#hilda holmberg

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 25–26).

Författare: Daphne du Maurier.

I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 26). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Med bara ett kapitel kvar så börjar nu säcken snöras åt på riktigt, och det var länge sedan som jag upplevde att snaran dras åt med en sådan kirurgisk precision. Det märks att boken är skriven i en annan tid, där effektsökande och klappklapp-klippning mellan scenerna inte behövdes.

Men till veckans kapitel, det är intressant att Favell inte nämnt något om sina misstankar om att Maxim dödat Rebecca. Det är inte så konstigt, hans avsikt var säkert hela tiden utpressning (för att han visste att bevisningen inte håller) och därmed inte sade något till Danvers som med all säkerhet hade velat skipa rättvisa.

Jag såg fru Danvers rikta en skarp blick först på Favell och sen på Maxim, och för första gången gick det upp för mig att hon inte hade vetat något om Favells anklagelse. Äntligen började hon förstå. Det såg jag på hennes ansiktsuttryck. Först såg jag tvivel däri, sedan en blandning av hat och undran och så visshet. ✂ Hon fortsatte att stirra på Maxim. Hon tog inte ögonen från honom.

Det är också uppenbart att tanken aldrig slagit henne att Maxim kanske till slut trillade över gränsen för hur mycket av Rebeccas terror han klarade av.

Överlag så slås jag över hur mycket FdW mognat de senare kapitlen i boken. Borta är de där långa dagdrömmerierna som alla inkluderade skräckscenarion där hon var Rebeccas underlägsne utmanare. Och lite förundras jag över att stackars Jasper fortfarande får vara med att gestalta FdWs förhållande till sin man. Denna gång var det hennes tur att klappa om Maxim som om han var Jasper.

När det börjar dra ihop sig mot besöket hos den Rebeccas före detta doktor slår det mig att Rebecca kanske led av Syfilis eller annan känslig sjukdom. Och det rimmar ju också väl med att hon inte använde sitt eget namn utan Danvers när hon sökte. Dock så talar doktorn om en svulst (som jag tolkar som Cancer) och hur den vuxit till den grad att det inte var lönt att operera utan Rebecca var högst 4 månader från artificiell koma.

Med andra ord: hela showen hon spelar upp i båthuset för Maxim (doktorn nämner till och med att hon inte kunde få barn) var just det: en show ämnad att sluta just där den slutade: med hennes egen död. Rebecca har ju (Danvers bekräftar Maxims bild av henne på ett par ställen) psykotiska drag. Så jag är säker på att hon ville sluta sina dagar som hon levde dem: genom psykisk misshandel.

Sedan måste man imponeras över vilken idiot Favell är, han kommer i princip objuden in till en främmande människas hus och dömer den personen helt efter tillgången på sprit?

Jag trodde Favell skulle säga något, men doktor Baker hade gått innan han hunnit yttra sig. – Det tycks vara en bra karl, sade överste Julyan. – Varför bjöd han inte på en whisky? sade Favell. Han har den inlåst förstås. Jag tycker inte han är något vidare. Jag tror inte han kommer att kunna hjälpa oss.

 Museum 0488. Det är ett jäkla konstigt sätt att skriva ett telefonnummer. Jag kan bara tänka mig att det är en form av kod för att göra det svårare för obehöriga att förstå vad som avses. Men i det här fallet så knäckte man ju det hela relativt enkelt.

En annan sak som jag reagerar på är att Doktorn har journalerna kvar hemma i sin bostad. Jag fick uttrycket att han slutat praktisera men att praktiken fortfarande var öppen… Så borde inte journalerna varit kvar på praktiken? När jag går tillbaka och läser om stycket inser jag att det är väldigt luddigt skrivet.

– Det var en nattportvakt i ett hus i Bloomsbury, sade han. Det bor inga människor där, våningen används på dagarna till mottagningslokal för en läkare. Det ser ut som om Baker har slutat praktisera och flyttat därifrån för ett halvt år sen. 

Men nog ser det ut som om nattvakten säger att praktiken fortfarande är öppen? Annars hade han väl sagt ”har använts”?

Det slår mig också att polisen borde kunna fått tillgång till journalen utan Maxim om man öppnat en formell mordutredning på Rebecca. Det faktum att det hela sker så informellt tyder på att överste Julyan inte på allvar misstänker mord. Han vill bara täppa till truten på Favell.

Frågan är om de här små sakerna i ”utredningen” som man stöter på är en produkt av författarinnans bristande kunskaper eller om jag helt enkelt sett för mycket crime-serier av senare snitt. Eller kanske var det inte mer noga än så här, där det inte spelade någon roll om journalen skickades till polisen eller den mordanklagade maken?

Vi börjar skymta huset vid horisonten, vi börjar känna av röken, men kanske kommer vi aldrig få reda på exakt varför Danvers trillade över gränsen och brände ned Manderley. Kanske var det bara en tidsfråga, kanske hade Danvers bara väntat på den droppe som fick bägaren att rinna över. Kanske var den droppen att Rebecca visste/misstänkte att hon var dödligt sjuk och aldrig sade något till den enda som hon ”berättade allt för”. Och kanske att hon valde att lämna livet utan att ens säga adjö. Och framför allt: att Rebecca var långt ifrån oersättlig, varken för Maxim eller Manderley.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Dagny Henschen @ Svenskt Översättarlexikon.

[wightspider07]

The Last Session

Part I

Hilda: Good morning, may I help you, Mr Holmberg?

Roderick: *stutters*

Hilda: Sir?

Roderick: Good morning. Will Miss Draven be down yet?

Hilda: She's finishing her breakfast.

