#Klassiska ord från Allsmäktige Gud Kristus av de sista dagarna | Explore Tumblr posts and blogs

kingdomsalvationsv · 5 years ago

Text

IX Klassiska ord om att uppenbara den fördärvade mänsklighetens sataniska sinnelag och dess innersta väsen

1. Upphovet till människans motstånd och upproriskhet mot Gud är att hon är fördärvad av Satan. Eftersom människan har blivit fördärvad av Satan har hennes samvete trubbats av, hon är omoralisk, hennes tankar är vanartade och hon har en bakåtsträvande mental inställning. Innan människan blev fördärvad av Satan följde hon naturligt Gud och lydde hans ord.

Hon hade av naturen ett stabilt vett och samvete och vanlig mänsklighet. Sedan hon blivit fördärvad av Satan blev hennes ursprungliga vett, samvete och mänsklighet tröga och skadade av Satan. Således har hon mist sin lydnad mot och kärlek till Gud. Människans vett har blivit snedvridet, hennes sinnelag har blivit detsamma som ett djurs, och hennes upproriskhet mot Gud ännu mer frekvent och bitter. Ändå varken vet eller erkänner människan detta och är bara blint motsatt och upprorisk. Det som avslöjar människans sinnelag är uttrycket för hennes vett, insikt och samvete, och eftersom hennes vett och insikt är bristfälliga och hennes samvete har blivit extremt trögt är hennes sinnelag upproriskt mot Gud. Om inte människans vett och insikt kan förändras, kan det inte bli tal om förändringar av hennes sinnelag, som att vara efter Guds hjärta. Om människans förnuft är bristfälligt kan hon inte tjäna Gud och är olämplig att användas av Gud. ”Sunt förnuft” betyder att lyda och vara trogen Gud, att längta efter Gud, att vara otvetydig mot Gud och ha ett samvete gentemot Gud. Det betyder att vara av ett hjärta och sinne gentemot Gud och inte medvetet motsätta sig Gud. De som har ett snedvridet vett är inte sådana. Sedan människan fördärvades av Satan har hon skapat sig föreställningar om Gud och hon har inte haft någon lojalitet till eller längtan efter Gud, än mindre ett samvete gentemot Gud. Människan motsätter sig medvetet Gud och fäller dom över honom och kastar dessutom smädelser mot honom bakom hans rygg. Människan är klart medveten om att han är Gud men fäller ändå dom över honom bakom hans rygg, har inga avsikter att lyda honom och kommer bara med omdömeslösa krav och uppmaningar till honom. Sådana personer – personer med ett snedvridet vett – saknar förmåga att förstå sitt eget föraktliga beteende eller att ångra sin upproriskhet. Om människor har förmåga att förstå sig själva, då har de fått tillbaka lite av sitt vett. Ju mer upproriska människor är mot Gud utan att förstå sig själva, desto bristfälligare är deras vett.

Utdrag ur ”Att ha ett oförändrat sinnelag är att vara i fiendskap med Gud” i ”Ordet framträder i köttet

2. Upphovet till avslöjandet av människans fördärvade sinnelag är inget annat än hennes tröga samvete, hennes illvilliga natur och bristfälliga vett. Om människans samvete och vett kan återgå till det normala kommer hon att bli användbar inför Gud. Det är helt enkelt för att människans samvete alltid har varit avtrubbat, människans vett aldrig har varit stabilt och blir allt trögare, som människan blir allt mer upprorisk mot Gud, så att hon till och med spikade fast Jesus vid korset och har vägrat de sista dagarnas inkarnerade Gud tillträde till hennes hem och fördömer Guds kött och betraktar Guds kött som föraktligt och ringa. Om människan hade den minsta mänsklighet skulle hon inte vara så grym i sin behandling av Guds inkarnerade kött. Om hon hade det minsta vett skulle hon inte vara så elak i sin behandling av den inkarnerade Gudens kött; om hon hade det minsta samvete skulle hon inte vara så ”tacksam” mot den inkarnerade Guden som hon är. Människan lever i den tidsålder då Gud blir kött men hon saknar ändå förmåga att tacka Gud för denna goda möjlighet och förbannar istället Guds ankomst eller fullkomligt ignorerar Guds inkarnation som ett faktum och är till synes emot det och trött på det. Oberoende av hur människan hanterar Guds ankomst har Gud, i korta ordalag, alltid fortsatt med sitt verk – även om människan inte har varit det minsta välkomnande mot honom och blint ställer krav på honom. Människans sinnelag har blivit extremt elakt, hennes vett har blivit extremt trögt och hennes samvete har blivit helt nertrampat av den onde och har för länge sedan upphört att vara människans ursprungliga samvete. Människan är inte bara otacksam mot den inkarnerade Guden för att han har skänkt så mycket liv och nåd till mänskligheten, utan har även blivit bitter på Gud för att han ger henne sanningen. Det är för att människan inte har det minsta intresse av sanningen som hon är bitter på Gud. Människan är inte bara oförmögen att ge upp sitt liv för den inkarnerade Guden, hon försöker också utvinna favörer från honom och gör anspråk på ett intresse som är dussintals gånger större än det som människan har visat Gud. Människor med ett sådant samvete och vett ser allt detta som ett givet faktum och tror fortfarande att de har offrat mycket för Gud medan Gud har gett dem för lite. Det finns de som har gett mig en skål vatten och sträckt fram sina händer och krävt motsvarande[a] två skålar mjölk, eller har gett mig logi för en natt och försökt ta betalt flera gånger om för rummet. Hur skulle ni fortfarande kunna vilja vinna livet, med en sådan mänsklighet och ett sådant samvete? Vilka föraktliga kräk ni är!

Utdrag ur ”Att ha ett oförändrat sinnelag är att vara i fiendskap med Gud” i ”Ordet framträder i köttet

3. Efter tusentals år av fördärv har människan blivit avtrubbad och trög, en demon som motsätter sig Gud till den grad att människans upproriskhet mot Gud har nedtecknats i historieböckerna och inte ens människan själv kan redogöra helt för sitt upproriska beteende – för människan har blivit grundligt fördärvad av Satan och förd på sådana avvägar av Satan att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Än idag förråder människan Gud: När människan ser Gud förråder hon honom och när hon inte kan se Gud förråder hon honom också. Det finns till och med de som har blivit vittne till Guds förbannelser och Guds vrede och ändå förråder honom. Och därför säger jag att människans vett har mist sin ursprungliga funktion och att människans samvete också har mist sin ursprungliga funktion. Den människa jag ser på är ett odjur i mänsklig skepnad, hon är en giftig orm och oavsett hur ömklig hon vill framstå inför min blick, kommer jag aldrig att vara barmhärtig mot henne, för människan har inget grepp om skillnaden mellan svart och vitt, om skillnaden mellan sanning och icke-sanning. Människans vett är avtrubbat, ändå vill hon fortfarande få välsignelser. Hon är så usel i sin mänsklighet men vill ändå besitta en kungs suveränitet. Vem kunde hon vara kung över med ett sådant vett? Hur skulle hon med en sådan mänsklighet kunna sitta på en tron? Människan känner sannerligen ingen skam! Hon är ett inbilskt kräk! Jag rekommenderar dem av er som vill få välsignelser att först uppsöka en spegel och titta på er egen fula spegelbild – har du vad som krävs för att bli kung? Har du ansiktet hos en som skulle kunna bli välsignad? Det har inte skett den minsta förändring av ditt sinnelag och du har inte omvandlat något av sanningen i praktiken, ändå hoppas du på en underbar morgondag. Du vilseleder dig själv!

Utdrag ur ”Att ha ett oförändrat sinnelag är att vara i fiendskap med Gud” i ”Ordet framträder i köttet

4. Människans natur är helt olik mitt väsen, eftersom människans fördärvade natur helt och hållet kommer från Satan och människans natur har bearbetats och fördärvats av Satan. Det vill säga, människan överlever under inflytande av hans ondska och fulhet. Människan växer inte upp i en sanningens värld eller en helig miljö, och inte heller lever hon i ljuset. Därför är det omöjligt för sanningen att finnas i varje människas natur från födseln, och inte heller kan hon födas med ett väsen som fruktar Gud och lyder Gud. Tvärtom äger människorna en natur som motsätter sig Gud, vägrar lyda Gud och inte har någon kärlek till sanningen. Denna natur är det problem jag vill tala om — svekfullheten.

Utdrag ur ”Ett mycket allvarligt problem: Svek (2)” i ”Ordet framträder i köttet

5. Mänsklighetens existens bygger i sin tur på själens inkarnation. Med andra ord, varje människa får ett mänskligt, köttsligt liv när hennes själ inkarneras. När individens kropp är född fortsätter det livet till köttets yttersta gräns, det vill säga det sista ögonblicket när själen lämnar sitt skal. Denna process upprepas om och om igen, individens själ kommer och går, kommer och går, och på så sätt upprätthålls hela mänsklighetens existens. Köttets liv är också människosjälens liv, och människans själ stödjer människans köttsliga existens. Varje människas liv kommer alltså från hennes själ; det är inte hennes kött som ursprungligen har liv. Därför kommer människans natur från hennes själ, inte från hennes kött. Det är endast varje människas själ som vet hur den har genomgått Satans frestelser, plågor och fördärv. Människans kött kan inte veta detta. Därför blir mänskligheten omedvetet mer och mer smutsig, ond och mörk, medan avståndet mellan mig och människan blir större och större och mänsklighetens dagar mörkare och mörkare. Alla mänsklighetens själar är inom räckhåll för Satan. Därför säger det sig självt att människans kött också har tagits i besittning av Satan. Hur kan sådant kött och sådana människor låta bli att motstå Gud och vara naturligt förenliga med honom? Anledningen att jag kastade ned Satan i luften är att han svek mig, så hur skulle människorna kunna befria sig från konsekvenserna av detta? Detta är orsaken till att den mänskliga naturen är svekfull.

Utdrag ur ”Ett mycket allvarligt problem: Svek (2)” i ”Ordet framträder i köttet

6. Alla själar som fördärvats av Satan kontrolleras av Satans domän. Endast de som tror på Kristus har skiljts ut, räddats från Satans läger och förts in i dagens rike. Dessa människor lever inte längre under Satans inflytande. Trots det är människans natur fortfarande rotad i hennes kropp. Det innebär att fastän era själar har blivit frälsta, är er natur fortfarande densamma som förr och risken att ni kommer att svika mig förblir hundraprocentig. Det är därför mitt verk är så långvarigt — därför att er natur är alltför orubblig. Nu lider ni alla så mycket ni kan när ni uppfyller era plikter, men ett obestridligt faktum är detta: Var och en av er är kapabel att svika mig och återvända till Satans domän, till hans läger, och gå tillbaka till ert gamla liv. Vid den tiden kommer det inte att vara möjligt för er att ha en tillstymmelse till mänsklighet eller en människas utseende, som ni har nu. I allvarliga fall kommer ni att förgöras och dessutom vara fördömda för evigt och aldrig inkarneras mer utan straffas hårt. Det här är det problem ni står inför.

Utdrag ur ”Ett mycket allvarligt problem: Svek (2)” i ”Ordet framträder i köttet

7. Människan är ovillig att sträva efter Gud, ovillig att vara spendera sina ägodelar för Gud och ovillig att göra en insats på livstid för Gud och säger istället att Gud har gått för långt, att alltför mycket hos Gud strider mot människans föreställningar. Med en sådan mänsklighet, även om ni var frikostiga i era bemödanden, skulle ni inte kunna vinna Guds erkännande, för att inte tala om det faktum att ni inte söker Gud. Vet ni inte att ni är defekta produkter av människosläktet? Vet ni inte att ingen mänsklighet står lägre än er? Vet ni inte vilken er ”hederstitel” är? De som uppriktigt älskar Gud kallar er vargens far, vargens mor, vargens son och vargens barnbarn. Ni är ättlingar till vargen, vargens folk, och bör känna till er identitet och aldrig glömma den. Tro inte att ni är någon överlägsen figur: Ni är den elakaste gruppen av icke-människor i människosläktet. Vet ni inte något av det här? Förstår ni vilken stor risk jag har tagit för att verka bland er? Om inte ert vett kan återgå till det normala och ert samvete fungera normalt kommer ni aldrig att bli av med benämningen ”varg”, ni kommer aldrig att undkomma förbannelsens dag, aldrig undkomma dagen för er bestraffning. Ni föddes som undermåliga, ett ting utan värde. Ni är av naturen en flock hungriga vargar, en hög med bråte och skräp och till skillnad från er så verkar jag inte på er för att vinna favörer utan för att det verket behövs. Om ni fortsätter att vara såhär upproriska kommer jag att avbryta mitt verk och aldrig verka på er igen. Tvärtom kommer jag att föra över mitt verk till en annan grupp som gör mig nöjd och på så sätt kommer jag att lämna er för alltid, för jag vill inte gärna se på dem som är i fiendskap med mig. Önskar ni således att vara förenliga med mig eller i fiendskap med mig?

Utdrag ur ”Att ha ett oförändrat sinnelag är att vara i fiendskap med Gud” i ”Ordet framträder i köttet

8. Det går inte en dag utan att Gud ropar till sitt sovande folk för att rädda det, men alla är tröga som om de hade tagit sömntabletter. Om han ens för ett ögonblick underlåter att ruska på dem återvänder till sitt sovande tillstånd, omedvetna om allt. Det verkar som om hela hans folk är i stort sett förlamat . De känner inte sina egna behov eller sina brister och vet inte ens vad de ska ha på sig eller vad de ska äta. Det visar att den stora röda draken har lagt ner mycket möda på att fördärva människor. Dess otäckhet sträcker sig över Kinas alla regioner. Den har till och med gjort människor irriterade och ovilliga att stanna kvar i detta dekadenta, vulgära land. Vad Gud hatar mest är den stora röda drakens väsen och det är därför han varje dag påminner människor med sin vrede och människor varje dag lever under hans vredes öga. Trots det vet de flesta människor fortfarande inte att söka Gud, utan de sitter bara där och tittar och väntar på att blir matade. Även om de höll på att svälta ihjäl skulle de inte vara villiga att gå och leta upp sin egen mat. Människors samveten fördärvades för länge sedan av Satan och förändrades till sin kärna till att bli hjärtlösa. Inte undra på att Gud sade: ”Om jag inte hade drivit på er, skulle ni inte ha vaknat än, utan ni skulle fortfarande ha varit som nedfrusna och dessutom som om ni vore i dvala.” Det är som om människor var som övervintrande djur i dvala som inte bad om något att äta eller dricka; just sådant är det rådande tillståndet för Guds folk, vilket är skälet till att Gud bara kräver att människor ska känna igen den inkarnerade Guden själv i ljuset. Han ställer inga krav på att människor ska förändra en hel del eller att de ska ha stor tillväxt i sitt liv. Det skulle räcka för att besegra den smutsiga, oanständiga stora röda draken och på så vis bättre manifestera Guds stora makt.

9. Människors tro innebär att de strävar efter att få Gud att ge dem ett passande mål och all den nåd de behöver, att göra honom till sin tjänare, att få honom att upprätthålla en fridfull, vänlig relation med dem så att det aldrig uppstår någon konflikt mellan dem. Deras tro på Gud kräver alltså att han lovar att uppfylla alla deras fordringar och ge dem allt de ber om — i enlighet med de ord de läst i Bibeln: ”Jag skall höra alla era böner”. De förväntar sig att Gud inte ska döma eller ta itu med någon, för han har alltid varit den barmhärtige frälsaren Jesus som alltid och överallt upprätthåller en bra relation med människor. Det är så här deras gudstro ser ut: Utan att skämmas ställer de krav på honom. Han ska blint ge dem allt de vill ha, oavsett om de är upproriska eller ödmjuka. De fortsätter hela tiden att ”driva in skulder” av Gud, och Gud måste betala tillbaka utan motstånd – och betala dubbelt upp – vare sig han fått något av dem eller inte. Gud kan bara manipuleras av dem och han kan inte styra människor så som han vill, än mindre uppenbara sin visdom och sitt rättfärdiga sinnelag, som varit dolt under många år, närhelst han så önskar och utan deras tillstånd. De behöver bara bekänna sina synder för Gud så ger han dem syndernas förlåtelse, och han kan inte tröttna på att göra det utan det här kommer att fortsätta i all evighet. De kommenderar honom helt enkelt hit och dit och han kommer att lyda, för det står ju i Bibeln att Gud inte kom för att bli betjänad av människorna utan för att tjäna dem, och att han är här för att vara deras tjänare. Är det inte så här er tro alltid har sett ut? När ni inte kan få ut något av Gud, då vill ni fly; när det är något ni inte förstår, då blir ni förnärmade och går till och med så långt att ni överöser honom med alla slags smädelser. Ni låter helt enkelt inte Gud ge uttryck för sin visdom och sina underverk tillfullo, utan ni vill bara ha det lugnt och behagligt för stunden. Hittills har den inställning du haft i din gudstro bara bestått av samma gamla synsätt. Om Gud så bara visar dig en aning majestät, blir du olycklig. Inser du nu precis hur mogen du är? Inbilla er inte att ni är alltigenom lojala mot Gud när det i själva verket är så att era tidigare synsätt inte har förändrats. När inget negativt drabbar dig tror du att allt är som det ska och din kärlek till Gud når en höjdpunkt. Men när du drabbas det allra minsta faller du ner i Hades. Är det att vara lojal mot Gud?

Utdrag ur ”Du bör lägga bort statusens välsignelser och förstå Guds vilja att skänka människan frälsning” i ”Ordet framträder i köttet

10. Mina gärningar är fler än sandkornen på stränderna, och min visdom är större än den hos Salomos alla söner, men människor tänker bara på mig som en läkare av ringa betydelse och som en okänd lärare för människan! Hur många tror på mig bara för att jag skulle bota dem? Hur många tror på mig bara för att jag skulle använda mina krafter för att driva ut orena andarna ur deras kroppar? Och hur många tror på mig enbart för att få frid och glädje från mig? Hur många tror på mig för att sedan bara kräva mer materiell rikedom från mig, och hur många tror på mig bara för att kunna tillbringa detta liv i trygghet och vara välbehållna i den kommande världen? Hur många tror på mig bara för att kunna undvika lidande i helvetet och för att få himlens välsignelser? Hur många tror på mig bara för tillfälligt välbefinnande, utan att försöka vinna något i den kommande världen? När jag lät min vrede falla över människan och ryckte bort all den glädje och frid hon ursprungligen hade haft, började hon tveka. När jag lät helvetets kval komma över människan och tog tillbaka himlens välsignelser, förvandlades hennes skam till vrede. När människan bad mig att bota henne, brydde jag mig inte om henne och kände avsky för henne, och hon gav sig av bort från mig och sökte istället efter ondskefull läkekonst och häxkonsternas väg. När jag tog bort allt som människan hade krävt av mig, försvann alla spårlöst. Därför säger jag att människan tror på mig på grund av att jag ger för mycket nåd, och för att det finns alltför mycket att vinna.

Utdrag ur ”Vad vet du om tro?” i ”Ordet framträder i köttet

11. Vad ni har kommit att förstå idag, det må vara er kunskap om prövningar eller er kunskap om tron på Gud, står högre än för någon person historien igenom som inte fullkomnats. De saker ni förstår är vad ni kommer till att veta innan ni genomgår omgivningens prövningar, men er verkliga mognad är helt oförenlig med dem. Vad ni vet står högre än vad ni omsätter i handling. Även om ni säger att människor som tror på Gud skall älska Gud, och inte skall sträva efter välsignelser utan bara efter att tillgodose Guds vilja, så är det som manifesteras i era liv långt från detta, och har blivit väldigt befläckat. De flesta människor tror på Gud för fridens och andra förmåners skull. Om det inte är till din fördel så tror du inte på Gud, och om du inte kan ta emot Guds nådegåvor så surar du. Hur kan då vad du har sagt vara din sanna mognad? När det gäller oundvikliga familjeproblem såsom att barn blir sjuka, nära och kära hamnar på sjukhus, dålig skörd och förföljelse av familjemedlemmar, då är även dessa ofta förekommande vardagsproblem för mycket för dig. När sådana saker händer hamnar du i panik, du vet inte vad du skall göra – och för det mesta klagar du på Gud. Du klagar över att Guds ord lurade dig, att Guds verk var ett hån mot dig. Har ni inte sådana tankar? Tror du att sådana saker sällan händer bland er? Ni tillbringar varenda dag i livet bland sådana händelser. Ni skänker inte minsta tanke åt hur framgångsrik er tro på Gud är och hur ni ska följa Guds vilja. Er sanna mognad är för liten, ännu mindre än en liten kycklings. När ditt familjeföretag förlorar pengar klagar du på Gud, när du upptäcker att du befinner dig i en miljö utan Guds beskydd klagar du likväl på Gud, och du klagar till och med när en av dina kycklingar dör eller en gammal ko i båset blir sjuk. Du klagar när det är dags för din son att gifta sig men din familj saknar pengar, och du klagar också när kyrkans arbetare äter ett par måltider hemma hos dig men kyrkan inte ersätter dig eller ingen skickar dig några grönsaker. Du flödar över med klagomål, och ibland deltar du inte i sammankomster eller äter och dricker Guds ord på grund av detta, så att du ibland blir negativ under en längre tid. Ingenting som händer dig i dag har något att göra med dina framtidsutsikter eller ditt öde; dessa saker skulle också inträffa även om du inte trodde på Gud, men idag flyttar du över ansvaret för dem på Gud, och insisterar på att säga att Gud har eliminerat dig. Hur är det med din tro på Gud? Har du verkligen erbjudit ditt liv? Om ni drabbades av samma prövningar som Job skulle ingen bland er som följer Gud i dag kunna stå fast, utan ni skulle alla falla. Och det finns, rätt och slätt, en hel världs skillnad mellan er och Job. Om hälften av era tillgångar beslagtogs idag, skulle ni våga förneka Guds existens; om er son eller dotter togs från er, skulle ni springa längs gatorna och skrika över oförrätter; om ditt enda sätt att förtjäna ditt levebröd upphörde, skulle du försöka att ta upp det med Gud; du skulle fråga dig varför jag sade så många ord i början för att skrämma dig. Det finns inget ni inte vågar göra vid sådana tillfällen. Det visar att ni inte har fått några sanna insikter, och att ni inte har uppnått sann mognad. Således är era inre prövningar alltför stora, för ni vet för mycket, men vad ni verkligen förstår är inte ens en tusendel av vad ni är medvetna om. Stanna inte vid ren förståelse och kunskap; ni gör bäst i att se hur mycket ni verkligen kan omsätta i handling, hur mycket av den Helige Andes insikt och upplysning ni förtjänat genom att ni själva arbetat i ert anletes svett, och i hur många av era praktiker ni har förverkligat era föresatser. Du bör ta din mognad och dina handlingar på allvar. Försök inte att bara försöka följa någons manuskript i din tro på Gud – om du i slutändan kan vinna sanningen och livet beror på din egen strävan.

Utdrag ur ”Trosutövning (3)” i ”Ordet framträder i köttet

12. Du hoppas att din tro på Gud inte skall föra med sig några utmaningar eller vedermödor, eller det minsta besvär. Du eftersträvar alltid de ting som är värdelösa, och du fäster inget värde vid livet, utan sätter istället dina egna överdådiga tankar framför sanningen. Du är så värdelös! Du lever som en gris – vad är det för skillnad mellan dig och grisar och hundar? Är de som inte eftersträvar sanningen, och istället älskar köttet, inte alla fän? Är de där döda utan andar inte alla de vandrande liken? Hur många ord har talats bland er? Har bara lite verk gjorts bland er? Hur mycket har jag försörjt er med? Och varför har du då inte vunnit det? Vad har du att klaga på? Ligger det inte till så att du inte har vunnit något därför att du är alltför förälskad i köttet? Och är det inte för att dina tankar är alltför överdådiga? Är det inte för att du är alltför dum? Om du är oförmögen att vinna dessa välsignelser, kan du skylla på Gud för att han inte frälser dig? Det du eftersträvar är att kunna vinna frid efter att tro på Gud – att dina barn skall vara fria från sjukdom, att din man skall ha ett bra jobb, att din son skall hitta en bra hustru, att din dotter skall hitta en bra make, att dina oxar och hästar skall plöja marken bra, att det skall bli ett år med bra väder för dina grödor. Det är vad du söker. Din strävan är bara att leva i bekvämlighet, att inga olyckor skall drabba din familj, att vindarna skall blåsa förbi dig, att ditt ansikte skall vara oberört av sand, att din familjs grödor inte skall översvämmas, att du skall vara opåverkad av alla katastrofer, att leva i Guds omfamning, att leva i ett gemytligt bo. En ynkrygg som du, som alltid eftersträvar köttet – har du inget hjärta, har du ingen ande? Är du inte ett fä? Jag ger dig den sanna vägen utan att be om något i gengäld, men ändå strävar du inte. Är du en av dem som tror på Gud? Jag skänker det verkliga mänskliga livet till dig, ändå strävar du inte. Är du inte likadan som en gris eller en hund? Grisar eftersträvar inte människolivet, de strävar inte efter att bli rena, och de förstår inte vad livet är. Varje dag, efter att ha ätit sig mätta, sover de bara. Jag har gett dig den sanna vägen, ändå har du inte vunnit den: Du är tomhänt. Är du villig att fortsätta med detta liv, livet för en gris? Vad är det för mening med att sådana människor lever? Ditt liv är föraktligt och tarvligt, du lever i smuts och lössläppthet, och du eftersträvar inte några mål; är inte ditt liv det mest tarvliga av alla? Har du fräckheten att se på Gud? Om du fortsätter att erfara på detta sätt, kommer du då inte att uppnå ingenting? Den sanna vägen har getts åt dig, men om du till slut kan vinna den eller inte beror på din egen personliga strävan.

