#läse

[thatcakelovingwitch]

Ich han das eif müesse mole xD. D Bildidee isch vo @gemaydin :)(ignorieret die absolut schlimm gmolte Pikachu Unterhose)

[whitewaterpaper]

Satans Fotspår (Margit Sandemo).

Serie: Sagan om Isfolket #13.

Författare: Margit Sandemo.

Publicerad: 2019.

Medium: eBok/Jentas.

Läses tillsamans med @kulturdasset i vår läsecirkel.

Delmål 1 (Kapitel 1-3).

En inledning som ger en bra start på storyn. Redan nu blir man nyfiken på vad det är för person/varelse som har börjat röra på sig. Gillar hintarna vi får på att detta kan höra ihop med en ”ny” gren av isfolket eller rentutav Kolgrim. Det här är ju något som Tengel en gång förutsåg och försökte hjälpa till med från sin sida. Hoppas bara det inte blir en massa tjat om Sol nu igen bara.

Första kapitlet rensar dessutom ut bland karaktärena, många av de äldre skickas vidare och somliga familjegrenas framtid är rentutav hotade. Själv börjar jag känna att det kanske är dags för ett besök hos ättlingarna i Danmark.

Lite hoppade jag till vid ordvalet ”fnask” som kändes direkt okarakteristiskt för Sandemo, och längre fram används ”gatflicka” som kändes mer hennes stil. Scenerna med Haltepinken kändes i hjärterötterna, och jag hoppas vi får följa honom ytterligare.

Nu är Domenic och Villermo på väg mot Niklas. Jag ser fram emot att se vad det är Som de tillsammans skall göra.

Delmål 2 (Kapitel 4-7).

Inte helt oväntat så hamnar Haltepinken på Gråstensholm, han räddas undan en säker död av Dominic och Villermo, där den senare är den första som faktiskt förstår honom. Han kommer med all säkerhet hitta ett tryggt hem på Gråstensholm, som ju alltid vurmat för samhällets utsatta. Haltepinkens roll känns nu rätt klar? Men vi får säkert en uppdatering till när de 4:s gäng kommer hem.

Först tyckte jag att det gick jäkligt fort att hitta och konfrontera ”besten”, men insåg att det snarare är bokens tunnare format i kombination med det hårdare läs schemat som spelar in.

Man springer dock ihop med kapten (o)Dristig först, som har för avsikt att behålla vinsten för sig själv.

Villermo blir som vanligt instrumental för att kommunicera med ”besten” som nu allt mer framstår som en av Isfolkets drabbade. Framför allt att han viker ned sig inför Tengels uppenbarelse. Det är avgjort en spännande idé att denne skall omdanas till en ny ”Tengel den gode”.

Gillar för övrigt att det i slutändan visade sig att ”besten” inte kunde döda med blicken.

Det har tidigare luftats att det finns så få arvingar inom släkten, och redan här blir man varse att nya karaktären ”Elisa” (av Klaus-börd, och på visar viss inteligens) kanske blir viktig biståndsdel. Återstår att se om det är med ” besten” eller med Alv. Även om den senare låter föga trolig.

Delar av ”besten” och hans bakgrund (det vi får reda på här) låter nästan lite inspirerat av Tarzan. Tänker då främst på idén att göra en gentleman av ett vilddjur.

Delmål 3 (Kapitel 8-11).

Bra delmål, dels får vi lära känna ”besten” lite närmare och visst är det lätt att tänka på Hannah när han talar om vem som lät upp honom? Jag minns vagt från första/andra boken om att Hannah matade en varelse? Eller talar om en avkomma? Och ingen visste väl hur gammal hon var? Nåväl jag tror det är längre bort än andra generation och Silje konstaterade väl att Hannah och hennes bror omkom i anfallet? Klart verkar det dock att ”Besten” är av Isfolket. Hur, om det är via Hannah eller Kolgrim återstår att se.

Jag är också lite fundersam kring hela det här med ”Isfokets Skatt”, många av de drabbade har ju mycket riktigt visat ett märkligt intresse för den. Oftast utan att veta hur den skall användas. Men är det inte så att den riktiga skatten är recepten/formlerna? Örterna lär ju kunna ersättas?

Väntat var kanske också att Elisa skulle få smaka på ”Bestens” djuriska drifter. Sandemo behåller en relativt bra balans på scenerna, och jag gillar hur hon plockar in ”bergtagen” i hennes fall. Sedan kan man ju ha sina åsikter om Villermo verkligen är rätt person att prata om naiva flicker som faller för fel person. Överlag har Sandemo nästan en elak ställning till Elisa :

”Fastän Elisa i stort sett blivit uppfostrad på Lindallén, hade hon inte intellektuella resurser nog för att kunna tänka som de. Elisa tänkte med hjärtat.”

