#hennes lilla majestät | Explore Tumblr posts and blogs

whitewaterpaper · 2 years ago

Text

SL3: “Krigarkungens Sal”.

Originaltitel: The Icebound Land. Serie: Spejarens Lärling #3 (Ranger's Apprentice #3). Författare: John Flanagan. Översättare: Ingmar Wennerberg. Publicerad: 2005 (på svenska 2007). Medium: eBok/B Wahlströms.

Läses tillsammans med @kulturdasset i vår Läsecirkel.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 1–4).

Den här boken tar, mer eller mindre, vid där tvåan slutade. Will och Evanlyn är ombord på skandiernas skepp. Jag gillar vägen Flanagan går här genom att göra skandierna både mänskliga och professionella. Varken ombord på skeppet, eller i land på ön visar de tecken på grymhet för grymhetens skull.

Men däremot hade han viss respekt för dem. Skandierna var ett krigarfolk som beundrade tapperhet i strid, och både Will och Evanlyn hade visat prov på stort mod när de förstört Morgaraths bro. Pojken var dessutom en duktig skytt, tänkte Erak. (Kapitel 3)

Hemma i Araluien har Halt det tufft. Han förvägras tjänstledigt för att leta upp och fritaga Will. Han löser det genom att helt sonika göra sig själv till en persona non grata spyr galla över kungen och blir tillfångatagen av vakter. Eftersom vi vet att Evanlyn antagligen är kungens dotter så har jag på känn att Halts bestraffning inte kommer vara permanent – så långe han kommer ihåg att plocka med sig henne också när han räddar Will.

Delmål 2 (Kapitel 5–9).

Bra delmål. Dels så berättar Evanlyn för Will vem hon verkligen är – och talar om för honom att de i princip bara behöver softa och vänta på att kraven om lösensumma skickas i väg och tillmötesgås. Att Will sedan ”bara” är spejare och troligtvis inte skulle vara påtänkt att inkluderas i gisslansutväxlingen betänker hon inte. Vilket är konstigt egentligen med tanke hur hon beter sig i bok två. Men å andra sidan så är ju Will också inledningsvis förundrad över karaktärsförändringen i henne.

”Tro mig, jag förstår precis hur det känns”, sa han. ”Min egen dotter fördes ju bort tillsammans med din lärling. Om jag fått göra som jag ville hade jag självklart lämnat riket för att leta efter henne.” ”Det finns en viktig skillnad, ers majestät”, sa Halt. ”En prinsessa kan räkna med bättre behandling än en vanlig lärling. Hon är trots allt värdefull.” Duncan lutade sig tillbaka. Halts bitterhet kändes som ett slag i ansiktet.

Gillar verkligen fabeln om hur en stor val är vad som ligger bakom tidvattnet. En väldigt cool berättelse som jag ser känns väldigt nära hur man i gamla tider förklarade naturfenomen vars ursprung och källa man inte riktigt greppade.

Vi får även träffa en ny skandisk kapten: Slagar. Magkänslan säger att denne av Eraks rivaler introduceras av en anledning – om inte för denna bok så kanske i nästa? En liten spoiler jag råkade på (slarv av mig) antydde att Will och Evanlyn är kvar i Skandia under nästa bok. Bortsett från att vi får höra lite nyheter, som att den skandiske kronprinsen dog under kriget, så är det inte det intressantaste av karaktärer som introduceras. Men nu vet vi också att Cassandra/Evanlyn troligtvis kommer att försöka hålla sin identitet hemlig, så jag ser det här som en bekräftelse för att en lösensumma/gisslansutväxling inte kommer bli aktuell (än på ett tag).

Delmålet bekräftar också att Halt mer eller mindre försätter sig i knipa för att bli utkastad som spejare så han kan bege sig av och rädda Will. Jag tycker det är rätt bra scener när kung Duncan inte gör straffet permanent utan bara för ett år. Han vet ju egentligen vad som pågår, och är säkert medveten om att ett sannare straff här skulle ha varit att inte kasta ut Halt från spejarna. Fint också att Gilan erbjuder sig att följa med, men att Halt lyckas övertala honom att stanna.

”Att jag kan överge mina plikter beror ju på att jag vet att du är här, Gilan. Jag litar på dig och vet att du kommer att sköta detta alldeles utmärkt. Om du inte stannar kvar kan jag inte resa.”

Delmål 3 (Kapitel 10–14).

Horace hade jag nästan helt glömt, intressant att han följer med Halt. Hans lilla dust med ”tullriddaren” skall det bli intressant att se slutresultatet på. Han lär vinna, jag får intrycket av att han är bättre än sin rank kanske antyder. Han vann ju trots allt mot Morgarath förra boken, en riddare bestående av varmluft lär inte vara några problem.

Will och Evanlyn gör sitt flyktförsök och det går i stöpet förstås. Här börjar man ana att Will och Evanlyns vistelse i det Skandiska riket kanske blir längre än den här boken. Lite lustigt dock att Will gör all forskning på tidvatten och inte undersökte båten närmare, t.ex. erbjöd sig att följa med ut att fiska osv. Själv förstod jag direkt när Evanlyn började orera om att båten tog in vatten att Erak sett till att bottenpluggen var urtagen.

Delmål 4 (Kapitel 15–19).

Kanon. Tre markeringar under hela delmålet och alla tre under de första kapitlen. Nåväl. Jag blir lite nyfiken på vart storyn kommer föra Halt och Horace, deras lilla sidequest här är faktiskt lite intressant. Horace har haft en bra karaktärsutveckling, och jag misstänker att det här äventyret kommer gynna honom stort längre fram.

Will och Evanlyn kommer så till slut till Skandia, och Erak lyckas trolla in dem på ”salen” så de inte börjar skiljas åt. Jag tycker det är intressant att erak har mer respekt för sina fångar än landsmannen Slagor. Och någonstans tror jag att Will har lagt en grundplåt i den här boken för att jobba sig upp och bli något annat än slav.

Då Vikingarna uppenbarligen stått modell för Skandierna (det märks på namn och titlar som även de är designade för att låta nordiska) är jag glad att man inte oförbehållet målar upp Skandierna som giriga och blodtörstiga rövare. Det tyder på att Flanagan gjort en hel del research om dem.

Delmål 5 (Kapitel 20–24).

Halt och Horace stöter på patrull, men de stor kanske inte för de mer intressanta inslagen detta delmål. (Om än att jag tror det kan vara värt att lägga emblemet med den vita korpen på minnet). Vi får se vad som händer när man anländer till Montsombe.

I Skandia har Will hunnit med att komma på kant med de ledande slavarna och blir dessutom indragen i ett drogberoende. Något i beskrivningen av varmlöven för mina tankar till Kokablad. Erak överraskar med att börja planera för att Evanlyn och Will skall fly – hur det nu skall gå till om Will är helt apatisk på grund av varmlöven.

Delmål 6 (Kapitel 25–30).

Halt väljer att inte bråka allt för mycket med Deparniux som skall visa sig vara en allt annat än god värd. Hoppas inte det blir någon allt för långlivad karaktär, å andra sidan så känns han inte så genomarbetad så det garanterar att han dyker upp på fler ställen än just här och i den här boken.

Will och Evanlyn flyr slutligen, och den sist nämnda får ta på sig en hel del ansvar för att få den nu menlösa Will i säkerhet.

Delmål 7 (Kapitel 30–34).

Deparnieux visar ytterligare prov på vilket kräk han är, men det kommer inte som någon överraskning. Kul dock att Horace och Halt lyckades lura honom i fällan att anta Halts utmaning. Det skall bli riktigt intressant att se vad Halt har på lut åt den allt annat än ridderlige riddaren. För Halt och Horace kommer boken troligtvis sluta med att de slutligen kan påbörja resan över bergspasset.

Vad gäller Will och Evanlyn finns den del som tyder på att den här boken kommer sluta med Will som är avvand från varmlöven och sakta bygger upp sin styrka igen. Faktum är att inte mycket intressant sker med Will och Evanlyn i det här delmålet. Jag kan dok inte låta bli att fundera kring vilka långtgående konsekvenser detta kommer få för Will. Det känns som om hela intrigen med varmlöven bör ha något mer att säga än att ”droger är dåligt”.

Delmål 8 (Kapitel 35–37+Epilog).

Evanlyn försöker jaga så hon och Will skall få något att äta men ger snart upp idén med att lära sig bemästra bågen på egen hand. Här lyfter faktiskt Flanagan en av bristerna med att vara prinsessa: man förmodas inte behöva överleva mer eller mindre på egen hand. Gillade scenen där hon tillverkar slungan och hittar tillbaka till det vapnet. I samband med detta så börjar Will visa tecken på att vara på väg att komma tillbaka till de levandes väg. Smidigt nog är det även i samband med att förrådet varmlöv tagit slut. Sker ett uppvaknade från droger som Wills här? Vissa kanske har den effekten… ”Varmlöven” verkar avgjort ha effekter liknande Rohypnol så kanske är det inte så långsökt. Lite nyfiken blir jag vad ryttaren Evanlyn såg i gläntan kommer leda till – det känns iaf som en detalj som sätter upp något inför nästa bok.

