#Gammelmedia

[danielelvenmark-blog]

GAMMELMEDIAS DÖDSRYCKNINGAR?

[motgift]

403. Klarar inte ettan – ska rädda välfärden

403. Klarar inte ettan – ska rädda välfärden

[powerpress]

Michael Nyqvist är död… det är tråkigt.

De ska rädda välfärden hör vi, men inte ens Komvux enklaste kurser klarar utlänningarna av.

Kent Ekeroth döms för ringa misshandel till dagsböter. Kommer han att få vara kvar hos SD.

Syriska regimen håller på att vinna mot IS och bland andra Frankrike lägger om sin utrikespolitik i regionen. Då varnar USA för att syrierna förbereder en ny…

[bakjour]

#metoo, Brute - Pressetiska sällskapslekar för vår tid

Olle Zachrison redogör för Ekots namnpubliceringspolicy.

Den traditionella publicistiken är av hävd lika dyster som jordfästningen av en 91-årig släkting på mödernet, i tjocka och spikregn. Den ansvarige utgivaren hänger på sig självtillräcklighetens fat suit, djupt försjunken i publiceringsunderlaget under en murrig olja föreställande Herbert Tingsten eller Ivar Harrie.  

Men här hoppar inga halta löss. 

Neojournalismen visar som vanligt vägen, och i våra publicistiska manualer och policies finns mycket att lära. Vi tänker oss utgivarskapet som en genomsnittlig bana i Super Mario Bros, svår men inte omöjlig, fylld av roliga, färgglada svampar som man plockar likt lågt hängande frukt längs vägen mot den hägrande monsterstereotypen som är spelets clou. De pressetiska reglerna är de kluriga hindren på vägen, en vattengrav, bottenlös avgrund eller cirkulerande sågklinga, på vilka man förlorar ett liv eller två innan man rusar mot flaggstången i målfållan. Och nu finns ett gyllene tillfälle att smälta samman neojournalismens viraleetiska fingertoppskänsla med den traditionella journalistiken som spelar plockepinn med boxhandskar, till en publicistik för vår tid.

Inför kraften, vreden och uthålligheten i #metoo svajar tradmediala kärnvärden som en vassrugge i styv kuling. Tiotusentals svenska kvinnor, politiker, skådespelare, journalister, sångare, jurister och läkare, vittnar i sociala medier om sexuella trakasserier och övergrepp och gammelmedia försöker hålla jämna steg. När Aftonbladets Lena Mellin skriver att de pressetiska reglerna urholkas på vägen har hon helt rätt, och det är de traditionella mediernas ansvariga utgivare som gröper ur dem med en frenesi som inte står bröderna Scofield/Burrows i Prison Break efter. Låt oss återkomma till Aftonbladet och Lena Mellin, men först efter komplimanger till Dagens Nyheter som lyckats nytolka de pressetiska reglerna i sann neojournalistisk anda (DN:s tillägg i kursiv stil): 

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig vid mindre än 60 sekunders googling.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski redogör i en replik i Medievärlden för tidningens restriktiva inställning till namnpublicering, bland annat med att de under #metoo enbart namngivit TV4-snickaren Martin Timell, och försvarar beslutet att inte namnge den så kallade Kulturprofilen: 

De som befinner sig i miljön där Kulturprofilen verkar vet vem det handlar om, men merparten av svenska mediekonsumenter gör det inte. Beslutet om namngivning i detta fall har därför stor betydelse och är inte [...] ett sätt att runda pressetiken. Att det skulle finnas en risk för att publiceringen innebär att någon felaktigt utpekas måste betraktas som uteslutet i detta fall.

Nej, och det ska gudarna veta. DN:s restriktiva hållning till name calling kompenseras istället med att lämna så lite som möjligt till fantasin. Kulturprofilens namn finns på armlängds avstånd i en sökmotor nära dig, och rapporteringen om den nu avpolletterade Schibsted-chefen ger med mycket god vilja maximalt två namn vid handen. Med så detaljerade gärningsmannaprofiler skulle man lika gärna kunna ersätta publicetetsreglerna med sällskapsleken 20 frågor:

Är det en man? Ja/nej

Bor han på Västmannagatan? Ja/Nej

Jobbar han som PR-konsult? Ja/Nej

Har han hund? Ja/Nej

- 20. osv.

