#jag är svag för uppmärksamhet | Explore Tumblr posts and blogs

easternlightningsv · 5 years ago

Text

Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom

Jag önskar bara att ditt sinnelag kan visas fram, så att ditt rättfärdiga sinnelag kan synas av alla skapade varelser, och att jag kan älska dig renare genom din dom och uppnå likheten av en som är rättfärdig. Denna din dom är god, för sådan är din nådiga vilja. Jag vet att det fortfarande är mycket i mig som är upproriskt, och att jag fortfarande inte är lämpad att komma inför dig. Jag önskar att du dömer mig ännu mer, oavsett om det är genom en fientlig miljö eller stora vedermödor; hur du än dömer mig, är det dyrbart för mig. Din kärlek är så djup, och jag är villig att lägga mig inför din barmhärtighet utan det minsta klagomål.” Detta är Petrus kunskap efter att han upplevde Guds verk, och också ett vittnesbörd om hans kärlek till Gud. Idag har ni redan blivit erövrade – men hur uttrycks den erövringen i er? En del människor säger: ”Erövringen av mig är Guds oerhörda nåd och upphöjelse. Först nu inser jag att människans liv är ihåligt och utan betydelse. Människan tillbringar sitt liv med att rusa omkring, ge upphov till och uppfostra generation efter generation av barn, och i slutändan står hon där utan någonting. Idag, efter att ha erövrats av Gud, har jag sett att det inte finns något värde i att leva på det sättet; det är verkligen ett meningslöst liv. Jag kan lika gärna dö och ha det överstökat!” Kan sådana människor som har erövrats vinnas av Gud? Kan de bli exempel och föredömen? Sådana människor är en uppvisning i passivitet, de har inga ambitioner, och strävar inte efter att bättra sig! Fastän de räknas som att ha erövrats, är sådana passiva människor oförmögna att göras fullkomliga. Precis i slutet av sitt liv, efter att han gjorts fullkomlig, sade Petrus: ”O Gud! Om jag skulle leva några år till, skulle jag önska att få uppnå en renare och djupare kärlek till dig.” När han just skulle spikas fast på korset, bad han i sitt hjärta: ”O Gud! Din tid har nu kommit, den tid du förberedde för mig har kommit. Jag måste korsfästas för dig, jag måste bära detta vittnesbörd om dig, och jag hoppas att min kärlek kan tillfredsställa dina krav, och att den kan bli renare. Att kunna dö för dig idag, och bli fastspikad på korset för dig, är tröstande och lugnande för mig, för inget är mer tilltalande för mig än att kunna korsfästas för dig och uppfylla dina önskningar, och att kunna ge mig själv till dig, att offra mitt liv för dig. O Gud! Du är så ljuvlig! Om du skulle låta mig leva, skulle jag vara ännu mer villig att älska dig. Så länge jag lever kommer jag att älska dig. Jag önskar att kunna älska dig djupare. Du dömer mig, och tuktar mig, och prövar mig eftersom jag inte är rättfärdig, eftersom jag har syndat. Och ditt rättfärdiga sinnelag blir mer uppenbart för mig. Detta är en välsignelse för mig, för jag kan älska dig djupare, och jag är villig att älska dig på detta sätt även om du inte älskar mig. Jag är villig att skåda ditt rättfärdiga sinnelag, för detta gör mig mer förmögen att leva ut ett meningsfullt liv. Jag känner att mitt liv nu är meningsfullt, för jag är korsfäst för din skull, och det är meningsfullt att dö för dig. Ändå känner jag mig fortfarande inte tillfredsställd, för jag vet för lite om dig, jag vet att jag inte fullständigt kan uppfylla dina önskningar, och har återbetalat dig för lite. I mitt liv har jag varit oförmögen att återlämna min helhet till dig; jag är långt ifrån detta. När jag ser tillbaka på detta ögonblick, känner jag mig så skyldig inför dig, och jag har bara det här tillfället att kompensera för alla mina misstag och all den kärlek jag inte har betalat tillbaka till dig.”

Människan måste sträva efter att leva ut ett meningsfullt liv, och borde inte vara nöjd med sina nuvarande omständigheter. För att leva ut Petrus avbild måste hon inneha Petrus kunskap och upplevelser. Människan måste eftersträva sådant som är högre och mer djupgående. Hon måste eftersträva en djupare, renare kärlek till Gud, och ett liv som har värde och mening. Endast detta är liv; endast då blir människan likadan som Petrus. Du måste fokusera på att vara proaktiv inför ditt inträde på den positiva sidan, och får inte underdånigt låta dig glida bakåt för det tillfälliga välbehagets skull samtidigt som du ignorerar mer djupgående, mer specifika och mer praktiska sanningar. Din kärlek måste vara praktisk, och du måste hitta sätt att frigöra dig från detta lastbara, lättsinniga liv som inte skiljer sig från ett djurs. Du måste leva ut ett meningsfullt liv, ett värdefullt liv, och du får inte lura dig själv eller behandla ditt liv som en leksak att leka med. För alla som siktar på att älska Gud, finns det inga oåtkomliga sanningar, och ingen rättvisa som de inte kan stå upp för. Hur borde du leva ditt liv? Hur borde du älska Gud, och använda denna kärlek för att tillfredsställa hans önskan? Det finns ingen större fråga i ditt liv. Framför allt måste du ha sådana ambitioner och sådan uthållighet, och borde inte vara som de där ryggradslösa veklingarna. Du måste lära dig hur man upplever ett meningsfullt liv, och upplever meningsfulla sanningar, och bör inte behandla dig själv slentrianmässigt på det sättet. Utan att du inser det kommer ditt liv att gå dig förbi; och kommer du att få ett annat tillfälle att älska Gud efter det? Kan människan älska Gud efter att hon har dött? Du måste ha samma ambitioner och samvete som Petrus; ditt liv måste vara meningsfullt, och du får inte leka lekar med dig själv. Som mänsklig varelse, och som en person som strävar efter Gud, måste du noggrant kunna överväga hur du behandlar ditt liv, hur du borde erbjuda dig själv åt Gud, hur du borde ha en mer meningsfull tro på Gud, och eftersom du älskar Gud, hur du borde älska honom på ett sätt som är renare, vackrare och godare. Idag kan du inte bara vara nöjd med hur du är erövrad, utan måste också tänka på den väg du kommer att gå i framtiden. Du måste ha ambitioner och modet att göras fullkomlig, och borde inte alltid tänka på dig själv som oförmögen. Har sanningen favoriter? Kan sanningen med avsikt motsätta sig människor? Om du eftersträvar sanningen, kan den överväldiga dig? Om du står upp för rättvisan, kommer den att slå ner dig? Om det verkligen är din ambition att eftersträva livet, kan livet gäcka dig? Om du är utan sanningen, så är det inte för att sanningen inte erkänner dig, utan för att du håller dig undan från sanningen; om du inte kan stå fast för rättvisan, så är det inte för att det är något fel på rättvisan, utan för att du tror att den inte överensstämmer med fakta; om du inte har vunnit livet efter att ha eftersträvat det i många år, så är det inte för att livet är samvetslöst gentemot dig, utan för att du är samvetslös gentemot livet, och har drivit bort livet; om du lever i ljuset, och har varit oförmögen att vinna ljuset, så är det inte för att det är omöjligt för ljuset att lysa över dig, utan för att du inte har ägnat ljusets existens någon uppmärksamhet, och därför har ljuset tyst avlägsnat sig från dig. Om du inte strävar, så kan man bara säga att du är värdelöst skräp, och inte har något mod i ditt liv, och inte har anden för att motstå mörkrets krafter. Du är för svag! Du är oförmögen att undkomma Satans krafter som belägrar dig, och är bara villig att leva den här sortens säkra och trygga liv och dö i okunskap. Vad du borde uppnå är att sträva efter att bli erövrad; detta är din ovillkorliga skyldighet. Om du låter dig nöja med att bli erövrad, då kör du ut ljusets existens. Du måste lida vedermöda för sanningen, du måste ge dig själv till sanningen, du måste utstå förödmjukelse för sanningen, och för att vinna mer av sanningen måste du genomgå mer lidande. Detta är vad du borde göra. Du får inte kasta bort sanningen för ett fridfullt familjelivs skull, och du får inte förlora ditt livs värdighet och integritet för tillfällig njutnings skull. Du bör sträva mot allt som är vackert och gott, och bör eftersträva en väg i livet som är mer meningsfull. Om du lever ett så vulgärt liv, och inte eftersträvar några mål, slösar du då inte bort ditt liv? Vad kan du vinna av ett sådant liv? Du bör försaka alla köttets njutningar för en sannings skull, och bör inte kasta bort alla sanningar för lite njutnings skull. Sådana människor har ingen integritet eller värdighet; det finns ingen mening med deras existens!