Halt vinner över ”den svarte riddaren” som om detta var någon överraskning, och efter att ha lämnat över slottet och dess tillgångar till vaktkaptenen beger sig Halt och Horace åstad.

Sammanfattning.

På många sätt är det här lite av en mellanbok som spenderar en hel del med att utveckla karaktärerna men kanske inte att föra någon övergripande intrig framåt. Den är välskriven, lätt transparent om man är något över målgruppen i ålder och försöker sig på att ta upp svårare ämnen som droger på ett snyggt sätt utan att det blir moralkaka av alltihop. Jag kan inte låta bli att fundera dock på vad framtiden har för sig när det gäller Will och Evanlyn, den sistnämnda är ju egentligen prinsessan Cassandra och Will en föräldralös liten spejare. Jag hoppas inte framtiden för med sig ett suckande och åhande från två karaktärer som inte kan få varandra. Men en sak är säker: Prinsessan Cassandra kommer sannerligen inte vara standardsnittet av en prinsessa när hon återvänder till Araluen.

Länkar.

Boken @ GoodReads.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #John Flanagan #Ingmar Wennerberg #Spejarens Lärling #Ranger's Apprentice #Krigarkungens Sal #The Icebound Land #fantasy #action #äventyr #elib #biblio #2005 #AU #2007 #se

24 notes · View notes

kingdomsalvationsv · 4 years ago

Video

youtube

Dagliga ord från Gud | ”Gud själv, den unike II” | Utdrag 109

Kan ni se Guds vredes substans i hans förstörelse av Sodom? Finns det något som är uppblandat med hans raseri? Är Guds raseri rent? För att använda människans ordalag, är Guds vrede oförvanskad? Finns det något knep bakom hans vrede? Finns det någon konspiration? Finns det några onämnbara hemligheter? Jag kan säga till er strängt och högtidligt: Det finns ingen del av Guds vrede som kan leda en till tvivel. Hans ilska är ren, oförvanskad ilska och hyser inga andra avsikter eller mål. Anledningen till hans ilska är ren, oklanderlig och över all kritik. Det är en naturlig uppenbarelse och uppvisning av hans heliga substans; det är något som ingenting i skapelsen besitter. Detta är en del av Guds unika rättfärdiga sinnelag, och det är också en slående skillnad mellan Skaparens och hans skapelses respektive substanser.

Oavsett om man blir arg i andras åsyn eller bakom deras rygg, så har var och en olika avsikt och syfte. Kanske bygger de upp sin prestige, eller kanske försvarar de sina egna intressen, upprätthåller sin image eller håller på sin värdighet. Vissa behärskar sig i sin ilska, medan andra är mer förhastade och flammar upp i raseri närhelst de önskar utan minsta lilla behärskning. Kort sagt härrör människans ilska från hennes fördärvade sinnelag. Oavsett dess syfte är den av köttet och av naturen; den har ingenting att göra med rättvisa eller orättvisa eftersom ingenting i människans natur och substans motsvarar sanningen. Därför bör den fördärvade mänsklighetens temperament och Guds vrede inte nämnas i samma andetag. Beteendet hos en människa som är fördärvad av Satan börjar utan undantag med begäret att värna om fördärvet, och det bygger på fördärv; sålunda kan människans ilska inte nämnas i samma andetag som Guds vrede, oavsett hur riktigt det kan verka i teorin. När Gud sänder ut sitt raseri hejdas onda krafter, onda ting förstörs, samtidigt som rättvisa och positiva ting åtnjuter Guds omsorg och skydd, och de tillåts att fortgå. Gud sänder ut sin vrede eftersom orättvisa, negativa och onda ting hindrar, stör eller förstör den normala verksamheten och utvecklingen av rättvisa och positiva ting. Målet med Guds ilska är inte att värna om hans egen status och identitet, utan att värna om existensen av rättvisa, positiva, vackra och goda ting, att värna om lagarna och ordningen i människans normala överlevnad. Detta är grundorsaken till Guds vrede. Guds raseri är en mycket korrekt, naturlig och sann uppenbarelse av hans sinnelag. Det finns inga avsikter bakom hans raseri, inte heller finns där falskhet eller komplotter; bättre upp, hans raseri innehåller inget av det begär, list, illvilja, våld, ondska eller något annat som hela den fördärvade mänskligheten har gemensamt. Innan Gud sänder ut sitt raseri har han redan uppfattat substansen i varje ärende synnerligen tydligt och fullständigt, och han har redan formulerat korrekta, tydliga definitioner och slutsatser. Guds mål med varje ärende han utför är därmed kristallklart, liksom hans attityd. Han är inte virrig; han är inte blind; han är inte impulsiv; han är inte vårdslös; framför allt är han inte principlös. Detta är den praktiska aspekten av Guds vrede, och det är på grund av denna praktiska aspekt av Guds vrede som mänskligheten har uppnått sin normala existens. Utan Guds vrede skulle mänskligheten sjunka ner i onormala levnadsförhållanden; alla rättvisa, vackra och goda ting skulle förstöras och upphöra att existera. Utan Guds vrede skulle lagarna och reglerna för de skapade varelsernas existens brytas eller till och med omstörtas totalt. Sedan människans skapelse har Gud kontinuerligt använt sitt rättfärdiga sinnelag för att värna om och upprätthålla mänsklighetens normala existens. Eftersom hans rättfärdiga sinnelag innehåller vrede och majestät, blir alla onda människor, ting, föremål och allting som stör och skadar mänsklighetens normala existens bestraffade, kontrollerade och förstörda på grund av hans vrede. Under de senaste årtusendena har Gud hela tiden använt sitt rättfärdiga sinnelag för att slå ner på och förstöra alla slags orena och onda andar som motsätter sig Gud och agerar som Satans medbrottslingar och lakejer i Guds arbete med att förvalta mänskligheten. Alltså har Guds verk med människans frälsning alltid framskridit enligt hans plan. Det innebär att eftersom Guds vrede finns, så har det mest rättfärdiga idealet bland människorna aldrig blivit förstört.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II”

#sanningen #guds verk #guds ord

0 notes

persindinglarsen · 5 years ago

Video

NIGMA är en röst jag tror på. Som jag saknat. Lite hårdare, mer attityd, men med stora hjärtat. Redan fylld av historier från ett liv som inte alltid varit sammet. Nigma talangtävlade sig fram för några år sen i Nästa Nivå och Talang på TV4. Framför teven satt Z.E. Han såg en stjärna. Tjatade. Ett resultat av det blev hennes gästspel på magiska "Klick" med honom och Thrife. Mer kommer snart. Det gör det också från Nigma själv som nystartat på Team Platina (bolaget som drivs av Z.E, Gringo och deras vänner) med mäktiga "Trampa". Vi har träffats under året i studior och på ASAP Rocky-konserten i Globen, men intervjun gjordes i konstkungen Sven-Harrys lilla slott. Sånt klär ett majestät. Jag är glad att presentera NIGMA idag på svtplay.se/psl ⭐️ ❤️ @svt @psl_svt @nigmabergh @teamplatina @officialz.e @thrifeofficial @svenharryskonstmuseum @b.gr1ngo 🥁 (på/i Sveriges Television) https://www.instagram.com/p/B8gluaGJJD1/?igshid=l83f0tokjwol

0 notes

mudwerks · 12 years ago

Photo

(via Hennes lilla majestät – Johanna’s blog)

#Hennes lilla majestät #film #still #swedish #vintage #1939 #Sonja Wigert #leg #shoe

9 notes · View notes

eviltwinbobworld · 4 years ago

Photo

Anders Henrikson as Pastor Bengt Ahlman in Hennes lilla majestät (Her little Majesty) 1939. Directed by Schamyl Bauman.

Anders Henrikson on Pinterest

#anders henrikson #bengt ahlman #hennes lilla majestät #her little majesty #schamyl bauman #swedish films

2 notes · View notes

kingdomsalvationsv · 5 years ago

Text

Ord om Guds rättfärdiga sinnelag

1. För att förstå Guds rättfärdiga sinnelag måste man först förstå Guds känslor: vad han hatar, vad han avskyr, vad han älskar, vem han tolererar, vem han är barmhärtig mot och vilken typ av person som tar emot den barmhärtigheten. Det är en viktig punkt att känna till.