Violet: I'm here and the day hasn't started easy, can we just *sigh* start soon?

First/Previous/Next

[curtailedwhale]

2018 in Review

tagged by @apeironaxiomaton

Top 5 films watched in 2018:

I honestly don’t watch a lot of films... I don’t know that I’ve watched 5 new to me films this whole year. But my favorite films generally are Song of the Sea, Secret of Kells, and Miyazaki films.

Top 5 TV shows:  (in no particular order)

Hilda

The Good Place

The Great British Baking Show

Big Dreams, Small Spaces

Pushing Daisies

Top 5 Songs

Local Honey by Sean Watkins

Idaho by Gregory Allan Isacov

Yellow Lines by Brendan James

Me and the Sky from Come From Away

The Ghost on the Shore by Lord Huron

Top 5 books:

I keep terrible track of what I read, so some of these are probably re-reads

The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making by Catherynne M Valente

Skyward by Brandon Sanderson

American Gods by Neil Gaiman (I’ve actually been doing a lot of re-reading Neil Gaiman lately because they’re all excellent)

The Shepherd’s Crown by Terry Pratchett (Once again, everything by Terry Pratchett is excellent)

The Paper Magician by Charlie N Holmberg

Top 5 Podcasts/new media series you listened to/watched:   

Yeah, nope. The only podcast I listen to is Welcome to Night Vale. I did catch up on it this year, so I’m all up to date.

Five good/positive things which happened to you in 2018:

Did well in school

Got a nice cushy teaching job

Been out adventuring more

Read tons of books over the summer

I’m sure there’s more, but I’ll leave it there.

tagging @thelittlestprincess and @kaelvas, if you two are so inclined.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 27+Förord).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Målgång (fram till och med kapitel 27, förordet flyttades från första till sista veckan). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Bokens sista kapitel blir lite av ett segdraget väntande på det episka slutet vi vet väntar. Och framför allt märker man av tidens tand i det här kapitlet, små saker som helt enkelt sticker ut. Framför allt blir det i det här sista kapitlet uppenbart att överste Julyan mycket väl visste att Rebecca inte tagit livet av sig.

Och det är med viss ironi som jag läser Favells fråga om Cancern:

Favell började tala. Rösten lät på samma gång osäker och nonchalant, och han var ännu gråblek i ansiktet. Han såg inte på någon av oss utan höll blicken fäst vid cigaretten, som han ideligen vände mellan fingrarna. – Sån här cancer, sade han, är det någon som vet om det är smittsamt?

Lite av ödets humor skymtar vi där vi vet idag att Cancer må vara ärftligt, men det smittar inte men cigaretter åstadkommer allt som oftast lungcancer. Men det märks här, även om Favell försöker visa motsatsen, att luften gått ur Favell. Det är inte längre omöjligt att Rebecca begick självmord. Och han vet att han har alla emot sig.

Jag reagerade också på mängden sprit som Maxim dricker, visserligen är det andra tider och andra sociala förhållanden men han verkar inte direkt bekymrad över hur spriten påverkar bilkörningen. Visserligen finns ett antal faktorer att ta hänsyn till: påfrestande dagar, räddad av gong-gongen och andra sociala förhållanden. Men varken Maxim själv eller FdW verkar tycka två konjaksgroggar känns mycket.

Om det är något som jag minns dåligt från filmen är det de exakta skeendena kring slutet. Jag minns att det slutar med ett brinnande Manderley (och möjligen ett avslutande narrativ av ”nutids FdW”), och detaljerna som avslöjas här om att Danvers försvunnit minns jag inte alls.

Från vad jag minns av slutet i filmen ser vi Danvers brinna i huset. I boken kommer vi egentligen aldrig fram – vi ”ser” Manderley brinna på håll från bilen. Här är mysteriet mer detaljerat dessutom då Danvers skickat iväg sina väskor och att huset sedan börjar brinna. Det är underförstått att det är Danvers som tuttar eld på det, men det lämnas väldigt öppet huruvida hon själv var i huset eller inte.

Vägen till Manderley låg framför oss. Ingen måne syntes. Rakt över oss var himlen bläcksvart men vid horisonten var den inte alls mörk. Den var strimmad med purpur som utsprutat blod.

Kanske hade jag det på känn, med en så här gammal och klassisk bok att det skulle dölja sig spoilers i förordet (även om jag sett filmen redan, ville jag inte spoilas mer än nödvändigt). Jag är hur som haver glad i efterhand att jag valde att flytta förordet till sist.

Förordet ger en intressant inblick till bokens författarinna, och framför allt sticker det ut hur du Maurier initialt pitchde den här boken:

Det är nu Rebecca börjar planeras. Med nya krafter efter att ha vandrat i naturen i Cornwall skriver hon till Gollancz att hon nu planerar att skriva en »ganska hotfull berättelse om en kvinna som gifter sig med en änkling […] Psykologisk och ganska makaber«.

Med dagens mått är boken förhållandevis tam, men visst finns stråk av psykologisk thriller här och det är lätt att förstå varför Alfred Hitchcock nappade åt sig filmrättigheterna till boken. Hade boken skrivits idag, hade det nog varit ett ännu tyngre fokus på skräck-elementen och göra den än mer psykologisk och klaustrofobisk.

