#inbillning

[hitchhikerwithoutguide]

Jag har aldrig varit med om något övernaturligt.

Men många tror inte på mig, för huset jag växte upp i är 200 år gammalt. En gammal herrgård som tillhört min familj i 150 år, men marken den står på har tillhört min familj längre än så. Exakt hur länge vet jag inte, men längre än husets existens.

Till herrgården hörde kringliggande åkrar, ett dränghus, en laggård och mycket mer. Många generationer av min släkt på mammas sida har levt där hela sina liv.

Men trots den långa historian som tillhör huset så har ingen i min familj upplevt något övernaturligt. Visserligen är det ingen av oss som tror på något sådant, jag är väl den mest spirituellt lagd av oss, men jag är fortfarande extremt skeptisk. "I want to believe", men aldrig fått några bevis.

Men en gång, när jag var 17 hände något. Detta är 9 år sedan nu, och en av våra gamla katter hade gått bort. Katten var 15 år och hans mamma ett år äldre.

Båda katterna tyckte mycket om att sova i min säng tillsammans med mig på natten, men de tyckte inte riktigt om varandra och fick liksom turas om. Den natt jag tänker berätta om var honkatten inte hos mig, och jag var på gränsen mellan vaken och sovande.

Plötsligt känns det som att en katt hoppar upp i sängen, men den var tyngre än honkatten. Samma tyngd som den nu döda hankatten hade. Den gick upp mot mitt huvud, och la sig vid huvudkudden. Precis så som hankatten brukade göra. Det kändes varmt där den låg.

Jag öppnade aldrig ögonen, jag rörde mig aldrig. Jag minns inte om det var för att jag var för trött, eller om faktumet att det kändes så tryggt och fint att det var precis som om hankatten hade lagt sig där.

När jag var 18 år gick även honkatten bort, vid 17 års ålder. Och några nätter efteråt låg jag i min säng i samma stadie mellan vaken och sovande. Något hoppade upp i sängen, och la sig vid min mage som att vi skedade. Precis på samma sätt som honkatten gjorde nör hon levde.

Men jag är osäker på om det som hände då för nästan 10 år sen faktiskt hände. Jag var övertygad om det då, men berättade det mest som att det var en verklig dröm. Kanske var det allt det var? En inbillning, en önskan, en dröm.

Men oavsett om det var mina bortgångna katter som för sista gången kom och sov i min säng är jag extremt tacksam för att jag fick uppleva det. Det hjälpte med att lätta sorgen något, som att dom ville berätta för mig att allt var okej, att dom var okej och jag behövde inte oroa mig för om jag hade gjort tillräckligt för dom.

[enigmapoets]

Lyssna på mig Jag sätter hundra tusen på att allt är inbillning Hundra tusen synapser komminucerar samma sak Min hjärna lyssnar inte på dem “Det var inte bra, vad var det jag sa” Lunarwave

[korpcat]

FEMTE SEPTEMBER

Jag vet inte hur uppenbart det är, men jag har verkligen inte följt det där schemat jag gjorde åt mig själv. Dels för att det var för svårt och dels för att jag överskattat hur mycket jag behöver öva på saker för att det ska gå bra på lektionen. Hur mycket jag ska öva för att verkligen utvecklas och lära mig däremot, det är en annan sak!

Jag åt något annat än yoghurt till frukost idag. Jag tog rostat bröd med ost och marmelad, chiapudding med blåbärssylt, en kopp earl grey, och ett halvt glas banan-och-blåbärssmoothie. Jag tror faktiskt det förändrade hela min dag! Min orgellärare sa i början av terminen ”Man brukar inte använda basunen i en morgonpsalm, men fantasin sätter inga gränser! Du kanske äter något speciellt till frukost som får dig på det särskilda humöret att du ändå väljer basunen i registreringen!”

Det har nog hänt mig idag. Hela dagen är en basun. Först och främst var dirigeringen inställd och det var min sånglärare som kom in i klassrummet och påminde mig om det, där jag satt vid flygeln och spelade.

Kanske var det inbillning, men det kändes som att hon vävde in ett ”det gör inget att du inte visste det, du har adhd och det är okej”. Då skämdes jag på något sätt tror jag. Jag kände mig lite skamsen. Men det gick snabbt över när jag började öva. Finns det något bättre än att sitta vid en flygel i en rymlig sal där solen lyser in i de stora fönstrens och utanför finns det bara träd? Jag blev så uppslukad av stunden att jag höll på ända till klockan elva.