Vidare måste man förstå att oavsett hur kärleksfull Gud är, oavsett hur mycket barmhärtighet och kärlek han känner för människor, så tolererar han inte att någon kränker hans status och ställning och han tolererar inte heller att någon kränker hans värdighet. Även om Gud älskar människor så skämmer han inte bort dem. Han visar människor sin kärlek, sin barmhärtighet och sin tolerans men han har aldrig gett efter för dem; han har sina principer och sina gränser. Oavsett hur mycket du har känt Guds kärlek inom dig, oavsett hur djup den kärleken är, får du aldrig behandla Gud som du skulle behandla en annan person. Även om det är sant att Gud behandlar människor som om de stod honom nära, kommer han att dölja sitt ansikte för dem och överge dem om de betraktar honom som en annan person, som om han bara var en annan skapad varelse, som en vän eller ett föremål för tillbedjan. Sådant är hans sinnelag och han tolererar inte att någon behandlar honom vårdslöst i den frågan. I Guds ord sägs det ofta om hans sinnelag: Det spelar ingen roll hur många vägar du har färdats på, hur mycket arbete du har uträttat eller hur mycket du har uthärdat, så snart du kränker Guds sinnelag kommer han att återgälda var och en av er mot bakgrund av det du har gjort. Det innebär att Gud betraktar människor som närstående, men människor får inte behandla Gud som en vän eller släkting. Se inte Gud som din kompis. Oavsett hur mycket kärlek du har fått av honom, oavsett hur stor fördragsamhet han har visat dig, så får du ändå aldrig behandla honom som bara en vän. Sådant är Guds rättfärdiga sinnelag.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike VII” i ”Ordet framträder i köttet

2. Guds intolerans mot kränkning är hans exklusiva substans; Guds vrede är hans exklusiva sinnelag; Guds majestät är hans exklusiva substans. Principen bakom Guds ilska visar upp den identitet och status som bara han besitter. Man behöver inte nämna att det även är en symbol för substansen hos den unike Gud själv. Guds sinnelag är hans egen inneboende substans. Det förändras inte alls med tidens gång, och det förändras inte heller närhelst platsen ändras. Hans inre sinnelag är hans inre substans. Oavsett vem han utför sitt verk på, förändras inte hans substans, och det gör inte heller hans rättfärdiga sinnelag. När man förargar Gud, är det som han sänder fram sitt inneboende sinnelag; vid det tillfället förändras inte principen bakom hans ilska, och inte heller hans unika identitet och status. Han blir inte arg på grund av en förändring i hans substans eller för att hans sinnelag har gett upphov till olika aspekter, utan därför att människans motstånd mot honom kränker hans sinnelag. Människans skriande provokation mot Gud är en allvarlig utmaning mot Guds egen identitet och status. När människan utmanar Gud bestrider hon, i Guds ögon, honom och testar hans ilska. När människan motsätter sig Gud, när människan bestrider Gud, när människan ständigt testar Guds ilska – vilket även sker när synden tar överhanden – kommer Guds vrede naturligt att uppenbara sig och visa sig. Därför symboliserar Guds uttryck av sin vrede att alla onda krafter kommer att upphöra att existera; den symboliserar att alla fientliga krafter kommer att förstöras. Detta är det unika med Guds rättfärdiga sinnelag, och det är det unika med Guds vrede. När Guds värdighet och helighet utmanas, när rättvisa krafter hindras och inte ses av människan, sänder Gud fram sin vrede. På grund av Guds substans är alla de krafter på jorden som bestrider Gud, motsätter sig honom och tvistar med honom onda, fördärvade och orättvisa; de kommer från och tillhör Satan. Eftersom Gud är rättvis, av ljuset och fulländat helig, kommer alla ting som är onda, fördärvade och tillhör Satan att försvinna när Guds vrede släpps lös.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

3. Guds användning av eld för att förstöra staden Sodom är hans snabbaste metod att totalt förinta en mänsklighet eller ett ting. När folket i Sodom brändes tillintetgjordes mer än deras fysiska kroppar; det tillintetgjorde helt och hållet deras andar, deras själar och deras kroppar, så att folket i denna stad helt säkert skulle upphöra att existera både i den materiella världen och i den värld som är osynlig för människan. Detta är ett av de sätt som Gud uppenbarar och uttrycker sin vrede. Detta slags uppenbarelse och uttryck är en aspekt av substansen i Guds vrede, precis som det naturligtvis också är en uppenbarelse av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag. När Gud sänder ut sin vrede, upphör han att uppenbara någon barmhärtighet eller kärleksfull vänlighet, och han visar inte heller upp något mer av sin tolerans eller sitt tålamod; det finns ingen person, ting eller anledning som kan övertala honom att fortsätta vara tålmodig, att ge av sin barmhärtighet igen, att skänka sin tolerans en gång till. Istället för dessa ting kommer Gud, utan ett ögonblicks tvekan, att sända ut sin vrede och sitt majestät, göra vad han åstundar, och han kommer att göra detta på ett snabbt och rent sätt i enlighet med sina egna önskningar. Det är på detta sätt Gud sänder ut sin vrede och sitt majestät, som människan inte får kränka, och det är också ett uttryck för en aspekt av hans rättfärdiga sinnelag. När människor bevittnar hur Gud visar oro för och kärlek till människan, är de oförmögna att upptäcka hans vrede, se hans majestät eller känna hans intolerans mot kränkning. Dessa ting har alltid lett människor till att tro att Guds rättfärdiga sinnelag endast går ut på barmhärtighet, tolerans och kärlek. Men när man ser Gud förstöra en stad eller avsky en mänsklighet, gör hans vrede och hans majestät, när han förgör människan, att människan får se en glimt av den andra sidan av hans rättfärdiga sinnelag. Detta är Guds intolerans mot kränkning. Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning övergår varje skapad varelses fantasi, och bland de icke-skapade varelserna är ingen förmögen att störa den eller påverka den; till råga på allt kan den inte personifieras eller imiteras. Denna aspekt av Guds sinnelag är alltså den som mänskligheten borde känna mest. Endast Gud själv har detta slags sinnelag, och endast Gud själv besitter detta slags sinnelag. Gud besitter detta slags rättfärdiga sinnelag eftersom han avskyr ondska, mörker, upproriskhet och Satans onda gärningar, som fördärvar och förtär mänskligheten, därför att han avskyr alla syndiga gärningar i motstånd mot honom och på grund av hans heliga och fläckfria substans. Det är på grund av detta han inte kommer att genomlida att någon av de skapade eller icke-skapade varelserna öppet motsätter sig eller bestrider honom. Även en enskild person som han en gång visat barmhärtighet mot eller valt ut behöver bara provocera hans sinnelag och överträda hans princip om tålamod och tolerans, så kommer han att lösgöra och uppenbara sitt rättfärdiga sinnelag utan det minsta lilla barmhärtighet eller tvekan – ett sinnelag som inte tolererar någon kränkning.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

4. Fastän utgjutandet av Guds vrede är en aspekt av uttrycket för hans rättfärdiga sinnelag, är Guds ilska inte på något sätt urskillningslös sett till målet eller utan princip. Tvärtom är Gud inte alls snar till ilska, och han uppenbarar inte förhastat sin vrede och sitt majestät. Dessutom är Guds vrede avsevärt kontrollerad och behärskad; den är inte alls jämförbar med hur människans raseri blossar upp eller hur hon ger utlopp för sin ilska. Många samtal mellan människan och Gud finns nedtecknade i Bibeln. Orden från några av dessa individer var ytliga, okunniga och barnsliga, men Gud slog inte ner dem, inte heller fördömde han dem. Tänk särskilt på prövningen av Job, hur behandlade Jehova Gud Jobs tre vänner och de andra efter att han hört de ord de talade till Job? Fördömde han dem? Fick han ett raseriutbrott mot dem? Han gjorde ingenting sådant! Istället sade han åt Job att bönfalla för dem, att be för dem; Gud å sin sida tog inte deras felsteg till sitt hjärta. Dessa exempel förevisar alla den huvudsakliga attityd med vilken Gud behandlar fördärvad, okunnig mänsklighet. Därför är lösgörandet av Guds vrede inte på något sätt ett uttryck eller ett utlopp för hans humör. Guds vrede är inte ett fullskaligt raseriutbrott så som människan uppfattar det. Gud släpper inte lös sin vrede för att han inte kan behärska sitt humör eller för att hans ilska har nått kokpunkten och måste få utlopp. Tvärtom är hans vrede en uppvisning av hans rättfärdiga sinnelag och ett genuint uttryck för hans rättfärdiga sinnelag; det är en symbolisk uppenbarelse av hans heliga substans. Gud är vrede, inte tolerant mot någon kränkning – det innebär inte att Guds ilska inte skiljer mellan orsaker eller saknar principer; det är den fördärvade mänskligheten som har exklusivt patent på principlösa, plötsliga raseriutbrott som inte särskiljer mellan orsaker. Så fort en människa har status tycker hon ofta att det är svårt att behärska sitt humör, och därför gillar hon att ta tillfällena i akt att uttrycka sitt missnöje och ge utlopp för sina känslor; hon flammar ofta upp i raseri utan någon synbar anledning, för att på så sätt visa upp sin förmåga och låta andra få veta att hennes status och identitet skiljer sig från vanliga människors. Naturligtvis tappar även fördärvade människor utan någon status ofta kontrollen. Deras ilska orsakas ofta av att deras egna förmåner har drabbats. För att skydda sin egen status och värdighet brukar den fördärvade mänskligheten ofta ge utlopp för sina känslor och uppenbara sin arroganta natur. Människan kommer att flamma upp i ilska och ge utlopp för sina känslor för att försvara syndens existens, och dessa handlingar är människans sätt att uttrycka sitt missnöje. Dessa handlingar flödar över av orenhet; de flödar över av ränksmideri och intriger; de flödar över av människans fördärv och ondska; till råga på allt flödar de över av människans vilda ambitioner och begär. När rättvisan bestrider ondskan, kommer människan inte att flamma upp i ilska för att försvara rättvisans existens; tvärtom, när rättvisans krafter hotas, förföljs och angrips, är människans attityd att förbise, undvika eller dra sig undan. Men när människan står inför ondskans krafter är hennes attityd att ordna saker, och att buga och skrapa med foten. Därför är människans utlopp för sina känslor en flyktväg för onda krafter, ett uttryck för den köttsliga människans otyglade och ostoppbara onda uppförande. När Gud sänder ut sin vrede kommer emellertid alla onda krafter att stoppas; alla synder med att skada människan kommer att stoppas; alla fientliga krafter som hindrar Guds verk kommer att göras tydliga, avskiljas och förbannas; alla Satans medbrottslingar som gör motstånd mot Gud kommer att straffas, ryckas upp med roten. I deras ställe kommer Guds verk att gå vidare fritt från alla hinder; Guds förvaltningsplan kommer att fortsätta utvecklas steg för steg enligt planen; Guds utvalda folk kommer att bli fritt från Satans störningar och bedräglighet; de som följer Gud kommer att åtnjuta Guds ledarskap och omsorg i lugna och fridfulla omgivningar. Guds vrede är ett skydd som hindrar alla onda krafter från att mångfaldigas och löpa amok, och det är också ett värn som skyddar existensen och spridningen av allt det rättvisa och positiva och för evigt värnar det från förtryck och omstörtning.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