Gud tuktar och dömer människan eftersom det krävs av hans verk, och dessutom för att människan behöver det. Människan behöver tuktas och dömas, och först då kan hon uppnå kärleken till Gud. Idag har ni blivit i högsta grad övertygade, men när ni stöter på minsta motgång får ni problem; er mognad är fortfarande för liten, och ni behöver fortfarande uppleva mer av sådan tuktan och dom för att uppnå en djupare kunskap. Idag har ni viss vördnad för Gud, och ni fruktar Gud, och ni vet att han är den sanne Guden, men ni har ingen stor kärlek till honom, än mindre har ni uppnått en ren kärlek; er kunskap är för ytlig, och er mognad är fortfarande otillräcklig. När du verkligen träffar på en viss miljö, har du fortfarande inte burit vittnesbörd, alltför lite av ditt inträde är proaktivt, och du har ingen aning om hur du skall praktisera. De flesta människor är passiva och inaktiva; de älskar Gud bara i hemlighet i sina hjärtan, men har inget sätt att praktisera, och är inte heller på det klara med vilka deras mål är. De som har gjorts fullkomliga innehar inte bara normal mänsklighet, utan besitter sanningar som överstiger samvetets mått, och som är högre än samvetets normer; de använder inte bara sitt samvete för att betala tillbaka Guds kärlek, utan de har dessutom känt Gud, och har sett att Gud är ljuvlig, och värdig människans kärlek, och att det finns så mycket att älska i Gud att människan inte kan låta bli att älska honom. Kärleken till Gud från de som har gjorts fullkomliga finns för att fullfölja deras egna personliga ambitioner. Deras kärlek är en spontan kärlek, en kärlek som inte ber om något i gengäld, och som inte är en transaktion. De älskar Gud på grund av inget annat än sin kunskap om honom. Sådana människor bryr sig inte om ifall Gud skänker dem nåd, och nöjer sig inte med annat än att tillfredsställa Gud. De ingår inte överenskommelser med Gud, och mäter inte heller sin kärlek till Gud med samvetet: du har gett till mig, därför älskar jag dig i utbyte; om du inte ger till mig har jag ingenting åt dig i utbyte. De som har gjorts fullkomliga tror alltid att Gud är Skaparen och att han utför sitt verk över oss. Eftersom jag har denna möjlighet, detta tillstånd, och denna behörighet att kunna göras fullkomlig, så bör min strävan vara att leva ut ett meningsfullt liv, och jag bör tillfredsställa honom. Det är precis som det som Petrus upplevde: När han var som svagast, bad han till Gud och sade: ”O Gud! Oavsett tid eller plats, vet du att jag alltid kommer ihåg dig. Oavsett tid eller plats, vet du att jag vill älska dig, men min mognad är för liten, jag är för svag och kraftlös, min kärlek är för begränsad, och min uppriktighet mot dig är för mager. Jämfört med din kärlek är jag helt enkelt olämplig att leva. Jag önskar endast att mitt liv inte är förgäves, och att jag inte bara kan betala tillbaka din kärlek utan att jag dessutom kan ägna allt jag har åt dig. Om jag kan tillfredsställa dig, då skall jag som skapad varelse ha sinnesfrid, och kommer inte att be om någonting mer. Även om jag är svag och kraftlös nu, kommer jag inte att glömma dina förmaningar, och kommer inte att glömma din kärlek. Nu gör jag ingenting mer än att betala tillbaka din kärlek. O Gud, jag känner mig hemsk! Hur kan jag ge tillbaka kärleken i mitt hjärta till dig, hur kan jag göra allt jag kan, och vara förmögen att uppfylla dina önskningar, och vara förmögen att erbjuda allt jag har till dig? Du känner människans svaghet; hur kan jag vara värdig din kärlek? O Gud! Du vet att jag har liten mognad, att min kärlek är för mager. Hur kan jag göra det bästa jag kan i den här sortens miljö? Jag vet att jag borde betala tillbaka din kärlek, jag vet att jag borde ge allt jag har till dig, men idag är min mognad för liten. Jag ber att du ger mig styrka, och ger mig tillit, så att jag blir mer kapabel att besitta en ren kärlek att ägna åt dig, och mer kapabel att ägna allt jag har åt dig; jag kommer inte bara att vara kapabel att betala tillbaka din kärlek, utan också mer kapabel att uppleva din tuktan, din dom och dina prövningar, och ännu svårare förbannelser. Du har låtit mig skåda din kärlek, och jag är oförmögen att inte älska dig, och fastän jag är svag och kraftlös idag, hur skulle jag kunna glömma dig? Din kärlek, tuktan och dom har alla gjort att jag fått känna dig, ändå känner jag mig också oförmögen att uppfylla din kärlek, för du är så stor. Hur kan jag ägna allt jag har åt skaparen?” Sådan var Petrus begäran, ändå var hans mognad för otillräcklig. I det ögonblicket kände han det som om en kniv vreds om i hans hjärta och han hade ångest; han visste inte vad han skulle göra under sådana förhållanden. Ändå fortsatte han att be: ”O Gud! Människan har en barnslig mognad, hennes samvete är klent, och det enda jag kan uppnå är att betala tillbaka din kärlek. Idag vet jag inte hur jag skall tillfredsställa dina önskningar, och jag vill bara göra allt jag kan, ge allt jag har, och ägna allt jag har åt dig. Oavsett din dom, oavsett din tuktan, oavsett vad du skänker mig, oavsett vad du tar bort från mig, gör mig fri från det allra minsta klagomål mot dig. Många gånger, när du tuktade mig och dömde mig, knotade jag för mig själv, och var oförmögen att uppnå renhet, eller att uppfylla dina önskningar. Min återbetalning av din kärlek föddes ur tvång, och i detta ögonblick hatar jag mig själv ännu mer.” Det var för att han sökte en renare kärlek till Gud som Petrus bad på det här sättet. Han sökte, och bönföll, och dessutom anklagade han sig själv, och bekände sina synder för Gud. Han kände sig i skuld till Gud, och kände hat mot sig själv, ändå var han också i någon mån ledsen och passiv. Han kände sig alltid så, som om han inte var god nog för Guds önskningar, och oförmögen att göra sitt bästa. Under sådana förhållanden eftersträvade Petrus fortfarande Jobs tro. Han såg hur stor Jobs tro hade varit, för Job hade sett att hans allt var skänkt av Gud, och det var naturligt för Gud att ta allting från honom, att Gud skulle ge till vem som helst som han önskade – sådant var Guds rättfärdiga sinnelag. Job hade inga klagomål, och kunde fortfarande prisa Gud. Petrus kände också sig själv, och i sitt hjärta bad han: ”Idag borde jag inte vara nöjd med att betala tillbaka din kärlek med mitt samvete och med hur mycket kärlek jag än ger tillbaka till dig, eftersom mina tankar är alltför fördärvade, och eftersom jag är oförmögen att se dig som Skaparen. Eftersom jag fortfarande är olämplig att älska dig, måste jag åstadkomma förmågan att ägna allt jag har åt dig, vilket jag skulle göra villigt. Jag måste veta om allt du har gjort, och har inget val, och jag måste skåda din kärlek, och kunna uttala ditt lov, och prisa ditt heliga namn, så att du kan vinna stor ära genom mig. Jag är villig att stå fast i detta vittnesbörd om dig. O Gud! Din kärlek är så dyrbar och vacker; hur kunde jag önska att leva i händerna på den onde? Blev jag inte gjord av dig? Hur kunde jag leva under Satans domän? Jag skulle föredra att hela min varelse levde i din tuktan. Jag är ovillig att leva under den ondes domän. Om jag kan göras ren, och kan ägna allt jag har åt dig, är jag villig att uppsända min kropp och mitt sinne till din dom och tuktan, för jag avskyr Satan, och jag är ovillig att leva under hans domän. Genom din dom över mig visar du fram ditt rättfärdiga sinnelag; jag är lycklig, och har inte det minsta klagomål. Om jag kan utföra en skapad varelses plikt, är jag villig att låta hela mitt liv åtföljas av din dom, genom vilken jag kommer att lära känna ditt rättfärdiga sinnelag, och göra mig av med den ondes inflytande.” Petrus bad alltid så här, sökte alltid så här, och nådde en högre sfär. Han kunde inte bara betala tillbaka Guds kärlek, utan framför allt uppfyllde han också sin plikt som en skapad varelse. Han blev inte bara anklagad av sitt samvete, utan han kunde också överskrida samvetets normer. Hans böner fortsatte stiga upp inför Gud, så att hans ambitioner blev ännu högre, och hans kärlek till Gud blev ännu större. Fastän han led kvalfull smärta, glömde han ändå inte att älska Gud, och han sökte fortfarande erhålla förmågan att förstå Guds vilja. I hans böner yttrades följande ord: Jag har inte åstadkommit något mer än att återbetala din kärlek. Jag har inte vittnat om dig inför Satan, har inte gjort mig fri från Satans inflytande, och lever fortfarande i köttet. Jag önskar att få använda min kärlek för att besegra Satan, och dra skam över honom, och på så sätt tillfredsställa din längtan. Jag önskar att få ge mitt allt till dig, att inte ge den minsta bit av mig själv till Satan, för Satan är din fiende. Ju mer han sökte i den riktningen, desto mer rördes han, och desto högre kunskap fick han om dessa frågor. Utan att inse det kom han till vetskap om att han borde frigöra sig från Satans inflytande, och helt borde återlämna sig till Gud. Sådan var den sfär han uppnådde. Han överskred Satans inflytande, och gjorde sig av med köttets behag och njutningar, och var villig att uppleva djupare både Guds tuktan och hans dom. Han sade: ”Fastän jag lever mitt i din tuktan, och mitt i din dom, oavsett den vedermöda detta för med sig, är jag fortfarande ovillig att leva under Satans domän, är jag fortfarande ovillig att genomlida Satans knep. Jag gläder mig åt att leva mitt i dina förbannelser, och smärtas av att leva mitt i Satans välsignelser. Jag älskar dig genom att leva mitt i din dom, och detta ger mig stor glädje. Din tuktan och dom är rättfärdig och helig; den är till för att rena mig, och ännu mer för att frälsa mig. Jag skulle föredra att tillbringa hela mitt liv mitt i din dom för att vara under din omsorg. Jag är ovillig att leva under Satans domän ett enda ögonblick; jag önskar att bli renad av dig, även om jag får utstå vedermöda; jag är ovillig att utnyttjas och luras av Satan. Jag, denna skapade varelse, borde användas av dig, innehas av dig, dömas av dig och tuktas av dig. Jag borde även förbannas av dig. Mitt hjärta gläder sig när du är villig att välsigna mig, för jag har sett din kärlek. Du är Skaparen, och jag är en skapad varelse: Jag borde inte förråda dig och leva under Satans domän, inte heller borde jag utnyttjas av Satan. Jag borde vara din häst, eller oxe, istället för att leva för Satan. Jag skulle hellre leva mitt i din tuktan, utan fysisk lycka, och detta skulle ge mig njutning även om jag skulle förlora din nåd. Fastän din nåd inte är med mig, njuter jag av att tuktas och dömas av dig; detta är din bästa välsignelse, din största nåd. Fastän du alltid är majestätisk och vredgad mot mig, är jag fortfarande oförmögen att lämna dig, kan jag fortfarande inte älska dig nog. Jag skulle föredra att leva i ditt hem, jag skulle föredra att vara förbannad, tuktad och slagen av dig, och jag är ovillig att leva under Satans domän, inte heller är jag villig att rusa omkring och vara sysselsatt bara för köttet, än mindre är jag villig att leva för köttet.” Petrus kärlek var en ren kärlek. Detta är upplevelsen att göras fullkomlig, och det är den högsta sfären i att göras fullkomlig, och det finns inget liv som är mer meningsfullt. Han godtog Guds tuktan och dom, han värdesatte Guds rättfärdiga sinnelag, och ingenting hos Petrus var mer dyrbart. Han sade: ”Satan ger mig materiella njutningar, men jag värdesätter dem inte. Guds tuktan och dom kommer över mig – i detta är jag benådad, i detta finner jag njutning, och i detta är jag välsignad. Om det inte var för Guds dom skulle jag aldrig älska Gud, jag skulle fortfarande leva under Satans domän, skulle fortfarande styras av honom, och behärskas av honom. Om så var fallet skulle jag aldrig bli en verklig mänsklig varelse, för jag skulle vara oförmögen att tillfredsställa Gud, och skulle inte ha ägnat mitt allt åt Gud. Fastän Gud inte välsignar mig, lämnar mig utan inre tröst, som om en eld brinner inuti mig, och utan frid eller glädje, och fastän Guds tuktan och fostran aldrig viker ifrån mig, kan jag i Guds tuktan och dom skåda hans rättfärdiga sinnelag. Jag finner behag i detta; det finns inget mer värdefullt eller meningsfullt i livet. Fastän hans skydd och omsorg har blivit skoningslös tuktan, dom, förbannelser och slag, finner jag fortfarande njutning i dessa ting, för de kan rena mig bättre, och förändra mig, kan föra mig närmare Gud, kan göra mig mer förmögen att älska Gud, och kan göra min kärlek till Gud renare. Detta gör att jag kan uppfylla min plikt som skapad varelse, och tar mig inför Gud och bort från Satans inflytande, så att jag inte längre tjänar Satan. När jag inte lever under Satans domän, och kan ägna allt jag har och allt jag kan göra åt Gud, utan att hålla tillbaka något – det blir då jag är fullständigt tillfredsställd. Det är Guds tuktan och dom som har frälst mig, och mitt liv är oskiljbart från Guds tuktan och dom. Mitt liv på jorden är under Satans domän, och om det inte vore för omsorgen och skyddet i Guds tuktan och dom, skulle jag alltid ha levt under Satans domän, och dessutom skulle jag inte ha haft möjligheten eller medlen att leva ut ett meningsfullt liv. Endast om Guds tuktan och dom aldrig lämnar mig kommer jag att kunna renas av Gud. Endast med Guds stränga ord och rättfärdiga sinnelag, och Guds majestätiska dom, har jag vunnit överlägset skydd, och levt i ljuset, och vunnit Guds välsignelser. Att kunna renas, och frigöra mig från Satan, och leva under Guds herravälde – detta är den största välsignelsen i mitt liv idag.” Detta är den högsta sfären som Petrus upplevde.

Sådana är de tillstånd som människan måste uppnå efter att ha gjorts fullkomlig. Om du inte kan uppnå så mycket, då kan du inte leva ut ett meningsfullt liv. Människan lever i köttet, vilket innebär att hon lever i ett mänskligt helvete, och utan Guds dom och tuktan är människan lika smutsig som Satan. Hur skulle människan kunna vara helig? Petrus trodde att Guds tuktan och dom var människans bästa skydd och största nåd. Endast genom Guds tuktan och dom kunde människan vakna, och hata köttet, och hata Satan. Guds strikta fostran frigör människan från Satans inflytande, den frigör henne från hennes egen lilla värld, och gör att hon kan leva i ljuset av Guds närvaro. Det finns inte bättre frälsning än tuktan och dom! Petrus bad: ”O Gud! Så länge du tuktar och dömer mig, kommer jag att känna att du inte har lämnat mig. Även om du inte ger mig glädje eller frid, och gör att jag lever i lidande, och ålägger oräkneliga tillrättavisanden på mig, har mitt hjärta frid så länge du inte lämnar mig. Idag har din tuktan och dom blivit mitt bästa skydd och min största välsignelse. Den nåd du ger mig skyddar mig. Den nåd du skänker mig idag är ett uttryck för ditt rättfärdiga sinnelag, och är tuktan och dom; dessutom är den en prövning, och mer än så, den är ett lidande liv.” Petrus kunde lägga köttets behag åt sidan och söka en djupare kärlek och större skydd, för att han hade vunnit så mycket nåd från Guds tuktan och dom. Om människan i sitt liv vill bli renad och uppnå förändringar i sitt sinnelag, om hon önskar att leva ut ett meningsfullt liv, och uppfylla sin plikt som en skapad varelse, då måste hon godta Guds tuktan och dom, och får inte låta Guds fostran och Guds slag vika från sig, så att hon kan frigöra sig från Satans manipulation och inflytande och leva i Guds ljus. Kom ihåg att Guds tuktan och dom är ljuset, och människans frälsnings ljus, och att det inte finns någon bättre välsignelse, nåd eller skydd för människan. Människan lever under Satans inflytande, och existerar i köttet; om hon inte renas och inte får Guds skydd, då blir människan ännu mer fördärvad. Om hon önskar att älska Gud, då måste hon renas och frälsas. Petrus bad: ”Gud, när du behandlar mig vänligt gläder jag mig, och känner tröst; när du tuktar mig känner jag ännu större tröst och glädje. Fastän jag är svag, och uthärdar outsägligt lidande, fastän det finns tårar och sorgsenhet, vet du att denna sorgsenhet är på grund av min olydnad, och på grund av min svaghet. Jag gråter för att jag inte kan tillfredsställa din längtan, jag känner sorg och ånger för att jag är otillräcklig för dina krav, men jag är villig att uppnå denna sfär, jag är villig att göra allt jag kan för att tillfredsställa dig. Din tuktan har gett mig skydd, och har gett mig den bästa frälsningen; din dom överträffar din tolerans och ditt tålamod. Utan din tuktan och dom, skulle jag inte njuta av din barmhärtighet och kärleksfulla vänlighet. Idag ser jag desto mer att din kärlek har övergått himlarna och överträffat allt. Din kärlek är inte bara barmhärtighet och kärleksfull vänlighet; mer än så, den är tuktan och dom. Din tuktan och dom har gett mig så mycket. Utan din tuktan och dom skulle inte en enda människa bli renad, och inte en enda människa skulle kunna uppleva Skaparens kärlek. Fastän jag har utstått hundratals prövningar och vedermödor, och även har kommit nära döden, har sådant lidande[a] låtit mig känna dig på riktigt och vinna överlägsen frälsning. Om din tuktan, dom och fostran skulle vika från mig, då skulle jag leva i mörker, under Satans domän. Vilka fördelar har människans kött? Om din tuktan och dom skulle lämna mig, skulle det vara som om din Ande hade övergett mig, som om du inte längre var med mig. Om det var så, hur skulle jag kunna fortsätta leva? Om du ger mig sjukdom, och tar min frihet, kan jag fortsätta leva, men om din tuktan och dom skulle lämna mig, skulle jag inte ha något sätt att fortsätta leva. Om jag var utan din tuktan och dom, skulle jag ha förlorat din kärlek, en kärlek som är för djup för mig att sätta ord på. Utan din kärlek skulle jag leva under Satans domän, och skulle inte kunna se ditt strålande ansikte. Hur, säger du, skulle jag kunna fortsätta leva? Sådant mörker, ett sådant liv, skulle jag inte stå ut med att uthärda. Att ha dig med mig är som att se dig, så hur skulle jag kunna lämna dig? Jag bönfaller dig, jag tigger och ber dig att inte ta min största tröst ifrån mig, även om det bara är några ord av tillförsikt. Jag har åtnjutit din kärlek, och idag kan jag inte vara borta från dig; hur, säger du, skulle jag inte kunna älska dig? Jag har fällt många tårar av sorg på grund av din kärlek, ändå har jag alltid känt att ett liv som detta är mer meningsfullt, att det kan berika mig mer, att det kan förändra mig mer, och att det mer kan låta mig nå den sanning som de skapade varelserna borde inneha.”

Människans hela liv levs under Satans domän, och det finns inte en enda person som kan frigöra sig från Satans inflytande på egen hand. Alla lever i en smutsig värld, i fördärv och tomhet, utan den minsta mening eller värde; de lever sådana lättsinniga liv för köttet, för lusten och för Satan. Det finns inte det minsta värde i deras existens. Människan är oförmögen att finna den sanning som kommer att frigöra henne från Satans inflytande. Även om människan tror på Gud och läser Bibeln, förstår hon inte hur hon skall frigöra sig från Satans inflytandes kontroll. Genom tidsåldrarna har mycket få människor upptäckt den här hemligheten, mycket få har vidrört den. Därför, även om människan avskyr Satan, och avskyr köttet, vet hon inte hur hon skall göra sig av med Satans snärjande inflytande. Är ni inte idag fortfarande under Satans domän? Ni ångrar inte era olydiga gärningar, än mindre känner ni att ni är smutsiga och olydiga. Efter att ha motsatt er Gud har ni rentav sinnesfrid och känner stort lugn. Beror inte ditt lugn på att du är fördärvad? Kommer inte denna sinnesfrid från din olydnad? Människan lever i ett mänskligt helvete, hon lever under Satans mörka inflytande; över hela landet lever spöken tillsammans med människan, och inkräktar på människans kött. På jorden lever du inte i ett vackert paradis. Den plats där du finns är djävulens sfär, ett mänskligt helvete, en undre värld. Om människan inte renas, då tillhör hon smutsen; om hon inte skyddas och sköts om av Gud, då är hon fortfarande en fånge till Satan; om hon inte döms och tuktas, då har hon inget sätt att fly undan Satans mörka inflytandes förtryck. Det fördärvade sinnelag som du visar fram och det olydiga beteende som du lever ut räcker för att bevisa att du fortfarande lever under Satans domän. Om ditt sinne och dina tankar inte har renats, och ditt sinnelag inte har dömts och tuktats, då är hela din varelse fortfarande styrd av Satans domän, ditt sinne styrs av Satan, dina tankar manipuleras av Satan och hela din varelse styrs av Satans händer. Vet du hur långt från Petrus normer du egentligen är, just nu? Har du kaliber? Hur mycket vet du om tuktan och domen av idag? Hur mycket besitter du av det som Petrus fick kunskap om? Om du idag är oförmögen att veta, kommer du att kunna nå den kunskapen i framtiden? Någon så lat och feg som du är helt enkelt oförmögen att känna Guds tuktan och dom. Om du strävar efter köttets frid, och köttets behag, då har du inget sätt att bli renad på, och i slutändan kommer du att återvända till Satan, för det du lever ut är Satan, och köttet. Som det ligger till idag eftersträvar många människor inte livet, vilket innebär att de inte bryr sig om att bli renade, eller träda in i en djupare livserfarenhet. Och hur kan de då göras fullkomliga? De som inte eftersträvar livet har ingen möjlighet att göras fullkomliga, och de som inte eftersträvar en kunskap om Gud, och inte eftersträvar att ändra på sitt sinnelag, är oförmögna att undkomma Satans mörka inflytande. När det gäller deras kunskap om Gud och att träda in i förändringar av sitt sinnelag, tar de inte det på allvar, som de som bara tror på religion och som bara följer ceremonier i sin tillbedjan. Är inte det ett slöseri med tid? Om människan i sin tro på Gud inte är allvarlig med livets frågor, inte eftersträvar att träda in i sanningen, inte eftersträvar förändringar i sitt sinnelag, och än mindre eftersträvar en kunskap om Guds verk, då kan hon inte göras fullkomlig. Om du önskar att göras fullkomlig, måste du förstå Guds verk. I synnerhet måste du förstå betydelsen av hans tuktan och dom, och varför detta verk utförs över människan. Har du förmåga att acceptera? Kan du under tuktan av det slaget uppnå samma upplevelser och kunskap som Petrus? Om du eftersträvar en kunskap om Gud och om den Helige Andes verk, och eftersträvar förändringar i ditt sinnelag, då har du möjligheten att göras fullkomlig.

