#jude i sverige

[my-jewish-life]

We'll see how this goes, but it's worth a try!^^

Any swedish jews here, or jewish converts in sweden? I'm looking to get more friends in Sweden, bonus points if you are in the Linköping area!^^

Finding a jewish community is so here, especially when you live so far away from a synagogue:(

Dm me if you wanna be friends^^

[hamishkan]

Gör upp med judefientlighet

Texten publicerades som debattartikel i tidningen Dagen 22/6-2017

På frågan från Kung Ludvig XIV huruvida några argument för Guds existens kunde presenteras, påstås Blaise Pascal ha svarat: ”Judarna, Ers Majestät”. Anekdoten finns i flera versioner, så sanningshalten i dialogen kan betvivlas. Kärnargumentet – det judiska folket som bevis för Guds verkande i världen – slår dock rakt in i modern forskning om den nytestamentliga gestalten Paulus, och därmed i nytestamentlig exegetik.

Hur Paulus såg på sitt folk Israel blir definierande för kristenhetens självbild: är judarna alltjämt navet i Guds frälsningsverk, Herrens utkorade folk vars blotta existens är det främsta beviset på Guds trofasta person, eller blev Jesu livsverk den stora brytpunkt då Gud skapade ett nytt folk, Kyrkan, med medlemmar från jordens alla nationer, fritt från etniska förtecken?

Inom Paulus-forskningen kan denna positionering beskrivas som konflikten mellan en traditionell kristen tolkning kontra det ”radikala” nya perspektivet, allt oftare benämnt Paulus inom judendomen-perspektivet.

I det första lägret menas Paulus ha sett kristendomen som en ultimat religiositet, som ersatte den antika judendomen (s.k. ersättningsteologi), eftersom judarnas tro var föråldrad, etnocentrisk och legalistisk. Denna tolkningstradition präglar alltjämt majoriteten av kristna, som betraktar sin religion genom dikotomiska kategorier av nåd/ lag, frihet/ fångenskap, ljus/ mörker, sanning/ lögn, liv/ död, och rättfärdighet/ hyckleri på ett sätt som gör judendomen till en allt-i-allo-kategori för det misslyckade i den mänskliga strävan att behaga Gud, vare sig retoriken berör fariséer, omskärelse, matregler, samarier eller genus. Judendomen kan, enligt detta synsätt, ytterst endast placera människor under Guds förbannelse i väntan på den vredesdom som ska komma över dess anhängare.

Inom det andra lägret, Paulus inom judendomen-perspektivet, vänder forskare helt på steken, och utgår istället ifrån hypotesen att Paulus själv förblev jude, hela sitt liv troget höll fast vid den judiska lagen, och väntade sig att Messias skulle komma tillbaka en andra gång för att upprätta Jerusalem som huvudstad i Guds fysiska rike på jorden, samla in det judiska folkets tolv stammar, undervisa hedna-nationerna om Torah (den judiska lagen), och initiera en guldålder – det messianska riket – då judar och icke-judar tillsammans skulle lovsjunga Gud i det tredje templet, som skulle byggas i Jerusalem.

Även om olika forskare i detta ”radikala” läger kan vara mer eller mindre överens om den exakta sammansättningen av ovanstående idédrag, så menar de likväl att Paulus såg det judiska folket som den mänskliga historiens röda tråd, kring vilken alla de andra nationernas öden vävdes – och att denna grundläggande etniska distinktion inte försvann i och med att Jesus gick på jorden.

Dessa två modeller är diametralt motsatta. Det är därför inte märkvärdigt att en mer intensifierad diskussion om Paulus och hans judiska tankevärld har pågått inom forskarvärlden i kölvattnet av Förintelsen. Beroende på vilken tolkning som en ansluter sig till, så får det konsekvenser för synen på de två syskonreligionerna.

