick trodde hon att hon tappade fattningen.

"Ha?"

"Du skulle kunna jobba med vem som helst här," sa han med en gest mot det högljudda gänget i gillets sal. De hade ännu inte märkt att stämningen mellan henne och Natsu hade skiftat: hade de vetat, hade det varit knäpptyst här inne. Gillet var trots allt nästan mer förtjusta i relationsdrama än i att slåss. Nästan. "Men du väljer alltid mig,” fortsatte Natsu. “Även om jag... ja, du vet, råkar elda upp saker ibland." Han skrattade lågt.

Lucy öppnade munnen för att protestera, men insåg att han hade en poäng. Hon hade egentligen fortfarande kunnat välja en partner som var mer pålitlig, mer organiserad, partnerskap eller ej. Ändå var det alltid Natsu hon återvände till.

I ögonvrån såg hon Mira studsa mellan borden i gillesalen, stissig som en duracellkanin. Hon var definitivt medveten om deras konversation, även om ingen annan var. Varningslarmet började ljuda i Lucy’s huvud; det var dags att avleda henne, innan samtalet började snudda romantiskt.

"Det är för att du inte ger mig något val!" Kontrade hon, lite för högt. "Du bara dyker upp, oinbjuden, och insisterar på att följa med."

"Ändå säger du aldrig nej," retades Natsu, svar på tal och med ett triumferande leende lekandes på läpparna.

Hon tystnade och rodnade lätt. Det var sant, och det störde henne att han visste det. Hade hon sagt ifrån på riktigt, hade Natsu troligen aldrig irriterat henne dag in och dag ut på det här viset. Mira lyckades lugna ner sig själv tillräckligt för att fylla på Lucys vattenglas.

"Han har en poäng, Lucy," inflikade hon med ett varmt leende innan hon gick tillbaka till de andra gästerna, med lite för mycket schvung i kroppen. Den luriga maran.

Lucy suckade och kastade en blick mot Natsu, som nu såg mer nöjd ut än någonsin. Hon visste att hon borde säga något, svara på hans påstående med något klipskt, men orden fastnade i halsen. Natsu lade armbågen mot bardisken och lutade kinden mot handen.

"Kom igen, Lucy. Du vet att jag alltid backar dig. Oavsett vad."

Motvilligt kände hon hur hennes ilska långsamt smälte bort. Hans självsäkerhet var irriterande, men den grundade sig i ren sanning. Han fanns alltid för henne, på sitt eget, ofta väldigt unika sätt. Och trots allt som gått fel idag, visste hon att hon kunde lita på honom när situationer kärvade sig på riktigt.

"Vi får väl se," sa hon till slut, med en liten suck. "Men om du förstör nästa jobb, så blir det inga fler."

Hans leende blev bredare, om möjligt. Fånigt brett, så fånigt att Lucy nästan fick en ostoppbar lust att stoppa ett kassettband i munnen på honom. Se om cirkusmusik skulle börja spela.

"Jag lovar att göra mitt bästa. Men du vet att jag är bäst när jag är... spontan." Hans armar hittade Lucys midja, fortfarande bestämd i idén av att reta upp henne. Han sökte väl en specifik reaktion; hon hade ingen aning vilken. Dock kunde hon inte hindra ett leende från att sprida sig över hennes ansikte.

 "Det är just det som är problemet."

Happy, som hela tiden hade suttit okaraktäristiskt tyst bredvid, flög upp med ett retligt fnitter.

"Dejtar ni nu?" Ett finger pekade mot deras armar som vilade i en halvhjärtad omfamning.

“Nej, men vi tänkte dela vårdnadshavande på dig, vilket betyder att jag äntligen kan kastrera dig!” Kvittrade Lucy med eld i blicken. Ett tomt hot förstod alla som hörde det, men det räckte för att ge Happy rysningar ända ut i vingarna.

"Att vara adoptivpappa är en sak, men adpotivfarfar? Inte en chans." Natsu var med på Lucys noter, vilket fick Happy att slänga en servett i ansiktet på honom.

Lucy drog ett djupt andetag och lutade sig lite närmare Natsu, med ett roat men utmanande uttryck i ansiktet.

"Så, vad säger du? Ska vi samarbeta och se hur snabbt vi kan göra Happy galen? Jag tror vi är uppe i rekordtid redan." Natsu flinade brett och skakade på huvudet.

"Vi behöver inte ens anstränga oss, han snurrar in sig i sitt eget galenskap."

Happy, som fortfarande muttrade surt över hotet om kastrering, vände sig om i luften och pekade anklagande på dem båda.

"Jag hör er! Ni kan inte planera sånt här bakom min rygg!"

"Det gör vi ju inte. Vi gör det rakt framför dig," påpekade Lucy och ryckte på axlarna.

Natsu skrattade och tog Lucys handled. . "Kom igen, låt oss ta det här till din lägenhet. Det är bättre att ha ett hemmaplan när vi ändå ska diskutera vårdnadsfrågor."