För dem som skall göras fullkomliga är det här steget i verket, att bli erövrad, något ofrånkomligt; det är inte förrän människan har blivit erövrad som hon kan uppleva verket att göras fullkomlig. Det finns inget stort värde i att bara utföra rollen att bli erövrad, då det inte gör dig lämplig att användas av Gud. Du kommer inte att ha något sätt att spela din roll i att sprida evangeliet, för du eftersträvar inte livet, och eftersträvar inte att förändra och förnya dig själv, och alltså har du ingen riktig erfarenhet av livet. Under detta stegvisa verk handlade du en gång som en tjänstgörare, och en kontrast, men om du till slut inte eftersträvar att vara Petrus, och din strävan inte är enligt den väg enligt vilken Petrus gjordes fullkomlig, då kommer du naturligtvis inte att erfara några förändringar av ditt sinnelag. Om du är någon som eftersträvar att göras fullkomlig, då kommer du att ha vittnat, och du kommer att säga: ”I detta stegvisa verk av Gud har jag accepterat Guds verk av tuktan och dom, och fastän jag har utstått stort lidande har jag kommit till kunskap om hur Gud gör människan fullkomlig, jag har vunnit det verk som utförs av Gud, jag har fått kunskapen om Guds rättfärdighet, och hans tuktan har frälst mig. Hans rättfärdiga sinnelag har kommit över mig, och gett mig välsignelser och nåd; det är hans dom och tuktan som har skyddat och renat mig. Om jag inte hade blivit tuktad och dömd av Gud, och om inte Guds stränga ord hade kommit över mig, kunde jag inte ha känt Gud, inte heller kunde jag ha blivit frälst. Idag ser jag att man som skapad varelse inte bara åtnjuter alla ting som Skaparen gjort, utan framför allt att alla skapade varelser borde åtnjuta Guds rättfärdiga sinnelag, och åtnjuta hans rättfärdiga dom, för Guds sinnelag är värt att åtnjutas av människan. Som en skapad varelse som har fördärvats av Satan bör man åtnjuta Guds rättfärdiga sinnelag. I hans rättfärdiga sinnelag finns det tuktan och dom, och dessutom finns det stor kärlek. Fastän jag är oförmögen att helt vinna Guds kärlek idag, har jag haft den goda turen att se det, och i detta har jag välsignats.” Detta är den väg som vandras av dem som upplever att göras fullkomliga och den kunskap som de talar om. Sådana människor är likadana som Petrus; de har samma upplevelser som Petrus. Sådana människor är också de som har vunnit livet, och som besitter sanningen. När de upplever ända fram till slutet, kommer de under Guds dom säkerligen att helt och hållet göra sig av med Satans inflytande, och vinnas av Gud.

Efter att människor blivit erövrade har de inget genljudande vittnesbörd. De har bara dragit skam över Satan, men de har inte levt ut verkligheten hos Guds ord. Du har inte vunnit den andra frälsningen; du har bara vunnit ett syndoffer, ändå har du inte gjorts fullkomlig – det är en stor förlust. Ni måste förstå vad ni borde träda in i, och vad ni borde leva ut, och dessa måste ni träda in i. Om du till slut inte åstadkommer att göras fullkomlig, då kommer du inte att vara en riktig människa, och kommer att vara fylld av beklagan. Adam och Eva som skapades av Gud i begynnelsen var heliga människor, det vill säga de var heliga medan de var i Edens lustgård, obefläckade av smuts. De var också trogna mot Jehova, och visste ingenting om förräderiet mot Jehova. Detta är för att de var utan Satans störande inflytande, var utan Satans gift, och var de renaste i hela mänskligheten. De levde i Edens lustgård, obefläckade av all smuts, ointagna av köttet, och i vördnad för Jehova. Senare, när de frestades av Satan, fick de ormens gift, och längtan efter att förråda Jehova, och de levde under Satans inflytande. I begynnelsen var de heliga och vördade Jehova; endast så var de mänskliga. Senare, efter att de frestats av Satan, åt de frukten från kunskapens träd på gott och ont, och levde under Satans inflytande. De fördärvades gradvis av Satan, och förlorade den människans ursprungliga avbild. I begynnelsen hade människan Jehovas andedräkt, och var inte det minsta olydig, och hade ingen ondska i sitt hjärta. På den tiden var människan verkligen mänsklig. Efter att ha fördärvats av Satan blev människan ett fä. Hennes tankar fylldes med ondska och smuts, utan godhet eller helighet. Är inte detta Satan? Du har upplevt mycket av Guds verk, ändå har du inte förändrats eller renats. Du lever fortfarande under Satans domän, och underkastar dig fortfarande inte Gud. Detta är någon som har erövrats men inte har gjorts fullkomlig. Och varför sägs det att en sådan person inte har gjorts fullkomlig? Eftersom denna person inte eftersträvar livet eller kunskap om Guds verk, och inte begär något mer än köttets behag och tillfällig bekvämlighet. Därför finns det inga förändringar i hennes livs sinnelag, och hon har inte återvunnit den ursprungliga skepnaden av en människa så som hon skapats av Gud. Sådana människor är de vandrande liken, de är de döda som inte har någon ande! De som inte eftersträvar en kunskap om andens angelägenheter, som inte eftersträvar helighet, och som inte eftersträvar att leva ut sanningen, som är nöjda med att bara erövras på den negativa sidan, och är oförmögna att leva ut och visa upp sanningen, och bli en av det heliga folket – de är människor som inte har blivit frälsta. För om människan är utan sanningen kan hon inte stå fast under Guds prövningar; endast de som kan stå fasta under Guds prövningar är de som har blivit frälsta. Vad jag vill ha är människor som Petrus, människor som eftersträvar att göras fullkomliga. Dagens sanning ges till dem som längtar efter och söker den. Denna frälsning beviljas till dem som längtar efter att frälsas av Gud, och är inte bara menad att vinnas av er, utan den är också till för att ni skall kunna vinnas av Gud. Ni vinner Gud för att Gud skall kunna vinna er. Idag har jag talat dessa ord till er, och ni har hört dem, och ni bör praktisera enligt dessa ord. När ni till slut omsätter dessa ord i praktiken blir när jag har vunnit er genom dessa ord; samtidigt kommer ni också att ha vunnit dessa ord, det vill säga ni kommer att ha vunnit denna överlägsna frälsning. När ni väl görs rena, kommer ni att ha blivit en riktig människa. Om du är oförmögen att leva ut sanningen, eller att leva ut likheten av en som har gjorts fullkomlig, då kan det sägas att du inte är en människa, du är ett vandrande lik, ett fä, därför att du är utan sanning, det vill säga du är utan Jehovas andedräkt, och därför är du en död person som inte har någon ande! Även om det är möjligt att vittna efter att ha erövrats, är det bara lite frälsning du vinner, och du har inte blivit en levande varelse som innehar en ande. Även om du har erfarit tuktan och dom, är ditt sinnelag inte förnyat eller förändrat till följd av det; du är fortfarande ditt gamla jag, du tillhör fortfarande Satan, och du är inte någon som har blivit renad. Endast de som har gjorts fullkomliga är av värde, och endast sådana människor har vunnit ett sant liv. En dag kommer någon att säga till dig: ”Du har erfarit Guds verk, så tala lite om hur hans verk är. David erfor Guds verk, och skådade Jehovas gärningar, även Mose skådade Jehovas gärningar, och de två kunde beskriva Jehovas gärningar och kunde tala om Jehovas förunderlighet. Ni har skådat det verk som utförts av den inkarnerade Guden i de sista dagarna; kan du tala om hans visdom? Kan du tala om förunderligheten hos hans verk? Vilka krav ställde Gud på er, och hur erfor ni dem? Ni har erfarit Guds verk under de sista dagarna; vilken är er största vision? Kan ni tala om detta? Kan ni tala om Guds rättfärdiga sinnelag?” Hur kommer du att svara när du möter dessa frågor? Om du säger ”Gud är så rättfärdig, han tuktar och dömer oss, och blottlägger oss skoningslöst. Guds sinnelag är verkligt. Efter att ha erfarit Guds verk, har jag kommit till vetskap om vår egen djuriskhet, och jag har verkligen skådat Guds rättfärdiga sinnelag”, då kommer den andra personen att fortsätta och fråga dig: ”Vad vet du mer om Gud? Hur träder man in i livet? Har du några personliga ambitioner?” Du kommer att svara: ”Efter att ha fördärvats av Satan blev Guds skapade varelser fän, och skilde sig inte från åsnor. Idag lever jag i Guds händer, och därför måste jag tillfredsställa Skaparens önskemål, och lyda allt han lär mig. Jag har inget annat val.” Om du bara talar i så allmänna ordalag, kommer den personen inte att förstå vad du säger. När han eller hon frågar vad du har för kunskap om Guds verk, är det dina personliga erfarenheter som avses. Frågan gäller vilken kunskap du har om Guds tuktan och dom efter att ha upplevt den, och med detta menar personen dina personliga erfarenheter, och ber att du talar om din kunskap om sanningen. Om du är oförmögen att tala om sådana ting, bevisar det att du inte vet någonting om dagens verk. Du talar alltid ord som är skenbara, eller som är universellt kända; du har inga särskilda erfarenheter och än mindre finns det substans i din kunskap, och du har inga sanna vittnesbörd, och då blir inte andra övertygade av dig. Var inte en passiv följare till Gud, och sträva inte efter det som är besynnerligt. Du kommer att förverka dig själv och fördröja ditt liv genom att varken vara varm eller kall. Du måste göra dig av med sådan passivitet och inaktivitet, och bli skicklig på att eftersträva positiva ting och övervinna dina egna svagheter, så att du kan vinna sanningen och leva ut sanningen. Det finns inget förfärligt med dina svagheter, och dina brister är inte ditt största problem. Ditt största problem, och din största brist, är att du varken är varm eller kall och din avsaknad av längtan att söka sanningen. Det största problemet med er alla är en feg mentalitet som gör att ni är glada åt saker och ting som de är, och väntar passivt. Detta är ert största hinder, och den största fienden till er strävan efter sanningen. Om du lyder bara för att de ord jag talar är så djupsinniga, då besitter du inte kunskapen på riktigt, och inte heller värdesätter du sanningen. Lydnad som din är inte vittnesbörd, och jag godkänner inte sådan lydnad. Någon kan fråga dig: ”Exakt varifrån kommer din Gud? Vad är denna din Guds substans?” Du kommer att svara: ”Hans substans är tuktan och dom.” ”Då fortsätter han: ”Är Gud inte medlidande och kärleksfull mot människan? Vet du inte det?” Du kommer att säga: ”Det är andras Gud. Det är den Gud som religionens människor tror på, det är inte vår Gud.” När sådana som du sprider evangeliet, förvrängs den sanna vägen av dig, och vad är det då för nytta med dig? Hur kan andra vinna den sanna vägen från dig? Du är utan sanningen, och kan inte tala någonting om sanningen, och dessutom kan du inte heller leva ut sanningen. Vad gör dig berättigad att leva inför Gud? När du sprider evangeliet till andra, och när du delar gemenskap om sanningen, och vittnar om Gud, kommer de att motbevisa dina ord om du är oförmögen att vinna över dem. Är du inte ett slöseri med utrymme? Du har upplevt så mycket av Guds verk, ändå låter det inte vettigt när du talar om sanningen. Är du inte en odugling? Vad är det för nytta med dig? Hur kan ni ha erfarit så mycket av Guds verk, men ändå inte ha den minsta kunskap om honom? När de frågar vilken verklig kunskap du har om Gud, hittar du inga ord, eller svarar annars med något irrelevant – du säger att Gud är mäktig, att de stora välsignelser du har fått verkligen är Guds upphöjelse, och att det inte finns något större privilegium än att kunna skåda Gud personligen. Vad är det för värde i att säga detta? Det är oanvändbara, tomma ord! När du har erfarit så mycket av Guds verk, vet du då bara att Guds upphöjelse är sanningen? Du måste känna Guds verk, och först då kommer du att avge ett sant vittnesbörd om Gud. Hur kan de som inte har vunnit sanningen vittna om Gud?