5. Oavsett om man blir arg i andras åsyn eller bakom deras rygg, så har var och en olika avsikt och syfte. Kanske bygger de upp sin prestige, eller kanske försvarar de sina egna intressen, upprätthåller sin image eller håller på sin värdighet. Vissa behärskar sig i sin ilska, medan andra är mer förhastade och flammar upp i raseri närhelst de önskar utan minsta lilla behärskning. Kort sagt härrör människans ilska från hennes fördärvade sinnelag. Oavsett dess syfte är den av köttet och av naturen; den har ingenting att göra med rättvisa eller orättvisa eftersom ingenting i människans natur och substans motsvarar sanningen. Därför bör den fördärvade mänsklighetens temperament och Guds vrede inte nämnas i samma andetag. Beteendet hos en människa som är fördärvad av Satan börjar utan undantag med begäret att värna om fördärvet, och det bygger på fördärv; sålunda kan människans ilska inte nämnas i samma andetag som Guds vrede, oavsett hur riktigt det kan verka i teorin. När Gud sänder ut sitt raseri hejdas onda krafter, onda ting förstörs, samtidigt som rättvisa och positiva ting åtnjuter Guds omsorg och skydd, och de tillåts att fortgå. Gud sänder ut sin vrede eftersom orättvisa, negativa och onda ting hindrar, stör eller förstör den normala verksamheten och utvecklingen av rättvisa och positiva ting. Målet med Guds ilska är inte att värna om hans egen status och identitet, utan att värna om existensen av rättvisa, positiva, vackra och goda ting, att värna om lagarna och ordningen i människans normala överlevnad. Detta är grundorsaken till Guds vrede. Guds raseri är en mycket korrekt, naturlig och sann uppenbarelse av hans sinnelag. Det finns inga avsikter bakom hans raseri, inte heller finns där falskhet eller komplotter; bättre upp, hans raseri innehåller inget av det begär, list, illvilja, våld, ondska eller något annat som hela den fördärvade mänskligheten har gemensamt. Innan Gud sänder ut sitt raseri har han redan uppfattat substansen i varje ärende synnerligen tydligt och fullständigt, och han har redan formulerat korrekta, tydliga definitioner och slutsatser. Guds mål med varje ärende han utför är därmed kristallklart, liksom hans attityd. Han är inte virrig; han är inte blind; han är inte impulsiv; han är inte vårdslös; framför allt är han inte principlös. Detta är den praktiska aspekten av Guds vrede, och det är på grund av denna praktiska aspekt av Guds vrede som mänskligheten har uppnått sin normala existens. Utan Guds vrede skulle mänskligheten sjunka ner i onormala levnadsförhållanden; alla rättvisa, vackra och goda ting skulle förstöras och upphöra att existera. Utan Guds vrede skulle lagarna och reglerna för de skapade varelsernas existens brytas eller till och med omstörtas totalt. Sedan människans skapelse har Gud kontinuerligt använt sitt rättfärdiga sinnelag för att värna om och upprätthålla mänsklighetens normala existens. Eftersom hans rättfärdiga sinnelag innehåller vrede och majestät, blir alla onda människor, ting, föremål och allting som stör och skadar mänsklighetens normala existens bestraffade, kontrollerade och förstörda på grund av hans vrede. Under de senaste årtusendena har Gud hela tiden använt sitt rättfärdiga sinnelag för att slå ner på och förstöra alla slags orena och onda andar som motsätter sig Gud och agerar som Satans medbrottslingar och fogdar i hans arbete med att förvalta mänskligheten. Alltså har Guds verk med människans frälsning alltid framskridit enligt hans plan. Det innebär att eftersom Guds vrede finns, så har det mest rättfärdiga idealet bland människorna aldrig blivit förstört.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

6. Oavsett hur arg Gud hade varit på Nineveborna, mjuknade hans hjärta gradvis så fort de utlyste en fasta och klädde sig i säckväv och aska, och han började ändra sig i sitt hjärta. När han förkunnade för dem att han skulle förstöra deras stad – i ögonblicket innan de bekände och ångrade sina synder – så var Gud fortfarande arg på dem. Så fort de hade tagit sig igenom en rad ångerfulla gärningar, så förvandlades gradvis Guds ilska mot Nineves folk till barmhärtighet och tolerans för dem. Det finns inget motsägelsefullt med att dessa två aspekter av Guds sinnelag uppenbarar sig samtidigt vid samma tillfälle. Hur bör man förstå och känna denna avsaknad av motsägelse? Gud uttryckte och uppenbarade successivt dessa två helt motsatta substanser allt eftersom folket i Nineve ångrade sig, så att människor kunde se verkligheten och okränkbarheten i Guds substans. Gud använde sin attityd för att berätta följande för folket: Det är inte så att Gud inte tolererar människor, eller att han inte vill visa barmhärtighet mot dem; det är det att de sällan på riktigt ångrar sig inför Gud, och det är sällsynt att människor på riktigt vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer. När Gud är arg på människan, hoppas han med andra ord att människan kommer att kunna ångra sig på riktigt, och han hoppas att få se människans sanna ånger, då han frikostigt kommer att fortsätta skänka sin barmhärtighet och tolerans till människan. Det vill säga att människans onda uppförande drar på sig Guds vrede, medan Guds barmhärtighet och tolerans skänks till dem som lyssnar på Gud och på riktigt ångrar sig inför honom, till dem som kan vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. Guds attityd uppenbarades väldigt tydligt i hans behandling av Nineveborna: Guds barmhärtighet och tolerans är inte alls svåra att erhålla; han kräver ens sanna ånger. Så länge människor vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta och ändra sin attityd mot dem.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

7. Guds barmhärtighet och fördragsamhet existerar förvisso, men Guds helighet och rättfärdighet när han släpper lös sin vrede visar också människan den sida av Gud som inte accepterar någon kränkning. När människan är helt i stånd att lyda Guds befallningar och agera i enlighet med Guds krav, då är Gud överflödande i sin barmhärtighet gentemot människan; när människan är full av fördärv, hat och fiendskap mot honom känner Gud djup ilska. Och hur omfattande är denna djupa ilska? Hans vrede kommer att bestå tills han inte längre ser människans motstånd och onda gärningar, tills de inte längre finns framför hans ögon. Först då kommer Guds ilska att upphöra. Det har med andra ord ingen betydelse vem personen är; om hans hjärta har kommit långt från Gud och vänt sig bort från Gud för att aldrig mer återvända, då spelar det ingen roll hur mycket han utåt sett eller i fråga om egna subjektiva önskningar vill tillbe och följa och lyda Gud i sin kropp eller i sitt tänkande. Så snart hans hjärta vänder sig bort från Gud kommer Gud att släppa lös sin vrede utan uppehåll. Och när Gud efter att ha gett människan tillräckliga möjligheter släpper lös sin vrede, så finns det inget sätt att återkalla den och han kommer aldrig mer att vara barmhärtig och fördragsam mot en sådan människa. Det här är en sida av Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning. … Han är fördragsam och barmhärtig mot det som är vänligt och vackert och gott; mot det som är ont och syndigt och skändligt är han så djupt förbittrad att han är oupphörlig i sin vrede. Detta är de två viktigaste och mest framträdande sidorna av Guds sinnelag, och dessutom har de uppenbarats av Gud från början till slut: överflödande barmhärtighet och djup vrede.

