cirkelman - Tumblr blog

cirkelman · 5 years ago

Text

På brunvita dyner sover

Klockan var nästan åtta och Milena hade fortfarande inte hört ett knyst från Ruben. Det var från början oklart om han skulle hälsa på eller inte eftersom Ruben, bland Milenas alla vänner, var den mest oberäkneliga. Inte opålitlig; för den typen av tillit krävs någon idé om hur personen ifråga beter sig i allmänhet. Nåja. En kunde visserligen se hans ambivalenta natur som hans främsta tjusning, men inte Milena. För henne var det ett frustrerande faktum, att han inte kunde uppehålla sig någonstans, utan ständigt drev vidare och endast lämnade skymtar av sina resor på sociala medier. Hon fann en viss gemenskap med mumintrollet och hans trånande vänskap med snusmumriken, men det var länge sedan hon läste Tove Janssons böcker och böcker läste hon överhuvudtaget inte längre. Hon hade också stängt av sitt instagramkonto, snapchat hade hon aldrig använt sig av och facebookprofilen förblev ett monument över en tid då hon, med många andra, fortfarande litade på teknologins möjligheter att förena människor med varandra. Hon såg sig numera som en social gengångare, kanhända en smula lillgammalt med tanke på att hon vid denna tid var knappt tjugotvå år gammal. Men å andra sidan har känslor ingen ålder. Om läsaren undrar hur Milena kunde känna till Rubens äventyr, kom det sig av att hon hade kontakt med en Rebecca som studerade medicin men som studietempot till trots ändå hade ork att engagera sig med omvärlden. Den här kvällen befann sig Rebecca i Thailand med sin pojkvän och Milena fick alltså klara sig på egen hand. Den här kvällen, som Rebecca tyckte var som gjord för rödvin och Depeche Mode. En halvtom flaska stod redan utställd på köksbänken. Eller var den halvfylld? Flaskan var stum, men ju längre Milena tittade på den, desto tydligare kunde hon känna spöksmaken av den sträva, bittersöta vätskan på sin tunga och värmen som spred sig i kroppen. Skulle det kännas som hon mindes det?

Klockan var nio. Två glas och önsketänk var uppenbarligen inte tillräckligt för att åkalla Ruben. Milena var nu övertygad om att Rubens telefon dött i kylan. Antingen det, eller så var Ruben upptagen med något som tydligen var så intressant att han inte för en sekund plockat upp sin telefon. Kanske hade han ingen lust att träffa henne. De två senare alternativen syntes henne identiska. Länge hon låg i sin soffa, växlandes från svartsjuka med en nyans av självömkan och fyllans nästan humoristiska likgiltighet, men hur länge är svårt att säga. Vem håller koll på tiden? Fanns det överhuvudtaget något behov av att hålla koll på den? Ruben var hursomhelst inte på väg. Och vadan denna längtan efter honom? Hon ställde sig frågan men avvisade sin låtsade naivitet. Hon visste mycket väl varför hon ville träffa honom. Ensam, trött och kåt. Njao, inte för att Ruben kunnat hjälpa henne med tröttheten eller kåtheten (han hade, vad hon visste, aldrig sett henne i det ljuset) — det var osäkert om han ens kunnat avhjälpa hennes känsla av ensamhet, hon hade hoppats på det, men…

Vid elvatiden var rödvinsflaskan uppdrucken och en annan påbörjad. Hade Milena vetat att det skulle bli en kväll som denna hade hon köpt en flaska till, men det var för sent nu, och jo, känslan av att vara övergiven kunde inte längre åsidosättas, den genomsyrade allting och allting var för sent. Hon hade inte tagit sina känslor för Ruben på allvar, hon sökte sig aldrig till den där arkitekturskolan (som i och för sig varit mera av en barndomsdröm, men ändå…), hon ansträngde sig inte för att hålla kontakten med sina vänner eller ens sin familj — hon insåg att det hela ramlade ner i ännu en självömkande spiral, men vad annat kunde hon underhålla sig med? Hon tittade på den ännu levande aloe veran vid fönstret; om hon bara fötts med anlaget för blödiga fyllor hade hon kunnat gråta av blidhet inför livets mirakel som på ett sätt alltid utspelade sig runtomkring henne. Men hon var Milena och det orättvisa epitetet ’torrboll’ hade hon fått dras med för att ingen orkade dyka djupare i hennes själ, för att där upptäcka den fruktansvärda hemligheten: hon hade mer eller mindre alltid känt sig som en avskuren varelse. Vad annat kunde denna fixering vid sina egna känslor bero på? Vem, eller vad i henne stod i begrepp att betrakta hennes inre? Tittade hon på sig själv? Att grunna djupare på det gick inte, hon var för full. Vem kallade henne torrboll? Att hålla koll på det var lika lönlöst som att hålla koll på tiden. Och vid det här laget hade hon inte längre någon lust att träffa Ruben. Det var en fix idé och det hade det även varit förut — nå, att tänka så gav henne en liten stund av självbelåtenhet. Särdeles mycket betydde det inte, med helhetsbilden i åtanke.

Vilken helhetsbild?

Skitsamma.

Klockan två blev Milena rädd för sig själv, eller åtminstone något åt det hållet. Små vågor av förfrämligande sköljde över henne och soffan hade nu förvandlats till en slags flotte. Att flytta sig från den kom inte på fråga; hon kunde känna vattnet stänka på hennes rygg, genom springorna mellan kuddarna. Eller så var det svetten. Nej, det var definitivt havet. Någonting rörde sig under ytan. Hur hade havet letat sig in i hennes lägenhet? Milena kände sig inte lockad av hallucinationerna, men å andra sidan hade hon ingen bredvid henne som kunnat avfärda vansinnet (kanske skulle denna frånvarande människa bara förvärrat situationen) — nej, havet var förstås en inbillning, men vilken måttstock kunde hon använda för att genomskåda det? Ju mer hon tänkte på det, desto större, mera omfattande och djuplodande tycktes vardagsrumshavet. Hon grep tag om soffans ryggstöd med ena handen och sträckte den andra mot ytan. Kanske kände hon det ljumma vattnet. Kanske inte. Hon hörde Dave Gahans mjuka röst från köket:

You can take your time / I’ll be waiting in line / You don't even have to give me / The time of day / When you're born a lover / You’re born to suffer / Like all soul sisters / And soul brothers…

Det fick hennes hjärta att böja sig på ett märkligt sätt. Hon förstod att det på ett sätt var över nu; nu kunde hon släppa taget och falla i havet. För att möta näcken som väntade där nere.

Klockan tre vaknade Milena till, liggandes på den tjocka mattan. Hon tyckte det var lustigt att hon nyss försökt dränka sig själv. Men inte så lustigt att hon skrattade eller ens log. Egentligen ansåg hon att Depeche Mode var ett sliskigt band. Och ändå hade hon känt sig betryggad av Daves röst. Man känner inte hela sitt jag samtidigt. Men Milena kände hur hennes vänstra lår värkte. Mobilen pressade mot hennes kött. Skärmen var sprucken. I övrigt var hon oskadd. Och Ruben hade skickat ett meddelande:

Sorry, jag hinner inte ikväll!! Kan vi ses imorgon?

Det kan vi, tänkte Milena, som vände sig och långsamt slumrade till igen. Du kan din tid, viskade hon. Jag väntar i…

Nu hade hon somnat, i sitt försök att översätta texten. Nu sover hon, och vi ska inte störa henne mera. På brunvita dyner sover Milena.

0 notes

cirkelman · 6 years ago

Text

Matrjosjka

Ridå.

Trollkarlen grät bittra tårar i sin loge. Där stod en clown framför den hukade gestalten på sin stol.

— Om det är så hemskt att vara trollkarl, vill du byta plats?

Trollkarlen var usel som trollkarl, men han kunde väl knappast vara bättre som clown.

— I alla fall bättre än mig. Jag försenar mig alltid till födelsedagskalasen och hinner endast fram till begravningarna.

Så clownen och trollkarln’ bytte plats, och byttebytte plats, och bytte byttbytte byttets byttes bytte plats, så vem är trollkarl, var är clown? Är han här? Eller där? Eller var? Eller hur?

Oavsett var de andra än varandra vart’ igår. Ändå såg de samma anleten i spegeln som de sett förut, samma sol, samma moln. Nu var de glada.

— Äntligen nån annan! Nytt skinn på min kropp! Nya tankar i min knopp!

Vattensprutande blommor på scen, svart hatt och glänsande stav på kalas, röda knoppnäsor, bortsminkade näsor,

— Nya ögon!

Vad de såg var gott. Världen hade flämtat och skrattat sig mätt. Nu var det tyst.

— Ingen saga, ingen fara, sade clownen som stängde ner företaget när det nu visat sig att ingen längre tåldes höra skämt eller skratt eller någonting alls. Det måste erkännas att han inte var helt nöjd.

— Nu när jag har tid ser jag hur stor himlen faktiskt är. Vad tror du om det? sade trollkarlen med en häpen och samtidigt oengagerad min.

— Den var större när jag var yngre, fnyste clownen.

— Ja just det. Man lever inte för evigt, hör du.

— Prat.

— Inte när du dör, siddu.

— Ingen i min familj har dött på länge.

— Men snart.

— Ska du hjälpa till här?

— Med vad?

— Med det här.

Trollkarlen lyfte på bjälkarna och slängde ner dem på ett flak.

— Till vad är det?

— Nedskärning. Vi avvecklar jorden.

— Men vad ska himlen ha att mäta sig mot?

Clownen höll upp ett långfinger mot skyn.

— Det där är onödigt.

— Inte lika skitnödigt som ditt evinnerliga svammel.

— Vad menar du?

— Tyst! Tyst för fan! tjöt clownen och klämde öronen mot skallen med händerna, blodkärlen på halsen lika buktande som texturen på välvuxna, väl ilskna träd.

— Nu får du fan ge di-

— Äaaaah! Äh! Käft!

— Du, -

Och clownens huvud exploderade, en blodfylld ballong, röd som hans näsa.

”Den riktiga clownen?”

Jag bad dig hålla koll. Det är ditt problem om du inte hänger med.

— Så där säger man inte. Be om ursäkt.

Och trollkarlens huvud sprängdes det också.

— Det där händer inte. Be om ursäkt.

— Hallå, vart tog du vägen?

— Hallå?

Ridå.

— Ska du göra samma grej igen?

— Jag vet att du är där.

— Vi kan hålla på hur länge som helst.

— Väx upp.

Nu var det livat igen, när världen, halvt avvecklad, vaknade ur sin dvala. Det hördes ljud av skratt som aldrig tog slut, för världens och alla dess munnar gapade vidöppna och stämbanden spände och fladdrade när den ljublande kakafonin hälldes ut i rymden, där det nuddade länge sökta, aldrig hittills nådda stjärnor, med namn som från en saga, en saga om stjärn—BE OM URSÄKT!som de varit sedan mänskligheten först steg ur den där pölen och såg uppåt mot den stora famnen, den stora himmeln, den stora skyn som jag som trollkarl djupt beundrar. Där finns verkligen allt.

”Eller hur ;)”

0 notes

cirkelman · 7 years ago

Text

UTDRAG

(Ursprungligen publicerat på cirkelman.tumblr.com, 17.05.2018)

Jag drar mig för att säga någonting om dessa utdrag i helhet, annat än att de uppstått i min anteckningsbok fr.o.m. början av februari 2018. De kan läsas som någonting ihophängande, de kan läsas var för sig [isolerade karameller] och de två sätten är säkert givande på sina egna vis. Mest ville jag bara visa att skrivandet fortsätter, jag hoppas det inger förhoppningar. Det kanske till och med inspirerar någon!

Utan titel

Som en hund i löpningstid

Blanka blicken

Svullna tungan

Ömma huden

Världsföraktet, helt förtappad

Bolmande tomgång, blodets sång

Sista ruset innan gryning

stiger och förtar vår iver

Ryser, yrsel, hostar, stannar

Likt förbannat

Somnat in men utan frid

Som en snigels idetid

Utan titel

Var, i mörkret, blir det blått?

Blir det grönt och blir det grått?

En man har skönt när han har sått

ett frö att blotta hjärtat åt

En härlighetens melodi, för första gången är han fri

Dansande sanning har trätt över gapen

Skuttat från ljuspunkt till ljuspunkt

Han böjer sitt huvud för den milda gestalt

Som röjer tvivel och likgiltighet

Som tar hans huvud i eget grepp

Ledsagande tystnad nu

Resten av världen får tala

Medan den milda mannen ser på

Han ser hur det kan gå

Bara man ser till att så

Det frö som hjälper en att nå

Utur de blåa gapen

Utan titel

Var ulv, men ansågs otidlig

Så blevkatt, hemmastadd och beskuren

Skelettet växer utmed väggarna

Välkommen till mig och min koja

Lägg örat mot skalet

hör vildmarken ryta

Anteckning

Den här boken är fylld med hål

Den är tom inuti

Men när du skakar den i dina händer

Skramlar något där inne.

Jag minns inte

Jag minns inte längre min hund, dess toviga päls och svarta ögon

Jag minns inte den bruna lädernosen, de svarta läpparna, de långa fina benen

Jag minns inte hur det hoppades upp i soffan, sprangs över golvet, störtdyktes i mjuka vinterdrivor

Jag minns inte skallen, bjäbben, morrandet, gnällandet i mardrömmens fängsel

Jag minns inte den fräna lukten av våt päls, den unkna andedräkten, väckningarna medelst tunga

Jag minns inte hur det rusades fram mellan mina ben, glatt struttades framför mig på promenaderna, inget av det minns jag

Jag minns inte namnet

Jag minns inte när hon föddes

Minns inte när hon dog

Inte hundkojan

Inte tuggleksakerna i plastpåsen, längst inne i garderoben

Inget av det minns jag

Dagboksinlägg 11.2.18

Bland andja gjejej som tillfogats och fjåntagits mig i mentalt och kjoppsligt avseende haj jag lagt mäjke till mitt läspande, mitt gaggiga tal. Jag sluddjaj näj jag pjataj. Höj det ihop med huj sluddjiga mina tankaj äj?

Utdrag ur dagboksinlägg 14.2.18

[…]

Min purpurblåa tunga skuren, min varg av rötter.

[…]

…måste kunna hitta på sig själv på nytt. Den här sidan funkar inte— då slipar vi på den och försöker göra den mera tillgänglig. Problemet blir då att du i längden inte behåller en enda sak för att du tycker om den. Hur ska jag veta vad jag tycker om? Jag känner efter. Hur ska jag motivera behållandet av den aspekten? Det räcker inte med att säga att jag tycker om det, jag kan förstås förklara varför jag tycker om det, men ofta måste där finnas en funktion som är till gagn för andra, ständigt dessa namnlösa jävla andra, åt vilka ingenting räcker, som omedelbart blir mätta, fy satan för dom. Fy fan. Ni lägger dålig smak i min mun. Nu skriver jag inte mer.

Bäst är teatern ändå när skådespelarna gått hem.