I Sverige är dock diskussionen om Paulus och hans judiska tankevärld föga känd bland kristna, även om teologer är mer eller mindre insatta i dess existens. Detta är beklagligt, eftersom den utgör ett utmärkt incitament till att ompröva kristna förhållningssätt till judendomen. Oavsett vilka slutsatser som en är villig att omfamna i synen på Paulus, så behöver svensk kristenhet ta sitt ansvar för den negativa syn på judarna och deras utkorelse som de facto dröjer sig kvar i förkunnelsen. Församlingar får inte ofrivilligt bidra till den antisemitism som nu växer i Sverige, och som leder till nedläggningen av judiska föreningar, polisbevakning av synagogor, och spott och spe när judiska symboler bärs i det offentliga.

Vare sig vi håller med Pascal eller inte, så behöver svensk kristenhet syna både sin läsning av Bibeln samt det sätt på vilket slutsatserna formuleras i relation till det judiska folket – något som är allt mer relevant när antisemitismen idag t.o.m. tillåts ta plats på Almedalsveckan.

[rebootasverige]

Det hat och avsky mot sekularismen, väst och särskild USA och Israel var något vi fick med modersmjölken. Att kalla någon elak för att vara jude är än idag vanligt förekommande i mellanöstern och vissa sammanhang här i Sverige. Dessutom, man blir kallad för ”har du blivit svensk” som om att vara det är en synd som man har begått.

När jag anlände till Sverige, hamnade jag i svår kris mellan det omedvetna hatet som vi blev uppfostrade för mot väst, och det egentliga känslan av tröst och frihet i Sverige. Jag fann ingen anledning till att hata den sekulära demokratin såsom jag blev tillsagd under hela min barndom. Varför ska jag hata väl fungerande och humanistiskt samhälle som verkligen tar hand om sina svaga, och till och med tar hand om de som hatar det sekulära samhället?

Jag tänkte, det måste finnas något lur bakom, någon hund begraven där. Det måste finnas något som gör att de behandlar oss väl, kanske för att använda oss senare som spioner mot våra moraliskt högstående samhällen (som vi flydde ifrån). De personer jag umgicks med i början av mitt liv i Sverige gjorde inte det enklare för mig. Jag fick höra upprepade gånger att Sverige, ingår i en mega konspiration mot MENA-stater för att undergräva våra moraliska ställningstagande och underlätta för judar att ta över hela mellanöstern.

Sekulärfobi är i grunden en känsla av ogrundad hat, rädsla och fruktan för den sekulära idén. Man förknippar sekularismen med hat mot religion därför att man själv har växt med stark hat mot andra religioner. Man har svårt att se att sin egen tro eller gudom inte har en särställning i ett samhälle. Där kommer strävan efter och viljan för att skapa sina egna getton och förespråka särlagstiftning för att förhindra att sin religion eller gudom blir jämställd eller likabehandlas som andra ideologier eller religioner.

Därför är det extra viktigt idag att bekämpa sekulärfobi med kunskap och bildning. De nyanlända och första samt andra generations invandrare ska ges chans att förstå vikten av sekularismen och varför ett fungerande samhälle kan inte på något sätt särbehandla någon på grund av sin religion eller saknaden av religion.

[motgift]

351. Med Fabian från Granskning Sverige

351. Med Fabian från Granskning Sverige

[powerpress]

Fabian från Granskning Sverige gästar programmet och berättar om tiden sedan “uthängningen”.

Israelisk jude bombhotade judar i USA… 100 fall hittills.

En rasistattack har ägt rum i Stockholms tunnelbana.

Hakkors-skulptur invigs i Göteborg trots protester.

Svensk kvinna mördad i Kongo under FN-uppdrag.

Alice Bah Kuhnke fråntas ansvar efter terrordebaclet.