Sånglektionen idag var väääldigt rolig! Jag blir så glad av att höra att jag har en bra energi, för det sa sångläraren. Och hon säger att jag har en fin teknik! Så jag har fått några läxor tills när jag kommer tillbaka, lite Alice Babs och lite musikal.

Jag har även försökt samla lite information om psalm nr 6. Jag ska berätta lite om den imorgon på gudstjänstforum. Om det inte vore för att hela mitt inlägg där jag berättade om försvann så hade ni som läser detta förstått vad jag snackar om, men hursomhelst.

Jag är vrålhungrig!!! Jag ska nog äta nu, sen ska jag läsa The Lepers of Saint Giles.

[ellenvonellen]

Tändvirke till min Tinderprofil

Jag vill ta ecstasy och en kvarts frimärke färgglad syra För att känna den påstådda euforin min inbillning uppbådar, men jag tror jag stoppas av konstitutionen Inte lagens långa arm, men kroppens föreskrifter Det tycks alltid vara sig själv en vill undkomma Tyvärr

Stor är min lidelse, mitt evigt brinnande begär, min längtan efter socker Som jag närdes till att längta, från födseln; jag är sådan som alltid längtar efter socker, eufori, och romantik Min kulturs hemgift: tvåsamhet och choklad Kan inte prata just nu, är upptagen med oförklarliga fantasier om en relation där det finns en skiljevägg av glas mellan mig och min älskade, vi är ständigt i varandras åsyn, men texturen mellan oss är fullkomligt slät

Ensamhet kommer inte av suktan att bli älskad Men naturlagen att genom flockliv äro den enda vägen, det enda som påbjuder meningsfullhet åt ens ohemula existens Den finns inte i det singulära Jag har åtminstone inte sett den där Så blir det till att medla mellan tvånget att vara känd av någon och vämjelsen över att av någon vara känd Ingen kan någonsin veta vem jag är Dessutom är jag precis som alla andra Omöjlig att särskilja från skocken blonda barn

[myshityourproblem]

Jag gillar inte lukten av tvestjärtar. Ibland luktar lägenheten så exakt jag svär. Som säsong av tvestjärt eller strax efteråt. Som sensommarkväll som inpå november som iskalla magar och som insekter. Även när det inte är säsong för sådant. Jag vet inte ens om tvestjärtar har någon lukt egentligen och jag kanske är galen. Troligtvis är jag nog galen om jag ska vara ärlig. Jag är galen. Men lukten är verklig likväl och den framträder då och då och alltid ihop med något som inte ska vara här. Sorger chocker ord tystnad minnen hoppet varför.

Jag vet inte om det jag tror spelar någon roll för någon men jag tror att min hjärna kopierar lukter. Av allt min hjärna gör mot mig så är nog det här det värsta. Att den kopierar exakt lukten av hur dåliga stunder har luktat och sedan från ingenstans kan lukten smyga när jag upplever eller ens förnimmer något liknande och snabbt slutar den smyga och istället stampar på mitt bröst.

Hur skulle annars min lägenhet kunna lukta tvestjärtar i februari? Det är bara inbillning. Det finns inget som kan lukta som tvestjärt här nu och ändå känner jag förtvivlat en sådan lukt och jag vill bara frikoppla min kropp från sinnet. Stoppa bröstets stampande och förbjuda mitt hem att lukta främmande.

[felskrev]

Höströv #rektalfotograf #fotoskola #onlinekurs #fortbildning #inbillning #stämningsbild #stilleben #höstensfärger #prunkande #kreativitet #fullproppad #hårsäcksböld #ringdoktorn #ringmuskeln #detvarkulsålängedetvarade #spräcksäck #skägglav #färdigpyntat #halmstad #felskrev https://www.instagram.com/p/CHPucMtpwJF/?igshid=jz5upzkdh1jh

[whitewaterpaper]

SoIF02: Häxjakten [Kapitel 13].

Sagan om Isfolket. Bok 2: "Häxjakten" av Margit Sandemo. 

Målgång (fram till och med kapitel 13).