8. Guds förändring av sina avsikter mot folket i Nineve inbegrep ingen tvekan eller tvetydighet. Snarare var det en förvandling från ren ilska till ren tolerans. Detta är en sann uppenbarelse av Guds substans. Gud är aldrig vankelmodig eller tveksam i sina handlingar; principerna och syftena bakom hans handlingar är alla tydliga och genomskinliga, rena och felfria, utan några som helst knep eller ränker inblandade. Med andra ord innehåller Guds substans inget mörker eller ondska. Gud blev arg på Nineveborna för att deras ondskefulla gärningar hade nått hans ögon; vid det tillfället härrörde hans ilska från hans substans. Men när Guds ilska bleknade bort och han på nytt lät sin tolerans komma över folket i Nineve, var allt han uppenbarade fortfarande sin egen substans. Hela denna förändring berodde på en förändring av människans attityd till Gud. Under hela denna tidsperiod förändrades inte Guds okränkbara sinnelag; Guds toleranta substans förändrades inte; Guds kärleksfulla och barmhärtiga substans förändrades inte. När människor begår ondskefulla gärningar och kränker Gud, nedkallar han sin vrede över dem. När m��nniskor verkligen ångrar sig, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta, och hans vrede kommer att upphöra. När människor fortsätter att envist motsätta sig Gud, kommer hans raseri att vara oupphörligt; hans vrede kommer att tränga sig på dem bit för bit tills de är tillintetgjorda. Detta är substansen i Guds sinnelag. Oavsett om Gud uttrycker vrede eller barmhärtighet och kärleksfull vänlighet, är det människans uppförande, beteende och attityd mot Gud i djupet av hennes hjärta som avgör vad som uttrycks genom uppenbarelsen av Guds sinnelag. Om Gud ständigt utsätter en person för sin vrede, gör den personens hjärta utan tvivel motstånd mot Gud. Eftersom han aldrig på riktigt har ångrat sig, böjt sitt huvud inför Gud eller besuttit sann tro på Gud, har han aldrig erhållit Guds barmhärtighet och tolerans. Om han ofta tar emot Guds omsorg och ofta erhåller hans barmhärtighet och tolerans, då har denna person utan tvivel sann tro på Gud i sitt hjärta, och hans hjärta gör inte motstånd mot Gud. Han ångrar sig ofta på riktigt inför Gud; även om Guds fostran alltså ofta hemsöker denna person, ska inte hans vrede göra det.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

9. Skaparens rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt

När Gud ändrade sig i sitt hjärta för Nineves folk, var då hans barmhärtighet och tolerans bara en fasad? Naturligtvis inte! Vad är det då du kan se i förvandlingen mellan dessa två aspekter av Guds sinnelag under samma ärende? Guds sinnelag är en fullständig helhet; det är inte alls uppdelat. Oavsett om han uttrycker ilska eller barmhärtighet och tolerans mot människor, så är de alla uttryck för hans rättfärdiga sinnelag. Guds sinnelag är verkligt och livfullt. Han ändrar sina tankar och attityder efter hur saker och ting utvecklar sig. Förvandlingen av hans attityd mot Nineveborna talar om för mänskligheten att han har sina egna tankar och idéer; han är inte en robot eller en lerfigur, utan den levande Guden själv. Han kunde vara arg på folket i Nineve, precis som han kunde förlåta deras förflutna efter deras attityder; han kunde besluta att nedkalla motgång över Nineveborna, och han kunde ändra sitt beslut på grund av deras ånger. Folk föredrar att mekaniskt tillämpa regler, och de föredrar att använda regler för att fastslå och definiera Gud, precis som de föredrar att använda formler för att känna Guds sinnelag. Enligt den mänskliga tankens värld tänker därför inte Gud, och har inte heller några väsentliga idéer. I själva verket förvandlas Guds tankar hela tiden beroende på förändringar av tingen och av omgivningarna; medan dessa tankar förvandlas, blir olika aspekter av Guds substans uppenbarade. Under denna förvandlingsprocess, i det ögonblick då Gud ändrar sig i sitt hjärta, uppenbarar han för mänskligheten sanningen om hans livs existens, och han uppenbarar att hans rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt. Dessutom använder Gud sina egna sanna uppenbarelser för att för mänskligheten bevisa sanningen om existensen av hans vrede, hans barmhärtighet, hans kärleksfulla vänlighet och hans tolerans. Hans substans kommer att uppenbaras när som helst och var som helst i enlighet med hur tingen utvecklas. Han besitter ett lejons vrede och en moders barmhärtighet och tolerans. Hans rättfärdiga sinnelag får inte ifrågasättas, skändas, förändras eller förvrängas av någon person. Bland alla angelägenheter och alla ting kan Guds rättfärdiga sinnelag, det vill säga Guds vrede och Guds barmhärtighet, avslöjas när som helst och var som helst. Han uttrycker livfullt dessa aspekter i varje vinkel och vrå av naturen och tillämpar dem livfullt i varje ögonblick. Guds rättfärdiga sinnelag är inte begränsat av tid eller rum, eller – med andra ord – Guds rättfärdiga sinnelag uttrycks eller uppenbaras inte mekaniskt efter vad tidens eller rummets gränser dikterar. Istället uttrycks och uppenbaras Guds rättfärdiga sinnelag fritt när och var som helst. När du ser Gud ändra sig i sitt hjärta och upphöra att uttrycka sin vrede och avstå från att förstöra staden Nineve, kan du säga att Gud bara är barmhärtig och kärleksfull? Kan du säga att Guds vrede består av tomma ord? När Gud uttrycker häftig vrede och drar tillbaka sin barmhärtighet, kan du säga att han inte känner någon sann kärlek mot mänskligheten? Gud uttrycker häftig vrede som reaktion på människors onda gärningar; hans vrede är inte bristfällig. Guds hjärta rörs av människors ånger, och det är den ångern som då får honom att ändra sig i sitt hjärta. Att han berörs, att han ändrar sig i sitt hjärta, liksom att han känner barmhärtighet och tolerans mot människan, är något helt utan brist; det är rent, äkta, fläckfritt och oförvanskat. Guds tolerans är ren tolerans; hans barmhärtighet är ren barmhärtighet. Hans sinnelag kommer att uppenbara vrede, såväl som barmhärtighet och tolerans, i enlighet med människans ånger och hennes olika uppförande. Oavsett vad han uppenbarar och uttrycker, så är det helt rent; det är helt direkt; dess substans skiljer sig substansen hos allt annat i skapelsen. De handlingsprinciper som Gud uttrycker, hans tankar och idéer eller vilket särskilt beslut som helst, liksom vilken enskild handling som helst, är fria från alla brister eller skönhetsfläckar. Som Gud har bestämt, så handlar han, och på det sättet fullbordar han sina åtaganden. Den här sortens resultat är exakta och felfria eftersom upphovet till dem är fulländat och fläckfritt. Guds vrede är felfri. På samma sätt är Guds barmhärtighet och tolerans, som inget skapat besitter, heliga och fulländade, och de tål övervägande och erfarenhet.

Efter att ha förstått historien om Nineve, ser ni den andra sidan av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag? Ser ni den andra sidan av Guds unika rättfärdiga sinnelag? Besitter någon i mänskligheten detta slags sinnelag? Besitter någon den sortens vrede som Gud besitter? Besitter någon barmhärtighet och tolerans som Gud? Vem i skapelsen kan mana fram så mycket vrede och besluta att förstöra eller nedkalla katastrof över mänskligheten? Och vem är kvalificerad att skänka barmhärtighet, att tolerera och benåda människan, och därför ändra sitt beslut att förgöra människan? Skaparen uttrycker sitt rättfärdiga sinnelag genom sina egna unika metoder och principer; han är inte föremål för kontroll eller begränsningar från några människor, händelser eller ting. Med hans unika sinnelag kan ingen ändra hans tankar och idéer, och inte heller kan någon övertala honom och ändra något av hans beslut. Hela skapelsens beteende och tankar existerar under hans rättfärdiga sinnelags dom. Ingen kan kontrollera om han utövar vrede eller barmhärtighet; det är bara Skaparens substans – eller, med andra ord, Skaparens rättfärdiga sinnelag – som kan avgöra detta. Detta är den unika naturen hos Skaparens rättfärdiga sinnelag!