Om så mycket verk, och så många ord, inte har haft någon effekt på dig, då kommer du när det är dags att sprida Guds verk inte att kunna utföra din plikt, och du kommer att bli utskämd och förödmjukad. Vid det tillfället kommer du att känna att du är skyldig Gud så mycket, att din kunskap om Gud är så ytlig. Om du inte eftersträvar kunskapen om Gud idag, medan han verkar, då kommer det senare att vara för sent. Till slut kommer du inte att ha någon kunskap att tala om – du kommer att bli lämnad tom, utan någonting. Vad skall du då använda för att avge räkenskap för Gud? Har du fräckheten att se på Gud? Du borde arbeta hårt med din strävan just nu, så att du till slut som Petrus vet precis hur fördelaktig Guds tuktan och dom är för människan, och att människan inte kan frälsas utan hans tuktan och dom, och bara kan sjunka ännu djupare i detta smutsiga land, ännu djupare in i sörjan. Människorna har fördärvats av Satan, har intrigerat mot varandra och behandlat varandra hänsynslöst, har förlorat sin fruktan för Gud, och deras olydnad är för stor, deras föreställningar är för många, och alla tillhör Satan. Utan Guds tuktan och dom skulle människans fördärvade sinnelag inte kunna renas, och hon skulle inte kunna frälsas. Det som uttrycks av den inkarnerade Gudens verk i köttet är just det som uttrycks av Anden, och det verk han gör utförs i enlighet med det som görs av Anden. Om du idag inte har någon kunskap om detta verk, då är du så dåraktig, och har förlorat så mycket! Om du inte har vunnit Guds frälsning, då är din tro religiös tro, och du är en kristen som tillhör religionen. På grund av att du håller fast vid döda dogmer har du tappat den Helige Andes nya verk; andra, som eftersträvar en kärlek till Gud, har förmåga att förvärva sanningen och livet, medan din tro inte kan vinna Guds godkännande. Istället har du blivit en missdådare, någon som begår förödande och hatiska handlingar, du har blivit måltavlan för Satans spratt, och en fånge till Satan. Gud skall inte tros på av människan, utan älskas av henne, och eftersträvas och tillbes av henne. Om du inte strävar idag, då kommer det en dag då du säger: ”Varför följde jag inte Gud ordentligt på den tiden, tillfredsställde inte honom ordentligt, eftersträvade inte förändringar i mitt livs sinnelag? Vad jag ångrar att jag inte kunde underkasta mig Gud på den tiden, och inte eftersträvade kunskapen om Guds ord. Gud sade så mycket då; hur kom det sig att jag inte strävade? Jag var så dum!” Du kommer att hata dig själv till en viss punkt. Idag tror du inte på de ord jag säger, och du ägnar dem inte någon uppmärksamhet; när dagen kommer då detta verk skall spridas, och du ser det i dess helhet, då kommer du att ångra dig, och vid det tillfället kommer du att bli mållös. Det finns välsignelser, ändå vet du inte hur du åtnjuter dem, och det finns sanning, ändå eftersträvar du den inte. Drar du inte ringaktning över dig själv? Idag, fastän nästa steg i Guds verk ännu inte har börjat, finns det inget ovanligt med de krav som ställs på dig och vad du ombeds att leva ut. Det finns så mycket verk, och så många sanningar; är de inte värda att du känner dem? Kan inte Guds tuktan och dom väcka din ande? Kan inte Guds tuktan och dom få dig att hata dig själv? Är du nöjd med att leva under Satans inflytande, med frid och glädje, och lite köttslig bekvämlighet? Är du inte den lägst stående av alla människor? Inga är mer dåraktiga än de som har skådat frälsningen men inte strävar efter att vinna den: De är människor som frossar i köttet och njuter av Satan. Du hoppas att din tro på Gud inte skall föra med sig några utmaningar eller vedermödor, eller det minsta besvär. Du eftersträvar alltid de ting som är värdelösa, och du fäster inget värde vid livet, utan sätter istället dina egna överdådiga tankar framför sanningen. Du är så värdelös! Du lever som en gris – vad är det för skillnad mellan dig och grisar och hundar? Är de som inte eftersträvar sanningen, och istället älskar köttet, inte alla fän? Är de där döda utan andar inte alla de vandrande liken? Hur många ord har talats bland er? Har bara lite verk gjorts bland er? Hur mycket har jag försörjt er med? Och varför har du då inte vunnit det? Vad har du att klaga på? Ligger det inte till så att du inte har vunnit något därför att du är alltför förälskad i köttet? Och är det inte för att dina tankar är alltför överdådiga? Är det inte för att du är alltför dum? Om du är oförmögen att vinna dessa välsignelser, kan du skylla på Gud för att han inte frälser dig? Det du eftersträvar är att kunna vinna frid efter att tro på Gud – att dina barn skall vara fria från sjukdom, att din man skall ha ett bra jobb, att din son skall hitta en bra hustru, att din dotter skall hitta en bra make, att dina oxar och hästar skall plöja marken bra, att det skall bli ett år med bra väder för dina grödor. Det är vad du söker. Din strävan är bara att leva i bekvämlighet, att inga olyckor skall drabba din familj, att vindarna skall blåsa förbi dig, att ditt ansikte skall vara oberört av sand, att din familjs grödor inte skall översvämmas, att du skall vara opåverkad av alla katastrofer, att leva i Guds omfamning, att leva i ett gemytligt bo. En ynkrygg som du, som alltid eftersträvar köttet – har du inget hjärta, har du ingen ande? Är du inte ett fä? Jag ger dig den sanna vägen utan att be om något i gengäld, men ändå strävar du inte. Är du en av dem som tror på Gud? Jag skänker det verkliga mänskliga livet till dig, ändå strävar du inte. Är du inte likadan som en gris eller en hund? Grisar eftersträvar inte människolivet, de strävar inte efter att bli rena, och de förstår inte vad livet är. Varje dag, efter att ha ätit sig mätta, sover de bara. Jag har gett dig den sanna vägen, ändå har du inte vunnit den: Du är tomhänt. Är du villig att fortsätta med detta liv, livet för en gris? Vad är det för mening med att sådana människor lever? Ditt liv är föraktligt och tarvligt, du lever i smuts och lössläppthet, och du eftersträvar inte några mål; är inte ditt liv det mest tarvliga av alla? Har du fräckheten att se på Gud? Om du fortsätter att erfara på detta sätt, kommer du då inte att uppnå ingenting? Den sanna vägen har getts åt dig, men om du till slut kan vinna den eller inte beror på din egen personliga strävan. Folk säger att Gud är en rättfärdig Gud, och att så länge människan följer honom ända till slutet, kommer han helt säkert att vara opartisk mot människan, för han är ytterst rättfärdig. Om människan följer honom ända till slutet, kunde han då kasta människan åt sidan? Jag är opartisk mot alla människor, och dömer alla människor med mitt rättfärdiga sinnelag, ändå finns det lämpliga villkor för de krav jag ställer på människan, och det jag kräver måste alla människor åstadkomma, oavsett vilka de är. Jag bryr mig inte om hur omfattande eller vördnadsvärda dina kvalifikationer är; jag bryr mig bara om huruvida du vandrar min väg, och huruvida du älskar och törstar efter sanningen eller inte. Om du saknar sanningen, och istället drar skam över mitt namn, och inte handlar efter min väg, utan bara följer utan omsorg eller omtanke, då kommer jag vid den tiden att slå ner dig och straffa dig för din ondska, och vad kommer du att ha att säga då? Kommer du att kunna säga att Gud inte är rättfärdig? Om du har rättat dig efter de ord jag har talat, då är du idag den sorts person som jag godkänner. Du säger att du alltid har lidit medan du följt Gud, att du har följt honom i vått och torrt, och har delat de goda tiderna och de dåliga med honom, men du har inte levt ut de ord som Gud har talat; du önskar bara att ränna omkring för Gud och och utge dig själv för Gud varje dag, och har aldrig tänkt på att leva ut ett meningsfullt liv. Du säger också: ”Jag tror i varje fall att Gud är rättfärdig. Jag har lidit för honom, flängt omkring för honom, och hängivit mig själv åt honom, och jag har arbetat hårt trots att jag inte fått något erkännande; han kommer säkerligen att minnas mig.” Det är sant att Gud är rättfärdig, men denna rättfärdighet är obefläckad av alla orenheter: Den innehåller ingen mänsklig vilja, och den är inte befläckad av köttet, eller mänskliga transaktioner. Alla som är upproriska och motsatta, och inte följer hans väg, kommer att straffas; ingen blir förlåten och ingen skonas! Vissa människor säger: ”Idag flänger jag omkring för dig; när slutet kommer, kan du då ge mig en liten välsignelse?” Så jag frågar dig: ”Har du rättat dig efter mina ord?” Den rättfärdighet du talar om bygger på en transaktion. Du tror bara att jag är rättfärdig, och opartisk mot alla människor, och att alla de som följer mig ända till slutet helt säkert blir räddade och vinner mina välsignelser. Det finns en inre mening med mina ord att ”alla de som följer mig ända till slutet skall helt säkert bli räddade”: De som följer mig ända till slutet är de som kommer att vinnas helt och hållet av mig, de är de som efter att ha erövrats av mig söker sanningen och görs fullkomliga. Vilka villkor har du uppnått? Du har bara uppnått att följa mig ända till slutet, men vad mer? Har du rättat dig efter mina ord? Du har åstadkommit ett av mina fem krav, ändå har du ingen avsikt att åstadkomma de återstående fyra. Du har helt enkelt funnit den enklaste, lättaste vägen, och följt den samtidigt som du ansett dig lyckligt lottad. Mot en sådan person som du är mitt rättfärdiga sinnelag ett sinnelag av tuktan och dom, det är ett sinnelag av rättfärdig vedergällning, och det är det rättfärdiga straffet för alla missdådare; alla de som inte vandrar min väg kommer helt säkert att straffas, även om de följer ända till slutet. Detta är Guds rättfärdighet. När detta rättfärdiga sinnelag uttrycks i straffet av människan, kommer människan att bli mållös, och ångra att hon medan hon följde Gud inte vandrade hans väg. ”Vid den tiden led jag bara lite medan jag följde Gud, men jag vandrade inte Guds väg. Vad finns det för ursäkter? Det finns inget annat val än att bli tuktad!” Ändå tänker hon i sitt sinne: ”Jag har i alla fall följt ända till slutet, så även om du tuktar mig, kan det inte vara en alltför svår tuktan, och efter att ha utkrävt denna tuktan kommer du fortfarande att vilja ha mig. Jag vet att du är rättfärdig, och inte kommer att behandla mig på det sättet för alltid. Trots allt är jag inte som dem som kommer att utplånas; de som utplånas kommer att få en svår tuktan, medan min tuktan blir lättare.” Guds rättfärdiga sinnelag är inte som du säger. Det stämmer inte att de som är bra på att bekänna sina synder hanteras milt. Rättfärdighet är helighet, och det är ett sinnelag som är intolerant mot människans brott, och allt som är smutsigt och inte har förändrats är mål för Guds vämjelse. Guds rättfärdiga sinnelag är inte lag, utan administrativ förordning: Det är administrativ förordning inom riket, och denna administrativa förordning är det rättfärdiga straffet för var och en som inte besitter sanningen och inte har förändrats, och det finns ingen marginal för frälsning. För när varje människa delas upp efter sitt slag, kommer de goda att belönas och de onda kommer att straffas. Det är när människans slutmål kommer att göras klart, det är den tid då frälsningens verk kommer att nå sitt slut, varefter verket att frälsa människan inte längre kommer att utföras och vedergällning kommer att komma över alla dem som uträttar ont. Vissa människor säger: ”Gud kommer ihåg alla dem som ofta är vid hans sida. Han kommer inte glömma någon av oss. Vi är garanterade att göras fullkomliga av Gud. Han kommer inte komma ihåg någon av dem nedanför, de bland dem som kommer att göras fullkomliga är garanterat mindre än vi, som ofta möter Gud; bland oss har ingen blivit glömd av Gud, vi har alla blivit godkända av Gud, och är garanterade att göras fullkomliga av Gud.” Ni har alla sådana föreställningar. Är detta rättfärdighet? Har ni omsatt sanningen i praktiken eller inte? Du spred faktiskt sådana här rykten – du har ingen skam i kroppen!

Idag eftersträvar vissa människor att användas av Gud, men efter att erövrats kan de inte användas direkt. När det gäller de ord som talats idag, om du när Gud använder människor fortfarande är oförmögen att åstadkomma dem, då har du inte gjorts fullkomlig. Med andra ord blir det när slutet anländer på den period då människan görs fullkomlig, som det avgörs om människan kommer att elimineras eller användas av Gud. De som har erövrats är inget mer än exempel på passivitet och negativitet; de är exemplar och föredömen, men de är inget mer än en motpol. Först när människans livs sinnelag har förändrats och hon har uppnått förändringar inifrån och ut, kommer hon att ha fulländats. Vilket vill du idag, bli erövrad eller göras fullkomlig? Vilket önskar du uppnå? Har du uppfyllt villkoren för att göras fullkomlig? Vilka saknar du fortfarande? Hur bör du rusta dig, och hur bör du kompensera för dina brister? Hur bör du träda in på vägen mot att göras fullkomlig? Hur bör du underkasta dig helt och hållet? Du ber om att göras fullkomlig, så strävar du efter helighet? Eftersträvar du tuktan och dom så att du kan skyddas av Gud? Du eftersträvar att bli renad, så är du villig att acceptera tuktan och dom? Du ber om att känna Gud, men har du kunskap om hans tuktan och dom? Idag är det mesta av det verk han utför med dig tuktan och dom; vilken är din kunskap om detta verk, som har utförts över dig? Har den tuktan och dom som du har erfarit renat dig? Har den förändrat dig? Har den haft någon effekt på dig? Är du uttröttad av så mycket verk av idag – förbannelser, domar och avslöjanden – eller känner du att de är mycket fördelaktiga för dig? Du älskar Gud, men på grund av vad älskar du honom? Älskar du Gud för att du har fått lite nåd? Eller älskar du Gud efter att ha vunnit frid och glädje? Eller älskar du Gud efter att ha renats av hans tuktan och dom? Vad exakt får dig att älska Gud? Vilka villkor uppfyllde Petrus för att göras fullkomlig? Efter att han gjordes fullkomlig, vilket var det avgörande sättet som det uttrycktes på? Älskade han Herren Jesus för att han längtade efter honom, eller för att han inte kunde se honom, eller för att han hade blivit förebrådd? Eller älskade han Herren Jesus ännu mer för att han hade accepterat att lida vedermödor, och hade kommit till kunskap om sin egen smuts och olydnad, och hade lärt känna Herrens helighet? Blev hans kärlek till Gud renare på grund av Guds tuktan och dom, eller på grund av något annat? Vilket är det? Du älskar Gud på grund av Guds nåd, och eftersom han idag har gett dig någon liten välsignelse. Är detta sann kärlek? Hur borde du älska Gud? Borde du kunna älska honom i sanning efter att du accepterat hans tuktan och dom och skådat hans rättfärdiga sinnelag så att du blir fullständigt övertygad, och har en kunskap om honom? Kan du som Petrus säga att du inte kan älska Gud nog? Är din strävan att bli erövrad efter tuktan och dom, eller att bli renad, skyddad och ombesörjd efter tuktan och dom? Vilket av detta eftersträvar du? Är ditt liv ett meningsfullt liv, eller är det poänglöst och utan värde? Vill du ha köttet, eller vill du ha sanningen? Önskar du att få dom eller bekvämlighet? När du har erfarit så mycket av Guds verk, och har skådat Guds helighet och rättfärdighet, hur skall du då sträva? Hur bör du vandra denna väg? Hur bör du omsätta din kärlek till Gud i praktiken? Har Guds tuktan och dom uppnått någon effekt i dig? Om du har kunskap om Guds tuktan och dom eller inte beror på vad du lever ut, och i vilken utsträckning du älskar Gud! Dina läppar säger att du älskar Gud, ändå är det som du lever ut det gamla, fördärvade sinnelaget; du har ingen gudsfruktan, än mindre har du något samvete. Älskar sådana människor Gud? Är sådana människor lojala mot Gud? Är det de som accepterar Guds tuktan och dom? Du säger att du älskar Gud och tror på honom, ändå släpper du inte dina föreställningar. I ditt verk, ditt inträde, de ord du talar och i ditt liv finns det inget uttryck för din kärlek till Gud, och det finns ingen vördnad för Gud. Är detta någon som har vunnit tuktan och dom? Kunde någon sådan vara Petrus? Har de som är som Petrus bara kunskapen, men inte utlevandet? Vad är idag villkoret som kräver att människan lever ut ett verkligt liv? Var Petrus böner ingenting mer än ord som kom ut ur hans mun? Var de inte ord djupt inifrån hans hjärta? Bad Petrus bara utan att omsätta sanningen i praktiken? För vems skull strävar du? Hur borde du låta dig skyddas och renas under Guds tuktan och dom? Är Guds tuktan och dom inte av någon nytta för människan? Är all dom straff? Kan det vara så att endast frid och glädje, endast materiella välsignelser och tillfällig bekvämlighet, är fördelaktiga för människans liv? Om människan lever i en behaglig och bekväm miljö, utan ett liv i dom, skulle hon då kunna bli renad? Om människan önskar att förändras och bli renad, hur borde hon acceptera att göras fullkomlig? Vilken väg borde du välja idag?

Fotnoter:

a. Originaltexten lyder ”det”.

#sanningen #prisa gud #den helige andes #guds verk #älskar gud #tro på gud #Österns blixt #‌allsmäktige gud #allsmäktige guds kyrka #Böcker

0 notes

kingdomsalvationsv · 6 years ago

Text

Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom

Fotnoter:

a. Originaltexten lyder ”det”.