Utdrag ur ”Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom” i ”Ordet framträder i köttet

13. Närhelst slutmål nämns, behandlar ni det med särskilt allvar; ni är alla särskilt känsliga när det gäller denna fråga. Vissa människor kan inte vänta med att knäböja inför Gud för att få ett bra slutmål. Jag kan förstå er iver, som inte behöver uttryckas i ord. Ni vill absolut inte att ert kött ska drabbas av katastrof, och än mindre vill ni nedstiga till långvarigt straff i framtiden. Ni hoppas bara på att leva friare och lättare. Därför känner ni er särskilt ängsliga när slutmål nämns, och ni är djupt oroade att ni kan förolämpa Gud och bli föremål för den välförtjänta vedergällningen, om ni inte är tillräckligt uppmärksamma. Ni har inte tvekat att kompromissa med tanke på ert slutmål, och många av er som en gång var falska och nonchalanta har till och med plötsligt blivit särskilt milda och uppriktiga; er uppriktighet är rentav skrämmande. Hursomhelst har ni alla ”ärliga” hjärtan, och från början till slut har ni öppnat er för mig utan att dölja några av hemligheterna i ert hjärta, vare sig klander, svek eller hängivenhet. Allt som allt har ni mycket uppriktigt "bekänt" dessa väsentliga ting i era djupaste vrår för mig. Naturligtvis har jag aldrig undvikit sådana ting, eftersom de har blivit vardagliga för mig. Ni vill hellre hamna i eldhavet som ert slutmål än förlora ett enda hårstrå för att vinna Guds godkännande. Det är inte det att jag är alltför dogmatisk med er; det är att ert hängivna hjärta är särskilt bristfälligt i fråga om att hantera allt jag gör. Ni kanske inte förstår vad jag menar, så låt mig ge er en enkel förklaring: Vad ni behöver är inte sanningen och livet; det är inte principerna för hur ni ska uppföra er och det är framför allt inte mitt noggranna verk. Vad ni behöver är allt ni besitter i köttet: rikedom, status, familj, äktenskap och så vidare. Ni avfärdar fullständigt mina ord och mitt verk, så jag kan sammanfatta er tro med ett enda ord: halvhjärtad. Ni kommer att ta till alla medel för att uppnå de saker som ni är fullständigt hängivna, men jag har upptäckt att ni inte struntar i allt för frågor som rör er tro på Gud. Snarare är ni bara relativt lojala och relativt allvarliga. Det är därför som jag säger att de som saknar ett ytterst uppriktigt hjärta är misslyckade i sin tro på Gud. Tänk noga efter ‒ finns det många misslyckanden hos er?

Ni borde veta att framgång i tron på Gud uppnås på grund av människors egna handlingar; när människor inte lyckas utan istället misslyckas, är det på grund av deras egna handlingar, inte på grund av inverkan av andra faktorer. Jag tror att ni skulle göra vad som helst för att få något gjort som är svårare och innebär mer lidande än att tro på Gud, och att ni skulle ta det på mycket stort allvar. Ni skulle till och med vara ovilliga att göra några fel; dessa är de slags outtröttliga ansträngningar ni alla har infört i era egna liv. Ni är till och med kapabla att bedra mig i köttet under omständigheter i vilka ni inte skulle bedra någon i er egen familj. Det här är ert konsekventa beteende och den princip ni tillämpar i era liv. Odlar ni inte fortfarande en falsk bild för att bedra mig för ert slutmåls skull, och för att få ett vackert och lyckligt slutmål? Jag är medveten om att er hängivenhet och er uppriktighet bara är tillfälliga; är inte era ambitioner och det pris ni betalar endast till för nuet och inte för framtiden? Ni vill bara göra en sista ansträngning för att säkra ett vackert slutmål. Ert syfte är bara att idka byteshandel; det är inte för att ni inte ska stå i skuld till sanningen och det är verkligen inte för att återgälda mig för det pris jag har betalat. Kort sagt, ni vill bara använda er begåvning, men ni vill inte kämpa för det. Är inte detta er uppriktiga önskan? Ni får inte förklä er eller, än mindre, grubbla över ert slutmål till den grad att ni inte kan äta eller sova. Är det inte sant att ert slutmål kommer att ha bestämts till slut?

Utdrag ur ”Om slutmål” i ”Ordet framträder i köttet

14. Varje dag betraktas allas gärningar och tankar av honom och samtidigt förbereder de sin egen morgondag. Detta är en väg som alla levande måste vandra och som jag har förutbestämt åt alla. Ingen kan undgå detta och det görs inte några undantag för någon. Jag har talat oräkneliga ord, och dessutom har jag utfört en åtskillig mängd verk. Varje dag ser jag på när varje människa naturligt utför allt hon skall göra i enlighet med sin inneboende natur och hur det utvecklas. Omedvetet har många redan slagit in på ”rätt spår”, som jag har inrättat för alla slags människors uppenbarelse. Jag har redan placerat varje slags människa i olika miljöer, och på sin plats har var och en av dem uttryckt sina inneboende egenskaper. Det finns ingen som fjättrar dem, ingen som förför dem. De är fullständigt fria och det som de uttrycker kommer naturligt. Det finns bara en sak som håller dem i schack, och det är mina ord. Därför har ett antal personer motvilligt läst mina ord bara för att deras slut inte skall vara döden, men de har aldrig omsatt mina ord i praktiken. Å andra sidan tycker vissa personer att det är svårt att uthärda dagarna utan mina ord som vägleder och försörjer dem, så de håller givetvis alltid fast vid mina ord. Allteftersom tiden går, upptäcker de sedan människolivets hemlighet, mänsklighetens slutmål, och värdet av att vara människa. Mänskligheten är inte mer än så i mitt ords närvaro, och jag låter bara saker och ting ha sin gång. Jag gör ingenting som tvingar människor att leva med mina ord som grunden i deras tillvaro. Och de som ständigt saknar samvete eller värde i sin tillvaro iakttar så i stillhet vad som händer och kastar sedan djärvt undan mina ord och gör som de vill. De börjar trötta på sanningen och allt som kommer från mig. Dessutom är de trötta på att bo i mitt hus. Dessa personer vistas tillfälligt i mitt hus för sitt slutmåls skull och för att undkomma straff, även om de gör sin tjänst. Men deras avsikter förändras aldrig, inte heller deras handlingar. Detta sporrar än mer deras längtan efter välsignelser, efter en enda väg in i det rike där de sedan kan stanna kvar i all evighet, och till och med efter en väg in i den eviga himlen. Ju mer de längtar efter att min dag snart skall komma, desto mer anser de att sanningen har blivit ett hinder, en stötesten i deras väg. De kan knappt vänta på att få kliva in i riket för att för alltid njuta av himmelrikets välsignelser, utan att behöva sträva efter sanningen eller acceptera domen och tuktan, och framför allt, utan att behöva vistas på ett underdånigt sätt i mitt hus och göra som jag befaller. Dessa människor kommer inte in i mitt hus för att uppfylla ett hjärta som söker sanningen eller för att samarbeta med min förvaltning. De strävar bara efter att tillhöra dem som inte kommer att förgöras i nästa tidsålder. Därför har deras hjärtan aldrig lärt känna vad sanningen är eller hur man accepterar sanningen. Detta är orsaken till att sådana personer aldrig har praktiserat sanningen eller insett hur oerhört djupt deras fördärv är, och trots det har de vistats i mitt hus som ”tjänare” ända till slutet. De väntar ”tålmodigt” på min dags ankomst, och är outtröttliga medan de kastas hit och dit av det sätt mitt verk utförs. Oavsett hur stor deras ansträngningar är och vilket pris de har betalat, kommer ingen att inse att de har lidit för sanningen eller offrats för mig. I sina hjärtan längtar de efter att få se den dag då jag sätter punkt för den gamla tidsåldern, och de är dessutom angelägna att få veta hur stor min makt och auktoritet är. Det som de aldrig har skyndat sig att göra är att ändra sig och att sträva efter sanningen. De älskar det jag är trött på och de är trötta på det jag älskar. De längtar efter det jag hatar, men är samtidigt rädd att mista det jag avskyr. De lever i denna onda värld, men utan att någonsin hata den, och de är verkligt oroliga för att jag skall förstöra den. Deras avsikter är motstridiga: De är nöjda med den här världen som jag avskyr, men samtidigt längtar de efter att jag snart skall förstöra världen. På så sätt kommer de, innan de har avvikit från den sanna vägen, att besparas lidandet vid förstörelsen och förvandlas till herrar i nästa tidsålder. Detta beror på att de inte älskar sanningen och är trötta på alla som kommer från mig. De kanske kommer att bli ”lydiga människor” för en kort tid för att inte gå miste om välsignelserna, men deras mentalitet av att vara angelägna om välsignelse och deras rädsla för att förgöras och hamna i sjön som brinner av eld kan de aldrig dölja. Medan min dag närmar sig växer deras begär allt mer. Och ju större katastrof, desto mer hjälplösa gör den dem, då de inte vet var man skall börja för att glädja mig och undvika att gå miste om de välsignelser som de länge har efterlängtat. När min hand väl börjar sitt verk, är dessa personer ivriga att agera så att de kan fungera som förtrupp. De tänker bara på att välla fram till truppernas frontlinje, verkligt oroade över att jag inte kommer att se dem. De gör och säger vad de tror är rätt, utan att någonsin förstå att deras gärningar och handlingar aldrig har varit relevanta för sanningen, och de avbryter bara och stör mina planer. Fastän de kanske har gjort en stor ansträngning och kanske är uppriktiga i sin önskan och avsikt att uthärda vedermödor, har inte någonting av vad de gör med mig att göra, för jag har aldrig sett att deras gärningar har sitt ursprung i goda avsikter, än mindre har jag sett dem placera något på mitt altare. Sådana är deras gärningar inför mig under dessa många år.

Utdrag ur ”Ni borde överväga era gärningar” i ”Ordet framträder i köttet

15. Många av de som följer Gud är bara måna om hur de ska få välsignelser eller undvika olyckor. När det talas om Guds verk och förvaltning tystnar de och tappar intresset. De tror inte att vetskapen om sådana tröttsamma frågor kommer att berika deras liv eller vara till någon fördel, så även om de fått höra budskap om Guds förvaltning har de behandlat dem lättvindigt. Och de betraktar dem inte som något värdefullt att acceptera, tar än mindre emot dem som en del av sina liv. Sådana människor har ett mycket enkelt syfte med att följa Gud: att bli välsignade, och de är för lata för att vinnlägga sig om något som inte inbegriper det syftet. Att tro på Gud för att få välsignelser är det mest legitima målet för dem och själva värdet av deras tro. De är oberörda av allt som inte uppfyller det syftet. Så är fallet med de flesta som tror på Gud idag. Deras mål och motivation ter sig legitima, för samtidigt som de tror på Gud offrar de sig för Gud, hänger sig åt Gud och utför sin plikt. De ger avkall på sin ungdom, försakar familj och karriär och är till och med fullt engagerade hemifrån i flera år. På grund av sitt slutliga mål byter de intressen, förändrar sin livssyn och ändrar till och med riktning för sitt sökande, men syftet med sin tro på Gud kan de inte förändra. De skyndar omkring för att förvalta sina egna ideal. Det spelar ingen roll hur lång vägen är och hur många umbäranden och hinder de stöter på, de håller ändå fast vid sina avsikter och är aldrig rädda för döden. Vad är det för kraft som gör att de fortsätter vara så hängivna på det här sättet? Är det deras samvete? Är det deras stora och ädla personlighet? Är det deras föresatser att strida mot ondskans krafter till det bittra slutet? Är det deras tro som de vittnar om Gud med utan att söka vedergällning? Är det deras lojalitet som de är beredda att ge upp allting för i syfte att utföra Guds vilja? Eller är det deras anda av hängivenhet med vilken de alltid har försakat personliga slösaktiga krav? Att människor som aldrig har känt till Guds förvaltningsverk ger så mycket är helt enkelt ett förunderligt mirakel! Låt oss för ögonblicket inte resonera om hur mycket dessa människor har gett. Deras beteende är däremot väl värt en närmare analys. Kan det, förutom de fördelar som är så tätt förknippade med dem, finnas andra anledningar till att dessa människor som aldrig förstår Gud ger så mycket till honom? Här upptäcker vi ett hittills oidentifierat problem: Människans relation till Gud är av rent och skärt egenintresse. Det är en relation mellan mottagaren och givaren av välsignelser. Det är kort sagt som relationen mellan anställd och arbetsgivare. Den anställda arbetar endast för att få den ersättning som arbetsgivaren ger. I en sådan relation finns ingen tillgivenhet, bara en överenskommelse. Där finns ingen som älskar och blir älskad, endast välgörenhet och nåd, där finns ingen förståelse, endast resignation och bedrägeri, där finns ingen förtrolighet, endast en avgrund som inte kan överbryggas. När det går så långt, vem har förmågan att vända en sådan trend? Och hur många människor kan verkligen förstå hur hopplös den relationen har blivit? Jag tror inte att någon kan föreställa sig, när människor fördjupar sig i glädjen över att vara välsignade, hur pinsam och obehaglig en sådan relation till Gud är.

Utdrag ur ”Människan kan endast bli räddad under Guds förvaltning” i ”Ordet framträder i köttet

16. De flesta människors tro på Gud är i det väsentliga religiös övertygelse: De är oförmögna att älska Gud, och kan bara följa Gud som en robot, inte i stånd att verkligen längta efter Gud eller dyrka honom. De följer honom bara under tystnad. Många människor tror på Gud, men det är väldigt få som älskar Gud; de bara vördar Gud eftersom de fruktar katastrof, eller så beundrar de Gud eftersom han är stor och mäktig – men i deras vördnad och beundran finns ingen kärlek eller sann längtan. Bland sina erfarenheter söker de efter smådetaljer som har med sanningen att göra, eller efter några obetydliga mysterier. De flesta människor följer bara andra, de fiskar i grumliga vatten bara för att få välsignelser; de söker inte sanningen och lyder inte heller på riktigt Gud för att få Guds välsignelse. Livet för alla människors tro på Gud är meningslöst och utan värde, och i det finns deras personliga överväganden och strävanden; de tror inte på Gud för att älska Gud, utan för att bli välsignade. Många människor agerar som de vill, gör vad de vill, och tar aldrig hänsyn till Guds intressen, eller om vad de gör är i enlighet med Guds vilja. Sådana människor kan inte ens uppnå sann tro, än mindre kärlek till Gud.

Utdrag ur ”De som älskar Gud kommer för evigt att leva i hans ljus” i ”Ordet framträder i köttet

17. Det sorgligaste med människans tro på Gud är att hon står för sin egen förvaltning mitt i Guds verk och är obekymrad om Guds förvaltning. Människans största misslyckande består i hur hon, samtidigt som hon försöker underkasta sig Gud och tillbe honom, bygger upp sitt eget ideala slutmål och räknar ut hur hon ska erhålla den största välsignelsen och det bästa slutmålet. Även om människor inser hur beklagansvärda, avskyvärda och patetiska de är, hur många finns det som är redo att överge sina ideal och förhoppningar? Och vem har förmåga att hejda sig och sluta att bara tänka på sig själv? Gud behöver dem som kommer att samverka nära med honom och fullborda hans förvaltning. Han behöver dem som tänker ägna kropp och själ åt hans förvaltningsverk, i syfte att underkasta sig honom. Han har inget behov av människor som sträcker ut handen och tigger av honom varje dag, än mindre behöver han dem som skänker lite och sedan väntar på att bli återgäldade. Gud föraktar dem som ger ett litet bidrag och sedan vilar på lagrarna. Han hatar de kallt beräknande personer som ogillar hans förvaltningsverk och bara vill prata om att komma till himlen och få välsignelser. Han hyser en ännu större avsky för dem som drar nytta av den möjlighet som kommer ur hans verk med att frälsa mänskligheten. Det beror på att dessa människor aldrig har brytt sig om vad Gud vill åstadkomma och uppnå med sitt förvaltningsverk. De är bara engagerade i hur de kan använda den möjlighet som kommer av Guds verk för att få välsignelser. De är likgiltiga för Guds hjärta och helt upptagna av sin egen framtid och sitt eget öde. De som ogillar Guds förvaltningsverk och inte har det minsta intresse av hur Gud frälser mänskligheten och hans vilja gör alla som de behagar, oberoende av Guds förvaltningsverk. Deras beteende hyllas inte av Gud, godkänns inte av Gud, än mindre ses det med blida ögon av Gud.

Utdrag ur ”Människan kan endast bli räddad under Guds förvaltning” i ”Ordet framträder i köttet

18. Människors tänker ofta angående sina erfarenheter: Jag har gett upp min familj och min karriär för Guds skull, och vad har han gett mig? Jag måste räkna samman det och få det bekräftat – har jag fått några välsignelser nyligen? Jag har gett en massa under den här tiden, jag har sprungit och sprungit mitt lopp och jag har lidit mycket — men har Gud gett mig några löften i gengäld? Har han kommit ihåg mina goda gärningar? Vad ska mitt slut bli? Kan jag ta emot Guds välsignelser? … Alla människor gör ständigt och ofta sådana beräkningar i sitt hjärta och ställer krav på Gud som rymmer deras motivationer och ambitioner och kompromisser. Det vill säga, i sitt hjärta sätter människan oavbrutet Gud på prov, tänker oavbrutet ut planer om Gud, pläderar oupphörligt för sitt slutliga öde och försöker pressa fram ett uttalande från Gud för att se om Gud kan ge henne vad hon vill ha eller inte. Människan strävar efter Gud men samtidigt behandlar hon honom inte som Gud. Hon har alltid försökt att köpslå med Gud, oupphörligt ställt krav på honom och även pressat honom för varje steg och när hon fått ett finger har hon försökt ta hela handen. Samtidigt som människan försöker kohandla med Gud grälar hon också med honom, och det finns till och med människor som ofta, när de drabbas av prövningar eller hamnar i vissa situationer, blir veka, passiva och slappa i sitt arbete och fulla av klagomål över Gud. Ända sedan människan först började tro på Gud har hon betraktat Gud som ett ymnighetshorn, en schweizisk armékniv, och hon har betraktat sig själv som Guds största fordringsägare, som om det var hennes medfödda rätt och skyldighet att försöka få välsignelser och löften av Gud, medan det var Guds skyldighet att skydda och vårda människan och dra försorg om henne. Sådan är den grundl��ggande förståelsen av ”tro på Gud” hos alla dessa som tror på Gud, och deras djupaste förståelse av begreppet att tro på Gud. Från essensen i människans natur till hennes subjektiva strävan finns det ingenting som relaterar till gudsfruktan. Människans målsättning med att tro på Gud kunde omöjligt ha något att göra med tillbedjan av Gud. Det vill säga, människan har aldrig reflekterat över eller förstått att tro på Gud kräver gudsfruktan och tillbedjan av Gud. I ljuset av sådana förutsättningar är människans essens uppenbar. Och vad är denna essens? Den är att människans hjärta är illvilligt, det hyser svek och falskhet, det älskar inte rättvisa och rättfärdighet eller det som är positivt, och det är uselt och girigt. Människans hjärta kunde inte vara mer tillslutet för Gud; hon har inte gett det till Gud över huvud taget. Gud har aldrig sett människans verkliga hjärta och han har heller aldrig dyrkats av människan. Oavsett hur högt pris Gud betalar eller hur mycket arbete han utför eller hur mycket han drar försorg om människan, förblir hon blind för det och ytterst likgiltig. Människan har aldrig gett sitt hjärta till Gud, hon vill ta hand om sitt hjärta själv och fatta sina egna beslut —innebörden av det är att människan inte vill följa vägen av att frukta Gud och sky det onda eller att lyda Guds suveränitet och arrangemang, och inte heller vill hon tillbe Gud som Gud. Sådant är människans tillstånd i dag.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

19. Folk säger att Gud är en rättfärdig Gud, och att så länge människan följer honom ända till slutet, kommer han helt säkert att vara opartisk mot människan, för han är ytterst rättfärdig. Om människan följer honom ända till slutet, kunde han då kasta människan åt sidan? Jag är opartisk mot alla människor, och dömer alla människor med mitt rättfärdiga sinnelag, ändå finns det lämpliga villkor för de krav jag ställer på människan, och det jag kräver måste alla människor åstadkomma, oavsett vilka de är. Jag bryr mig inte om hur omfattande eller vördnadsvärda dina kvalifikationer är; jag bryr mig bara om huruvida du vandrar min väg, och huruvida du älskar och törstar efter sanningen eller inte. Om du saknar sanningen, och istället drar skam över mitt namn, och inte handlar efter min väg, utan bara följer utan omsorg eller omtanke, då kommer jag vid den tiden att slå ner dig och straffa dig för din ondska, och vad kommer du att ha att säga då? Kommer du att kunna säga att Gud inte är rättfärdig? Om du har rättat dig efter de ord jag har talat, då är du idag den sorts person som jag godkänner. Du säger att du alltid har lidit medan du följt Gud, att du har följt honom i vått och torrt, och har delat de goda tiderna och de dåliga med honom, men du har inte levt ut de ord som Gud har talat; du önskar bara att ränna omkring för Gud och och utge dig själv för Gud varje dag, och har aldrig tänkt på att leva ut ett meningsfullt liv. Du säger också: ”Jag tror i varje fall att Gud är rättfärdig. Jag har lidit för honom, flängt omkring för honom, och hängivit mig själv åt honom, och jag har arbetat hårt trots att jag inte fått något erkännande; han kommer säkerligen att minnas mig.” Det är sant att Gud är rättfärdig, men denna rättfärdighet är obefläckad av alla orenheter: Den innehåller ingen mänsklig vilja, och den är inte befläckad av köttet, eller mänskliga transaktioner. Alla som är upproriska och motsatta, och inte följer hans väg, kommer att straffas; ingen blir förlåten och ingen skonas!

Utdrag ur ”Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom” i ”Ordet framträder i köttet

20. Eftersom det alltid finns nya framsteg i Guds verk, finns det därmed nytt verk, och därför finns det också föråldrat och gammalt verk. Dessa gamla och nya verk är inte motsatta, utan kompletterande; varje steg följer på det förra. Eftersom det finns nytt verk, måste de gamla sakerna förstås elimineras. Till exempel har en del av människans sedan länge etablerade sedvänjor och vanemässiga ordspråk, i kombination med människans mångåriga erfarenhet och läror, bildat en rad olika föreställningar i människans sinne. Ännu mer gynnsam för människans bildande av sådana föreställningar är att Gud ännu inte har fullständigt avslöjat sitt sanna ansikte och inneboende sinnelag för människan, tillsammans med den mångåriga spridningen av forna tiders traditionella teorier. Man kan med rätta säga att olika föreställningars påverkan under loppet av människans tro på Gud har lett till det ständiga bildandet och utvecklandet av kunskap hos människan, genom vilken hon bär på alla slags föreställningar om Gud ‒ med följden att många religiösa människor som tjänar Gud har blivit hans fiender. Ju starkare folkets religiösa föreställningar är, desto mer motsätter de sig därför Gud, och desto mer är de fiender till Gud. Guds verk är alltid nytt och aldrig gammalt, och det bildar aldrig dogmer utan förändras och förnyas istället ständigt i större eller mindre utsträckning. Detta verk är ett uttryck för det inneboende sinnelaget hos Gud själv. Det är också den inneboende principen för Guds verk, och ett av de medel med vilka Gud åstadkommer sin förvaltning. Om Gud inte verkade på det här sättet, skulle människan inte förändras eller kunna känna Gud och Satan skulle inte besegras. I hans verk sker det därför ständigt förändringar som framstår som oregelbundna, men som faktiskt är återkommande. Det sätt på vilket människan tror på Gud är däremot helt annorlunda. Hon klamrar sig fast vid gamla välbekanta dogmer och system, och ju äldre de är desto mer tilltalande är de för henne. Hur kan människans dåraktiga sinne, ett sinne som är lika omedgörligt som sten, acceptera så många ofattbara nya verk och ord från Gud? Människan avskyr den Gud som alltid är ny och aldrig gammal; hon tycker bara om den föråldrade gamla Gud som är vithårig och orörlig. Eftersom Gud och människan har sina egna preferenser har människan därmed blivit Guds fiende. Många av dessa motsägelser existerar ännu i dag, i en tid då Gud har gjort nya verk i nästan sex tusen år. Därför är de bortom räddning. Kanske beror det på människans envishet, eller på att Guds administrativa förordningar är okränkbara för varje människa, men dessa präster klamrar sig fortfarande fast vid mögliga gamla böcker och papper, medan Gud fortsätter med sitt ofullbordade förvaltningsverk som om han inte hade någon vid sin sida. Trots att dessa motsägelser gör Gud och människa till fiender, och till och med är oförsonliga, tar Gud ingen hänsyn till dem, som om de existerade ‒ och ändå inte. Människan håller däremot fortfarande fast vid sina åsikter och föreställningar, och släpper aldrig taget om dem. Men en sak är uppenbar: Trots att människan inte avviker från sin ståndpunkt, är Guds fötter hela tiden i rörelse och han ändrar hela tiden sin ståndpunkt utifrån situationen, och i slutändan är det människan som kommer att besegras utan strid. Under tiden är Gud den största fienden till de motståndare som har besegrats, och han är också en förkämpe för de människor som har besegrats och de som ännu inte har besegrats. Vem kan tävla med Gud och segra? Människans föreställningar verkar komma från Gud, eftersom många av dem uppstod i kölvattnet av Guds verk. Men Gud förlåter inte människan på grund av detta, och dessutom överöser han inte människan med beröm för att hon producerar parti efter parti med produkter ”för Gud”, som är utanför Guds verk. Han känner istället en oerhörd vämjelse inför människans föreställningar och gamla fromma trosuppfattningar, och han bortser till och med från den dag då dessa föreställningar först uppstod. Han accepterar över huvud taget inte att dessa föreställningar skulle ha orsakats av hans verk, för människans föreställningar sprids av människan; deras källa är människans tankar och sinne, och den är inte Gud, utan Satan. Guds avsikt har hela tiden varit att hans verk ska vara nytt och levande, inte gammalt och dött, och det han får människan att hålla fast vid varierar med tidsåldern och skedet, och det är inte evigt och oföränderligt. Det beror på att han är en Gud som får människan att leva och vara ny, snarare än en djävul som får människor att dö och bli gamla. Förstår ni fortfarande inte detta? Du har föreställningar om Gud och är oförmögen att släppa taget om dem eftersom du är trångsynt. Det beror inte på att det är för lite tanke bakom Guds verk, eller på att Guds verk är omänskligt, och det beror inte heller på att Gud hela tiden är försumlig med sina plikter. Att du inte kan släppa taget om dina föreställningar beror på att du brister för mycket i lydnad, och på att du inte har den minsta likhet med en av Gud skapad varelse, och det beror inte på att Gud gör det svårt för dig. Allt detta har orsakats av dig, och har inget samband med Gud; allt lidande och all motgång orsakas av människan. Guds avsikter är alltid goda! Han vill inte få dig att fabricera föreställningar, utan önskar att du förändras och förnyas vartefter tidsåldrarna går. Men du kan inte skilja krita från ost och sysslar ständigt med att inspektera eller analysera. Det är inte så att Gud gör det svårt för dig, utan du saknar vördnad för Gud, och din olydnad är alltför stor. En liten varelse vågar ta en obetydlig del av det som tidigare gavs av Gud, och vänder och vrider på den för att angripa Gud ‒ är inte det människans olydnad? Man kan med rätta säga att människan är ytterst okvalificerad att uttrycka sina åsikter inför Gud, än mindre är hon kvalificerad att tänka ut vilka värdelösa, usla och kassa motton som helst som hon känner för ‒ för att inte tala om de där ruttna föreställningarna. Är de inte ännu mer värdelösa?