Lucy suckade teatraliskt men kunde inte dölja leendet som letade sig fram. "Fint, men om ni rör mina böcker eller äter upp allt i kylskåpet kommer jag se till att ni båda blir utan bollar."

"Så hotfull," retades Natsu och följde efter henne ut, med Happy flygande tätt bakom, fortfarande mumlande något om att han borde hitta bättre lagkamrater.

När de gick genom stadens gator bestämde sig Happy för att flyga i förväg. Lucy och Natsu hade i ett tyst samförstånd bestämt sig för att ge en straffande tystnad; bara för att retas lite förstås. Det var dock tillräckligt för att driva Happy till vansinne, därav hans tidiga avresa.

Utan Happys tjuriga muttrande lade sig tystnaden fort mellan Lucy och Natsu. Det var bekvämt; det enda de behövde lyssna på var ljudet av deras fotsteg mot kullerstensgatorna, vågorna från ån som slog mot murarna som omgav, fåglarnas milda kvittrande, och det låga bullret från marknaderna de passerade. Vitt brus som lugnade Lucy’s sinne olikt någonting annat. Att dessutom ha Natsus kroppsvärme mot hennes vänstra axel kändes som höjden av lyx. Stressen från dagens slit smälte bort som vax under en låga; det var omöjligt att hänga upp sig på irritationen Natsu kom med tidigare. Lucy tog ett djupt andetag, njöt av lukten av nybakat bröd och äppelträden som börjat blomma ovanligt tidigt i år.

“Skönt väder,” kommenterade hon. Hon missade en sidoblick från Natsu, som försökte tolka hennes humör.

“Vi borde gå ut och fiska innan abborresäsongen är över.”

Lucy vände blicken mot Natsu och gav honom en godkännande nick. Hon kanske inte älskade att spendera hela dagen till sjöss, men hon var tvungen att erkänna att det var rätt så mysigt att sitta där i Natsus och Happys umgänge, lyssna på deras tramsande och sedan tvinga på dem jackor när det började skymma. Inte för att de påverkades av kylan på samma sätt som hon; en av dem hade päls, den andra en inre vedugn.

“Är du fortfarande sur över jobbet?” Frågade Natsu prövande. Hon skakade på huvudet denna gången.

“Inte sur, men lite upprörd,” förtydligade hon. “Det är bara det att lägenhetshyran alltid är en extra stress för mig… Du har inte det problemet, det fattar jag. Du äger ditt hus. Jag, däremot, måste upprätthålla hyresvärdens förtroende, annars har hon all rätt att kasta ut mig. Då kan varken jag eller du komma hem till min lägenhet längre.”

Lucys röst var mjuk, men Natsu förstod att hon var seriös. Det satt inte riktigt bekvämt i magen för honom när hon var upprörd; helst skulle hon aldrig behöva oroa sig över någonting någonsin om han fick bestämma. Ändå lyckades han ställa till det såhär för henne, gång på gång – det gav honom helt ärligt lite dåligt samvete.

“Förlåt för idag.” Hans ord var knappt ens en viskning, och hans öron kändes varma i genans, men Lucy tycktes höra honom. I en enda trygg rörelse tog hon hans arm i armkrok.

“Det är okej. Vi löser det med pengarna imorgon.”

Ett leende ryckte i mungipan på honom.

“Så får jag alltså följa med på nästa uppdrag?” Lucy kunde nästan tro att han skulle börja göra hoppsasteg i sin nyfunna glädje – han tog i hennes överarm och ryckte exalterat i den. Hon skrattade lätt.

“Du får väl det,” medgav hon, “vi är ju ändå ett team. Jag valde dig.”

Medan Natsu sprang cirklar runt Lucy, babblandes om vilka jobb han kollat in och de olika lönerna för dem, kunde Lucy inte låta bli att le varmt. För det spelade faktiskt ingen roll om han tände eld på varje peng hon tjänade in – inte i längden. Visst, det var alltid tjatigt att argumentera fram en förlängning på hyran, och det tog några år av hennes livstid varje gång hon såg siffrorna hon var skyldig arbetsgivarna efter skadorna de åstadkommit, men i slutändan hade hon valt honom. Sedan första gången de träffades i kuststaden Hargeon, och sedan om och om igen.

Som en mal är dragen till flamman, var Lucy dragen till Natsu. Om det fanns en konstant i hennes liv, som hon kunde lita på, så var det han.

[naturalswimmingspirit]

friluftsflickan

#nakedhikeday 21 Juni Se dig själv som den vackraste platsen ♡ ❌...❌...❌

[hartatroll]

urfolk =/= ursprungsbefolkning

begreppet "urfolk" handlar om en grupps förhållande till en kolonialstat, och har ingenting att göra ve hur länge folket varit på platsen

sveriges lokala urfolk är samerna. sveriges lokala ursprungsbefolkning har vi ingen aning om vad de kallade sig utan kan bara prata om genetiska markörer och arkeokulturer, men var definitivt inte samer eller någon annan nu existerande folkgrupp. det gör inte samer till mindre av ett urfolk

[utvarpcity]

– Eurovisionen bör inte bjuda in Israel, säger Nooshi Dadgostar.