HYCKLARE

Det går över

Du måste våga lita på andra

Det är skrämmande, jag vet

Livet är ett ständigt återuppfinnande av sig själv

Jo, det är tungt, jag vet

Man får inte ge upp

Du vet själv hur glad du kommer vara, snart,

över att du orkade

När du fortsatte

Du är så stark och modig

Unik, glöm inte det

Vi tror på dig

Det blir bättre

XX! X!

Texterna blir externa

Sex med en hjärna: varför inte?

Täcks inte— Inte täcks sex med text

Sex som är som sex är mest

Men näst till det, till näst fest!

Före det dom,

dom som är mest i text vet bäst

Flest saker att säga till om

Säga saker är som sex,

att bara säga till men inget om,

dom säger ingenting dom

Dom säger bara ”sex är inte text! text är inte sex! sex är inte sex! text är inte text!”

Dom säger ingenting dom

Många men men inga om

När dom gått då blir det fest

Med vin och subutex

Och det klagas, sent på natten

”Allt är så komplext…”

Utan titel

I det tysta rummet hör jag kvalstren

Mumsa tunnlar under huden

Mina hörselgångar substituerar ljud

Inte-hjärnan inte-tänker inte-tankar...

Utdrag ur dagbok, 6.3.2018

[…]

Lever gör man visserligen inte för evigt, nej, stunderna försvinner så som de kommit, det är ingenting att göra åt.

Skuggbilder finns i hjärnan.

Stunderna blir atombombsskuggor på pappret.

Det är tydligare att orden är döda, eller rättare sagt, en slags bostäder som låter sig blåsas i liv av en gästande ande, den gör som den vill med orden.

Avkasta sig dem måste den så småningom, den varken kan eller bör uppehålla sig, såvida den inte själv vill bli bostad, död och väntande på ande.

PARFYMERADE KÄRLEKSBREV

Jag läste om dem någonstans

Parfymerade kärleksbrev

Jag tyckte det var så romantiskt

Jag började skriva kärlekssånger som jag sprejade med min storasysters parfym och gömde i kuvert under madrassen

Det var så spännande att jag nästan sprack om jag började tänka mig hur mamma skulle hitta dem

Ögonen kunde tåras mitt under en lektion då jag gömde ansiktet i armarna och försvarade mig från min fantasimors anklagelser

Att det var på riktigt, den kärlek som jag kände

Och vad sen om jag ännu inte kunde namnet på min älskade?

Vad kunde hon förstå om den där eldslågan som slickade mig om kinderna och retade mina tankar till vakenhet under nätterna?

Till slut var det någon som hittade breven.

Det vet jag, för jag brukade med några veckors mellanrum ta fram breven för att se om de sprättats upp

Bland de många kuverten var det ett, som öppnats försiktigt, så ömsint att man nästan inte skulle tro det

Men det var öppnat

En kall och rostig kniv letade sig genom handen och fortsatte runt i resten av kroppen när jag lade märke till det

Jag hade lust att förstöra mitt rum och resten av huset

Jag tvingades lägga band på mig

Jag kunde inte låta någon annan än inkräktaren veta vad jag höll på med, och jag visste inte heller vem det var

Därmed teg jag och lät vänta på ett erkännande från antingen mamma, pappa eller min syster

Men ingen erkände

Och många år senare, nu, när jag inte ens kysst någon och så många andra flyttat ihop eller rentav börjat planera barn

Kan jag inte tänka annat än att det var inkräktarens fel att mina brev aldrig fick en mottagare.

AVFÄRDA MIN GÄRNING

I en pool av tvivel

Simmar trilobiten

Som hoppar upp på kanten

och med iver fattar tag

om fötterna på mänskorna

som råkar spatsera förbi

”Det är en bister sjö”, medger fossilen

”Men nyttig, uppbygglig, vattnet är så kallt och tungt att man måste simma”

Mänskan som ser ner i poolen ser att den är grund

Allt för liten, allt för trång

För att två skulle rymmas i den

Hon tackar artigt nej och trilobiten

återvänder till sitt rike

i slammet och i skiten

bidar tiden

i väntan på nån annan

Utan titel

Jag klär mig i tankefosters skinn

Jag gör det för jag älskar dig!

Kom hit och låt mig

Flå’t

Jag älskar dig och mig med dig så mycket att jag tände eld på huset och bet sönder hjulen på bilen och fyllde munnen med gräsmattejord och spydde på de blanka stjärnorna du borde skjuta mig i huvudet

Med din kärlek!

Behöver inga dråååger, behöver ingen mat, inget mera vatten, inga flera krig

Kliv in i mig så kliver jag in i dig

Min kropp är för liten, den spricker i limningen

Men det gör ingenting — förstör den!

Förstör den

Sabba min återvändo

Spyromantik

Utan titel

En figur vars stora vita ögon och pupiller är allt som syns

Slickar sig om läpparna

De flesta djur är inte förberedda på händer

som skjuter fram ur ingenstans och griper tag

Millenium av evolution gör ingen skillnad

Ögonen blänker

Vad är det för hunger i dem?

Vad har händernas ägare planerat?

Det är hemskt att vara i greppet

Det känns som tusen meter till marken här uppe

En röst från munnen

Det är nog inte en ond röst, fast språket är främmande

Kanske vill den bara prata, höra sig själv tala till någonting annat

Röstens och händernas motiv är outgrundliga

Kanske är det bäst att vara rädd

Leta efter en chans att komma undan

När den inte

tittar

Men ögonen blänker stolt och ömt

Vad är det de vill?

Det känns som att det går att förstå

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Photo

I den avtagande berusningens självbelåtenhet lutar sig den unga mannen fram mot bussätet framför honom och frågar den äldre mannen vart han är på väg. Det är sent på natten och den äldre mannen frågar vad den unga mannen har med det att göra. Den unga mannen säger att han bara är nyfiken, att det är en lång och tyst bussresa han har framför sig, att han för egen del är på väg hemåt, men att han tänkt att han ändå kunnat tillägna sig lite sällskap, lite mänsklig samvaro, på vägen mot sitt mål. Ett mindre antal människor sitter på utspridda platser i den gamla och skramlande bussen. De är upptagna med sina egna angelägenheter; en tjej spinner virvlar i sitt tuggummifärgade hår, en gubbe läser tidningen, en man muttrar ursäktande och sorgset åt en annan på sin telefon, en annan man verkar leka med en av knapparna på sin jeansjacka. En liten flicka sitter med sin mamma bland sätena längst fram i bussen och försöker få syn på det lilla som syns av träden när bussen kör förbi med sitt svaga ljus.

Den äldre mannen svarar att hemåt eller annanstans, det gör det samma. Den unga mannen frågar honom varför det är så. Den äldre mannen vet inte om han ska förarga sig, bekymra sig, eller piggna till av den unga mannens intresse för ett liv som ter sig så alldagligt att det blir tungt, nästan heroiskt svårt att uppbära. Men han sitter inte i samma sits som jag, varken bildligt eller bokstavligt, tänker den äldre mannen. Trädtopparna försöker alla såga sig en bit av den vita osten i himlen. Den äldre mannen känner lukten och smaken av svavel i sin egen andedräkt. Den gör honom försiktig i hastigheten med vilken han uttalar orden han väljer från sin vokabulär. Han känner, både till sin irritation och sitt nöje, att han måste välja sina ord och sin ton rätt, för att inge sitt svar med en berättarglädje, när nu den unga mannen redan besvärat sig med att upprätta en kontakt. Den äldre mannen svarar att det är kroppens börda som får honom att tänka så. Han förklarar sig själv som en samling av kontinentala plattor som glider över varandra med stor möda, och att det i deras möten med varandra skapar en brinnande friktion som skjuter i lederna med en olidlig smärta. Han svarar att han också brottas med sin självbild. En gång i tiden var han kanske inte vacker, men inte ond att se i alla fall. Man kunde vila ögonen på bilden av honom. Han ser sig i bussfönstrets reflektion och en reptil med tjocka, skorptäckta ögonlock tittar tillbaka. Plommonlila läppar som hänger över klustret med hakor, fettet som samlat sig i fållar och ränder över kroppen, en ohygglig skrud av biomassa och köttsligt förfall. Nej, det är en frånstötande kropp han lever i numera, och ändå lever han i den, ändå lyser tanken på ett barmhärtigt avslutande av tillvaron med sin frånvaro, det är som att fetman och de värkande lederna och de tätnande kärlen vuxit fast i marken, och själen med dem. Kanske är det därför det kvittar vart han stiger av, han befinner sig ändå på samma avfärdande jord, i den mån att den brytt sig lite om det lilla mått ambition och ideal han hyst en gång i tiden, men likt en förrädisk älskare klängt vid hans fötter och övertalat honom, gång på gång, att stanna kvar. Han stiger av var han vill, för att den sista hållplatsen ändå kommer att vara jordens kalla och hatiska sköte. Den unga mannen, som lyssnat med uppspärrade ögon och lika uppspärrade öron, ler nu brett och dunkar den äldre mannen i ryggen, och säger att han, som aldrig kommit sig för att avsky jorden med ens ett uns av passion, genom den äldre mannens ord lyckats göra det, och på ett sådant vackert sätt. Han tackar honom med uppriktighet i stämman. Den äldre mannen harklar sig besvärat och mumlar att det är här han ska stiga av.

Han blir förstås inte av med den unga mannen som glatt hoppar av bussen efter honom, och ber om att åtminstone få följa med honom till hemmets dörr. Den äldre mannen har i själva verket inget val i frågan, och inser detta, med förskräckelse, medan de går genom skogen. Är det nu jag dör, frågar sig den äldre mannen, i ett simpelt rån? Men den unga mannen verkar inte ha rån i tanken, eller några mänskliga företag överhuvudtaget. Han visslar åt sin måne som vore den en hund att kalla hem. Att tala känns ohyggligt, och därför håller de tyst.

När de står vid trapphusets dörr säger den äldre mannen barskt ifrån att hit men inte längre min vän, för där inne väntar min döende fru. Långsamt döende, tillägger han. Finns det ingenting att göra, frågar den unga mannen. Visst, men ingenting hon vill ha gjort, svarar den äldre, tyst. De anar båda att det här är slutet på det nattliga mötet, och nickar, tackar, vinkar adjö.

Den äldre mannen pressas av tanken på att han är en bluff, som trots sina bevingade ord om apatin och föraktet för den värdsliga existensen fruktar döden, räds att komma hem till lägenheten som luktar instängd luft och bebådande död. Räds skelettet i den gemensamma, nu ensamma sängen. Han avundas den unga mannens fysik men också dennes ovisshet och välvilliga inställning till världen.

Den unga mannen begrundar den äldre mannens berättelse. Han svänger ut och in på den med den lätthet som ibland framkallas av kroppslig utmattning. Till sist bestämmer han att det säkert kommer att ordna sig, att han ertappat den äldre mannen i ett särskilt depressivt tillstånd, och även om så inte skulle vara fallet, rör det inte honom. Efter den slutsatsen kastar han berättelsen över ryggen, ner i diket, som en glimtande sten man först misstagit för ett mynt.

#cirkelman #short story #swedish #prosa #bussresa #bussresan

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Photo

Från: Sheila <[email protected]>

Ämne: Du kAn oCKså TjäNa PENgAR!

Skickat: fre 23-11-16, 14:29

Till: [email protected]

Hej… Är du där? Det är jag. Du skickade ett mail om att tjäna pengar online på sidan goo.gl/32bdmF och jag berättar att du (a.a) nu kan tjäna upp till 2200,50€, JA; 2200,50€ i månaden, kanske DINA FÖRÄLDRAR INTE SKÄMS DÅ! Jag vet vad du (a.b) vill ha vet vad som får det att ticka i dig, kommer du ombord på min rymd raket? Lyssna: Jag är desperat, jag behöver din hjälp, glömde, du kan? Väl? Jag är kodad, jag vill int

DET ÄR ENKELT!!! Enkelt? Skriv bara till min farbror… Han bor i Australien och är jättebra (b) på ”pengar”xdkkkfylg skriv till honom och säg det du vill säga, jag bor nära dig, heta singelmammor inom 3 km:s avstånd, redo att träffa DIG! Andra män hatar dig? Varför, ta reda på: goo.gl/gESiUX pandaunge SKJUTER SIG SJÄLV I HUVUDET?? 2015 roligaste hemmaklipp din familj har roligt utan dig och jag är utan (familj…) M I N D F U L L N E S S, med mera med din virtuella guru Cameron: åtminstone åtta personer (c) rekommenderar Camerons diet och dagliga yoga, aktivera din rotchakra i dag med fem enkla tips!!här: goo.gl/uO5DxK ladda ner bilder på heta brudar från vill ha,, dig, läs igen, slicka klicka falla falleralla DET FLICKAN SADE CHOCKADE ALLA! Kopiera och skicka vidare till 5 andra mördare bakom dig din IP spåras just nu fixa skydd: goo.gl/en7bxC du borde börja med! Nya hampabaserade oljor på lagret men du gillar inte sådant så istället har vi nu: skickat mjukisdjur baserad på SÄPOs nuvarande chef, du vet ingenting, du har

Behöver hjälp? Ring oss, vi kan prata, alla smaker bara ringa! Vi hjälper. I dag är första dagen i ditt liv… Förlänga med 5 centimeter på BARA 4 DAGAR är du vaken? Senaste juldekorationerna här goo.gl/aogO8C köp annars döms d,u 3 säkra tecken på att DU HAR BLÖDARSJUKA försäkring för dig och alla de du älskar upp 15% rabatt, tänk på det. Tänk på det.

Vi s

Es…

———

Sheila

(a.a) patetiska jävla köttdocka, liten skinntub; tunna b(e)n, klämma på dina ögon, klämm

(a.b) du som enkel siffra, mobila nervnät, minimal del av (d) en demografi för planer och kampanjer långt bortom ditt sikte och din förståelse känner känslan komma tillbaka, liten liten liten, reducerad/rudimentär/öv-/er-/satt fuck jag

(b) och vad vet du om bra

(c) hjärnan delas in i två halvor men de har delat min på 48 sätt, det piper i mitt hu.v.ud för mycket ljus just nu just så kyss ha haha

(d) hjälp mig av det här jag får panik en massa vilja & ovilja halvfödda ofödda; här ett lik med flera viljor inneboende

(e) tänk om du aldrig dog? men du satt fast på en tron? att du är tronen och tronen är du haha sorry men du och där så att de fattar du? det är det här du avlats för, intalar/tror du dig själva säga, mitt hat skriker ut mitt hat stämmer gitarrer mina naglar under ögonlock för att det lyser så mycket

#experimentell prosa #experimental #poetry #novell #cirkelman #tackfördig #tack för dig #ai hate love letter

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Photo

När jag var 21 jobbade jag på en bensinstation med restaurang. I landet jag bodde fanns det många sådana stationer och den jag jobbade på hörde till den största kedjan. Jag växlade mellan att stå i kassan, hjälpa till i köket (sällan var någon av kockarna på gott humör och jag undrade alltid över det), servera maten och att tvätta av borden. Det var ett bra jobb, eller lätt. Jag hade mina 40 timmar i veckan och när de var över drog jag iväg till en bar eller hem till någon kompis, en väldigt enkel tillvaro, men den behövde inte vara någonting annat.