Jag skulle säga att Villermos beteende i två böcker knappast kan kallas för intellektuellt, eller ens intelligent. Men då hette det ”Kär och Galen” tror jag va?

Nu får vi se hur det avlöper. Är det så att det är Elistrand som skall få sig en ny arvinge genom Elisa? Eller är det för bisarrt? Kaleb har lämnat oss (eller ja på raden 12:e kapitlet) och Mattias verkar hänga på en skör tråd med. Vankas det sålunda åter ett besök i Isfolkets dal? Niklas, Dominic och Villermos uppdrag är långt ifrån fullbordat.

Delmål 4 (Kapitel 12-14).

Den här boken knyts ihop ungefär som man förväntar sig. Ulvhedin (aka ”Odjuret/Besten”) återvänder till Gråstensholm och kommer mycket riktigt bosätta sig på Elistrand när det blir dags.

Jag kan också tycka att det är lite av en glorifiering av kvinnans influens på mannen att Ulvhedin återvänder och nu tänker bli en ny Tengel den gode för Elisa och sonen Jon.

Vad gäller Ulvhedins härkomst tycker jag det känns väldigt krystat med en parallell ättelinje stammad från Tengels syster Sunniva (Sols mamma). Att hålla på all information som ett försök till cliffhanger tycker jag bara var löjligt, jag blev nog bara mest irriterad över vad som i princip är ett onödiga makeri.

Och så hela grejen med ”Trolldomsskatten” ... Sandemo gör en jättegrej av den. Låter Ulvhedin dras till den. Men jag vidhåller ändå att det är kunnskapen som är skatten. Det här är nog seriens mest löjliga detalj.

Sammanfattning.

På det hela taget är det en ointressant inlaga i Isfolket-eposet. Den är fullsmetad med löjliga detaljer, inget intressant av vikt händer och det lilla som möjligen skulle kallas det sparas till en kommande bok. Sandemo har dessutom en säregen pladdrig berättarteknik som jag finner mer och mer irriterande ju fler andra böcker jag läser. Trots det tänker jag fortfarande försöka ta mig igenom alla böckerna i serien.

[forislynx]

De gamla filosoferna tänkte (av begripliga skäl) mer än de läste. Det var därför de höll sig så strikt till det konkreta. Förändringen kom med boktryckarkonsten. Det läses mer än det tänks. Vi har inga filosofier, bara kommentarer. Det är andemeningen hos [Étienne] Gilson när han säger att den tid då filosoferna ägnade sig åt filosofi har lämnat plats för en tid av filosofiprofessorer som sysslar med filosofer.

Albert Camus, Anteckningar II : januari 1942 - mars 1951

[womb-man]

Lite skoj att sossarna kallar skolan för tjejskola när lärare har en tendens att rikta sin undervisning mot killar, men antar att allt som inte är 100% för killar är helt omöjligt för dem att hantera. Skolan skall endast handla om krig, fotboll och träslöjd. Alla böcker som läses ska vara typiska killböcker och endast ha manliga huvudkaraktärer. Tjejer får anpassa sig eller något.

[schwimmtagebuch]

Als ich bei Solange auf dem Boden saß und Adam auf der Pritsche, hat er mich einmal so liebevoll angeschaut, als ob er stolz auf mich wäre. Heute war er so warm und zärtlich, er lag auf seinem Platz in der Sonne, und ich bin zu ihm hingegangen, um mich zu verabschieden. Er las wie immer im SPIEGEL, ich habe ihn gefragt, ob ihm der SPIEGEL so gut gefalle, er hat mir erklärt, dass sie den SPIEGEL abonniert hätten, er läse immer die alten Nummern (das wäre halt eine richtige Zeitschrift!). Wohnt er doch noch zu Hause, wohnt er mit seiner Schwester zusammen? Habe ihn gefragt, wie er noch heiße. Ich war nicht mehr verlegen. Er hat gesagt Kranz, habe ihn gefragt, wie man das schreibe, mit tz oder z, ganz normal, Kranz! Was für ein Name! Er hatte etwas auf der Stirn, es sah so aus, als ob ihm die Haut abginge, habe ihn gefragt, was das sei. Salz für die Kopfhaut! Meine Schwester macht das auch immer. Ich bekomme auf alles Ausschläge! Jetzt liebe ich ihn noch viel mehr. Er war so liebenswürdig. Ist er deshalb so abweisend, manchmal? Voriges Jahr hat er sich einmal vor mir versteckt und ich dachte, er sei böse auf mich, aber er hatte sicher wieder irgendeine Allergie oder Allegorie. Er hat mir erzählt, dass er jetzt bald ins Kamptal fahre, weil Kirtag sei, das sei ein gesellschaftliches Ereignis, er lacht. Er erzählt mir von allen seinen Reisen und dann sagt er: Aber jetzt habe ich genug davon, jetzt bin ich gesetzt. Er lacht wieder.