En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Det sista kapitlet i boken knyter främst ihop säcken för intrigen med herr Johan. Och lite kan man ju reflektera om intrigen verkligen var nödvändig? I kontrast med vad den bidrog med (kanske främst Sol och etableringen av Sol som en allt annat än ”god” häxa) fick den kanske lite för mycket buller och bång. Med både kyrkoherden och herr Johan borta känns det som om den här intrigen bara riskerar starta om längre fram med nya karaktärer. (Det är med all säkerhet inte sista gången Sol får möta folk av den här typen).

I huvudet på den gudfruktige herr Johan rör sig en hel del – han har framför allt ett ont öga till Tengel och Sol. Och det känns som om i Tengels fall är det mer utseendet än gåvorna som sitter i vägen för herr Johans granskande öga. Det är faktiskt lite synd att man i detta sista kapitel inte får se en mer nyanserad karaktär än den översittande prästen som väljer att se ont överallt.

»Han kände en stark yrsel. Han var omgiven av Djävulens ondska överallt. Hade hamnat rakt i ett häxbo. Hela familjen måste förintas, så intet av denna styggedom fick besudla jorden.«

Och givetvis är det inte bara besvärjelser och medikamenter som hamnar i skotthålet, nej när det gäller kvinnor är det mesta som är djävulens verk: Livs röda hår (»Mången häxa hade stupat på det.«)  och det faktum att hon uppenbarligen är mer bildad än honom (tur att det undgick honom att Charlotte var hennes lärare). Men även Silje siktar han på ivrigt med häxhammaren:

»Hon — en kvinna! Hade man hört om sådant förr? Naturligtvis kunde inte en kvinna måla. Men hon kunde! Så livaktiga bilder att det var som om figurerna när som helst skulle träda ut i rummet. Hennes väggmålningar var bättre än många mäns. Och det hörde ju ingenstans hemma. Satans, Satans verk!«

Som sagt, Tengel sade det redan i början av boken: inget flaggar en kvinna som häxa fortare än hennes högre (än sitt stånds) bildning. Tengels försök att mildra skadan av herr Johans besök (och visa Sol att det går att lösa sådana här problem utan att döda folk) är underlig. Visst, ofta löses det mesta genom att helt enkelt berätta sanningen, men som Tengel gör det här att haspla ur sig historien och sedan i princip skicka hem honom? I en tid när du bara kunde motbevisa en trolldoms-dom med din egen död vet jag inte om han på riktigt trodde på det själv.

Därmed inte sagt att jag stödjer Sols lösning på frågan. Hon kunde ha valt att bara puffa för deras oskyldighet, övertyga honom om att alla spår av magi var inbillning. Istället fyller hon honom med olycklighet så han begick självmord… Är det något vi vet vid det sista kapitlets slut är att Sol verkligen anammat det onda arvet och i sanning är Hannas arvtagare.

»— Förlåt mig, Hanna! Du vet att det bara är för en tid. Några korta år. Sedan — när jag är vuxen — då ska jag åter tjäna dig och vår egen Mästare. Jag ska bli stor i konsten, Hanna. Och då ska jag få möta Honom. Så som du gjorde. På dina vilda ritter genom luften till Hans fjäll. Till de stora sabbaterna.«

Jag sticker inte under stolen att den här boken har varit mindre intressant än den förra. Att det varit lite för mycket vardagsdrama och över lag en rätt slätstruken intrig. Det känns bra med idén att läsa något annat innan man går på den 3e boken.

Kära nån, här trodde jag det skulle bli ett kortare inlägg med bara ett kapitel att bygga det på... 😋

Länkar:

Häxjakten (Sagan om Isfolket, #2) by Margit Sandemo.

Hitta ett bibliotek - Axiell Media.

Biblio | Axiell Media.

[vanilj-lavendel]

230822 existens-lös

Hur hanterar man sig själv egentligen. Det är ju helt omöjligt. Hur ska jag veta ifall mina tankar är sanning när jag alltid fått höra att allt är inbillning? Att man kan inte alls tänka så i din ålder, det finns inget att ha ångest över. Hur ska jag då kunna lita på min magkänsla, om mina känslor inte stämmer?