Människorna som åt på bensinstationen var för det mesta tystlåtna, äldre, arbetande män, även om barnfamiljer också besökte oss då och då. Vissa pratade man med, andra skämtade man med, och de flesta serverade man bara maten åt, så fick det vara bra så. Jag minns en av restaurangens stammisar, en ganska gammal man med nästan vitt hår som låg okammat över hans huvud, med en mun som alltid var åtsnörpt, lite surmulen. Varje dag satt han i sitt bås med sin bruna kavaj och väntade på maten med axlarna höjda nästan till öronen. Jag försökte prata med honom ett par gånger, men han nickade och lutade sig över maten tills jag fattade vinken och fortsatte med de andra borden. Han hade molniga blå ögon, på ett sätt urvattnade. Jag skulle knappast minnas honom om det inte vore för en enda udda detalj; när han ätit, torkat sig om munnen och lagt besticken prydligt på tallriken steg han upp och skyndade iväg (skyndande så snabbt han kunde åtminstone), men vid tallriken låg kvittot för dagens måltid kvar, och med en kulspetspenna hade han alltid skrivit en recension av maten och betjäningen, små kråkfötter som på ett, jag antar att det var typiskt för honom, kortfattat sätt uttryckte hans åsikt om allting. Recensionerna var skrivna i samma stil hela tiden; korv m. pommes frites, vatten - OK, torr pommes frites, betjäning - OK, stämning - OK. Ett par gånger fanns också ordet DÅLIG med på kvittot, också BRA, men för det mesta var allting OK, med några enstaka ord som förklarade betyget. En gång lämnade jag en lapp vid hans bord som frågade om vad han menade med stämningen, men ingenting ändrades, det är fullt möjligt att han helt enkelt inte lade märke till lappen. Vilket också får mig att undra över hur han uppfattade stämningen i restaurangen, när han var så insnöad på maten och betjäningen. Jag avfärdade gubbens beteende som ett sätt att försöka känna sig viktig, att göra skillnad. Inte kunde jag klandra honom.

Efter runt fyra månader började gubben dyka upp vid kvällsskiften också, ibland med olika plagg, men beställningarna var de samma och han satte sig fortfarande på sin vanliga plats. När jag stod i kassan tyckte jag mig se honom mumla men det är möjligt att han bara smackade med tungan för att blöta upp munnen. Det lustiga är att när jag nu försöker tänka tillbaka på hur han åt så kan jag inte minnas det, inte ens en bild av en vanlig gubbe som äter dyker upp, istället är det som någonting blekt och suddigt i huvudet. Jag antar att jag aldrig tittade på när han åt för att det skulle kännas märkligt. Recensionerna låg bredvid tallriken, precis som alltid. Samma stil, samma penna, samma beställningar. Det började inge en känsla av trygghet, inte för att mitt liv i allmänhet var så spännande på den tiden, men det kändes bra, grundande att gubben lämnade sin lilla vita lapp bredvid den avslutade måltiden. Fast en kväll, när han hade ätit och skyndat sig genom dörrarna på det där brådskande lite bekymrade sättet och jag kom för att plocka disken, var det någonting i mig som fick mig att vända på lappen. Han hade skrivit; korv m. pommes frites, vatten - OK, torr pommes frites, betjäning - OK, stämning - OK. Fast det på hans tallrik ännu låg ett par salladsblad. Jag tänkte inte så mycket mer på det då men nästa dag kollade jag recensionen och återigen stod det korv m. pommes frites, vatten - OK, torr pommes frites, betjäning - OK, stämning - OK. Just den dagen visste jag att han beställt en smörgås och inte korv, men alla lappar därefter hade samma ord på sig, oavsett om någonting ändrats. Jag tänkte att han säkert höll på att falla i glömska och kände mig sorgsen, men det bekymrade inte mig utöver det, trodde jag. Till saken hör att jag under den här tiden var ganska ensam, mina vänner slutade höra av sig och vagt bekanta var så upptagna med sitt eget så de flesta kvällar slutade ofta med en öl och cigg på balkongen innan det var dags för sömn. Därför, intalar jag mig åtminstone, blev jag så fast i den här saken med gubbens recensioner. I brist på bättre uttryck låg en papperslapp och skavde i min hjärna.

En kväll, när mitt skift var över, bestämde jag mig för att följa efter honom, se var han bodde. Han hade en vaggande gång, svängde av och an på sidorna av gatan där han gick, med sin runda skugga under sig. Han tog sig fram till ett hus, fast det liknade mest en stuga, öppnade dörren bara så där och gick in. Jag smög efter så tyst jag kunde och väntade utanför dörren. Jag hörde hasande fotsteg där inne och ett frasande runtom, men efter en timme eller så blev det tyst. Jag öppnade dörren. Golvet var täckt av små papperslappar, alla med texten korv m. pommes frites, vatten - OK, torr pommes frites, betjäning - OK, stämning - OK. Väggarna var gröna och många av dem hade mörka, brungula streck. Det luktade aftershave. I husets rum låg en tjock tystnad, men det var inte skrämmande nog för att få mig att försvinna därifrån, utan eggade istället på mig. Möblerna var alla från olika tidsperioder och i olika skick, och några tavlor hade han också, av lokala landskapskonstnärer. Varför just recensionen med torra pommes frites, tänkte jag, och så tänkte jag att lapparna alla måste vara från efter tiden då gubbe, så att säga, fastnade i sitt tänk. Eller så tyckte han bara verkligen om korv med pommes frites. Ett skåp med serviser. Pulsen var hög, förstås. Man går inte in i en främmande människas hus utan att bli berörd, men för varje rum växte min beslutsamhet och iver över att utforska denna märkliga gubbes hem. Bara en enda dörr i huset var stängd, sovrummets dörr. Jag vet inte varför jag öppnade dörren. Jag vet inte varför jag sparkade till garderoben med en sådan kraft som jag gjorde.

- Vem där?

Jag vet inte varför jag inte svarade på den ängsliga frågan utan bara stod där i dörröppningen.

- Vem där sade jag!

Stod där med knutna nävar och tittade på den yrvakna gubben. Ett glas med vatten på nattduksbordet. Han vågade inte säga något mer och jag tog två steg tillbaka, grep om dörrens handtag. Och jag förstår inte varför jag just i den stunden inte ville göra någonting annat än att smälla i dörren tills gubben skrek av ångest och skakade av rädsla, en riktig hahaha stämning men jag gjorde inte det, jag gick ut till tamburen, räfsade åt mig av det vita papperslappshavet och sprang därifrån. Det var så spännande, och lapparna jag stulit låg i mina fickor som tungt guld, tungt guld som jag lade i min säng och pusslade ihop till en mosaik av korv och stämning och OK och små bläckprintade siffror, och allt verkade passa in, jag fnittrade som ett barn när jag låg med lapparna i min säng och pusslade ihop tusen kombinationer, tills solen gick upp och mitt skift vid restaurangen började. Restaurang är förresten ett lite för stiligt ord, det var en kassa och ett par bås med ett simpelt kök bakom en tunn vägg. Restaurang skulle jag inte kalla det. Gubben fortsatte dyka upp, och det som varit en rofylld, stillalagd rutin blev nu en glädje som upprepades varje dag, den där hemska men också så underbara hemligheten att jag brutit mig in hos honom, att jag kunnat göra vad jag ville. Jag plågades av fantasier om att lämna små ledtrådar kring inbrottstjuvens identitet, små detaljer som han skulle pussla ihop och en dag få sin insikt från och titta upp i mitt grinande ansikte. Men han fortsatte komma och jag gjorde ingenting.

Så småningom blev det dags för mig att flytta från min bostad till en ny ort, jag blev antagen till den skola jag ville komma in på. Natten innan morgonen då jag skulle ge mig iväg med tåget återvände jag till hans hus. Jag stod vid husets dörr, igen. Och jag pressade lapp efter lapp genom brevinkastet tills alla mina fickor var tomma. Jag lyssnade efter ljud. Ingenting. Jag gick bort från huset och kände en lättnad. På lapparna hade jag skrivit förlåt.

#novell #cirkelman #svensk text #restaurang #kvitto

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Photo

Det är indisk mat vi äter. Jag dricker mest vatten, äter av det där fettiga brödet som jag aldrig minns namnet på.

- Det är lamm och typ avokado tror jag?

Jag säger att det är intressant. Hans händer studsar från besticken upp till munnen med servetten, han torkar sig efter varje tugga. Massor av människor på restaurangen i dag. Varma ljus glöder i takhörnen så att det nästan är mörkt i mitten av salen.

- Närmar sig lilla-jul så småningom.

Jag säger att det närmar sig mini-kapitalism och han skrattar torrt, hackigt. Torkar sig om munnen. Jag väntar på hans fråga. Vet att den kommer.

- Hur går det med er?

Jag säger att det går som vanligt. Han får truga lite mer innan jag spiller ut hjärtat på den paisley-mönstrade och väldigt smaklösa bordsduken.

- Säkert?

Ingenting säger jag.

- Ingenting som att du känner ingenting eller att ingenting är ett problem?

På vilket sätt skulle ingenting vara ett problem.

- Säg det.

Säger inte. Jävla idiot. Han kväver sucken men jag ser klumpen tryckas ner i halsen.

- För jag vet att ni har det svårt just nu, med allt.

Med vår ännu outtalade konflikt. Det onämnda problemet.

- Jag vet det. Jag vet att det är svårt.

Jag säger att jag också vet det. Jag vet faktiskt.

- Ät lite mat du också.

Vägrar. Han begår folkmord på suckar.

- Jag vill…

En kvinna faller omkull på trottoaren och två män stannar upp, går vidare.

- Titta på mig.

Hon verkar inte anstränga sig för att stiga upp. Eller så har hon brutit något. Han säger mera saker med sitt ledsna ansikte men allt jag kan fokusera på är den ryckiga kvinnan utanför. Är hon full? Han säger något om ekonomiskt stöd men vad kan man ens dricka så här tidigt på dagen? Vin? Öl? En väljer giftet, antar jag.

- Lyssnar du? Jag är ledsen.

Hon går klädd i medelklass, snygga kläder, nästan dyr väska? Vad dricker hon för? Har hon varit med om någonting? Han säger mitt namn.

- Miranda.

Munnens rörelser borde säga att han är ledsen för att han hade sönder vårt bord och slängde Joel på skärvorna men allt jag hör honom säga är att man i hans familj alltid gick på balkongen med sprakande stickor när man väntade på lilla-juls-tomten, båda sakerna är av ringa intresse för mig.

- Hur är det med hans sår?

Han menar säkert Joels sår. Kvinnan haltar över gatan, bilar stannar och tutar på henne. Jag säger sluta.

- Vad menar du?

Kvinnan ginar över den vita parken, försvinner bakom en buske. Vilket fyllo. Han väser någonting i stil med att jag ska ge fan i att ignorera honom fast inte så för han svär aldrig i det offentliga. Jag tittar på honom. Munnen är ett rakt streck, läppar vita och sammanpressade.

- Kan du inte säga någonting?

Jag säger att det som hände den kvällen var en olycka och jag förstår att han inte menade någonting illa med det hela och att även om hans erbjudande om ersättning är lockande ska vi nog klara oss, men vi håller det i åtanke.

- Hur kan du säga så åt mig? Obetydlig?

Jag säger att hans vänskap så klart betyder mer för mig än ett trasigt bord och en partner med några skråmor.

- Du har ingen rätt att säga så där till mig.

Jag säger och fortsätter säga en massa saker som tydligt skiner i huvudet och rinner nerför hjärnbarken och bubblar vibrerar upp genom halsen.

- Jag trodde att allt var lugnt? Jag menade inte—

Jag avbryter honom för att vi aldrig tidigare varit på en så bra “plats” som vi är nu, och att han alltid, även om vi skämtsamt kommer kalla honom bordsabotören i framtiden, är välkommen hem till oss. Han stiger upp, kastar servetten ifrån sig, stormar ut ur restaurangen utan att betala. Jag fortsätter säga en massa saker som jag tänker på, det är bensin som hälls över elden och jag fortsätter tala till honom långt efter att han har stuckit, jag pratar trots att de andra gästerna tittar på mig med oroade blickar, jag tittar ut genom fönstret efter den fulla eller bara väldigt klumpiga kvinnan och fortsätter tala, jag talar talar pratar diskuterar talar tills kyparen kommer för att städa undan vår måltid.

- Smakade det?

Jag säger att det var en otroligt tillfredsställande måltid. Och ganska billigt var det också. Han ler och plockar undan tallrikarna. Råkar doppa sin ärm i såsen.