[leibhaftige]

Ich verbrachte meine Nachmittage in einem Park in der Stadt und tat so, als läse ich Horaz. In der Abenddämmerung strömten die Leute aus der Metro auf die Straßen. In Paris müssen sogar die U-Bahnen schön sein.

(Jenny Offill: Amt für Mutmaßungen)

[caprano]

Streiflicht

(SZ) Immer dann, wenn es um das Königshaus schlecht steht, erinnern sich die Leute im noch vereinigten Königreich daran, dass die Windsors eigentlich Deutsche sind. Tatsächlich wurzelt der Stammbaum des immer noch neuen, dritten Königs Karl, der sich Charles nennt, in Sachsen-Coburg-Gotha, in Hannover und ein wenig auch in Glücksburg. Diana, die vielbeweinte, erregte sich angelegentlich über ihre "schrecklichen deutschen Verwandten". Sie gab damit einem in Manor Houses unter Lords und Ladies bis heute verbreiteten Ressentiment Ausdruck, dass Corgis, Barbourjacken und Landrover auch nach vier Generationen noch keine Briten, geschweige denn Engländer machen. In diese Kerbe schlägt jetzt auch eine neue Biografie über König Charles. Deren Autorin Catherine Mayer meint, dass Charles auch wegen seiner deutschen Wurzeln ein begeisterter Homöopath sei.

Bekanntlich ist die Homöopathie eine Art zivilgesellschaftlicher Voodoozauber, der in erster Linie in Deutschland, Österreich und der Schweiz praktiziert wird, auch wenn er durchaus Anhänger (m/w/d) in anderen Teilen der Welt hat. Hierzulande gibt es jene, die an die medizinische Wirkmächtigkeit der kleinen Kugeln glauben, und jene, die das nicht tun. Für Letztere ist die Homöopathie mangels wissenschaftlicher Untermauerung Placebo-Humbug; für Erstere ist sie Teil eines Lebensstils, den sie sich nicht schlechtreden lassen wollen. Weil es zum deutschen Charakter gehört, Dinge sehr ernst zu nehmen, gäbe es in beiden Lagern erhebliches Potenzial, sich zur Verteidigung der jeweils eigenen Position mit Sekundenkleber am Gesundheitsminister zu befestigen, würde ein solcher Akt nicht als in sich gesundheitsgefährdend angesehen. Jedenfalls ist die Homöopathie, erfunden vor gut 200 Jahren vom sächsischen Arzt Hahnemann, tatsächlich etwas typisch Deutsches wie etwa Wanderers Nachtlied, das Nackttanzen in den Zwanzigerjahren oder die mystische Beziehung zum Wald einschließlich der jüngeren Humanisierung von Bäumen durch Fernsehförster.

Als die Bild-Zeitung noch nicht bartlos war, machte sie beim unglücklichen Benedikt die Schlagzeile: Wir sind Papst. Heute könnte man schreiben: Wir sind König, weil unser Karl ja nicht nur Homöopath, sondern auch Gefühlsökologe sowie mittelsanfter Modernitätskritiker ist. Er fiele, wäre er nicht König, in Eppendorf, Haidhausen oder im Prenzelberg nicht sehr auf. Er würde bewusst und weitgehend fleischlos leben, führe Rad und läse hin und wieder die Zeit, von der er sagen würde, sie sei zwar nicht mehr ernsthaft politisch, gäbe ihm aber menschlich viel. Wahrscheinlich würde er die Grünen wählen, jedenfalls in Baden-Württemberg und in Tübingen. Und weil er privat krankenversichert wäre, würden ihm sogar die Kügelchen bezahlt. Eigentlich schade, dass wir keinen König mehr haben.

[thoth-the-scribe]

14:34 idag fick språkpolisen ett larm från Taxinge slott, utanför Södertälje. Förundersökningen visar på att ett alvarligt brått har begåtts

Kaffe the kallt vatten milimeter.

" Tyvärr så ser vi sådana här brått ofta på kaféer. Ibland är det bara te stavat med en apostrof ovanför E:et. Det är sällan så alvarligt, men att stava det med ett H, eller att använda den engelska stavningen t-e-a det är mycket vanligare. Och att dessutom glömma en punkt när man förkortar "med mera" det är mycket alvarligt. Det är M-punkt-M-punkt. En punkt per ord. Annars så står det millimeter" säger Språkpolis Anders Dahlén på Södertäljes språkpolismyndighet.