Anledningen till Vänsterpartiets besked är det krig som pågår i Gaza, där Israel har dragits inför Internationella domstolen i Haag. Rättsprocessen har inletts efter att Sydafrika anmält Israel till domstolen.

– Tiotusentals människor har blivit dödade. Det är inte rätt signal att skicka att Sverige ger plats på scen till en sådan stat, säger Nooshi Dadgostar.

– Israel bedriver ett aggressivt krig mot barn och deras föräldrar och är nu åtalade för folkmord och det finns mycket som tyder på att de begår krigsbrott just nu.

Är det rimligt att du som politiker lägger dig i en produktion på det här sättet?

– Jag älskar eurovisionen. Det är en plats för fest och gemenskap men jag tror att många delar uppfattningen att en stat som dödat så många barn inte kan ges den här platsen. Annars är det som att omvärlden inte bryr sig om dödandet. Det måste få ett slut.

(…)

SVT hänvisar frågan om Israels medverkan i Eurovision vidare till EBU, Europeiska radio- och tv-unionen: ”SVT kommer inte att kommentera detta eftersom det är EBU som bestämmer vilka medlemmar som deltar i tävlingen och SVT kommer att följa EBU:s beslut”, skriver Madeleine Sinding-Larsen. Aftonbladet har sökt EBU.

[windfighter]

Möt mig i Gamla Stan

Det var ett sammanträffande att de sågs i Stockholm.

Kouji var där och hälsade på en vän efter att ha tagit fotografier uppe i fjällen. Varför Takuya var där visste han inte, men han kunde ana.

”Hatar fotboll”, muttrade Balder och trängde sig fram mellan människorna som stod samlade i baren. ”Varför skulle vi hit av alla ställen?”

Kouji följde efter. Han tyckte han kände igen några av personerna, men det var knäppt, han kände ingen i Stockholm. Förutom Balder.

”Jag gillar den här baren”, svarade han. ”Deras öl är god.”

”Fattar fortfarande inte att du är en öl-drickare.”

Balder vände sig om, händerna i sidorna, och såg på Kouji. Höjde ett ögonbryn.

”Du klagar varje gång vi går hit”, sa han.

Kouji skrattade, la en arm över Balders axlar och förde honom vidare mot bardisken.

”Jag klagar på karaoken, inte ölen. Kom igen, vad vill du ha?”

Balder slet sig loss. Kouji var lite orolig att han skulle tappa bort Balder i folkmängden. Nästan alla där inne var längre än Balder var. Balder satte händerna bakom huvudet.

”Mumin-dricka.”

”Du är en sån unge.”

Balder puttade Kouji innan han tog tag i Koujis hand.

”Fanta. Jag dricker fortfarande inte alkohol.”

Kouji himlade med ögonen.

”Du får nöja dig med Piña Colada.”

”Bara den är alkoholfri.”

Balder släppte Koujis hand och försvann bland folket. Kouji fortsatte till bardisken, beställde deras drinkar och gick för att hitta Balder igen. Det var då han såg honom. Takuya. Mitt i en samling av fotbollsfans. Koujis hjärta slog ett extra slag. Takuya hade inte sett honom. De hade inte setts på två år. Koujis händer skakade, öl spillde från glaset. Takuya hade fortfarande inte sett honom. Det hade varit deras största bråk. Deras slutgiltiga ord.

”Det är slut.”

Skilda vägar. Kouji hade packat sina saker och åkt hem till Japan. Han visste inte vad Takuya hade gjort. Livet gick vidare, jobben fortsatte komma in. Kouji hade knappt tänkt på Takuya.

Bara under nätterna, när det var mörkt och kallt och han var ensam.

Han svalde och slog undan blicken. Letade upp Balder istället. Han satt i ett bås, en av Takuyas lagkamrater bredvid honom, armen över Balders axlar och handen på Balders bröst. Balder såg ut som han skulle dö på platsen och Kouji gick snabbare.

”That’s my partner your flirting with”, sa Kouji när han kom närmare.

Han satte drinkarna på bordet. Balders kinder var röda och Kouji korsade armarna över bröstet. Takuya’s lagkamrat som Kouji inte kom ihåg namnet på flyttade en bit åt sidan och tog bort armen från Balder.

”We can take it outside if you want to”, forsatte Kouji.

Balder sträckte sig efter sin drink, tog en klunk av den. Fotbollaren lyfte händerna och reste sig upp.

”Just thought she looked lonely”, sa han.

”He was just waiting for me.”

”Kan försvara mig själv”, mumlade Balder.

Fotbollaren muttrade några välvalda grova ord på Italienska innan han vände och gick därifrån. Kouji skakade på huvudet och satte sig mitt emot Balder. Balder log osäkert.

”Han var inte så farlig. Jag ville inte vara oartig.”

