myshityourproblem

[myshityourproblem]

Jag är på min balkong. I morgonrock. Med vin och jag röker. Kvällen är inte kall. Lampor lyser svagt. Snälla kom hit? Jag vet att du läser. Kom hit. Jag sover med dörren öppen inatt och kom hit med din famn i min. Vi blir bra igen. Kom hit.

[myshityourproblem]

Behöver begå dig igen.

Plocka upp mitt organ ur jorden och låta dig göra nya fotavtryck. Blås på det. Sen kan du börja om.

[myshityourproblem]

Revor i strumpbyxor

Jag vill ha revor

Kastas omkull

Smuts på ditt golv

[myshityourproblem]

Jag är svag på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. En ny form av svaghet. Som har muterat. Som skrämmer mig. Som stannar nu. Den är överallt. Viskar, äter, sväljer. Jag försöker med stegen. Andningen. Vänder fördelarna mot rätt håll och visst det går väl. Jag försöker byta bilder och visst det blir väl konturer. Men svagheten (den nya) är starkare. Kallare. Hårdare. Svagare. Föddes ur en kyla och hårdhet som jag inte var beredd på? Som jag fortfarande inte tror på? Som är så övertygande och absolut!

Jag har drömt om en handfull och jag behöver den. En mer vetande hand som sträcker ut sig från ingenstans. Jag förstår ju att det finns händer. För att hitta ut. Själv går det inte.

[myshityourproblem]

Det som händer med tystnad är att distans skapas och avstånd måste alltid återskapas och jag vet inte om du hinner ikapp.

Känns som ljusår mellan våra kroppar och jag somnar av mina egna ljudvågor långt långt bort i en saknad som är onaturlig.

[myshityourproblem]

Jag gillar inte lukten av tvestjärtar. Ibland luktar lägenheten så exakt jag svär. Som säsong av tvestjärt eller strax efteråt. Som sensommarkväll som inpå november som iskalla magar och som insekter. Även när det inte är säsong för sådant. Jag vet inte ens om tvestjärtar har någon lukt egentligen och jag kanske är galen. Troligtvis är jag nog galen om jag ska vara ärlig. Jag är galen. Men lukten är verklig likväl och den framträder då och då och alltid ihop med något som inte ska vara här. Sorger chocker ord tystnad minnen hoppet varför.

Jag vet inte om det jag tror spelar någon roll för någon men jag tror att min hjärna kopierar lukter. Av allt min hjärna gör mot mig så är nog det här det värsta. Att den kopierar exakt lukten av hur dåliga stunder har luktat och sedan från ingenstans kan lukten smyga när jag upplever eller ens förnimmer något liknande och snabbt slutar den smyga och istället stampar på mitt bröst.

Hur skulle annars min lägenhet kunna lukta tvestjärtar i februari? Det är bara inbillning. Det finns inget som kan lukta som tvestjärt här nu och ändå känner jag förtvivlat en sådan lukt och jag vill bara frikoppla min kropp från sinnet. Stoppa bröstets stampande och förbjuda mitt hem att lukta främmande.

[myshityourproblem]

Självet, händerna, närheten, undvikandet

Jag kan själv. Jag vill känna dina händer runt min hals. Närhet skrämmer mig. Jag undviker känslor som känns. Det är så jag säljer in mig. Alltid. Vass och kall. Förlåt. Framför allt till mig själv. Förlåt. Jag är inte lika lojal mot mig själv som jag är mot andra. Det drabbar fler än mig. Det är inte hur jag vill vara men nu är det så. Det finns dock några men och jag vill att du ska veta.

Att vara självständig och att ha egentid och integritet är uppenbarligen viktigt för mig. Men jag är även annat. Ja jag kan själv men jag är fler saker än ”jag kan själv”. Jag kan själv men jag vill tillsammans. Vad är jag mer än självständig och stark? Jag är jättemycket. Jag är generös. Jag älskar att få människor att skratta. Jag har perspektiv. Jag kan själv men jag är full av önskan att ge. Ge dig pasta, skratt, trygghet, lugn, utmaningar, mitt svampställe, min favoritmusik och citat ur böcker jag har läst.

Ja. Jag vill ha dina händer om min hals. Hårt och rått. Smutsigt. Händer som drar huvudet bakåt i håret. Händer som söker gränser och lämnar märken. Händer som tröstar, håller fast, örfilar, binder, trollbinder. Händer som gjuter tillit. Jag vill nämligen också ha dina händer om mitt hjärta. Även där hårt men mjukt. Du vet hur för att man ska kunna andas, visst? Jag visar dig. Hjärtat måste också andas. Jag berättar för dig. Fyller dina händer med kontraster. Det här är leken vi inte vill vara utan. Jag vet vem jag är sexuellt och sex är viktigt. Det hör ihop. Råhet och värme. Självständighet och maktförskjutning. Dominans fungerar inte utan reflektion och intelligens och kommunikation. Det faller platt utan humor, värderingar och ödmjukhet.