@svenskjavel

[kptncookapp]

Sweet & spicy – tastes nicely! 🔥 So get this colorful and Spicy Melon Salad with Parmesan in the #kptncookapp⁠⠀ ⁠⠀ -⁠⠀ ⁠⠀ Himmlisch süß & erfrischend scharf 🌶️⁠⠀ Gönn dir was für Augen & Gaumen und hol dir unseren Scharfen Melonensalat mit Parmesan 🧀⁠⠀ ⁠⠀ ⁠⠀ ⁠⠀ #salad #melon #spicy #scharf #melone #parmesan #cheese #läse #erfrischend #summersalad #salat #foodstylist #foodisfuel #heresmyfood #eatbetterfeelbetter #healthyfoodshare⁠⠀ #food4thoughts #cookingtime #recipeshare #recipe #homemade #cooking #dinnerideas #recipeinspo #dinnerinspo #dinnerisserved #hungry #eeeeeats #waskochstduheute https://www.instagram.com/p/Bz5Lm3io4Q0/?igshid=rgawghsh5n27

[swag-haz]

I have no news today so let me speak in my accent/dialect of swedish that is sadly dying out slowly

Så... ja... je venne it direkt wa je ska snakke åm me je kan snakke åm hu dyt såm fan rikti arkeologi böke ska wara?? Je will ba läse ba bök me nä de fan ska kåste 100 jävle euros, fjollträsk pris wa fan. Je skull it skriv e bok åm inge ka betala de?!? Fy fan

Lol

@swag-haz lol

[berndeutsch]

#Berndeutsch-Rap aus #Biel von #Nemo. Sogar zum mitlesen. 

[whitewaterpaper]

“Bravely”.

Författare: Maggie Stiefvater. Publicerad: 2022. Medium: eBok/Disney.

Läses tillsammans med @kulturdasset för vår läsecirkel.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel Prolog+01–03).

En bra start på boken, med en introduktion av brädets ”nya” pjäser: de två gudarna. Och man får en känsla av redan här att de två gudarna ständigt är i luven på varandra. Det är dels den Cailleach i formen av en gammal kvinna hon är känd både för att spela spratt och fuska tydligen. Samt den yngre, hamnskiftande, Feradach som jag inte riktigt hittar någon information om just nu. Min första tanke var att Cailleach är häxan Merida mötte som barn.

Att det är Feradach som Merida jagar efter i vinternatten är det dock ingen fråga om. Och hon är snart indragen i de båda gudarnas spel/lek. Intressant nog nämner Cailleach att hon har intressen i Meridas familj. Det här gör mig givetvis nyfiken på vad det är som pågår i det stora hela.

Som en sidonot fick vi en chans att läsa på mer om irländsk mytologi – som består av betydligt mer än pysslingar och tir-na-nog. Alla fyra varelserna som nämns här (bogle, pooka, brag och shellycoat) erbjöd intressant läsning.

Spelet Brandubh är en irländsk variant av det nordiska spelet Hnefatafl, som även kallas ”bräde” på svenska. Dagens variant av brädspelet ”Svälta Räv” har jag aldrig varit något stort fan av.

Delmål 2 (Kapitel 4–7).

På många sätt ett bra delmål: här får vi grundintrigen utlagd för oss med Meridas två vadslagningar. Dels ett med de två gudarna vi lärde känna i prologen, dels ett mer mondänt. Det senare vadet, där slottet plötsligt invaderas av en aggressiv styrka är säkerligen något som Feradach ligger bakom i någon utsträckning.

Ärligt vet jag inte om jag helt greppar idén med det förstnämnda kanske är det två gudar som roar sig först och främst. Helt uppenbart är dock att mor och far i DunBroch stagnerat. Här är mamma Elinor än mer en rabblande papegoja än hon är i filmen. Är det anledningen till att de nu ansätts av den här nya galningen kanske?

Vi får under det här delmålet iaf lära känna familjen DunBroch närmare. Inklusive Leezie vars stundande bröllop nu ställts in av oklara anledningar. Även det kanske något som Feradach ligger bakom? Jag är lite fascinerad över hur hon nästlat sig in i familjen och tydligen lyckas undkomma att få några krav på sig. Jag lämnar det öppet för här att Leezie är någon annan än den hon utger sig för att vara.

Just nu är jag precis som Merida nyfiken kring vem Eilean Glan är. Någon från Elinors förflutna helt klart, är det så att vi kommer få lära känna Elinors rötter i denna bok.

Jag ser det dock som föga troligt att Merida förlorar något av sina vad.

Delmål 3 (Kapitel 8–11).

Hinner hända en del i det här delmålet, att DunBroch är i behov av en förändring (typ en rejäl spark i rumpan) står väldigt klart nu. En av de första saker som jag noterar i delmålet är att jag antagligen inte kommer hålla mamma Elinor särskilt högt.

Det är en märklig samling som följer Merida på vägen när hon styr kosan mot sitt första delmål: Ardbarrach. Och de verkar ha sin egen festliga variant av att ha stagnerat. Iaf för kvinnorna där schemat varje dag följer en och samma ringande klocka. Vi får tyvärr aldrig riktigt grepp om vad tanken bakom detta arrangemang är, då Merida bestämmer sig för att schappa innan de får reda på detaljerna.