Utdrag ur ”Endast de som känner till Guds verk i dag kan tjäna Gud” i ”Ordet framträder i köttet

21. Guds verk fortsätter att framskrida, och fastän syftet med hans verk är oföränderligt, förändras hela tiden de sätt han verkar på, och därmed också de som följer Gud. Ju mer Guds verk, desto mer grundligt kommer människan att känna Gud, och människans sinnelag förändras därmed tillsammans med hans verk. Men det är på grund av att Guds verk ständigt förändras som de som inte känner till den Helige Andes verk och de befängda personer som inte känner sanningen har blivit motståndare till Gud. Gud verk överensstämmer aldrig med människans föreställningar, för hans verk är alltid nytt och aldrig gammalt. Han upprepar aldrig ett gammalt verk utan skyndar snarare vidare med verk som aldrig tidigare utförts. Eftersom Gud inte upprepar sitt verk och människan undantagslöst bedömer Guds verk av idag utifrån hans verk i det förflutna, är det ytterst svårt för Gud att utföra varje steg i den nya tidsålderns verk. Människan lägger ut alltför många hinder! Människans tänkande är alltför inskränkt! Ingen människa känner Guds verk, men alla definierar de sådant verk. Långt från Gud förlorar människan liv, sanning och Guds välsignelser, men människan accepterar varken liv eller sanning, än mindre de större välsignelser som Gud skänker till mänskligheten. Alla människor vill vinna Gud men kan ändå inte tolerera några förändringar i Guds verk. De som inte accepterar Guds nya verk tror att Gud är oföränderlig, och att Guds verk för alltid står stilla. Enligt deras övertygelse är allt som behövs för att få evig frälsning från Gud att hålla lagen, och så länge de ångrar sig och bekänner sina synder kommer Guds hjärta alltid att vara tillfredsställt. De är av åsikten att Gud bara kan vara Guden enligt lagen och Guden som spikades fast på korset för människan; de anser också att Gud inte borde och inte kan gå utöver Bibeln. Det är just dessa åsikter som har fjättrat dem ordentligt vid den gamla lagen och hållit dem fångna genom hårda regler. Ännu fler anser att oavsett vilket nytt verk Gud utför, måste det styrkas av profetior, och att i varje skede av ett sådant verk måste också alla de som följer honom med ett sant hjärta få se uppenbarelser, annars kan inte detta verk komma från Gud. Det är redan svårt för människan att lära känna Gud. När detta läggs till människans absurda hjärta och hennes upproriska natur, självhärlighet och inbilskhet, då är det desto svårare för människan att acceptera Guds nya verk. Människan varken studerar Guds nya verk med omsorg eller accepterar det med ödmjukhet; människan antar istället en föraktfull attityd och inväntar Guds uppenbarelser och vägledning. Är inte detta beteendet hos en människa som gör uppror mot och motsätter sig Gud? Hur kan sådana personer få Guds godkännande?

Utdrag ur ”Hur kan människan som har definierat Gud i sina föreställningar få uppenbarelser av Gud?” i ”Ordet framträder i köttet

22. Om ni använder er av föreställningar för att rita upp och avgränsa Gud, som om Gud var en oföränderlig lerstaty, och om ni begränsar Gud till Bibeln och binder honom till ett begränsat område av verk, då bevisar det att ni har fördömt Gud. I sina hjärtan göt judarna på Gamla testamentets tid nämligen Gud i en avguds form, som om Gud endast kunde kallas Messias och som om endast han som kallades Messias var Gud. Och eftersom de tjänade och tillbad Gud som om han var en (livlös) lerstaty spikade de fast den tidens Jesus på korset och dömde honom till döden — de dömde den oskyldige Jesus till döden. Gud hade inte begått något brott, och ändå skonade människan inte Gud, utan dömde honom orubbligt till döden. Följaktligen korsfästes Jesus. Människan tror alltid att God är oföränderlig och definierar honom enligt Bibeln, som om människan har sett igenom Guds förvaltning, som om allt Gud gör är i människans händer. Folk är extremt löjliga, de besitter en enorm arrogans och har alla en svaghet för svulstig vältalighet. Oberoende av hur stor din kunskap om Gud är, hävdar jag fortfarande att du inte känner Gud, att det inte finns någon som starkare motsätter sig Gud, och att du fördömer Gud eftersom du är fullständigt oförmögen att lyda Guds verk och följa den väg som leder till att du fullkomnas av Gud. Varför är Gud aldrig nöjd med människans handlingar? För att människan inte känner Gud, för att hon har så många föreställningar och för att hon, i stället för att foga sig efter verkligheten, hämtar all sin kunskap från samma stela och oflexibla källa. När Gud idag kom till jorden blev han därför än en gång uppspikad på korset av människan.

Utdrag ur ”De onda måste bli bestraffade” i ”Ordet framträder i köttet

23. Det största problemet med människan är att hon bara älskar ting som hon inte kan se eller röra vid, ting som är i högsta grad mystiska och förunderliga, och som är omöjliga för människan att föreställa sig och ouppnåeliga för vanliga dödliga. Ju mer orealistiska dessa ting är, desto mer analyseras de av människan, som till och med strävar efter dem, utan att tänka på något annat, och försöker vinna dem. Ju mer orealistiska de är, desto noggrannare rannsakar och analyserar människan dem, och går till och med så långt att hon gör sina egna uttömmande idéer om dem. Ju mer realistiska saker och ting är, däremot, desto lättare avfärdar människan dem; hon ser helt enkelt ner på dem och visar till och med förakt mot dem. Är inte det här precis er attityd gentemot det realistiska verk jag gör i dag? Ju mer realistiska sådana saker och ting är, desto mer fördomsfulla är ni mot dem. Ni undvarar ingen tid för att undersöka dem utan ignorerar dem bara, ni ser ner på dessa realistiska, lättfattliga krav och hyser till och med flera föreställningar om denna Gud som är i högsta grad verklig, och är helt enkelt oförmögna att acceptera att han är verklig och normal. Tror du på så sätt inte mitt i oklarhet? Du har en orubblig tro på förflutna tiders vaga Gud och inget intresse för dagens verkliga Gud. Beror inte detta på att gårdagens Gud och dagens Gud är från två olika eror? Beror det inte också på att gårdagens Gud är himlens upphöjda Gud, medan dagens Gud är en pytteliten man på jorden? Är det inte, dessutom, för att den Gud som tillbes av människan är det som skapats av hennes uppfattningar, medan dagens Gud är ett verkligt kött skapat på jorden? När allt är sagt och gjort, är det inte för att dagens Gud är för verklig som människan inte strävar efter honom? För det som dagens Gud kräver av människan är just det som människan är mest ovillig att göra, och som får henne att skämmas. Gör inte detta saker och ting svåra för människan? Blottlägger inte detta hennes ärr? På det här sättet blir många av dem som inte följer verkligheten den inkarnerade Gudens fiender, antikrister. Är inte det här ett uppenbart faktum?

Utdrag ur ”Endast de som känner Gud och hans verk kan tillfredsställa Gud” i ”Ordet framträder i köttet

24. Alla som inte tror på den inkarnerade Guden – det vill säga alla som inte tror på den synlige Gudens verk och tal och inte tror på den synlige Guden utan istället tillber den osynlige Guden i himlen – har inte Gud i sitt hjärta. Det är människor som är olydiga mot och motsätter sig Gud. Sådana personer saknar mänsklighet och förnuft, för att inte säga sanning. Dessa människor kan ännu mindre tro på den synlige och påtaglige Guden, utan den osynlige och opåtaglige Guden är den mest trovärdige och även den som gläder deras hjärtan mest. Det de söker är inte verklighetens sanning, inte heller livets sanna väsen, än mindre Guds avsikter; snarare är de ute efter spänning. Vad det än är som låter dem uppnå sina egna önskningar så är det utan tvivel sådant de tror på och strävar efter. De tror på Gud endast för att tillfredsställa sina egna önskningar, inte för att söka sanningen. Är inte dessa människor ogärningsmän? De är extremt självmedvetna och de tror inte att Gud i himlen ska tillintetgöra dem, dessa ”goda människor”. Istället tror de att Gud ska låta dem finnas kvar och dessutom belöna dem rikligt, för de har gjort mycket för Gud och visat en stor ”lojalitet” mot honom. Om de eftersträvade den synlige Guden skulle de genast börja strida mot Gud eller bli alldeles rasande så snart deras önskningar gick om intet. Det är usla människor som är ute efter att tillfredsställa sina egna önskningar, det är inte människor med integritet som söker sanningen. Sådana människor är de så kallade onda människorna som följer Kristus. Dessa människor som inte söker sanningen kan inte tro på sanningen. De är desto mer oförmögna att uppfatta mänsklighetens framtida slut, för de tror inte på något av den synlige Gudens verk eller tal och de kan inte tro på mänsklighetens framtida slutmål. Så även om de följer den synlige Guden fortsätter de att göra ont och varken söker sanningen eller praktiserar den sanning som jag kräver. De personer som inte tror att de kommer att tillintetgöras är tvärtom de individer som kommer att tillintetgöras. De tror alla att de är så smarta, och de tror att det är de som praktiserar sanningen. De anser att deras onda beteende är sanningen och värnar därigenom om det. Dessa onda människor är mycket självsäkra; de tar sanningen för en dogm och tar sina onda handlingar för en sanning, och i slutänden kan de bara skörda vad de har sått. Ju mer självmedvetna människor är och ju mer galet arroganta de är, desto mer oförmögna är de att vinna sanningen, och ju mer de tror på den himmelske Guden, desto mer motsätter de sig Gud. Det är de människorna som kommer att bli bestraffade.

Utdrag ur ”Gud och människan ska träda in i vila tillsammans” i ”Ordet framträder i köttet

25. Många människor håller upp Guds ord för att läsa dem varje dag, också till den grad att de noggrant memorerar alla klassiska stycken som sina käraste ägodelar, och dessutom predikar Guds ord överallt, och försörjer och bistår andra genom hans ord. De menar att göra detta är att vittna om Gud, att vittna om hans ord; att göra detta är att följa Guds väg; de anser att göra detta är att leva efter Guds ord, att göra detta är att ha med hans ord i deras faktiska liv, att när de gör detta kommer de att kunna ta emot Guds lovord, och bli räddade och fulländade. Men inte ens när de predikar Guds ord, följer de någonsin Guds ord i praktiken, eller försöker anpassa sig själva till det som avslöjas i Guds ord. Istället använder de Guds ord för att med knep vinna andras beundran och förtroende, för att träda in i sin egen förvaltning, och för att förskingra och stjäla Guds ära. De hoppas förgäves kunna utnyttja möjligheten som spridandet av Guds ord erbjuder för att tilldelas Guds verkande och hans lovord. Så många år har gått, men dessa människor har inte bara varit oförmögna att förtjäna Guds lovord i processen att predika Guds ord, och de har inte bara varit oförmögna att upptäcka vilken väg de bör följa när de bära vittnesbörd om Guds ord, och de har inte bara låtit bli att hjälpa eller förse sig själva när de förser och hjälper andra genom Guds ord, och de har inte bara varit oförmögna att lära känna Gud eller att väcka äkta vördnad för Gud inom sig när de göra alla dessa saker; utan deras missuppfattningar om Gud har tvärtom växt sig allt djupare, deras misstro mot honom allt allvarligare, och deras fantasier om honom än mer överdrivna. Försedda och vägledda av sina teorier om Guds ord, verkar de vara helt i sitt element, som om de tillämpar sina färdigheter med obesvärad lätthet, som om de har hittat sin mening med livet, sitt uppdrag, och som om de har fått nytt liv och räddats, som om de, med Guds ord läckert rullande från tungan i recitation, har fått tillgång till sanningen, har greppat Guds avsikter, och upptäckt vägen till att känna Gud, som om de ofta hamnar ansikte mot ansikte med Gud när de predikar Guds ord. Dessutom blir de ofta ”rörda” till gråtanfall, och, ofta ledda av ”Gud” i Guds ord, verkar oavbrutet greppa efter hans uppriktiga omtänksamhet och vänliga avsikt, och samtidigt verkar de ha greppat Guds frälsning av människan och hans förvaltning, ha lärt känna hans väsen, och ha förstått hans rättfärdiga sinnelag. Baserat på denna grundval, tycks de tro på Guds existens i ännu högre grad, bli än mer medvetna om Hans upphöjdhet, och än djupare känna hans storhet och överjordiskhet. Stöpt i ytliga kunskaper om Guds ord, verkar det som om deras tro har vuxit, deras beslutsamhet att uthärda lidande har stärkts och deras kunskap om Gud har fördjupats. De vet inte att, tills de faktiskt upplever Guds ord, kommer all deras kunskap om Gud och deras idéer om honom från deras egen ivriga fantasi och förmodan. Deras tro skulle inte bestå någon form av prov från Gud, deras så kallade andlighet och mognad skulle helt enkelt inte bestå Guds prövning eller granskning, deras beslutsamhet är bara ett slott byggt på lös sand och deras så kallade kunskap om Gud är inte mer än ett fantasifoster. Faktum är att dessa människor, som har lagt ner stor ansträngning på Guds ord, aldrig ens har förstått vad verklig tro är, vad verklig underkastelse är, vad verklig omsorg är, eller vad verklig kunskap om Gud är. De tar teori, fantasi, kunskap, gåva, traditioner, vidskepelse och till och med människans moraliska värden, och gör dem till ”investeringskapital” och ”militära vapen” med syftet att tro på Gud och sträva efter honom, och gör dem till och med till grundvalen för deras tro på Gud och deras strävan efter honom. På samma gång tar de också detta kapital och denna arsenal och gör dem till en magisk talisman med syftet att lära känna Gud, och att möta upp och kämpa mot Guds granskning, prövning, tuktan och dom. I slutändan består det de samlar fortfarande inte av något annat än slutsatser om Gud som är genomsyrade av religiösa konnotationer, av feodal vidskepelse och av allt som är romantiskt, groteskt och gåtfullt, och deras sätt att känna och definiera Gud är gjutet i samma form som det hos människor som bara tror på himlen där ovan eller på den gamle mannen i himlen, medan Guds verklighet, hans väsen, hans sinnelag, hans ägodelar och så vidare ‒ allt som har att göra med Gud själv ‒ är saker som deras vetskap har misslyckats att greppa, är helt irrelevant för och till och med är motpol till. Även om de lever under Guds ords försörjning och näring, är de på så vis ändå inte förmögna att verkligen beträda vägen att frukta Gud och undvika det onda. Den verkliga orsaken till detta är att de aldrig har bekantat sig med Gud, och inte heller någonsin har haft äkta kontakt eller gemenskap med honom, och det är omöjligt för dem att nå fram till ömsesidig förståelse med Gud, eller att inom sig väcka äkta tro på, strävan efter, eller tillbedjan av Gud. Att de skulle betrakta Guds ord så, att de skulle betrakta Gud så ‒ detta perspektiv och denna attityd har dömt dem att återvända tomhänta från sina ansträngningar, har dömt dem att aldrig i all evighet kunna beträda den väg som innebär att frukta Gud och undvika det onda. Det mål de strävar efter, och den riktning de går, är ett uttryck för att de är Guds fiender i all evighet, och att de i all evighet aldrig kommer att kunna ta emot frälsning.

Utdrag ur ”Att känna Gud är vägen till att frukta Gud och undvika det onda” i ”Ordet framträder i köttet”

26. Jag framträder för er i era liv men ni är aldrig medvetna om det och ni känner inte ens igen mig. Nästan hälften av de ord jag säger är domsord över er, och hälften av dem har verkan så att ni allesamman ”drivs till vanvett”. Den återstående hälften är ord som ska lära er om livet och hur ni ska uppföra er, men det är som om de inte existerar för er. Det är som om ni lyssnar till lekande barn som pratar — ni ler alltid lite i mjugg och sedan händer ingenting. Ni har aldrig bekymrat er över dessa saker; ni har alltid iakttagit mina handlingar av ren nyfikenhet, så nu har ni fallit ner i mörkret och kan inte se ljuset – ni gråter ömkligt i mörkret. Vad jag vill ha är er lydnad, er villkorslösa lydnad, och dessutom kräver jag att ni ska vara fullständigt säkra på allt jag säger. Ni ska inte ha en försumlig inställning och ni ska särskilt inte handskas selektivt med mina ord — det behöver knappast sägas att ni alltid har varit likgiltiga i fråga om mina ord och mitt verk. Mitt arbete pågår mitt ibland er och jag har skänkt er mycket av mina ord, men om ni nonchalerar mig på det här viset kan jag helt enkelt ge bort det som ni inte har vunnit och omsatt i praktiken till hedniska familjer. Vad i skapelsen är inte i mina händer? De flesta av er har uppnått ”mogen ålderdom” och ni har inte energi att ta emot den här sortens verk som jag utför. Ni är som en Han Hao-fågel[f], som av lättja nätt och jämnt hankar sig fram, och ni har aldrig tagit mina ord på allvar. De unga är extremt fåfänga och måttlösa och de bryr sig ännu mindre om mitt verk. De har ingen lust att njuta av delikatesserna vid min festmåltid – de är som en liten fågel som har flugit ut ur sin bur för att ge sig iväg långt bort. Hur kan den här sortens unga och gamla människor vara användbara för mig?

Utdrag ur ”Ord till de unga och gamla” i ”Ordet framträder i köttet”

27. Era många år av handlingar före mig har gett mig det svar jag tidigare aldrig har fått. Och frågan till detta svar är: ”Vilken är människans inställning till sanningen och den sanne Guden?” De ansträngningar jag har utgjutit över människan visar på min substans att älska människan, och människans handlingar och gärningar i min närvaro har också visat på människans substans, att hon avskyr sanningen och motsätter sig mig. Jag är ständigt orolig för alla som har följt mig, men de som följer mig kan inte i något läge ta emot mina ord; de är helt oförmögna att acceptera ens de förslag som kommer från mig. Detta är det som gör mig mest ledsen. Ingen kan någonsin förstå mig och dessutom kan ingen acceptera mig, trots att min inställning är uppriktig och mina ord är vänliga. Alla gör det arbete jag har anförtrott dem utifrån sina egna ursprungliga avsikter; de söker inte efter mina avsikter, än mindre frågar de efter mina krav. De hävdar fortfarande att de tjänar mig lojalt, medan de gör uppror mot mig. Många tror att sanningar som är oacceptabla för dem, eller som de inte praktisera, inte är sanningar. För sådana människor blir mina sanningar något att förneka och kasta åt sidan. Då blir jag, på en och samma gång, någon som av människan erkänns som Gud enbart i ord, och dessutom någon som betraktas som en främling, som inte är sanningen, vägen eller livet. Ingen känner till den här sanningen: Mina ord utgör den evigt oföränderliga sanningen. Jag är människans livförsörjning och mänsklighetens enda vägvisare. Mina ords värde och mening avgörs inte av huruvida de erkänns eller godkänns av mänskligheten, utan av substansen i själva orden. Även om inte en enda människa på denna jord kan ta emot mina ord, är mina ords värde och deras hjälp till mänskligheten ovärderliga för varje människa. Därför, inför de många människor som gör uppror mot, tillbakavisar eller är fullständigt föraktfulla mot mina ord, är min hållning endast denna: Låt tid och fakta vara mitt vittne och visa att mina ord är sanningen, vägen och livet. Låt dem visa att allt jag har sagt är rätt, och utgör det som människan bör förses med och, dessutom, som människan bör acceptera. Jag kommer att låta alla som följer mig få veta detta faktum: De som inte helt och hållet kan acceptera mina ord, de som inte kan praktisera mina ord, de som inte kan hitta ett syfte i mina ord, och de som inte kan ta emot frälsningen på grund av mina ord, är de som har fördömts av mina ord och som, dessutom, har gått miste om min frälsning, och min käpp skall aldrig avvika från dem.

Utdrag ur ”Ni borde överväga era gärningar” i ”Ordet framträder i köttet”

28. Ni har följt mig under alla dessa år, men ni har inte gett mig ett uns lojalitet. Ni har snarast kretsat omkring de människor ni älskar och de ting som behagar er, till en sådan grad att ni håller dem nära era hjärtan och aldrig någonsin, någonstans, överger dem. När ni är angelägna eller passionerade över någon enda sak som ni älskar, sker det alltid vid ett tillfälle då ni följer mig eller till och med när lyssnar till mina ord. Därför säger jag er, ni använder den lojalitet som jag kräver av er till att istället vara lojala mot och värna om föremålen för er tillgivenhet. Fastän ni kan offra ett eller annat för mig, motsvarar det inte ert allt och det visar inte att det är mig ni verkligen är lojala mot. Ni engagerar er i de förbindelser som ni är passionerade över. Några är lojala mot söner och döttrar, andra mot makar, fruar, rikedomar, arbete, överordnade, status eller kvinnor. Det som ni är lojala mot har ni aldrig känt er trötta eller irriterade på; ni har snarare alltmer längtat efter att ha större kvantitet och kvalitet av de ting som ni är lojala mot, och ni har aldrig förtvivlat. Mig och mina ord knuffar ni alltid ned på sista plats när de gäller de ting som ni är passionerade över. Och ni har inget annat val än att placera dem sist; några lämnar till och med sistaplatsen tom för något som de kan vara lojala mot som de ännu inte har upptäckt. De har aldrig haft något av mig i sina hjärtan. Ni kanske tycker att jag begär för mycket av er eller anklagar er felaktigt, men har ni någonsin tänkt på att ni inte vid något tillfälle har varit lojala mot mig när ni glatt tillbringar tid med er familj? Smärtar det inte er, i tider som dessa? När era hjärtan är fulla av glädje och tar emot lönen för era ansträngningar, känner ni inte er nedslagna över att ni inte har försett er med tillräcklig sanning? När har ni gråtit över att ni inte har fått mitt godkännande? Ni grubblar över och gör stora kraftansträngningar för era söner och döttrar, men är ändå inte nöjda, ni tror att ni inte har varit tillräckligt ihärdiga gentemot dem, att ni inte har lagt ner all er kraft. Men gentemot mig har ni alltid varit försumliga och oengagerade, och bara hållit fast vid mig i minnet och inte varit uthålliga i era hjärtan. Min tillgivenhet och mina ansträngningar passerar alltid er omärkt förbi och ni har aldrig ens försökt förstå. Ni ägnar er åt en stunds eftertanke och tror att det skall räcka. Den här sortens ”lojalitet” är inte den jag har längtat efter, utan den som länge har varit en styggelse för mig.

