#sven-ingmar pettersson

[whitewaterpaper]

"The Island".

Författare: Peter Benchley. På Svenska utgiven under titeln: Fruktans Ö. Översättare: Sven-Ingmar Pettersson. Publicerad: 1979 (på svenska 1980). Medium: eBok/LuLu.com.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Då boken på svenska är out-of-print och inte finns tillgänglig som eBok läses den på engelska. Den svenska titeln och översättare tas med för referens.

Delmål 1 (Kapitel 1–2).

En bok som börjar intressant med att presentera en hel hop med människor, för att sedan oförhappandes ta livet av dem redan i första kapitlet. Inledningsvis en maklig fisketur och avslutningsvis ond bråd död. Andra kapitlet presenterar huvudpersonen Blair Maynard (som visualiseras för mig av Michael Caine som spelar huvudrollen). I ett rätt långt kapitel får vi en solid känsla av vem han är, och vad som ledde till att han hamnade där han komma skall och varför han tog med sig sin son. Hur han och hans chef förhåller sig till varandra och att Maynard uppenbarligen kommer gräva i de försvunna båtarna oavsett om hans chef vill det eller inte.

Dialogen i kapitel ett är inledningsvis jobbiga att läsa med hopdragningar som jag antar skall föra tankarna till intern lingo och dialekt. Gjorde en massa understrykningar i första kapitlet som jag kunde skippa.

Rätt bra start.

Delmål 2 (Kapitel 3–4).

Spretigt delmål, först ett kapitel med ytterligare några offer för vad som nu pågår i Bermuda Triangeln. Det här har jag lite svårt för i film, tv och böcker: när man introducerar en massa karaktärer bara för att ta livet av dem i princip samma kapitel. Jag förstår tanken, att vi skall bibehålla vetskapen av att det som hände i kapitel 1 fortfarande händer. Men det kommer bli enerverande om vartannat kapitel i boken kommer bestå av slumpmässiga mord på slumpmässigt introducerade karaktärer.

Mötet med kustvakten vet jag inte vad jag skall tycka om. Dels vet jag inte om jag tycker han säger och vet så mycket intressant så det borgade för att han med dunder och brak skulle förflyttas. Mycket av det han säger luktar konspirationsteorier lång väg, speciellt sedan han erkänner att försäkringar antagligen är en springande punkt i många båtars försvinnande, och det känns lite som om största skadan han gjorde var att förflyttats med dunder och brak.

Men att det finns en underliggande story till försvinnande som spänner över decennier är ju minst sagt intressant. Och hela delmålet knyts samman med Maynard som tar med sig sonen och drar till Miami. Sonen verkar ha ett visst vapenintresse, det skall bli intressant att se hur och när det passar in i storyn. Eller kanske snarare – om det blir under de förutsättningar som vi förväntar oss.

Delmål 3 (Kapitel 5–6).

Maynard raggar lift med flyg och shoppar vapen. Det sistnämnda står kanske för bokens obehagligare partier hitentills. Jag menar… jämföra att avfyra ett vapen (vilket som helst) med att käka chips lär definiera Usas lite märkliga förhållande till dem. Och givetvis så lyckas Maynard köpa vapen olicensierat. Ingen förvåning där.

Undrar om Katrines semesterresort hänger ihop med båtresorna första kapitlet? Annars känns det här som ännu ett lösryckt kapitel avsett för att chocka läsaren än att egentligen förflytta storyn framåt. Våldtäkts- och rånscenen är underlig hur som helst sett till hur anfallen gått till tidigare i boken. Det enda intressanta som händer är kanske kidnappningen på slutet.

Delmål 4 (Kapitel 7–8).

Och jag undrar om delmålet åstadkom så mycket. Far och son Maynard reser ut till en av öarna där det försvunnit bådarna men resultatet blir samma ”shit happens”-svar som tidigare. Det blir mest en del märkliga ordväxlingar som kanske leder någonstans längre fram? Gillade dock detaljen att man ombord på båtvraket hittade spår av gammeldags vapen.

Så piloten Maynard fick tag på var en klantpelle till fyllkaja – vilken underraskning.

Dena säkrar fortet hemma på Today medan Maynard undersöker storyn ingen vill ha. Hoppas vi får lära känna henne närmare och inte bara som en glorifierad sekreterare som hon känns som nu.

Delmål 5 (Kapitel 9–10).

Äntligen börjar det kännas som om saker går ihop till en story. Maynard och Maynard Jr råkar ut för samma typ av bakhåll som många andra. Men till skillnad från de tidigare scenerna så blir de tillfångatagna och inte dödade. Detta kan bero på att Justin var där som minderårig, någon form av rekrytering? Undrar om tjejen som nämns är samma som blev kidnappad i ett tidigare kapitel, eller om vi möter henne senare… Att de talar engelska tyder dock på att det här inte direkt handlar om en bortglömd och isolerad civilisation. Och allt tyder på att Windsor på riktigt visste vad som försiggick ute på havet.