Intressant nog vill Hubert stanna, han har hittat sitt kall i livet oh trivs som fisken i vattnet. Här inser man vad tanken med de tre resorna kommer utmynna i: Meridas tre bröder (aka ”trillingarna”) kommer få chansen att växa upp på varsitt håll och få chansen att ses som individer. Även om Merida nu också inser att hon kanske själv inte nödvändigtvis kommer tycka om att hennes familj förändras.

Jag är fortsatt lite fundersam kring ”Leezie” och vilken roll hon spelar. Som karaktär är hon nästan främst i vägen, och jag är fortfarande öppen för att hon är något mer än bara en vimsig människa.

Delmål 4 (Kapitel 12–15).

Dessa fyra kapitel präglas av en viss eftertänksamhet, dels att Merida själv påverkades mer av Ardbarach än hon inledningsvis trodde. Sedan dels första jämförelsen henne och Feradach mellan. Och givetvis föräldrarnas reaktion på att Hubert valde att stanna. Eller, när det gäller det sistnämnda kanske bristen på reaktion. Visst är det fullt möjligt att det är så att de ser positivt på att Hubert vill träna mer och lära sig, men det går heller inte att utesluta att låta det bero även är det smidiga och icke-konfronterande svaret.

De intressantare delarna av delmålet är dock den lilla insikt vi får i Feradach, och att hans skiftande utseende gör det svårt för honom att förstå begrepp som familj. Vi får också veta att alla hans utseenden baseras på en människa som han fördärvat. Här tycker jag även reglerna kring den här vadslagningen blir lite grumliga, Merida måste arbeta kring ”här och nu” med sina tre förändringar medan Feradach alltså kan plocka vilken som helst av sina dåd? Jag kan heller inte låta bli att känna att Feradachs insats för den förlorade byn låter lite som en ursäkt för att få sprida död och förödelse kring sig.

Delmål 5 (Kapitel 16–19).

Föga förvånande stannar Elinor hemma när det är dags för nästa resa, trots att detta går till ett välbekant mål. Jag misstänker att vi någonstans under slutet av boken kommer få reda på vad detta handlar om. Nödlögnen om att hon måste stanna hemma måste ju komma någonstans ifrån mer än att bara vilja vara hemma. Undrar om det hänger ihop med den där underliga reaktionen hon hade när ”Eilean Glan” nämndes? Är hon intrasslad i något? Någon gud som lagt sig i? Var det inte Cailleach/Feradach som sade att hen hade intressen i familjen DunBroch? Och hänger Hamish alla rädslor ihop med mamma Elinors beteende?

Merida, Hamish och pappa Fergus ger sig av mot destinationen Kinlochy; en plats som Fergus varit på tidigare och håller i kärt minne. På resan dit får vi en vinkling om vad som kommer förändra Hamish: musiken. Tydligen släpper han sina rädslor då, och musikinstrumenten man ser i Kinlochy antyder att där Hubert finner sig själv i militären så kommer Hamish hitta sitt i musiken. Kanske kommer pappa Fergus också få sig ett uppvaknande i att hjälpa Kinlochy på fötter igen? Innebär det att den tredje resan kommer involvera Elinor?

Kinlochy verkar iaf vara på ruinens brant. Skall bli intressant att se vad som kommer hända. Feradachs entré på slutet av delmålet bekräftar att det är ett kungadöme i behöv av förändring. Och vi vet att hela slottet genomsyras av apati och hopplöshet, något får mig att misstänka att lösningen kommer ha med musik att göra.

Delmål 6 (Kapitel 20–23).

Bitvis fartfyllt delmål, med Feradach som bränner ned Kinlochy till grunden och ser på medan folket där bokstavligen går upp i rök. Trots Meridas vrede mot guden i det här delmålet så har jag på känn att hon kommer motbevisas i att han är en hjärtlös ande som inte bryr sig om någon. Här antyder han att Kinlochy under flera år fallit för frestelsen i girighet och missbruk. Vilket jag tror är en av anledningarna till att pappa Fergus vid hemkomsten verkar vaknat upp och börjar rusta upp slottet. Feradachs uttryck ”jag är inte grym, jag är naturen” påminner om sagan om sköldpaddan och skorpionen. Vilket i sig givetvis är en metafor för disciplin: ja du är giftig, men det innebär inte att du måste förgifta folk bara för det eller hur?

Även Hamish verkar ha hittat hem i musiken (som förutspått), som den yngste av syskonen ger mamma Elinor med sig och låter honom satsa på musiken. Lite nyfiken blir jag på Ila, som verkar både vara på Meridas sida och ha en gåva för att medla/gjuta olja på vågorna. Till skillnad från Leezie som är en karaktär jag fortfarande inte ser poängen med.