”Du var obekväm”, Kouji rykte på axlarna. ”...Takuya är här.”

”Huh.”

Balder flyttade sig mot väggen, lutade ryggen mot den och drog upp benen på bänken. Kouji gjorde detsamma.

”Hur känner vi för det?” frågade Balder.

Kouji ryckte på axlarna igen. Han visste inte riktigt. Han drack några klunkar öl och såg ut på folkhavet. Balder tittade mot scenen.

”De tänker köra karaoke”, sa han med ett skratt. ”Ska vi också gå upp?”

”Jag sjunger inte framför folk.”

”Antar att jag inte räknas som folk.”

De tystnade. Lyssnade på människorna omkring dem, personerna som uppträdde. Kouji beställde in en andra öl när hans första tog slut. Takuya sjöng en låt och till och med Balder skakade på huvudet.

”Inte en ton rätt. Jag menar, jag sjunger också hellre än bra men…”

”Takuya har två saker han kan, sjunga är inte en av dem”, sa Kouji med ett skratt.

”Springa och knulla”, svarade Balder och nickade.

Kouji rodnade, sträckte sig över bordet och slog Balder i bakhuvudet. Balder skrattade och de satte sig till rätta och lyssnade vidare igen.

Kouji tittade inte mot Takuya. Han tittade inte mot Takuya med sådan intensitet att Balder märkte det.

”Gå och säg hej.”

”Aldrig i livet. Han kan inte svenska.”

Balder skrattade.

”Fortsätt vara kärlekskrank då. Se om jag bryr mig.”

Balder brydde sig alldeles för mycket och Kouji lät bli att svara. De satt i tystnad. Kouji drack upp sin andra öl. Balder var forfarande inte klar med sin första drink. Takuya sjöng ytterligare en låt och Balder ställde sig upp.

”Jag tänker sjunga nåt.”

”Du kommer dö när du kommer upp på scenen.”

”Finns värre sätt att dö på.”

Balder gick upp på scenen. Kouji beställde en whiskey och lutade sig tillbaka för att lyssna. Balder sjöng lite bättre än Takuya i alla fall. Inte rent, men inte falskt nog för att göra folk döva. Han hade valt Believer av Imagine Dragons och Kouji skakade på huvudet. Han kunde inte förstå varför nån skulle välja att sjunga en låt som betydde så mycket inför en sån här publik.

Å andra sidan kunde han inte riktigt förstå varför varför man skulle upp och sjunga inför publik till att börja med.

Balder avslutade sin sång och bugade för publiken, som skrattade och applåderade, innan han gick tillbaka till båset Kouji satt i. Kouji höjde sitt glas.

”För ett lyckat uppträdande”, sa han.

Balder höjde sitt eget glas.

”Yeah, sure. Skål för ett lyckat uppträdande.”

Han satte sig ner och tog ett par klunkar av Piña Coladan. Funderade. Kouji ville inte veta vad Balder funderade på, men var rätt säker på att Balder skulle avslöja det vilken sekund som helst. Kouji hade rätt.

”Du borde också sjunga nåt”, föreslog Balder. ”Det är kul.”

Kouji övervägde, men svarade inte, och Balder släppte samtalet. De drack sina drinkar, lyssnade på andra som sjöng och pratade om djuren de hade sett på Skansen under dagen. Kouji undvek fortfarande att titta mot Takuya.

Men alkohol gjorde något med folk. Fick deras hämningar att släppa, fick ljuset att se lite annorlunda ut, musiken att låta varmare, människorna mjukare. Kouji var inte immun. Balder såg mot honom, som om han visste vad som höll på att hända. En del av Kouji visste också, men han ville inte erkänna det. Hans drink tog slut och han reste sig upp. Kroppen kändes varm, nervös. Som om han skulle spricka om han inte…

Men Takuya var omringad. Om de visste vem Takuya var eller om de bara blivit charmade av honom kunde Kouji inte avgöra. Takuya hade den effekten på folk. Det var inte därför det hade tagit slut, Kouji hade aldrig känt sig åsidosatt, avundsjuk eller igorerad. De hade båda behov den andra inte kunde fylla, men de hade alltid kommit tillbaka till varandra. Alltid redo att släppa allt för den andra.

Kouji kunde knappt komma ihåg vad som hade varit spiken i kistan den här gången. Takuya hade sagt nånting. En mening som hade förändrat allt, men bara för att Kouji hade låtit den. Koujis händer skakade och han gick mot bardisken. Men hans väg bytte riktning, hans fötter förde honom mot scenen. Hans steg ekade högt i hans öron när han gick upp på den. Takuya såg mot honom och han såg på Takuya för första gången på kvällen. Takuyas ögon vidgades, förvåning över att se Kouji där. Men det var ingen ilska i dem, ingen besvikelse, ingen sorg.