Utdrag ur ”Mot vem är du lojal?” i ”Ordet framträder i köttet”

29. Om jag nu skulle placera olika sorters skatter framför er och be er att välja fritt, skulle de flesta av er ‒ om ni visste att[a] jag inte skulle fördöma er ‒ välja rikedomarna och överge sanningen. De bättre bland er skulle avstå från rikedomarna och motvilligt välja sanningen, medan de i mitten skulle ta rikedomarna i ena handen och sanningen i den andra. Skulle då inte ert rätta ansikte bli uppenbart? I valet mellan sanningen och vadhelst ni är lojala mot, kommer ni alla att göra ett sådan val och er inställning kommer att bestå. Är det inte så? Finns det inte många bland er som pendlar mellan rätt och fel? I kampen mellan positivt och negativt, svart och vitt, är ni säkert medvetna om de val ni gjorde mellan familj och Gud, barn och Gud, fred och splittring, rikedom och fattigdom, status och vanlighet, mellan att bli stöttad och övergiven, och så vidare. I valet mellan en fridfull och en brusten familj väljer ni den förra, och det utan tvekan; mellan rikedomar och plikt väljer ni också det förra, då ni till och med saknar viljan att lämna ondskans väg[g]; mellan överflöd och fattigdom väljer ni det förra; mellan söner, döttrar, fruar, makar och mig väljer ni de förra; och mellan föreställning och sanning väljer ni åter igen det förra. Inför alla slags onda gärningar från er sida har jag bokstavligen förlorat mitt förtroende för er. Jag är alldeles förbluffad över att era hjärtan är så motvilliga mot att mjukas upp. Många års engagemang och ansträngning har uppenbarligen bara lett till min uppgivenhet och er misströstan om mig. Trots det växer mitt hopp om er för varje dag som går, för min dag har redan utförligt framställts för var och en. Trots det fortsätter ni att söka efter det som hör till mörkret och ondskan, och ni vägrar att släppa greppet. Vad kommer så att bli resultatet för er? Har ni noga övervägt detta någon gång? Om ni ombads att välja igen, vilken ståndpunkt skulle ni då ha? Skulle det fortfarande vara det förra? Skulle det som ni ger mig fortfarande vara besvikelse och hopplös sorg? Skulle era hjärtan fortfarande utgöra er enda rest av värme? Skulle ni fortfarande vara ovetande om vad ni skall göra för att trösta mitt hjärta?

Utdrag ur ”Mot vem är du lojal?” i ”Ordet framträder i köttet”

30. Jag döljer mig själv när människorna är upptagna och uppenbarar mig på deras lediga tid. Mänskligheten föreställer sig att jag är allvetande och den Gud själv som bifaller alla böner. Därför kommer de flesta bara inför mig för att söka Guds hjälp, inte på grund av en längtan att lära känna mig. När människor kämpar mot sjukdomar vädjar de enträget om min hjälp. När de drabbas av motgångar anförtror de mig med all sin kraft sina svårigheter för att bli befriade från sitt lidande. Men inte en enda människa har kunnat älska mig även när hon inte har haft några bekymmer. Inte en enda människa har sträckt ut en hand i tider av frid och lycka så att jag kunnat ta del av hennes glädje. När hennes lilla familj är lycklig och välmående slänger hon snabbt undan mig eller slår igen dörren framför mig och hindrar mig från att komma in och ta del av familjens välsignade lycka. Det mänskliga sinnet är för trångt, för trångt för att ens rymma en Gud som är så kärleksfull, barmhärtig och lättillgänglig som jag. Hur många gånger har jag inte blivit avvisad av människor i stunder av glädjefulla skratt? Hur många gånger har inte stapplande människor använt mig som en krycka? Hur många gånger har inte sjuka människor tvingat in mig i rollen som läkare? Mänskligheten är verkligen grym! Fullständigt oförnuftig och omoralisk. Man kan inte ens skönja de känslor som människor förmodas vara utrustade med. De saknar nästan varje spår av mänsklighet.

Utdrag ur ”Kapitel 14” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

31. Vilka av människorna i dagens värld – inklusive alla dem som finns i mitt hushåll – tar verkligen sin tillflykt till mig? Vem ger sitt hjärta i utbyte för det pris jag har betalat? Vem har någonsin bott i mitt hushåll? Vem har någonsin verkligen framburit sig själv inför mig? När jag ställer krav på människan, stänger hon omedelbart sitt ”lilla förråd”. När jag ger till människan, öppnar hon snabbt sin mun för att obemärkt ta mina rikedomar, och hon darrar ofta i sitt hjärta, djupt oroad att jag ska slå tillbaka mot henne. Därmed är människans mun till hälften öppen och till hälften stängd, och hon är oförmögen att riktigt njuta av de rikedomar som jag skänker. Jag fördömer inte människan lättvindigt, men hon tar mig alltid vid handen och ber mig att visa barmhärtighet mot henne. Endast när människan bönfaller mig visar jag återigen ”barmhärtighet” mot henne, och jag ger henne de hårdaste orden i min mun så att hon omedelbart känner skam, och då hon inte klarar av att direkt ta emot min ”barmhärtighet” får hon istället andra att vidarebefordra det till henne. När hon grundligt har greppat alla mina ord, står människans mognad i proportion till mina önskningar, och hennes vädjanden bär frukt och är inte förgäves eller meningslösa; jag välsignar de av mänsklighetens vädjanden som är uppriktiga och inte svepskäl.

Utdrag ur ”Kapitel 28” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

32. Många gånger har jag ropat till människan med min ande, men människan beter sig som om hon blivit knivhuggen av mig. Hon betraktar mig på avstånd, livrädd för att jag ska leda in henne i en annan värld. Många gånger har jag hänvänt mig till människans ande, men hon förblir fullkomligt omedveten, skräckslagen att jag ska komma in i hennes hem och passa på att ta ifrån henne allt hon äger. Så hon stänger mig ute, och allt jag möts av är en kall, tillbommad dörr. Många gånger har människan fallit och jag har räddat henne, men när hon vaknat lämnar hon mig omedelbart och ger mig en vaksam blick, oberörd av min kärlek; aldrig har jag värmt människans hjärta. Människan är ett känslolöst, kallblodigt djur. Trots att hon värms av min omfamning har hon aldrig blivit djupt berörd av den. Människan är som en bergsvilde. Aldrig har hon uppskattat hur dyr jag håller mänskligheten. Hon är ovillig att komma till mig och föredrar att hålla till i bergen, där hon är utsatt för hotet från vilda djur – men ändå är hon ovillig att ta sin tillflykt till mig. Jag tvingar ingen människa – jag gör bara mitt verk. Den dag ska komma då människan simmar till min sida från det väldiga havets mitt, så att hon ska kunna njuta alla jordens rikedomar och inte längre riskera att slukas av havet.

Utdrag ur ”Kapitel 20” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

33. Jag är väl medveten om den svekfullhet som bor i era hjärtan; de flesta av er följer mig av nyfikenhet och har kommit att söka mig på grund av sin tomhet. När er tredje önskan går om intet – er önskan om ett fridfullt och lyckligt liv – upplöses också er nyfikenhet. Den svekfullhet som finns i allas era hjärtan avslöjas i era ord och gärningar. För att säga det rent ut, ni är bara nyfikna på mig, ni fruktar mig inte. Ni ger inte akt på era tungor och än mindre tyglar ni ert beteende. Hurdan är då er tro egentligen? Är den äkta? Ni använder bara mina ord för att skingra er oro och lindra er tristess, för att fylla ut de återstående tomrummen i ert liv. Vem bland er har omsatt orden i praktisk handling? Vem har äkta tro? Ni fortsätter att ropa ut att Gud är en Gud som ser djupt in i människors hjärtan, men hur förenlig med mig är den Gud ni ropar om i era hjärtan? När ni nu ropar på detta sätt, varför handlar ni då på ett annat sätt? Kan det vara så att det här är den kärlek ni vill återgälda mig med? Det råder ingen brist på hängivenhet på era läppar, men var är era offer och era goda gärningar? Hur skulle jag kunna hata er så mycket om det inte vore för att era ord når mina öron? Om ni verkligen trodde på mig, hur kunde ni då hamna i ett sådant tillstånd av bedrövelse? Ni ser så dystra ut som om ni stod inför rätta i dödsriket. Ni har ingen livskraft och ni pratar halvhjärtat om er inre röst – ni är till och med fulla av klagomål och förbannelser. Det är länge sedan ni tappade förtroendet för vad jag gör och till och med er ursprungliga tillit är borta, så hur i all världen ska ni kunna följa mig till slutet? Hur ska ni kunna bli frälsta på det här viset?

Utdrag ur ”Ord till de unga och gamla” i ”Ordet framträder i köttet”

34. Även om människan tror på Gud finns inte Gud i hennes hjärta, och hon vet inte hur man ska älska Gud och vill inte heller älska Gud, för hennes hjärta kommer aldrig nära Gud och hon undviker honom ständigt. Som resultat är människans hjärta långt bort från Gud. Var är då hennes hjärta? Faktum är att människans hjärta inte har begett sig någonstans: I stället för att ge det till Gud eller uppenbara det för Gud så att han kan se det, har hon behållit det för sig själv. Detta trots det faktum att somliga ofta ber till Gud och säger: ”O, Gud, se på mitt hjärta — du vet allt jag tänker”, och en del till och med svär att de ska låta Gud se på dem så att de ska bli straffade om de bryter sin ed. Även om människan låter Gud blicka in i hennes hjärta, betyder inte det att hon är i stånd att lyda Guds orkestreringar och arrangemang, och inte heller att hon har lämnat sitt öde, sina framtidsutsikter och sitt allt i Guds kontroll. Så oavsett vilka edsvurna löften du ger till Gud eller vad du betygar honom, är ditt hjärta i hans ögon fortfarande tillslutet för honom, för du låter bara Gud se på ditt hjärta men du tillåter honom inte att kontrollera det. Med andra ord har du inte gett ditt hjärta till Gud över huvud taget utan talar bara välklingande ord som Gud ska höra; dina olika svekfulla avsikter döljer du samtidigt för Gud tillsammans med dina ränker, ditt intrigerande och dina planer, och du håller dina framtidsutsikter och ditt öde hårt i dina händer, livrädd att Gud ska ta dem ifrån dig. Därför ser Gud aldrig människans uppriktighet mot honom. Även om Gud blickar in i människohjärtats djup och kan se vad människan tänker och vill göra i sitt hjärta, tillhör inte hennes hjärta Gud — hon har inte lämnat över det i Guds kontroll. Gud har alltså rätten att iaktta, men han har inte rätten att kontrollera. I människans subjektiva medvetande varken vill eller tänker hon överlämna sig själv åt att orkestreras av Gud. Inte nog med att människan har stängt till sig själv för Gud, utan det finns till och med människor som tänker ut hur de ska linda in sina hjärtan i inställsamt prat och smicker för att skapa ett falskt intryck och vinna Guds förtroende och dölja sitt sanna ansikte utom synhåll för Gud. Deras syfte med att inte låta Gud se är att inte låta Gud inse hur de verkligen är. De vill inte ge sitt hjärta till Gud utan behålla det för sig själv. Den underliggande innebörden i detta är att allt människan gör och vill har hon själv planerat, beräknat och beslutat; hon har inget behov av Guds deltagande eller ingripande, och än mindre behöver hon Guds orkestrering och arrangemang. Så vare sig det gäller Guds befallningar, hans uppdrag eller de krav som Gud ställer på människan, baserar hon sina beslut på sina egna avsikter och intressen, på sin egen situation och de rådande omständigheterna. Människan använder alltid kunskap och insikter som hon är bekant med, liksom sitt eget intellekt, för att bedöma och välja vilken väg hon bör ta, och hon tillåter inte Guds inblandning eller styrning. Det här är det människohjärta som Gud ser.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

35. Människor bekymrar sig ofta över och är rädda för Guds prövningar, likväl lever de hela tiden i Satans snara och lever i ett farofyllt territorium där de angrips och misshandlas av Satan – men ändå känner de ingen fruktan och de är oberörda. Vad är det frågan om? Människans tro på Gud begränsas till de ting hon kan se. Hon har inte den minsta uppfattning om Guds kärlek till och omsorg om människan, eller om hans ömhet och omtanke om människan. Förutom lite oro och rädsla för Guds prövningar, dom och tuktan, majestät och vrede, har människan inte den ringaste förståelse av Guds goda avsikter. När prövningar kommer på tal känner folk det som om Gud har dolda motiv och en del tror till och med att Gud bär på ondskefulla planer, omedvetna om vad Gud i själva verket kommer att göra dem; så samtidigt som de ropar ut lydnad mot Guds suveränitet och arrangemang gör de allt de kan för att stå emot och motsätta sig Guds suveränitet över människan och hans arrangemang för människan, för de tror att om de inte är försiktiga kommer Gud att lura dem — om de inte behåller ett grepp om sitt eget öde kan Gud komma att ta tillbaka allt de har och deras liv kan till och med ta slut. Människan befinner sig i Satans läger men hon oroar sig aldrig över att bli skymfad av Satan, och hon skymfas av Satan men fruktar aldrig att bli tagen till fånga av Satan. Hon säger ideligen att hon accepterar Guds frälsning och likväl har hon aldrig litat på Gud eller trott att Gud verkligen kommer att rädda människan ur Satans klor. Om människan likt Job är i stånd att underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang och kan ge hela sitt väsen i Guds händer, kommer då inte människans slut att bli detsamma som Jobs — mottagandet av Guds välsignelser? Om människan är i stånd att acceptera och underkasta sig Guds styre, vad finns det att förlora? Därför föreslår jag att ni är försiktiga i era handlingar och varsamma när det gäller allt som kommer att drabba er. Var inte förhastade eller impulsiva och låt inte ert heta blod, er naturliga läggning eller era fantasier och uppfattningar avgöra hur ni behandlar Gud och människorna, företeelserna och föremålen som han har arrangerat för er. Om ni ska undvika att framkalla Guds vrede måste ni vara försiktiga i era handlingar och ni måste be och söka mer.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

36. Jag uppskattar väldigt mycket dem som inte hyser misstankar mot andra, och jag gillar också mycket dem som beredvilligt accepterar sanningen; dessa två typer av människor visar jag stor omsorg med, för i mina ögon är de ärliga människor. Om du är väldigt svekfull, kommer du att ha ett bevakat hjärta och misstankar mot alla frågor och alla människor. Av denna anledning är din tro på mig byggd på misstankens grund. Ett sådant slags tro kommer jag aldrig att kännas vid. Om man saknar genuin tro, kommer man att hamna ännu längre bort från verklig kärlek. Och om du kan tvivla på Gud och spekulera om honom, då är du utan tvekan den mest svekfulla av människor. Du spekulerar i huruvida Gud kan vara lik människan: oförlåtligt syndfull, med ringa karaktär, utan ärlighet och förnuft, i avsaknad av rättskänsla, hemfallen åt illvillig, försåtlig och listig taktik, samt glad över ondska, mörker och så vidare. Är inte anledningen till att människan har sådana tankar, att hon inte har minsta kunskap om Gud? Detta slags tro är inget annat än synd! Dessutom finns det till och med vissa som tror att de som behagar mig inte är annat än lismare och smickrare, och att de som brister i dessa färdigheter inte kommer att vara välkomna, utan förlora sin plats i Guds hus. Är detta all den kunskap ni har snappat upp under dessa många år? Är detta vad ni har vunnit? Och er kunskap om mig slutar inte med dessa missförstånd; än värre är er hädelse mot Guds Ande och ert smädande av himlen. Det är därför jag säger att en sådan tro som er endast kommer att få er att förirra er ännu längre bort från mig och opponera ännu mer mot mig.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Gud på jorden” i ”Ordet framträder i köttet”

37. Är det inte så att många motsätter sig Gud och hindrar den Helige Andes verk för att de inte känner till Guds omväxlande och skiftande verk, och dessutom för att de bara besitter en smula kunskap och lärosatser som de använder för att bedöma den Helige Andes verk? Fastän sådana personers erfarenheter är ytliga, är de arroganta och eftergivna till sin natur och betraktar den Helige Andes verk med förakt, ignorerar den Helige Andes fostran och använder dessutom sina värdelösa gamla argument för att bekräfta den Helige Andes verk. De förställer sig också och är helt övertygade om sin egen kunskap och bildning och att de kan resa över hela världen. Är det inte sådana personer som den Helige Ande föraktar och förkastar? Kommer de inte att elimineras av den nya tidsåldern? Är inte de som kommer inför Gud och öppet motsätter sig honom kortsynta, obetydliga människor som enbart försöker visa hur intelligenta de är? Utan mer än torftig kunskap om Bibeln försöker de sätta sig över den akademiska världen; med enbart ytliga lärosatser att undervisa människor försöker de vrida tillbaka den Helige Andes verk och få det att kretsa kring deras egen tankeprocess, och kortsynta som de är försöker de att med en blick skåda 6000 år av Guds verk. Dessa människor har inte något förnuft att tala om! Faktum är att ju mer människor vet om Gud, desto senare är de att döma hans verk. Dessutom talar de bara lite om sin kunskap om Guds verk idag, men de är inte förhastade i sina bedömningar. Ju mindre människor vet om Gud, desto mer arroganta och övermodiga är de och desto mer lättfärdigt förkunnar de Guds vara, men de pratar bara teori och kommer inte med något verkligt bevis. Sådana människor har inget värde över huvud taget. De som betraktar den Helige Andes verk som en lek är lättsinniga! De som inte är varsamma när de möter den Helige Andes nya verk, som låter munnen gå, är snabba att döma, ger fria tyglar åt sin naturliga instinkt att förneka riktigheten i den Helige Andes verk och dessutom förolämpar och hädar den – är inte sådana respektlösa människor okunniga om den Helige Andes verk? Är de inte dessutom arroganta, stolta till sin natur och oregerliga? Även om det kommer en dag när sådana människor accepterar den Helige Andes nya verk, kommer Gud likväl inte att tolerera dem. Inte nog med att de ser ned på dem som arbetar för Gud, utan dessutom hädar de Gud själv. Sådana dumdristiga människor kommer inte att bli förlåtna, varken i denna eller i den kommande tidsåldern och de kommer att förgås för evigt i helvetet! Sådana respektlösa, slapphänta människor låtsas att de tror på Gud och ju mer de gör det desto troligare är det att de kränker Guds administrativa förordningar. Vandrar inte alla dessa arroganta personer, som är tygellösa av naturen och aldrig har lytt någon, på denna väg? Motsätter de sig inte Gud dag efter dag — han som alltid är ny och aldrig gammal?

Utdrag ur ”Att känna till de tre stadierna i Guds verk är vägen till att känna Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

38. Vet att ni motsätter er Guds verk eller använder era egna uppfattningar för att bedöma dagens verk, eftersom ni inte känner till principerna för Guds verk och inte heller tar den Helige Andes verk på tillräckligt stort allvar. Ert motstånd mot Gud och förhindrande av den Helige Andes verk orsakas av era uppfattningar och er medfödda arrogans. Det beror inte på att Guds verk är fel, utan på att ni är av naturen alltför olydiga. Efter att ha funnit sin tro på Gud kan vissa människor inte ens säga med säkerhet varifrån människan kom, men de vågar ändå uttala sig offentligt och värdera rätt och fel i den Helige Andes verk. Och de tillrättavisar till och med apostlarna som har den Helige Andes nya verk, de kommenterar och avbryter; deras mänskliga natur är alltför ringa och det finns inte det minsta vett i dem. Ska inte den dagen komma då sådana människor förkastas av den Helige Andes verk och bränns av helvetets eldar? De känner inte Guds verk, utan i stället kritiserar de det och försöker också lära Gud hur han ska verka. Hur kan sådana oförnuftiga människor känna Gud? Människan lär känna Gud under processen att söka och uppleva honom; det är inte genom att godtyckligt kritisera honom som människan lär känna Gud genom den Helige Andes upplysning. Ju mer korrekt människors kunskap om Gud är, desto mindre motsätter de sig honom. Å andra sidan, ju mindre människor vet om Gud, desto mer sannolikt är det att de motsätter sig honom. Dina uppfattningar, din gamla natur och din mänsklighet, karaktär och moraliska inställning är det ”kapital” med vilket du motstår Gud, och ju mer fördärvad, förfallen och usel du är, desto mer fiende är du till Gud. De som är besatta av sorgliga uppfattningar och har ett självrättfärdigt sinnelag är ännu mer fientligt inställda till den inkarnerade Guden och sådana människor är antikristerna. Om dina uppfattningar inte rättas till kommer de alltid att vara emot Gud; du kommer aldrig att vara förenlig med Gud och du förblir åtskild från honom för alltid.

Utdrag ur ”Att känna till de tre stadierna i Guds verk är vägen till att känna Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

39. Tro inte att du förstår allt. Jag säger dig att allt du har sett och upplevt inte räcker för att du ska förstå ens en promille av min förvaltningsplan. Så varför agerar du då så högmodigt? Den lilla talang och den ynka kunskap du har räcker inte för att Jesus ska kunna använda den under ens en sekund av sitt verk! Hur mycket erfarenhet har du egentligen? Vad du har sett, allt du har hört under din livstid och vad du har föreställt dig är mindre än det verk jag utför under ett enda ögonblick! Du gör bäst i att inte kritisera småsaker och leta fel. Du kan vara hur arrogant du vill, men du är bara en varelse som inte ens kan mäta sig med en myra! Allt du har i din mage är mindre än vad som finns i en myras mage! Tro inte att du har rätten att gestikulera yvigt och tala vitt och brett bara för att du har fått lite erfarenhet och en ledande ställning. Är inte din erfarenhet och din ledande ställning resultatet av de ord jag har uttalat? Tror du att det är något du fått som ersättning för ditt arbete och slit? I dag ser du att jag har blivit kött och enbart för den skull har du en uppsjö av idéer och hur många föreställningar som helst. Även om du hade enastående talanger skulle du inte ha så många idéer om det inte vore för min inkarnation; och är det inte utifrån idéerna som dina föreställningar uppstår? Skulle du ens känna till inkarnationen om inte Jesus hade blivit kött den där första gången? Är det inte för att du fick kunskap genom den första inkarnationen som du har fräckheten att försöka bedöma den andra inkarnationen? Varför undersöker du den i stället för att vara en lydig efterföljare? Skulle den inkarnerade Guden låta dig utforska honom när du trätt in i den här strömmen och kommit fram inför honom? Du kan utforska din egen släkthistoria, men om du försöker utforska Guds ”familjehistoria" — skulle dagens Gud låta dig genomföra en sådan studie? Är du inte blind? Drar du inte förakt över dig själv?

Utdrag ur ”De två inkarnationerna fullbordar inkarnationens betydelse” i ”Ordet framträder i köttet”

40. Många bakom mig eftertraktar den välsignelse som hög status ger, de frossar i mat, de älskar att sova och tillfredsställa köttet, alltid rädda att det inte ska finnas någon väg ut ur köttet. De utför inte sin normala funktion i kyrkan, och de äter gratis, eller så förmanar de sina bröder och systrar med mina ord, de ställer sig högt och spelar herre över andra. De säger hela tiden att de utför Guds vilja, de säger alltid att de står Gud nära – är det inte befängt? Om du har rätt drivkrafter men inte klarar av att tjäna Guds vilja, då är du dåraktig – men om dina drivkrafter inte är rätt och du ändå påstår dig tjäna Gud, då är du en person som går emot Gud, och du borde få Guds straff! Jag hyser ingen sympati för sådana människor! I Guds hus äter de gratis, och de eftertraktar alltid köttets bekvämligheter, utan att tänka det minsta på Guds intressen. De söker alltid det som är bra för dem själva, de bryr sig inte om Guds vilja, och Guds Ande ser inte allt som de gör. De konspirerar och manipulerar alltid mot sina bröder och systrar, de är falska, som en räv i en vingård, som alltid stjäl vindruvor och trampar ner plantor. Kan sådana människor stå Gud nära? Är du värdig att ta emot Guds välsignelser? Du tar inte ansvar för ditt liv eller för kyrkan – är du redo att ta emot Guds uppdrag? Vem skulle våga lita på någon som dig? När du tjänar så här, skulle Gud våga anförtro dig en större uppgift? Försenar du inte saker och ting?

Utdrag ur ”Hur man tjänar Gud i harmoni med hans vilja” i ”Ordet framträder i köttet”

41. Grymma, brutala mänsklighet! Konspirationerna och intrigerandet, knuffandet, jakten på kändisskap och rikedom, slakten av varandra — när skall det någonsin ta slut? Gud har talat hundratusentals ord och ändå har ingen kommit till sans. De agerar för sina familjers skull, för söner och döttrar, för karriärer, förhoppningar, status, fåfänga och pengar, för kläder, för mat och för köttet — vilken människas handlingar är verkligen för Guds skull? Även bland dem vars handlingar sker för Guds skull är det få som känner Gud. Hur många handlar inte utifrån sina egna intressen? Hur många förtrycker eller diskriminerar inte andra bara för att få behålla sin egen status? Alltså har Gud med våld blivit dömd till döden otaliga gånger, otaliga barbariska domare har dömt Gud och än en gång spikat fast honom på korset. Hur många kan kallas för rättfärdiga för att de verkligen handlar för Guds skull?

Utdrag ur ”De onda måste bli bestraffade” i ”Ordet framträder i köttet”

42. Har ni någonsin insett vad ni håller på med idag – nämligen rusa fram genom världen, intrigera mot varandra, bedra varandra, bete er förrädiskt, hemlighetsfullt och skamlöst, utan att känna till sanningen, vara ohederliga och svekfulla, vara smickrande och tycka att ni själva har rätt och är bättre än andra, vara arroganta och uppföra er brutalt som vilda djur i bergen och hårdhänt som djurens konung – är detta en mänsklig avbild? Ni är ohyfsade och omedgörliga. Ni har aldrig betraktat mitt ord som en skatt, utan istället har ni lagt er till med en hånfull attityd. Var skulle då framgång, ett sant mänskligt liv och vackra hopp komma ifrån? Kommer er överdådiga fantasi verkligen att rädda er ur tigerns mun? Kommer den att rädda er från den brinnande elden? Skulle ni ha fallit till den här punkten om ni verkligen hade betraktat mitt arbete som en ovärderlig skatt? Kan det vara så att ert öde verkligen inte kan ändras? Är ni villiga att dö med sådan ånger?