Under den svenska #metoo-hösten har namnpubliceringarna generellt varit lika slumpartade som Utgivarnas vinlotteri sista fredagen varje månad (Expressens tombola, som vanligt, i särklass). Aftonbladet anlägger ett intressant metaperspektiv, när de på nyhetsplats rakt av refererar Lotta Bromés egen version av sortin från Sveriges Reddio...

... medan ställföreträdande utgivaren utan gränser Lena Mellin i ett publicistiskt drömspel indirekt men förhållandevis explicit kopplar henne till de av Expressen och SVT rapporterade sexuella trakasserierna. 

#metoo, Brute. 

Men det ur neojournalistiskt utvecklingsperspektiv mest intressanta exemplet på charaderna i gammelmedia är otvetydigt Sveriges Reddios hantering av Lex Lotta. Public service-monoleeten Ekot håller märkvärdigt låg profil efter att Expressen brejkat nyheten den femte november (då utan namn). Ekot citerar då Expressen, och tillför själva i princip ingenting utöver Sveriges Reddios redan klassiska pressmeddelande: 

En internutredning har pågått i cirka tre veckor 

Sveriges Radio inledde för cirka tre veckor sedan en internutredning gällande en arbetsplats inom Sveriges Radio. Utredningen startades efter det att uppgifter lämnats till den närmaste arbetsledningen i den aktuella delen av företaget. Utredningen pågår fortfarande och inga slutgiltiga beslut är tagna men redan nu har företaget vidtagit ett stort antal åtgärder i ärendet. Utredningen genomförs i samverkan med facken på Sveriges Radio. Med hänsyn till alla involverade kommer vi inte att ytterligare kommentera vad som påstås har hänt, vilka åtgärder som Sveriges Radio vidtagit eller avser att vidta samt vilken del av företaget det gäller.

När utredningen är klar lämnar SR:s vd Cilla Benkö ickesvar sondmatade med pondus i Studio Ett, fyra dagar efter Expressen.

Ur programmet: 

Cilla Benkö: ... så har jag valt som vd att aldrig kommunicera externt kring enskilda medarbetare på det här företaget. Studio Ett: Men samtidigt, det finns ett visst allmänintresse, #metoo-kampanjen pågår med full kraft, vi på SR kräver ju öppenhet av andra och vi anklagas ju ibland för att mörka olika saker. Varför kan du inte berätta mer om vad som faktiskt har hänt här? Cilla Benkö: Jamen, öppenhet handlar ju om att vara tillgänglig, och jag är tillgänglig, jag sitter här idag och jag svarar på alla mediers frågor.

Det här är de sista spåren av den anklagade SR-profilen i Sveriges Reddios rapportering, men utvecklas i andra medier. Och tolv dagar senare slutar den prisbelönta programledaren Lotta Bromé, som nått en miljon lyssnare varje vecka under lång tid, och Ekot refererar hennes eftermäle i ett pressmeddelande förklätt till nyhet, eller tvärtom:

40 minuter senare rapporterar SVT: 

Och här uppstår den spännande brytpunkten mellan företagslojal kommunikation, tunn som nattgammal is, och traditionellt nyhetsarbete. Bara dagar senare namnger Ekot och Studio Ett den av Dagens Nyheter fortfarande anonymiserade Kulturprofilen...

... och Ekots big kahuna Olle Zachrison redogör i detalj för beslutet att namnpublicera (att jämföra med “en inställd spelning är också en spelning”-publicistiken i Lex Lotta-fallet): 

Epilog

Ovanpå Ekots publicistiska skeppsbrott finns ytterligare en nivå av samtidens utgivarskap, som liksom djävulen bor i detaljerna. Sveriges Reddios ledning har genom hela historien om internutredningen av SR-profilen med en dåres envishet hävdat att man inte uttalar sig om enskilda medarbetare och deras görande och låtande. Som här, programdirektör Björn Löfdahl i Expressen: 