Vilka känslor syntes i Koujis ögon? Han hoppades Takuya kunde se dem, hoppades Takuya missade dem. Han tog tag i mikrofonen, svalde och tog ett djupt andetag. Musiken började, texten på skärmen ovanför scenen. Koujis hjärta slog dubbla slag och han började sjunga.

”Smaken av kyssar som dröjer kvar, dröjer kvar. Luften vibrerar av du och jag, du och jag här.”

Kouji försökte titta på allt utom Takuya, men plötsligt var Takuya det enda som existerade i hela världen. Koujis blick var fast, som klistrad. Hans röst darrade, tog tonerna snett på ett sätt han inte brukade. Takuya sa nånting till en a personerna han var med, till en av sina lagkamrater. Koujis kinder var heta.

”Jag behöver dig! Möt mig i Gamla Stan nu ikväll, nu ikväll. Jag väntar i Gamla Stan, behöver dig hos mig ikväll.”

Hans mage värkte, slog kullerbyttor. En drink för många, rädsla. Vad skulle Takuya säga, göra, känna? Kouji visste inte ens vad han själv kände.

”Rädslan jag bar är sen länge död, länge död.”

Två år hade han haft på sig att smälta Takuyas önskan, förslag. Det som hade ändrat allt. Han var redo att testa nåt nytt, att ta ansvar på en ny nivå, så länge Takuya var vid hans sida. Han hoppades att det inte bara var alkoholen som fick honom att känna så, att han inte skulle ändra sig när morgonen kom.

”Stoppa en taxi, kapa ett tåg eller spring allt du orkar hit, bara ta dig hit. Möt mig i Gamla Stan, nu ikväll.”

Takuya gick närmare scenen. Kouji’s mage kändes tung, hans kinder brann. Vad skulle han säga? Vad skulle Takuya säga? Skulle de börja om igen, skrika, kyssas, älska? Hata? Kouji tog ett steg bakåt. Varför gick han upp på scenen?

”Som en skugga av den jag trott jag va’, nu börjar jag förstå, jag behöver dig.”

Koujis röst darrade. Han tog ett fastare grepp om mikrofonen. Hans hand darrade också. Takuya stannade. Såg på honom. Kouji sjöng refrängen, outrot. Folk applåderade, hurrade, och Takuya gick mot scenen igen. Kouji backade. Släppte mikrofonen och flydde.

--------

Kouji disappeared. Away from the stage, into the crowd and out. Takuya tried to hurry after him, but hands grabbed at him, held him back.

”I don’t have time”, he said. ”I need to…”

”Where are you going, handsome?”

Takuya broke free, but someone else grabbed him. It was useless. Kouji had probably gone up in smoke by now if Takuya knew him. Two years without a word, then this. Takuya let out a sigh. It was his fault, he shouldn’t have said anything. But Junpei and Izumi had seemed so happy with their kids and Takuya always spoke before he thought.

”When are we getting some?” he had asked. Like an idiot, and Kouji had exploded. And Takuya exploded. And then it was over. Kouji deserved better and Takuya hadn’t tried to hunt him down, contact him, reach out. But the nights had been lonely, the days had been cold.

A hand grabbed Takuya’s and dragged him towards the door.

”He’s a fucking idiot”, the owner of the hand said. ”Bet you don’t even know where Gamla Stan is.”

Takuya shook his head. The handowner shook theirs.

”Absolute idiots. The both of you. He’ll be at the harbor, probably thinking about joining one of the ships.”

Takuya was pulled into the night. His jacket still left inside. He wouldn’t see that one again he guessed.

”This street down to the water, then to the left. He’ll be easy to miss.”

They gave him a shove. Takuya turned towards them.

”Who are you?”

”Balderdash, my friends call me Balder. You may call me Your Majesty.”

Takuya snorted. Balder put a hand over his face and shook it.

”Go. He’s waiting for you.”

[a/n: If I knew Japanese I’d change the language AGAIN here, but alas I do not so English it is]

Takuya went. The night was warm. Loud. Lots of people still out and about. It was the middle of July, the height of summer. There had been a friendly game of football between Sweden and Japan, which Sweden had lost, and which was the reason Takuya was in Sweden. The thought of meeting Kouji there? Hadn’t even crossed his mind. Why would Kouji be in Sweden of all places?

But Kouji was here. Waiting for him, if Balder was right. Takuya hurried his steps, down the street, too the water. The water was still, a few boats crossing it. Takuya turned left and started running. Would he recognize the harbor? Boats were parked all along the sidewalk and he felt like he was already there.

The sidewalk got wider, opened up to almost look like a townsquare. There was a statue in the middle of it, a shadowy figure next to it. Looking out at the boats, shifting their weight from one foot to the other. Takuya slowed his steps. Kouji. What was he going to say? What would Kouji said? Kouji turned towards him, hands in his pockets, and Takuya stopped.

”...Didn’t know you knew Swedish”, he said.

”It doesn’t come up in conversation often”, Kouji answered.

He seemed nervous. Kicked the ground. Takuya put his hands in his pockets.

”I don’t know Swedish though”, he said.

Kouji laughed, but it died out again.