Utdrag ur ”Människans väsen och identitet” i ”Ordet framträder i köttet”

43. Det bästa för er skulle vara att ägna större möda åt sanningen i att känna sig själv. Varför har ni inte funnit nåd inför Gud? Varför finner han ert sinnelag motbjudande? Varför väcker ert tal hans avsky? Så snart ni har visat en viss lojalitet berömmer ni er själva och kräver en belöning för ett litet bidrag. Ni ser ner på andra när ni har visat en smula lydnad och blir föraktfulla mot Gud efter att utfört en obetydlig uppgift. För att ta emot Gud ber du om pengar, gåvor och komplimanger. Det svider i ditt hjärta när du ger ett mynt eller två; när du ger tio vill du ha välsignelser och bli särbehandlad. En mänsklighet som er är verkligen anstötlig att höra eller tala om. Finns det något lovvärt i era ord och handlingar? De som utför sin plikt och de som inte gör det; de som leder och de som följer; de som tar emot Gud och de som inte gör det; de som skänker och de som inte gör det; de som predikar och de som tar emot ordet och så vidare: alla sådana personer berömmer sig själva. Finner ni inte det skrattretande? I full vetskap om att ni tror på Gud kan ni ändå inte vara förenliga med Gud. I full vetskap om att ni är ovärdiga envisas ni likafullt med att skryta. Känner ni inte att ert vett har försämrats till den grad att ni inte längre har någon självkontroll? Hur kan ni, med ett sådant vett, vara redo att förbinda er med Gud? Är ni inte rädda för er själva i den situationen? Ert sinnelag har redan försämrats till den grad att ni inte kan vara förenliga med Gud. Nu när det är så, är inte er tro skrattretande? Är inte er tro befängd? Hur ska du ta dig an din framtid? Hur ska du välja vilken väg du ska vandra?

Utdrag ur ”De som är oförenliga med Kristus är garanterat motståndare till Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

44. Nu bor jag på jorden och lever bland människorna. Alla människor upplever mitt verk och betraktar mina yttranden, och i och med detta skänker jag hela sanningen till alla mina anhängare så att de kan ta emot liv från mig och därmed få den väg som de kan vandra. För jag är Gud, Livgivaren. Under alla år av mitt verk har människan fått mycket och gett upp mycket, men jag kan fortfarande fastslå att människan inte tror på mig fullt ut. Det beror på att människan endast erkänner att jag är Gud med sina läppar samtidigt som hon inte håller med om sanningen jag yttrar och, än mindre, utövar den sanning som jag kräver av dem. Detta betyder att människan endast erkänner Guds existens, men inte sanningens, att människan endast erkänner Guds existens, men inte livets, att människan endast erkänner Guds namn, men inte hans substans. På grund av sin iver har människan blivit motbjudande för mig. Människan använder endast ord som är behagliga att höra för att lura mig, och ingen tillber mig med ett rent hjärta. Ert tal innehåller ormens frestelse; det är extremt arrogant, en ren proklamation av ärkeängeln. Dessutom är era gärningar trasiga och splittrade i en skamlig utsträckning, era omåttliga begär och giriga avsikter är kränkande att höra. Ni har alla förvandlats till malar i mitt hus, ting som ska förkastas med avsky. Ty ingen av er älskar sanningen, utan ni är snarare människor som önskar välsignelser, vill stiga upp till himlen och vill se den storslagna visionen av Kristus när han utövar sin makt på jorden. Men har ni någon gång tänkt på hur några som ni, som är så djupt fördärvade och som inte alls vet vad Gud är, skulle kunna vara värdiga att följa Gud? Hur skulle ni kunna få komma till himlen? Hur skulle ni kunna vara värda att få se storheten, som saknar motstycke i all sin prakt? Era munnar är fyllda av svekfulla och smutsiga ord, av förräderi och arrogans. Jag har aldrig hört er tala uppriktiga ord till mig, inga heliga ord, inga ord av underkastelse efter att ni har upplevt mitt ord. Hur blir då er tro i slutändan? Era hjärtan är fyllda av begär och rikedom, era sinnen av materiella ting. Varje dag funderar ni på hur ni kan få något från mig, hur mycket rikedom och hur mycket materiella ting ni har fått från mig. Varje dag förväntar ni er att allt fler välsignelser skall regna över er, så att ni kan njuta ännu mer och ännu intensivare av de saker som får avnjutas. Det är inte jag som finns i era tankar i varje ögonblick, och inte heller sanningen som kommer från mig, utan snarare er make (fru), söner, döttrar eller vad ni äter och har på er, eller hur er njutning kan bli ännu starkare och bättre. Även när ni äter er proppmätta, är ni inte något mer än ett lik? Även när ni pryder ert yttre på ett praktfullt sätt, är ni inte fortfarande ett vandrande lik som saknar liv? Ni sliter för er mages skull tills ert hår skiftar i grått, men inte någon av er offrar ett enda hårstrå för mitt verk. Ni är ständigt i farten, anstränger er kropp och plågar er hjärna för ert kötts skull, och för era söner och döttrar, men inte någon av er visar något intresse för min vilja. Var är det ni fortfarande hoppas få av mig?

Utdrag ur ”Många är kallade, men få är utvalda” i ”Ordet framträder i köttet”

45. Era hjärtan är fyllda av ondska, svek och bedrägeri, och eftersom det är så, hur mycket orenheter finns det i er kärlek? Ni tror att ni redan har gett upp tillräckligt för mig, ni tror att er kärlek till mig redan är tillräcklig. Men varför för då era ord och handlingar alltid med sig uppror och bedrägeri? Ni följer mig, men erkänner inte mitt ord. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men stöter ändå bort mig. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men är misstrogna mot mig. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men kan inte acceptera min existens. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men behandlar mig inte som det anstår den jag är och ni gör hela tiden saker svåra för mig. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men försöker ändå lura mig och bedra mig i alla frågor. Betraktas detta som kärlek? Ni tjänar mig, men ni fruktar mig inte. Betraktas detta som kärlek? Ni motsätter er mig i alla avseenden och alla angelägenheter. Betraktas allt detta som kärlek? Ni har offrat mycket, det är sant, men ni har ändå aldrig utövat det jag kräver av er. Kan detta betraktas som kärlek? Noggrann beräkning visar att det inte finns den minsta antydan av kärlek till mig inom er. Efter så många års arbete, och alla de ord som jag har tillhandahållit, hur mycket har ni egentligen vunnit? Förtjänar inte detta en noggrann tillbakablick?

Utdrag ur ”Många är kallade, men få är utvalda” i ”Ordet framträder i köttet”

46. Er lojalitet är bara ord, er kunskap är endast intellektuell och begreppsmässig, ert arbete sker i syfte att vinna himlens välsignelser, så hurdan må er tro då vara? Än idag vägrar ni fortfarande lyssna till varje enskilt ord av sanning. Ni vet inte vad Gud är, ni vet inte vad Kristus är, ni vet inte hur ni ska vörda Jehova, ni vet inte hur ni ska träda in i den Helige Andes verk och ni vet inte hur ni ska skilja mellan verket av Gud själv och människans bedrägerier. Du vet bara att fördöma varje sant ord som uttalas av Gud som inte överensstämmer med dina tankar. Var finns din ödmjukhet? Var finns din lydnad? Var finns din lojalitet? Var finns din önskan att söka sanningen? Var finns din vördnad till Gud? Jag säger er att de som tror på Gud på grund av tecknen säkert är den kategori som ska drabbas av förstörelse. De som är oförmögna att acceptera orden från Jesus som har återvänt till köttet är säkert helvetets avkommor, ärkeängelns ättlingar, den kategori som ska bli föremål för evig förstörelse.

Utdrag ur ”Du kommer att få skåda Jesu andliga kropp när Gud har gjort himmel och jord på nytt” i ”Ordet framträder i köttet”

47. Det är möjligt att du under alla dina år av tro på Gud aldrig har förbannat någon eller gjort en ond gärning, men i din förbindelse med Kristus kan du inte tala sanning, handla ärligt eller lyda Kristi ord. I det avseendet säger jag att du är den mest lömska och elaka personen i världen. Kanske är du ovanligt hjärtlig och hängiven mot dina släktingar, vänner, hustru (eller man), söner och döttrar och föräldrar och utnyttjar aldrig andra, men om du inte kan vara förenlig och i harmoni med Kristus skulle jag säga att du fortfarande är ogudaktig och dessutom full av lömska knep, även om du ger allt för att hjälpa din nästa och tar noggrant hand om din far, mor och andra i ditt hushåll. Tro inte att du, bara för att du kommer väl överens med andra och gör några få goda gärningar, är förenlig med Kristus. Tror du att din välvilliga avsikt kan lura till sig en välsignelse från himlen? Tror du att din lydnad kan ersättas med att du gör några få goda gärningar? Ingen av er kan acceptera att bli åtgärdad och beskuren, och alla finner ni det svårt att godta Kristi normala mänsklighet, inte desto mindre framhåller ni ständigt er lydnad mot Gud. En sådan tro som er kommer att orsaka en passande vedergällning. Sluta hänge er åt fantasifulla illusioner och en önskan om att få se Kristus, för ni är alldeles för små till mognaden, så små att ni inte ens är värdiga att se honom. I den stund då du är helt renad från ditt uppror och kan vara i harmoni med Kristus kommer Gud naturligtvis att visa sig för dig. Om du går för att se Gud utan att ha genomgått beskärning eller dom ska du garanterat bli en motståndare till Gud och är ämnad för förstörelse. Människan inneboende natur är fientlig mot Gud, för alla människor har blivit föremål för Satans mest grundliga fördärv. Om människan försöker förbinda sig med Gud, mitt i sitt eget fördärv, är det säkert att inget gott kan komma ur det. Hennes handlingar och ord kommer garanterat att hela tiden blottlägga hennes fördärv och i förbindelsen med Gud kommer hennes upproriskhet avslöjas i alla avseenden. Utan att vara medveten om det kommer människan att motsätta sig Kristus, svika Kristus och överge Kristus. När det sker kommer människan att befinna sig i en ännu mer prekär situation och, om det fortsätter, kommer hon att bli föremål för bestraffning.

Utdrag ur ”De som är oförenliga med Kristus är garanterat motståndare till Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

48. Jag har uttalat så många ord och även gett uttryck för min vilja och mitt sinnelag, ändå är människor fortfarande oförmögna att känna mig och tro på mig. Eller man kan säga att de fortfarande är oförmögna att lyda mig. De som lever i Bibeln, de som lever mitt i lagen, de som lever på korset, de som lever enligt dogmen, de som lever mitt i det verk jag uträttar idag – vilka av dem är förenliga med mig? Ni tänker bara på att få välsignelser och belöningar och har aldrig ägnat en tanke åt hur ni ska vara förenliga med mig eller hur ni ska hindra er själva från att hamna i fiendskap med mig. Jag är så besviken på er, för jag har gett er så mycket, ändå har jag fått så lite tillbaka. Ert bedrägeri, er arrogans, ert begär[181] , era extravaganta önskningar, ert förräderi, er olydnad – kan jag undgå att lägga märke till något av det? Ni kommer med undanflykter till mig, ni bedrar mig, ni förolämpar mig, ni vilseleder mig, ni kräver av mig, ni utpressar mig på offer – hur skulle sådan ondska kunna undgå mitt straff? Era onda handlingar är beviset på er fiendskap mot mig och bevis på att er oförenlighet med mig. Ni tror alla att ni är förenliga med mig, men om det vore så, för vem gäller i så fall sådana oemotsägbara bevis? Ni tror att ni är ytterst seriösa och lojala mot mig. Ni tror att ni är så godhjärtade, så medlidsamma och har varit mig så hängivna. Ni tror att ni har gjort tillräckligt för mig. Men har ni någonsin jämfört dessa föreställningar med ert eget beteende? Jag menar att ni är väldigt arroganta, väldigt giriga och väldigt likgiltiga. De knep ni använder för att lura mig är väldigt smarta och ni har väldigt många föraktliga avsikter och föraktliga metoder. Er lojalitet är för ynklig, er uppriktighet för usel och ert samvete är ännu skralare. Ni har alltför mycket illvilja i era hjärtan och ingen slipper undan den, inte ens jag. Ni stänger mig ute på grund av era barn eller er man eller er självbevarelsedrift. Istället för att bry er om mig, bryr ni er om er familj, era barn, er status, er framtid och er egen njutning. När har ni någonsin tänkt på mig när ni har talat eller agerat? När det är kallt ute går era tankar till era barn, er man, er fru eller era föräldrar. När det är varmt ute har jag inte heller någon plats i era tankar. När du uträttar dina plikter tänker du på dina egna intressen, din egen personliga säkerhet, medlemmarna i din familj. Vad har du någonsin gjort som har varit för mig? När har du någonsin tänkt på mig? När har du någonsin ägnat dig helhjärtat åt mig och mitt verk? Var finns beviset på att din förenlighet med mig? Var syns i praktiken din lojalitet med mig? Var syns i praktiken din lydnad mot mig? När har dina avsikter inte varit att få mina välsignelser? Ni bedrar och vilseleder mig, ni leker med sanningen och döljer förekomsten av sanningen och bedrar sanningens kärna. Ni intar en sådan fientlig ställning till mig, så vad väntar er i framtiden? Ni söker endast förenlighet med en vag Gud och söker endast en vag tro, men ni är inte förenliga med Kristus. Kommer inte er ondska att möta samma vedergällning som de illvilliga förtjänar? När det sker kommer ni att inse att ingen som är oförenlig med Kristus kan undkomma vredens dag och ni kommer att upptäcka vilken slags vedergällning som åsamkas dem som är fiender till Kristus.

Utdrag ur ”Du bör söka vägen mot förenlighet med Kristus” i ”Ordet framträder i köttet”

49. Alla är ni glada över att få belöningar inför Gud och få vara föremål för hans välvilja inför hans ögon. Detta är varje persons önskan efter att hon har kommit till tro på Gud, för människan strävar helhjärtat efter högre ting och ingen vill komma efter andra. Detta är människans natur. Just därför försöker många av er ständigt ställa er in hos Gud i himlen, men i själva verket är er lojalitet och uppriktighet gentemot Gud långt mindre än er lojalitet och uppriktighet gentemot er själva. Varför säger jag detta? På grund av att jag inte alls erkänner er lojalitet till Gud, och jag förnekar också att den Gud som finns i era hjärtan verkligen existerar. Det vill säga, den Gud som ni dyrkar, den vaga Gud som ni beundrar, existerar inte alls. Skälet till att jag kan säga det så definitivt är att ni är alltför långt borta från den sanna Guden. Anledningen till att ni har lojalitet är att ni har en avgud inom era hjärtan, och vad det gäller mig, den Gud som varken framstår som stor eller liten i era ögon, är allt ni gör att erkänna mig med ord. När jag talar om ert stora avstånd från Gud, tänker jag på hur långt borta ni är från den sanna Guden, medan den vaga Guden verkar vara nära till hands. När jag säger ”varken stor”, syftar det på hur den Gud som ni tror på i dag bara verkar vara en människa utan stora förmågor; en människa som inte är särskilt upphöjd. Och när jag säger ”eller liten”, betyder det att även om denna människa inte kan frammana vinden och befalla regnet, kan han ändå åkalla Guds Ande för att utföra det verk som skakar himlen och jorden, och gör människan helt förvirrad. Utåt sett verkar ni alla vara väldigt lydiga mot denna Kristus på jorden, men i själva verket varken tror ni på honom eller älskar honom. Vad jag menar är att den ni verkligen tror på är den där vaga Guden i era känslor, och den ni verkligen älskar är den Gud ni längtar efter natt och dag, men som ni aldrig har sett personligen. Vad det gäller denna Kristus, är er tro obetydlig, och er kärlek till honom är obefintlig. Tro innebär övertygelse och tillit; kärlek innebär vördnad och beundran i hjärtat, att aldrig skiljas åt. Men er tro på och kärlek till dagens Kristus kommer inte i närheten av detta. Vad det gäller tro, hur tror ni på honom? Vad det gäller kärlek, på vilket sätt älskar ni honom? Ni har helt enkelt ingen förståelse för hans sinnelag, än mindre har ni kunskap om hans substans, så hur tror ni på honom? Vad är verkligt i er tro på honom? Hur älskar ni honom? Vad är verkligt i er kärlek till honom?

Utdrag ur ”Hur man lär känna Gud på jorden” i ”Ordet framträder i köttet”

50. Innan ni har sett Jesus, det vill säga innan ni har sett den inkarnerade Guden, är det troligt att ni har allehanda idéer om till exempel Jesu utseende, hans sätt att tala, hans sätt att leva och så vidare. Men så snart ni har sett honom på riktigt ändras era idéer snabbt. Hur kommer det sig? Vill ni veta det? Samtidigt som det stämmer att människans tänkande inte kan förbises är det ännu mer oacceptabelt för människan att förändra Kristi substans. Ni betraktar Kristus som en odödlig eller en vis man, men ingen betraktar Kristus som en dödlig man med gudomlig substans. Därför är många av dem som dag och natt längtar efter att få se Gud i själva verket fiender till Gud och oförenliga med honom. Är inte det ett misstag från människans sida? Ni tror ändå fortfarande att er tro och lojalitet räcker för att göra er värdiga att se Kristi anlete, men jag uppmanar er att rusta er med fler ting som är praktiska! Det beror på att många av dem som förr, nu och i framtiden kommer i kontakt med Kristus har misslyckats eller kommer att misslyckas; de spelar alla fariseernas roll. Vilken är anledningen till ert misslyckande? Det beror just på att det i era föreställningar finns en Gud som är upphöjd och förtjänar beundran. Men sanningen är inte den som människan önskar. Inte bara det att Kristus inte är upphöjd, utan han är ovanligt liten; inte bara det att han är en människa, utan han är en vanlig människa; inte bara det att han inte kan stiga upp till himlen, utan han kan inte röra sig fritt på jorden. Och eftersom det är så behandlar människor honom som de skulle behandla en vanlig människa. De gör som de vill när de är tillsammans med honom och talar till honom utan eftertanke, medan de väntar på att den ”sanne Kristus” ska komma. Ni betraktar den Kristus som redan har kommit som en vanlig människa och hans ord som en vanlig människas. Av den anledningen har ni inte fått någonting från Kristus, utan har istället fullständigt blottlagt er egen fulhet för ljuset.

Utdrag ur ”De som är oförenliga med Kristus är garanterat motståndare till Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

51. Innan du möter Kristus kan du tro att ditt sinnelag har blivit helt förvandlat, att du är en lojal efterföljare till Kristus och att du är den mest värdiga person att ta emot Kristi välsignelser. Också att du, som har färdats på så många vägar, uträttat så mycket arbete och burit fram så mycket frukt säkert blir en som får kronan på slutet. Men det finns en sanning som du inte känner till: Människans fördärvade sinnelag och hennes uppror och motstånd blottläggs när hon ser Kristus och det uppror och motstånd som blottläggs vid detta tillfälle blottläggs mer ovillkorligt och fullständigt än någon annan gång. Det är för att Kristus är Människosonen – en Människoson som besitter en normal mänsklighet – som människan varken hedrar eller respekterar honom. Det är för att Gud lever i köttet som människans upproriskhet förs fram i ljuset så fullständigt och med så levande detaljer. Därför säger jag att Kristi ankomst har grävt fram all upproriskhet hos mänskligheten och återgett mänsklighetens natur med tydlig skärpa. Det kallas att ”locka en tiger nerför berget” eller att ”locka en varg ur dess lya”. Törs du ta dig friheten att säga att du är lojal mot Gud? Törs du ta dig friheten att säga att du visar total lydnad mot Gud? Törs du ta dig friheten att säga att du inte är upprorisk? Somliga kommer att säga: När än Gud placerar mig i en ny miljö underkastar jag mig alltid utan att klaga och dessutom har jag inga föreställningar om Gud. Andra kommer att säga: Vad än Gud ger mig i uppgift gör jag det bästa utifrån min förmåga och är aldrig försumlig. I så fall ställer jag följande fråga till er: Kan ni vara förenliga med Kristus när ni lever jämte honom? Och hur länge kommer ni att vara förenliga med honom? En dag? Två dagar? En timme? Två timmar? Er tro är möjligen lovvärd men ni har inte mycket till orubblighet. När du verkligen lever med Kristus kommer din självrättfärdighet och självgodhet att blottläggas undan för undan genom dina ord och handlingar, och även dina övermodiga önskningar, din olydnad och ditt missnöje kommer givetvis att avslöjas. Till sist kommer ditt högmod att växa tills du står i strid med Kristus som vatten med eld och då kommer din natur att blottläggas helt. Vid det laget kan dina föreställningar inte längre döljas, dina klagomål kommer också att få ett spontant uttryck och din usla mänsklighet kommer att blottläggas helt. Men även då fortsätter du att förneka ditt eget uppror och tror istället att en Kristus som denna inte är lätt för människan att acceptera, att han är för krävande mot människan och att du bara skulle underkasta dig helt om han vore en vänligare Kristus. Ni anser att det alltid finns ett berättigat skäl till ert uppror och att ni bara gör uppror mot Kristus efter att han har drivit er bortom en viss gräns. Inte en enda gång har ni övervägt att ni har underlåtit att betrakta Kristus som Gud och brustit i er avsikt att lyda honom. Snarare envisas du med att Kristus ska verka i enlighet med dina önskningar, och så snart det händer att han inte gör det tror du att han inte är Gud utan människa. Är det inte många av er som har stridit med honom på det sättet? Vem är det egentligen ni tror på? Och på vilket sätt söker ni?

Utdrag ur ”De som är oförenliga med Kristus är garanterat motståndare till Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

52. Ni önskar alltid att få se Kristus, men jag uppmanar er att inte ha så höga tankar om er själva; alla kan se Kristus, men jag säger att ingen är redo att se Kristus. Eftersom människans natur är fylld med ondska, arrogans och uppror kommer din natur, i samma ögonblick som du ser Kristus, att förgöra dig och döma dig till döden. Din förbindelse med en broder (eller en syster) kanske inte visar mycket om dig, men så enkelt är det inte när du förbinder dig med Kristus. När som helst kan dina föreställningar slå rot, din arrogans börja gro och ditt uppror bära fikon. Hur kan du med en sådan mänsklighet vara redo att förbinda dig med Kristus? Är du verkligen förmögen att behandla honom som Gud i varje stund under varje dag? Kommer du på allvar att ha den verklighet där du underkastar dig Gud? Ni tillber den upphöjda Guden i era hjärtan som Jehova samtidigt som ni betraktar den synliga Kristus som en människa. Ert vett är för ringa och er mänsklighet för usel! Ni är inte i stånd att för alltid betrakta Kristus som Gud; bara ibland, när ni får lust, griper ni tag i honom och tillber honom som Gud. Det är därför jag säger att ni inte tror på Gud utan bara är en hop medbrottslingar som strider mot Kristus. Till och med människor som visar andra vänlighet får något tillbaka och ändå har Kristus, som har gjort sådant verk bland er, varken fått människans kärlek eller gottgörelse och underkastelse. Är det inte riktigt hjärtslitande?

Utdrag ur ”De som är oförenliga med Kristus är garanterat motståndare till Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

53. Kristi gudomlighet står över alla andra människor och därför är han den högsta auktoriteten över alla skapade varelser. Denna auktoritet är hans gudomlighet, det vill säga Guds eget sinnelag och vara, vilka avgör hans identitet. Därför går det inte att förneka att han har Guds egen identitet, hur normal hans mänsklighet än är. Vilken ståndpunkt han än talar från och hur han än lyder Guds vilja, kan det inte hävdas att han inte är Gud själv. Dåraktiga och okunniga människor ser ofta Kristus normala mänsklighet som en brist. Hur han än uttrycker och avslöjar sin gudomlighets vara kan människan inte acceptera att han är Kristus. Ju mer Kristus visar sin lydnad och ödmjukhet, desto lättare tar dessa dåraktiga människor på honom. Det finns till och med människor som antar en exkluderande och föraktfull attityd gentemot honom samtidigt som de ställer dessa ”stora män” med upphöjda avgudabilder på bordet för tillbedjan. Människans motstånd och trots mot Gud kommer från det faktum att den inkarnerade Gudens substans underkastar sig Guds vilja samt från Kristi normala mänsklighet. Häri ligger källan till människans motstånd mot och trots mot Gud. Om Kristus varken hade haft sin mänsklighet som täckmantel eller sökt Gud Faders vilja från en skapad varelses perspektiv, utan i stället varit fylld av en supermänsklighet, skulle det säkert inte finnas någon olydnad hos någon människa. Anledningen till att människan alltid är beredd att tro på en osynlig Gud i himlen är att Gud i himlen inte har någon mänsklighet och inte har en enda egenskap gemensam med en skapad varelse. Därför betraktar människan Honom alltid med högaktning, men har en föraktfull inställning till Kristus.

Utdrag ur ”Kristi substans utgörs av lydnad mot den himmelske Faderns vilja” i ”Ordet framträder i köttet”

54. När det gäller tro är det många som tror att de följer Gud därför att de har tro, annars skulle de inte kunna uthärda ett sådant lidande. Då frågar jag dig detta: Hur kommer det sig att du aldrig vördar Gud trots att du tror att han finns? Varför fruktar du inte Gud i ditt hjärta om du tror att han finns? Du godtar att Kristus är Guds inkarnation, så varför hyser du då ett sådant förakt mot honom? Varför agerar du så vanvördigt mot honom? Varför dömer du honom öppet? Varför snokar du alltid efter var han befinner sig? Varför underkastar du dig inte hans ordning? Varför handlar du inte efter hans ord? Varför pressar och rånar du honom på hans gåvor? Varför talar du i Kristi ställe? Varför dömer du över om hans verk och hans ord är korrekta eller inte? Varför törs du häda mot honom bakom hans rygg? Är det de här sakerna och andra som utgör er tro?