Besöket vid brunnen är intressant, speciellt sedan Feradachs handavtryck i en sten avslöjar att denne redan varit där och utövat handpåläggning på ödet. Mötet med Cennedig är intressant, men jag lämpar lite med att se den övergripande poängen med hela intrigen i den här boken. Från att ha varit relativt intressant inledningsvis, har mitt intresse för vad som pågår minskat lite för varje delm��l.

Delmål 7 (Kapitel 24–27).

Delmålet börjar med ett rätt fint kapitel där Feradach på sätt och vis försöker göra bot och bättring inför Merida genom att styra en grupp handelsresande till DunBroch så Hamish kan få sig en mer reseportabel harpa.

Elinor får ändan ur vagnen, och på sätt och vis visar varför hon rest väldigt lite. Det är lite av ett monster hon organiserat för att ta sig fram. Under den här resan talas det också en del om magi och en hel del intressant framkommer.

“She believed people came back again and again. To life. In different bodies. She heard about it from a bald man from somewhere in the south. She always said the first thing a bald man says when you meet him is always true and the last thing he says is always a lie.” (Kapitel 25).

Feradach verkar också ha påverkats en aning av Meridas vrede. Kanske beror det på att hon är den enda som ser honom som samma person hela tiden (utom då Leezie bär honom då). Antagligen påverkar det gudar lika mycket, om inte mer, att känna sig sedda? Det här delmålet är antagligen första gången som jag känner att Leezie förtjänar platsen hon tar upp i storyn. På sätt och vis finns en flagga om att Leezie kanske inte är den hon utger sig för att vara:

Her [Lezzies] hair was mussed and her eyes half-lidded with sleep; she looked, as ever, like she needed a bit of help. But her voice was wide-awake, and Merida, when she looked at Leezie, saw a little flash of the Cailleach’s green starlight in her eyes. Oh. (Kapitel 26).

Något förändras mellan Merida, dels så vet hon nu att Feradach påverkas negativt om han inte utför sina plikter, dels att även om Feradach skulle försvinna kommer en ny gud i hans ställe. Merida är nu också delvis medveten om den balans han säger sig försöka hålla.

Undrar jag om inte det här kommer sluta oavgjort? Och det var Cailleachs plan hela tiden? Det är uppenbart att Feradach och Merida båda hade/har att lära av varandra.

Delmål 8 (Kapitel 28–31).

En välkommen inblick i mamma Elinors bakgrund. Skall erkänna att jag inte riktigt visste vad jag väntade mig av besöket på Eilean Glan, men det här kom lite som en överraskning. Och ett antiklimax. För på något vis hade jag räknad med lite mer än så här. Nu blir det dit, säga hej och sedan återvända hem. Med ett möte med Dásachtach, det skall bli intressant att få veta vad han säger till Harris – helt uppenbart är att han precis som mamma Elinor fått känna förändringens vindar. Men jag vet inte riktigt om jag köper det som står i det här delmålet som den enda förklaringen till den handlingsförlamning Elinor verkar ha lidit av de senaste åren.

Leezie (det här delmålet förklarar delvis karaktären och varför hon fått en sådan inkluderande roll i familjen) verkar mer och mer glida in mot det religiösa/magi-hållet.

Delmålet knyts ihop (man skulle nästan kunna tro att jag planerade den efter snygga slut) med Feradach som ber Merida visa vad som förändrats. Vilket i sig är intressant, för det är tre (nåja, två och ett halvt iaf) delmål kvar.

Jag har fortsatt kluvna känslor för den här boken, bitvis är den intressant och bitvis kämpar jag med att se poängen med storyn.

Delmål 9 (Kapitel 32–35).

Intressant vändning att alla på DunBroch plötsligt ser Feradach på samma sätt, lite överraskande trots att vi visste att han redan påverkats av Merida på olika sätt. Kanske stämmer det som Merida sade att han inte förstod sig på fmailjer, tiden eller vad det är att existera. Var det en del i Cailleach plan?

För övrigt kan man fundera kring vad Illas kommentar till honom betyder?

“You looked a little different, I think, sir,” Ila said, and she gave Merida that private cat smile. “And I did, too. I wasn’t always this age!” “Yes, our Ila is ancient,” Elinor said.

Visst kan man tolka det som att Illa ”bara” blivit äldre, men är det så? Är det här ytterligare en vink om att Cailleach håller koll på dem? Log lite åt förvecklingen sedan där ”läraren” som föröddes i ett tidigare delmål söker sig till (tillbaka rentutav) Eilean Glan, och där hon fick plats eftersom Elinor tagit på sig en mängd flickor att fostra.

Hack i häl på Feradach dyker givetvis Dásachtachs sändebud upp och raljerar. Typiska mobbare som måste skrika, skräna och härja runt för att dölja sina tillkortakommanden. Vi får en vinkling iaf vad Dásachtach sade till Harris i förra delmålet, och tydligen var det ett försök att värva honom och det finns antydningar till att Harris är allt annat än ovillig. Så vad är det för förändring han behöver? Understödja eller underminera dessa åsikter att Dásachtach har rätt och föräldrarna fel?