Märkvärdigt nog tycks den här policyn ha skärpts betydligt sedan 2010, då samme programdirektör uttalade sig i Studio Ett om en visstidsanställd researcher på Morgonpasset i P3, som avlövats sina ordinarie arbetsuppgifter på grund av sin medverkan till en på förhand mycket omsusad bok om kung Carl XVI Gustaf: 

Ur programmet: 

Björn Löfdahl: ... nu är förändringen den att hon säger sig omfatta hela materialet, står som medförfattare och är en del av allt det som kommer fram i boken och de metoder som det kommit fram på, och vi vet inte hur det har gått till.  Studio Ett: Organisationen Reportrar utan gränser går ut idag och säger att de “ser med bekymmer” på den här avstängningen av en medarbetare. Jesper Bengtsson, ordförande för den svenska sektionen av Reportrar utan gränser, välkommen till Studio Ett. [...] Jesper Bengtsson: Vad du säger nu är att du inte litar på den här journalistens egna etiska förhållningsregler... Björn Löfdahl: Njaä, jag säger att jag vet inget om det.  Jesper Bengtsson: Nej, precis, du litar inte på henne, för du har stängt av henne utan att veta nånting om boken. Och normalt sett så förutsätter ni att era journalister  arbetar på ett journalistiskt etiskt sätt. [...] Björn Löfdahl: Här har ju uppstått två oförenliga roller, här har bedrivits nånting som skulle kunna vara dubbla lojaliteter, jag vet inte, men jag vet ju inte, och därför tycker vi att vi skyddar vår trovärdighet och redaktionens möjligheter att agera bäst genom att hon gör nånting annat just nu. 

Under de 14 minuter som samtalet pågår framgår genom ett kompakt dis av förvirring åtminstone en sak helt glasklart: programdirektören misstänkliggör en enskild medarbetare på basis av en bok som varken han eller någon annan har läst, och ett publicistiskt dilemma som på sin höjd är ett hypotetiskt resonemang vid tidpunkten för intervjun. Och sju år senare kommenterar Sveriges Reddios ledning inte under några omständigheter enskilda medarbetare. 

/ @kallekarlsten och @medieprofil 

Läs även: 

Anders Holmberg, [f d] Studio Ett]: Ledningen skadar förtroendet för SR Resumé: Sveriges Reddios vd kommenterar Tove Meyer @mymlan: När vi äntligen tagit ordet tänker vi tala till punkt @blisk: Ta #metoo på allvar - det är en ödesfråga @pwolodarski: Därför namnpublicerar vi inte SVT Nyheter: Därför publicerar vi Lotta Bromés namn Åsa Linderborg: Drakar med smutsig byk Thomas Mattsson: Rekordintresse när medierna granskar varandra Resumé: Åsa Linderborg till angrepp mot Expressens #metoo-bevakning Claës Lundin: Oxygen och Aromasia (1878)

[arashgilan]

De viktigaste marknadstrenderna för 2019

Jag har flera år i rad reflekteratoch försökt att titta in i den magiska spåkulan för året som ligger framför oss. Läs gärna spaningar inför 2018 här. Nu är det dags att vända blicken mot det kommande året. Vi ska ta en närmare titt på trender som man ska ha i åtanke när man sätter strategin och tar marknadsbeslut för 2019.

2016 var året för digitalisering, 2017 året för artificiell intelligens och 2018 års stora hajp Blockchain som ännu inte fått den självklara applikationen i människors vardag, men jag är fortfarande en stor förespråkare och tror att det kommer ha en enorm påverkan på vårt framtida digitala samhälle som jag utvecklar här. Vad blir då den stora hajpen 2019?

Intensivt prat kring röststyrning pågår redan nu och kommer alldeles säkert att fortsätta under 2019 också – och det är bland annat röststyrning som jag utan tvekan kommer utveckla mer om i artikeln. Men sett till det stora penseldraget så är 2019 människans och mänsklighetens återkomst efter år av överdos kring det digitala. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att insikterna kring vad en människa och mänsklighet är kommer vara innebära större fynd än vad den teknologisk utveckling kommer att göra i det här århundradet. För desto mer världen blir digital ökar värdet på det som inte kan bli digitalt, även om det kan bli artificiellt så är det aldrig mänskligt. Så låt oss börja där och utforska den magiska brytpunkten.