Varje del av ert tal och beteende avslöjar de inslag av icke-tro på Kristus som ni bär inuti er. Era motiv och mål för vad ni gör är präglade av otro; till och med den innebörd som utstrålas i er blick är befläckad av sådana inslag. Med andra ord bär alltså var och en av er, varje minut av dagen, med sig inslag av otro. Det innebär att ni i varje ögonblick löper risk att förråda Kristus, för det blod som rinner genom era kroppar är genomsyrat av brist på tro på Gud inkarnerad. Därför säger jag att de fotspår ni lämnar efter er på vägen i tro på Gud inte är så märkvärdiga. Er resa längs vägen i tro på Gud saknar en stadig grund, och istället gör ni det bara mekaniskt. Ni är alltid skeptiska till Kristi ord och kan inte genast omsätta det i praktiken. Det är därför ni inte tror på Kristus, och att ni alltid har föreställningar om honom är en annan anledning till att ni inte tror på Kristus. Att alltid förbli skeptisk till Kristi verk, låta Kristi ord talas för döva öron, ha en åsikt om vad det nu är för verk som utförs av Kristus och inte kunna förstå det ordentligt, att ha svårt att lägga undan föreställningar oavsett vilken förklaring man får, och så vidare; allt detta är inslag av otro som blandas runt i era hjärtan. Fastän ni följer Kristi verk och aldrig halkar efter, så finns det för mycket uppror som blandas runt i era hjärtan. Detta uppror är en orenhet i er tro på Gud. Kanske håller ni inte med, men om du inte kan känna igen dina egna avsikter här, så blir det säkerligen du som går under. För Gud fullkomnar bara dem som har en sann tro på honom, inte dem som är skeptiska till honom, och minst av allt dem som motvilligt följer honom trots att de aldrig har trott på att han är Gud.

Utdrag ur ”Är du en sann Gudstroende?” i ”Ordet framträder i köttet”

55. En del människor gläder sig inte över sanningen, än mindre över domen. Istället gläder de sig över makt och rikedom; sådana människor kan anses vara snobbar. De söker uteslutande upp de samfund i världen som har inflytande och de pastorer och lärare som kommer från seminarier. Fastän de har godtagit sanningens väg, förblir de skeptiska och kan inte hänge sig helt och hållet. De talar om att spendera för Gud, men deras blickar är inriktade på de stora pastorerna och lärarna, och Kristus viftas åt sidan. Deras hjärtan är fyllda med berömmelse, förmögenhet och ära. De tror inte alls att en så ynklig man har förmågan att erövra så många, att någon så obetydlig har förmågan att fullkomna människor. De tror inte alls att de där obetydliga människorna i dammet och på sophögarna är det folk som Gud valt ut. De tror att om sådana människor var föremål för Guds frälsning, så skulle himmel och jord vändas upp och ner och alla människor skulle skratta sig fördärvade. De tror att om Gud valde så obetydliga personer att bli fullkomnade, så skulle de där andra, stora männen bli Gud själv. Deras perspektiv är befläckade av otro, och mycket värre än otro: de är befängda odjur. För de värdesätter enbart ställning, prestige och makt; det de håller högt är stora grupper och samfund. De bryr sig över huvud taget inte om dem som leds av Kristus; de är helt enkelt förrädare som har vänt ryggen mot Kristus, mot sanningen och mot livet.

Utdrag ur ”Är du en sann Gudstroende?” i ”Ordet framträder i köttet”

56. Det du beundrar är inte Kristi ödmjukhet, utan de där högt uppsatta falska herdarna. Du älskar inte Kristi ljuvlighet eller vishet, utan de där lättsinniga som ansluter sig till den tarvliga världen. Du skrattar åt Kristi smärta när han inte har någonstans att vila sitt huvud, men beundrar dessa döda kroppar som grabbar åt sig gåvor och lever i utsvävningar. Du är inte villig att lida vid Kristi sida, men går glatt rätt in i famnen på dessa lättsinniga antikrister fastän de inte förser dig med mer än kött, bokstav och kontroll. Till och med nu vänds ditt hjärta till dem, till deras rykte, till deras status och till deras inflytande. Och ändå fortsätter du att ha inställningen att du finner Kristi verk svårt att svälja och att du vägrar godta det. Det är därför jag säger att du inte har tron som erkänner Kristus. Anledningen till att du har följt honom till denna dag är helt och hållet att du har blivit tvingad. I ditt hjärta tornar för alltid många ståtliga bilder upp sig; du kan inte glömma alla deras ord och gärningar, inte deras inflytelserika ord och händer. I ditt hjärta är de för alltid högtstående och för alltid hjältar. Men så är det inte med Kristus idag. Han är för alltid obetydlig i ditt hjärta och för alltid ovärdig att vördas. För han är alltför vanlig, har alltför lite inflytande, och är allt annat än upphöjd.

Utdrag ur ”Är du en sann Gudstroende?” i ”Ordet framträder i köttet”

57. För närvarande finns det fortfarande mycket otro kvar inom er. Försök att se omsorgsfullt inom er, så hittar ni säkerligen svaret. När du finner det verkliga svaret, då kommer du att medge att du inte tror på Gud, utan snarare en som vilseleder, hädar och förråder honom ‒ en som är illojal mot honom. Då kommer du att inse att Kristus inte är en människa utan Gud. När den dagen kommer skall du vörda, frukta och i sanning älska Kristus. Just nu är er tro bara trettio procent av era hjärtan, medan sjuttio procent innehas av tvivel. Varje gärning som görs och varje mening som uttalas av Kristus kan få er att bilda er föreställningar och åsikter om honom. Dessa föreställningar och åsikter kommer från er fullständiga otro på honom. Ni beundrar och fruktar bara den osedde Gud i himlen och har ingen aktning för den levande Kristus på jorden. Är detta inte också er otro? Ni längtar endast efter den Gud som utförde sitt verk i det förgångna, men bemöter inte Kristus av idag. Sådan är alltid den ”tro” som blandas runt i era hjärtan som inte tror på Kristus av idag. Jag underskattar er inte, för det finns för mycket otro inom er, för mycket av er som är orent och måste granskas noga. Dessa orenheter är ett tecken på att ni inte har någon tro alls; de är ett kännetecken på ert avståndstagande från Kristus och märker ut er som förrädare av Kristus. De är en slöja som döljer er kunskap om Kristus, en spärr för att ni ska kunna vinnas av Kristus, ett hinder mot att ni ska kunna bli förenliga med Kristus, och ett bevis på att Kristus inte godtar er.

Utdrag ur ”Är du en sann Gudstroende?” i ”Ordet framträder i köttet”

58. Under många års arbete har ni sett många sanningar, men vet ni vad mina öron har hört? Hur många av er är villiga att acceptera sanningen? Ni tror alla att ni är villiga att betala priset för sanningen, men hur många har verkligen lidit för sanningen? Allt som finns i era hjärtan är orättvisa, och därför anser ni att någon, oavsett vem hon än är, är bedräglig och förvrängd. Ni tror till och med att Gud inkarnerad, precis som en vanlig människa, skulle sakna ett vänligt hjärta eller en välvillig kärlek. Än mer tror ni att en ädel karaktär och en barmhärtig, välvillig natur bara existerar hos Gud i himlen. Och ni anser att ett sådant helgon inte existerar, och att bara mörkret och ondskan regerar på jorden, medan Gud är någonting som människan lämnar in sin längtan efter det goda och vackra till, en legendarisk figur påhittad av människan. I era sinnen är Gud i himlen väldigt rak, rättfärdig och stor, värdig tillbedjan och vördnad, men denna Gud på jorden är bara ett substitut och ett redskap för Gud i himlen. Ni tror att denna Gud inte kan vara likvärdig Gud i himlen, än mindre kan han nämnas i samma andetag som honom. Vad det gäller Guds storhet och ära, tillhör de härligheten hos Gud i himlen, men vad det gäller människans natur och fördärv, är de egenskaper som Gud på jorden har en del i. Gud i himlen är alltid upphöjd, medan Gud på jorden för evigt är obetydlig, svag och inkompetent. Gud i himlen är inte hemfallen åt känslor, bara rättfärdighet, medan Gud på jorden bara har själviska motiv och saknar all rättvisa och förnuft. Gud i himlen har inte minsta förvrängdhet och är för evigt trofast, medan Gud på jorden alltid har en oärlig sida. Gud i himlen har en varm kärlek till människan, medan Gud på jorden inte tar tillräckligt hand om människan, och till och med försummar henne helt och hållet. Denna felaktiga kunskap har länge funnits i era hjärtan och kan även föras vidare in i framtiden. Ni betraktar alla Kristi gärningar utifrån de orättfärdigas synvinkel och ni utvärderar alla hans verk, liksom hans identitet och substans, utifrån de ondskefullas perspektiv. Ni har begått ett stort misstag och gjort det som aldrig har gjorts av dem som fanns före er. Det vill säga, ni tjänar bara den upphöjda Gud i himlen med en krona på sitt huvud och ni betjänar aldrig den Gud ni betraktar som så obetydlig att han är osynlig för er. Är inte detta er synd? Är inte detta ett klassiskt exempel på ert brott mot Guds sinnelag? Ni tillber Gud i himlen. Ni vördar upphöjda bilder och sätter värde på dem som utmärker sig med sin vältalighet. Du tar gärna emot befallningar från den Gud som fyller dina händer med rikedomar och du trånar storligen efter den Gud som kan uppfylla varje önskan du har. Den enda som du inte tillber är den Gud som inte är upphöjd; det enda du hatar är förbindelse med denna Gud som inte någon människa kan ta mycket notis om. Det enda du är ovillig att göra är att tjäna denna Gud som aldrig har gett dig ett enda öre, och den enda som inte kan få dig att längta efter honom är denna oangenäma Gud. Denna typ av Gud kan inte få dig att vidga dina vyer, att känna dig som om du har funnit en skatt, än mindre uppfylla dina önskningar. Varför vill du då följa honom? Har du tänkt på sådana här frågor? Vad du gör förnärmar inte bara denne Kristus; än viktigare, det förnärmar Gud i himlen. Detta tycker jag inte är syftet med er tro på Gud!

Utdrag ur ”Hur man lär känna Gud på jorden” i ”Ordet framträder i köttet”

59. Ni längtar storligen efter att Gud skall glädja sig åt er, men ni är väldigt långt borta från Gud. Vad är det frågan om? Ni accepterar bara hans ord, men inte hans åtgärder eller hans beskärning; än mindre kan ni acceptera hans ordning, så att ni har fullständig tilltro till honom. Vad är det då frågan om? I den slutliga analysen är er tro ett tomt äggskal som aldrig kan ge upphov till en kyckling. För er tro har inte fört er närmare sanningen eller vunnit liv åt er, utan har i stället fört med sig en skenbar känsla av näring och hopp. Ert syfte med att tro på Gud är detta hopp och denna känsla av näring, snarare än sanningen och livet. Därför säger jag att vägen för er tro på Gud inte är något annat än att försöka ställa sig in hos Gud genom inställsamhet och skamlöshet, och den kan på intet sätt betraktas som en sann tro. Hur skall en kyckling kunna komma från en tro som denna? Med andra ord, hur kan detta slags tro bära frukt? Syftet med er tro på Gud är att använda Gud för att uppfylla era mål. Är inte detta ytterligare ett exempel på era brott mot Guds sinnelag? Ni tror att Gud i himlen existerar, men förnekar att Gud på jorden gör det. Men jag godtar inte era åsikter. Jag lovordar bara de människor som håller fötterna på jorden och tjänar Gud på jorden, men aldrig dem som aldrig erkänner Kristus som finns på jorden. Oavsett hur lojala sådana människor är mot Gud i himlen, kommer de inte undan min hand, som bestraffar de ondskefulla. Dessa människor är de ondskefulla; de är ondskefulla som motsätter sig Gud och som aldrig villigt har lytt Kristus. Naturligtvis innefattar deras skara alla de som inte vet och därtill de som inte erkänner Kristus.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Gud på jorden” i ”Ordet framträder i köttet”

60. Varje enskild kyrka har människor som stör kyrkan, människor som avbryter Guds verk. Dessa människor är alla Satan som maskerar sig i Guds familj. Den här sortens människor är speciellt bra på att imitera, att komma inför mig på ett respektfullt sätt, att nicka och buga, att bete sig som skabbiga hundar, att hänge sig ”helt” för att uppnå sina egna mål, men att inför bröderna och systrarna visa sina fula anleten. När de ser någon praktisera sanningen anfaller de och exkluderar dem, och när de ser någon mer förfärlig än de själva, smickrar och fjäskar de för dem och beter sig som despoter i kyrkan. Man kan säga att merparten av kyrkorna har den här sortens ”lokala ondskefulla ormar”, den här sortens ”knähundar” hos sig. Tillsammans smyger de omkring och blinkar och ger i hemlighet varandra signaler, och ingen av dem praktiserar sanningen. Den som har mest gift är ”huvuddemonen” och den som har det högsta anseendet leder dem och håller deras fana högt. De här människorna löper amok i kyrkan, sprider sin negativitet, släpper lös döden, gör vad de behagar, säger vad de behagar, utan att någon vågar hindra dem, fulla av sataniskt sinnelag. Så snart de börjar förorsaka störning kommer en fläkt av död in i kyrkan. De som praktiserar sanningen i kyrkan är övergivna och oförmögna att uppnå sin potential, medan de som stör kyrkan och sprider död löper amok i kyrkan. Dessutom följer majoriteten av människorna dem. Denna slags kyrka står helt enkelt under Satans kontroll och djävulen är deras kung. Om folket i kyrkan inte reser sig och kastar ut dessa huvuddemoner, kommer de också att förstöras förr eller senare. Från och med nu måste åtgärder vidtas mot denna slags kyrka. Om de som är kapabla att praktisera lite sanning inte engagerar sig i att söka, då kommer den kyrkan att bli bannlyst. Om det inte finns någon i en kyrka som är villig att praktisera sanningen, inte någon som kan stå som vittne för Gud, då bör den kyrkan bli utesluten helt och hållet, och deras kontakter med andra kyrkor måste brytas. Detta kallas att begrava döden och att driva ut Satan. Om det finns åtskilliga lokala ondskefulla ormar i en kyrka, samt några små ”flugor” som följer dem och som inte har någon som helst omdömesförmåga, om dessa från kyrkan fortfarande inte kan överge de här ormarnas band och manipulation efter det att de sett sanningen, då kommer dessa dårar till sist att elimineras. Fastän dessa små flugor kanske inte har gjort någonting förfärligt är de ännu slugare, ännu mer sluga och svårfångade, och varenda sådan kommer att elimineras. Inte en enda kommer att bli kvar! De som tillhör Satan kommer att skickas tillbaka till Satan, medan de som tillhör Gud helt säkert kommer att söka sanningen: det är bestämt av deras natur. Låt alla som följer Satan förgås! Ingen medömkan kommer att visas detta folk. Låt dessa som söker sanningen vinna försörjning och låt dem glädjas av hjärtans lust åt Guds ord. Gud är rättfärdig; han behandlar inte människor orättvist. Om du är en djävul, då kommer du att vara oförmögen att praktisera sanningen. Om du är någon som söker efter sanningen, då ska du förvisso inte tillfångatas av Satan – detta är bortom allt tvivel.

Utdrag ur ”En varning till dem som inte praktiserar sanningen” i ”Ordet framträder i köttet”

61. Dessa som inte söker utveckling önskar alltid att andra ska vara lika negativa och oföretagsamma som de själva, de som inte praktiserar sanningen är missunnsamma mot dem som praktiserar sanningen. De som inte praktiserar sanningen vill alltid vilseleda de som är förvirrade och som saknar omdöme. Det som dessa människor utstöter kan få dig att fördärvas, halka nedåt, utveckla onormala beskaffenheter och fyllas av ett mörker inombords; de gör att du fjärmas från Gud och de får dig att omhulda köttet och skämma bort dig själv. De som inte älskar sanningen, som alltid har hanterar Gud på ett likgiltigt sätt, saknar självkännedom och deras sinnelag förleder folk att begå synder och att trotsa Gud. De praktiserar inte sanningen och tillåter inte heller andra att göra det. De omhuldar synden och äcklas inte av sig själva. De känner inte sig själva och de hindrar andra från att känna sig själva, och de hindrar andra att längta efter sanningen. Dessa som de vilseleder kan inte se ljuset och faller ner i mörkret; de känner inte sig själva, är oklara vad gäller sanningen och kommer längre och längre bort från Gud. De praktiserar inte sanningen och de hindrar andra från att praktisera sanningen när de för dessa dåraktiga människor inför sig. Hellre än att säga att de tror på Gud vore det bättre att säga att de tror på sina förfäder, att det de tror på är avgudarna i deras hjärtan. Det vore bäst för dessa människor som säger att de följer Gud att öppna sina ögon och noga granska exakt vem de tror på: Är det verkligen Gud du tror på eller Satan? Om du vet att det du tror på inte är Gud utan dina egna avgudar, då vore det bäst att inte säga att du är en troende. Om du verkligen inte vet vem du tror på, vore det återigen bäst att inte säga att du är en troende. Att säga det vore att häda! Ingen tvingar dig att tro på Gud. Säg inte att ni tror på mig, jag har hört tillräckligt av de orden för länge sedan och jag vill inte höra dem igen eftersom det ni tror på är avgudarna i era hjärtan och de lokala ondskefulla ormarna bland er. De som skakar på sina huvuden när de hör sanningen, som ler brett när de hör tal om döden är Satans avkomma och de är alla föremål som skall elimineras. I kyrkan finns det många människor som inte har någon urskillningsförmåga, och när något vilseledande inträffar så står de bara vid Satans sida. När de blir kallade Satans lakejer känner de sig så förorättade. Och någon kanske säger att de inte har någon urskillningsförmåga, men de står alltid på sidan utan sanning. Det har inte varit en enda avgörande tillfälle då de har stått upp på sanningens sida, inte en enda gång då de har stått upp och argumenterat för sanningen, så är de verkligen utan urskillningsförmåga? Varför står de alltid på Satans sida? Varför säger de aldrig ett enda ord som är rättvist eller förnuftigt för sanningen? Är den här situationen verkligen skapad av deras tillfälliga förvirring? Ju mindre urskillningsförmåga någon har desto mindre förmåga har de att stå på sanningens sida. Vad visar detta? Visar det inte att de som saknar urskillningsförmåga älskar ondskan? Visar det inte att dessa utan urskillningsförmåga är Satans lojala avkomma? Varför är det så att de alltid kan stå på Satans sida och tala samma språk som honom? Deras varje ord och gärning och deras uttryck visar mer än nog att de inte är någon slags sanningsälskare, utan snarare att de är människor som skyr sanningen. Att de kan stå på Satans sida visar mer än nog att Satan verkligen älskar dessa obetydliga djävlar som hela livet slåss för Satans skull. Är inte alla dessa fakta oerhört tydliga? Om du verkligen är en som älskar sanningen, varför kan du då inte bry dig om dessa som praktiserar sanningen, och varför följer du omedelbart de som inte praktiserar sanningen så snart de ändrar ansiktsuttryck en aning? Vad är det här för slags problem? Jag bryr mig inte om huruvida du har urskillningsförmåga eller inte, jag bryr mig inte om hur högt pris du har betalat, jag bryr mig inte om hur stora dina krafter är och jag bryr mig inte om huruvida du är en lokal ondskefull orm eller en fanbärande ledare. Om dina krafter är stora, då sker det bara med hjälp av Satans styrka; om din status är hög, då är det helt enkelt bara därför att det finns för många kring dig som inte praktiserar sanningen; om du inte har fördrivits, då är det därför att det nu inte är dags för fördrivningsverk, det är snarare dags för elimineringsverk. Det är ingen brådska att fördriva dig nu. Jag behöver bara vänta på att den dagen ska komma efter det att du blivit eliminerad för att straffa dig. Var och en som inte praktiserar sanningen ska elimineras!

Utdrag ur ”En varning till dem som inte praktiserar sanningen” i ”Ordet framträder i köttet”

62. De som uppriktigt tror på Gud är de som är villiga att omsätta Guds ord i praktiken, och de är de som är villiga att praktisera sanningen. De som uppriktigt kan stå som vittnen för Gud är också de som är villiga att omsätta hans ord i praktiken, och de är de som genuint kan stå på sanningens sida. De som använder sig av bedrägeri och som begår orättvisor är alla de människor som inte har någon sanning och de drar alla skam över Gud. De i kyrkan som ägnar sig åt dispyter är Satans lakejer och är Satan förkroppsligad. Den här sortens människor är alltför illvilliga. Alla de som inte har någon urskillningsförmåga och är oförmögna att stå på sanningens sida hyser onda avsikter och befläckar sanningen. De här människorna är dessutom så typiska representanter för Satan; de är bortom räddning och det behöver inte sägas att de alla är föremål för eliminering. De som inte praktiserar sanningen bör inte tillåtas bli kvar i Guds familj, och inte heller dessa som avsiktligt raserar kyrkan. Men tiden för att utföra utrensningsarbetet är inte nu. De kommer bara att avslöjas och elimineras i slutet. Inget mer meningslöst verk ska utföras på de här människorna; de som tillhör Satan är oförmögna att stå på sanningens sida, medan de som söker sanningen kan stå på sanningens sida. De som inte praktiserar sanningen är ovärdiga att höra sanningens väg och ovärdiga att bära vittnesbörd om sanningen. Sanningen är i grund och botten inte något för deras öron utan talas snarare för dem som praktiserar den. Innan varje persons slut avslöjas, kommer de som stör kyrkan och avbryter verket att först bli lämnade åt sidan. Så snart som verket är fullbordat kommer dessa människor en efter en att avslöjas innan de elimineras. Under tiden när sanningen tillhandahålls ägnas för ögonblicket ingen uppmärksamhet åt dem. När hela sanningen avslöjas för mänskligheten, bör dessa människor elimineras; det kommer också att vara den tid när alla människor klassificeras efter sin sort. På grund av sin ringa begåvning kommer de som saknar urskillningsförmåga att förstöras i onda människors händer och de kommer att vilseledas av onda människor och kommer att vara oförmögna att återvända. Dessa människor bör behandlas på detta sätt då de inte älskar sanningen, eftersom de är oförmögna att stå på sanningens sida, eftersom de följer onda människor, de står på onda människors sida, och eftersom de är i maskopi med onda människor och trotsar Gud. De vet utomordentligt väl att de där onda människorna sprider ondska men de härdar sina hjärtan och följer dem, så att de rör sig i motsatt riktning till sanningen. Gör inte alla dessa människor, som inte praktiserar sanningen utan gör fördärvliga och avskyvärda ting, det onda? Även om det finns sådana bland dem som uppför sig som kungar och sådana som hänger efter dem, är inte deras Gudsförnekande naturer desamma? Vilken ursäkt kan de ha för att säga att Gud inte räddar dem? Vilken ursäkt kan de ha för att säga att Gud inte är rättfärdig? Är det inte deras egen ondska som kommer att förgöra dem? Är det inte deras egen upproriskhet som kommer att dra ner dem i helvetet? De som praktiserar sanningen kommer att räddas i slutet och göras fullkomliga genom sanningen. De som inte praktiserar sanningen kommer till slut att bjuda in ödeläggelse genom sanningen. Dessa är de slut som väntar dem som praktiserar sanningen och de som inte gör det.

Utdrag ur ”En varning till dem som inte praktiserar sanningen” i ”Ordet framträder i köttet”

63. Eftersom du tror på Gud, måste du sätta din tilltro till alla Guds ord och alla hans verk. Det vill säga, eftersom du tror på Gud, måste du lyda honom. Om du inte kan göra detta, då kvittar det om du tror på Gud. Om du har trott på Gud i många år, men aldrig har lytt honom eller accepterat alla hans ord, utan istället bett Gud att underordna sig dig och handla i samstämmighet med dina uppfattningar, då är du den mest upproriska personen och en icke-troende. Hur skall en sådan som denna kunna lyda de Guds verk och ord som inte överensstämmer med människans uppfattningar? Den mest upproriska personen är en som avsiktligt trotsar och gör motstånd mot Gud. Han är Guds fiende och antikrist. En sådan person hyser ständigt en fientlig hållning mot Guds nya verk, har aldrig visat den minsta avsikt att underordna sig, och har aldrig glatt visat att han underkastar sig eller ödmjukat sig. Han upphöjer sig framför andra och visar aldrig att han underkastar sig någon. Inför Gud anser han sig vara den kunnigaste i att predika ordet och den skickligaste i att arbeta på andra. Han avfärdar aldrig skatterna som han redan har i sin ägo, utan behandlar dem som släktklenoder för gudstjänst och för att predika om för andra, och han använder dem till att föreläsa för dessa dårar som avgudar honom. Det finns verkligen ett visst antal sådana personer i kyrkan. Man kan säga att de är ”okuvliga hjältar”, generation efter generation som vistas i Guds hus. De betraktar förkunnelsen av ordet (doktrin) som sin främsta plikt. År efter år och generation efter generation håller de på att kraftfullt genomdriva sin ”heliga och okränkbara” plikt. Ingen vågar röra dem och inte en enda person vågar klandra dem öppet. De blir ”kungar” i Guds hus, och drar otyglat fram när de dominerar över andra från tidsålder till tidsålder. Denna hop av demoner försöker gå samman och förstöra mitt verk; hur skall jag kunna låta dessa levande djävlar få finnas i min åsyn? Inte ens de som bara lyder till hälften kan vandra hela vägen till slutet, än mindre dessa tyranner utan minsta lydnad i sina hjärtan! Det är inte lätt för människan att vinna Guds verk. Även om människan använder all sin styrka, kommer hon bara att kunna vinna en liten del och till sist nå fram till fullkomning. Hur är det då med ärkeängelns barn, som försöker förstöra Guds verk? Har de inte ännu mindre hopp om att vinnas av Gud?