Förvirringen gör så hela rummet snurrar, hela världen gungar. Snurrar så snabbt men samtidigt står plågsamt stilla. Vart är jag påväg egentligen? Varmt och bekvämt inne i den tjocka dimman, kallt och förvirrande utanför den. Det jag insett är att smärtan är lika stark i dimman som utanför, det spelar ingen roll. Jag kommer nog aldrig bli av med den.

Smärtan av besvikelse, smärtan av ovissheten, smärtan av meningslösheten.

Rädslan äter upp mig, inifrån och ut. Jag borde kommit längre, jag borde kunna hantera den nu. Det känns som den tagit över mig helt, rädslan för världen. Jag vill inte vara rädd för världen, jag vill inte vara rädd för människor. Jag är ju en del av allt, av världen och av människorna, varför känns det inte så?

Ibland känns det som att min existens inte riktigt räknas, som att den inte riktigt får plats. Alla är sin egen existens och man tar del av varandras existens, en liten del. Men det är som att utrymmet blir fullt så fort jag försöker. Min existens får aldrig plats hos någon, inte ens min själv. Det känns som att överflödet från min existens dras efter mig som en sopsäck full källsortering som ingen orkat återvinna än.

Ögonkontakt känns inte på riktigt, antingen är det som att stirra in i ett svarthål eller så sticker det för mycket i mina ögon, tappar fokus. Jag undrar vad folk ser när de kollar in i mina ögon.

[orsakullan]

Jag hade på känn att…

Jag hade på känn att…

Jag kör en bloggutmaning i juli. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om. Jag var gravid med William direkt efter befruktningen. Jag kände att något skedde i min kropp, försökte verkligen att intala mig att det var inbillning men visste om det ändå. Så ja, jag hade det på känn.

[succek]

Författarkortleken: Orden i Vinden!

Författarkortleken: Orden i Vinden: Nedan följer ytterligare en av de många korta texterna från mitt jobb med Författarkortleken. Det kan kanske bli en berättelse, men hur som helst känns den inspirerande! Döm själva! ### ### ### ### ## “Det var ingen hård blåst. Men det var något väldigt speciellt med den. Det verkade som om den talade. Nej det var helt klart ingen inbillning! Vinden förde med…

[enigmapoets]

Lyssna på mig Jag sätter hundra tusen på att allt är inbillning Hundra tusen synapser komminucerar samma sak Min hjärna lyssnar inte på dem “Det var inte bra, vad var det jag sa” Lunarwave

[kingdomsalvationsv]

Dagliga ord från Gud | ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” | Utdrag 32

Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II (Utdrag) Gud lovar att ge Abraham en son 1 Mos 17:15–17 Och Gud sade till Abraham: ”Vad det gäller Sarai, din hustru, skall du inte kalla henne Sarai, utan hennes namn skall vara Sara. Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne. Ja, jag skall välsigna henne och hon skall bli en moder till folkslag; kungar över folk skall komma från henne.” Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?”