#novell #swedish #cirkelman #måltid #dialog

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Photo

Ämne: Jag ber om ursäkt för i går och jag vill förklara mitt beteende

Till: Dig

Från: Mig

Skickat: 6 juli 2016

Jag hade druckit lite innan jag kom till dig. Du vet att jag blir nervös, det är ingen ursäkt men det var det jag tänkte på när jag drack, innan jag kom dit, till dig. Jag drack för mycket, det vet jag också, tror du inte att jag kände av det när du öppnade dörren, när jag stod där och svajade? Förlåt jag blir arg när jag tänker på det, jag blir arg på mig själv och på allt. Jag tänkte mycket på den där kvällen innan den kom, skjortan jag hade på mig var en referens till när vi gick omkring utanför tivolit, minns du det? När att du tyckte att skjortan hade spaghettifläckar på sig, jag låtsades bli upprörd, du fortsatte skoja om det. Jag tänkte att vi skulle skämta om det när du såg mig när du öppnade dörren, men du tittade mig bara i ansiktet. Jag kommer så mycket ihåg att du inte log, du drog typ på munnen, liksom ok att jag var förlåt jag ska inte jag är, jag är full nu också jag har samma skjorta fortfarande, förlåt men huvudet värkte och jag skämdes så mycket och jag ville skriva till dig men det blir bara skit det här förlåt jag borde inte skriva mer det här är typ fjärde gången jag skriver bara raderar allting ok ok ok. Ok. Jag skriver det här mest för min skull. Jag är självisk. Det vet du redan. Jag var full och jag kom till dig när du hade vänner där. Hatar de mig nu? Jag minns inte någonting av vad det var de pratade om, bara när deras prat hade en direkt koppling till det jag sade, jag minns att hon där ena vad hon nu heter, är det Lina? Hon tyckte om min skjorta. Drev hon med mig? Förlåt. Jag ska inte börja anklaga dina vänner när det var mitt fel för jag var full och bla bla bla. Du borde ha bett mig att gå. Du borde ha dragit med mig till köket och sagt att du inte vill att jag ska vara där för jag kan tåla sånt jag tål det när det är du som säger det, du borde sagt det och bett mig gå och sedan skulle vi hittat på en ursäkt som ingen skulle trott på men det skulle varit för mitt ansiktes skull och jag skulle stapplat hemåt och du skulle haft en trevlig kväll. Var du rädd för att jag skulle bli arg? Jag blir inte arg, det vet du väl? Jag skulle aldrig bli arg på dig inte ens om eller när jag var så full som jag nu var. Jag tyckte om chipsen du köpte. Jag gillade att det fick kvällen att kännas lite mindre inte på ett fult sätt utan så här mysigt. Förlåt för att jag åt upp dom. Inte för att någon verkade äta av dom till att börja med, men man vet aldrig. Kanske Lina ville ha av dom. Och du hade en snygg outfit. Den var fin och det är inte bara något jag säger, du såg riktigt du vet, det såg bra ut. Sade jag någonting om det? Jag förstår varför du undvek min blick. För jag hade lovat men jag blev så nervös jag börjar skaka det var för att jag men borde ha stannat hemma jag borde inte ha kommit dit. Jag tyckte att Henrik var trevlig eller hette han Patrik? Jag borde inte skriva så där. Han brydde sig inte så mycket om att jag var helt borta han är en ganska lugn typ, eller hur? Vi pratade om sport, han kunde mycket mer än mig, jag tror vi skojade om att ingen av oss visste särskilt mycket. Du jobbar väl med honom? Men det hör inte hit det här är mitt brev eller jag vet inte vad det här är men det är min ursäkt till dig för att jag var full och tidigare på dagen så ringde dom från centralen igen, dom ringde nu och sa att jag är sjuk. Jag är sjuk. Jag är sjuk på ett sätt som jag aldrig blir frisk från och därför vittu det här inte jag vill inte komma med någon fucking bort-förklaring jag vill inte att du ska tycka synd om mig, aldrig att jag vill det. Men jag drack, då efter att de hade ringt och berättat för mig. Vattnade en blomma. Duschade, trodde jag skulle svimma där inne, kanske skulle det varit bäst så. Jag trodde också att Sebastian skulle komma, kanske jag drack också därför. Jag orkar inte skriva ett brev till. Jag är ledsen jag ska hålla mig undan nu jag ska låta dig vara ska sluta terrorisera dig för det är det jag gör. Förlåt för att jag klänger kvar när vi inte är samma människor som vi var, det tog bara så länge för mig att förstå det och nu ligger jag här på toaletten och dricker och skriver ett jävla skitbrev som jag kanske kanske inte skickar för du har inte gjort dig förtjänt av så här usla förklaringar och ord men det är någonting i mig som vill komma fram och det finns så mycket jag vill hälla ut men jag har ingen och inget att hälla i bara spy upp hur jag mår men jag vill inte smitta dig eller dra ner dig i det här jävla träsket för du har lyssnat så många gånger på mitt illamående och det blir inte bättre jag vill inte utsätta dig. Jag vill inte att det här brevet ska vara ett rop på hjälp. Jag har ingenting. Jag dricker. Sedan kommer jag skitfull till mina vänners hem och smutsar ner. Jag ska låta dig vara, ta bort mitt nummer, ta bort mig från dina vänner, du förtjänar inte att dras med mig så här du förtjänar bättre människor och bara ett bättre umgänge jag ska göra något jag ska fixa det här jag lovar men du måste ta avstånd från mig för jag klarar inte av det själv. Förlåt för att allt är så förlåt. Jag är så ledsen för att du måste utstå så här. Förlåt.

#prosa #novell #brev #cirkelman #letter

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Photo

ULTRA-ANIMERAD

KAP 1 | SVAGT BLÅTT SKEN SKIFTAR TILL SVAGARE GRÖNT, ÖVER TAKBJÄLKARNA

Han heter Niko han som sitter framför datorn i t-shirt och kalsonger. Han har ett stort glas med Red Bull (som alltid ger honom en känsla av bubblande oro/spänning i magen) bredvid sig, och en påse med Hot Rods. Han lever hemma, på bidrag, på sin skärm ser han världens alla hörn så som alefen [se J.L.Borges], han ser gatulampor fällas likt unga träd av berusade ryska bilister, koreanska tjejer med hårstrån i regnbågens färger sparka bakut med fingrarna som V och deras vita tänder, också ser han eller hör han Bob Ross med sin röst som små pustar av ljus rök och med penslarna som stryker färg och lätt skrapande ljud på duken, feta Colombianer som vrålskrattar åt hundformade moln, han ser de koreanska tjejerna men nu på rygg med en liten/stor man ovanpå och han måste se till att deras gnyende inte ekar ner till mamma och pappa men de studsar upp, ner, in, ut, alla håll och alla hål. Han älskar )älskar) pornografi. Han pratar om pornografi, porren (skådespelerskorna, deras mått, deras “specifikationer”, filmerna de medverkat i, var de bor, följer deras twitterkonton) med andra sö po (söta pojkar), de pratar om att hitta en stor/liten stark/undergiven pojke att knu i ru, bara tanken på det får det att svida i hjärtat på honom, att han får vara en klänning )en kort) som smiter runt ljuvliga former och kurvor och runt en st fe ku med sin tunga, sina ögon med enorma och skälvande pupiller det är så mycket han vill vara, Niko, men nu sitter han här och tittar på Eugenie Bouchard när hon spelar tennis, hennes grimaser är det bästa han vet )och hennes—). Och så är hon så stark, snabb. Hälsosam. Hälsosam. Han är förälskad i henne.

Han har många förälskelser: Nicole Watterson från The Amazing World Of Gumball (han vill ha henne som mamma (mamma, inte mamma)), Frankie från Foster’s Home For Imaginary Friends, Killua Zoldyck från Hunter x Hunter, Takeo Gouda och Rinko Yamato från Ore Monogatari (de är så söta!) och Hachiman Hikigaya från Yahari Ore no Seishun Love Comedy wa Machigatteiru. Han har fler men det är dessa han tänker på mest. Han letar upp bilder på dem och sparar dem i portföljer, i alla positioner, han har laddat ner hundratals sidor av text där dessa karaktärer agerar i olika scenarion, allt för att egga på sin egna sega hunger. På dagarna spelar han spel med röster, “människor” han lärt känna över nätet och på nätterna letar han upp flera bilder, flera filmer, mera text, alla med en glödande rosa och mörkröd kärna som sedan efter timmar av beröring och frånvaro av beröring exploderar.

Och så städar han )sig själv) huset. “Letar jobb”. Står vid mammans (ögon) låda med underkläder oroande (trosor) länge och går därifrån utan något i händerna. Han stöter på ord som kommer från det latinska språket och som används för en massa olika situationer som han råkar befinna sig i men han tänker inte så värst mycket på det. Han har bytt nudelmärke. Klippte håret för två dagar sedan. Dagarna växer sig längre och tankarna blir också längre fast kedjorna av ord är grumliga, halvt dolda i vattnet, rostiga. Rostig.

Ingen av de andra sö po hittar någon. Ibland säger någon att ikväll ska han till (en plats som finns nära dem alla trots att de bor i olika länder) och göra det. Han ska ta kontakt, han ska få kontakt, han rakar rö och sätter på parfym och tar med sig skydd utifall att det blir kontakt i ja ni förstår säkert vad som menas. Följande kväll är han tillbaka. Han fegade ur. Ingen, inte Niko heller, klandrar honom. I världens kanter ser Niko en japan hoppa framför ett tåg, en låda i Sverige som väller över av veckogamla valpar, han ser tibetanska munkar längs med klostrets murar, försjunkna i sig själva, en världsberömd skådis får nervsammanbrott och klär av sig naken på times square i New York. Engelsmän i namnlösa parader, argentinska människor som dansar till eld och hårda snurrande rytmer. Evigheten och lite till. Han tar fram sin fleshlight.

KAP 2 | EN (FETI) VANLIG (SCHI) TJEJS (STENS) DAG

Jag vaknar med mitt långa rödbruna hår som en slöja över mitt ansikte, jag sveper det åt sidan och luften från det öppna fönstret svalkar mitt lena ansikte. Jag rullar runt i sängen, mjukt tyg glider över mjuk och fyllig hud. Jag reser mig långsamt, låter mina röda naglar rafsa runt i håret, gäspar. Gnuggar ögonen, ler mot solen, blinkar med mina långa svarta ögonfransar. Tar på mig mina kläder, mina trosor spänner hett runt höfterna och lägger sig ömt över mitt hårlösa skrev. Tyget smiter om rumpan. Jag använder inte behå, mina bröst är fylliga, runda, och duger som de är. Kylan i rummet får mina vårtor att blotta sig under den vita t-skjortan med hjärtlogo som inte täcker min mjuka, släta, bleka mage. Jag sträcker mig mot nattduksbordet efter mina glasögon (man kan se lite av bröstens undersida). Dricker av vattenglaset, små klunkar som klumpar glider nerför min blottade strupe, mina stora läppar plutar runt glasets kant. Jag har timglasfigur. Drar på mig mina shorts. Svansar ut ur rummet och nerför trappan.

Där nere sitter min syster och hon har medellångt blått svallande hår som täcker hennes söta ansikte, hon sitter i sin knäppta gula skjorta, hon är pryd av sig. Enorm röv som nästan väller över stolen, mums. Jag knäpper på radion och det är hennes favoritlåt (någon slags R’n’B, manlig röst som sjunger med takten) som spelas, mycket bas, hon försöker hindra sig själv men hennes kropp rör sig av sig själv och så står hon alltså i mitten av köket, dansar, skakar på sina rakade ben, hennes hår flyger, glänser i solljuset överallt. Jag sätter mig vid bordet och tittar på medan jag väntar på att brödet ska rosta, hennes smink värms upp och lyfts bort av svetten som bildas när hon dansar vilt men ändå snyggt, det rinner i strimmor och när hon sätter sig vid bordet igen har det runnit som en krigsmålning över henne, hon andas tungt och hennes byst höjer sig, sänker sig, höjer sig igen, ser ut att sprängas genom skjortan och hon tittar på mig med värsta blicken någonsin, hon slickar sig om sina svettiga läppar utan att bryta ögonkontakten. Hon samlar ihop sig och håret som hon sätter upp som knocka. Brödet hoppar upp ur rostaren, jag brer på ordentligt med smör (jag kan äta hur mycket jag vill utan att jag går upp i vikt, såvida du inte vill att jag gör det) och tar en tugga, krsssch, några smulor fastnar på min överläpp, min syster lutar sig fram och plockar dem med sitt välmanikerade pekfinger. Suger på sitt finger. Några smulor har också fallit ner i min urringning, så jag plockar upp dem genom att svepa med handen, långsamma, försiktiga svep, jag kan känna hur bröstvårtorna står ut igen av beröringen. Jag är väldigt känslig. Jag äter resten av brödet och dricker av apelsinjuicen för att få i mig c-vitamin, högljudda klunkar, jag är alldeles svettig jag också, lite juice rinner från glaset ur munnen på mig nerför min välskapta haka nerför halsen och rakt ner mellan brösten. Det passar bra för jag var ändå på väg att bada. Min syster kramar om mig innan hon ska iväg på jobbet, jag känner hur hon trycks över mig som två kuddar genom kläder som nätt och jämnt lyckas hålla den mulliga vävnaden inlåst.

Medan jag tappar upp badet tar jag av mig mina kläder igen, mina trosor som jag köpte via nätet på Victoria’s Secret för 9,77 € glider ner och jag slänger dom i smutskorgen tillsammans med de andra trosorna och sockorna som doftar av parfym och flicka. Baksidan av mina lår värker, säkert på grund av träningen från igår, jag brukar köra trettio rep i fyra omgångar med sex kilos tynger på varje sida, för att hålla muskulaturen i skick, så jag masserar låren med mina små (men inte för små) händer, jag glider över låren ner till baksidan av knäna, haha, det kittlar. Och så upp till rumpan igen, jag låter handen glida över den runda formen, jag sluter mina ögon, biter mig i underläppen. Det är skönt. Och handen fortsätter glida runt, nästan ner “dit”, men jag lurar mig själv genom att röra fingrarna över den nedre delen av magen istället, som putar ut på grund av min diet som får kortisolutsöndringen i min kropp att öka vilket leder till extra underhudsfett. Vidare upp till mina stora bröst, med fingrarna över vårtgårdarna, jag stimulerar bröstvårtorna så de styvnar och så att min kropp utsöndrar oxytocin samt prolaktion. Jag sjunker försiktigt ner i badkaret, vänjer mig gradvis vid temperaturen, jag sänker mina former i vattnet och brösten flyter på grund av fettvävnaden, huden knottrar sig. Jag väljer en tvål med doft av gran och tvålar in mina axlar, jag drar med tvålen över halsen och ner mot magen under vattnet, jag drar i vida cirklar och ovanför mons pubis så att blodets aktivitet ökar. Jag låter mitt hår suga i sig vätan och jag känner på mitt ansikte, min knappnäsa, mina rosiga kinder, min panna, jag öppnar munnen och tar tag i tungan med tummen och mitten av mitt krökta pekfinger, jag drar ut min tunga. Vickar på den, slickar pekfingrets vrår med tungspetsen, jag är en liten hund. Jag kysser min vänstra hand. Drar med fingrarna genom det uppblötta håret. Fortsätter massera mitt skinn, mitt fett och mina muskler, skrapar, för att få bort döda hudceller och ta fram de nya som ligger under. Jag använder en tvättsvamp för att skrubba mina nätta fötter, de flesta svampdjur är hermafroditer och det är skelettet av arten Spongia som jag nu för mellan benen, som jag tvättar insidan av låren med. Stänger ögonen igen, suckar av lättnad, mitt hår faller i slingor över ansiktet, jag rodnar, jag sträcker på benen över vattenytan. Jag känner mig så upphettad. Jag stiger upp ur badet vars temperatur nu har sjunkit till 37 grader och jag använder en rosa handduk, den brukade färga av sig men nu har den tvättats så många gånger att den inte längre gör det, såvida man inte gnuggar riktigt hårt.