Men jag ser också ett alternativ att filma den som en renodlad deckare. Där man istället börjar med fyndet av båten och sedan pusslar ihop vad som hänt. Men, boken tar sig friheter med vad som är kriminaltekniskt möjligt: som det står i förordet är det befängt att kunna skjuta någon i bröstkorgen utan att det lämnar spår. Eller är det så? Det antyds ju att Julyan visste, hade Favell kanske rätt att rättvisan höll Maxim om ryggen? Fanns spåren där egentligen med att de tonades ned? Boken skulle, med rätt vinkel, kunna ge oss en väldigt intressant deckare med. Men då faller med all säkerhet maktkampen mellan FdW och Rebecca/Danvers bort, och med den själva poängen med boken.

Som sammanfattning kan jag bara säga att det var en trevlig läsning rakt igenom. Om än att det fanns delar som helt enkelt inte lekte snällt med mig. De inre monologerna FdW har för sig blir bitvis aning för långa och aningen för enerverande. Men slutdelen, efter att båten hittas, är riktigt bra läsning och jag hade de sista kapitlen svårt att hålla mig till de två kapitel i veckan som var utmätta.

Framför allt är det svårt att egentligen hitta någon karaktär att sympatisera mig, men fortsätter läsa trots det för att det som händer ”egentligen” är väldigt intressant. Och kanske är det därför boken bär det namn den gör. Rebeccas öde, är det intressanta med boken. Inte hennes efterträdare FdW.

Jag tackar @kulturdasset​ för sällskapet och ser fram emot att återuppta läsecirkeln runt nyår.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Dagny Henschen @ Svenskt Översättarlexikon.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 23–24).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 24). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Två händelserika kapitel, som givetvis kretsar kring eftermälet av fyndet av Rebeccas (riktiga) kropp. Och lite väntat (speciellt sedan vi sett filmen redan) så går man på självmordsspåret då det inte finns tecken på att någon annan varit ombord. Favell protesterar givetvis.

Utpressnings-intrigen nämner jag i mitt omdöme för filmen, och det skall sägas att den kanske kommer mer till sin rätta här i boken än i filmen. Jag minns slutet i filmen som mer komprimerat, och det ligger bättre här där säcken snöras åt lite mer balanserat. Kyligt förresten av Maxim att själv ringa polisen, kanske såg han direkt att även om det inte fanns något i brevet som talar för självmord men det finns inget direkt som talar mot det heller. Favell erkänner ju att han inte läste brevet förrän det var försent.

Speciellt sedan man känner till cancer-intrigen från filmen (en av de spoilers jag läste i mitt eget omdöme) så ligger det närmast till hands att misstänka att Rebecca skulle tala om för Favell att hon var döende och inget annat. Jag tror att Favell insåg det mer – hans utpressning snarare än att visa brevet i rätten (speciellt efter båtbyggarens vittnesmål) är för han insåg just det: bevisen håller inte för annat än självmord. Så han hoppades att Maxim skulle vara skyldig och tillräckligt rädd för att betala istället.

Här får vi det också bekräftat att relationen mellan Rebecca och Favell var allt annat än platonisk. Även om Favell antagligen hade högre tankar om relationen än Rebecca hade. För första gången i hela boken får Miss D. mig att le:

– Nå än sen då? utbrast fru Danvers med plötslig lidelse. Vad spelar det för roll om hon gjorde det? Hon hade väl rättighet att roa sig? Kärlek och flirt var som en lek för henne, bara en lek. Det sa hon till mig. Hon gjorde det bara för att ha roligt. Hon skrattade åt det, det kan jag tala om. Hon skrattade åt er [Jack Favell] liksom hon skrattade åt alla de andra. 

Rebecca är sannerligen en karaktär av sociopatisk natur, hon verkar inte hysa ömmare känslor för någon (möjligen Miss Danvers då, men jag tvivlar på att det var av intimare karaktär). Favell beskriver deras relation som ”personlig vän” och i princip ”mor och dotter”. Rebecca är troligtvis det närmaste en dotter som Miss Danvers har.

Den intrig som börjar byggas här, kring anteckningsboken, ser ut att leda i en riktning där man liksom i filmen förklarar självmordet med dödlig cancer, och mellan raderna att hon medvetet provocerade Maxim som ett sista tortyrpass. Det roade henne säkert bortom alla gränser att begå självmord genom att provocera Maxim att döda henne. Jag minns faktiskt det här vagt från filmen – detaljen att man ringer runt i olika Londondistrikt för att ta reda på vem Rebecca hade kontakt med de sista timmarna i sitt liv.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Dagny Henschen @ Svenskt Översättarlexikon.

Mitt filmomdöme @ scifinytt.se. Spoilervarning!

Edit: Beklagar den sena publiceringen, haft häcken full sedan i fredags.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 21–22).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 22). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Två kapitel till där det sker en hel del, men som det kanske inte finns att dryfta om. Jag reagerade främst på saker kring utredningen och bärgningen som jag tyckte var underliga. Dels att man tydligen bärgade båten utan att först bärga kroppen, eller är det en modern idé att visa den döda någon form av respekt? Och dels reagerade jag på att förhöret verkar ta båtbyggarens ord som laga sanning utan först ta in en andra åsikt om skadorna på båten. Det ligger ju lite i båtbyggarens intresse att det inte är en renodlad olycka.

Samtidigt med avslöjanden kring Rebecca och framför allt den människa hon visade sig vara för/inför Maxim så släpper samtidigt Rebeccas grepp om framför allt FdW men också i förlängningen Manderley:

– Det intresserar mig nog inte så värst mycket vad den förra fru de Winter brukade göra, sade jag. Nu är det jag som är fru de Winter. Och om det passar mig att skicka ett bud genom Robert, så gör jag det.

Det här är kanske det första starka markeringen FdW väljer att göra, och hon gör det för fru Danvers (som kanske är den som behöver det allra mest). När jag läste den där kände jag hur det passar in med Danvers beteende från filmen. Hur det härifrån eskalerar och slutar med en brand som lägger Manderley i ruiner.