Magiska brytpunkten mellan fysisk och digital

Vi lever i en tid då internetfödda bolag som Amazon, Alibaba eller Dustin här i Sverige utforskar och etablerar fysiska butiker. Paradoxalt nog så jobbar klassiga fysiska-födda bolag som H&M och IKEA m.fl. allt de kan för att bli digitala. Men sanningen är att det inte är en fråga om antingen eller, utan om både ock. Det gäller för alla företag att vara relevanta där kunden är i sin köpresa och oavsett fysisk eller digital miljö erbjuda en fantastisk kundupplevelse. Men det fysiska ger en dimension som det digitala aldrig kan erbjuda – nämligen fysisk kontakt, mänsklig interaktion och känsel. Faktum är att studier visar att konsumenter som shoppar både online och fysiskt har 30% högre lifetime-value än de som bara håller sig till det ena eller andra.  

Företag är de nya politiska partierna

Det räcker inte säga vilka ni är. Det räcker inte berätta om vad ni gör när företag som vill vara relevanta måste förstå värdet av att jobba mot ett högre syfte, att ta ställning och sätta sitt företag i ett större sammanhang – att bli en rakt igenom syftesdriven organisation. Den moderna konsumenten förväntar sig medvetna företag och ett varumärke de känner att de kan stå för. Så vad står ni för och vad är ert budskap? För en bra produkt och billiga priser räcker inte längre. Under 2018 började vi smått se detta i Nikes reklam med Colin Kaepernick, Magasinet Offiside som säger nej till spelreklam, Försvarsmakten som går i Pride-tåget eller hamburgerrestaurangen Max som erbjuder vegankost – för att ta några exempel. Så vad står ni för, vad är ert syfte och vad är ert budskap? Viktiga frågor inför 2019.

Integritet, etik och moral är A och O

I januari 2018 postade Facebooks grundare Mark Zuckerberg ett Facebook-inlägg där han skrev följande: ”Vi känner ett ansvar för att våra tjänster inte bara är roliga att använda utan också bidrar till människors välmående”. Apples VD sa under ett integritets-tal i Bryssel oktober 2018 att ”plattformar och algoritmer som skulle förbättra våra liv kan faktiskt ta fram det värsta ur människan.” Efter åtskilliga år av digitalt överflöd och övertro på teknik så verkar det nu som att integritet, etik och moral är på väg att bli A och O. I sig själv besitter det idag ett högt konsumentvärde och är något som du kan sälja på. Kunden är mycket mer digitalt mogen och vill inte känna sig förrådd, lurad eller låta sin data missbrukas. Så tänk efter noga kring värdet i era budskap och kampanjer och se till att vara ett transparent bolag.  

Återkomsten av gammelmedia?

Det här kanske är lite väl laddat men är ändå en relevant frågeställning. I många år var Facebook, Youtube, eller Twitter en organisk dröm, men hur relevanta är kanalerna idag när organiskt online i princip är dött? Det är inte så konstigt då även de digitala jättarna vill ha betalt för sitt jobb. I mediemixen är det inte längre självklart att utgå ifrån att en annons digitalt skulle vara billigare än ett fysiskt magasin tex. Romantiserandet och övertron på digitala medier är förbi och marknadsförare har fått en digital mognad där man ser helheten av kundresan än enstaka kanalers betydelse eller hoppet att bli ”viral”.

Micro influencers är det nya

Ska jag vara ärlig så har jag länge tyckt att det finns en stark övertro på marknadsföring via influencers, något jag skrev om redan förra året. Men en tydlig trend som vi sett under hösten och som kommer fortsätta under 2019 är annonsering via nischade micro-influencers. De har inte lika många följare men följarna har mycket starkare band till influencern och annonseringen blir billigare och mer slagkraftig. Istället för att bränna allt krut på en stor influencer kan man köra en kampanj via 10 eller 20 micro-influencers. Men frågan kvarstår, vad är syftet med kampanjen och hur mäter ni effekten?