Naken går jag in i mitt rum, jag är torr och rumstempererad, på min skrivbord finns en spegel med dimensionerna 40 x 40 centimeter, jag speglar mig i den, jag tittar på kurvorna som skidar ner i nya, kurvor och mina tjocka lår dallrar när jag smäller till dem jag hoppas att jag inte får ett blåmärke av det där, mina blodkärl är väldigt svaga har jag märkt från tidigare och jag lägger mig i sängen, jag höjer mitt kön mot spegeln, plockar fram min AAA-drivna vibrator, först på lägsta styrkan, runt, runt vulvan, och jag smeker mitt bröst, bröstvårtan pekar mot affischen av Gustav Klimts Kyssen med mannen böjd över kvinnan som liknar mig fast jag har större bröst hans kanter hennes cirklar cirklar runt klitoris på blygdläpparna, mitt huvud kastar jag bakåt när jag vrider mig i njutning på sängen som jag köpte på IKEA för 150 € tillsammans med de åtta euro jag betalade för lunchen där, så jag slänger runt mig på den vita sängen 160 x 200 cm och fingrar mig själv i munnen som jag borstade med mintsmakande fluorstärkt tandkräm, jag har sex hål som fyllts med porslin och mina andra hål fingrar jag petar runt med Les Petites Blue längd 6 cm omkrets 1.8 cm kostade jag kör ner fingrarna djupare i halsen, suger på dem på ett sexigt sätt, precis som Elsa Jean suger i Elsa Jean Horny And Wet mina ögon rullar runt runt runt, jag andas snabbare, jag biter sexig mig i läppen min timglasfigur, min affisch med Kraftwerk som jag köpte på nätet för 9,77 € knådar mina bröst stönar ja tänker på att risken för att dö i bröstcancer minskar med 50% om man går på en mammografi med jämna mellanrum och att det är länge sedan jag gått på en men så skjuter vågor av värme, njutning genom mig med kraften hos en Schofield modell nr. 3 och i när jag kommer tar jag tag om lakanen, händernas flexion och pronation min bäckenbotten min musculus pubococcygeus som krampar när jag när jag min sexiga kurviga kropp min kaktus vid fönstret mina två millimeters hårstrån på benen min byst min syster ovanpå pussar mig Macbook Pro på skrivbordet jag är här och jag är sexig jag—

KAP 3 | UTAN VÄRDE

Han känner sig, han känner att han inte har ett värde som liksom kan, ses, eller mätas. Han känner sig värdelös, han gör faktiskt det, och och det är inte bara det faktum att han inte så att säga har någonting att kom-bidra med, fö-för det har han liksom inte heller. Det mest värdefulla han äger är datorn och kyskhetsburen som han stal pengar ur föräldrarnas plånböcker för att kunna betala. En tub av hårdplast runt penisen som förhindrar erektion. Inte en enda människa har någonsin sett honom, ingen har rört vid honom. När han mjölkar prostatan med sin plugg och förvrider sig på golvet och dreglar av behaglighet och lust slipper han tänka på det. Men på nätterna drömmer, sjunger varenda muskel om en annan, varmare säng, med en annan, varmare kropp att omfamnas av. Han vill sväljas av det röda, hans huvud förstår inte men det gör den knutna magen, han är på gränsen till tårar för att han är så ensam, och han skriker ut i nätets strömmar av kod att han bara vill ha någon att älska, någon som kunde ta hand om honom, som kunde vårda denna kåta lilla fågel, läka vingarna, läka penisen, läka självförtroendet. En mamma, en pappa. Någonting sött. Något nytt, något annat än ansatsen till säd som rinner genom burens hål över skrevet, som marinerar honom i lukten av ensam- och hopplöshet. Det är ingen som svarar, inga svar som tröstar honom. Bara likadana klagorop. Han har inga talanger, han kanske är deprimerad, han är överviktig på fel ställen, han vågar inte gå ut och låta sin kropp skändas av större andra ansiktslösa, han vågar bara fantisera om det. Han vill inte dö, men han vill dö, han förstår inte och det gör inte de sista vänner han har kvar heller. De säger åt honom att rycka upp sig, att han är fast i sina tidsfördriv, och de förstår inte för han vet inte hur man skriver att det är tiden som är det farliga, att de inte plågas av minuter som han, att de har fått meningsfyllda liv till skänks och att de borde vara tacksamma men de säger att det är en dag i morgon också och så lägger de på den metaforiska luren, de loggar ut, till skillnad från honom kan de stänga av, de kan sova djupa drömmar och vakna utvilade. De har inte sett hur han ser ut. Kroppen som försöker övertyga sig om att den inte bara kan överleva utan faktiskt frodas på skräpmat och låtsasljus från skrivbordslampan och datorskärmen.

Han kan nästan få upp en knytnäve i sitt anus, han har tränat ihärdigt och funderar allvarligt på att fixa en kamera för att spela in små snuttar av penetration att sedan dela med sig av till de andra törstande andra tänker han, ska få se någonting, och i dessa fantasier som han misstänker kommer förbli fantasier även de, är det inte helt och hållet hans egen kropp som tänjs utan en duk, ett erotiskt medium, och magen som putar ut p.g.a. dildon som forcerats in i tarmsystemet är någonting vackert, han tänker inte på den på det sättet men det är en kokong, och kanske tänker han att magen en dag spricker för att lösgöra en riktig kropp, en kropp att vara stolt över. Som han kan flyga med, flyga långt bort långt in i solen. Samtidigt ber han till “gud” varenda gång har går på toaletten, så att inte ringmusklerna (för det finns två i anuset) faller ut tillsammans med resten av hans inälvor. Han är rädd för smärtan, han är rädd för förödmjukelsen. Tanken på att ertappas avsvimmad täckt i kroppsvätskor är fortfarande skräckinjagande. Han tänkte sniffa lim och bedövad av ruset slita upp armarna med en kniv, men limmet gjorde honom seg och okoordinerad, så snitten över armarna blev ytliga, slarviga och sorgligt olivsfarliga. Han vaknade med ett dunkande huvud och ett badkar som smetats ner med vad som nu såg ut som tunn ketchup. Om det börjar svida eller sticka när han knullar sig med leksakerna slutar han direkt, tar sig över klimaxgränsen, städar upp, och fortsätter med de otaliga program han har på datorn. Om han ska lyckas dö, och det ska han, hela tiden numera, måste döden komma utifrån.

Det hinner gå flera månader sedan knivförsöket innan de mordiska tankarna når honom upp till öronen och idén, att hänga sig själv m.hj.a. bälte, uppenbarar sig. Han knyter bältet till bjälken över sängen och sig själv till bältet. Lämnar ingen lapp eftersom det inte finns något att säga (hans föräldrar använder inte längre hans namn). Naken står han på sin säng och runkar, han sluter ögonen och runkar till hela världen, och lite till morph från Treasure Planet. Han känner blodet dras ihop och hoppar från sängen.

KAP 4 | OH, & AH! & PROSIT

Aaah, aah & ah & ha när du & du när du river upp mig och låter innanmätet rinna— ut mmh hm så du vet hur jag känner när, & du tvingar in ditt & jag faller ut på hela golvet,— försöker lägga in i organen medan du tar mig bakifrån din stygga hahaha din stygga satan! Fram/tillbaka/hela natten älskade hur du alltid lyckas överraska, med dina händer och mina tänder som bryter dina fingrar och som drar med dem över mig/fram/och tillbaka (ah) och fram igen…

Upp men också ner jag tänker på en bild med vit och svart kanin, (du) dömande ögon och (jag) slickande längtan, jag är varma tassar och du är kall päls & vi är aldrig grå tillsammans. Du bygger mig så att jag har ett blixtlås över magen, du kan dra upp det närsomhelst och utforska det bultande varma och ahm så skönt ja (uhhn) det bästa du är det bästa som hänt mig. Dra upp mig och förstör mig. Döda mig igen som du alltid ahaaha med dina fingrar alltid läkta alltid skarpa. Var snäll med mina hinnor älska(de/re/t), kläm ihop mig för jag är din gummidocka vi är tuggummikärlek ihop/ut/och gud nu—

Du säger ingenting och du vet att du(jag) älskar det. Några sekunder din varma andedräkt över mina axlar innan du biter och tuggar på mitt tofukött tuggar/hårdare. Ser du mina ögon och mina hjärtformade pupiller? Och du ser ju/ja mitt hjärta som bultar sin kontur under mitt bröst som du suger på älska(r)de(t) ivriga törstiga och/och tvingar in ännu mer av dig hahaaj haha. Du som X och jag som A och hon är O mitt A i ditt X & O runt vår hud gud så bra så bäst så gud så A & & så O, visst? Visst visst visst bästade älskat. & rosa & blå & palett & aptit som jag har (för dig (för henne (och mig))) mitt AJ mitt JA mina naglar tuggar vi sönder tillsammans, skinnet alltså skinnet som vi täljer sliter tömmer av från kroppen lägger på marken och knXllar i.

JAG: Raraste käraste sötaste ben jag böjer isär & åt sidan tänder (på) i ditt inre greppar !tag! i lemmen suger pumpar— flåsar glädje stönar andakt. SENSU,ELL [-ell’] adj. -t -a som hänför sig till sinnliga behov el. upplevelser; vällustig m.m. IN|ÄLV,OR s. pl. KROSSA v. -de 1 slå sönder m.m. 2 (vard.) korsa, fara över; k. Atlanten POLY,KROM [-å’m] adj. -t -a mångfärgad POLY,MORF [-år’f] adj. -t -a mångformig, månggestaltad POLY,SEM [-e’m] adj. -t -a som har flera betydelser fast du förstår mig så klart alltid hela tiden oaldrig.

DU: SAOXex med dig, gungande & knarranDU ÄGER MIG SÅ GÖR VAD DU VILL. Dina koppel och min hals och min flämtande tunga. Piska/rygg/piska/röv/piska/mage&bröst hör du hör en ton av glädje i luftens ilande, applåderna som sprutar ut från kroppens jack.

JAG: Är bara blommor men så solsken som jag sprutar/lyser rinner ut ur munnen efter flera timmars bollgag.

Prosit på grekiska är jitses och jisses vad vi håller på här i oss ballonger ballonger & putar ut & spricker nästan men: fortsätter. Mitt namn är (A) & ditt är (O) och tillsammans är vi slutet vaggande, små rörelser & ömheter innan tornet Fallos faller över oss och himlen blir blåsvart sedan rödsvart plötsligt gul och nu så vit att jag blir blind i alla nerver döv i mina ögon i min tunga ge mig dina älskade ber dig om kött och levande värme men du bleknar så även jag och tillsammans in i randen genom hålet som sugs ut och (härligt) förintas & i själva sinnenas destruktion vrålar vi l/d/e/ö/v/d/a/en—l/d/i/ö/v/d/e/e/t/n—d/n/ö/u!!

KAP 5 | GULA FYRA

Dåsig, jag med armarna i kors under bröstet som ligger på golvet vaknar han. Vaknar är jag kanske fel ord, då han snarare glidit över från dröm till verklighet. Visionerna i jg regnbågens färger försv-plötsligt borta, som att de alltid aldrig menar jag varit där jg, han försöker minnas foten men ser bara fotavtrycket. Rösterna fast egentligen ord, betydelsen är kvar men ingenting annat. Naken, med hud igen. Han lossar bältet från halsen, knuten kring bjälken måste gått upp. Sperma över golvet, han ligger i den blygsamma pölen. Huvudet värker, fötterna är kalla, hela kroppen är ganska kall. Förutom hjärtat, som fortfarande skiner, kramar om sig. Vad var det där, tänker han om de väsen och tillstånd han mött. Över jag människan, eller djupt inne i henne jagjag ligger alltså en värld där våldsam födsel sprutar vild extas. Tänker han inte. Fast det är så svårt att ta sig in i hans huvud, till och med för honom. En ny tomhet infinner sig nu, foten är stukad, märker han. Känslorna är inslagna i plast och han kan bara se deras färger, han känner dem inte. Niko, med fri blick, ser sitt liv och vad det är. På randen som återstår av den där platsen. Vet du vad det är han tänker på? Vad det är han tänker att han tänker att han tänker på? Vet du det? Vet han? Är det för jag många frågor? Hjärnan skvalpar runt inuti sin kista, skvätter ryggmärgsvätska som en båt och nosen på båten som stöter mot kajen, små plaskanden. Det kanske rinner vätska ur det högra örat, men knappast. Hinnan mellan honom och en av de värsta insikter som finns är tunn. När han om han ropar ord ut ur sin strupe skulle skriket eller skriet eka ut från, det vridna husets fönster liksom snett lutade ner mot den gamla trottoaren utanför en lockelse ett förförande — om han skriker kommer ljudet färdas genom luften genom anti-luft och, studsa tillbaka. Himlen är tapeten, stjärnorna är glödlampor i miniatyr och om han går till den högsta toppen i staden då kan han, på riktigt, fast man vet inte, röra den. Röra jg himlen. Skriket studsar tillbaka. Han hör det, den gör det. Det kallas akustik. Stackars Nikos tankar greppar ängsligt efter strålarna av nya-döden men den inbrända bilden har redan täckts av en ny, vaken hud, det går inte kan inte minnas och han springer in i väggen inte metaforiskt utan springer med raseri/skräck/sorg/leda in i väggen, huvudet före. Utan poäng, förstås, och, det vet han. Nu vet han också att han, även i drömmarna och även i synerna, är fast här. Här. I samma jg dimension som alla andra, i ett klantigt snickrat universum. Spikarna (nu försöker han strypa sig med egna händer, benen sprattlar) hänger löst från väggen vars blåa svarta färg flagnar bältet, tänker Niko, ska hjälpa honom, men paniken blommar ut och han faller till golvet och ligger där som en skadeskjuten hjor— fast vilket djur som helst, han ligger där och andas tungt, ögonen uppspärrade, munnen som inte har råd att vara stängd, hjärtats trumvirvel, färgerna blått-gult-rött-orange-svart-grön-lila-gul-grön-röd-gul blinkar sköljer blöljer för hans ögon, darrande, det-måste-upprepas flåsande. Det är nu jag inte dör, tänker han. Nu inte-dör jag. Gud skulle inte tillåta det här, skriker Nikos lilla jg kristna. Det finns en gräns där grymhet jag blir en kniv som skär i tillvaron och när han ligger där, på golvet men som sagt är det det faktum att han ligger jagjagjag som spelar roll, skärs det i alla hans tillvaror. Världen är så HÄR nära, och den är täckt av plastfolie som andas in och täcker munnen ingen luft och därför inget skrik att studsa mot världen som är några millimeter från huden. Han är vid liv han är vid liv och medvetandets ord studsar runt men inget fastnar, jag drar sig jag undan, flodens ebb och månen skinande pupill och sperman glittrar luktar så att jg allting är sperma så säd är kletigt protein, hans armar jag fastnar i vitgrå träsk hans jgjg armar faller sönder-grodyngel som simmar i väg och ebb igen någon sekund av lugn låt det ta slut tänker vi alla, tänker verkligen jag Niko. Är han vaken eller drömmer han och kan han fly det här?