FdW noterar också att Maxim rör vid henne annorlunda och att det inte längre påminde henne om när han smekte hunden Jasper. När den sänkta båten och döda Rebecca inte längre hänger mellan dem som en våt filt, släpper samtidigt något från Maxim. (Nu vet vi ju från inledningskapitlet att herr och fru de Winter inte mår kanoners längre när några år från de här händelserna passerat. Men lättnaden de båda upplever här är påtaglig.

Polisförhöret, som jag antar att det är precis som i filmen så för det tankarna snarare till en rättegång, ligger mer rätt här. I filmen minns jag det som en underlig och bisarr utveckling jag inte riktigt förstod varifrån den kom. Kanske just för vibbarna va rättegång?

Hettan steg upp mot mig från golvet, slog upp i långsamma vågor. Den nådde mina händer, som var våta och ostadiga, den rörde vid halsen, vid hakan, vid hela ansiktet.

Och visst är det svårt att inte dra paralleller till skärselden eller hur helvetet öppnas under fötterna på en? Det sall bli intressant att se om det här kommer få några följder, om hon verkligen svimmade och hur det förklarades. Då (jag utgår fortfarande från 30-tal när boken skrevs) var det kanske lätt att komma undan med att kvinnor helt enkelt var mer emotionellt svaga.

Avslutningsvis fick uttrycket ”underjordiska järnvägen” mig att le. För mig bär den betydelsen av den rörelse i Usa som gömde och hjälpte slavar att fly från söderns plantager. Ordet tunnelbana (som jag antar är vad som avses) är ett ord som används sedan 1895. Dock så skall det tilläggas att Stockholms tunnelbana inte togs i bruk förrän 1933 (och invigdes inte officiellt förrän 1950). Så kanske var ”underjordisk järnväg” något som var mer beskrivande än ordet ”tunnelbana” (det senare då kanske förde tankarna till gruvdrift?).

Sedan kan man tycka att glasögontypen ”pincené” är något jag borde kunna vid det här laget… Så ofta som jag faktiskt behövt kvacka dem (och ja, jag fick kvacka dem igen). En av de märkligaste glasögonflugorna måste man i alla fall kalla dem, inte för att monokeln är så mycket mer logisk.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Dagny Henschen @ Svenskt Översättarlexikon.

Tunnelbana @ svenska.se.

Stockholms tunnelbana @ sv.wikipedia.org.

Pincené @ duckduckgo.com.

Monokel @ duckduckgo.com.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 11–14).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål fram till och med kapitel 14 (förra veckans delmål utgick på grund av schemakonflikt). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det är egentligen inte bara Maxim som är en karaktär svår att gilla, FdW blir allt mer enerverande hon med. Och jag kan tycka det verkar lite märkligt att hon fortfarande inte känner sig riktigt hemmastadd på Manderley, och att Maxim inte verkar strunta i det hela. Visserligen klagar hon inte heller, men han borde ju notera hennes osäkerhet. Å andra sidan utnyttjar han ju hennes osäkerhet själv för sina egna syften känns det som (han säger ju till och med själv att hon beter sig som en piga och inte frun i huset).

Förutom osäkerhet och blyghet så uppvisar hon drag av att vara direkt antisocial, och lite undrar man vilken diagnos hon skulle få av dagens expertis. Hon talar till exempel om att ”äntligen få slappna av och vara sig själv” när Maxim reser till London.

Min blyghet och tafatthet ökades också, när det kom människor på besök. Den gjorde mig stel och stram. Grannarna i grevskapet kom på visit under dessa första veckor, och att ta emot dem, hälsa på dem och få den sedvanliga halvtimmen att gå blev ett värre eldprov än jag till en början förutsett, genom min nypåkomna ängslan att de skulle föra samtalet in på förbjuden mark.

FdW hade dock ett intressant samtal ihop med Frank, som inte verkar se ned på henne riktigt som det andra tjänstefolket. Han bekräftar att Maxim mådde riktigt dåligt ett tag, och med facit i hand (dvs vi som sett filmen) så kan man ana att han dessutom antyder att äktenskapet mellan Rebecca och Maxim inte var den väloljade Disney-saga som resten av världen vill få oss att tro.

Ingen av oss vill ha det förflutna tillbaka, Maxim minst av alla. Och det är er uppgift, förstår ni, att hjälpa oss bort från det och inte att föra oss tillbaka dit igen.

Jag minns inte exakt nu, kanske vore det läge att se om filmen när man läst ut boken, men visst förekommer mötet med Favell även där. Jag kände i alla fall igen passagen om att fru Danvers hade en mystisk besökare hon inte ville att någon skulle veta om. Att han använder namnet ”Max” istället för ”Maxim” eller ”herr de Winter” kan antyda att han hade en koppling till Rebecca på något vis. Varför skulle Danvers annars ta med honom in i sitt tempel: Rebeccas gamla rum?

FdW:s utforskande av Rebeccas gamla rum är i alla fall en av de mer ikoniska scenerna från filmen. Och den är minst sagt lika, om inte än mer, obehaglig som i filmen. Och Danvers gör en märklig markering mot sin husfru:

Om frun har lust att gå hit, så säg bara till mig. Ring i telefonen. Jag kommer att förstå. Jag låter inte jungfrurna gå hit. Ingen annan än jag går hit.