1 Mos 17:21–22 ”Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham. Ingen kan hindra det verk som Gud beslutar att utföra Då har ni alla just hört berättelsen om Abraham. Han utvaldes av Gud efter det att floden förstörde världen. Hans namn var Abraham och när han var hundra år gammal och hans hustru Sara nittio kom Guds löfte till honom. Vad var det för löfte Gud gav honom? Gud lovade det som det talas om i Skriften: ”Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne.” Vad var bakgrunden till Guds löfte att ge honom en son? Skriften förser oss med följande redogörelse: ”Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ’Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?’” Detta åldriga par var med andra ord alltför gammalt för att få barn. Och vad gjorde Abraham sedan Gud gett sitt löfte till honom? Han föll ner på sitt ansikte och log och sa till sig själv: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal?” Abraham trodde att det var omöjligt — vilket innebar att han trodde att Guds löfte till honom bara var ett skämt. Sett ur mänsklig synvinkel var detta ogörligt för människan och lika ogörligt och omöjligt för Gud. För Abraham var det kanske komiskt: Gud skapade människan och ändå visar det sig att han inte vet att någon som är så gammal inte kan få barn; han tror att han kan låta mig få barn, han säger att han ska ge mig en son — det är ju inte möjligt! Och därför föll Abraham ner på sitt ansikte och log och tänkte för sig själv: Omöjligt — Gud skämtar med mig, det här kan inte vara sant! Han tog inte Guds ord på allvar. Vad var då Abraham för sorts människa i Guds ögon? (Rättfärdig.) Var påstods det att han var en rättfärdig människa? Ni tror att alla dessa som Gud vänder sig till är rättfärdiga och fullkomliga, människor som vandrar med Gud. Ni står fast vid lärosatser! Ni måste tydligt inse att när Gud definierar någon gör han det inte godtyckligt. Gud sa inte här att Abraham var rättfärdig. I sitt hjärta har Gud måttstockar för att bedöma varje individ. Även om Gud inte sa vad för sorts person Abraham var, hurdan var Abrahams tro på Gud sett till hans uppträdande? Var den en aning abstrakt? Eller hade han stor tro? Nej, det hade han inte! Hans skratt och tankar visade vem han var, så er uppfattning att han var rättfärdig är inget annat än inbillning, en blind tillämpning av trossatser, en opålitlig bedömning. Såg Gud Abrahams skratt och hans små miner? Visste han om dem? Gud visste om dem. Men skulle Gud ändra vad han hade beslutat att göra? Nej! När Gud planerade och beslutade att han skulle välja denne man var saken redan fullbordad. Varken människans tankar eller uppträdande skulle på minsta vis påverka eller hindra Gud; Gud skulle inte godtyckligt förändra sin plan, och inte heller skulle han förändra eller kullkasta sin plan på grund av människans uppförande, som till och med kunde vara dåraktigt. Vad står det då skrivet i 1 Mosebok 17:21-22? ”’Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.’ Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.” Gud brydde sig inte det minsta om vad Abraham tänkte eller sa. Och vad var skälet till han inte fäste sig vid det? Det var att Gud vid den tiden inte begärde att människan skulle ha stark tro, att hon skulle ha förmåga att äga stor kunskap om Gud eller kunna förstå vad Gud gjorde och sa. Följaktligen begärde han inte att människan tillfullo skulle förstå vad han bestämde sig för att göra, vilka människor han var fast besluten att välja eller principerna för hans handlande. Människan var helt enkelt inte tillräckligt mogen. På den tiden betraktade Gud vad än Abraham gjorde och hur han än betedde sig som normalt. Han fördömde eller tillrättavisade honom inte, utan sa bara: ”Sara skall föda Isak åt dig vid denna tid nästa år.” För Gud besannades detta steg för steg efter att han uttalat dessa ord; i Guds ögon hade det som skulle åstadkommas enligt hans plan redan uppnåtts. Och efter att ha slutfört arrangemangen för detta avlägsnade sig Gud. Vad människan gör eller tänker, vad människan förstår eller vilka planer människan har – inget av detta berör Gud på något sätt. Allting fortlöper enligt Guds plan, i enlighet med de tider och de stadier som Gud fastställt. Sådan är principen för Guds verk. Gud lägger sig inte i vad människan än tänker eller vet, men han ger inte heller upp sin plan eller överger sitt verk därför att människan inte tror eller förstår. Allt fullbordas således i enlighet med Guds plan och Guds tankar. Detta är just vad vi ser i Bibeln: Gud såg till att Isak föddes vid den tidpunkt han fastställt. Bevisar dessa fakta att människans beteende och agerande hindrade Guds verk? De hindrade inte Guds verk! Påverkades Guds verk av människans ringa tro på Gud och hennes uppfattningar och föreställning om Gud? Nej, det gjorde det inte! Inte det minsta! Guds förvaltningsplan påverkas inte av någon människa, någon företeelse eller något förhållande. Allt han bestämmer sig för att göra kommer att verkställas och slutföras i rätt tid och i enlighet med hans plan, och ingen människa kan förhindra hans verk. Gud struntar i vissa sidor av människans dåraktighet och okunnighet, liksom vissa sidor av människans motstånd mot och uppfattningar om honom, och utför det verk han måste utföra oavsett allt. Detta är Guds sinnelag och en återspegling av hans allmakt. Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II”

[en-elegi]