#sanningen #prisa gud #guds ord #den helige andes #guds verk #älskar gud #tro på gud #Österns blixt #‌allsmäktige gud #allsmäktige guds kyrka #böcker

0 notes

vialskargudevigt · 5 years ago

Text

Det är väldigt viktigt att förstå Guds sinnelag

Det är många saker som jag hoppas att ni skall åstadkomma. Men era handlingar och era liv är oförmögna att uppfylla mina krav helt och hållet, så jag har inget annat val än att gå rakt på sak och förklara min vilja för er. Med tanke på att ert omdöme är dåligt och er uppskattning också är ringa, är ni nästan fullständigt ovetande om både mitt sinnelag och min substans, och det är därför särskilt angeläget att jag informerar er om dem.

Oavsett hur mycket du tidigare förstod eller om du är villig att försöka förstå dessa frågor, måste jag ändå förklara dem för dig i detalj. Dessa frågor är inte helt främmande för er, men ni verkar inte förstå eller vara bekanta med den mening de innehåller. Många av er har bara en svag förståelse och, dessutom, bara en partiell och ofullständig sådan. För att hjälpa er att bättre praktisera sanningen, det vill säga att bättre omsätta mina ord i praktiken, tror jag att det är frågor som dessa som ni först måste lära känna. Annars kommer er tro att förbli vag, hycklande och full av religionens yttre tecken. Om du inte förstår Guds sinnelag, då kommer det att vara omöjligt för dig för att utföra det arbete du borde göra för honom. Om du inte känner till Guds substans, då kommer det att vara omöjligt för dig att visa honom vördnad och fruktan, utan istället kommer du bara att visa honom tanklös försumlighet och undanflykter, och därtill ohjälplig hädelse. Även om det verkligen är viktigt att förstå Guds sinnelag och kunskap om Guds substans inte får ignoreras, har ingen någonsin noggrant undersökt eller fördjupat sig i dessa frågor. Det är tydligt att ni alla har avfärdat de administrativa förordningar jag har offentliggjort. Om ni inte förstår Guds sinnelag, så kommer ni lätt att kränka hans sinnelag. Ett sådant brott är detsamma som att reta upp Gud själv, och den oundvikliga frukten av din handling blir en överträdelse mot de administrativa förordningarna. Nu bör du inse att förståelsen av Guds sinnelag för med sig kunskap om hans substans, och att med förståelsen av Guds sinnelag följer förståelsen av de administrativa förordningarna. Visserligen berör många av de administrativa förordningarna Guds sinnelag, men hans sinnelag har inte uttryckts i sin helhet i dem. Därför måste ni ta ytterligare ett steg mot att utveckla er förståelse av Guds sinnelag.

Jag talar inte med er idag som i en vanlig konversation, så det tillkommer er att behandla mina ord med försiktighet och dessutom att reflektera ingående över dem. Vad jag menar med detta är att ni har ägnat för lite uppmärksamhet åt de ord jag har sagt. När det gäller Guds sinnelag, är ni till och med ännu mindre villiga att allvarligt fundera över frågan, och det är sällan någon lägger möda på det. Av denna anledning kan jag säga att er tro är bara ett storslaget sätt att tala. Inte ens nu har en enda av er ägnat någon allvarlig ansträngning åt er viktigaste svaghet. Ni har svikit mig efter alla plågor som jag har utstått för er. Inte undra på att ni inte har någon respekt för Gud och lever era liv utan sanning. Hur kan sådana människor anses vara heliga? Himlens lag kommer inte att tolerera en sådan sak! Eftersom du har så lite förståelse för detta, har jag inget annat val än att använda fler andetag.

Guds sinnelag är ett ämne som förefaller alla väldigt abstrakt och som dessutom är något som inte är lätt för alla att acceptera, för hans sinnelag är olikt en människas personlighet. Gud har också hans egna känslor av glädje, ilska, sorg och lycka, men dessa känslor skiljer sig från människans. Gud är vad han är och han har vad han har. Allt han uttrycker och uppenbarar är uttryck för hans substans och hans identitet. Vad han är och vad han har, liksom hans substans och identitet, är saker som inte kan ersättas av någon människa. Hans sinnelag omfattar hans kärlek till mänskligheten, tröst av mänskligheten, hat mot mänskligheten, och än mer, en grundlig förståelse för mänskligheten. Människans personlighet kan däremot vara optimistisk, livfull eller likgiltig. Guds sinnelag är något som hör till alla tings och levande varelsers Härskare, till hela skapelsens Herre. Hans sinnelag representerar ära, makt, upphöjdhet, storhet, och mest av allt, överhöghet. Hans sinnelag är symbolen för auktoritet, symbolen för allt som är rättfärdigt, symbolen för allt som är vackert och gott. Mer än så, det är en symbol för honom som inte kan bli[a]besegrad eller invaderad av mörker och varje fiendemakt, liksom en symbol för honom som inte kan bli förolämpad (och han kommer inte heller att tolerera att bli förolämpad)[b] av någon skapad varelse. Hans sinnelag är symbolen för den högsta makten. Ingen person eller personer kan eller får störa hans verk eller hans sinnelag. Men människans personlighet är inget annat än en symbol för människans obetydliga överlägsenhet över djuren. Människan har ingen myndighet av och för sig själv, ingen självständighet, och ingen förmåga att gå utöver sig själv, men är i sin substans som en som hukar sig, utlämnad åt alla slags personer, händelser och ting. Guds glädje beror på förekomsten och framträdandet av rättfärdighet och ljus; på förstörelsen av mörker och ondska. Han gläder sig eftersom han har kommit med ljuset och ett gott liv till mänskligheten; hans glädje är en rättfärdig glädje, en symbol för förekomsten av allt det som är positivt och, än mer, en symbol för gynnsamhet. Guds ilska beror på förekomsten av orättvisa och den oreda som den orsakar som skadar hans mänsklighet; på grund av förekomsten av ondska och mörker, på grund av förekomsten av sådant som tränger ut sanningen, och än mer på grund av förekomsten av sådant som motsätter sig det som är gott och vackert. Hans ilska är en symbol för att allt det negativa inte längre existerar, och är dessutom en symbol för hans helighet. Hans sorg beror på mänskligheten, som han har förhoppningar för men som har fallit i mörker, eftersom det verk han utför med människan inte når upp till hans förväntningar, och eftersom inte hela den mänsklighet han älskar kan leva i ljuset. Han känner sorg för den oskyldiga mänskligheten, för den ärliga men okunniga människan, och för den människa som är god men bristfällig i sina egna uppfattningar. Hans sorg är en symbol för hans godhet och för hans barmhärtighet, en symbol för skönhet och vänlighet. Hans lycka kommer, naturligtvis, från att besegra sina fiender och få människans tilltro. Mer än så, den uppstår ur fördrivningen och förstörelsen av alla fiendekrafter, och eftersom mänskligheten får ett gott och fridfullt liv. Guds lycka är olik människans glädje; den är snarare känslan av att samla goda frukter, en känsla ännu större än glädje. Hans lycka är en symbol för hur mänskligheten bryter sig loss från lidande från denna tid och framåt, och en symbol för hur mänskligheten träder in i en värld av ljus. Mänsklighetens känslor, å andra sidan, uppstår alla med tanke på hennes egna intressen, inte för rättfärdighet, ljus eller det som är vackert, och allra minst för den nåd som himlen skänker. Mänsklighetens känslor är själviska och tillhör mörkrets värld. De existerar inte för viljans skull, än mindre för Guds plan, och därför kan människan och Gud aldrig omtalas i samma andetag. Gud är för evigt oöverträfflig och evigt ärofull, medan människan för evigt är ringa, för evigt värdelös. Det beror på att Gud ständigt gör uppoffringar och ägnar sig åt mänskligheten; människan roffar dock alltid åt sig och strävar endast för sig själv. Gud anstränger sig alltid för mänsklighetens överlevnad, men människan bidrar aldrig med något för ljusets eller rättfärdighetens skull. Även om människan anstränger sig en tid, är det så svagt att det inte tål ett enda slag, för människans ansträngning sker alltid för hennes egen skull och inte för andra. Människan är alltid självisk, medan Gud är evigt osjälvisk. Gud är källan till allt som är rättvist, gott och vackert, medan människan är den som kommer efter och ger uttryck för all slags fulhet och ondska. Gud kommer aldrig att ändra sin substans av rättfärdighet och skönhet, men människan är fullständigt kapabel att, när som helst och i alla situationer, förråda rättfärdigheten och förirra sig långt bort från Gud.

Varje mening jag har talat innefattar Guds sinnelag. Ni gör klokt i att noga fundera över mina ord, och ni kommer säkerligen att ha stor nytta av dem. Guds substans är mycket svår att förstå, men jag hoppas att ni alla åtminstone har en idé om Guds sinnelag. Jag hoppas därmed att ni kommer att visa mig och göra mer av det som inte förolämpar Guds sinnelag. Då kommer jag att bli uppmuntrad. Till exempel, bevara i alla lägen Gud i ditt hjärta. När du handlar, gör det i enlighet med hans ord. Sök hans avsikter i allt du gör, och avstå från att göra det som förolämpar och vanhedrar Gud. Än mindre bör du lägga Gud åt sidan för att fylla det framtida tomrummet i ditt hjärta. Om du gör det, kommer du att ha förolämpat Guds sinnelag. Återigen, förutsatt att du aldrig har gjort hädiska uttalanden eller klagomål mot Gud, i hela ditt liv, och förutsatt att du kan uppfylla ordentligt allt som han har anförtrott dig och dessutom kan underkasta dig alla hans ord, i hela ditt liv, så kommer du att ha undvikit att bryta mot de administrativa förordningarna. Till exempel, om du någonsin har sagt ”Varför tror jag inte att han är Gud?”, ”Jag tror inte att dessa ord är mer än en upplysning från den Helige Ande”, ”Enligt min åsikt är inte allt som Gud gör nödvändigtvis rätt”, ”Guds mänsklighet är inte överlägsen min”, ”Guds ord är helt enkelt inte trovärdigt”, eller andra sådana dömande kommentarer, då uppmanar jag dig att oftare bekänna och ångra dina synder. Annars kommer du aldrig att ha en chans att få förlåtelse, för du förolämpar inte en människa, utan Gud själv. Du kanske tror att du dömer en människa, men Guds Ande ser inte på det på det sättet. Din brist på respekt för hans kött är samma sak som att inte respektera honom. Eftersom det är så, har du inte förolämpat Guds sinnelag? Du måste komma ihåg att allt som är gjort av Guds Ande är gjort för att skydda hans verk i köttet och för att detta verk skall göras väl. Om du försummar detta, då säger jag att du är någon som aldrig kommer att kunna lyckas med att tro på Gud. För du har provocerat fram Guds vrede, så han skall använda ett passande straff för att lära dig en läxa.

Att lära känna Guds substans är ingen bagatell. Du måste förstå hans sinnelag. På detta sätt kommer du, gradvis och omedvetet, att lära känna Guds substans. När du har kommit till denna kunskap, kommer du att upptäcka att du rör dig framåt, in i ett högre och vackrare tillstånd. Till sist kommer du att skämmas så mycket över din vedervärdiga själ, att du känner att det inte finns någonstans där du kan gömma dig. Vid den tidpunkten kommer det att finnas mindre och mindre i ditt uppträdande som förolämpar Guds sinnelag, ditt hjärta kommer närmare och närmare Gud, och gradvis växer en kärlek till honom i ditt hjärta. Detta är ett tecken hur mänsklighetens träder in i ett vackert tillstånd. Men ni har ännu inte uppnått det. När ni stressar fram och tillbaka för ert ödes skull, vem skulle kunna ha lust att försöka förstå Guds substans? Om detta fortsätter kommer ni omedvetet att bryta mot de administrativa förordningarna, för ni förstår alltför lite av Gud sinnelag. Är det därmed inte så att det som ni nu gör lägger grunden för era brott mot Guds sinnelag? Att jag ber er att förstå Guds sinnelag står inte i strid med mitt verk. För om du ofta bryter mot de administrativa förordningarna, vem av er kan då undkomma straff? Skulle mitt verk då inte ha varit helt förgäves? Därför ber jag er fortfarande, förutom att ni skall rannsaka ert beteende, att ni skall vara försiktiga med de steg ni tar. Detta är det högre krav som jag ställer på er, och jag hoppas att ni alla kommer att noggrant överväga det och ägna det er uppriktiga uppmärksamhet. Om det skulle komma en dag då era handlingar provocerar mig till en stormande vrede, då är det bara ni som får överväga konsekvenserna, och det kommer inte att finnas någon annan som bär straffet i ert ställe.

Fotnoter:

a. Den ursprungliga texten lyder ”det är en symbol för att vara oförmögen att vara”.

b. Den ursprungliga texten lyder ”liksom en symbol för att vara oförmögen att bli förolämpad (och inte tolerera att bli förolämpad)”.

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka

#evangelium #Guds inkarnation #Tro på Gud #Guds kärlek #Evigt liv #Känna Gud

0 notes

tryingtounderstandbrainheart · 4 years ago

Text

De livsviktiga hindren

Vi låg bredvid varandra i sängen. Vi nuddade varandra lite sådär försiktigt. Jag var rädd att han skulle komma åt min magregion av misstag. Lite spänd, lite vilja närma sig igen. Lite både och.

Vi började prata.

Efter ett tag kom vi in på nåt som jag kom ihåg. Något vi pratat om för längesen som försvann i atmosfären. Han fångade upp det igen.

Det är så creepy när man börjar zooma ut och liksom fråga sig varför. För jag tror ändå vi kom hit av olika anledningar; olika resor som skulle göras och läras. Det är därför som vi har så olika behov och våra liv kan se så olika ut.

För han slängde ut den där gamla tanken i luften igen; den som får en att stirra lite extra och...undra. Var fan ÄR jag?

Jag vet inte om jag kan fånga den igen, inte på samma sätt. I guess you had to be there. Den kommer kanske inte ens registreras på samma sätt om man inte är lika öppen som jag var då.

Det han sa var “jag tror våra mammor är våra exempel på hur vi blir om vi coastar. För om jag coastar och fortsätter som jag gjort så kommer jag bli som hon; jag kommer ha massor av sjukdomar pga att jag äter skit. Jag kommer bli han som får uppmärksamhet för mina sjukdomar och måste äta massa mediciner. Om du coastar så kommer du vara så beroende att du inte klarar något själv. Att du kanske skaffar barn för att du inte ska bli ensam när du blir gammal. Du kommer behöva leva efter andras pipa hela livet och anpassa det du vill ha, beroende på vad de vill och behöver.” En konstant andrahand. Om du coastar.

Men vi kom inte hit för att coasta. Man KAN coasta, men då tror jag man missat poängen. Då har man inte lärt sig och fattat poängen. Våra barndomar är menade att skapa scars och känsliga saker. Det är det som blir vår motor till förändring. Det är det som gör att vi får SE hur det blir om vi bara glider rakt igenom.

Det är enkelt att coasta, man mest kan luta sig tillbaka och låta livet kasta en hit och dit. Man blir yet another båt på havet utan segel.