Delmål 10 (Kapitel 36–39).

Man känner att det är dags att börja snöra ihop den här storyn. Att Dásachtachs försökte värva Harris lär inte komma som någon överraskning – även om jag personligen hoppats på något mer kreativt än så. Det leder iaf till att han och Merida får en chans att prata ut, och det visar sig att Harris med märkts av magi. Intressant nog får Harris vara en del av när Meridas vad med gudarna skall avgöras. Och nu fick vi äntligen reda på Leezie lyckades orma sig in i familjen, hennes mamma var tydligen jordemodern som räddade Elinor och en av trillingarna undan en säker död under förlossningen. Jag blev väl heller inte överraskad över att Ila egentligen var Cailleach i maskering.

Sedan har vi den fullständigt poänglösa upplösningen: Cailleach förkunnar med buller och bång att Merida vunnit och DunBroch förändrats tillräckligt. Men, att slottet genom Dásachtachs försorg ändå kommer läggas i ruiner. Så tar det ändå inte poängen av hela grejen med vadet? Är Cailleach ute efter mer offer? Vill vara den som kommer till undsättning? Eller är hela grejen att hon fortfarande inte lärt Feradach hela den läxa hon avsett för honom? Som det ser ut så väljer nu Feradach att bli dödlig till förmån att rädda Meridas familj och hem. Ett mirakel är med andra ord beställt, betalt och på väg att serveras.

Ännu ett delmål som avslutas med en passande Cliffhanger…

Delmål 11 (Kapitel 40–41+Epilog).

Dásachtach får lära sig den hårda vägen att lojalitet inte är något du kan tvinga fram eller ens kräva att få (visserligen fick hans armé lite hjälp på vägen med att öveerge honom, men han lär vara permanent nedmonterad nu). Cailleachs mirakel sänker sig över DunDroch och med den så faller hans armé samman för att återvända till sina familjer. Och hjälp kommer utifrån, gillar verkligen hur Ardbarrach får lite upprättelse och att den resan gav mer än att ”bara” vara en plattform för Hubert att växa upp.

Epilogen, med dess bakgrund om hur Feradach blev till är intressant och lite undrar man om hans grund som luftande i grunden var anledningen till hans skiftande utseende? Att ”Jakten på det namnlösa” skulle knyta an till Feradach kändes rätt självklart redan när det nämndes första gången.

Sammanfattning.

Det här är en trevlig bok, har ett lättillgängligt språk och jag gillar chansen att få kliva in i den irländska mytologin. Men jag måste erkänna att storyn som sådan inte riktigt tilltalade mig. Ju längre in i boken jag kom, desto mer poänglös kändes hela storyn, jag klickade aldrig riktigt med karaktärerna (eller snarare den här inkarnationen av dem) och tilltalades inte av grundintrigen med vadet mellan Merida och gudarna Cailleach och Feradach. Jag tycker den inte är dålig, men jag gillade den inte (tyvärr).

Conclusion.

This is a nice book; has an easily accessible language and I like the chance to step into Irish mythology. But I must admit that the story as such didn't really appeal to me. The further into the book I got, the more pointless the whole story felt, I never really connected with the characters (or rather, this incarnation of them) and wasn't attracted to the basic intrigue of the bet between Merida and the gods Cailleach and Feradach. I don't think it's bad, but I didn't like it (unfortunately).

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Cailleach @ en.wikipedia.org.

Bogle @ en.wikipedia.org.

Pooka/Púka @ en.wikipedia.org.

Brag @ en.wikipedia.org.

Shellycoat @ en.wikipedia.org.

Brandubh @ ancientgames.org.

Hnefatafl @ sv.wikipedia.org

[peilinsirpale]

Jag har börjat läsa Anaché igen och oj vad jag älskar denna värld och hur den beskrivs!

[mediocrelanguagelearner]

1.2.2022

(1/5)

Jag läste färdigt Emil i Lönneberga. Det tog mig bara två dagar men det var eftersom jag jobbade inte och stannade hemma. Det var roligt att läsa, jag tyckte om illustrationer. Jag också hittade en ljudbok på Spotify som läses av Astrid Lindgren! Så jag lyssnade på den andra halva boken, läste samtidigt och ibland läste jag på hög röst så att jag kan förbättra mitt uttal.

Den här boken köpte jag på Myrorna i Linköping, det minnas jag. Det var det första bok jag köpte i Sverige och det gjorde mig så glad, att jag hittade en bok av Astrid Lindgren. Jag har faktiskt en foto jag tog på kvällen den dagen när jag köpte boken!