Jag vill vara nära. Jag kan inte prata om det. Jag är inte redo. Jag vill så himla mycket vara nära. Jag vill prata om det. Försöker. En panna mot en panna. Gömma ansiktet i en bröstkorg. En långsam strykning över ryggen. Det här kräver också tillit. Men en annan sorts tillit. En djupare sådan. Mycket djupare. Avgrundsdjup. Rädslan kom först och sedan undvikandet. Nu byter de av varandra.

Jag hörde en psykolog säga en gång att man ska gå till rädslan och fråga vad den behöver. Jag vill vara där med dig. Vid frågorna och vid behoven. Jag vill att du ska veta saker om mig och jag vill att du ska fråga om sådant som skrämmer mig. Jag vill vara vid ett ställe där vi alltid frågar och lyssnar om rädslor. Vårt ställe. Som tjärnen bakom berget där jag har vuxit upp där tryggheten vilar.

Jag vill att du ska veta det här och jag vill att du alltid ska vilja veta mer om mig, dig, oss. Kom vi går och lyssnar.

[myshityourproblem]

Trådar

Jag har trådar. Påbörjade. Avbrutna. Hoptrasslade. Hopknutna. Avklippta. Det kanske finns ett modernystan någonstans. Det är bara det att när jag hittar en tråd drar jag i den precis tillräckligt för att den ska kännas lite innan jag lägger tråden i någon form av låda. Nystar inte mer för stunden men tänker att jag ska. Bör. Måste. Jag lägger den där så länge bara. Med nerven neråt så den inte ska höras. Jag vill inte höra, känna, se men det går inte att leva utan sinnen. Under tiden hittar jag en ny. Drar lagom. Lägger den bland de andra. Nerven neråt. Inte låta. Inte lyssna. Vara ljudlös bara. Nerver som vill hitta varandra. Bli något. Lådan sprakar om nätterna.

Den är rörig men jag har kontroll på varenda stump. Saken är den att jag skulle kunna sortera varenda tråd, varenda nerv och varenda bit av detta rep. Eller nystan. Eller vad det är. Det blir väl vad jag vill att det ska bli. Saken är den att jag hör hur det sprakar och jag ser vilka ljud som hör ihop och det skulle kunna bli en färg istället för tusen. Men ni vet hur det är med röriga lådor. Ni vet hur det är med ”det får ligga där så längre”. Ni vet precis hur något tillfälligt blir permanent. Saken är dessutom den att jag vet hur man lever med hundratals små trådar men inte hur man lever utan kontroll och just därför är lådan stängd. Förblir.

[myshityourproblem]

Ekvation

Jag har kommit fram till följande. Jag vill ta någon med storm och jag vill bli omhändertagen. Jag vill beröra, bli rörd och störd. Jag vill vara någons fullständiga vindskala och nå orkan men faller omkull redan vid lätt bris. Jag vill bara säga till någon ”lägg dina ord här på min hud” men jag säger ingenting alls och hoppas ändå att någon bara hör. Jag vill drunkna i någons skratt men simmar vid ett leende. Jag har kommit fram till följande. Jag vill att någon ska kalla mig ”min orkan” men när någon säger ”hej lilla pust” går jag därifrån.

[myshityourproblem]

Steget

Hon kör i 60 på 80-vägen och gör ett knyck med handleden för att titta vad klockan är var femte minut. Hennes handled är smal och bräcklig och påminner om min. En klocka som har gått i arv och som en dag ska fortsätta vandra. När vi kör förbi barndomens tjärnar rinner sol igenom barrskogen och blandar sig med vatten. Jag blundar och vill sträcka ut min hand och låta fingertopparna bryta ytspänningen. Hon bryter plötsligt tystnaden och vi minns tillsammans en stund. Utflykterna vi gjorde. Hästarna vi red. Bären vi plockade i vägrenen. Bröderna och barndomsvännerna. Hur det har gått för alla. Om de hårt drabbade och om de förskonade. ”Jag är så glad att ni barn aldrig har mått dåligt psykiskt”. Hon tror att jag tillhör de sistnämnda.

Hon tror att jag är förskonad? Jag vill tala om för henne att hon har fel. Jag vill men kan inte möta hennes grumliga blick. Jag vill säga åt henne att sluta titta på den där jävla klockan och att jag uppfattar varenda ljud som skavsår och jag vill fråga om arv och anlag. Jag vill säga mjukt att jag har tagit steget. Jag vill berätta att ”patienten har hypervigilans” och att ”patienten upplever en ständig krisberedskap” och framför allt vill jag berätta att ”patienten ligger på cutoff för misstänkt autism utifrån skattningen”. Jag vill berätta att jag är livrädd för den stundande behandlingen. Men jag är tyst. Som en tjärn i oktober. Det är alltid tystnaden som segrar. Dessutom tror hon inte på diagnoser. Hon tror inte på seratonin och hon tror inte att jag är annorlunda. Hon kan få tro att jag inte är trasig när hon återigen knycker sin handled.