Timothy hade egentligen bara förväntar sig att John skulle skaka bort hans arm från sina axlar och bomma igen längenheten så snart han lyckats fly in genom dörren. Men till hans stora förvåning så återvände faktiskt grannen till trapphuset men nu med en jacka som över axlarna istället. Skulle det inte bli lite spännande - så säg? Att få spendera tid med sin nysvurna fiende. Personligen så trodde han att John skulle tycka att det var mer märkligt än vad han själv gjorde. Den bittra, något mindre mannen verkade tämligen inte speciellt överlycklig över att behöva spendera ynka timmar i sin grannes sällskap. Men han kunde ju faktiskt avstått om han inte ville, eller som nu Timothy trott att han skulle ha gjort - låst in sig i sin lägenhet. Men snart klev de omaka paret ut ur byggnadens port för att mötas av den svala kvällsbrisen. Det var inte kallt, men bleka kinder skulle kommas att färgas vagt röda av den svalkande brisen. Vana fingrar fiskade upp en cigarett vars filter landade i Timothys mungipa. I vanliga fall brukade han artigt bjuda sitt sällskap på en rök, men något i honom var bombsäker på att John med en otacksam ton hade avböjt hans så vänliga erbjudande. Nåväl, det gjorde honom ingenting. Medan John talade snurrade Timothys ena tumme på tändningshjulet som precis som alltid skulle tjorva. Tändaren gnistrade flertal gånger innan lågan tornade upp och det började pyra i cigarettens andra ända. Plugga eller jobb? Timothy sög dröjande på sin cigarett. ”Varken eller.” Andades han ut tillsammans med cigarettröken som fyllt hans förpestade lungor. Den grådassiga röken ringlade sig smekande kring hans ansikte för att fortsätta stiga upp mot kvällshimlen. Det hade börjat skymma men himlen var fortfarande blå, dock i en allt mer dyster och mörk ton. ”Jag ville bara bort, få se lite nytt.” Samtidigt som han ryckte på sina axlar askade han av sin cigarett genom att slå på dess filter med tummen. ”Uppåt norr så finns det inte så mycket annat än skog och... skog.” Han suckade lite. Visst hade det skogbeklädda landskapen sin charm, men allting var ju bara så jäkla trist där. Vardagen var detsamma, dag ut och dag in. Somrarna var vackra med det konstanta solljuset men vintrarna var mörka, kalla och man kunde inte undslippa depressionen som varje år kom på besök tillsammans med färgskiftet av löven. Enda riktiga ljuspunkterna på året var när festivalerna härjade i de större städerna. Annars var det dött. ”Så.. du pluggar, visst var det så?” Timothy sneglade på John under sin yviga, mörka lugg. Hårfärgen hade han ärvt av sin mor. Den vackraste kvinnan som satt sin fot på moderjord. Timothy var rakt av en manlig version av kvinnan med det italienska ursprunget. Både till sätt och utseende medan Timothys pappa såg ut som en typisk svensk man med sitt blonda hår och sina blåa ögon. Trots den barska minen John bar så såg han på vis ut att vara så bräcklig. Som om han under minsta lilla tryck skulle krackelera i tusentals små glasbitar. Något intalade honom att minsta onda ord skulle kunna bryta honom itu. Men det var nog bara inbillning. Balls besatt han uppenbarligen med tanke på gårdagens bravader. ”Vad är det du pluggar till?” klämdes ut honom innan John hunnit öppna munnen.

[trailflying]

Jag har haft möjligheten att få använda iläggssulor från @orthomovement. Jag har använt ett par i mina sneakers som jag använder till vardags och ett par lite mer stadiga och stödjande när jag tränat. Det första jag reagerade på när jag började använda sulorna var att skorna blev mjukare. Efter första löppasset med sulorna kände jag också av ett bättre stöd under hålfot. Jag upplevde också som att droppet möjligtvis blev större, fast det kanske är inbillning? Däremot så blev det precis som @orthomovement beskriver, ”upgrade feeling”, att skona blev mjukare var en första känsla, sen tycker jag att den känslan gick ner till att vara, mer som ett stöd till foten, samtidigt som skorna faktiskt blev skönare! Så nu, när jag mellan skorna så följer sulorna med! Jag kan bara rekommendera er som känner att ni vill ha ett bättre stöd för fötterna i skorna att prova! Ni hittar flera modeller av @orthomovement iläggssulor hos t.ex. XXL eller om ni golfar så finns de hos Dormy! Ni kan även köpa dom direkt från orthomovement.se med 10% rabatt, ange då rabattkod ”RAINER10���! 👍🏽 Vi ses där ute bland blåbärsris, tall och gran! #protectedbyorthomovement #orthomovement #orthomovementinsole (på/i Lida Friluftsgård) https://www.instagram.com/p/CFsD6UZHTzs/?igshid=1rtpzdkniny5h