”I shouldn’t have”, he said. ”I’m a bit drunk.”

Silence. It seemed to stretch into eternity. Takuya scratched his arm.

”Sorry”, he said. ”I shouldn’t have… I should have thought before I spoke.”

He wasn’t sure Kouji remembered the fight, what had led up to it, but Kouji shook his head.

”I shouldn’t have shot it down”, Kouji answered.

He walked over to a edge of the harbor, sat down. Takuya sat down next to him. A swan crossed the water, disappeared under a bridge. They had never been nervous around each other before. Takuya didn’t like it, but what if he scared Kouji away for another 2 years?

”I never needed a kid to be happy”, Takuya said. ”I was happy with you. With how everything worked between us.”

”Yeah…” Kouji looked at the water. ”Did you mean it though? Did you want one?”

Takuya considered. He wasn’t sure. It had always been a goal in life. Get married, have kids, be a good member of society. Junpei and Izumi seemed to enjoy it. The kids were great. Takuya looked at his hands.

”I should, shouldn’t I?” he asked.

”We never did what we should”, Kouji answered.

He was right. Kouji was always right. Takuya looked at the sky instead. Cloudy, the moon peeking out between the clouds.

”I think I do”, he said. ”Eventually, when my career has calmed down. Or if you stay at home for longer. Not right now, but later.”

”I don’t think I would be a good parent”, Kouji said. ”I don’t know how to.”

”I’m not sure anyone knows.”

Silence again, but this time it felt calmer. A cloud covered up the moon and someone walked past behind them, singing loudly into the night.

”What does this mean for us?” Takuya asked.

”I don’t know”, Kouji said. ”I’ve missed you. If you want to have kids… I could try?”

Takuya shook his head.

”No, I… don’t mind never getting kids. It’s fine. If you don’t want kids…”

”Not right now”, Kouji said. ”I’m not ready, if I’ll ever be.”

”That’s fine.”

Takuya stood up, held a hand out to Kouji.

”Are you coming back home?” he asked.

”I’ve got a trip to Finland coming up”, Kouji stood up as well. ”Maybe after that.”

”That’s all I ask for”, Takuya answered.

He grabbed Kouji’s hand, pulled him closer and got up on his toes, kissed him. Kouji wrapped his free arm around Takuya.

”I’ll see you at home then”, Takuya said.

Kouji smiled. Let go of Takuya and nodded.

”I’ll see you at home.”

He left. Takuya watched as Kouji walked along the harbor, crossed a street and disappeared among the bushes and trees of Kungsträdgården. He felt lighter. Kouji was his again. He smiled and made his way back to the hotel. The world was brighter, the moon once again peeking through the clouds, and the future was once again shining.

[saraminia]

Vi står på gatan, bryter meningar i mörkret

Utanför stadens finaste hotell

Och dina händer ber mig sova över

Som ett sätt att säga – tack för ikväll

Lät du henne komma närmre

Var hon vackrare än mig

Det finns dagar som jag tänker

Mer på henne än på dig

Jag går bredvid men halkar efter

Jag orkar inte springa mer

Försökt att visa dig med blicken

Men det är inte mig du ser

Den här platsen är nån annans och jag måste hitta ut

Hur ska man älska nån som har älskat nån förut

Vissa stunder kan det kännas ensamt

Om du undrar vad jag tänker på

Så jag håller hårt och kryper tätt intill dig

Som om hon skulle försvinna då

[inthenimtime]

Uppsala håller på att döda mig långsamt. Jag hatar varenda hörn av den här stan men jag har utmattningssyndrom och klarar inte att tömma lägenheten så jag får loss miljonerna som skulle låta mig köpa mitt naturnära vid sjö drömhus/stuga. Det är så hemskt att ha möjligheten och drömmen inom räckhåll men inte fysiskt ha orken att utföra det och platsen jag tvingas vara på tills jag kan bryter ner mig själsligen mer och mer för varje dag. Varför händer aldrig goda cirklar? Varför dyker det inte upp nån i mitt liv med samma dröm som har bil & styrka kvar? Finns säkert många som vill samma sak som jag men inte ekonomiskt har möjlighet. Det har jag, men jag behöver fysisk styrka och handlingskraft än jag besitter helt på egen hand.

[midvintertiden]

Tystnad och kyla. Det är exakt vad det är. Signalerna som inte går fram. Drömmen som väckte en förvirrad mitt i natten. Mardrömmen som visade sig vara verklighet. Blicken tom och ögonen torra.

Det har varit så ett tag nu. Allt är bara inget. Kommer ihåg sista gången, sista gången leendet sprang ut genom dörren. Ut i mörkret och allt det som väntade. Skrattet som nu ekar mellan de tomma väggarna och platsen som aldrig mer kommer att fyllas.

Kompisarna som stått kvar, fångade av musikens hypnotiserande melodier. Orden som inte kom fram. Uppslukade av nattens lyster gick man hem. På morgonen började tankarna igen. Tankarna på vad som egentligen hade hänt. Meddelanden och samtal som precis som de andra bara möttes av en enorm stillhet.