Röstmarknaden mognar

Röststyrning ha nu genom Google Homes etablering i Sverige verkligen slagit igenom. Jag har tidigare skrivit om röststyrning och vad det kan betyda i framtiden. Visst är det så är att vi är i ett väldigt tidigt stadium av det hela, men tror mig när jag säger att barnen kommer att växa upp och att det redan nu är dags att bekanta sig med det nya. RBC Capital Markets studie visar att Amazons Alexa kommer att dra in över 10 miljarder dollar till e-handeln till 2020. För mindre företag gäller det att under 2019 börja anpassa sina hemsidor till röstsök, medan större företag ska tänka på hur man kan integreras med röst och på allvar fundera på att skapa en relevant applikation.

Äktenskapet mellan data och kreativitet

I några år har datadrivet varit ett väl använt ord och på gränsen till krystat. Det råder ingen tvekan om att datadrivet är fundamentalt i ett strategiskt arbete där man ska fatta beslut utifrån data och inte antaganden, men faktum är att data ger dig underlag men inte prediktion. Ingen data i världen kan heller någonsin beröra människor – för siffror är inte det som får oss att känna och uppleva. Därför är det vitalt att jobba med datadriven kreativitet där vi med data som underlag jobbar med kommunikation som berör och väckor känslor hos människor. Det som får kunden att komma ihåg oss. Det här är inte två motpoler utan två ingredienser som är vitala för framtidens kommunikation då data i sig själv aldrig utgör skillnaden.

Slutligen tror jag att många organisationer under 2019 kommer ta steget i att slopa distinktionen mellan intern och extern kommunikation samt ta det naturliga steget att inte särskilja marknad och säljavdelningen. Den nya organisationen är en hybrid där du inte kan hålla isär de två sakerna.

Gott nytt 2019 på er, så ser vi 2020 hur aktuell den här spaningen var!

Ps. Jag vet att jag inte har nämnt Ai men det är så 2016;)

En kortare version av artikeln publicerades förs hos Breakit.se

[atsvensson]

Varför släpper gammelmedia fram vilka skitinsändare som helst?

Varför släpper gammelmedia fram vilka skitinsändare som helst?

[rebootasverige]

Svensken går inte man ur huse. Svensken kastar inte ruttna tomater på Rosenbad. Svensken krigar – än så länge – främst från sin datorskärm och via sociala medier. Än så länge, vill jag lägga till, för vi vet inte hur länge det förblir tillåtet! Om grundlagsändringen går igenom, kan det till exempel innebära att min röst tystnar. Kanske tvingas jag bort från sociala medier, kanske blir jag åtalad och dömd och får fängelse. Vem vet var detta vansinne slutar. Därför: Rösta emot. Sprid hemsidan. Aktivera dig! Även om gammelmedia inte informerar dig om hur allvarlig denna föreslagna grundlagsändring är, så kan jag lova dig att du inte vill leva i ett samhälle där du förs bakom ljuset och där du bara får en utvald bit av verkligheten, serverad av statligt godkända mediemedarbetare. Lita på mig. Jag har levt i ett sådant samhälle. Jag vill aldrig mer tillbaka dit.

[dokumentation1453]

Stockholm påverkas inte förutom ifall terroristattacken haussas av media samt av Stadsmuseet eller andra samhällsaktörer. Rädslan sprids i sådana fall vidare.

Jag var aldrig rädd själv även om jag var på kontoret som är centralt i Stockholm. Ganska snabbt kom jag fram till att den information som spreds var kaotisk och jag bestämde mig för att vänta på fakta. Den inställningen visade sig vara sund då oerhört mycket falska uppgifter spreds av klicksökande gammelmedia, t ex om skottlossning. Under de närmaste timmarna efteråt försökte jag lugna upphetsade kollegor och vänner och påtala osanningar som media skrev som var lätta att motbevisa.     

Min absolut starkaste känsla var ilskan på SvT, DN, Expressen och Aftonbladet. Deras hantering av attacken spred mycket mer rädsla än attacken själv. Terroristattentatet tycker jag inte var särskilt dramatiskt egentligen, även om det är hemskt när folk dör.      

På helgen umgicks jag med vänner och har inte deltagit i någonting särskilt gällande attacken.