Jag får intrycket av att det här handlar om ättlingar till Piratkaptenen Svartskägg, något som förklarar deras beteende med bakhåll m.m. och varför de inte förhandlar och försöker idka handel. Men också att det kanske utvecklats till en någon form av semi-religiös kult. Hela avslöjandet med Svartskägg kändes helt bananas och en del av mig ville instinktivt slå ihop boken[1]. En kvinna gör anspråk på Maynard Sr. Som avelshingst och resten av kapitlet fortsätter med en lätt bisarr och surrealistisk känsla.

Maynard Sr. verkar vara den första vuxna man tagit levande, samtidigt som man avfärdade Roche som en portugis. Den här Roche måste f.ö. vara en av förövarna på hotellet. Det förklarar varför han var så girig på penicillinet i och med att han ”alltid var smittad”. Intressant att det öppnas för här att Maynard kanske inte har en absolut dödsdom hängandes över sig. Kanske för att han bör samma namn som den man som en gång i tiden dödade Svartskägg.

Okej, stänga av läsplattan snarare, men det låter inte lika dramatiskt…

Delmål 6 (Kapitel 11–12).

Maynard läser på om historiken från människorna han blivit tillfångatagen av, och det är så simpelt att en pirat lämnade civilisationen och grundade ett samhälle helt baserad på piratverksamhet. Komplett med ett regelverk som både för klart att ”de är ett fritt folk” och att folk som försöker lämna gruppen/kollektivet blir skjutna direkt. Inte motstridigt alls… Samma regelverk gör klart att ingen över 13 får bli medlemmar i kollektivet – så Maynard ligger lite pyrt till men Justin har redan initierats och fått nytt namn.

Maynards flyktförsök var intressant, en del av mig anade från början att det skulle gå snett – för att om det varit så enkelt att man kunnat ta första bästa flytetyg och simma därifrån så hade man hört talas om den här gruppen människor tidigare.

Nu börjar Dena (tillsammans med Maynards ex-fru misstänker jag) leta efter Maynard på allvar. Troligtvis nu och inte tidigare eftersom jag misstänker att föga intressant kommer ske far och son Maynard.

Delmål 7 (Kapitel 13–14).

Hårda tider på ön, så tuffa att alkoholen ransoneras och kvinnorna, speciellt de prostituerade, avstår sin ranson för att skydda sig själva. Så den här ”jakten” de sätter ut på är välbehövlig. Maynard har alltmer börjat acceptera sin kommande död, men är orolig för Justin (förstås). Den senare börjar alltmer tappa greppet om verkligheten, och en del av mig undrar om det är mer än sprit han utsätts för?

Devon anar inte hur nära hon är att hitta Maynard, ett typexempel på när ”erfarenhet” (i detta fall pilotens) sätter käppar i hjulen för en. Scenen där Hizzoner ”dömer” droghandlarna tycker jag är rentutav löjlig. Snacka om att slå på stora trumman och rabbla bibelreferenser när man pissar på allmän lag och anständighet själv varje dag. Det är ju en bekväm sits att vara i där man inte behöver följa några lagar själv men utdela rättvisa till sina offer efter att man anfallit och rån-plundrat dem. Än löjligare blir det när Windsor från tidigare i boken dyker upp som gubben i lådan.

Delmålet avslutas med ännu ett misslyckat flyktförsök, här ackompanjerat av Manuels hjälp. Den senare som troligtvis hade för avsikt att göra sig av med både far och son Maynard.

Med två kapitel kvar är jag nyfiken på att se vad som händer nu, jag räknar fortfarande kallt med en någon form av räddningsaktion på slutet. Eller blir det Windsor som kliver in som en riddare i skinande rustning?

Den här boken är inte i närheten av lika bra som Hajen. Så mycket är klart.

Delmål 8 (Kapitel 15–16).

Ett underligt slut, på en i sanning rätt underlig bok. Det blir en sista plundring och Maynard får till slut göra upp med Nau. Den senare begår självmord när han inser att slutet är nära. Justin och till och med Manuel verkar vakna till sans under det här sista sjöslaget. Antar att båda pojkarna väldigt mycket agerat medlöpare för att skydda sig själva, man ser ju samma förnekelse över att man haft ett liv innan ön i Beth.

Florio för övrigt verkar vara den där kustbevakaren som Maynard pratade med i början av boken inser jag nu. Och officeren Maynard känner igen är säker densamme som de träffade innan helvetet brakade lös under en fisketur. Jag insåg också när jag konsulterade mina markeringar i boken att Manuel var med på den där första båten i första kapitlet i boken. Mary som blir tagen från turisthotellet var med och kidnappade far och son Maynard, sedan försvinner hon ut i periferin, henne kände jag dock igen vill jag minnas.