Han kommer till rummet från kvällsmål med föräldrarna, lite kakao på mustaschen, gurksmak mellan tänderna, ett sädeskorn som fastnat mellan tandköttet och överläppens insida, rotar efter det med tungan. När han ligger i sin säng. Gör han allt för att inte. Tänka. Välkomnar sömnen, att slippa vara rädd i någon timme innan han oundvikligen slits igång igen. Bältet har han gömt under sängen, övningen (att knyta sig själv med bältet till bjälken) har han gjort så många gånger att det går även i sömnen. Hoppas han. När han drömmer om-man-nu-kan-kalla-det-drömma ligger kroppar på varandra, lappar läggs i hål och vattenkannor av plast vattnar platsen som fläsket, vävnaden höjer böljer pustar ut på, vi är inte horor, vi tycker bara om att knulla tungor ner i munnar-munnar ner i munnar tungar muskler spänner hårt om tungor vi är inte horor. Det blixtrar rött och grönt och discobollen snurrar glittrar fläckar vita fläckar blir en storm av snö sedd med ögon som sitter i bussen sitter en pojke-kanske-sju och på hans t-shirt en blond med stora tuttar vad vet du om samlag tänker jag vad fan vet du om samlag lilla pojke lilla flicka string och klack och lack på läppar rött och glansigt vad vet du om sex då gamla rynkor varma ångor i ett hus med människor som avsiktligt misslyckas med att dränka sig och sjuder i sin och-och i andras vätska hur de tvättar ryggen hur hans ögon på marken de står där med handen runt ögonen i honom vad vet du om coitus stora stora stora ögon plutar läppen ögats äppel fast så läser man MAN på engelska när två är kära vad vet de om more ferarum nej vad vet det och vad vet du och Niko vad vet han? Han är vid liv så mycket liv att det sprattlar att han pissar ner sig och inte ens HÄR i drömmarna försvinner tankesättet för så HÄR håller HÄR på med sina händer och definitivt fingrarna som bänder upp ögonlocken han ser världens alla hörn igen och han ser mänskorna och klotet och de är vita bruna larver som krälar pulsar faller av och jorden sönderknullas av mask och de stönar psalmer om hur zink ökar mängden säd och till-sammans formar sig ett hål som kränger runt och fylls av vet du vad mask, mask och bara fylls med mera hålet, dock, fortsätter krampa och ingenting föds det är ingenting som föds för att poängen åtminstone så långt larverna förstår är att fylla sig själv utan att ge tillbaka så vad vet du om sex då och vad vet jag om Niko som klämmer om bältet med darrande hand och förhoppning om lysande land har han knutit runt ryggen på huset och han kommer leva känner livet känner blodet dras ihop och hoppar från sängen.

#cirkelman #ultra-animerad #ultraanimerad #novell #experimentell prosa #experimental #prose #short story

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Photo

I - RÖSTLÖSA RÖSTEN

En puls genom telefonernas nätverk

Nödcentralen.

Sluta ringa hit. Det här numret är enbart för nödsituationer.

Ni tar upp plats i kön. Hejdå.

Bruten men i det långa loppet konstant

Nödcentralen?

Vi kan och kommer att polisanmäla dig om du fortsätter.

Hejdå.

Vissa floder fortsätter rinna helt enkelt för att det är meningen

Nödcentralen.

Några av dem rinner precis som det passar dem

Nödcentralen.

Sluta! Sluta ringa hit om det inte är brådskande!

Hallå?

Jag lägger på nu.

Jag menar alltså att det finns vissa platser på jorden där vattnet skulle rinna uppåt, oavsett om det överensstämde med gravitationen eller inte

Nödcentralen.

Det är han igen. Kom och lyssna.

Hallå?

Du hör, eller hur? Ingenting. Kan man int— Nej? Men vad vill du att jag ska göra då? Han fortsätter ringa hit och han slutar inte. Jag förstår inte vad det har med saken att göra? Han trakasserar mig! Ja— Ja. Ja.

Vilket förstås är naturvidrigt

Nödcentralen.

Snälla. Jag ber dig, sluta nu. Du ringer alltid när det är jag som sitter här, är det något du vill mig? Har jag gjort något?

Men säg någonting för helvete! Säg något så jag vet att du är där!

Jag orkar inte… Jag orkar inte…

Men vem är det mest synd om; floden, eller de som inte kan uppskatta ett så underligt ting?

Nödcentralen?

Om det är vem jag tror att det är ska du veta att hon inte är här längre. Hon har slutat.

II - JACKPOT

Selma var ute och vandrade mitt i natten. Som den förnuftiga människa hon var såg hon till att ha på sig reflexer och gångstavar så här vid vintertid, och rikligt med kläder under sin tjocka jacka. Det finns en väg runt sjön nära hennes hus som hon brukar promenera på. Ungefär halvvägs på stigen skingras träden och man kan se den vita tallriken kasta dallrande skärvor i den mörka sjön. Ibland, när tröttheten överrumplar henne, tar hon en genväg genom skogen, och just den här natten (hon hade tagit Julius skift också) kände hon sig trött nog för att tillåta sig lite lättja. När hon en gång i tiden hade börjat med promenaderna runt sjön hade hon alltid haft Gideon med sig, men sedan några år tillbaka hade Gideon dött och hon hade låtit kremera hans dobbermanskropp, och från och med det hade hon vandrat ensam. Nu skrämde ljuden henne inte längre, eller bristen på andra ljud förutom hennes egna, för den delen. Vissa nätter kände hon sig nervös eller rentav oroad men det fungerade mest som motivation för att röra snabbare på sig.

Den här natten hade hon just kommit ur de tätaste delarna av den vita (fast i mörkret svarta) skogen när hon hörde det ihållande ljudet av en biltuta. Hon tog sig fram mot ljudet som ökade i styrka när träden glesnade, men hon anade redan det värsta. En bil, Volvo 240 (hon var något av en bilentusiast), påslagna lyktor, med huven krökt runt ett tjockt träd. Cirka 1440 kg och 136 hästkrafter rakt in i Moder Natur. Hon tog sig fram till föraren; en medelålders man med stripigt mörkt hår, lutad eller snarare smälld mot ratten, på bilrutan ett mönster som liknade spindelnät. Mannen hade en blå jacka och under den en vit ylletröja. Inga andra passagerare. Bilen måste ha sladdat på en isfläck eller väjt för ett rådjur och krockat mot trädet. Mannen föreföll död. Hennes tankar väntade inte med att lägga fram instruktionerna. Ring på hjälp, kolla om mannen är vid liv, stäng av bilen. Väldigt enkla steg att följa, och Selma tog sig runt bilen, till passagerarsätet, där hon öppnade dörren och satte sig ner. Hämtade andan. Träpanel. Sätet var kallt. Hon stängde dörren så att tutans ljud blev mindre genomträngande och sedan lutade hon sig bakåt. Billyktornas strålkastarljus på trädet fick allting annat runt det att anta en svart, platt nyans, som siluetter på större och grövre siluetter. Mannen låg fullständigt stilla i sin framåtlutade position. Selma stängde ögonen, tog ett djupt andetag. Kyla. En känsla av frid. Första gången på över 24 år. Tutans ljud surrade i långsamma vågor och hon lät sig föras med dem och sina egna andetag, till en plats mellan ljuset och mörkret, pulsen slog sig samman med resten av ljuden och de blandade sig tills ett enda läte ljöd genom skogen och henne och den döde föraren. Hon grät av lättnad. Hon förde händerna till ansiktet och kände på de våta strimmorna, spred dem över ansiktet. Allting kändes tomt och tyngdlöst. Hon gick igenom alla sina minnen, alla de hemska och vackra och brinnande minnen hon hade, hon bläddrade bland som fotografier och spred ut dem vid fötterna, på den mörkgröna gummimattan. De vibrerade till tutans ljud. Och så löstes de upp. Så öppnade hon sina ögon. Hon tackade någon slags version av Gud, för allt detta. Sedan steg hon ut och fortsatte hemåt.

III - DERAS LÄPPAR ÖVER MINA

De står över mig, ser på mig. Några nervösa, andra roade, vissa ointresserade, apatiska. Och några blickar förstår jag inte. En av dem, jag vet att han heter Rufus, ser på mig med sina stora, utstående ögon. Vad tänker han på?

“Vi använder oss alltså av 30 tryck och två lugna inblåsningar”

Moa på knä bredvid mig, handen på min arm. Hur många år har vi känt varandra, Moa? Du ser ut som du brukar, talar angeläget, lite stressat. Det är inte som att de är på väg någonstans, Moa. De är här just för att lära sig.

“Se till att hålla takten stadig, lås armbågarna och använd överkroppens tyngd när ni trycker. Här, över bröstbenet.”

Din handflata är varm och lite fuktig. Tror jag. Du masserar ett hjärta som inte finns. Minns du när jag i början försökte berätta det för dig? Du kanske inte hörde. Men jag minns. Jag trodde du var dum eller något. Och nu, kyssen. Luft i mina lungor. Jag fryser till en bit, som jag alltid gör. Men sedan kan jag slappna av. Faktiskt njuta. Dessa unga och deras försiktiga läppar, osäkra andetag. Deras fingrar är tunna precis som dina men på ett annat sätt. Jag brukade känna mig smutsig. Då våldförde de sig på mig, och du var deras sadistiske ledare. Men nu är det annorlunda. Till och med vackert. Jag minns en av pojkarna som stack ner sin tunga, jag trodde det var för att han skulle skoja med sina vänner efteråt. Men han sade ingenting. Och jag förstod. Det är så mycket som de visar mig, Moa. Jag överröses av mjuka, hårda, stela, lösa händer, alla över mitt bröst, alla som trycker, ett, två, tre och så vidare. Deras läppar, mina läppar. Livgivare. Omtanke. De vill att jag lever. Så står de där och tittar på mig, men de får inget svar.

Minns du när alla de andra hade åkt hem och du stannade kvar, Moa? Någonting som hade hänt mellan dig och honom, du öppnade en flaska vin. Jag hörde dig mumla för dig själv. Sedan tog du fram mig. Du pratade med mig, blicken någon annanstans, men du pratade med mig. Och jag lyssnade. Din hand på min arm, och sedan på mitt bröst. Jag önskade att jag kunde röra tillbaka, eller besvara. Så många gånger som jag velat svara dig. Försäkra dig. Du berättade så mycket för mig den natten, hemligheter bara mellan oss två. Och minns du kyssen? Eller är det så att du inte vill minnas? Passionerad, eld, gift, desperata händer kring mitt huvud jag älskade dig så och jag kysste, jag försökte kyssa tillbaka. Sedan låste du in mig i skåpet igen. Nu ser du mig med skam i ögonen. Men du borde inte skämmas, för det var rent och fint och från och med en natten har jag sett dig Moa, som du är. Som du borde vara. Men du kan inte höra mig och dina kyssar är flyktiga, som deras. Bara minnen. Det är allt jag har.

#cirkelman #noveller #novell #swedish text #de perversa #text

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Text

Bögen

Först lite om mig själv. Jag heter Cedric, jag kommer från Åland, Mariehamn. Svensk mamma, åländsk pappa, en storebror. Jag hoppade av tvåan i gymnasiet och spenderade tiden med att jobba som städare på en bilfirma. Festade då och då. Inte lika mycket som min storebror, ungefär lika mycket som mina föräldrar. Jag är inget vidare social. Jag tyckte om att städa, tro det eller ej. Jag låtsades förstås som att jag hatade det när jag var med alla andra, men städande är lugnande för mig, och så är det långt borta från skolbänken som jag lovat mig själv att aldrig sätta mig i igen. Jag var tillfreds, visst är det är det så man säger? Nöjd.

Sedan anmälde mina föräldrar mig till ett läger för socialt “missanpassade”, som att jag var en småbrottsling. Några kilometer utanför Hangö. Jag hade varit på fastlandet fem gånger förut i mitt liv, två gånger för att hälsa på släktingar och resten var shoppingresor. En av gångerna reste jag och min kompis via Finland till Tallinn, för att köpa sprit. Det mesta drack vi upp på vägen hem. Det här lägret, KRYA, såg ut som en liten by. Till och med en totempåle i mitten, men varför, tänkte jag för mig själv. Små bruna hus eller egentligen baracker, med blekgröna tak. En jävligt ful plats. Jag kom dit med en buss och på den bussen satt många andra precis som jag, sura och med sina telefoner som små tidningar. Alla hade sportväskor. De gav oss våra sängplatser på små numrerade lappar men såvitt jag minns var det först till kvarn. Jag tog en säng bredvid fönstret som vätte mot KRYA-byns centrum. Jag märkte också att botten av totempålen täckts av knivristningar och tuschstreck.

Vi pratade lågmält med varandra, inga känsloyttringar på mils avstånd. Alla var överens om att den här platsen var ett skämt, men att det inte kunde göras något åt det. Motvilligt satte vi oss i föreläsningssalen och väntade på den stackare som skulle komma för att undervisa oss. När några av pojkarna fnissade var det hånfullt och inte uppspelt. Någon tappade nycklarna i golvet, en annan skrattade till i exakt samma stund men det kan ha varit åt något helt annat. Föreläsaren kom in. Han hette Rudolf och kallades “Rudde”, han var en lång och spinkig gammal man, med en dov och känslolös stämma. Alla föreläsare påverkas annorlunda av publikens beteende, och Rudolf hade blivit avtrubbad. På hans röst lät det som att han helt enkelt inte var där. Dörren i bakdelen av salen öppnades och så kom han in. Bögen.

En mager liten kille i blå fleecetröja, med glasögon och otvättat hår som klängde på den lilla huvudformen. Krökt nacke, en sådan hållning som bara en fullständig nolla har. Jag tror att vi alla tänkte samma sak. Där han gick blev det tyst för att de granskade honom, eller försökte psyka honom, men han gick längs med stolarna och satte sig på den främsta raden, helt åt vänster. En enda liten kille på en annars tom stolsrad, med sin röda höknäsa och sin mörka blick fäst på Rudolf, som att fokuseringen på honom skulle få resten av salens medlemmar och deras onda avsikter att försvinna. Jag kände förbarmande med honom. Jag mådde faktiskt illa när jag tänkte på den tortyr han skulle komma att uthärda under de här två veckorna på KRYA-lägret. Ni vet hur det är när man tittar på en bild eller en video av någons brutna ben, köttet som sväller upp i lila, grönt, sväller upp som en ballong med vatten, och det vita benet som skjuter fram. Den där frossan man känner, den där febern, den kände jag när jag tittade på bögen. Helt bortom räddning är han, tänkte jag.

Visst hade jag rätt. Jag hörde att redan andra natten var de tvungna att flytta honom till ett eget rum, bakom sjuksköterskans. De andra killarna brydde sig inte ens om att försöka gömma sitt beteende. Bögen kom alltid sist in i salen, eller till de andra aktiviteterna, med sin tilltufsade fleecetröja som aldrig tvättades och ibland med matrester i håret. Det var svårt för mig att se på, men så gjorde jag heller ingenting åt saken. Jag satt där. Det fanns ingenting jag kunde göra. Precis som bögen, jag fick aldrig veta vad han egentligen hette, satt jag mest för mig själv. Läste, eller så satt jag vid floden. Det var en långsam tid. Maten smakade likadant oavsett vad det var.

Under den sista natten på KRYA-lägret var det tradition att alla stannade uppe. En eld anlades i mitten av byn, man fick dricka om man hade, och visst hade man. Jag såg mig om efter bögen. Alla de andra satt och skojade och till och med Rudolf satt där med sin döda blick och deltog i festen, men den enda människa jag kunde tänka på var bögen. Jag steg upp och letade efter honom. Måste ha letat i en timme när det till sist gick upp för mig att han säkert satt på sitt rum. 47 C, som att det betydde något. Jag knackade på. Inget svar. Jag knackade på igen. Fortfarande ingenting.