Varför på hela tiden skulle FdW behöva tala om för Danvers att hon går in i rum i det hus som hon är fru i? Och redan här noterar vi, tillsammans med den efterkommande utläggningen, att Danvers har ett ohälsosamt intresse i sin förre husfru. Jag vill minnas att Danvers anställdes på Rebeccas begäran och att hon ”hämtades” från Rebeccas barndoms hem. Det finns också spekulationer om att Danvers intresse i Rebecca var mer än bara platoniskt.

Det är i alla fall rätt uppenbart att Maxim velat byta till den östra flygeln av Manderley för en form av nystart med FdW, men skuggan av Rebecca ligger ändå som en våt filt över Manderley. Och hur svårt det än skulle vara för honom hade han kanske gjort näst i att inte bara byta flygel – utan även städa ut Rebecca ur huset. Eller är han omedveten om det altare som Danvers ömt vårdar?

Besöket i Rebeccas rum delgav dessutom ett gammalt ord som jag var tvungen att dubbelkolla att jag mindes rätt om: nattpåse. En kvackning ger en massa träffar på medicinska sidor, men här avses nog den påse där man förr lade sina nattkläder i. Även känt som ”nattygspåse” eller ”nattygsväska”.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Nattpåse @ svenska.se.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 19–20).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 20). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Så kom det stora avslöjandet, och åter blir jag påmind om alla detaljer från filmen som fallit bort sedan jag såg den. Jag minns nämligen inget alls av det här med grundstötningen av den andra båten och att det är det som triggar igång Maxims bekännelse. Och FdW, som hon kategoriskt gjort hela boken hittills, fokuserar givetvis på något helt annat.

Jag fäste mig bara vid en enda sak, och den upprepade jag för mig själv om och om igen. Maxim älskade inte Rebecca. Han hade aldrig älskat henne, aldrig, aldrig. De hade aldrig haft ett enda ögonblicks lycka tillsammans.

Här blir det kanske också uppenbart varför man får en känsla av att FdW och Maxim har problem med sitt förhållande i början av boken. Det här är en ohygglig hemlighet som de bär mellan sig, och även om vi inte märker av det nu så måste FdW vara medveten om att Maxim faktiskt på riktigt är kapabel att döda någon.

Det är också en lättnad att få bekräftat vem som sett Favells bil: det var Frank (som jag var inne på). Maxim säger det inte rätt ut, men visst ligger det lite i hans beskrivning att det kanske inte var helt platoniskt mellan Rebecca och Favell?  

– Hon brukade ta med sig den där Favell ner till strandstugan, sade Maxim. Hon sa till tjänarna att hon skulle ut och segla och inte skulle komma tillbaka förrän morgonen därpå. Och så var de därnere över natten. Jag varnade henne en gång till, jag sa att om jag hittade honom där eller över huvud någonstans på godset, så skulle jag skjuta honom.

Och lite undrar man ju hur mycket Rebecca seglade egentligen, kunde hon ens segla. Det sista mötet som Maxim hade med Rebecca nere i strandstugan, dvs hans beskrivning av henne, fick mig dock att börja spekulera än mer. Han beskriver henne som att hon ”såg sjuk och besynnerlig ut”, samtidigt som han indikerat på ett väldigt utsvävat leverne i London. Och jag undrar Syfilis? Det kan man ju bli lite halvknäpp av… Men Rebecca verkar ju kommit ur lådan med bultarna lösa. Avslöjandet att hon väntade barn kom inte som en överraskning, och det faktum att hon pratade om sitt barn indikerar på att hon inte har koll på vem fadern är eller att det inte var viktigt i hennes ögon, för det skulle ses som Maxims.

»Jag ska bli den fulländade modern, Max, liksom jag varit den fulländade hustrun. Och ingen av dem kommer någonsin att gissa något, ingen kommer att få veta något.«

Hela den här beskrivningen, med grundstötningen och om hur dykarna hittat en båt till där nere med en kropp i förklarar i alla fall en sak som jag var förvirrad över i filmen: collaget med polisförhör som avslutar filmen. Jag vill minnas att jag fann den delen av filmen förvirrande – här får vi ju en tydligare förklaring kring om hur det hänger ihop med övriga storyn.

Jag passade även på att läsa om mitt omdöme för filmen, och jag tror jag eventuellt blev spoilad av mitt eget omdöme. Det skall bli intressant om den detalj som jag där nämner om Rebeccas död kommer från boken, eller om det bara var en snygg omskrivning av att hon väntade barn med en annan man än den hon var gift med. Men den detaljen passar in med hur Maxim beskrev Rebecca den där sista kvällen.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Dagny Henschen @ Svenskt Översättarlexikon.

Mitt filmomdöme @ scifinytt.se. Spoilervarning!

Edit: Någon klantmupp glömde att köa det här för publicering i morgon. Ledsen för det.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 17–18).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 18). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Jag nämnde tidigare att jag vagt mindes maskeradbalen från filmen, och precis som väntat leds FdW in i en fälla av miss Denvers. Den senare jublar givetvis när hon ser frukten av sitt arbete, FdW som bruten flyr till sitt rum. Eftersom entrén som ”Caroline de Winter” sker innan kostymfesten så är festen i sig en kort och relativt ointressant historia som främst fokuserar på den klyfta/barriär som uppstått mellan FdW och Maxim. Dock så framkommer en intressant detalj i slutet av avsnittet: FdW och Maxim sover tydligen i samma säng, om än att de verkar ha separata sängar. (Säker en bieffekt av tidens sedeläror). Jag skall dessutom erkänna att jag höjde på ögonbrynen att ordet ”ras” faktiskt fanns kvar i boken när FdW funderar över skillnaderna mellan sig och Beatrice.