Utdrag ur ”De som lyder Gud med ett sant hjärta kommer helt säkert att vinnas av Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

64. Vill ni veta roten till att fariséerna motsatte sig Jesus? Vill ni veta fariséernas väsen? De var fulla av fantasier om Messias. Dessutom trodde de bara att Messias skulle komma men de sökte ändå inte livets sanning. Och därför väntar de än idag på Messias, för de har ingen kunskap om livets väg och vet inte vad sanningens väg är. Hur skulle ni säga att sådana dåraktiga, envisa och okunniga människor kan vinna Guds välsignelse? Hur skulle de kunna se Messias? De motsatte sig Jesus för att de inte kände riktningen för den Helige Andes verk, för att de inte kände sanningens väg som Jesus talade om och dessutom för att de inte förstod Messias. Och eftersom de aldrig hade sett Messias och aldrig hade varit i Messias sällskap gjorde de misstaget att ytligt hylla namnet Messias samtidigt som de motsatte sig Messias väsen med alla medel. Dessa fariséer var till sitt väsen envisa och arroganta och hörsammade inte sanningen. Principen för deras tro på Gud är: Oavsett hur djup din förkunnelse är, oavsett hur hög din auktoritet är så är du inte Kristus om du inte kallas för Messias. Är det inte absurda och löjliga synpunkter? Jag frågar er igen: Är det inte extremt lätt för er att begå de första fariséernas misstag, med tanke på att ni inte har den ringaste förståelse av Jesus? Kan du urskilja sanningens väg? Kan du uppriktigt garantera att du inte kommer att motsätta dig Kristus? Har du förmåga att följa den Helige Andes verk? Om du inte vet om du kommer att motsätta dig Kristus så säger jag att du redan lever på dödens rand.

Utdrag ur ”Du kommer att få skåda Jesu andliga kropp när Gud har gjort himmel och jord på nytt” i ”Ordet framträder i köttet”

65. Den finns en enorm hemlighet i ditt hjärta som du aldrig har varit medveten om, eftersom du har levt i en värld utan ljus. Ditt hjärta och din ande har ryckts bort av den onde. Dina ögon är fördunklade av mörker, och du kan varken se solen på himlen eller den blinkande stjärnan i natten. Dina öron är igentäppta av bedrägliga ord och du hör varken Jehovas dånande röst eller ljudet av vattnen som flödar från tronen. Du har förlorat allt som rättmätigt skulle ha tillhört dig, allt som den Allsmäktige skänkte dig. Du har trätt in i ett oändligt hav av lidande, utan kraft till räddning, utan hopp om att komma tillbaka levande, och allt du gör är att kämpa och ständigt vara på väg… Från den stunden var du dömd att plågas av den onde, att hållas långt ifrån den Allsmäktiges välsignelser, utom räckhåll för den Allsmäktiges försörjning, gående längs en väg utan återvändo. En miljon tillrop kan knappast väcka ditt hjärta och din ande. Du sover djupt i händerna på den onde som har lurat in dig i en gränslös värld utan någon riktning och utan vägmärken. Härefter har du förlorat din ursprungliga oskuld och renhet och börjat gömma dig från den Allsmäktiges omsorg. Inuti ditt hjärta styr den onde dig i alla frågor och blir ditt liv. Du fruktar honom inte längre, undviker honom inte och tvivlar inte på honom; i stället behandlar du honom som Guden i ditt hjärta. Du börjar dyrka honom och tillbe honom, och ni två blir lika oskiljaktiga som kropp och skugga, fästa vid varandra i livet såväl som i döden. Du har ingen aning alls om varifrån du kom, varför du föddes eller varför du kommer att dö. Du uppfattar den Allsmäktige som en främling, du känner inte till hans ursprung, än mindre allt han har gjort för dig. Allt som kommer från honom har blivit förhatligt för dig. Du varken omhuldar det eller känner till dess värde. Du går vid den ondes sida sedan den dag du började erhålla försörjning från den Allsmäktige. Du och den onde har levt tillsammans genom tusentals år av oväder och storm, och tillsammans med honom står du upp mot den Gud som var ditt livs källa. Du vet inget om ånger, än mindre om att du har nått förintelsens rand. Du glömmer att den onde har frestat dig och plågat dig; du har glömt ditt ursprung. På detta sätt har den onde skadat dig, steg för steg, ända till i dag. Ditt hjärta och din ande är förlamade och försvagade. Du har slutat klaga på förtretligheterna i människans värld, och du anser inte längre att världen är orättvis. Än mindre bryr du dig om huruvida den Allsmäktige existerar. Det beror på att du för länge sedan såg den onde som din sanne fader och inte längre kan vara skild från honom. Detta är hemligheten i ditt hjärta.

Utdrag ur ”Den Allsmäktiges suckande” i ”Ordet framträder i köttet”

66. När gryningen kommer börjar en morgonstjärna stråla i öster. Detta är en stjärna som aldrig funnits där förut. Den lyser upp den tysta stjärnbeströdda himlen, och tänder på nytt det släckta ljuset i människors hjärtan. Mänskligheten är inte längre ensam tack vare detta ljus som skiner på såväl dig som på andra. Men enbart du fortsätter att sova tungt i den mörka natten. Du kan varken höra ljudet eller se ljuset, omedveten om att en ny himmel och jord, en ny tidsålder, har kommit, därför att din fader säger åt dig: ”Mitt barn, stig inte upp, det är fortfarande tidigt. Vädret är kallt, så gå inte ut, så inte dina ögon genomborras av svärd och spjut.” Du tror enbart på din faders förmaningar därför att du tror att enbart din fader har rätt, eftersom han är äldre än du, och att din fader älskar dig innerligt. Sådana förmaningar och sådan kärlek får dig att sluta tro på legenden om att det finns ljus i världen, och sluta bry dig om huruvida sanning fortfarande existerar i den här världen. Du vågar inte längre hoppas på att räddas av den Allsmäktige. Du är nöjd med det nuvarande tillståndet, väntar inte längre på ljusets ankomst och håller inte längre utkik efter den Allsmäktiges tillkommelse, så som den framställs i legenden. Vad dig anbelangar kan allt som är vackert inte längre återupplivas och inte heller kan det fortsätta existera. Mänsklighetens morgondag, mänsklighetens framtid, försvinner; den är fullständigt tillintetgjord i dina ögon. Du klamrar dig fast vid din faders kläder så hårt du kan, glad att dela hans umbäranden, rädd att förlora ditt ressällskap och ”riktningen” på din fjärran färd. Människans vidsträckta och dimhöljda värld har fostrat otaliga människor att ståndaktiga och oförfärade fylla den här världens olika roller. Den har skapat många ”krigare” som inte fruktar döden över huvud taget. Dessutom har den frambringat omgång efter omgång av bortdomnade och förlamade människor som inte vet för vilket syfte de skapats. Den Allsmäktiges ögon granskar varenda en i det djupt plågade människosläktet. Vad han hör är jämmerropen från dem som lider, vad han ser är skamlösheten hos dem som plågas och vad han känner är hjälplösheten och fruktan hos ett människosläkte som förlorat frälsningens nåd. Mänskligheten avvisar hans omsorg, väljer att gå sin egen väg, försöker undgå hans ögons granskande blick och föredrar att njuta av det djupa havets bitterhet till sista droppen, i fiendens sällskap. Den Allsmäktiges suckande ska inte längre höras av mänskligheten. Den Allsmäktiges händer är inte längre villiga att smeka denna tragiska mänsklighet. Han upprepar sitt verk, återtar gång på gång och förlorar på nytt gång på gång, och från den stunden börjar han tröttna och känna sig uppgiven och därmed slutar han upp med arbetet han har för handen och slutar gå i människosläktets mitt… Mänskligheten är helt omedveten om någon av dessa förändringar, omedveten om den Allsmäktiges kommande och gående, sorgsenhet och melankoli.

Utdrag ur ”Den Allsmäktiges suckande” i ”Ordet framträder i köttet”

67. Medan natten stilla närmar sig är människan ovetande, för människans hjärta kan inte uppfatta hur natten närmar sig, eller varifrån den kommer. Medan natten tyst glider undan välkomnar människan dagens ljus, men varifrån ljuset kommit och hur det drivit undan nattens mörker vet människan ännu mindre om, och är än mindre medveten om. Dessa återkommande skiftningar mellan dag och natt tar människan från en period till en annan, från ett historiskt sammanhang till nästa, samtidigt som de försäkrar att Guds verk i varje tidsperiod och hans plan för varje tidsålder genomförs. Människan har vandrat genom dessa tidsperioder tillsammans med Gud, och ändå vet hon inte att Gud styr över alla tings och alla levande varelsers öde, eller hur Gud iscensätter och regisserar alla ting. Detta har undgått människan sedan urminnes tider till idag. Orsaken är inte att Guds handlingar är alltför dolda, eller att Guds plan ännu inte har förverkligats, utan att människans hjärta och ande är alltför avlägsna från Gud, till den grad att människan fortfarande är kvar i Satans tjänst även när hon följer Gud – och ändå inte vet om det. Ingen söker aktivt upp Guds fotspår och Guds framträdande, och ingen är villig att existera i Guds omsorg och vårdnad. Istället vill de förlita sig på Satans, den ondes, frätande för att anpassa sig till den här världen, till de regler för existensen som den syndiga mänskligheten följer. Vid det här laget har människans hjärta och ande blivit människans hyllning till Satan och blivit Satans föda. Dessutom har människans hjärta och ande blivit en plats där Satan kan bosätta sig, och blivit en lämplig lekplats. Därför förlorar människan ovetande sin förståelse av principerna för att vara människa, och av värdet och meningen med människans existens. Guds lagar och förbundet mellan Gud och människan bleknar gradvis bort i människans hjärta, och hon upphör att söka eller lyssna till Gud. Med tidens gång förstår människan inte längre varför Gud skapade henne, och inte heller förstår hon orden från Guds mun och allt som kommer från Gud. Människan börjar sedan motsätta sig Guds lagar och påbud, och hennes hjärta och ande blir livlösa ... Gud förlorar den människa han ursprungligen skapade, och människan förlorar roten i sin begynnelse: Detta är människosläktets sorg.

Utdrag ur ”Gud är källan till människans liv” i ”Ordet framträder i köttet”

Fotnoter:

a. I den kinesiska ursprungstexten står det ”guldmynten för”.

f. Berättelsen om Han Hao-fågeln är mycket lik Aisopos fabel om myran och gräshoppan. Trots upprepade varningar från Han Hao-fågelns granne, en skata, föredrar den att sova i stället för att bygga ett bo medan vädret är varmt. När vintern kommer fryser fågeln ihjäl.

g. ”Lämna ondskans väg”: i originalet ”återvända till stranden”, ett kinesiskt uttryck med denna betydelse.

#Ordet framträder i köttet #Guds ord #sanningen #Böcker #Klassiska ord från Allsmäktige Gud Kristus av de sista dagarna

0 notes

easternlightningsv · 5 years ago

Text

Ord om Guds helighet

1. Guds helighet är Guds felfria väsen, Guds osjälviska kärlek, och allt det som Gud ger människan är osjälviskt och ni kommer att börja förstå att Guds helighet är fläckfri och oförvitlig. Dessa Guds väsen är inte bara ord som han använder för att visa upp sin identitet utan Gud använder istället sitt väsen till att tyst och uppriktigt ta sig an varje individ. Guds väsen är med andra ord inte tomt, det är inte heller teoretiskt eller dogmatiskt och det är definitivt inte en form av kunskap. Det är inte en slags utbildning för människan utan istället den sanna uppenbarelsen av Guds egna handlingar och den uppenbarade essensen av vad Gud har och är.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike Ⅵ” i ”Ordet framträder i köttet

2. Du kommer inte att se Gud ha liknande synpunkter som människor på saker och ting, och dessutom kommer du inte att se honom använda människors synpunkter, deras kunskap, deras vetenskap eller deras filosofi eller människans fantasi för att hantera saker och ting. I stället är allt Gud gör och allt han uppenbarar förknippat med sanning. Det vill säga varje ord han har sagt och varje handling han har utfört har med sanningen att göra. Denna sanning och dessa ord är inte någon grundlös fantasi, utan snarare uttrycks de av Gud på grund av Guds väsen och hans liv. Eftersom dessa ord och essensen i allt som Gud har gjort är sanning, kan vi säga att Guds väsen är heligt. Med andra ord tillför allt som Gud säger och gör livskraft och ljus till människor; det låter människor se positiva ting och det verkliga i dessa positiva ting och låter dem vandra den rätta vägen. Dessa ting bestäms på grund av Guds väsen och de bestäms på grund av hans helighets väsen.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike V” i ”Ordet framträder i köttet

3. Vad syftar Guds helighet, som jag talar om, på? Fundera över det ett ögonblick. Är Guds sannfärdighet hans helighet? Är Guds trofasthet hans helighet? Är Guds osjälviskhet hans helighet? Är Guds ödmjukhet hans helighet? Är Guds kärlek till människan hans helighet? Gud skänker frikostigt sanning och liv till människan – är det hans helighet? (Ja.) Allt detta som Gud uppenbarar är unikt; det existerar inte hos den fördärvade mänskligheten och kan inte heller ses där. Inte minsta spår av det kan ses under processen med Satans fördärv av människan, varken i Satans fördärvade sinnelag eller i Satans natur eller väsen. Allt som Gud är och har är unikt och endast Gud själv har ett sådant väsen, endast Gud själv äger ett sådant väsen. … Helighetens väsen är sann kärlek, men mer än så är det ett sanningens, rättfärdighetens och ljusets väsen. Ordet ”helig” är bara lämpligt när det avser Gud; inget i skapelsen kan förtjäna att kallas heligt. Det måste människan förstå.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike Ⅵ” i ”Ordet framträder i köttet

4. ”Och Jehova Gud beordrade mannen och sade: ’Du får äta fritt från alla träd i trädgården, men du skall inte äta något från trädet med kunskap om gott och ont, för den dag du äter från det skall du helt säkert dö.’” Vad innehåller Guds befallning till människan i detta stycke? För det första säger Gud till människan vad hon får äta, nämligen frukten av en rad olika träd. Det finns ingen risk och inget gift; alla kan ätas och ätas som man önskar, utan betänkligheter. Det är ena delen. Den andra delen är en varning. Den här varningen förklarar för människan vilket träd hon inte kan äta frukten av – hon får inte äta frukten från kunskapens träd på gott och ont. Vad händer om hon gör det? Gud förklarade för människan: Om du äter det skall du helt säkert dö. Är dessa ord rättframma? (Ja.) Om Gud sade dig detta men du inte förstod varför, skulle du behandla det som en regel eller en order som ska följas? Det bör följas, eller hur? Men oavsett om människan kan följa det eller inte, är Guds ord entydiga. Gud förklarade mycket tydligt för människan vad hon får och inte får äta, och vad som kommer att hända om hon äter vad hon inte skall äta. Har du sett något av Guds sinnelag i dessa kortfattade ord som han talade? Är dessa Guds ord sanna? Finns det något bedrägeri? Finns det någon falskhet? (Nej.) Finns det något hotfullt? (Nej.) Gud förklarade ärligt, sanningsenligt och uppriktigt för människan vad hon får äta och vad hon inte får äta, klart och tydligt. Finns det någon dold betydelse i dessa ord? Är dessa ord rättframma? Finns det något behov av antaganden? (Nej.) Det finns inget behov av att gissa, inte sant? Deras betydelse är uppenbar vid första anblick, och du förstår så snart du ser den. Det är kristallklart. Det vill säga, vad Gud vill säga och vad han vill uttrycka kommer från hans hjärta. De saker och ting Gud uttrycker är rena, rättframma och tydliga. Det finns inga förtäckta motiv eller några dolda meningar. Han talade direkt till människan, och förklarade för henne vad hon får äta och vad hon inte får äta. Genom dessa Guds ord kan människan alltså se att Guds hjärta är öppet, att Guds hjärta är sant. Det finns absolut ingen falskhet här, som säger åt dig att du inte kan äta det som är ätligt eller säger åt dig ”gör det och se vad som händer” med ting som du inte kan äta. Menar han det? (Nej.) Nej. Vad Gud än tänker i sitt hjärta är vad han säger.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike IV” i ”Ordet framträder i köttet

5. Nu med Guds verk i de sista dagarna skänker han inte längre bara nåd och välsignelser till människan som han gjorde i början, och han trugar inte heller människor framåt. Vad har människor under det här stadiet av verket sett av alla aspekter av Guds verk som de har upplevt? De har sett Guds kärlek och Guds dom och tuktan. Vid den här tidpunkten sörjer för, stöttar, upplyser och vägleder Gud dessutom människor, så att de successivt lär känna hans avsikter, lär känna de ord han talar och den sanning som han skänker människan. När människor är svaga, när de är modfällda, när de inte har någonstans att vända sig, kommer Gud att använda sina ord till att trösta, rådge och uppmuntra dem, så att människor i sin litenhet successivt kan finna sin styrka, resa sig upp i positiv anda och bli villiga att samverka med Gud. Men när människor är olydiga mot Gud eller motsätter sig honom, eller avslöjar sitt eget fördärv, kommer Gud inte att visa något förbarmande när han tillrättavisar och fostrar dem. Gud kommer dock att visa tolerans och tålamod med människans dåraktighet, okunnighet, svaghet och bristande mognad. På det viset mognar människan gradvis, genom allt det verk som Gud uträttar för henne, växer upp och lär känna Guds avsikter, lär känna en viss sanning, lär känna vad som är positivt och vad som är negativt, lär känna vad ondska är och vad mörker är. Gud tillrättavisar och fostrar inte alltid människan, han visar inte heller alltid tolerans och tålamod. Snarare sörjer han för varje människa på olika sätt, i hennes olika skeden och enligt hennes olika grad av mognad och kaliber. Han uträttar många ting för människan och till ett högt pris; människan uppfattar inget av det priset eller de ting som Gud uträttar, men allt han gör utförs i själva verket inom varje enskild individ. Guds kärlek är verklig: genom Guds nåd undviker människan den ena olyckan efter den andra, medan Gud visar sin tolerans mot människans svaghet gång på gång. Guds dom och tuktan låter människor successivt förstå mänsklighetens fördärv och sataniska väsen. Det som Gud tillhandahåller, hans upplysning av människan och hans vägledning låter mänskligheten allt mer känna sanningens väsen och i ökad omfattning veta vad människor behöver, vilken väg de bör ta, vad de lever för, värdet och meningen med deras liv och hur de ska vandra vägen fram. Alla dessa ting som Gud uträttar är oskiljbara från hans ursprungliga syfte. Vilket är då hans syfte? Varför använder Gud de här sätten att utföra sitt verk i människan? Vilket resultat vill han uppnå? Med andra ord, vad vill han se hos människan och få av henne? Det Gud vill se är att människans hjärta kan återupplivas. De sätt han använder för att verka i människan är till för att ständigt väcka människans hjärta, väcka människans ande, låta människan få veta var hon kommer ifrån, vem som vägleder henne, stöder henne, sörjer för henne och vem som har låtit människan leva fram till nu; de är till för att låta människan veta vem som är Skaparen, vem hon bör tillbe, vad slags väg hon bör vandra och på vilket sätt hon bör träda fram inför Gud; de används till att successivt återuppliva människans hjärta, så att människan känner Guds hjärta, förstår Guds hjärta och inser den stora omsorgen och tanken bakom hans verk för att frälsa människan. När människans hjärta är återupplivat vill hon inte längre leva livet med ett degenererat, fördärvat sinnelag utan istället sträva efter sanningen till Guds tillfredsställelse. När människans hjärta har väckts till liv har hon förmåga att bryta helt med Satan, inte längre skadas av Satan, inte längre kontrolleras och luras av honom. Istället kan människan samarbeta i Guds verk och i hans ord på ett positivt sätt för att tillfredsställa Guds hjärta och på det viset uppnå gudsfruktan och sky det onda. Det är det ursprungliga syftet med Guds verk.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike Ⅵ” i ”Ordet framträder i köttet

6. Under era långa liv har ni i princip alla mött många farliga situationer och utstått många frestelser. Det beror på att Satan finns alldeles intill dig och ständigt har blicken fäst på dig. Han tycker om när du råkar ut för olyckor, när du drabbas av katastrofer, när inget går bra för dig och han tycker om när du fångas i hans nät. Vad Gud beträffar så skyddar han dig ständigt, håller dig borta från det ena missödet efter det andra och från den ena olyckan efter den andra. Det är därför jag säger att allt som människan har – frid och glädje, välsignelser och personlig säkerhet – i själva verket är under Guds kontroll och han vägleder och avgör ödet för varje individ. Men har Gud en uppblåst föreställning om sin position, som vissa påstår? Och säger han: ”Jag är störst av alla, det är jag som bestämmer över er, ni måste alla tigga mig om nåd och olydnad kommer att bestraffas med döden.” Har Gud någonsin hotat mänskligheten på det sättet? (Nej.) Har han någonsin sagt: ”Mänskligheten är fördärvad så det spelar ingen roll hur jag behandlar den, vilken godtycklig behandling som helst kan duga; jag behöver inte planera något särskilt bra för den”? Tänker Gud på det sättet? Har Gud agerat på det sättet? (Nej.) Tvärtom är Guds behandling av var och en seriös och ansvarsfull, till och med mer ansvarsfull än du är mot dig själv. Är det inte så? Gud talar inte lättjefullt, inte heller står han på höjden och gör sig märkvärdig och inte heller tar han sig fram genom att lura folk. Istället uträttar han ärligt och tyst de ting som han själv behöver göra. Dessa ting ger välsignelser, frid och glädje till människan. De för människan fridsamt och lyckligt inför Guds åsyn och in i hans familj; sedan lever de inför Gud och tar emot Guds frälsning med lämpligt resonerande och tänkande. Har då Gud någonsin varit falsk mot människan i sitt verk? Har han någonsin visat en oärlig välvilja och lurat människan med några få artigheter och sedan vänt henne ryggen? (Nej.) Har Gud någonsin sagt en sak och sedan gjort en annan? Har Gud någonsin gett tomma löften och skrutit och sagt att han kan göra det ena för dig eller hjälpa dig att göra det andra och sedan försvunnit? (Nej.) Det finns inget bedrägligt hos Gud, ingen falskhet. Gud är trofast och allt han gör är äkta. Han är den ende som människor kan räkna med och den Gud som människor kan anförtro sina liv och allt. Då det inte finns något bedrägligt hos Gud, kan vi säga att Gud är den mest uppriktiga? (Ja.) Visst kan vi det? Även om det ordet, när vi talar om det nu, är för svagt, för förmänskligat när det används om Gud, finns det inget vi kan göra åt det, eftersom det är det mänskliga språkets begränsningar. Det är något opassande här att kalla Gud för uppriktig, men vi använder det ordet så länge. Gud är trofast och uppriktig. Vad menar vi då med att tala om de aspekterna? Menar vi skillnaderna mellan Gud och människan och skillnaderna mellan Gud och Satan? Det kan man säga. Det är för att människan inte kan se ett enda spår av Satans fördärvade sinnelag i Gud. Har jag rätt i det jag säger? Kan jag få ett amen för det? (Amen!) Vi ser inget av Satans ondska uppenbarat i Gud. Allt som Gud gör och uppenbarar är helt och hållet till förmån och hjälp för människan, det görs helt och hållet för att sörja för människan, är fyllt av liv och ger människan en väg att följa och en riktning att ta. Gud är inte fördärvad, så kan vi vidare, när vi ser på allt som Gud gör, säga att Gud är helig? (Ja.) Eftersom Gud inte har något av mänsklighetens fördärv och inte har något som är likt eller identiskt med mänsklighetens fördärvade sinnelag eller Satans väsen, så kan vi ur den synvinkeln säga att Gud är helig. Gud uppenbarar inget fördärv och uppenbarelsen av hans eget väsen i hans verk är all den bekräftelse vi behöver på att Gud själv är helig. Inser ni det? För att vi nu ska lära känna Guds heliga väsen, låt oss börja med att se på dessa båda aspekter: 1) Det finns inget fördärvat sinnelag hos Gud; 2) kärnan av Guds verk i människan gör så att människan kan se Guds eget väsen och hans väsen är enbart positivt. För de ting som alla slags Guds verk ger till människan är alla positiva ting. För det första kräver Gud att människan är ärlig – är det inte positivt? Han ger människan visdom ‒ är det inte positivt? Gud gör så att människan kan skilja mellan gott och ont – är det inte positivt? Han låter människan inse betydelsen och värdet av mänskligt liv – är det inte positivt? Han låter människan se själva kärnan hos människor, händelser och ting i enlighet med sanningen – är det inte positivt? (Jo, det är det.) Och resultatet av allt detta är att människan inte längre blir bedragen av Satan, inte längre fortsätter att skadas av Satan eller kontrolleras av honom. De låter med andra ord människor befria sig helt från Satans fördärv och därmed successivt vandra på vägen där de fruktar Gud och skyr det onda.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike Ⅵ” i ”Ordet framträder i köttet

7. Nu behöver er skarpsynta förståelse av Guds väsen ännu en lång tidsperiod för att lära, bekräfta, känna och uppleva det, tills ni en dag kommer att veta innerst inne i ert hjärta att Guds helighet är Guds felfria väsen, Guds osjälviska kärlek, att allt det som Gud ger människan är osjälviskt och ni kommer att börja förstå att Guds helighet är fläckfri och oförvitlig. Dessa Guds väsen är inte bara ord som han använder för att visa upp sin identitet utan Gud använder istället sitt väsen till att tyst och uppriktigt ta sig an varje individ. Guds väsen är med andra ord inte tomt, det är inte heller teoretiskt eller dogmatiskt och det är definitivt inte en form av kunskap. Det är inte en slags utbildning för människan utan istället den sanna uppenbarelsen av Guds egna handlingar och den uppenbarade essensen av vad Gud har och är. Människan bör känna till detta väsen och förstå det, eftersom allt som Gud gör och varje ord han säger är av stort värde och stor betydelse för varje enskild individ. När du börjar förstå Guds helighet kan du verkligen tro på Gud; när du börjar förstå Guds helighet kan du verkligen inse den sanna betydelsen av orden ”Gud själv, den unike”. Du kommer inte längre inbilla dig att du kan välja att gå andra vägar och du kommer inte längre vara beredd att svika allt som Gud har planerat åt dig. Eftersom Guds väsen är heligt betyder det att du endast genom Gud kan gå den ljusa, rätta vägen genom livet; endast genom Gud kan du känna livets mening, endast genom Gud kan du leva ut ett riktigt liv, äga sanningen, känna sanningen och endast genom Gud kan du få liv från sanningen. Endast Gud själv kan hjälpa dig att sky det onda och befria dig från Satans skada och kontroll. Förutom Gud finns det inte någon eller något som kan rädda dig från havet av lidande så att du slipper lida: Det är bestämt av Guds väsen. Endast Gud själv räddar dig så osjälviskt, endast Gud är i slutänden ansvarig för din framtid, för ditt öde och för ditt liv och han ordnar allt åt dig. Det är något som inget skapat eller icke skapat kan åstadkomma. Eftersom inget skapat eller icke skapat äger ett sådant Guds väsen, har ingen person och inget ting förmåga att rädda dig eller leda dig. Detta är betydelsen av Guds väsen för människan.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike Ⅵ” i ”Ordet framträder i köttet

#Ordet framträder i köttet #Guds ord #sanningen #Böcker #Klassiska ord från Allsmäktige Gud Kristus av de sista dagarna

0 notes

easternlightningsv · 5 years ago

Text

Ord om Guds rättfärdiga sinnelag

1. För att förstå Guds rättfärdiga sinnelag måste man först förstå Guds känslor: vad han hatar, vad han avskyr, vad han älskar, vem han tolererar, vem han är barmhärtig mot och vilken typ av person som tar emot den barmhärtigheten. Det är en viktig punkt att känna till.