[undsowiesogenau]

Nichts bemerkt

Verständlicherweise wenig beleuchtet wird in Tagebüchern, auch in diesem, die Zeit zwischen den Ereignissen, Eindrücken und Gedanken, die man für bemerkenswert hält, das Durchstreifen inneren Brachlands auf dem Weg zu neuen Sätzen. Jetzt gerade zum Beispiel liege ich, immer noch angenehm verkatert, auf dem Sofa, zu faul, zu notieren, wie ich’s gestern auf dem Bundespresseball fand, dazu von Ostern übrig gebliebene Pralinen mundend, Twitter lesend: Katzenbilder, Neues zum Pankower Messerstecher, Debatte über die Takes deutscher Intellektueller (Habermas, Kluge) zum Krieg. Jemand ist in Wien, jemand anders sucht eine Wohnung in Köln, einer hat was Neues über Panzer geschrieben. Alles könnte interessant sein, wenn ich es weiter verfolgte, genauer läse, mir Gedanken machte.

Früher dachte ich, dieses Nichtweiterverfolgen wäre verschenkte Zeit. Aber ich glaube, man muss manchmal so durch sich selbst hindurchstreifen, ohne zu genau hinzusehen. Faustregel: Wenn man sich hinterher gut fühlt, war es gut.

[thecrazyworldbuilder]

random stash of names made using a combination of both spanish and finnish entry for "elves" on wikipedia fed to a markov name generator:

Aldrandrad Aldre Aldrighet Alekt Alermedriga Aleza Alfarepres Alfarna Almen Almendska Alvas Alven Anskalf Atura Aturaba Aturandet Aturaras Avnad Avnica Belles Beran Berandes Beres Bildad Bildet Bildrepre Biliga Biling Bilken Bilkensk Billbakan Billt Blogi Blogía Bloknyttaba Bredresenus Bredrigicos Combredran Combres Combörst Comlinmot Comoriga Consindade Cosque Criatur Crigamngiv Cuenes Cueses Cueska Cuevag Cuevaratura Demin Deming Denes Deradoch Deres Deresenes Dermen Deska Dockså Dombruk Efornit Eforta Efterst Eftes Eladertilda Elfar Elfarna Elfornattan Elleza Enlinga Enskilken Entavna Enteratad Fellekt Femitt Femskan Femskt Fertigi Forde Fordemskan Fordighet Foriven Forivning Formenus Fornica Forta Fortilda Fortilidad Frång Fuevas Fäsen Fäsenteres Fördica Fördigar Fördiska Föres Förstal Försteres Försven Gamng Genlitt Genoriga Genskt Genteroen Geskrigt Granser Grarandad Gudock Gudockså Gudombruk Gudos Hombrepres Homlidica Indskillt Ingen Ingent Ining Inisländes Inmot Jämbruk Jämböred Jóveck Jóven Jóvendsk Jóver Jóvermági Jóvertabaka Jóvertillba Kalforniska Kalva Kalver Kanden Kollekt Kollt Kologica Koloka Kolos Laraba Larnal Logina Loging Logivnica Logía Loknytollba Lottrar Ländes Ländskriga Läses Läsuter Lånad Lånalad Långa Långica Manda Manskan Medrig Mendad Menden Menderepres Menser Menter Minda Mingen Minnitoll Mornintad Mottraba Mujer Mujeran Mujertfar Mytavninal Myttes Mágiver Mánica Máningsres Mániskrig Mánitollt Mångi Nademsk Nadoch Nalfellt Namngen Natal Natura Naturade Naturlin Nórdet Ocklinga Oftad Oftav Ofterabakt Oknytología Ordisländer Orivenskan Ormánitt Ornalarga Ornica Orninga Ortalv Ortide Poden Poder Podermen Poderniskan Podes Podet Queva Quevag Quevas Resen Senebär Senskalf Senus Sidad Skandskan Skansere Skilidar Slutt Slända Slände Sländrighet Sländska Släsen Sonser Sonska Splidiga Splig Spliga Staba Stabaktiven Stala Stalder Stalven Stertfarnit Störstår Svenebär Svere Svered Svernattett Sveroen Svunade Svunatt Svunatur Svunnebär Svunning Svunniskal Tigarninga Tilda Tilder Tildes Tiligamng Tilken Tilles Tillt Tivning Trandriv Trandskan Unalfellt Unatur Unnin Unningen Unniskt Upptran Upptras Uppträde Uppträderes Uranskildar Urliga Uternatur Uteroente Utventese Utverader Vareftere Varga Vidad Vidade Vidadet Vider Vides Vidiga Viktiv Vilda Vilde Vilderoen Vildes Villba Viventava Vivnad Väseres Väses Ytalareskan Ytalven Ytolles Ytollt Yttaba Yttava Yttavar Álfem Álfer Álfortavag Älvag Älvent Övenes Övense Övenus Övernalt