Jag hade kapitulerat, och hon hade inte förstått mig. Hon tillhörde ett annat släkte av män och kvinnor än jag, en annan ras. Det var ruter i dem, kvinnorna av hennes ras. De var inte som jag. Om det hade varit Beatrice som gjort detta i stället för jag, skulle hon ha tagit på sig den andra klänningen och gått ner igen för att hälsa gästerna välkomna. Hon skulle ha stått vid Giles sida och skakat hand med dem med ett leende på läpparna. Jag kunde det inte. Jag hade inte den stoltheten, jag hade inte den styrkan. Det var dålig ras i mig.

Formuleringen må vara tidstypisk, men formuleringen skaver lite i moderna öron. Och jag är inte så säker på att jag märkt någon skillnad om man formulerat om stycket. (Det kan vara värt att tillägga att Modernista inte tycks ha nyöversatt boken som jag först trodde, utan ser nu att det troligtvis är ursprungsöversättningen från 1938 som gått i nytryck).

Det är kanske främst efter festen som det blir intressant, om hur FdW hanterar katastrofen och tomheten efteråt. Och precis som hon gjort hittills i boken målar hon upp de värsta av bilder: hennes äktenskap är nu kört i botten och kan bara kallas misslyckat. Och vi bekräftas också av att hon själv känner att Rebecca fortfarande är husets härskarinna. Vilket hon givetvis rår för själv, med sin undfallande personlighet och ovillighet att riktigt säga hur hon vill ha saker så sätter hon inte heller sin prägel på hemmet.

Dagen efter bjuder dessutom på en intressant inblick i inte bara fru Danvers utan även Rebecca. Jag kan förstå att FdW tycker det är obehagligt att se Danvers snyfta trots att hon är torr i ögonen. Hela den situationen måste ju ha klingat av falskhet. Danvers lättar på trycket i alla fall, och häver ur sig det mesta som hon tycker är fel med att Maxim gifte om sig så fort efter Rebeccas död. Hon påstår att alla tjänarna känner likadant, jag har dock en känsla av att det bara är Danvers som har stora problem med FdW, och att hon gör sitt bästa för att hålla tjänarna på sin sida om staketet genom att medvetet sätta fällben för husets nya fru. Men kanske är det inblicken i den mörkare sidan av rebeccas personlighet som får kapitlet att lyfta:

Jag kommer ihåg en gång då hon var sexton år och klev upp på en av sin fars hästar, en stor vild krabat, som groomen sa var för eldig för henne. Men hon höll sig kvar i alla fall hon. Jag kan se henne för mig med håret flygande efter sig, hon slog honom med spöet och drog in tyglarna så han blödde, och satte sporrarna i sidorna, och när hon kom ner från ryggen så skalv han i hela kroppen, och var full med blod och fradga. »Det här ska lära honom en läxa, tror du inte det, Danny?« sa hon och så gick hon och tvättade händerna alldeles lugn. Och så tog hon allting här i livet, när hon växte upp.

Och mycket riktigt är Danvers övertygad om att FdW var den som skvallrade för Maxim om Favells besök, och vi får även reda på att Maxim ”...förbjöd herr Jack att komma i huset, precis som han gjorde då”. Svartsjuka fortsätter hon sin triad med och samtidigt bekräftar hon mitt minne om Rebecca och otrohet, och r det bara jag eller antydde hon att förhållandet mellan Rebecca och Favell var mer än bara kusiner? Hon erkänner ju dessutom sin egen svartsjuka, vilket bekräftar bilden av att i alla fall Danvers känslor kan ha varit mer än bara herrskap och tjänare.

Nu vet vi ju att äktenskapet mellan FdW och Maxim är långt ifrån över, och lite road blir jag över hur minsta lilla motgång blir till ett oöverstigligt hinder för FdW. Och mest nyfiken är man kanske fortfarande på vilken diagnos hon skulle fått idag.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Dagny Henschen @ Sv. Översättarlexikon.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 15–16).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 16). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Kul med en referens till gamla tidens blinkers på bilar, dvs handsignaler. Läser på Wikipedia att elektriska signaler fanns så tidigt som 1907 men dagens variant inte kom (och slog igenom) förrän 1938.

Mötet med Maxims och Beatrices farmor var intressant, och människan är nog inte så lite senil. Och i samtalet på väg hem så får vi veta att Rebecca var av en sådan där typ som vet hur man smickrade sig in hos folk. (Hos farmor, liksom Danvers, verkar hon dröja sig kvar).

Hon hade en underbar förmåga, Rebecca menar jag, att verka tilldragande på människor; män, kvinnor, barn och till och med hundar.

Danvers åker på en avhyvling för sitt möte med Favell, som vi får lära oss är Rebeccas kusin. Här ligger det lätt till hands att misstänka att Beatrice har sagt något, men samtidigt så säger Maxim att bilen har setts på Manderley. Så vem är det då som nämnt det för Maxim? Frank? Robert? Firth? Frank är kanske den som ligger närmast en kvalificerad gissning… Danvers lär dock utgå från att det är FdW som skvallrat.

Och jag förvånades över att FdW inte bara serverar téet under bjudningen – hon bereder det med. Jag trodde det skulle vara tjänstefolkets uppgift. Kanske är det något hon väljer att göra för att slippa prata med folk, hon slår mig som någon som skulle kunna göra en sådan grej. Hon förvånar också med ett antal hårda omdömen om gästerna. Om än att hon aldrig säger dem högt.