[bara-karlek]

Reading HP in Swedish - Part 7

Chapter 7: Sorteringshatten (The Sorting Hat)

ängslig - apprehensive åtsittande - tight Tjocke Munkbrodern - The Fat Friar förunderlig - marvelous praktfull - magnificent sammetsliknande - velvety nött - worn (ett) plommonstop - bowler hat (en) djärvhet - boldness (en) tapperhet - courage trogen - loyal måhända - maybe inbillning - imagination dumbom - silly, fool stolle - fool Nästan Huvudlöse Nick - Nearly Headless Nick att halshugga - to behead Blodige Baronen - The Bloody Baron ihålig - hollow omgestaltning - transfiguration flottig -  greasy (en) hy - skin trolldryckskonst - Potions plågsam - excruciating

[cirkelman]

På brunvita dyner sover

Klockan var nästan åtta och Milena hade fortfarande inte hört ett knyst från Ruben. Det var från början oklart om han skulle hälsa på eller inte eftersom Ruben, bland Milenas alla vänner, var den mest oberäkneliga. Inte opålitlig; för den typen av tillit krävs någon idé om hur personen ifråga beter sig i allmänhet. Nåja. En kunde visserligen se hans ambivalenta natur som hans främsta tjusning, men inte Milena. För henne var det ett frustrerande faktum, att han inte kunde uppehålla sig någonstans, utan ständigt drev vidare och endast lämnade skymtar av sina resor på sociala medier. Hon fann en viss gemenskap med mumintrollet och hans trånande vänskap med snusmumriken, men det var länge sedan hon läste Tove Janssons böcker och böcker läste hon överhuvudtaget inte längre. Hon hade också stängt av sitt instagramkonto, snapchat hade hon aldrig använt sig av och facebookprofilen förblev ett monument över en tid då hon, med många andra, fortfarande litade på teknologins möjligheter att förena människor med varandra. Hon såg sig numera som en social gengångare, kanhända en smula lillgammalt med tanke på att hon vid denna tid var knappt tjugotvå år gammal. Men å andra sidan har känslor ingen ålder. Om läsaren undrar hur Milena kunde känna till Rubens äventyr, kom det sig av att hon hade kontakt med en Rebecca som studerade medicin men som studietempot till trots ändå hade ork att engagera sig med omvärlden. Den här kvällen befann sig Rebecca i Thailand med sin pojkvän och Milena fick alltså klara sig på egen hand. Den här kvällen, som Rebecca tyckte var som gjord för rödvin och Depeche Mode. En halvtom flaska stod redan utställd på köksbänken. Eller var den halvfylld? Flaskan var stum, men ju längre Milena tittade på den, desto tydligare kunde hon känna spöksmaken av den sträva, bittersöta vätskan på sin tunga och värmen som spred sig i kroppen. Skulle det kännas som hon mindes det?

Klockan var nio. Två glas och önsketänk var uppenbarligen inte tillräckligt för att åkalla Ruben. Milena var nu övertygad om att Rubens telefon dött i kylan. Antingen det, eller så var Ruben upptagen med något som tydligen var så intressant att han inte för en sekund plockat upp sin telefon. Kanske hade han ingen lust att träffa henne. De två senare alternativen syntes henne identiska. Länge hon låg i sin soffa, växlandes från svartsjuka med en nyans av självömkan och fyllans nästan humoristiska likgiltighet, men hur länge är svårt att säga. Vem håller koll på tiden? Fanns det överhuvudtaget något behov av att hålla koll på den? Ruben var hursomhelst inte på väg. Och vadan denna längtan efter honom? Hon ställde sig frågan men avvisade sin låtsade naivitet. Hon visste mycket väl varför hon ville träffa honom. Ensam, trött och kåt. Njao, inte för att Ruben kunnat hjälpa henne med tröttheten eller kåtheten (han hade, vad hon visste, aldrig sett henne i det ljuset) — det var osäkert om han ens kunnat avhjälpa hennes känsla av ensamhet, hon hade hoppats på det, men…