Den natten försvann det där leendet. Skrattet hördes aldrig mer. Ett obarmhärtigt lugn följer med det som är så svårt att sätta ord till. Tystnad, en evig tystnad, och kyla, en bitande och känslolös sådan. Skulden som långsamt äter upp en. Drömmen man mer än allt vill vakna upp ifrån. Tårarna som till sist letar sig ned och biten som aldrig mer kommer tillbaka... Förlåt mig

[petterbrorson]

Den gamla sågen, akvarell, 36x26,5 cm

Förra sommaren tog pappa med mig på en rundtur till vackra platser i den delen av Värmland där jag växte upp. Det sista stoppet var de här lämningarna av en gammal såg. Det var som att se en uråldrig ruin i skogen, där träd, mossor och lavar hade börjat återta strukturer byggda av människan, men den här sågen var i bruk ända till 1940-talet och sysselsatte sex (eller var det nio?) personer. Nu finns det en avverkningsanmälan på skogen runtom den här platsen, så jag vet inte vad som kommer att vara kvar av det här nästa gång jag som jag åker dit. Känns så sorgligt.

...

The old sawmill, watercolour, 36x26,5 cm Last summer, my dad took me on a tour of beautiful places around the parts of Värmland where I grew up. The last stop was these remnants of an old sawmill. It it was like seeing an ancient ruin in the forest, where trees, mosses and lichens had started to repossess the man made structures, but this sawmill was in use until the 1940's and employed six (or was it 9?) people. Now there's a notification for logging the forest around this place, so I don't know what will be left of this the next time I go there. Makes my heart sink.

[bruiisedfawn]

jag är platsen dem aldrig upptäckte, jag är en storm från ingenstans...

[testamentet]

När hon kom fram stod Daisy nosande vid en liten jordhög, viftandes på svansen som om hon precis gjort sitt livs fynd. Men det var inte vad Wyn hade väntat sig. Kniven såg gammal ut, nästan som något man skulle kunna hitta i en gammal jaktstuga. Hon tog emot den från Robert och vägde den i handen. Metallen var kall och ojämn mot hennes fingrar, och hon drog med tummen över det slitna skaftet. Det var vackert snidat, detaljerat på ett sätt som fick henne att tvivla på att den bara var en borttappad jaktkniv.

“Jag kan inte tänka mig att någon av Dudleys bara tappat den här och lämnat den att rosta.” sa hon lågt och höll upp den mot ljuset som sipprade ner mellan trädgrenarna. “Men du har rätt, det här är inga jaktmarker, den borde inte ligga här.” Hon såg ner på jorden där plasten legat, det mörka fuktiga lagret gav inga ledtrådar till knivens ursprung. Tankarna gnagde i henne, men hon skakade dem av sig. “Vi borde vända om. Jag misstänker att Daisy kommer behöva ett bad efter det här.” sa hon och gav instinktivt tillbaka kniven till Robert, men ångrade sig snart. Det fanns en aura kring den som hon inte riktigt kunde sätta fingret på, och som hon inte gillade, men om det verkligen var en kniv från Dudley’s, skulle den egentligen inte ligga i Gammons händer. 

De började gå tillbaka genom skogen. Hon hummade lågt medans hon mindes vad Robert sagt innan, att han kommit till insikten att han inte ville äga världen, en främmande tanke efter att ha spenderat senaste dagarna med Jonathan, och att Robert haft en värme i rösten när han beskrivit platsen som hemma. Det fanns en slags gammaldags charm i det han sa. Hon sneglade mot honom. Hon kände igen sig i det han beskrivit, även om hon själv hade en rastlöshet i sig som aldrig riktigt ville lägga sig. “Det du sa tidigare, om självklarheten att komma hem igen, det är fint att höra någon prata om vår by på det sättet.” sa hon till slut. “De flesta jag känner härifrån pratar bara om vad som saknas, vad de hade gjort om de bara kunnat ta sig härifrån. Men du…” hon sneglade på honom igen, ett snett leende i mungipan, “...du låter som någon som redan har hittat det de letar efter.”

För en kort stund glömde hon nästan att det hon hittat i livet, var något denna man var på väg att ta ifrån henne. Den bistra påminnelsen förintade leendet. Den täta skogen måste ha gjort hennes sinne dunkelt, det var inte klokt att hon tänkt så goda tankar om honom, han som var på väg att förstöra allt. I det plötsliga uppvaknandet ur dimman kom hon att tänka på kniven igen, den hade något hon inte kunde sätta fingret på. “Tror du Daisy har grävt upp något som egentligen borde fått stanna begravt?” Men hon visste vad den egentliga frågan var, och i ljuset som sipprade fram när skogen öppnade upp sig, kände hon en styrka i att våga ställa den. “Om du visste att något du gjorde skulle förändra allt för någon annan, skulle du fortfarande göra det?” När de sista orden lämnade hennes läppar visste hon inte vem hon ställde frågan till, Robert, eller till sig själv.