Jag minns dessutom grejen med maskeraden i stort, framför allt att det skedde ett debacle i anslutning till det. Och det känns också vagt bekant att Danvers manipulerar FdW i frågan att välja en förlaga som Maxim uppenbart tar illa vid sig av. Jag minns dock inte exakt hur det hänge ihop – men att Beatrice till och med reagerade så lär det inte vara någon småpotatis. Och visst, Maxim blir bragt ur fattningen, men åter skyfflar han med sin fru utan förklaringar.

Jag såg mig omkring som bedövad. Då såg jag att dörren som ledde till västra flygeln stod vidöppen, och att någon stod där. Det var fru Danvers. Jag ska aldrig glömma hennes ansiktsuttryck, vidrigt, triumferande. En jublande djävuls ansikte. Hon stod där och log mot mig.

Jag reagerade också på en märklighet. En av de riktigt fascinerande sakerna med den här boken är hur väl vi får titta in i huvudet på huvudpersonen. (Att det sedan är en långt ifrån förnöjsam inblick är en annan femma) och FdW evinnerliga ”föreställningar” om hur saker kan ha gått till blir ibland lite för många. Men när hon ”såg för sig” Rebecca ta emot ett samtal i telefon från sin kusin så beskriver Maxim hennes ansiktsuttryck som ”svekfullt”. Jag antar att det skall vara förebådande, men varför skulle FdW föreställa sig Rebecca som svekfull, när hon har bilden att hon är ”Underbar och älskad av alla”? Eller missuppfattade jag hela scenen?

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Blinkers @ en.wikipedia.org.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 03–04).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 04). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det återblickande narrativet fortsätter (och tack vare K:s efterforskning tidigare i veckan vet vi att det blir kvar) men lättas upp nu när den egentliga handlingen kommer igång. Nu är det mer återberättande minnen, jag skall erkänna att jag alltid haft svårt för jag-formen i böcker, och när det inte längre insidan-ut-meningar staplade på varandra blir det rentutav riktigt intressant.

Jag minns såklart den här delen från filmen, om än i mer fragmentariska ordalag. Och tycker det målas upp en annan, mindre smickrande, bild av Van Hopper här. Jag vill minnas att hon visserligen var lite av en bortklemad överklassdam, men inte att hon var så här nedsättande mot ”mrs Winter”.

– Ni har ett underbart och ovanligt namn.

– Hur gammal är ni? frågade han, och när jag sade honom det, skrattade han och steg upp från stolen.

Två meningar väcker nyfikenhet, det är inte mycket vi får veta om den framtida mrs. Winter. Enl mina efterforskningar har Daphne de Maurier aldrig själv satt ett förnamn/flicknamn på karaktären. Det enda vi vet om hennes ålder är att hon slutade skolan relativt nyligen. (Så början av 20år-åldern?).

Avslutningsvis skall jag erkänna att jag slog upp ordet funtad på svenska.se. Jag har alltid trott att det varit ett slangord av modernare slag, men inser att ordet har en längre historia än så:

Funtad: som har vissa grund­läggande (psykiska) egenskaper ngt vard. JFR. beskaffad Historik: sedan 1696; till sv. dial. funta ’förfärdiga’; ev. besläktat med fundera.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Funtad @ Svenska.se

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 09–10).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 10). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Mystiken tätnar. Nu vet vi ju (vi har ju sett filmen) varför Maxim beter sig som han gör och varför det triggas ett illa beteende hos honom ibland. Men visst får man en viss avsmak för honom under dessa kapitel, där han dels ignorerar sin fru, dels inte informerar henne och sedan skäller på henne för sina egna tillkortakommanden.

Precis som en del annat vi mött hittills i boken så minns jag inte systerns besök i filmen, så vitt jag vet så var den delen aldrig med. Maxim ger inte så mycket av sig, utan dyker snarare upp lite slumpmässigt med krav. Och lite framstår han som en psykopat i mina ögon. FdW själv inser ju att hon behandlas snarare som ett husdjur än hustru. Och husdjur kan tränas?

Framför allt så är det beroendeställningen FdW hamnar i som skrämmer mig en smula – och hur den underblåses av Maxim mer än något annat. Till och med systern reagerar ju på att Maxim utelämnar lite för mycket från sin fru. Uppe på det har vi tjänstefolket som Maxim bara utgår kommer hjälpa FdW till rätta, men som snarare skrämmer henne.

Jag greps av samma känsla av äcklig osäkerhet, som jag så ofta lidit av som barn, när jag kallades in för att hälsa på besökande.

Från vad jag minns från filmen så var det fru Danvers som utövade den mesta påtryckningen på FdW, med en alldeles för frånvarande Maxim, i boken blir det tydligt att FdW egentligen ansätts från två håll: dels Danvers som dyrkade Rebecca och dels Maxim som mer eller mindre tvingar henne till isolation.

Det känns som om saker och ting är på väg att börja hända nu i alla fall och att brädet börjar bli färdiguppsatt.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Psykopati @ Wikipedia.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 07–08).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 08). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Hmm. Redan i dessa två kapitel, där handlingen för första gången flyttar ut till den egentliga skådeplatsen: Manderlay. Och det hela sker verkligen minst lika bisarrt som i filmen: Maxim lämpar av sin nya fru i händerna på fru Danvers. Och Fru de Winter får ingen introduktion eller ens information om vad hennes egentliga dagliga sysslor kommer bestå i – utan fru Danvers tar genast chansen att tvinga in den nykomna i den döda Rebeccas gamla schema. Detta parallellt med att betona att den flygel hon kommer bo i är sämre än den som Rebecca bodde i. (Nu vet ju vi via filmen att det kanske inte är samma dyrkan som Danvers håller för Rebecca som gör att Maxim vill byta flygel).