Nej, det påverkar inte mina vanor alls och inte Stockholm förutom ifall terroristattacken haussas av media samt Stadsmuseet eller andra samhällsaktörer. Rädslan sprids i sådana fall vidare.

Jag är otroligt besviken på de journalister som spred rädsla!

Johan

[kopparsvinet]

Gamla Lunarstormminnen... ibland spreds figurer ut i gammelmedia.

[rasmedveten-blog]

[lazzaroon]

Att journalistyrket är i kris är inte en helt korrekt beskrivning av läget. Det är journalistiken som är i kris. Journalistyrket behöver journalister men är nu ockuperat av åsiktsmaskiner och agendasättare.

Sådant som verifierad information, trovärdiga källor, flera oberoende källor, objektivitet och faktaredovisning är lika ute som 98-oktanig bensin. Det existerar inte ett enda exempel på dagstidning eller annan media som man kan lita på. Du har att välja på det degenererade avpixlat eller deras lika degenererade motpol - påpixlat. Typ. Ett av många exempel på “påpixlat” är Västerbottens-Kuriren (varför avstava tidningens namn förresten?) och dess ledarskribent Ola Nordebo. Ge mig en spyhink.

Med på bilden ovan finns tex Ivar Arpi. En av “stjärnorna” i ledarskribenteliten. Det har idag blivit Ivar mfl som har (tagit) ansvar att möta vänsterns moralelitistiska skribenter och deras faktaresistens. Men Ivars gäng är också åsiktsmaskiner. Ingen är objektiv. Ingen. Men tack Ivar. Du behövs!

Den tredje statsmakten är död. Knullad till döds av kuklösa män med rufsigt hår, tjocka svarta glasögonbågar och svarta skrynkliga kavajer. Män som tycker att de står ovanför pöbeln, moraliskt. Män som är tanter.

[swemagast]

#gammelmedia #corona #rapportering #jensganman #jensganmanförklarar LÄS #inlägg https://www.facebook.com/644748250/posts/10157505968708251/?d=n (på/i Stockholm, Sweden) https://www.instagram.com/p/CAql41NJh8B/?igshid=1ogvos1bozzwt

[motgift]

Förändrat medielandskap ger viss bitter eftersmak

Förändrat medielandskap ger viss bitter eftersmak och manar till eftertanke.

Allt oftare läser jag ledarartiklar och krönikor i gammelmedia som (ibland helt men oftare delvis) jag själv skulle kunnat ha författat. Sålunda kom jag också att fråga mig om jag gått och blivit reaktionär på gamla dagar. Är det numera status quo ante som är min melodi? Efter litet begrundande kom jag fram till att så inte är fallet; jag är tydligen lika ”revolutionär” som vanligt, även om jag…

[bengtoswin]

Journalister, min beundran

Fredrik Virtanen skrev en ledarkrönika i Aftonbladet med rubriken: “Journalisthatet frodas i samtidens mörka hjärta” För några år sedan trodde jag att journalister var en egen gruppering som i sin “skola” blev hjärntvättade. Nu vill jag verkligen säga att hjärntvättade var i den absolut bästa innebörd som någonsin kunnat tänkas. Jag kände inga journalister själv, så jag visste inte bättre…

I…

[bakjour]

Delete your account, Opinion Lajv!

Klockan 23.13 torsdagen den 26:e januari släckte SVT Göteborgs tyckomaniska nyhetsvaudeville Opinion Lajv studion för sista gången. Medarbetarna plockade ner sina personliga tillhörigheter i varsin flyttkartong och tog ner skylten. 

Tråkigt, tycker vi. Men också en logisk följd av en utveckling, där SVT lagt ut programmet på entreprenad hos var och en som har en åsikt. Ända sedan neojournalismens doktor Faustus sålde sin själ för 30 lajks till tyckonomin, och mot löfte att avsäga sig research och källkritik, silas varje programproduktions överlevnad genom ett grovmaskigt nät av anekdotisk bevisföring. Under torsdagskvällens var domen från svenska folket, motsvarande en självrekryterande panel på 1359 röster, otvetydig: lägg ner Opinion Lajv.