Massiv kritik mot…

[rebootasverige]

Mamma Susanne kommer från en familj som hon inte kallar för speciellt judisk. De har inte firat högtider eller anammat judiska traditioner. Stora delar av hennes släkt mördades under Förintelsen. Efter kriget uppmanades hon till att inte skylta med sitt ursprung. Det var enklast så. Rebecka lämnade skolan på Södermalm i Stockholm. När hon skulle börja högstadiet bytte hon till en skola i centrala Stockholm som har en judisk klass i varje årskurs, där eleverna får lära sig hebreiska, judisk historia och judisk kultur. Där skulle hon vara trygg och lära känna sina judiska rötter. Det skulle bli en fristad, tänkte de. Aftonbladet har granskat den växande antisemitismen i Sverige. I dag har den blivit en del av Rebeckas vardag. Trots tryggheten med att gå i samma klass som andra judar, beskriver hon högstadiet som en smäll av hat. Hat från elever från andra klasser som kopplar ihop hennes judiska rötter med Israel och landets politik. Hat från tonåringar från Mellanöstern, säger hon, som ställer henne till svars för konflikten mellan Israel och Palestina. – De säger att de ska mörda mig, döda min familj. Att vi ska befria Palestina. Kränkningarna ökar markant om någonting kring konflikten blossar upp i media, svarar hon. Rebecka beskriver också hatet från de som kopplar ihop hennes rötter med Förintelsen, de som heilar i skolkorridoren som Adolf Hitler när hon och hennes klasskompisar passerar. Hon berättar om det som klottras på skolans anslagstavlor. Hakkors. Vid ett tillfälle även på Rebeckas mapp med skolpapper. – När vi går förbi drar de judeskämt. Som vad? – Ja, hur går den nu ... Vad som är likheten mellan en jude och en pizza? Båda ska in i ugnen. Vad säger de mer? – De kallar oss för judehora, säger att vi ska åka hem till Polen, tillbaka till lägren. Vi har tagit upp det här med lärare och skolledningen, men ingenting händer. De skyller på att de som håller på bara är småpojkar, typ. Vi känner oss utstötta av hela skolan. Tidigare har det funnits en judisk klass i varje årskurs på skolan. I dag är hennes klass, niondeklassarna, den enda kvar, berättar hon. – Det är knappt några judar som söker till skolan längre eller föräldrar som vågar sätta sina barn i den här skolan, säger Rebecka. Rebeckas mamma Susanne är inte öppen på jobbet med att hon är judinna. Det skulle bara bli problem, säger hon. Hon vill ändå uppmuntra sin dotter att vara en stolt judinna, känna en styrka i det. Men det är svårt. Rebecka säger att hatet inte gör henne rädd. Men sedan det som hände i mellanstadiet har hon i perioder varit deprimerad. – Jag kan ha väldigt mycket ångest när jag vaknar på morgonen. Deppig över min judiska identitet. Jag tänker att i dag vill inte vara jude, i dag orkar jag inte vara jude. Jag tänker på det varje dag, att jag är jude, att jag kan inte gå ut med det hur jag vill. De har aldrig polisanmält någon av händelserna. Inte heller anmält skolan för att de inte tar tag i problemen. Orolig för att det ska bli konsekvenser i skolan för Rebecka. Hur påverkar det dig att så ofta få höra glåpord och hat? – Jag kommer ju alltid vara stolt för den jag är, men jag vågar inte riktigt vara judinna egentligen. Ibland känner jag att jag behöver ta av mig mitt halsband, min Davidsstjärna, och gömma det. Jag känner en besvikelse mot skolledningen, att de inte gör något trots att vi berättar om vad som händer i skolan. Utanför skolkorridoren fortsätter hatet i sociala medier. På Instagram och Snapchat, berättar hon. I hennes flöden ser hon elever från hennes skola som delar antisemitiska bilder. – Jag kan inte vara jude någonstans egentligen. I synagogan, med mina judiska vänner, är jag som lyckligast, det är där jag kan vara mig själv. Vad tänker du om framtiden? – När alla som överlevt Förintelse är döda, då kommer det bli värre. I gymnasiet kommer jag inte gå ut med att jag är jude, jag kommer gömma halsbandet eller inte ha på mig det alls. Hur känns det? – Jobbigt, det svider i hjärtat.