Men det är skitsvårt att dra upp seglet i motvind och insistera på motsatsen. För mig är det inte alls lika svårt att inte äta skit, men för honom är det ett evigt stridande med något som sitter djuuupt ner sedan barndomen. Sår och trasigheter som aldrig helt lagats. Han har vääldigt lätt för independance; för att göra det som faller honom in och följa sin egna väg. Det som jag...kämpar mig blå med. För mitt motstånd ligger i att INTE bara följa med. Där ligger mina sår och min känslighet. Det blir kopplat till djup vänskap som brutits och nästan haft ihjäl mig. Men...det sitter ihop. Allt det här är som ett gigantiskt jäkla pussel. Ett pussel GJORT för att leda mig på MIN...Själaväg. Så sjukt äckligt när man ser det.

Jag tror det kommer vara så att det når en punkt, en low, då jag inser klart och TYDLIGT att jag fortfarande coastar och vad som händer ...då. Jag vet inte om jag är där än men jag tror jag är nära. Han puttar lite då och då och påminner mig. Liiiite längre ner så det känns lite mer, så det verkligen gör liite mer ont. Det ska skruvas åt tills jag slår mig fri. Ett perfekt straff för att inte följa sin väg. Ett straff som visar motsatsen.

För visst, jag KAN ju ligga kvar här; vara såhär galet ohållbart beroende och leva såhär tills mitt liv slutade. Jag kan ju det. Aldrig få upptäcka vad som skulle hända om jag gav mig hän till den jag var. Aldrig gå den där vägen JAG...ville. Jag har ju nosat till och från. Att jag gav mig ut med kiten och främlingar i Lomma den där sommaren. Då jag var tvungen att lås ain min mobil, m in brikanyl och ALL min trygghet. Då T inte kunde följa med, jag såg honom inte ens. Då jag var därute i de starka vindarna med en liten söt flytväst, en stark kite inkopplad på min mage och en mycket väl medveten rädsla för djupt vatten. Trots att F menade att jag först borde lära mig vindsurfa. Mitt hjärta studsade glatt när vinden fick tag i kiten och slängde mig som en vante. Mäktiga krafter jag lekte med. Jag lekte med vinden, med naturen. Jag fick prova på att känna kraften som finns omkring oss. Hej lilla vän. Akta dig bara, för jag är väldigt stark. Jag var flugan som fick gå på armen och killas. Naturen tillät.

Det är nåt med den kraften som är så...oemotståndlig. När jag gick in i vindtunneln, thinking it would be easy. Att man mest la sig. Hur jag möttes av en total VÄGG av luft som skulle in i näsan och munnen. Hur jag tjippade efter luft och fick springa ut för det var helt galet obehagligt. Som att gå in i ett rum totalt derived av syre och sedan stanna och “andas”. Oooohohokej then. Hur Thomas insiterade och bad Jan sänka vindhastigheten för min skull och sakta introducera mig. Hur jag grät och ville ge upp. Men jag provade igen. Han ledde mig in sakta, tittade mig i ögonen och visade att jag skulle ta lugna andetag. Luuuugna. För man fick i sig luft väldigt lätt. Jag lugnade ner mig. Det gick lite. Så jag provade att luta mig framåt med benen och armarna ut som ett stort kryss. Jag höll hans hand. Vi hade handtecken för vinden vrålade därinne. Då gjorde han handtecken till Jan som ökade. 180 tror jag det var. DEN känslan. Känslan som visste att om jag lutar min hand lite nu flyger jag upp 10 meter på några sekunder. Men jag låg där. Jag låg i ett vindtryck på 180 med ett sånt lugn att jag trodde jag satt i en gungande båt ett sommardag. Zen. Jag fick uppleva makten omkring mig och känna hur jag kunna balansera mitt lugn i kaoset. Närmare universum har jag nästan aldrig varit. Då ville jag stanna för evigt. Får jag bo här? Återigen kände jag en tillåtelse. Men TÄNK om jag aldrig vågat; om jag låtit rädslan vunnit där när jag inte fick luft. Tänk om jag missat...! kontakten med... alltet. Vad mer missar jag nu? Vad mer...finns?

För vissa har noll svårt att bara ge sig hän; att bara följa sina instinkter och peka finger till vad andra vill. Att bara göra det naturligt för att DE vill. Men deras resor är inte min. De har andra utmaningar. Vissa behöver lära sig att istället FÖLJA. De kom hit för lära sig sårbarhet och det sköra. Andra behöver lära sig normen.

Det finns mängder med resor som sker samtidigt och det som är lätt för någon kan vara det absolut mest känsliga de har. Vi har alla sår. Vi SKA ha sår, det är de som ska lagas.

Jag märker att nu är jag snart 40 och såren är uppenbarligen kvar. Jag gör saker men de ligger likförbannat kvar och det tror jag är för att jag gör annat. Jag har absolut fixat andra saker men jag har inte hissat seglet i motvind. Precis som P nu är över 50 och fortfarande måste dricka för att dränka sina känslor. Precis som J som inte kan välja själv fast han är snart 60. Det är läxor som är så tuffa för oss att vi kanske aldrig klarar av dem på en livstid. De är FÖR svåra, FÖR tuffa. FÖR. Gjorda FÖR oss. Gjorda för att vi ska få muskler där vi inte har några.

För jag är väldigt okonstig. Det finns inget som skulle peka på att jag borde följa andra och inte uppleva hållbar vänskap. Jag har inte massa egenheter som gör mig till alien att ingen förstår mig eller vill ha mitt sällskap. Precis som att J inte måste lyssna på andra och alltid tvivla på hans egna röst. Precis som att P faktiskt KAN känna sina känslor utan alkohol och överleva. Precis som att T inte måste äta skitmat som ger honom sjukdomar.

De finns där, de där tunna sköra musklerna som gör så ont att träna. Man måste in i barndomen och träffa på fula mörka monster man inte har slagit än. De man gömt i källaren och tror man inte behöver hantera. Att livet på nåt sätt kommer fixa det åt en, att det funkar om det rullar på och man ...coastar.

Men de gör inte det. Det är DÄRFÖR vi blir gamla som gatan innan nåt händer. Vissa dör helt klart med dem. Vissa dör hellre än att ge sig i kast med dem. Gamla monster som vann i slutet. Det är inte så konstigt, många har hissat seglet och slitits itu i processen.

Men Universum är inte elakt. Det är inte en mäktig kraft som står och skrattar åt en i hörnet. “Moahahaaaaa, vad DÅLIG du är. YOU FAIL! Moahaahaaaa!”

Det KAN kännas så men egentligen är det the pepp talk från coachen i ens hörn. För fienden är något INOM oss. Det är det vi slåss med. Spegelbilden? Kanske.

För när jag börjat mina försiktiga stapplande egna steg; min svaga röst som sagt något om vad jag behövt och velat; så har det inte gått lång tid innan det kommit tillbaka. Jag tror det är DÄRFÖR som läkare inte hittat vad det varit för fel på mig och faktiskt sagt att JAG får försöka själv. Det är därför som jag hör överallt omkring mig nu att det är MITT beslut och JAG får göra som JAG vill.

Jag kan leda. Jag har gjort det korta stunder, jag vet vad som händer. Kanske var det därför jag fick jobb som lärare; där jag tvingades in i centrum och vara den som skulle ordna upp och visa var de skulle. Kanske var det därför som jobbet slutade när jag kände att jag fixade det och det återigen blev något som styrde mig. Kanske är det därför jag känner en likhet med J för våra resor är lite parallella, kanske är det därför jag känner att jag kan hjälpa P ibland för han har svagheter där jag har muskler.

Kanske är det så kärlek uppkommer? Att det finns styrka där den andra är svag och vice versa. Att det är helandet som gör det så attraktivt. Att vi är här för att hjälpa varandra att bli hela igen. Att vi låser upp varandras styrkor. Åh fyfan vad vackert. GOD DAMN.

Kanske var det därför jag föddes in i den familjen jag gjorde. Där jag kände mig starkare än både mamma och pappa, där jag fick känna hur det var att leda. Där jag kände att jag behövde hjälpa dem. Hur jag fick se vad som hände first hand när de blev hönsade av andra omkring dem. Hur ingen direkt auktoritet direkt fanns över mig, jo lite sporadiskt. Kanske valde T den där familjen för att han skulle lära sig vikten av näring och ordning; att man inte bara kan göra allt fritt hursomhelst och vad som händer om man gör det. Kanske bröt de med mig för att jag skulle byggas till min egen. Och så länge jag följde höll de sig borta och visade sitt missnöje. Ett perfekt straff. För varför väljer jag en dominant, independent partner som vill göra på sitt sätt? Varför väljer han mig och attraheras av min tillsammans-anda? Jag lär honom TILLSAMMANS och han lär mig SJÄLVSTÄNDIGHET. Konstigt hur man inte hade en jävla aning vilka livsväägar man gav sig in i början, hur det mest kändes rätt och hur mitt väsen sa JA.

Så nånstans...NÅNSTANS finns det en sån tacksamhet och vördnad för hur vackert det är. Hur hindren är där för att vi ska ta oss över dem. Hur det är så vi lär oss de där läxorna vi kom hit för från första början.

#mammor och läxor #universum är smärtsamt vackert

0 notes

easternlightningsv · 6 years ago

Text

Det är väldigt viktigt att förstå Guds sinnelag

Guds sinnelag är ett ämne som förefaller alla väldigt abstrakt och som dessutom är något som inte är lätt för alla att acceptera, för hans sinnelag är olikt en människas personlighet. Gud har också hans egna känslor av glädje, ilska, sorg och lycka, men dessa känslor skiljer sig från människans. Gud är vad han är och han har vad han har. Allt han uttrycker och uppenbarar är uttryck för hans substans och hans identitet. Vad han är och vad han har, liksom hans substans och identitet, är saker som inte kan ersättas av någon människa. Hans sinnelag omfattar hans kärlek till mänskligheten, tröst av mänskligheten, hat mot mänskligheten, och än mer, en grundlig förståelse för mänskligheten. Människans personlighet kan däremot vara optimistisk, livfull eller likgiltig. Guds sinnelag är något som hör till alla tings och levande varelsers Härskare, till hela skapelsens Herre. Hans sinnelag representerar ära, makt, upphöjdhet, storhet, och mest av allt, överhöghet. Hans sinnelag är symbolen för auktoritet, symbolen för allt som är rättfärdigt, symbolen för allt som är vackert och gott. Mer än så, det är en symbol för honom som inte kan bli[a] besegrad eller invaderad av mörker och varje fiendemakt, liksom en symbol för honom som inte kan bli förolämpad (och han kommer inte heller att tolerera att bli förolämpad)[b] av någon skapad varelse. Hans sinnelag är symbolen för den högsta makten. Ingen person eller personer kan eller får störa hans verk eller hans sinnelag. Men människans personlighet är inget annat än en symbol för människans obetydliga överlägsenhet över djuren. Människan har ingen myndighet av och för sig själv, ingen självständighet, och ingen förmåga att gå utöver sig själv, men är i sin substans som en som hukar sig, utlämnad åt alla slags personer, händelser och ting. Guds glädje beror på förekomsten och framträdandet av rättfärdighet och ljus; på förstörelsen av mörker och ondska. Han gläder sig eftersom han har kommit med ljuset och ett gott liv till mänskligheten; hans glädje är en rättfärdig glädje, en symbol för förekomsten av allt det som är positivt och, än mer, en symbol för gynnsamhet. Guds ilska beror på förekomsten av orättvisa och den oreda som den orsakar som skadar hans mänsklighet; på grund av förekomsten av ondska och mörker, på grund av förekomsten av sådant som tränger ut sanningen, och än mer på grund av förekomsten av sådant som motsätter sig det som är gott och vackert. Hans ilska är en symbol för att allt det negativa inte längre existerar, och är dessutom en symbol för hans helighet. Hans sorg beror på mänskligheten, som han har förhoppningar för men som har fallit i mörker, eftersom det verk han utför med människan inte når upp till hans förväntningar, och eftersom inte hela den mänsklighet han älskar kan leva i ljuset. Han känner sorg för den oskyldiga mänskligheten, för den ärliga men okunniga människan, och för den människa som är god men bristfällig i sina egna uppfattningar. Hans sorg är en symbol för hans godhet och för hans barmhärtighet, en symbol för skönhet och vänlighet. Hans lycka kommer, naturligtvis, från att besegra sina fiender och få människans tilltro. Mer än så, den uppstår ur fördrivningen och förstörelsen av alla fiendekrafter, och eftersom mänskligheten får ett gott och fridfullt liv. Guds lycka är olik människans glädje; den är snarare känslan av att samla goda frukter, en känsla ännu större än glädje. Hans lycka är en symbol för hur mänskligheten bryter sig loss från lidande från denna tid och framåt, och en symbol för hur mänskligheten träder in i en värld av ljus. Mänsklighetens känslor, å andra sidan, uppstår alla med tanke på hennes egna intressen, inte för rättfärdighet, ljus eller det som är vackert, och allra minst för den nåd som himlen skänker. Mänsklighetens känslor är själviska och tillhör mörkrets värld. De existerar inte för viljans skull, än mindre för Guds plan, och därför kan människan och Gud aldrig omtalas i samma andetag. Gud är för evigt oöverträfflig och evigt ärofull, medan människan för evigt är ringa, för evigt värdelös. Det beror på att Gud ständigt gör uppoffringar och ägnar sig åt mänskligheten; människan roffar dock alltid åt sig och strävar endast för sig själv. Gud anstränger sig alltid för mänsklighetens överlevnad, men människan bidrar aldrig med något för ljusets eller rättfärdighetens skull. Även om människan anstränger sig en tid, är det så svagt att det inte tål ett enda slag, för människans ansträngning sker alltid för hennes egen skull och inte för andra. Människan är alltid självisk, medan Gud är evigt osjälvisk. Gud är källan till allt som är rättvist, gott och vackert, medan människan är den som kommer efter och ger uttryck för all slags fulhet och ondska. Gud kommer aldrig att ändra sin substans av rättfärdighet och skönhet, men människan är fullständigt kapabel att, när som helst och i alla situationer, förråda rättfärdigheten och förirra sig långt bort från Gud.

Fotnoter:

a. Den ursprungliga texten lyder ”det är en symbol för att vara oförmögen att vara”.

b. Den ursprungliga texten lyder ”liksom en symbol för att vara oförmögen att bli förolämpad (och inte tolerera att bli förolämpad)”.

från "Ordet framträder i köttet"

Att rekommendera: Du bör söka vägen mot förenlighet med Kristus

#tro på gud #böcker #ordet framträder i köttet #allsmäktige guds kyrka #Österns blixt #guds ord #sanningen

0 notes

kingdomsalvationsv · 6 years ago

Text

Du bör söka vägen mot förenlighet med Kristus

Jag har verkat mycket bland människor och de ord jag har uttalat under den tiden har varit många. Dessa ord är till för människans frälsning och sagda för att människan skulle bli förenlig med mig. Ändå har jag bara vunnit ett fåtal personer på jorden som är förenliga med mig och därför säger jag att människan inte sätter värde på mina ord, för människan är inte förenlig med mig.