Bakgrunden, för den som missat: USA:s nytillträdde president Donald Trump presenterade under ett anförande på CIA:s högkvarter den 21:e januari alternativa fakta om världens journalister (”As you know, I have a running war with the media. They are among the most dishonest human beings on Earth”). Opinion Lajvs intakes körde uttalandet genom spritduplikatorn och började ringa in gäster till Trumps debattupplägg.

Efter ett sedvanligt antal tack-men-nej-tack, bland annat från Mediebrusets Björn Fridén, mönstrades kvällens platoniska ménage à trois av falsk balans. 

Ur tradjournalistiskt perspektiv uppstår här ett problem, som Opinion Lajv i skrivande stund delar med i princip alla nyhetsdebatter: redaktionen outsourcar sitt kritiska tänkande och interna problemformuleringsprivilegium (i det här fallet skänker man i princip bort det till Avpixlat och i förlängningen till Donald Trump) genom att eventuellt låta inbjudna tyckonomer göra journalisternas jobb. Har man bjudit in en person som tycker si, bjuder man också in en person som tycker så. På så vis slipper redaktörerna göra den research, som på fem minuter hade givit Belinda Olsson ett habilt underlag för ett antal kritiska frågor till Avpixlats Jan Sjunnesson. Istället hoppas man att de övriga inbjudna gästerna ska ställa de frågorna, och om det inte sker: shit happens when you party naked. Frågorna ställdes heller aldrig.

Redaktionen lämnar härmed publicistisk walk over och blir istället en Ratatosk, som ilar upp och ner längs asken Yggdrasils stam och förmedlar otidigheter mellan den namnlösa örnen i toppen, och draken Nidhögg som gnager på trovärdighetens rötter. 

SVT Göteborgs programchef för samhälle, Robert Olsson, beskriver, till synes omedvetet, des Pudels Kern i en intervju med Resumé inför torsdagens Opinion Lajv. För i tunnelseendets dunkel kan en konspirationsteori lätt misstas för en “uppfattning”, eller en snackis från köksborden hos verklighetens folk. 

Det är antagligen också på grund av denna tyckonomiska låt gå-mentalitet som Opinion Lajvs kommentarsfält på facebook ligger i stort sett orört, så när som på några raderade kommentarer och en redaktionell disclaimer, med undertexten att “det får stå för dig”.

Notera: I kommentaren ovan nämns att Jan Sjunnesson vid flera tillfällen pratar om att “hundra ungdomar slogs med knivar” vid ett skolbråk i Ronneby. I ingen av de artiklar (inklusive Fria Tider) som skrevs om händelsen 22 december 2016 nämns att knivar använts. Däremot skriver Nyheter24: “Det gick rykten om att det var knivar inblandade, men personalen har inte märkt av det.” 

Svensk gammelmedia lider fortfarande av en mängd neojournalistiska barnsjukdomar, till exempel klumpigt klickbejtande och det aningslösa spridandet av rykten och obekräftade uppgifter i superlajv. Det vi saknar, för att kunna lägga debatten om dessa trovärdighetsproblem till handlingarna, är en grundlig intervention av ärlig självrannsakan. 

Och då menar vi inte moguleetiska bombmattor om tryckfrihetsförordningens historia, det demokratiska arvet eller namedropping av tyckonomiska pionjärer i en tid när nyhetsredaktionerna dammsuger LiveLeak och Youtube på chockerande videoklipp med mystiska havsmän i Polen och rattfulla vansinnesförare i Whatnottien. Eller en treårig kampanj från Tidningsutgivarna.

Vi tänker oss snarare ett slags 12-stegsprogram för klickmissbruk och publicistiskt självskadebeteende, där moguleeter och mellanchefer bland annat måste: 

erkänna att man har ett allvarligt problem, ett problem som de med egen vilja inte kan kontrollera

leta efter och erkänna egna fel och brister 

bekänna och rätta till fel man begått emot andra

hjälpa sig själv genom att hjälpa andra med samma problem

För alla vet ju att Jeppe super, men ingen frågar varför Jeppe super.

/ @kallekarlsten och @neo_lagercrantz

Läs också:

Grundkurs i vetenskapstyckonomi, del 1 Faking the obvious - Grundkurs i vetenskapstyckonomi, del 2