[rebootasverige]

– Jag kunde aldrig föreställa mig att man än i dag ostraffat skulle skulle ropa ”död åt judarna” mitt i Malmö, säger hon. – Pojkarna brukade kasta sten på oss. Det fanns gator vi undvek helt, berättar Lea Gleitman om uppväxten i den polska staden Sosnowiec under 1930-talet. I dag är det hennes dotter Barbro Posner, 66, som håller sig borta från vissa delar av Malmö. Hon sitter med under intervjun och flikar in att hon aldrig skulle bära davidsstjärnan synlig i stadsdelarna Holma, Lindängen eller Rosengård. Det gör Lea Gleitman ledsen, arg, orolig. När brandbomber kastas mot synagogan i Göteborg och när judiska begravningskapellet i Malmö skändas och när demonstranter ropar ”död åt judarna” på Möllevångstorget känns minnena från kriget extra plågsamma. – Jag ångrar att jag stannade i Sverige och inte flyttade till Israel, säger Lea Gleitman. Hon är förfärad över utvecklingen. Att judar i Malmö fortfarande ska behöva vara rädda, 73 år efter att Auschwitz befriades är en skam, anser hon. De flesta förövare i dag härstammar från Mellanöstern, enligt flera Malmöbor med judisk bakgrund. Och Lea Gleitman tycker att politiker och myndigheter har varit undfallande. – Ingen straffas. ”De kommer från hemska förhållanden”, säger man. ”De kommer med hemska upplevelser”. Man kommer bara med bortförklaringar. Men vi då? Vi kom från helvetet. 1950 diskuterade Lea och Josef om de skulle flytta till Israel. Makens syster bodde redan där och det var hon som avrådde dem. Det rådde matbrist i Israel, landet höll på att byggas upp efter kriget 1948. ”När ni har haft turen att hamna i Sverige, stanna där så länge och vänta tills förhållandena blir bättre här”, var hennes budskap. – Det ångrar jag mest av allt i dag, säger Lea Gleitman. Hon bär stolt den israeliska flaggan på jackan och tills nyligen gick hon runt med sin käpp prydd med davidsstjärnor. Nej, hon själv har aldrig blivit utsatt, säger hon. Kanske för att hon är för gammal, kanske för att hon inte ser direkt ”judisk” ut. Men varenda gång en jude attackeras känns det som om det drabbar henne själv. Och hon tror att det bara kommer att bli värre om inte politikerna verkligen sätter handling bakom orden. Antisemitiska händelser i Sverige de senaste åren I april stängde judiska församlingen i Umeå ner sin lokal och verksamhet efter flera hot från nazister, som Hitlerbilder, krossade bilfönster, rasistiska affischer i brevlådan. I augusti kallade en imam vid en moské i Helsingborg judar för apornas och svinens avkommor. Händelsen inträffade i juli när en demonstration hölls i protest mot att Israel hade begränsat möjligheten att komma in till al Aqsa-moskén i Jerusalem, efter bland annat att två poliser skjutits ihjäl. I september demonstrerade nazister från Nordiska motståndsrörelsen i Göteborgs innerstad. Nazisterna bar plakat med bilder på bland annat Förintelseöverlevande med rubriken ”Förbrytare” samt använde tyrrunan, som användes av flera högt uppsatta i Nazityskland och bars av de som gått i den så kallade ”Förintelseskolan”. Demonstrationen blev en av de största polisinsatserna i Sverige på tio år. I december kastade ett gäng maskerade personer brandbomber, så kallade molotovcocktails, mot synagogan i Göteborg. I församlingshuset bredvid pågick en ungdomsfest. Attacken skedde kort efter att den amerikanske presidenten Donald Trump erkände Jerusalem som Israels huvudstad. Polisen kopplar dådet med konflikten mellan Israel och Palestina. Inga människor skadades i attacken. Kort efter hittade polisen två brandbomber vid ett kapell på gamla judiska begravningsplatsen i Malmö. Runt 200 demonstranter samlades i Malmö för att protestera mot Donald Trumps beslut. "Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna", sades det bland annat, rapporterar Sveriges Radio Malmöhus.