Mitt arbete är därför inte bara till för att människan ska kunna tillbe mig utan viktigare än så, för att människan ska vara förenlig med mig. Människor som har blivit fördärvade lever alla med Satans snara, de lever i köttet, lever med själviska begär och inte en enda av dem är förenlig med mig. Det finns de som säger att de är förenliga med mig men alla tillber de vaga avgudar. Trots att de tillstår att mitt namn är heligt följer de en stig som leder bort från mig och deras tal är fyllt av arrogans och självsäkerhet, för i grund och botten är de alla emot mig och oförenliga med mig. Varje dag söker de spår av mig i Bibeln och slår på måfå upp ”lämpliga” avsnitt som de läser i det oändliga och reciterar som skrifter. De vet inte hur de ska vara förenliga med mig, vet inte vad det innebär att vara fiende till mig utan läser bara heliga texter blint. De avgränsar en vag Gud i Bibeln som de aldrig har sett och är oförmögna att se och sedan tar fram och betraktar när de är lediga. De tror endast på min existens inom ramen för Bibeln. För dem är jag lika med Bibeln, utan Bibeln finns jag inte och utan mig finns ingen Bibel. De fäster inget avseende vid min existens eller mina handlingar, utan ägnar istället extrem och särskild uppmärksamhet åt vartenda ord i skriften, och många av dem tror till och med att jag inte skulle göra något jag vill göra utan att det förutsägs i skriften. De lägger för stor vikt vid skriften. Det kan sägas att de betraktar ord och uttryck som alltför viktiga, till den grad att de använder verser ur Bibeln för att mäta varje ord jag säger och för att döma mig. Det de söker är inte vägen till förenlighet med mig eller vägen till förenlighet med sanningen, utan vägen till förenlighet med Bibelns ord, och de tror att allt, utan undantag, som inte överensstämmer med Bibeln inte är mitt verk. Är inte sådana människor fariseernas plikttrogna ättlingar? De judiska fariseerna använde Mose lag till att döma Jesus. De sökte inte att förenlighet med Jesus på den tiden, utan följde ihärdigt lagen till punkt och pricka, till den grad att de slutligen spikade upp den oskyldige Jesus på ett kors efter att ha anklagat honom för att inte följa lagen i Gamla testamentet och inte vara Messias. Vad var deras innersta natur? Var det inte att de inte sökte vägen till förenlighet med sanningen? De var helt upptagna av vartenda ord i Skriften, samtidigt som de inte fäste något avseende vid min vilja och vid stegen och metoderna i mitt verk. De var inte människor som sökte sanningen, utan människor som rigida följde Skriftens ord. De var inte människor som trodde på Gud, utan människor som trodde på Bibeln. De var helt enkelt Bibelns vakthundar. För att värna om Bibelns intressen, bevara Bibelns värdighet och försvara Bibelns rykte gick de så långt att de spikade upp den barmhärtige Jesus på korset. Det gjorde de enbart i syfte att försvara Bibeln och i syfte att bevara ställningen för varje enskilt ord i Bibeln i människors hjärtan. Så de föredrog att ge upp sin framtid och syndoffret för att döma Jesus, som inte rättade sig efter skriftens dogmer, till döden. Var de inte lakejer åt vartenda ord i skriften?

Och hur är det med människor idag? Kristus har kommit för att offentliggöra sanningen, och ändå skulle de hellre driva bort honom från människor för att vinna inträde i himlen och få nåd. De skulle hellre förneka sanningens ankomst helt för att skydda Bibelns intressen och spika fast den Kristus som åter blivit kött på korset igen för att säkra Bibelns eviga existens. Hur kan människan ta emot min frälsning när hennes hjärta är så ont och hennes natur är så antagonistisk mot mig? Jag lever bland människor, men människan känner inte till min existens. När jag låter mitt ljus skina över människan fortsätter hon ändå att vara ovetande om min existens. När jag släpper lös min vrede över människan förnekar hon ännu mer nitiskt min existens. Människan söker efter förenlighet med ord, med Bibeln, men inte en enda individ kommer till mig för att söka vägen till förenlighet med sanningen. Människan blickar upp mot mig i himlen och engagerar sig särskilt i min existens i himlen, men ingen bryr sig om mig i köttet, för jag som lever bland människor är rätt och slätt betydelselös. De som endast söker förenlighet med orden i Bibeln och förenlighet med en vag Gud är en erbarmlig syn för mig. Det beror på att det de tillber är döda ord och en Gud som kan ge dem oräkneliga skatter. Det de tillber är en Gud som underkastar sig människans barmhärtighet och som inte existerar. Vad kan då sådana människor vinna från mig? Människan är helt enkelt för oansenlig för ord. De som är emot mig, som ställer gränslösa krav på mig, som inte älskar sanningen, som är rebelliska mot mig – hur kan de vara förenliga med mig?

De som är emot mig är de som inte är förenliga med mig. Det är även de som inte älskar sanningen, och de som gör uppror mot mig är ännu mer emot mig och oförenliga med mig. Alla de som inte är förenliga med mig lämnar jag i den ondes händer. Jag överlåter dem till den ondes fördärv, ger dem fria tyglar att avslöja sin fördärvlighet och lämnar slutligen över dem till den onde för att förtäras. Jag bryr mig inte om hur många människor som tillber mig, vilket innebär att jag inte bryr mig om hur många människor som tror på mig. Det enda som intresserar mig är hur många människor som är förenliga med mig. Det beror på att alla de som inte är förenliga med mig är elaka personer som förråder mig. De är mina fiender och jag kommer inte att ”förvara” mina fiender i min boning. De som är förenliga med mig ska för alltid tjäna mig i mitt hem och de som ingår fiendskap med mig ska för alltid drabbas av min bestraffning. De som bara bryr sig om Bibelns ord, som är ointresserade av sanningen eller av att söka mina steg – de är emot mig, för de begränsar mig i enlighet med Bibeln och inskränker mig till Bibeln och är således ytterst hädiska mot mig. Hur kan sådana människor komma inför mig? De fäster inget avseende vid mina gärningar, min vilja eller sanningen, utan är istället besatta av ord, ord som dödar. Hur kan sådana människor vara förenliga med mig?

Jag har uttalat så många ord och även gett uttryck för min vilja och mitt sinnelag, ändå är människor fortfarande oförmögna att känna mig och tro på mig. Eller man kan säga att de fortfarande är oförmögna att lyda mig. De som lever i Bibeln, de som lever mitt i lagen, de som lever på korset, de som lever enligt dogmen, de som lever mitt i det verk jag uträttar idag – vilka av dem är förenliga med mig? Ni tänker bara på att få välsignelser och belöningar och har aldrig ägnat en tanke åt hur ni ska vara förenliga med mig eller hur ni ska hindra er själva från att hamna i fiendskap med mig. Jag är så besviken på er, för jag har gett er så mycket, ändå har jag fått så lite tillbaka. Ert bedrägeri, er arrogans, ert begär, era extravaganta önskningar, ert förräderi, er olydnad – kan jag undgå att lägga märke till något av det? Ni kommer med undanflykter till mig, ni bedrar mig, ni förolämpar mig, ni vilseleder mig, ni kräver av mig, ni utpressar mig på offer – hur skulle sådan ondska kunna undgå mitt straff? Era onda handlingar är beviset på er fiendskap mot mig och bevis på att er oförenlighet med mig. Ni tror alla att ni är förenliga med mig, men om det vore så, för vem gäller i så fall sådana oemotsägbara bevis? Ni tror att ni är ytterst seriösa och lojala mot mig. Ni tror att ni är så godhjärtade, så medlidsamma och har varit mig så hängivna. Ni tror att ni har gjort tillräckligt för mig. Men har ni någonsin jämfört dessa föreställningar med ert eget beteende? Jag menar att ni är väldigt arroganta, väldigt giriga, väldigt vårdslösa. Era lister för att lura mig är väldigt smarta och ni har väldigt många förkastliga avsikter och förkastliga metoder. Er lojalitet är för svag, er uppriktighet för otillräcklig och ert samvete brister mer än så. Ni har för mycket illvillighet i ert hjärta och ingen undkommer det, inte ens jag. Ni stänger mig ute på grund av era barn eller er man eller er självbevarelsedrift. Istället för att bry er om mig, bryr ni er om er familj, era barn, er status, er framtid och er egen njutning. När har ni någonsin tänkt på mig när ni har talat eller agerat? När det är kallt ute går era tankar till era barn, er man, er fru eller era föräldrar. När det är varmt ute har jag inte heller någon plats i era tankar. När du uträttar dina plikter tänker du på dina egna intressen, din egen personliga säkerhet, medlemmarna i din familj. Vad har du någonsin gjort som har varit för mig? När har du någonsin tänkt på mig? När har du någonsin ägnat dig helhjärtat åt mig och mitt verk? Var finns beviset på att din förenlighet med mig? Var syns i praktiken din lojalitet med mig? Var syns i praktiken din lydnad mot mig? När har dina avsikter inte varit att få mina välsignelser? Ni bedrar och vilseleder mig, ni leker med sanningen och döljer förekomsten av sanningen och bedrar sanningens kärna. Ni intar en sådan fientlig ställning till mig, så vad väntar er i framtiden? Ni söker endast förenlighet med en vag Gud och söker endast en vag tro, men ni är inte förenliga med Kristus. Kommer inte er ondska att möta samma vedergällning som de illvilliga förtjänar? När det sker kommer ni att inse att ingen som är oförenlig med Kristus kan undkomma vredens dag och ni kommer att upptäcka vilken slags vedergällning som åsamkas dem som är fiender till Kristus. När den dagen kommer skall alla era drömmar om att bli välsignade för er tro på Gud, och om att beviljas inträde i himlen, krossas. Men så är det inte för de som är förenliga med Kristus. Trots att de har förlorat så mycket, trots att de har lidit svåra umbäranden kommer de att få hela det arv som jag ska efterlämna till mänskligheten. Slutligen kommer ni att förstå att endast jag är den rättfärdige Guden och att endast jag har förmåga att föra mänskligheten till hennes underbara mål.

från "Ordet framträder i köttet"

#böcker #tro på gud #kristus #frälsning #allsmäktige guds kyrka #‌allsmäktige gud #Österns Blixt

0 notes

kingdomsalvationsv · 6 years ago

Text

Det är väldigt viktigt att förstå Guds sinnelag

Guds sinnelag är ett ämne som förefaller alla väldigt abstrakt och som dessutom är något som inte är lätt för alla att acceptera, för hans sinnelag är olikt en människas personlighet. Gud har också hans egna känslor av glädje, ilska, sorg och lycka, men dessa känslor skiljer sig från människans. Gud är vad han är och han har vad han har. Allt han uttrycker och uppenbarar är uttryck för hans substans och hans identitet. Vad han är och vad han har, liksom hans substans och identitet, är saker som inte kan ersättas av någon människa. Hans sinnelag omfattar hans kärlek till mänskligheten, tröst av mänskligheten, hat mot mänskligheten, och än mer, en grundlig förståelse för mänskligheten. Människans personlighet kan däremot vara optimistisk, livfull eller likgiltig. Guds sinnelag är något som hör till alla tings och levande varelsers Härskare, till hela skapelsens Herre. Hans sinnelag representerar ära, makt, upphöjdhet, storhet, och mest av allt, överhöghet. Hans sinnelag är symbolen för auktoritet, symbolen för allt som är rättfärdigt, symbolen för allt som är vackert och gott. Mer än så, det är en symbol för honom som inte kan bli[a] besegrad eller invaderad av mörker och varje fiendemakt, liksom en symbol för honom som inte kan bli förolämpad (och han kommer inte heller att tolerera att bli förolämpad)[b] av någon skapad varelse. Hans sinnelag är symbolen för den högsta makten. Ingen person eller personer kan eller får störa hans verk eller hans sinnelag. Men människans personlighet är inget annat än en symbol för människans obetydliga överlägsenhet över djuren. Människan har ingen myndighet av och för sig själv, ingen självständighet, och ingen förmåga att gå utöver sig själv, men är i sin substans som en som hukar sig, utlämnad åt alla slags personer, händelser och ting. Guds glädje beror på förekomsten och framträdandet av rättfärdighet och ljus; på förstörelsen av mörker och ondska. Han gläder sig eftersom han har kommit med ljuset och ett gott liv till mänskligheten; hans glädje är en rättfärdig glädje, en symbol för förekomsten av allt det som är positivt och, än mer, en symbol för gynnsamhet. Guds ilska beror på förekomsten av orättvisa och den oreda som den orsakar som skadar hans mänsklighet; på grund av förekomsten av ondska och mörker, på grund av förekomsten av sådant som tränger ut sanningen, och än mer på grund av förekomsten av sådant som motsätter sig det som är gott och vackert. Hans ilska är en symbol för att allt det negativa inte längre existerar, och är dessutom en symbol för hans helighet. Hans sorg beror på mänskligheten, som han har förhoppningar för men som har fallit i mörker, eftersom det verk han utför med människan inte når upp till hans förväntningar, och eftersom inte hela den mänsklighet han älskar kan leva i ljuset. Han känner sorg för den oskyldiga mänskligheten, för den ärliga men okunniga människan, och för den människa som är god men bristfällig i sina egna uppfattningar. Hans sorg är en symbol för hans godhet och för hans barmhärtighet, en symbol för skönhet och vänlighet. Hans lycka kommer, naturligtvis, från att besegra sina fiender och få människans tilltro. Mer än så, den uppstår ur fördrivningen och förstörelsen av alla fiendekrafter, och eftersom mänskligheten får ett gott och fridfullt liv. Guds lycka är olik människans glädje; den är snarare känslan av att samla goda frukter, en känsla ännu större än glädje. Hans lycka är en symbol för hur mänskligheten bryter sig loss från lidande från denna tid och framåt, och en symbol för hur mänskligheten träder in i en värld av ljus. Mänsklighetens känslor, å andra sidan, uppstår alla med tanke på hennes egna intressen, inte för rättfärdighet, ljus eller det som är vackert, och allra minst för den nåd som himlen skänker. Mänsklighetens känslor är själviska och tillhör mörkrets värld. De existerar inte för viljans skull, än mindre för Guds plan, och därför kan människan och Gud aldrig omtalas i samma andetag. Gud är för evigt oöverträfflig och evigt ärofull, medan människan för evigt är ringa, för evigt värdelös. Det beror på att Gud ständigt gör uppoffringar och ägnar sig åt mänskligheten; människan roffar dock alltid åt sig och strävar endast för sig själv. Gud anstränger sig alltid för mänsklighetens överlevnad, men människan bidrar aldrig med något för ljusets eller rättfärdighetens skull. Även om människan anstränger sig en tid, är det så svagt att det inte tål ett enda slag, för människans ansträngning sker alltid för hennes egen skull och inte för andra. Människan är alltid självisk, medan Gud är evigt osjälvisk. Gud är källan till allt som är rättvist, gott och vackert, medan människan är den som kommer efter och ger uttryck för all slags fulhet och ondska. Gud kommer aldrig att ändra sin substans av rättfärdighet och skönhet, men människan är fullständigt kapabel att, när som helst och i alla situationer, förråda rättfärdigheten och förirra sig långt bort från Gud.

Fotnoter:

a. Den ursprungliga texten lyder ”det är en symbol för att vara oförmögen att vara”.

b. Den ursprungliga texten lyder ”liksom en symbol för att vara oförmögen att bli förolämpad (och inte tolerera att bli förolämpad)”.

från "Ordet framträder i köttet"

Att rekommendera: Tron på Gud bör vara fokuserad på verkligheten, inte på religiösa ritualer

#guds ord #tro på gud #allsmäktige guds kyrka #‌allsmäktige gud #ordet framträder i köttet #böcker

0 notes

easternlightningsv · 5 years ago

Text

Kapitel 19

Det är en passande sysselsättning för mänskligheten att ha mina ord som utgångspunkten för sin överlevnad. Människan måste fastställa sin individuella del i varje del av mina ord; att inte göra det vore att be om problem, att söka sin egen undergång.