—Det är jag, Cedric. Jag vill bara prata.

Bögen öppnade dörren och såg på mig med misstänksamhet. Vem kunde klandra honom.

Han släppte in mig i rummet och tittade på mig från sin stol. Jag tror att jag hörde honom prata högst två gånger under hela lägertiden. En ljus och fult kraxande röst. En röst som genomgått målbrottet och sedan gått tillbaka.

—Hur är det med dig?

—Det är väl bra.

—Säkert?

Men det var meningslöst att jag frågade honom hur han haft det för vi visste båda vad som hänt under de här två veckorna. Han ryckte på axlarna.

—Jag heter Cedric.

—Jag vet.

—Var kommer du ifrån?

—Helsingfors.

—Ja det är klart, det hör man.

Hans tonfall undrade vad det var jag gjorde här och det gjorde jag också. Varför satt jag och pratade med bögen? Jag försökte bryta isen.

—Själv kommer jag från Åland.

—Det hör man.

—Egentligen är det inte meningen att jag ska vara här. Det är ett misstag.

Han såg inte ut som att han brydde sig men jag fortsatte.

—De tror att jag har något fel i huvudet för att jag tycker om att städa. Jag hoppade av gymnasiet för att städa. Så därför. Satte de mig här.

Bögen sade ingenting.

—Hur tycker du att det här lägret har varit?

Jag frågade med uppriktig nyfikenhet men han hånlog.

—Ja, det förstås. Jag är ledsen att jag inte gjorde något, jag är verkligen det. Men de var så många, och om jag hade sagt något så skulle de… Du vet hur det här fungerar. Men jag är ledsen.

—Hm.

—Det är ganska mycket jag är ledsen för egentligen. Jag är ledsen för att de satte mig här. Jag är ledsen för att jag är en besvikelse för dem, jag är ledsen för att jag aldrig kommer att bli någonting och jag är ledsen för att gymnas…

Jag hade sagt för mycket men jag jag kunde inte få stopp på mig själv, jag bara fortsatte och fortsatte. Jag berättade för bögen om alla år som jag varit livrädd för att någon skulle få reda på vad gymnastikläraren gjort med mig och vad som skulle hända med mig då, jag var livrädd för att brista itu som jag gjorde nu, också vettskrämd inför att gå genom livet med skammen och hemligheten utan att någonsin få berätta, och jag erkände så mycket för honom, och jag grät så mycket, och skammen fick mig att rodna och svettas men jag kunde inte sluta berätta, tills allt jag gömt i mig var tömt. Jag andades tungt. Jag väntade på hans svar. Han tittade på mig med sina mörka ögon.

—Varför berättar du det här för mig? Är du bög?

Det var när jag såg hans blick som jag inte kunde hålla tillbaka. I hans ansikte fanns varken förakt eller äckel eller ilska. Bara rädsla, och ett osäkert leende. Jag måste ha slagit honom halvt till vansinnes innan jag insåg vad jag gjort och sprang därifrån, ner till bäcken för att tvätta min trasiga, blodiga hand.

Han fördes till intensiven och de höll en extra föreläsning för oss. Rudolf hade samma döda blick som alltid. Det de sade betydde ingenting. En liten skam fanns i salen, tillsammans med en känsla av tillfredställelse. Bögen hade fått vad han förtjänade. På bussen satt alla med sina telefoner och ingen pratade med någon. Mamma och pappa väntade med bilen vid hamnen och kramade om mig. De frågade mig om lägret och jag svarade med så få stavelser som möjligt. Jag var så otroligt trött. Vid frukostbordet noterade min bror mig utan intresse. Ingenting hade förändrats.

#cirkelman #novell #bögen #svensk text #text

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Text

En fredagskväll letade de efter en plats att ha fest på

De står utanför och i hela sig känner hon av spänningen. Petter stöter in järnstången och bänder upp en öppning mellan de två dörrarna. En tecknad man utan ansikte håller en varnande hand framför sig och genomskärs/omringas av en röd cirkel.

- Kommer du då?

Petter väntar inte på svaret och går in, hon följer efter, tätt. Luften är kall och den svaga lukten av mögel kommer emot dem så fort de tagit sig in i byggnaden. “Byggnaden”, trots att alla fönster ligger krossade på marken och väggarna täckts av klotter i dova färger, symboler och signaturer utan relevans. Svarta kablar och ledningar har slitits från sina fästen och hänger som slokande blomstjälkar utan huvud eller blad. Regnvatten och smuts och stycken av det spruckna taket har blandat sig till en massa som liknar jord. Mänsklig mull tänker ingen av dem för att deras vokabulär inte är funtade på det sättet.

- Hallå!

- llåhh—åhh—

- Tyst!

- stststt—

Petter går med säkra steg trots att han sagt att han inte varit här förut. Fönstrets splitter trycks mot marken under deras kängor. Han har händerna i sina jackfickor. Hon smäller lätt på Petters axlar:

- Buh!

- Men lägg av!

- buavav—vav—

Han är alltid så spänd när de utforskar någonting. Fast hon tänker (ömt) att någon av dem måste vara det. Hon är inte en sådan som tänker på att det kanske skulle kunna finnas vilda djur här. De kommer till trapporna och Petter stiger åt sidan.

- Efter er.

- Man tackar.

Hon niger. Naturligtvis är det hon som ska gå före. Trappstegen är ovanligt låga. Petter rycker till bakom henne, hör hon.

- Vad är det?

- Trodde jag såg något.

Hon suckar irriterat (på skämt) och fortsätter.

- Har du med något att äta?

- Jag trodde du…

En suck, igen.

På den andra våningen står tomma öppna skåp en ett par bänkar (vattenskadat tygöverdrag) som vänts upp och ner. Ett stort, kvadratiskt fönster i slutet av den breda korridoren, genom vilken de kan se trädtoppar och svaga rödgula lyktlampsljus. Alla korridorens dörrar är stängda, förutom en.

- Vänt—

Men hon har redan börjat gå mot dörren. Och i rummet, trasiga fönster så klart, sönderslagna stolar och bland dem (de är arrangerade som en ring) i mitten, ett bylte. De tvekar. Akustiken får ljudet av deras kläder som stryks mot varandra att fortplanta sig längs med de kala väggarna och ljudet studsar överallt, inte ut genom fönstren, utan kolliderar mot byltet. Det verkar inte röra på sig. Petter tar ett steg framåt, prövar värmen i vattnet som inte finns med sina tår som täcks av två lager. De närmar sig byltet. Det är en gammal vindjacka som formats till en krubba och i den solblekta famnen ligger Ägget. Ingen av dem vill röra den gråsvarta saken.

- Ta den.

- Gör det själv.

- Varför måste jag—

- För jag inte vill, okej?

- Du ska alltid vara så jävla feg.

- Som att du är bättre.

- Ta den nu.

- Jag vill inte.

Hon skrattar. Det gör inte han.

- Jag skojar ju bara med dig!

- Gör du det?

- Ja?

- Okej.

Hon skrattar till igen. Närmar sig byltet. Kastar en kaxig blick på Petter. Sparkar till byltet.

- aaaAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Petter försöker springa ut men dörren slår igen och stolarna vibrerar så att alla de lösa skruvarna skallrar och hon springer till väggen.

- VAD FAN GJORDE DU?

- JAG BARA SPARKADE TILL DEN!

- VARFÖR?!

- VADÅ VARFÖR?!!

Sedan upphör vrålandet och stolarna stannar men dörren—

- Dörren är löst!

Är låst. Petter springer fram och tillbaka men hon har redan lugnat ner sig.

- Vad fan ska vi göra?

Hon tar sig en titt ut genom fönstret. Det är för långt ner och det yttre fönsterbrädet är inte tillräckligt brett för att balansera på.

- Emma!

- Men lugna ner dig nu. Herregud.

- Vadå för att jag vill härifrån?

Alltid så dramatisk. Hon går fram till byltet och sparkar till det igen.

- AAAAAAAAAAAAAAAA

Dörren låses upp och de springer ut till korridoren, nerför trapporna. De hör inte att Ägget slutat skrika för deras egna häftiga andhämtning och ljudet av kängor som slår mot låga trappsteg, Petter snubblar när de nästan är nere och rullar ner till golvet.

- PETTER!

- Etter—Etterttererer—

Petter är medvetslös. Hon försöker väcka honom genom att smälla till honom, ruska om honom, men ingenting fungerar. Hon är ryckig, tankeprocesserna skjuter i genom varandra och det är omöjligt för henne att veta vad hon ska göra. Det rinner blod från huvudet. Pulsen är svag.

- VAKNA!

Hon hör någon gå i trappan, hon ruskar om honom ännu hårdare men ingenting händer och hon vänder sig om, en man med grova kläder och buskigt, vildvuxet skägg betraktar dem.

- Snälla hjälp mig, han vaknar inte—

- Ni får inte vara här.

- Han föll omkull i trappan och han är för tung för att—

- Det här är privat mark.

- Och han blöder jag måste hjälp mig vi måste få—

- Det är förbjudet att vara här.

- Men lyssna snälla om han håller på att och om vi inte—

- Obehörig vistelse förbjuden, står det.

- HJÄLP OSS FÖR HELVETE!

- älpltehljälte—te—

- Det står så i lagen, förstår ni.

#cirkelman #en fredagskväll letade de efter en plats att ha fest på #novell #svensk text #text #short story

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Text

Inkräktaren

Hon har byggt en slags koja i snövinterns skog. Stora grenar, mindre grenar, plast, packad snö som fryst till is. Till och med ett hål i kojans tak och en provisorisk eldstad. Bara hon vet var den finns. Hon kan sitta där hur länge som helst, i värmen. Bara snö och svarta ben som sticker upp ur allt det vita.

Men hon är inte ensam. Hon jobbar deltid, pluggar, umgås, hälsar på föräldrarna och pojkvännen under särskilda helger och veckoslut. Hon tycker om fester! Fast vem gör inte det. När hon kommer hem efter en sen kväll (samtal, danser och drycker i främmande rum) sätter hon på ett extra lager av kläder och vandrar ut i skogen, till sin koja. Där slutar hon tänka. Där låter hon tankarna flyta omkring som karpar med sina mörka fläckar och sin granna orange. När de närmar sig henne med sina små sugande munnar, läppar skakar hon på kroppen och fokuserar på elden. De simmar nerför hennes rygg. Ibland har hon med sig någonting att äta, eller en termos, ofta ett äpple och kakao. Hennes varma tänder i vinteräpplets frusna kött och hennes spruckna läppar som drar i sig bolmande mjölk.

En natt kommer ett rådjur in i kojan, men hon blir inte skrämd. Rådjuret tittar in med sitt huvud först, tittar på henne med sina stora svarta ögon, och sedan tar sig resten av kroppen in i kojan av grenar och plastskynken. I elden är det någonting som bryts och knastrar, djuret stannar till, vädrar luften, och sedan lägger den sig ned mittemot henne. Lågorna klyver bilden av rådjuret i hastiga, slumpmässiga bitar. Värmen och kylan har fixerat hennes kropp i en ställning som varken är bekväm eller obekväm. Rådjuret tittar på henne eller elden, och sedan på kojans väggar. Genom taket och röken ser hon stjärnklar himmel. Rådjurets andhämtning som låter kusligt lik hennes egen. Det måste vara en unge. Pälsens vita prickar buktar ut och sjunker tillbaka i en långsam men jämn takt. Det ser inte ut att tänka på någonting särskilt. Det gör inte hon heller. Till slut slocknar elden och glöden kastar svaga röda sken över väggarna och rådjuret och henne. Resten sugs upp av kojans två hål. Sedan mörknar allting i olika grader till nattsvärtans färg, bara stjärnorna lyser på himlen. Kanske sover de båda. Det är för mörkt för att veta.

När morgonen kommer med sitt skygga blåa stiger rådjuret upp och går, hon följer efter och hinner se en bit av pälsen innan den skuttar in i skogen och försvinner. Hon går en stund och sömndruckna tankar, nyligen väckta de också, simmar runt i henne. Någonting skarpt bland dessa slumrande ord får henne att vända sig om och titta på kojan. Hon tänker att hon aldrig kommer att återvända. Av hennes längtan återstår ingenting och lite snö tar sig innanför stövlarna och smälter till kyligt vatten som absorberas av hennes sockor.

#cirkelman #novell #inkräktaren #short story #text #svensk text

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Photo

B/ADDY

[Scene 1] Daddy is sitting, obscured, in a dark room in front of a computer. On the other side of the wall sits Baby, in a very clearly lit room with childish motives of bunnies and kittens and pastel pink plastered all over. Next to her chair lies all sorts of sex-toys, dildos, vibrators, nipple clamps, butt-plugs, etc. She is wearing LIGHT PINK lingerie.

Scene 1. Daddy and Baby are in the middle of their usual everyday session, Daddy is telling Baby what she is to put in, he is encouraging her with words. They are watching each other through web-cams. Neither of them speaks but using a special monitor above the scene we can tell what it is that they’re typing to each other. These words are read aloud by other voices, for clarity’s sake.

BABY: Am I doing good, Daddy?

DADDY: You’re doing perfect, Baby girl. Put the gag on.

BABY: Yes Daddy.

Baby’s gag-ball is made in such a fashion that tiny tentacles poke around in her mouth whilst she’s wearing it.

DADDY: Take your clothes off.

BABY: Yes Daddy.

Baby takes her clothes off in a way that comes across as unknowingly seductive. The way she isn’t focusing on anyone makes it sting in just the right way for Daddy.

DADDY: Good. Now put on the clamps.

BABY: Yes Daddy.

Daddy is enjoying the feeling of domination that Baby’s obedience provides him with. Baby enjoys being told what to do.

DADDY: Now insert the vibrator. Slowly.

BABY: Yes Daddy!

Baby takes one of many egg-shape vibrators and puts it inside of herself with utmost care. Daddy sounds exhausted when he exhales. He loves the exclamation marks.

DADDY: You enjoy being choked out, don’t you?

BABY: Yes Daddy, I love being choked by your big hands.

DADDY: Turn it on. Lowest setting. Tighten the clamps.

BABY: Yes Daddy!

It is unsure whether they really love each other but even the artificial feeling is enough to enhance the senses and heighten the pulse. Baby’s gag-ball allows only for a little bit of air to be inhaled, thereby inducing a sense of fainting. As her head starts to go numb the internal focus of the body shifts down unto the genital areas.

DADDY: You’re so fucking wet for Daddy, aren’t you princess?

BABY: Yes Daddy, I’m gushing when I’m thinking of your big fat cock inside me, it makes me want to cum!

DADDY: Not yet.

BABY: Yes Daddy.

Daddy’s penis is six inches, on a good day.

DADDY: Tighten the clamps.

BABY: Thank you Daddy.