När vi väl har analyserat och förstått hur Guds attityd till folket i Nineve förvandlades, kan ni då använda ordet ”unik” för att beskriva den barmhärtighet som finns i Guds rättfärdiga sinnelag? Vi sade tidigare att Guds vrede är en aspekt av substansen hos hans unika rättfärdiga sinnelag. Nu ska jag definiera två aspekter, Guds vrede och Guds barmhärtighet, som hans rättfärdiga sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är heligt; det är okränkbart såväl som odiskutabelt; det är något som inte innehas av någon bland de skapade eller icke-skapade varelserna. Det är både unikt och exklusivt för Gud. Detta innebär att Guds vrede är helig och okränkbar; samtidigt är den andra aspekten av Guds rättfärdiga sinnelag – Guds barmhärtighet – helig och kan inte kränkas. Ingen av de skapade eller icke-skapade varelserna kan ersätta eller representera Gud i hans handlingar, inte heller kan någon ersätta eller representera honom i förstörelsen av Sodom eller räddningen av Nineve. Detta är det sanna uttrycket för Guds unika rättfärdiga sinnelag.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

10. Man får inte förlita sig på erfarenhet och fantasi för att känna Guds rättfärdiga sinnelag

När du hamnar inför Guds dom och tuktan, kommer du då att säga att Guds ord är förvanskat? Kommer du att säga att det finns en historia bakom Guds raseri, och att hans raseri är förvanskat? Kommer du att förtala Gud, och säga att hans sinnelag inte nödvändigtvis är helt rättfärdigt? När du har att göra med var och en av Guds gärningar, måste du först vara säker på att Guds rättfärdiga sinnelag är fritt från alla andra inslag, att det är heligt och felfritt; dessa gärningar innefattar att Gud slår ner på, bestraffar och förgör mänskligheten. Var och en av Guds gärningar, utan undantag, görs i strikt överensstämmelse med hans inneboende sinnelag och hans plan – detta innefattar inte mänsklighetens kunskap, tradition och filosofi – och var och en av Guds gärningar är ett uttryck för hans sinnelag och substans, obesläktad med någonting som tillhör den fördärvade mänskligheten. I människans föreställningar är det bara Guds kärlek, barmhärtighet och tolerans mot mänskligheten som är felfria, oförvanskade och heliga. Men ingen vet att Guds raseri och hans vrede på samma sätt är oförvanskade; dessutom har ingen begrundat frågor som varför Gud inte tolererar någon kränkning eller varför hans raseri är så stort. Tvärtom blandar en del ihop Guds vrede med den fördärvade mänsklighetens temperament; de uppfattar Guds ilska som den fördärvade mänsklighetens raseri; de antar till och med felaktigt att Guds raseri är precis som det naturliga avslöjandet av mänsklighetens fördärvade sinnelag. De tror felaktigt att utsändandet av Guds vrede är precis som den fördärvade mänsklighetens ilska, som härrör från missnöje; de tror rentav att utsändandet av Guds vrede är ett uttryck för hans humör. Efter den här gemenskapen hoppas jag att var och en av er inte kommer att ha några missuppfattningar, fantasier eller antaganden när det gäller Guds rättfärdiga sinnelag, och jag hoppas att ni efter att ha hört mina ord på riktigt kan känna igen vreden hos Guds rättfärdiga sinnelag i era hjärtan, att ni kan lägga undan alla tidigare felaktiga uppfattningar om Guds vrede, att ni kan ändra på era egna felaktiga övertygelser och åsikter om substansen i Guds vrede. Dessutom hoppas jag att ni kan ha en korrekt definition av Guds sinnelag i era hjärtan, att ni inte längre kommer att ha några tvivel på Guds rättfärdiga sinnelag, att ni inte kommer att tvinga på något mänskligt resonemang eller fantiserande på Guds sanna sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är Guds egen sanna substans. Det är inte något som formats eller skrivits av människan. Hans rättfärdiga sinnelag är hans rättfärdiga sinnelag och har inga förbindelser eller anknytningar till något i skapelsen. Gud själv är Gud själv. Han kommer aldrig att bli en del av skapelsen, och även om han blir en av de skapade varelserna, kommer hans inre sinnelag och substans inte att ändras. Att känna Gud är därför inte att känna ett objekt; det är inte att dissekera något, och det är inte heller att förstå en person. Om du använder det koncept eller den metod du har för att känna ett objekt eller förstå en person, till att känna Gud, då kommer du aldrig att kunna erhålla kunskapen om Gud. Att känna Gud är inte beroende av erfarenhet eller fantasi, och därför får du aldrig tvinga på din erfarenhet eller fantasi på Gud. Oavsett hur rik erfarenhet och fantasi du har, så är de fortfarande begränsade; dessutom motsvarar inte din fantasi fakta, än mindre motsvarar den sanningen, och den är oförenlig med Guds sanna sinnelag och substans. Du kommer aldrig att lyckas om du litar till din fantasi för att förstå Guds substans. Den enda vägen är så här: acceptera allt som kommer från Gud, sedan kan du erfara och förstå den gradvis. Det kommer en dag då Gud kommer att upplysa dig till att verkligen förstå och känna honom på grund av ditt samarbete och på grund av din hunger och törst efter sanningen.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

#Guds ord #Böcker #sanningen #Ordet framträder i köttet

0 notes

easternlightningsv · 5 years ago

Text

Ord om Guds rättfärdiga sinnelag

Utdrag ur ”Gud själv, den unike VII” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

8. Guds förändring av sina avsikter mot folket i Nineve inbegrep ingen tvekan eller tvetydighet. Snarare var det en förvandling från ren ilska till ren tolerans. Detta är en sann uppenbarelse av Guds substans. Gud är aldrig vankelmodig eller tveksam i sina handlingar; principerna och syftena bakom hans handlingar är alla tydliga och genomskinliga, rena och felfria, utan några som helst knep eller ränker inblandade. Med andra ord innehåller Guds substans inget mörker eller ondska. Gud blev arg på Nineveborna för att deras ondskefulla gärningar hade nått hans ögon; vid det tillfället härrörde hans ilska från hans substans. Men när Guds ilska bleknade bort och han på nytt lät sin tolerans komma över folket i Nineve, var allt han uppenbarade fortfarande sin egen substans. Hela denna förändring berodde på en förändring av människans attityd till Gud. Under hela denna tidsperiod förändrades inte Guds okränkbara sinnelag; Guds toleranta substans förändrades inte; Guds kärleksfulla och barmhärtiga substans förändrades inte. När människor begår ondskefulla gärningar och kränker Gud, nedkallar han sin vrede över dem. När människor verkligen ångrar sig, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta, och hans vrede kommer att upphöra. När människor fortsätter att envist motsätta sig Gud, kommer hans raseri att vara oupphörligt; hans vrede kommer att tränga sig på dem bit för bit tills de är tillintetgjorda. Detta är substansen i Guds sinnelag. Oavsett om Gud uttrycker vrede eller barmhärtighet och kärleksfull vänlighet, är det människans uppförande, beteende och attityd mot Gud i djupet av hennes hjärta som avgör vad som uttrycks genom uppenbarelsen av Guds sinnelag. Om Gud ständigt utsätter en person för sin vrede, gör den personens hjärta utan tvivel motstånd mot Gud. Eftersom han aldrig på riktigt har ångrat sig, böjt sitt huvud inför Gud eller besuttit sann tro på Gud, har han aldrig erhållit Guds barmhärtighet och tolerans. Om han ofta tar emot Guds omsorg och ofta erhåller hans barmhärtighet och tolerans, då har denna person utan tvivel sann tro på Gud i sitt hjärta, och hans hjärta gör inte motstånd mot Gud. Han ångrar sig ofta på riktigt inför Gud; även om Guds fostran alltså ofta hemsöker denna person, ska inte hans vrede göra det.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

9. Skaparens rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

10. Man får inte förlita sig på erfarenhet och fantasi för att känna Guds rättfärdiga sinnelag

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

#Guds ord #Böcker #sanningen #Klassiska ord från Allsmäktige Gud Kristus av de sista dagarna

0 notes

easternlightningsv · 5 years ago

Text

Kapitel 14

Ingen människa har någonsin under alla tidsåldrar trätt in i riket och således har ingen heller åtnjutit rikets tidsålders nåd eller sett rikets konung. Många människor har profeterat om rikets skönhet under min Andes upplysning, men de känner bara till dess yttre betydelse, inte dess inre.

När riket idag formellt etableras på jorden vet de flesta människor fortfarande inte riktigt vad som skall uppnås under rikets tidsålder, vilken värld människan slutligen skall föras in i. Jag är rädd att alla människor befinner sig i ett förvirrat tillstånd när det gäller den här frågan. Eftersom dagen för rikets fullständiga förverkligande inte har anlänt till fullo, är alla människor förvirrade och oförmögna att se det tydligt. Mitt gudomliga verk inleds formellt med rikets tidsålder. I och med rikets tidsålders officiella inledning börjar mitt sinnelag successivt manifestera sig för människan. I detta ögonblick börjar alltså den heliga basunen formellt att ljuda och förkunna för alla. När jag officiellt tar makten och regerar som konung i riket skall allt mitt folk med tiden fulländas av mig. Det är just när världens alla nationer upplöses som mitt rike kommer att etableras och formas, och det är också då jag kommer att förvandlas och vända mig till hela universum. Vid den tiden skall alla människor se mitt härliga ansikte, se mitt sanna anlete. Ända sedan världens skapelse har mänskligheten fördärvats av Satan till den grad som förekommer i dag. I och med människans fördärv har jag blivit mer och mer dold för människorna och alltmer obegriplig för dem. Människan har aldrig sett mitt sanna ansikte och aldrig interagerat direkt med mig. Det är bara i hörsägner och myter som det har funnits ett ”jag” sprunget ur människans fantasi. Därför förlikar jag mig med människans fantasi, alltså med hennes föreställningar, för att ta itu med det ”jag” som finns i människornas sinne, så att jag kan förändra den bild av ”mig” som de hyst under otaliga år. Det här är min arbetsprincip. Inte en enda människa har varit förmögen att ha fullständig kunskap om detta. Människor har prostrerat inför mig och kommit inför mig för att tillbe mig, men sådana handlingar ger mig ingen glädje eftersom de inte har min bild i sitt hjärta, utan en bild som står utanför mig. Eftersom deras sinne saknar mitt sinnelag vet de ingenting om mitt sanna ansikte. Så när de tror att de har gjort motstånd mot mig eller brutit mot mina administrativa påbud, låtsas jag inte se. Och därför minns de mig som en Gud som hellre visar människor barmhärtighet än tuktar dem, eller som Gud själv som inte menar vad han säger. Allt det här är fantasier som fötts ur människors tänkande och inte stämmer med verkligheten.