[atsvensson]

Spelare i IFK Göteborg bodde på platsen där en bomb sprängdes

Spelare i IFK Göteborg bodde på Tegnérsgatan på Heden i Göteborg där en bomb sprängdes nyligen. På adressen har det uppgetts att en släkting till en fotbollsagent bor. Bomben har därför antagits ha en koppling till den så kallade fotbollsagentaffären men nu har Göteborgs-Posten grävt fram en annan möjlig koppling. På den aktuella adressen bor nämligen en spelare i IFK Göteborg och det har…

[trafikskolan]

Förstå kostnaderna för MC-kort och körlektioner

Man undrar ofta hur mycket ett MC-kort (motorcykel) eller körlektioner verkligen kostar när man funderar på att ta antingen. Att förstå de faktorer som påverkar denna prissättning är avgörande, oavsett om det gäller kostnaden för att skaffa MC-kortet eller MC-priset för körlektionen. Plats, utbildningsleverantör och graden av talang som behövs kan alla påverka dessa utgifter. Att veta hur kostnaderna fördelas kommer att hjälpa en att vara redo för dessa ekonomiska förpliktelser.

Vad påverkar kostnaden för MC-kortet?

Den som vill köra en motorcykel professionellt måste tänka mycket på MC-kortets kostnad . Många faktorer kan påverka priset för ett MC-kort, inklusive typen av kort och de standarder som fastställts av det utfärdande organet. Den särskilda licensen som behövs avgör de olika typerna av MC-kort som finns tillgängliga. Oavsett om det gäller ett elevtillstånd eller ett fullständigt MC-kort, är det viktigt att ta hänsyn till inte bara de administrativa kostnaderna utan även eventuell utbildning eller test som måste avslutas. Att känna till MC-kortets kostnad garanterar att kandidater kan fördela sina pengar för sitt motorcykelkort med noggrannhet.

Undersöker Körlektion MC Pris

Att lära sig köra motorcykel kräver också stor tanke på MC-priset för körlektionen. Priserna för körlektioner kan variera beroende på området och instruktörens erfarenhet. Vissa områden kan kräva flera kurser innan provet, vilket skulle öka de totala kostnaderna. Priset för lektionerna kommer också att bero på faktorer som längden på varje klass, platsen och körskolans rykte. Att undersöka flera möjligheter och bestämma det bästa MC-priset för körlektionen för de avsedda inlärningsresultaten är ganska viktigt.

Hur utbildning påverkar de totala kostnaderna

Totala kostnader kan i hög grad påverkas av graden av utbildning som behövs för att få ett MC-kort och överväga körlektionens MC-pris. Behöver ofta fler klasser, höjer nybörjare den totala kostnaden. Nya motorcyklister, till exempel, som saknar tidigare erfarenhet, kan behöva mer tid och undervisning än de med gedigna kunskaper om ridning. För att känna sig kompetent på vägen måste man ta hänsyn till den totala lektionsräkningen utöver kostnaden för varje klass.

Dolda kostnader att överväga för MC-kort

Bortsett från den initiala kostnaden för MC-kort, kan det medföra outtalade kostnader att få ett motorcykelkort. Vissa personer kan till exempel behöva betala för ytterligare teoretiska eller praktiska prov. Dessutom kan omläggning av kurser, leasing av motorcyklar för klasser eller till och med spendera på ytterligare studiematerial öka kostnaderna. Att se till att alla möjliga dolda utgifter är inkluderade kommer att hjälpa till att skapa en mer realistisk budget för MC-kortsanskaffning.

Maximera din investering i körlektioner

Även ompriset för körlektionen MC uppenbarligen är viktigt, kan investeringar i bra utbildning över tid ha en betydande inverkan. Även om valet av en välrenommerad körskola kan kosta mer initialt, kan det resultera i färre lektioner och en bättre chans att klara ett prov. Lärare i toppklass kan också erbjuda mer anpassad undervisning, vilket påskyndar och förbättrar inlärningen för sina elever. Att maximera investeringen i dessa kurser garanterar att nya motorcyklister är mer redo för vägen, vilket ökar förtroendet och säkerheten.

Slutsats

I huvudsak kan kostnaderna för att skaffa ett MC-kort och MC-kostnaden för körlektionen variera, men att känna till de faktorer som påverkar dessa priser kommer att göra det möjligt för förare att göra kloka bedömningar. Att undersöka flera utbildningsleverantörer och jämföra deras priser hjälper dig att garantera att du får det bästa värdet för utbildningen. Med tanke på alla delar av utgifterna - från dolda avgifter till lektionslängd - kan ryttare budgetera bättre. Besök trafikskolan.nu för mer omfattande information där människor kan upptäcka professionella utbildningar, lära sig mer om de särskilda utgifterna och få tillgång till användbara resurser som tillgodoser deras efterfrågan.för mer information:- körkort motorcykel pris paket körkort