Fru de Winter (kortar ned det till FdW härdan efter tror jag) känner sig med rätta liten och bortkommen i huset och det tjänstefolk som Maxim lämpar av henne vid är inte så jättepigga på att hjälpa till. Jag får intrycket av att även om fru Danvers är den stora skurken så gör Frith och Robert inte mycket för att göra saken bättre.

Jag beslöt, att när Frith och Robert hade gått ifrån matsalen, skulle jag hämta tändstickorna som låg på serveringsbordet. Jag gick på tå ut i hallen och lyssnade.

Men i de här två kapitlen går det givetvis inte heller att förneka att FdW hjälper sin egen belägenhet genom att hela tiden falla undan för dem. Hon ställer inga krav och ber heller inte direkt om information. Å andra sidan: FdW har ett fruktansvärt dåligt självförtroende (vilket var en av sakerna jag är säker på att Maxim drogs till) och tas in i en helt ny miljö och en helt ny roll och detta utan någon som helst introduktion. Det enda hon har är fru Danvers, och hon har inte för avsikt att hjälpa till (som sagt: vi har ju redan sett filmen så det är svårt att se Danvers beteende som annat än mobbing).

Det börjar i alla fall på att plocka upp – och kanske är det här en sådan där bok som man på riktigt tjänar på att ha läst före man ser filmen…

BTW, ”varjehanda” känns som ett bra ord att komma ihåg. Jag har ibland haft behov av ett snyggare alternativ till ”blandat” och ”diverse”.

var·­je|­handa oböjligt adjektiv • ⟨ngt åld.⟩ o­lika, diverse: fråga om varje­handa ting; tala om varje­handa

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Varjehanda @ svenska.se.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 01–02).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 02). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Den här boken inleds väldigt kraftfullt och fantasieggande, och inledningen har ibland kallats som en av de mest ikoniska någonsin. Den överlevde till och med adapteringen till film 1940:

»I NATT drömde jag att jag kom till Manderley igen.«

Det står dock snabbt klart att fru de Winters dröm inte har den stormiga bilden av en mardröm som antyds i filmen. Det är kanske det som förvånar mest i det första korta kapitlet. Till skillnad från filmen får jag nämligen bilden av att fru de Winters minnen av Manderley, bortsett från hushållerskan Danvers, faktiskt är rätt varma.

Grundstoryn ligger fortfarande framför oss, och i dessa två kapitel får vi genom ”den nya” fru de Winters reda på lite av bakgrunden men kanske främst att en viss tid gått sedan händelserna och att de båda fortfarande kämpar med minnena och den smärta de upprör.

Fru de Winter talar med en tydlig röst i de här kapitlen, och lite nyfiken blir jag på att se hur länge vi kommer hållas i hennes återberättande narrativ. Två kortare kapitel in, antyds ett lättillgängligt språk även om jag fick googla ett par ord av äldre snitt.

P.S. Enligt den engelska upplagan av Wikipedia har den här boken aldrig varit out-of-print. Extremt coolt måste jag säga.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 05–06).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 06). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det går inte att sticka under stolen med att det här är en bok som även om den varit lättläst hittills ven varit en bok svårt att riktigt tycka om. Den är seg, och det skall väl vara en tid ”innan stormen”, för jag misstänker att det hela kommer få fart på Manderley, där Mrs. de Winter skall försöka finna sig en plats i tillvaron i skuggan av Rebecca.

Vi får hur som haver lära känna vår huvudrollsinnehaverska lite närmare, och här kanske tydligare i filmen framkommer hur ung och osäker hon är, och hennes självförtroende är inte direkt på topp.

Något som jag misstänker att Maxim utnyttjar. Visst spoilas man lite av filmen, men jag tycker ändå det finns starka vinklingar här att Maxim ”väljer” sin fru här för sina olikheter med Rebecca. Jag tror att osäkerheten och det låga självförtroendet var en av de saker som Maxim var intresserad av. Kvinnor med egen vilja misstänker jag att han fått nog av genom sin första fru. Något som redan nu får mig att börja fundera kring vem den verkliga boven i det här dramat är.

Van Hopper framstår i de här kapitlen som bara mer och mer ondskefull hon med. Om det delvis beror på mrs de Winters undfallande personlighet eller inte låter jag vara osagt. Jag har dessutom för mig att hon var aningen mer stöttande i filmen än här. Vilket givetvis kan vara en effekt av att filmen har ett utanför perspektiv och inte accentueras av Mrs dr Winters bild av omvärlden lika direkt.

»– Nåå, sade hon i hård och torr ton och inte alls med det tonfall hon skulle ha använt mot honom, jag får väl gratulera till ett raskt arbete. I det lugnaste vattnet går de största fiskarna. Hur klarade ni det där? Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tyckte inte om hennes leende. – Det var tur för er att jag hade influensa, sade hon. Nu begriper jag vad ni gjorde om dagarna och varför ni var så glömsk. Det var just fina tennislektioner. Ni borde ha talat om för mig vad ni hade för er.«

En av de saker som jag ser fram emot att få reda på – det borde i alla fall vara någorlunda tydligare i boken är om Maxim verkligen tog med sin nya fru till Manderley och sedan mer eller mindre övergav henne där i händerna på en hushållerska som avgudat hans tidigare hustru. Som sagt, frågan är vem som är den verkliga boven här…

Jag reagerade också på ordvalet “snapshot”. Svenska.se ger ingen historik åt ordet vilket får mig att misstänka att det är ett modernare inlån till svenskan.

»Där fanns inga porträtt, inga snapshots, ingenting alls i den vägen. Jag hade instinktivt tittat efter dem.«

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

snapshots @ svenska.se