Jag står ovan universum dag efter dag och iakttar, och jag gömmer mig ödmjukt i min boning för att uppleva människornas liv och ingående studera allt människorna gör. Ingen har någonsin på allvar överlämnat sig till mig. Ingen har någonsin strävat efter sanningen. Ingen har någonsin varit plikttrogen mot mig. Ingen har någonsin avgett löften inför mig och hållit fast vid sin plikt. Ingen har någonsin låtit mig bo i honom. Ingen har värdesatt mig lika mycket som sitt eget liv. Ingen har någonsin sett min gudomlighets hela väsen i praktiken. Ingen har någonsin varit villig att stå i kontakt med den praktiske Guden själv. När vattnen slukar människor hela, räddar jag dem ur det stillastående vattnet och ger dem en chans till nytt liv. När människor förlorar sin tro på livet, drar jag dem upp från dödens rand och ger dem mod att leva, så att de betraktar mig som grundvalen för sin existens. När människor inte lyder mig, får jag dem att lära känna mig i sin olydnad. Mot bakgrund av människans gamla natur och min barmhärtighet, låter jag människor ångra sig och börja om på nytt i stället för att döda dem. När människor drabbas av svält rycker jag dem från döden så länge de har ett andetag kvar och hindrar dem från att falla offer för Satans knep. Hur många gånger har inte människor sett mina händer? Hur många gånger har de inte sett mitt vänliga anlete, sett mitt leende ansikte? Och hur många gånger har de inte sett mitt majestät, sett min vrede? Även om mänskligheten aldrig har känt mig, utnyttjar jag inte dess svaghet för att skapa onödiga problem. När jag upplever mänsklighetens umbäranden sympatiserar jag därför med människans svaghet. Det är bara som svar på människors olydnad, deras otacksamhet, som jag utmäter tuktan i varierande grad.

Jag döljer mig själv när människorna är upptagna och uppenbarar mig på deras lediga tid. Mänskligheten föreställer sig att jag är allvetande och den Gud själv som bifaller alla böner. Därför kommer de flesta bara inför mig för att söka Guds hjälp, inte på grund av en längtan att lära känna mig. När människor kämpar mot sjukdomar vädjar de enträget om min hjälp. När de drabbas av motgångar anförtror de mig med all sin kraft sina svårigheter för att bli befriade från sitt lidande. Men inte en enda människa har kunnat älska mig även när hon inte har haft några bekymmer. Inte en enda människa har sträckt ut en hand i tider av frid och lycka så att jag kunnat ta del av hennes glädje. När hennes lilla familj är lycklig och välmående slänger hon snabbt undan mig eller slår igen dörren framför mig och hindrar mig från att komma in och ta del av familjens välsignade lycka. Det mänskliga sinnet är för trångt, för trångt för att ens rymma en Gud som är så kärleksfull, barmhärtig och lättillgänglig som jag. Hur många gånger har jag inte blivit avvisad av människor i stunder av glädjefulla skratt? Hur många gånger har inte stapplande människor använt mig som en krycka? Hur många gånger har inte sjuka människor tvingat in mig i rollen som läkare? Mänskligheten är verkligen grym! Fullständigt oförnuftig och omoralisk. Man kan inte ens skönja de känslor som människor förmodas vara utrustade med. De saknar nästan varje spår av mänsklighet. Begrunda det förflutna och jämför det med hur det är i dag. Sker det förändringar i ditt inre? Är mindre av det förflutna aktivt i nuet? Eller har detta förflutna inte ersatts än?

Jag har färdats över berg och genom dalar och upplevt världens upp- och nedgångar. Jag har vandrat bland människorna och levt bland människorna i många år, men deras sinnelag tycks inte ha förändrats mycket. Det är som om människans gamla natur har slagit rot och spirat i dem. De lyckas aldrig förändra den där gamla naturen utan bara förbättra den lite grand på den ursprungliga grunden. Som man brukar säga — på ytan har mycket förändrats men innehållet är detsamma. Det verkar som om alla försöker lura mig och blända mig så att de kanske ska kunna glida förbi och vinna min uppskattning. Jag varken beundrar eller ägnar något intresse åt människors knep. I stället för att få ett raseriutbrott intar jag en inställning där jag tittar men inte ser. Jag planerar att ge människorna ett visst mått av slapphet och sedan ta itu med mänskligheten som helhet. Varför skulle jag ens behöva visa människorna förnyad barmhärtighet och kärlek när de är värdelösa stackare som helt saknar självrespekt och inte uppskattar sig själva? Människor — utan undantag — känner inte sig själva och vet inte vad de väger. De borde placera sig själva på en våg för att vägas. Mänskligheten bryr sig inte om mig och därför tar jag inte den på allvar heller. Människorna fäster ingen uppmärksamhet vid mig, så därför behöver jag inte ägna dem någon möda heller. Är inte det här den bästa av båda världar? Är inte det här en beskrivning av er, mitt folk? Vem har inte avgett löften inför mig och sedan övergett dem? Vem har inte fattat långsiktiga beslut inför mig i stället för att fatta beslut löpande om det ena och det andra? Människor ger alltid löften inför mig i sorglösa tider men avfärdar allihop i tider av motgångar. Senare fattar de samma beslut igen och lägger fram det inför mig. Är jag så föraktlig att jag utan vidare skulle acceptera skräpet som människan har plockat upp från sophögen? Det är få människor som håller fast vid sina löften, få som är tuktade och få som bär fram det de värdesätter mest som sitt offer till mig. Är ni inte sådana allesamman? Om du, som en av mitt folk i riket, inte kan hålla fast vid din plikt kommer jag att avsky dig och förkasta dig!

12 mars 1992

från "Ordet framträder i köttet"

Att rekommendera: Kapitel 13

Kapitel 12

#Böcker #Ordet framträder i köttet #Österns Blixt #Allsmäktige Gud #Allsmäktige Guds Kyrka

0 notes

kingdomsalvationsv · 5 years ago

Text

Kapitel 14

12 mars 1992

från "Ordet framträder i köttet"

Att rekommendera: Bildutställning: Allsmäktige Guds framträdande och verk och Allsmäktige Guds Kyrkas tillväxt

#Böcker #Ordet framträder i köttet #Österns Blixt #allsmäktige gud #Allsmäktige Guds Kyrka

0 notes

kingdomsalvationsv · 5 years ago

Text

Kapitel 28

När jag kom från Sion var jag efterlängtad av alla ting och när jag återvände till Sion blev jag hälsad av alla människor. När jag kom och gick, hindrades aldrig mina steg av ting som stod i fiendskap till mig och därför framskred mitt verk smidigt. Idag, när jag kommer bland alla varelser, hälsar alla ting mig med tystnad, i djup fruktan över att jag än en gång ska ge mig av och ta ifrån dem deras stöd.

Alla ting följer min vägledning, och alla tittar i den riktning som min hand pekar ut. Orden ur min mun har fullkomnat många varelser och tuktat många av olydnadens söner. Alla människor stirrar alltså uppmärksamt på mina ord, och lyssnar noga på uttalanden från min mun, och är djupt rädda för att missa detta goda tillfälle. Det är av denna anledning som jag har fortsatt att tala, så att mitt verk kan utföras snabbare och så att angenäma förhållanden kan framträda tidigare på jorden och avhjälpa scenerna av förödelse på jorden. När jag ser på himlen är när jag än en gång vänder mig till mänskligheten; alla länder fylls ögonblickligen med liv, stoft hänger inte längre i luften och smuts täcker inte längre marken. Mina ögon skiner på en gång fram och får människor i alla länder att se upp till mig och ta sin tillflykt till mig. Vilka av människorna i dagens värld – inklusive alla dem som finns i mitt hushåll – tar verkligen sin tillflykt till mig? Vem ger sitt hjärta i utbyte för det pris jag har betalat? Vem har någonsin bott i mitt hushåll? Vem har någonsin verkligen framburit sig själv inför mig? När jag ställer krav på människan, stänger hon omedelbart sitt ”lilla förråd”. När jag ger till människan, öppnar hon snabbt sin mun för att obemärkt ta mina rikedomar, och hon darrar ofta i sitt hjärta, djupt oroad att jag ska slå tillbaka mot henne. Därmed är människans mun till hälften öppen och till hälften stängd, och hon är oförmögen att riktigt njuta av de rikedomar som jag skänker. Jag fördömer inte människan lättvindigt, men hon tar mig alltid vid handen och ber mig att visa barmhärtighet mot henne. Endast när människan bönfaller mig visar jag återigen ”barmhärtighet” mot henne, och jag ger henne de hårdaste orden i min mun så att hon omedelbart känner skam, och då hon inte klarar av att direkt ta emot min ”barmhärtighet” får hon istället andra att vidarebefordra det till henne. När hon grundligt har greppat alla mina ord, står människans mognad i proportion till mina önskningar, och hennes vädjanden bär frukt och är inte förgäves eller meningslösa; jag välsignar de av mänsklighetens vädjanden som är uppriktiga och inte svepskäl.