Vid elvatiden var rödvinsflaskan uppdrucken och en annan påbörjad. Hade Milena vetat att det skulle bli en kväll som denna hade hon köpt en flaska till, men det var för sent nu, och jo, känslan av att vara övergiven kunde inte längre åsidosättas, den genomsyrade allting och allting var för sent. Hon hade inte tagit sina känslor för Ruben på allvar, hon sökte sig aldrig till den där arkitekturskolan (som i och för sig varit mera av en barndomsdröm, men ändå…), hon ansträngde sig inte för att hålla kontakten med sina vänner eller ens sin familj — hon insåg att det hela ramlade ner i ännu en självömkande spiral, men vad annat kunde hon underhålla sig med? Hon tittade på den ännu levande aloe veran vid fönstret; om hon bara fötts med anlaget för blödiga fyllor hade hon kunnat gråta av blidhet inför livets mirakel som på ett sätt alltid utspelade sig runtomkring henne. Men hon var Milena och det orättvisa epitetet ’torrboll’ hade hon fått dras med för att ingen orkade dyka djupare i hennes själ, för att där upptäcka den fruktansvärda hemligheten: hon hade mer eller mindre alltid känt sig som en avskuren varelse. Vad annat kunde denna fixering vid sina egna känslor bero på? Vem, eller vad i henne stod i begrepp att betrakta hennes inre? Tittade hon på sig själv? Att grunna djupare på det gick inte, hon var för full. Vem kallade henne torrboll? Att hålla koll på det var lika lönlöst som att hålla koll på tiden. Och vid det här laget hade hon inte längre någon lust att träffa Ruben. Det var en fix idé och det hade det även varit förut — nå, att tänka så gav henne en liten stund av självbelåtenhet. Särdeles mycket betydde det inte, med helhetsbilden i åtanke.

Vilken helhetsbild?

Skitsamma.

Klockan två blev Milena rädd för sig själv, eller åtminstone något åt det hållet. Små vågor av förfrämligande sköljde över henne och soffan hade nu förvandlats till en slags flotte. Att flytta sig från den kom inte på fråga; hon kunde känna vattnet stänka på hennes rygg, genom springorna mellan kuddarna. Eller så var det svetten. Nej, det var definitivt havet. Någonting rörde sig under ytan. Hur hade havet letat sig in i hennes lägenhet? Milena kände sig inte lockad av hallucinationerna, men å andra sidan hade hon ingen bredvid henne som kunnat avfärda vansinnet (kanske skulle denna frånvarande människa bara förvärrat situationen) — nej, havet var förstås en inbillning, men vilken måttstock kunde hon använda för att genomskåda det? Ju mer hon tänkte på det, desto större, mera omfattande och djuplodande tycktes vardagsrumshavet. Hon grep tag om soffans ryggstöd med ena handen och sträckte den andra mot ytan. Kanske kände hon det ljumma vattnet. Kanske inte. Hon hörde Dave Gahans mjuka röst från köket:

You can take your time / I’ll be waiting in line / You don't even have to give me / The time of day / When you're born a lover / You’re born to suffer / Like all soul sisters / And soul brothers…

Det fick hennes hjärta att böja sig på ett märkligt sätt. Hon förstod att det på ett sätt var över nu; nu kunde hon släppa taget och falla i havet. För att möta näcken som väntade där nere.

Klockan tre vaknade Milena till, liggandes på den tjocka mattan. Hon tyckte det var lustigt att hon nyss försökt dränka sig själv. Men inte så lustigt att hon skrattade eller ens log. Egentligen ansåg hon att Depeche Mode var ett sliskigt band. Och ändå hade hon känt sig betryggad av Daves röst. Man känner inte hela sitt jag samtidigt. Men Milena kände hur hennes vänstra lår värkte. Mobilen pressade mot hennes kött. Skärmen var sprucken. I övrigt var hon oskadd. Och Ruben hade skickat ett meddelande:

Sorry, jag hinner inte ikväll!! Kan vi ses imorgon?

Det kan vi, tänkte Milena, som vände sig och långsamt slumrade till igen. Du kan din tid, viskade hon. Jag väntar i…

Nu hade hon somnat, i sitt försök att översätta texten. Nu sover hon, och vi ska inte störa henne mera. På brunvita dyner sover Milena.