Mänskligheten känner mig inte, och på grund av det är allt hon gör, i stället för att föra sitt liv till mig för att erbjuda det i utbyte, att paradera framför mig med sopor i händerna, och därmed försöka tillfredsställa mig. Men långt ifrån att vara tillfredsställd med hur saker och ting är, fortsätter jag att ställa krav på mänskligheten. Jag älskar människans hyllning, men jag hatar hennes utpressning. Alla människor har hjärtan fyllda med girighet; det är som om det mänskliga hjärtat är slav under djävulen och människan inte är i stånd att bryta sig loss och frambära sitt hjärta till mig. När jag talar, lyssnar människan mycket uppmärksamt till min röst, men när jag slutar tala, börjar hon återigen med sin egen ”verksamhet” och slutar helt att lyssna till mina ord, som om mina ord var ett tillbehör till hennes verksamhet. Jag har aldrig varit eftergiven gentemot mänskligheten, och ändå har jag samtidigt varit tålmodig och storsint gentemot mänskligheten. Och därmed, på grund av mitt överseende, har alla människor blivit arroganta, oförmögna till självkännedom och självreflektion, och de utnyttjar min fördragsamhet för att vilseleda mig. Inte en enda av dem bryr sig verkligen om mig, och inte ett enda värdesätter mig verkligen som ett objekt som ligger henne varmt om hjärtat; endast när de har en ledig stund över visar de mig rutinmässig hänsyn. Den möda jag har ödslat på människan är redan omätbar. Jag har uträttat ett verk utan motstycke på människan, och förutom det har jag gett henne en ytterligare börda, för att människan, utifrån vad jag har och vad jag är, ska kunna öka sin kunskap och genomgå en förändring. Jag ber inte människan att bara vara en ”konsument”, utan jag ber henne att vara en ”producent” som kan tillfoga Satan ett nederlag. Fastän jag inte kan kräva något av människan, har jag icke desto mindre normer för de krav som jag ställer, för det finns ett syfte i vad jag gör, liksom principerna som jag handlar i enlighet med: Jag roar mig inte på måfå, som människan inbillar sig, och jag formar inte heller himmel och jord och skapelsens otaliga ting med egensinnig godtycklighet. Genom min verkan bör människan kunna se något, få något. Hon bör inte slösa bort sin ungdoms vår, eller behandla sitt eget liv såsom ett klädesplagg som genom vårdslöshet samlar damm; hon bör istället strängt bevaka sig själv, ta emot min belöning för sin egen njutning tills hon, för min skull, inte kan vända tillbaka till Satan, och för min skull går till attack mot Satan. Är inte det jag ber människan om så här enkelt?

När en svag strimma av ljus börjar visa sig i östern, kommer alla människor i universum av den anledningen för stunden att rikta sin uppmärksamhet mot ljuset i öster. Mänskligheten, som inte längre är sömndrucken, ger sig av för att undersöka källan till ljuset från östern, men på grund av den mänskliga kraftens begränsningar, kan ingen se den plats varifrån ljuset kommer. När alla i universum är fullt upplysta kommer människan att vakna upp från sömn och dröm, och först då kommer hon inse att min dag långsamt håller på att komma in i världen. Hela mänskligheten firar på grund av ljusets ankomst, och på grund av detta sover hon inte längre djupt och är inte längre medvetslös. Under strålglansen från mitt ljus blir hela mänskligheten klar i sinnet och synen, och plötsligt vaknar hon till av levnadsglädje. Dold av en täckande dimma blickar jag ut över mänskligheten. Alla djur vilar; på grund av att en svag ljusstrimma syns blir allt i skapelsen medvetet om att ett nytt liv närmar sig. Av den anledningen smyger också djuren ut ur sina grottor, och söker efter mat. Växter är naturligtvis inget undantag, och i ljusets strålglans gnistrar deras gröna blad med ett glänsande sken, och väntar på att viga sin individuella del till mig vid den tid då jag är på jorden. Alla människor hoppas på att ljuset ska komma, men alla fruktar de dess ankomst, oroliga att deras egen fulhet inte längre kommer att kunna gömmas undan, för människan är helt naken, och saknar beklädnad. Hur många människor har hamnat i panik på grund av att ljuset kommer, och befinner sig i ett chocktillstånd på grund av att ljuset har visat sig? Hur många människor fylls med gränslös ånger när de ser ljuset, och avskyr sin egen orenhet, men är maktlösa att ändra på fullbordat faktum, och kan bara vänta på att jag ska fälla domen. Hur många människor, som har förfinats av lidande i mörkret, drabbas plötsligt av ljusets djupa mening när de ser det, och omfamnar sedan ljuset tätt mot sitt bröst, av rädsla för att mista det igen? Hur många människor fortsätter helt enkelt med sitt dagliga arbete, i stället för att rubbas från sina cirklar av ljusets plötsliga framträdande, på grund av att de har varit blinda under många år, och märker därmed inte att ljuset har kommit, och är inte heller tillfredsställda av det. I människors hjärtan befinner jag mig varken högt upp eller långt ner. För människornas vidkommande är det likgiltigt om jag existerar eller inte, som om människans liv inte skulle bli mer ensamt om jag inte existerade, och om jag gjorde det, inte skulle öka i välbehag. Eftersom människorna inte uppskattar mig, är de glädjeämnen som jag bereder dem få. Men så snart som mänskligheten ger mig så mycket som ett uns vördnad, då kommer också jag att förändra den inställning jag har gentemot mänskligheten. Av den anledningen är det först när mänskligheten begriper denna lag som människorna kommer att vara så lyckosamma att de ägnar sig åt mig och kräver de ting som jag håller i min hand. Inte är väl människans kärlek till mig enbart knuten till hennes egna intressen? Inte är väl hennes tro på mig enbart knuten till de saker som jag ger? Kan det vara så att om hon inte ser mitt ljus, kan människan inte verkligen älska mig genom sin tro? Inte är väl människans styrka och vigör verkligen begränsade till dagens villkor? Kan det vara så att människan behöver mod för att älska mig?

I förlitan på min existens, underkastar sig skapelsens otaliga ting lydigt, på de platser där de bor, och de frossar inte, i min tuktans frånvaro, i lössläppt hämningslöshet. Därför blir bergen till gränser mellan nationerna på land, vattnen blir till hinder för att hålla isär människorna mellan landområdena, och luften blir till det som strömmar från människa till människa i tomrummen på jorden. Endast mänskligheten är oförmögen att verkligen följa min viljas krav; det är därför jag säger att människan, ensam i hela skapelsen, tillhör de olydigas kategori. Människan har aldrig verkligen underkastat sig mig, och av den anledningen har jag hela tiden hållit henne i sträng fostran. Om det i mänsklighetens mitt skulle inträffa att min härlighet sträcker sig över hela universum, då kommer jag helt säkert att ta hela min härlighet och uppenbara den för mänskligheten. Eftersom människan i sin befläckelse inte är lämpad att se min härlighet, har jag under tusentals år aldrig trätt fram i det öppna, utan har förblivit dold; av den anledningen har min härlighet aldrig uppenbarats för mänskligheten, och människan har alltid varit försjunken i syndens djupa avgrund. Jag har förlåtit mänsklighetens orättfärdighet, men människor vet inte hur de ska bevara sig själva, och istället öppna de sig hela tiden för synden, och låter synden skada dem. Är inte detta människans bristande självrespekt och kärlek till sig själv? Finns det någon, i mänsklighetens mitt, som verkligen kan älska? Hur många uns kan människans hängivenhet väga? Har inte förvanskade varor blandats in i hennes så kallade äkthet? Består inte hennes hängivenhet helt av ett hopkok? Vad jag kräver är människans odelade kärlek. Människan känner inte mig, och även om hon kan försöka lära känna mig, kommer hon inte att ge mig sitt sanna och uppriktiga hjärta. Jag kräver inte något av människan som hon inte är villig att ge. Om hon skänker mig sin hängivenhet, kommer jag att acceptera det utan någon artig invändning; men om hon inte litar på mig, och vägrar att ge upp ett uns av sig själv till mig kommer jag, snarare än bli mer irriterad av den anledningen, helt enkelt att göra mig av med henne på något annat sätt och skicka henne till det hem som hon är lämpad för. Åskan som rullar över himlen slår människan till marken; höga berg begraver henne när de störtar samman; vilddjuren slukar upp henne i sin hunger och världshaven svallar och sluter sig över hennes huvud. När mänskligheten inlåter sig i dödlig familjekonflikt kommer alla människor att söka sin egen undergång i de katastrofer som uppstår i mänsklighetens mitt.

Riket expanderar i mänsklighetens mitt, det bildas i mänsklighetens mitt, det står upp i mänsklighetens mitt; det finns ingen kraft som kan förstöra mitt rike. Av mitt folk som finns i riket i dag, vem av er är inte en människa bland människor? Vem av er omfattas inte av människans villkor? Hur kommer mänskligheten att reagera när min nya utgångspunkt tillkännages för massan? Du har sett mänsklighetens tillstånd med egna ögon; du hyser väl inte fortfarande hopp om att för evigt uthärda här i världen? Jag vandrar nu ute mitt ibland mitt folk; jag bor mitt ibland mitt folk. Idag är människor likt de som hyser en äkta kärlek till mig saliga; saliga är de som underkastar sig mig, de kommer helt säkert att bo i mitt rike; saliga är de som känner mig, de kommer helt säkert att utöva makt i mitt rike; saliga är de som söker efter mig, de kommer helt säkert att undkomma satans bojor och njuta välsignelsen i mig; saliga är de som kan försaka sig själva, de kommer helt säkert att träda in i min besittning, och ärva mitt rikes rikedom. De som far runt för min skull ska jag minnas, de som lägger ut för min skull ska jag glatt omfamna, åt de som offrar till mig ska jag ge förnöjelser. De som finner nöje i mina ord ska jag välsigna; de kommer helt säkert att utgöra pelarna som håller upp taknocken i mitt rike, de kommer helt säkert att få överlägsen rikedom i mitt hus, och ingen kan jämföra sig med dem. Har ni någonsin accepterat de välsignelser som ni fick? Har ni någonsin sökt de löften som ni fick? Ni kommer helt säkert, vägledda av mitt ljus, bryta er ur mörkrets krafters strypgrepp. Ni kommer helt säkert inte, mitt i mörkret, att mista det ljus som vägleder er. Ni kommer helt säkert att bli hela skapelsens herrar. Ni kommer helt säkert att bli övervinnare inför Satan. Ni kommer helt säkert, när den stora röda drakens rike faller, att resa er upp i de otaliga folkmassorna för att vittna om min seger. Ni kommer helt säkert att vara beslutsamma och ihärdiga i sineernas land. Genom de lidanden ni uthärdar, kommer ni att ärva den välsignelse som kommer från mig, och ni kommer helt säkert att få hela universum att lysa upp av min härlighet.

19 mars, 1992

från "Ordet framträder i köttet"

Att rekommendera: Kapitel 27

Kapitel 6

#allsmäktige gud #allsmäktige guds kyrka #Österns blixt #böcker #ordet framträder i köttet #frälsning

0 notes

kingdomsalvationsv · 5 years ago

Text

Kapitel 19

19 mars, 1992

från "Ordet framträder i köttet"

Att rekommendera: Gud själv, den unike II

Gud själv, den unike II

#allsmäktige gud #allsmäktige guds kyrka #Österns blixt #böcker #ordet framträder i köttet #frälsning

0 notes

vialskargudevigt · 6 years ago

Text

Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom

När Petrus blev tuktad av Gud, bad han: ”O Gud! Mitt kött är olydigt, och du tuktar mig och dömer mig. Jag gläder mig i din tuktan och dom, och även om du inte vill ha mig, skådar jag i din dom ditt heliga och rättfärdiga sinnelag. När du dömer mig, så att andra kan skåda ditt rättfärdiga sinnelag i din dom, känner jag mig tillfreds. Jag önskar bara att ditt sinnelag kan visas fram, så att ditt rättfärdiga sinnelag kan synas av alla skapade varelser, och att jag kan älska dig renare genom din dom och uppnå likheten av en som är rättfärdig. Denna din dom är god, för sådan är din nådiga vilja.

Jag vet att det fortfarande är mycket i mig som är upproriskt, och att jag fortfarande inte är lämpad att komma inför dig. Jag önskar att du dömer mig ännu mer, oavsett om det är genom en fientlig miljö eller stora vedermödor; hur du än dömer mig, är det dyrbart för mig. Din kärlek är så djup, och jag är villig att lägga mig inför din barmhärtighet utan det minsta klagomål.” Detta är Petrus kunskap efter att han upplevde Guds verk, och också ett vittnesbörd om hans kärlek till Gud. Idag har ni redan blivit erövrade – men hur uttrycks den erövringen i er? En del människor säger: ”Erövringen av mig är Guds oerhörda nåd och upphöjelse. Först nu inser jag att människans liv är ihåligt och utan betydelse. Människan tillbringar sitt liv med att rusa omkring, ge upphov till och uppfostra generation efter generation av barn, och i slutändan står hon där utan någonting. Idag, efter att ha erövrats av Gud, har jag sett att det inte finns något värde i att leva på det sättet; det är verkligen ett meningslöst liv. Jag kan lika gärna dö och ha det överstökat!” Kan sådana människor som har erövrats vinnas av Gud? Kan de bli exempel och föredömen? Sådana människor är en uppvisning i passivitet, de har inga ambitioner, och strävar inte efter att bättra sig! Fastän de räknas som att ha erövrats, är sådana passiva människor oförmögna att göras fullkomliga. Precis i slutet av sitt liv, efter att han gjorts fullkomlig, sade Petrus: ”O Gud! Om jag skulle leva några år till, skulle jag önska att få uppnå en renare och djupare kärlek till dig.” När han just skulle spikas fast på korset, bad han i sitt hjärta: ”O Gud! Din tid har nu kommit, den tid du förberedde för mig har kommit. Jag måste korsfästas för dig, jag måste bära detta vittnesbörd om dig, och jag hoppas att min kärlek kan tillfredsställa dina krav, och att den kan bli renare. Att kunna dö för dig idag, och bli fastspikad på korset för dig, är tröstande och lugnande för mig, för inget är mer tilltalande för mig än att kunna korsfästas för dig och uppfylla dina önskningar, och att kunna ge mig själv till dig, att offra mitt liv för dig. O Gud! Du är så ljuvlig! Om du skulle låta mig leva, skulle jag vara ännu mer villig att älska dig. Så länge jag lever kommer jag att älska dig. Jag önskar att kunna älska dig djupare. Du dömer mig, och tuktar mig, och prövar mig eftersom jag inte är rättfärdig, eftersom jag har syndat. Och ditt rättfärdiga sinnelag blir mer uppenbart för mig. Detta är en välsignelse för mig, för jag kan älska dig djupare, och jag är villig att älska dig på detta sätt även om du inte älskar mig. Jag är villig att skåda ditt rättfärdiga sinnelag, för detta gör mig mer förmögen att leva ut ett meningsfullt liv. Jag känner att mitt liv nu är meningsfullt, för jag är korsfäst för din skull, och det är meningsfullt att dö för dig. Ändå känner jag mig fortfarande inte tillfredsställd, för jag vet för lite om dig, jag vet att jag inte fullständigt kan uppfylla dina önskningar, och har återbetalat dig för lite. I mitt liv har jag varit oförmögen att återlämna min helhet till dig; jag är långt ifrån detta. När jag ser tillbaka på detta ögonblick, känner jag mig så skyldig inför dig, och jag har bara det här tillfället att kompensera för alla mina misstag och all den kärlek jag inte har betalat tillbaka till dig.”

#Allsmäktige Guds Kyrka #‌Allsmäktige Gud #Sanningen #evigt liv

0 notes