Jag har handlat och talat i alla tider, men aldrig har människan hört sådana uttalanden som jag talar i dag, och aldrig har hon fått smaka på mitt majestät och min dom. Även om människor i det förflutnas värld hörde legender om mig, har ingen någonsin riktigt upptäckt omfattningen av mina rikedomar. Trots att dagens människor hör orden från min mun, förblir de okunniga om hur många mysterier som finns i min mun, och därmed betraktar de den som ett ymnighetshorn. Alla människor vill komma över något från min mun. Oavsett om det är statshemligheter, himmelska mysterier, den andliga världens dynamik eller mänsklighetens slutmål, vill alla människor få sådana ting. Så om jag skulle kalla samman människor och berätta ”sagor” för dem, skulle de omedelbart resa sig från sina ”sjuksängar” för att lyssna till min väg. Alltför mycket saknas inom människan. Hon behöver inte bara ”näringstillskott”, utan dessutom ”psykiskt stöd” och en ”andlig försörjning”. Detta är vad som saknas i alla människor; detta är alla människors ”sjukdom”. Jag tillhandahåller ett botemedel för människans sjukdom i syfte att uppnå bättre effekter, så att alla kan återfå sin hälsa och så att de, tack vare min bot, kan återgå till sitt normala tillstånd. Hatar du verkligen den stora röda draken? Hatar du den verkligen, uppriktigt? Varför har jag frågat dig så många gånger? Varför fortsätter jag att ställa dig den här frågan om och om igen? Vad har du för bild av den stora röda draken i ditt hjärta? Har den verkligen tagits bort? Betraktar du den verkligen inte som din fader? Alla människor bör uppfatta min avsikt i mina frågor. Den är inte att provocera fram folkets ilska, inte att egga till uppror bland människor och inte heller att människan ska kunna hitta sin egen väg ut, utan att ge alla människor möjligheten att befria sig själva från den stora röda drakens slaveri. Men ingen ska känna oro. Allt kommer att åstadkommas genom mina ord; ingen människa kan delta, och ingen människa kan göra det arbete som jag ska utföra. Jag ska rensa luften i alla länder och utplåna alla spår av demonerna på jorden. Jag har redan börjat, och jag ska inleda det första steget av mitt tuktans verk i den stora röda drakens boning. Därmed kan man se att min tuktan har drabbat hela universum, och att den stora röda draken och alla sorters orena andar kommer att vara maktlösa att undkomma min tuktan, för jag ser på alla länder. När mitt verk på jorden är fullbordat, det vill säga när domens era kommer till ett slut, ska jag tukta den stora röda draken i allas åsyn. Mitt folk ska se min rättfärdiga tuktan av den stora röda draken, utgjuta lovord på grund av min rättfärdighet och för alltid upphöja mitt heliga namn på grund av min rättfärdighet. Sedan ska ni utföra er plikt officiellt, och lovorda mig officiellt i alla länder, i evigheters evighet!

När domens era når sin höjdpunkt, ska jag inte skynda att avsluta mitt verk, utan jag ska integrera beviset på tuktans era med det och låta detta bevis ses av hela mitt folk; och i detta ska större frukt födas fram. Detta bevis är det sätt genom vilket jag tuktar den stora röda draken, och jag ska få mitt folk att skåda det med egna ögon, så att de ska lära känna mer av mitt sinnelag. Den tid som mitt folk gläds åt mig är när den stora röda draken är tuktad. Att få den stora röda drakens folk att resa sig och revoltera mot den är min plan och den metod genom vilken jag gör mitt folk fullkomligt, och det är ett utmärkt tillfälle för hela mitt folk att växa till i livet. När den klara månen går upp splittras med ens den lugna natten. Trots att månen är i spillror, är människan på gott humör och sitter fridfullt i månskenet och beundrar den vackra scenen i ljuset. Människan kan inte beskriva sina känslor; det är som om hon vill slunga sina tankar tillbaka till det förflutna, som om hon vill se in i framtiden, som om hon njuter av nutiden. Ett leende dyker upp i hennes ansikte, och i den behagliga luften sprider sig en frisk doft; när en stilla bris börjar blåsa upptäcker människan den rika vällukten, och hon tycks som berusad av den, oförmögen att väcka sig själv. Detta är just den tidpunkt då jag personligen har kommit bland människor, och människan har en förstärkt förnimmelse av den rika aromen, och därmed lever alla människor mitt i denna väldoft. Jag har fred med människan; hon lever i harmoni med mig, är inte längre avvikande i sin aktning för mig; jag beskär inte längre människans brister, det finns inte längre en dyster uppsyn i människans ansikte, och döden hotar inte längre hela mänskligheten. I dag rycker jag fram tillsammans med människan, in i tuktans era, och går framåt sida vid sida med henne. Jag gör mitt verk, det vill säga, jag slår ner min stav bland människorna och den faller över det som är upproriskt i människan. I människans ögon tycks min stav ha särskilda krafter: Den drabbar alla dem som är mina fiender och skonar dem inte lättvindigt; bland alla som motsätter sig mig, utför staven sin inneboende funktion; alla de som är i mina händer gör sin plikt enligt min ursprungliga avsikt, och de har aldrig trotsat mina önskemål eller ändrat sin substans. Som ett resultat ska vattnen dåna, bergen störta samman och de stora floderna upplösas. Människan ska för evigt vara hemfallen åt förändring. Solen ska fördunklas och månen mörkna, människan ska inte ha fler dagar då hon lever i fred, det ska vara slut på tider av lugn i landet, himlarna ska aldrig igen förbli lugna och tysta, och ska aldrig igen bestå. Allting ska förnyas och återfå sitt ursprungliga utseende. Alla hushåll på jorden ska splittras och alla jordens nationer slitas i stycken. De dagar då man och hustru återförenades ska vara över, mor och son ska aldrig träffas igen, far och dotter ska aldrig komma samman igen. Allt som brukade finnas på jorden ska krossas av mig. Jag ger inte människor möjlighet att släppa ut sina känslor, för jag saknar känslor och har kommit att i viss mån avsky människors känslor. Det är på grund av känslorna mellan människor som jag har kastats åt sidan och på så sätt har jag blivit ” en annan” i deras ögon. Det är på grund av känslorna mellan människor som jag har blivit glömd. Det är på grund av sina känslor som människan tar tillfället i akt att plocka fram sitt ”samvete”. Det är på grund av sina känslor som hon alltid är trött på min tuktan. Det är på grund av sina känslor som hon kallar mig orättvis och orättfärdig och säger att jag är likgiltig för människans känslor i min hantering av ting. Har jag också släktingar på jorden? Vem har någonsin, som jag, arbetat dag och natt utan tanke på mat eller sömn för hela min förvaltningsplans skull? Hur skulle människan kunna vara jämförbar med Gud? Hur skulle hon kunna vara förenlig med Gud? Hur skulle Gud, som skapar, kunna vara av samma slag som människan, som är skapad? Hur skulle jag alltid kunna leva och agera tillsammans med människan på jorden? Vem bekymrar sig för mitt hjärta? Gör människans böner det? Jag samtyckte en gång till att ansluta mig till människan och vandra tillsammans med henne – och ja, ända till denna dag har människan levt under min omsorg och mitt beskydd, men när kommer den dag då människan kan skilja sig från min omsorg? Trots att människan aldrig har brytt sig om mitt hjärta – vem kan fortsätta leva i ett land utan ljus? Det är bara på grund av mina välsignelser som människan har levt till idag.

4 april 1992

från "Ordet framträder i köttet"

Att rekommendera: Människan kan endast bli räddad under Guds förvaltning

Hur man lär känna Gud på jorden

#böcker #ordet framträder i köttet #allsmäktige gud #allsmäktige guds kyrka #Österns blixt

0 notes

easternlightningsv · 5 years ago

Text

Kapitel 28

4 april 1992

från "Ordet framträder i köttet"

Att rekommendera: Du kommer att få skåda Jesu andliga kropp när Gud har gjort himmel och jord på nytt

Hur man lär känna Gud på jorden

#böcker #ordet framträder i köttet #allsmäktige gud #allsmäktige guds kyrka #Österns blixt

0 notes