Sammanfattning.

Den är inte i närheten av Hajen men delar många av uppbyggnaden där. Till exempel det här att väldigt mycket under inledningen av boken spenderas med att cirkla kring ”monstret” utan att riktigt se eller höra det. Känslan av att det inte händer så mycket var nästan påträngande i somliga avsnitt. Det blir faktiskt (tyvärr) inte så intressant med Maynards fruktlösa sökande efter de saknade båtarna och hans kämpande med att få kontakt med sonen Justin. Och när det väl börjar hända saker så blir det snabbt bisarrt mer än spännande.

Att jag aldrig kopplade ihop Manuel på ön med Manuel i första kapitlet (minns inte ens att namnet nämndes) och att jag bara vagt visste att namnet Florio var av betydelse visar på en av bristerna med boken. Utöver far och son Maynard så fastnar helt enkelt inte karaktärerna i minnet om de inte återkommer ofta.

Kort sagt är det är en klart läsvärd bok, dock så har den kanske inte åldrats med samma grace som Hajen. Kanske finns en chock-effekt i historien som inte riktigt når fram till dagens möjligen lite mer luttrade läsare.

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Boken @ Libris.

[byneddiedingo]

Brigitta Petterson in The Virgin Spring (Ingmar Bergman, 1960)

Cast: Max von Sydow, Brigitta Valberg, Gunnel Lindblom, Brigitta Petterson, Axel Düberg, Tor Isedal, Allan Edwall, Ove Porath, Axel Slangus, Gudrun Brost, Oscar Ljung. Screenplay: Ulla Isaksson. Cinematography: Sven Nykvist. Production design: P.A. Lundgren. Film editing: Oscar Rosander. Music: Erik Nordgren. 

The Virgin Spring was probably the first Bergman film I ever saw, and it made a powerful impression that stuck with me. I think that's one reason why I have mixed feelings about it today. I remembered it as a simple tale based on a 13th-century Swedish ballad, in which a young girl on her way to church is raped and murdered, but from the ground where the crime took place, a spring of fresh water erupts miraculously. But watching it today I see a more complex story, full of moral ambiguities. The girl, Karin (Birgitta Pettersson), is not such a paragon as I remembered: She is spoiled and prideful, trying to sleep late and avoid the task of taking the candles to the church. She may not even be as innocent as she is thought to be: The servant, Ingeri (Gunnel Lindblom), who accompanies her says the reason she wants to sleep late is that she was out the previous night flirting with a boy. Karin's mother, Märeta (Birgitta Valberg), is on the one hand a religious fanatic given to self-torture, and on the other an indulgent parent unwilling to discipline her daughter. Karin's father, Töre (Max von Sydow), is divided between the Christian faith he has adopted and a furious desire to wreak revenge on the rapist-murderers. After he has killed the two men and the boy who accompanied them, he expresses remorse but also blames God for his daughter's fate. He vows to build a church on the site, and the spring gushes forth, but as a miracle it seems like a somewhat anticlimactic response to the horror that has gone before. (It's not like the site, where running water is copious, even needs another spring.) Bergman for once is working from a screenplay he didn't write: It's by Ulla Isaksson, which may be why the film is poised so ambiguously between Christian affirmation and Bergman's usual bleak alienation. It is, however, one of Bergman's most beautifully accomplished films, joining him with the cinematographer Sven Nykvist, with whom he had worked only once before (seven years earlier on Sawdust and Tinsel), and with whom he would form one of the great working partnerships in film history. In its evocation of medieval narrative and meticulous re-creation of a milieu (the production designer is P.A. Lundgren), it's superb. But as a film from one of the great modern directors it seems oddly anachronistic and insincere.

[dderdan]

Jungfrukällan, The Virgin Spring, 1960

[foreignflicks]

Film: Jungfrukällan (The Virgin Spring) (1960) Language: Swedish Subtitles: English (Auto Translation Available)

Director: Ingmar Bergman Producer: Ingmar Bergman, Allan Ekelund Writer: Ulla Isaksson Screenplay: Ingmar Bergman Cast: Max von Sydow, Birgitta Valberg, Gunnel Lindblom, Birgitta Pettersson Music: Erik Nordgren Cinematography: Sven Nykvist Editor: Oscar Rosander Distributor: Janus Films

Description: Jungfrukällan "The Virgin Spring" is a 1960 Swedish film directed by Ingmar Bergman. Set in medieval Sweden, it is a rape and revenge tale about a father's merciless response to the rape and murder of his young daughter. The story was adapted by screenwriter Ulla Isaksson from a 13th-century Swedish ballad, "Töres döttrar i Wänge". The film contains a number of themes that question morals, vengeance, and religious beliefs. The film won the Academy Award for Best Foreign Language Film at the 1961 Academy Awards and other honours. It was also the basis for the 1972 exploitation horror film The Last House on the Left.