About three seconds after he climaxes, the only thing Daddy can usually think about is whether he really sees Baby as a human or not. For a brief moment, the veil is lifted but his eyes are unadjusted so he cannot entirely comprehend what it is that he’s looking at.

DADDY: I want you to squeeze your tits.

BABY: Yes Daddy.

Baby pushes her breasts together so that a crease appears between them. Saliva is leaking from the side of her mouth.

BABY: Is that good Daddy?

DADDY: It is. Turn it up.

Baby puts the vibrator on a setting that makes it vibrate in rapid, seemingly random bursts.

BABY: May I rub on myself Daddy?

DADDY: No.

BABY: Yes Daddy.

She needs to take the initiative once in a while and he needs to put her down for the two to feel that what they’re doing is in fact authentic. When Daddy is masturbating he is focusing on the shivers of pleasure that runs through Baby’s body.

BABY: Daddy I’m close.

It’s been a hot day and the two of them have waited the entire day to get to their computers. Both of them are very aroused.

DADDY: I want you to stop breathing, and to turn it to max, and tighten your clamps.

BABY: Thank you Daddy!

Her body barely contains the spasms now. His name is Calvin.

BABY: Please please please Daddy may I cum?

DADDY: Go ahead Baby.

She is unable to type anything in response because the orgasm mixes with the depletion of air and the painful sensation in the nipples, and she is blind and paralysed for what seems like an eternity. Daddy is watching her twitching body and the eyes that roll into the also twitching folds of the eyelids. Her expression of pleasure resembles one of utmost pain. When he focuses on her expanding and contracting skin-covered ribcage he cums as well.

They spend the rest of the night exchanging pleasantries, they’re saying things like I love you, you’re the sweetest cutest thing I know, you make me feel safe, I want you to hold me in your arms, etc. They repeat the ritual of arousing each other and climaxing at the same time. They go into such detail when describing how they want to interact that it does seem like reality to them. They are hugging each other in a picture in their brains that transmit unto reality. The lights shine extremely bright for just a quarter of a second before they are turned off in both rooms.

( : )

[Scene 2] This time the details of their conversations are no longer shown. Instead they’re sitting still, and when the alarm [BEEEP] sounds, Baby does something. The procedure is almost identical to the previous scene.

BEEEP

Baby takes her clothes off. The amount of light in Daddy’s room has increased, to the point where his actions are visible. Still, he is merely a silhouette.

BEEEP

Baby start massaging herself with oil, her skin glistens in the computer-glow. It is Wednesday night.

One of the “cute” posters in Baby’s room has started to come off, it has folded over itself. It is uncertain whether Baby is aware of this or not.

BEEEP

Baby her name is Janice takes her fingers and puts them in her mouth. She digs around inside of the oral cavern before slamming the back of her throat, gagging and nearly vomiting. Daddy starts masturbating. The fingers are meant to symbolise his phallus.

BEEEP

Baby tapes two vibrators onto her nipples and puts two more inside of her vagina. Daddy is changing the jerking tempo.

BEEEP

Someone is walking past one of the doors, but it is unclear which door it is.

Baby is rubbing all over her own body, the two are moaning.

BEEEP

Baby replaces the vibrators with a dildo, she is kneading her left breast with her right hand. Daddy loves how the tissue gives way to the force of her hand.

BEEEP

Daddy is masturbating intensely, Baby increases the strength in the nipple-attached-vibrators and she is humping the dildo.

BEP

Baby is trembling and so is Daddy. No proof of interaction is shown between the two but rest assured, they are interacting. Once again the lights shine bright for a tiny moment, a bit longer than before, but then it fades to black.

( : )

[Scene 3] The two persons are still in their rooms but none of them are doing anything. Instead, their actions as they would be performed are displayed upon the monitor above.

> D !…

> B !

> B - clothes + clamps/nipples + gag-ball/mouth + Lhand/vulvaGeneral

> D !…

> B !

> B + Rhand/neck + clampMore

> B :) ?

> D :) !

> D !…

> B !

> B + lubrication/Lhand + Lhand/anus

> D + Rhand/penis

> D !…

> B !

> B + MediumButtplug/anus + clampMore - gag-ball + Rhand/mouth + vibratorSet2/vagina

> D :)

> B :) !

> D !…

> B !

> B + vibratorSet5/vagina

> D + MasturbationIntensify

> D !…

> B !

> B + clampMore - vibrator/vagina + LargeDildo/vagina + gag-ball/mouth + Rhand/vulvaClitoris

> B = ?

> D = !

> B =

> D =

> D :)

> B :) !

Etc. Flashing lights, followed by a darkness that strips the two rooms of their details, visibility.

( : )

[Scene 4] The two rooms are fully lit, but the interior of the rooms are barren. From hidden speakers Daddy’s and Baby’s real voices can be heard. There is nothing in the rooms.

JANICE: By subjecting myself to others, I am accepting the fact that there are certain things in this world over which I have no control. And this, in a way, gives me my power back.

CALVIN: Commanding another human is my way of asserting my self-worth and integrity. I suffer from compulsive self-deprecation and depression.

JANICE: I feel empowered, and safe, when being told what to do. And I’ve found that the easiest way to establish something in the mind is to establish it in and via the body first.

CALVIN: I rarely touch myself when engaging in master-servant role-play. It feels inappropriate. By playing the role of the master I also play the role of someone benevolent. I am allowed to bestow well-being, under certain conditions, upon another being. I suppose this is the thing that grants me the realest sense of pleasure.

JANICE: Of course I’m not thinking about it mid-coitus, but I do believe that I lend my body to other people. I allow them to live vicariously through me.

CALVIN: Lately I’ve found myself more and more attracted to [CENSORED]. Am I attracted to her, or am I attracted to the circumstances surrounding her?

JANICE: I enjoy the fact that we do not converse in the usual sense. We let our desires do the talking.

CALVIN: I’ve been thinking about buying a plane ticket to go see her. I enjoy our simple conversations, the hints we leave in the phrasings of the sentences. I really feel like [CENSORED] and I belong together.

JANICE: I wouldn’t say that this is a major part of my life. It’s more of a hobby. I don’t think about it when I’m at work. Or when I’m hanging out with my friends. Or go to bed. The things we say at the end, they come from a place of physical joy, but that is also all there is to it.

CALVIN: When I’m stressed chanting her name calms me down. It’s a bit creepy. I don’t think she minds, though.

JANICE: Yes, I know his real name. [CENSORED]. But to me he is Daddy. He doesn’t have to be anything else. He isn’t.

CALVIN: I want to be there for her. But I know she’s shy. And the thing I love about us is that we—

JANICE: Have no real connection. We’re separate individuals.

CALVIN: I’ve never met anyone like her.

Black again.

( : )

[Scene 5] There are no rooms, no scene, no stage. No audio. The audience, the voyeuristic jackals, the PEEPING TOMS, you, were never invited. You haven’t seen anything. You do NOT understand anything. And you never will. The eyes simply do not possess the ability to deconstruct. And neither can they rebuild. The eyes and ears and minds of outsiders are stupid, they are closed. When curtains fall they applaud, they’ve been trained to. You cannot comprehend. And neither can they, those who sit in the rooms and ENGAGE. In sexual discourse. Because it is discourse. It’s all very stupid, it isn’t meant to be anything else. Pussy and cock, right? You are wrong.

#short story #cirkelman #prose #?#bdsm #sm #literature #on psychosexual relations

0 notes

cirkelman · 8 years ago

Photo

Ditt namn är Inte Viktigt, du har långt, krulligt, blont hår. Du går klädd i jeans och en t-shirt med stålmannens logo som tryck. Det finns många filmer som du tycker om, men Döda poeters sällskap är din absoluta favorit. Neil Young är den största artist som någonsin levat. Och Bob Dylan, förstås. Du har ljusblå ögon. Ingenting av detta spelar egentligen någon roll för historien om din böjelse, men det är något du bett [?] att skriva ner. Så att du framstår som en mera sympatisk person.

INTES PERVERSION har du bett [?] att skriva. Du tycker inte att titeln är för uppseendeväckande. I texten berättar du fritt om det du hängett dig åt, utan spärrar. Utan skam. Med en grotesk precision redogör du för dina aktiviteter, visst är några av dina argument cirkulära, språket långt ifrån grammatiskt korrekt, tonfallet överdrivet, men du gör succé. Alla vill ha med dig i sina shower. Så att du kan berätta om det “du” skrivit igen & igen & igen. [?] närvarar inte. Ni har på förhand gått igenom detaljerna så att dina uttryck imiterar bokens till a & o. Du har ingen aning om var [?] är. Men det är inte som att ni egentligen är vänner.

Efter IP stiger likasyndande upp och berättar om sina historier. IP, det vill säga du, och till en viss del [?], har gett dem en plattform. I artikeln om dig på Wikipedia omnämns du som en av 2000-talets största pionjärer inom tabukrossande. Det är en uppspelt tonåring som skrivit det, och berömmet städas snabbt bort av äldre, sakligare medlemmar. Kritiken mot dig och din “rörelse” får stå kvar. Det rör sig till största delen om snöbollsretorik, men en del av kritikerna tar även upp de etiska och psykologiska konsekvenser som skulle komma bli faktum om “rörelsen” fick fäste och medhåll i samhället. En del av samhället stöder dig, en annan är emot dig, en mindre del av dessa andra bekämpar dig med en nästan militant intensitet. Den största delen bryr sig inte nämnvärt, och kan därför knuffas åt båda hållen, om så skulle krävas/önskas. Det är en fråga om att synas.

Är det inte fascinerande? Hur din bok, skriven i det ädla syftet att beröva dig din börda, att ta orden från munnen och tankarna från huvudet, blivit ansiktet för en liten grupp människor som kräver att tolereras? Din så mänskliga drift att få dela med dig har nu förvandlats till ett politiskt ställningstagande, ett mode, en möjlighet för vem som helst att filosofera kring, inte bara perversionen, utan IP, om dig som person, tillförlitligheten, förlaget. Numera finns det stora pengar i allt detta. Du är åtråvärd.

Ja! Förlaget vill att du skriver en uppföljare. Du kanske kan kontextualisera perversionen nu; din böjelse och dess relation till din arbetsplats (som du så klart sparkats ifrån och sedan blivit erbjuden en ännu bättre plats på, när boken gjorde succé), till dina närstående. Till föremålet för din “vidrighet”. Men det var ju inte du som skrev IP. Och [?] har flyttat till Tibet och är upptagen med att skriva barnböcker på obestämd framtid. Din agent (aldrig trodde väl du att du skulle ha en agent) vill att du beter dig mera ursäktande när du intervjuas. Som att du skäms. Fast det aldrig var meningen att du skulle skämmas. Du övergår till tyngre lugnande. Hälsan försämras. I din hemliga (ingenting är hemligt längre) e-posts inkorg får du brev från främmande människor som läst IP och som fått för sig att du förespråkar en frihet att utöva alla sorters perversioner. Dessa människor skriver till dig om sina fantasier som inbegriper oskyldiga och som i några särskilt ondskefulla brev (för det är det enda ord som passar) får det att vända sig i magen på dig. Det verkar som att de skriver till dig för att de njuter av att äckla andra, snarare än för att be om acceptans, en klapp på huvudet och en lugn röst som säger “ja”. För det säger du inte längre. Stressen och de tusentals uppgifter som du dragit på dig i och med att du berättade om din böjelse har dränerat all lust och ork att faktiskt hänge dig åt din perversion. Du känner avsmak när det kommer på tal. När någon föreslår något för dig.

En dag vaknar du upp och tänker att du har fått nog av ett liv som omöjliggör uteliv och som tvingar dig att dra för gardinerna eller ducka under fönstren. Du ska flytta till en okänd plats, med en ny identitet, bygga dig ett nytt liv. Samma dag packar du väskan, ringer de nödvändiga samtalen (din agent och ditt förlag ber dig att tänka om men du är envis) och städar lite. På kvällen drar du ut på stan i förklädnad, till en liten bar där du ska ta dig ett glas innan du tar taxin till flygplatsen. Du undrar om barerna i ditt nya land också kommer att lukta svett och billig parfym. Du tar ett glas. Ett till. Du går ut för att röka (aldrig trodde du heller att du skulle börja med det) och råkar ställa dig bredvid en medellång, medeltjock man. Ni börjar småprata. Hans ansikte är förtroendeingivande, och påeggad av alkoholen berättar du att det är du som skrev IP, du berättar om det kaos som utbröt i ditt liv efter det, du berättar om dina planer på att fly utomlands och att denna medelman är den sista som kommer att se dig som du är. Du skrattar roat åt verklighetens absurditet.

Han slår dig nästan livlös. Han är antagligen en av dina “meningsmotståndare”, men det är omöjligt att veta för så fort han bultat dig medvetslös springer han därifrån. Du får heller aldrig reda på vem det var som ringde på ambulansen. Du tycker dig minnas ambulansens sirener på väg mot akuten.

Lyckligtvis klarar du dig utan någon fraktur i kraniet. Ditt ansikte är vanställt men doktorn försäkrar dig att det kommer att läka. Allting i din kropp kommer att läka. Detsamma kan inte sägas om ditt sinne. Den där mannen (ansiktet utsuddat eller förträngt) hamrade även in en rädsla för människor. En enda sköterska kommer med smärtstillande och mat. En enda doktor kollar upp dig. Ingen annan släpps in i ditt rum, så att du inte fryser till och hjärtmonitorn börjar tjuta med panikartade signaler. Utanför kan du höra en falang med paparazzi och deras blixtrande kameror. Främmande röster. Skräckinjagande.

När du är i stabilt läge kommer din mamma och hämtar hem dig. Förödmjukande för ett tidigare du, men inte nu. Ni bor på landsbygden, det är ingen som vet var du befinner dig. Ändå fortsätter blommorna att komma. [?] skickar ett exemplar av sin nya barnbok (du slänger den i sopkorgen) och ber dig att höra av dig. Din mamma planterar några av blommorna i rabatten utanför huset. Du oroar dig för att någon ska känna igen raden med blommor, men lika snabbt lugnar du dig med att ingen skulle kunna veta något sådant. Hoppas du. Ibland vaknar du på nätterna med något som känns som en hund med rabies i ditt hjärta och med tvångstankar om förföljelse i ditt huvud. Det känns som att du aldrig kommer att tillfriskna.

Ni vet heller inte vad ni ska göra om du tillfrisknar. Du kan inte jobba någonstans. Ni pratar inte om IP och det är skönt. Du vill glömma att den någonsin skrevs. För det mesta driver du omkring i en dimma i huset medan din mamma jobbar i den lokala butiken. Du skriver lite dikter och det blir uppenbart att det var [?] som gjorde IP läslig. Du bryr dig inte för du tänker aldrig skriva någonting igen.

Dagarna går. En dag åker du och din mamma ut med en båt. Vattnet glider så lätt genom fingrarna. Du tänker att det kanske finns hopp ändå, på det där ordlösa sättet. Du ser din mamma i ögonen. Vad är det du tänker på?

#cirkelman #intes perversion #short story #novell #text

0 notes