[rebootasverige]

– I Sverige vågar jag inte visa att jag är jude. Folk på tågstationen ropade ”Jävla jude!” när jag gick omkring med en davidsstjärna som halssmycke, säger Natalie Ivgi, 25, från Mölndal utanför Göteborg som i dag bor i Israel. Andra svenska judar som flyttat till Israel säger att de paradoxalt nog ofta känner sig säkrare i sitt nya hemland – trots krig och terror – än i Sverige. – Jag var två kvarter från ett terrordåd i Tel Aviv där jag bor. Men jag tycker att jag är säkrare här. Här vet jag att folk på gatan skulle gripa in omedelbart och hjälpa mig om det händer något, i Sverige är jag inte så säker på det, säger Alice Hüttner, 26, från Stockholm. Många svenska judar vittnar om rädsla för antisemitism och i till exempel Judiska församlingen i Göteborg går mer än hälften av medlemsavgifterna till säkerhetsåtgärder. Mer än hälften av förövarna bakom antisemitiska hot och attacker uppfattas av offren vara personer med extremistiska muslimska åsikter, enligt en forskningsrapport. Under de senaste fem åren har i genomsnitt 228 antisemitiska hatbrott anmälts per år, enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). I Sverige finns cirka 20 000 judar, enligt Judiska centralrådets uppskattning. Under de senaste åren har ett 30-tal svenska judar utvandrat till Israel varje år, enligt de israeliska migrationsmyndigheterna. Jean-Pierre anser att ”den ständiga medievinklingen mot Israel förstärker antisemitismen” i Sverige. Den förtäckta antisemitismen är svårare att bemöta än öppna och tydliga antijudiska slagord som hörs i demonstrationer, säger han. – Svenska politiker arbetar inte aktivt mot antisemitism. Framför allt inte mot den nyare typen, den som inte kommer från högerextremister utan från islamistiskt håll, säger han. Han säger att han aldrig har varit utsatt för några egentliga antisemitiska hot, inga som han brytt sig om i alla fall. – I början av karriären med Army of Lovers fick jag meddelanden på telefonsvararen och dåligt stavade brev från skinnskallar. Inga hot, bara hat. Jag hamnade i två kategorier, både ”judesvin” och ”bögjävel”, säger Jean-Pierre. Joel säger att det blev värre i högstadiet. Där blev han utsatt oftare. Kanske för att han var mörk och ”såg mera judisk ut” än andra judiska elever i skolan, säger han. – I högstadiet var det riktigt jobbigt. Elever från Mellanöstern skrek ”Jävla jude, synd att Hitler inte avslutade sitt jobb!”. En annan, från Polen, var på mig dagligen och skrek: ”Jude, jude!”, säger Joel Lagerlöv vars morföräldrar är överlevare från Förintelsen. Han berättar att det ett par gånger blev näst intill slagsmål med elever som gav sig på honom för att han var jude. Men senare, i gymnasiet, gick skollivet utan incidenter. Joel var medlem i en religiös judisk ungdomsförening. Han hade kippa på huvudet när han gick till aktiviteterna på söndagarna. På 1990-talet gick det ännu att bära kippa på Malmös gator utan att bli påhoppad. I dag deltar politiker och andra i särskilda kippavandringar i Malmö för att visa solidaritet med stadens utsatta judar. Han är inte överraskad av den senaste tiden antisemitiska incidenter i Malmö – och säger att antijudiska stridsrop på arabiska länge har förekommit vid demonstrationer mot Israel i staden. – Se på rabbinen i Malmö. I tio år har han blivit påhoppad på gatan. Det är fruktansvärt att man inte kan gå runt som jude på Malmös gator, säger Joel. – Det är situationen, den kommer inte att ändras. Jag är inte tillräckligt stark för att bo i ett sådant samhälle. Därför väljer jag att bo i Israel.