Vidare måste man förstå att oavsett hur kärleksfull Gud är, oavsett hur mycket barmhärtighet och kärlek han känner för människor, så tolererar han inte att någon kränker hans status och ställning och han tolererar inte heller att någon kränker hans värdighet. Även om Gud älskar människor så skämmer han inte bort dem. Han visar människor sin kärlek, sin barmhärtighet och sin tolerans men han har aldrig gett efter för dem; han har sina principer och sina gränser. Oavsett hur mycket du har känt Guds kärlek inom dig, oavsett hur djup den kärleken är, får du aldrig behandla Gud som du skulle behandla en annan person. Även om det är sant att Gud behandlar människor som om de stod honom nära, kommer han att dölja sitt ansikte för dem och överge dem om de betraktar honom som en annan person, som om han bara var en annan skapad varelse, som en vän eller ett föremål för tillbedjan. Sådant är hans sinnelag och han tolererar inte att någon behandlar honom vårdslöst i den frågan. I Guds ord sägs det ofta om hans sinnelag: Det spelar ingen roll hur många vägar du har färdats på, hur mycket arbete du har uträttat eller hur mycket du har uthärdat, så snart du kränker Guds sinnelag kommer han att återgälda var och en av er mot bakgrund av det du har gjort. Det innebär att Gud betraktar människor som närstående, men människor får inte behandla Gud som en vän eller släkting. Se inte Gud som din kompis. Oavsett hur mycket kärlek du har fått av honom, oavsett hur stor fördragsamhet han har visat dig, så får du ändå aldrig behandla honom som bara en vän. Sådant är Guds rättfärdiga sinnelag.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike VII” i ”Ordet framträder i köttet

2. Guds intolerans mot kränkning är hans exklusiva substans; Guds vrede är hans exklusiva sinnelag; Guds majestät är hans exklusiva substans. Principen bakom Guds ilska visar upp den identitet och status som bara han besitter. Man behöver inte nämna att det även är en symbol för substansen hos den unike Gud själv. Guds sinnelag är hans egen inneboende substans. Det förändras inte alls med tidens gång, och det förändras inte heller närhelst platsen ändras. Hans inre sinnelag är hans inre substans. Oavsett vem han utför sitt verk på, förändras inte hans substans, och det gör inte heller hans rättfärdiga sinnelag. När man förargar Gud, är det som han sänder fram sitt inneboende sinnelag; vid det tillfället förändras inte principen bakom hans ilska, och inte heller hans unika identitet och status. Han blir inte arg på grund av en förändring i hans substans eller för att hans sinnelag har gett upphov till olika aspekter, utan därför att människans motstånd mot honom kränker hans sinnelag. Människans skriande provokation mot Gud är en allvarlig utmaning mot Guds egen identitet och status. När människan utmanar Gud bestrider hon, i Guds ögon, honom och testar hans ilska. När människan motsätter sig Gud, när människan bestrider Gud, när människan ständigt testar Guds ilska – vilket även sker när synden tar överhanden – kommer Guds vrede naturligt att uppenbara sig och visa sig. Därför symboliserar Guds uttryck av sin vrede att alla onda krafter kommer att upphöra att existera; den symboliserar att alla fientliga krafter kommer att förstöras. Detta är det unika med Guds rättfärdiga sinnelag, och det är det unika med Guds vrede. När Guds värdighet och helighet utmanas, när rättvisa krafter hindras och inte ses av människan, sänder Gud fram sin vrede. På grund av Guds substans är alla de krafter på jorden som bestrider Gud, motsätter sig honom och tvistar med honom onda, fördärvade och orättvisa; de kommer från och tillhör Satan. Eftersom Gud är rättvis, av ljuset och fulländat helig, kommer alla ting som är onda, fördärvade och tillhör Satan att försvinna när Guds vrede släpps lös.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

3. Guds användning av eld för att förstöra staden Sodom är hans snabbaste metod att totalt förinta en mänsklighet eller ett ting. När folket i Sodom brändes tillintetgjordes mer än deras fysiska kroppar; det tillintetgjorde helt och hållet deras andar, deras själar och deras kroppar, så att folket i denna stad helt säkert skulle upphöra att existera både i den materiella världen och i den värld som är osynlig för människan. Detta är ett av de sätt som Gud uppenbarar och uttrycker sin vrede. Detta slags uppenbarelse och uttryck är en aspekt av substansen i Guds vrede, precis som det naturligtvis också är en uppenbarelse av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag. När Gud sänder ut sin vrede, upphör han att uppenbara någon barmhärtighet eller kärleksfull vänlighet, och han visar inte heller upp något mer av sin tolerans eller sitt tålamod; det finns ingen person, ting eller anledning som kan övertala honom att fortsätta vara tålmodig, att ge av sin barmhärtighet igen, att skänka sin tolerans en gång till. Istället för dessa ting kommer Gud, utan ett ögonblicks tvekan, att sända ut sin vrede och sitt majestät, göra vad han åstundar, och han kommer att göra detta på ett snabbt och rent sätt i enlighet med sina egna önskningar. Det är på detta sätt Gud sänder ut sin vrede och sitt majestät, som människan inte får kränka, och det är också ett uttryck för en aspekt av hans rättfärdiga sinnelag. När människor bevittnar hur Gud visar oro för och kärlek till människan, är de oförmögna att upptäcka hans vrede, se hans majestät eller känna hans intolerans mot kränkning. Dessa ting har alltid lett människor till att tro att Guds rättfärdiga sinnelag endast går ut på barmhärtighet, tolerans och kärlek. Men när man ser Gud förstöra en stad eller avsky en mänsklighet, gör hans vrede och hans majestät, när han förgör människan, att människan får se en glimt av den andra sidan av hans rättfärdiga sinnelag. Detta är Guds intolerans mot kränkning. Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning övergår varje skapad varelses fantasi, och bland de icke-skapade varelserna är ingen förmögen att störa den eller påverka den; till råga på allt kan den inte personifieras eller imiteras. Denna aspekt av Guds sinnelag är alltså den som mänskligheten borde känna mest. Endast Gud själv har detta slags sinnelag, och endast Gud själv besitter detta slags sinnelag. Gud besitter detta slags rättfärdiga sinnelag eftersom han avskyr ondska, mörker, upproriskhet och Satans onda gärningar, som fördärvar och förtär mänskligheten, därför att han avskyr alla syndiga gärningar i motstånd mot honom och på grund av hans heliga och fläckfria substans. Det är på grund av detta han inte kommer att genomlida att någon av de skapade eller icke-skapade varelserna öppet motsätter sig eller bestrider honom. Även en enskild person som han en gång visat barmhärtighet mot eller valt ut behöver bara provocera hans sinnelag och överträda hans princip om tålamod och tolerans, så kommer han att lösgöra och uppenbara sitt rättfärdiga sinnelag utan det minsta lilla barmhärtighet eller tvekan – ett sinnelag som inte tolererar någon kränkning.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

4. Fastän utgjutandet av Guds vrede är en aspekt av uttrycket för hans rättfärdiga sinnelag, är Guds ilska inte på något sätt urskillningslös sett till målet eller utan princip. Tvärtom är Gud inte alls snar till ilska, och han uppenbarar inte förhastat sin vrede och sitt majestät. Dessutom är Guds vrede avsevärt kontrollerad och behärskad; den är inte alls jämförbar med hur människans raseri blossar upp eller hur hon ger utlopp för sin ilska. Många samtal mellan människan och Gud finns nedtecknade i Bibeln. Orden från några av dessa individer var ytliga, okunniga och barnsliga, men Gud slog inte ner dem, inte heller fördömde han dem. Tänk särskilt på prövningen av Job, hur behandlade Jehova Gud Jobs tre vänner och de andra efter att han hört de ord de talade till Job? Fördömde han dem? Fick han ett raseriutbrott mot dem? Han gjorde ingenting sådant! Istället sade han åt Job att bönfalla för dem, att be för dem; Gud å sin sida tog inte deras felsteg till sitt hjärta. Dessa exempel förevisar alla den huvudsakliga attityd med vilken Gud behandlar fördärvad, okunnig mänsklighet. Därför är lösgörandet av Guds vrede inte på något sätt ett uttryck eller ett utlopp för hans humör. Guds vrede är inte ett fullskaligt raseriutbrott så som människan uppfattar det. Gud släpper inte lös sin vrede för att han inte kan behärska sitt humör eller för att hans ilska har nått kokpunkten och måste få utlopp. Tvärtom är hans vrede en uppvisning av hans rättfärdiga sinnelag och ett genuint uttryck för hans rättfärdiga sinnelag; det är en symbolisk uppenbarelse av hans heliga substans. Gud är vrede, inte tolerant mot någon kränkning – det innebär inte att Guds ilska inte skiljer mellan orsaker eller saknar principer; det är den fördärvade mänskligheten som har exklusivt patent på principlösa, plötsliga raseriutbrott som inte särskiljer mellan orsaker. Så fort en människa har status tycker hon ofta att det är svårt att behärska sitt humör, och därför gillar hon att ta tillfällena i akt att uttrycka sitt missnöje och ge utlopp för sina känslor; hon flammar ofta upp i raseri utan någon synbar anledning, för att på så sätt visa upp sin förmåga och låta andra få veta att hennes status och identitet skiljer sig från vanliga människors. Naturligtvis tappar även fördärvade människor utan någon status ofta kontrollen. Deras ilska orsakas ofta av att deras egna förmåner har drabbats. För att skydda sin egen status och värdighet brukar den fördärvade mänskligheten ofta ge utlopp för sina känslor och uppenbara sin arroganta natur. Människan kommer att flamma upp i ilska och ge utlopp för sina känslor för att försvara syndens existens, och dessa handlingar är människans sätt att uttrycka sitt missnöje. Dessa handlingar flödar över av orenhet; de flödar över av ränksmideri och intriger; de flödar över av människans fördärv och ondska; till råga på allt flödar de över av människans vilda ambitioner och begär. När rättvisan bestrider ondskan, kommer människan inte att flamma upp i ilska för att försvara rättvisans existens; tvärtom, när rättvisans krafter hotas, förföljs och angrips, är människans attityd att förbise, undvika eller dra sig undan. Men när människan står inför ondskans krafter är hennes attityd att ordna saker, och att buga och skrapa med foten. Därför är människans utlopp för sina känslor en flyktväg för onda krafter, ett uttryck för den köttsliga människans otyglade och ostoppbara onda uppförande. När Gud sänder ut sin vrede kommer emellertid alla onda krafter att stoppas; alla synder med att skada människan kommer att stoppas; alla fientliga krafter som hindrar Guds verk kommer att göras tydliga, avskiljas och förbannas; alla Satans medbrottslingar som gör motstånd mot Gud kommer att straffas, ryckas upp med roten. I deras ställe kommer Guds verk att gå vidare fritt från alla hinder; Guds förvaltningsplan kommer att fortsätta utvecklas steg för steg enligt planen; Guds utvalda folk kommer att bli fritt från Satans störningar och bedräglighet; de som följer Gud kommer att åtnjuta Guds ledarskap och omsorg i lugna och fridfulla omgivningar. Guds vrede är ett skydd som hindrar alla onda krafter från att mångfaldigas och löpa amok, och det är också ett värn som skyddar existensen och spridningen av allt det rättvisa och positiva och för evigt värnar det från förtryck och omstörtning.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

5. Oavsett om man blir arg i andras åsyn eller bakom deras rygg, så har var och en olika avsikt och syfte. Kanske bygger de upp sin prestige, eller kanske försvarar de sina egna intressen, upprätthåller sin image eller håller på sin värdighet. Vissa behärskar sig i sin ilska, medan andra är mer förhastade och flammar upp i raseri närhelst de önskar utan minsta lilla behärskning. Kort sagt härrör människans ilska från hennes fördärvade sinnelag. Oavsett dess syfte är den av köttet och av naturen; den har ingenting att göra med rättvisa eller orättvisa eftersom ingenting i människans natur och substans motsvarar sanningen. Därför bör den fördärvade mänsklighetens temperament och Guds vrede inte nämnas i samma andetag. Beteendet hos en människa som är fördärvad av Satan börjar utan undantag med begäret att värna om fördärvet, och det bygger på fördärv; sålunda kan människans ilska inte nämnas i samma andetag som Guds vrede, oavsett hur riktigt det kan verka i teorin. När Gud sänder ut sitt raseri hejdas onda krafter, onda ting förstörs, samtidigt som rättvisa och positiva ting åtnjuter Guds omsorg och skydd, och de tillåts att fortgå. Gud sänder ut sin vrede eftersom orättvisa, negativa och onda ting hindrar, stör eller förstör den normala verksamheten och utvecklingen av rättvisa och positiva ting. Målet med Guds ilska är inte att värna om hans egen status och identitet, utan att värna om existensen av rättvisa, positiva, vackra och goda ting, att värna om lagarna och ordningen i människans normala överlevnad. Detta är grundorsaken till Guds vrede. Guds raseri är en mycket korrekt, naturlig och sann uppenbarelse av hans sinnelag. Det finns inga avsikter bakom hans raseri, inte heller finns där falskhet eller komplotter; bättre upp, hans raseri innehåller inget av det begär, list, illvilja, våld, ondska eller något annat som hela den fördärvade mänskligheten har gemensamt. Innan Gud sänder ut sitt raseri har han redan uppfattat substansen i varje ärende synnerligen tydligt och fullständigt, och han har redan formulerat korrekta, tydliga definitioner och slutsatser. Guds mål med varje ärende han utför är därmed kristallklart, liksom hans attityd. Han är inte virrig; han är inte blind; han är inte impulsiv; han är inte vårdslös; framför allt är han inte principlös. Detta är den praktiska aspekten av Guds vrede, och det är på grund av denna praktiska aspekt av Guds vrede som mänskligheten har uppnått sin normala existens. Utan Guds vrede skulle mänskligheten sjunka ner i onormala levnadsförhållanden; alla rättvisa, vackra och goda ting skulle förstöras och upphöra att existera. Utan Guds vrede skulle lagarna och reglerna för de skapade varelsernas existens brytas eller till och med omstörtas totalt. Sedan människans skapelse har Gud kontinuerligt använt sitt rättfärdiga sinnelag för att värna om och upprätthålla mänsklighetens normala existens. Eftersom hans rättfärdiga sinnelag innehåller vrede och majestät, blir alla onda människor, ting, föremål och allting som stör och skadar mänsklighetens normala existens bestraffade, kontrollerade och förstörda på grund av hans vrede. Under de senaste årtusendena har Gud hela tiden använt sitt rättfärdiga sinnelag för att slå ner på och förstöra alla slags orena och onda andar som motsätter sig Gud och agerar som Satans medbrottslingar och fogdar i hans arbete med att förvalta mänskligheten. Alltså har Guds verk med människans frälsning alltid framskridit enligt hans plan. Det innebär att eftersom Guds vrede finns, så har det mest rättfärdiga idealet bland människorna aldrig blivit förstört.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

6. Oavsett hur arg Gud hade varit på Nineveborna, mjuknade hans hjärta gradvis så fort de utlyste en fasta och klädde sig i säckväv och aska, och han började ändra sig i sitt hjärta. När han förkunnade för dem att han skulle förstöra deras stad – i ögonblicket innan de bekände och ångrade sina synder – så var Gud fortfarande arg på dem. Så fort de hade tagit sig igenom en rad ångerfulla gärningar, så förvandlades gradvis Guds ilska mot Nineves folk till barmhärtighet och tolerans för dem. Det finns inget motsägelsefullt med att dessa två aspekter av Guds sinnelag uppenbarar sig samtidigt vid samma tillfälle. Hur bör man förstå och känna denna avsaknad av motsägelse? Gud uttryckte och uppenbarade successivt dessa två helt motsatta substanser allt eftersom folket i Nineve ångrade sig, så att människor kunde se verkligheten och okränkbarheten i Guds substans. Gud använde sin attityd för att berätta följande för folket: Det är inte så att Gud inte tolererar människor, eller att han inte vill visa barmhärtighet mot dem; det är det att de sällan på riktigt ångrar sig inför Gud, och det är sällsynt att människor på riktigt vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer. När Gud är arg på människan, hoppas han med andra ord att människan kommer att kunna ångra sig på riktigt, och han hoppas att få se människans sanna ånger, då han frikostigt kommer att fortsätta skänka sin barmhärtighet och tolerans till människan. Det vill säga att människans onda uppförande drar på sig Guds vrede, medan Guds barmhärtighet och tolerans skänks till dem som lyssnar på Gud och på riktigt ångrar sig inför honom, till dem som kan vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. Guds attityd uppenbarades väldigt tydligt i hans behandling av Nineveborna: Guds barmhärtighet och tolerans är inte alls svåra att erhålla; han kräver ens sanna ånger. Så länge människor vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta och ändra sin attityd mot dem.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

7. Guds barmhärtighet och fördragsamhet existerar förvisso, men Guds helighet och rättfärdighet när han släpper lös sin vrede visar också människan den sida av Gud som inte accepterar någon kränkning. När människan är helt i stånd att lyda Guds befallningar och agera i enlighet med Guds krav, då är Gud överflödande i sin barmhärtighet gentemot människan; när människan är full av fördärv, hat och fiendskap mot honom känner Gud djup ilska. Och hur omfattande är denna djupa ilska? Hans vrede kommer att bestå tills han inte längre ser människans motstånd och onda gärningar, tills de inte längre finns framför hans ögon. Först då kommer Guds ilska att upphöra. Det har med andra ord ingen betydelse vem personen är; om hans hjärta har kommit långt från Gud och vänt sig bort från Gud för att aldrig mer återvända, då spelar det ingen roll hur mycket han utåt sett eller i fråga om egna subjektiva önskningar vill tillbe och följa och lyda Gud i sin kropp eller i sitt tänkande. Så snart hans hjärta vänder sig bort från Gud kommer Gud att släppa lös sin vrede utan uppehåll. Och när Gud efter att ha gett människan tillräckliga möjligheter släpper lös sin vrede, så finns det inget sätt att återkalla den och han kommer aldrig mer att vara barmhärtig och fördragsam mot en sådan människa. Det här är en sida av Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning. … Han är fördragsam och barmhärtig mot det som är vänligt och vackert och gott; mot det som är ont och syndigt och skändligt är han så djupt förbittrad att han är oupphörlig i sin vrede. Detta är de två viktigaste och mest framträdande sidorna av Guds sinnelag, och dessutom har de uppenbarats av Gud från början till slut: överflödande barmhärtighet och djup vrede.

8. Guds förändring av sina avsikter mot folket i Nineve inbegrep ingen tvekan eller tvetydighet. Snarare var det en förvandling från ren ilska till ren tolerans. Detta är en sann uppenbarelse av Guds substans. Gud är aldrig vankelmodig eller tveksam i sina handlingar; principerna och syftena bakom hans handlingar är alla tydliga och genomskinliga, rena och felfria, utan några som helst knep eller ränker inblandade. Med andra ord innehåller Guds substans inget mörker eller ondska. Gud blev arg på Nineveborna för att deras ondskefulla gärningar hade nått hans ögon; vid det tillfället härrörde hans ilska från hans substans. Men när Guds ilska bleknade bort och han på nytt lät sin tolerans komma över folket i Nineve, var allt han uppenbarade fortfarande sin egen substans. Hela denna förändring berodde på en förändring av människans attityd till Gud. Under hela denna tidsperiod förändrades inte Guds okränkbara sinnelag; Guds toleranta substans förändrades inte; Guds kärleksfulla och barmhärtiga substans förändrades inte. När människor begår ondskefulla gärningar och kränker Gud, nedkallar han sin vrede över dem. När människor verkligen ångrar sig, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta, och hans vrede kommer att upphöra. När människor fortsätter att envist motsätta sig Gud, kommer hans raseri att vara oupphörligt; hans vrede kommer att tränga sig på dem bit för bit tills de är tillintetgjorda. Detta är substansen i Guds sinnelag. Oavsett om Gud uttrycker vrede eller barmhärtighet och kärleksfull vänlighet, är det människans uppförande, beteende och attityd mot Gud i djupet av hennes hjärta som avgör vad som uttrycks genom uppenbarelsen av Guds sinnelag. Om Gud ständigt utsätter en person för sin vrede, gör den personens hjärta utan tvivel motstånd mot Gud. Eftersom han aldrig på riktigt har ångrat sig, böjt sitt huvud inför Gud eller besuttit sann tro på Gud, har han aldrig erhållit Guds barmhärtighet och tolerans. Om han ofta tar emot Guds omsorg och ofta erhåller hans barmhärtighet och tolerans, då har denna person utan tvivel sann tro på Gud i sitt hjärta, och hans hjärta gör inte motstånd mot Gud. Han ångrar sig ofta på riktigt inför Gud; även om Guds fostran alltså ofta hemsöker denna person, ska inte hans vrede göra det.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

9. Skaparens rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt

När Gud ändrade sig i sitt hjärta för Nineves folk, var då hans barmhärtighet och tolerans bara en fasad? Naturligtvis inte! Vad är det då du kan se i förvandlingen mellan dessa två aspekter av Guds sinnelag under samma ärende? Guds sinnelag är en fullständig helhet; det är inte alls uppdelat. Oavsett om han uttrycker ilska eller barmhärtighet och tolerans mot människor, så är de alla uttryck för hans rättfärdiga sinnelag. Guds sinnelag är verkligt och livfullt. Han ändrar sina tankar och attityder efter hur saker och ting utvecklar sig. Förvandlingen av hans attityd mot Nineveborna talar om för mänskligheten att han har sina egna tankar och idéer; han är inte en robot eller en lerfigur, utan den levande Guden själv. Han kunde vara arg på folket i Nineve, precis som han kunde förlåta deras förflutna efter deras attityder; han kunde besluta att nedkalla motgång över Nineveborna, och han kunde ändra sitt beslut på grund av deras ånger. Folk föredrar att mekaniskt tillämpa regler, och de föredrar att använda regler för att fastslå och definiera Gud, precis som de föredrar att använda formler för att känna Guds sinnelag. Enligt den mänskliga tankens värld tänker därför inte Gud, och har inte heller några väsentliga idéer. I själva verket förvandlas Guds tankar hela tiden beroende på förändringar av tingen och av omgivningarna; medan dessa tankar förvandlas, blir olika aspekter av Guds substans uppenbarade. Under denna förvandlingsprocess, i det ögonblick då Gud ändrar sig i sitt hjärta, uppenbarar han för mänskligheten sanningen om hans livs existens, och han uppenbarar att hans rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt. Dessutom använder Gud sina egna sanna uppenbarelser för att för mänskligheten bevisa sanningen om existensen av hans vrede, hans barmhärtighet, hans kärleksfulla vänlighet och hans tolerans. Hans substans kommer att uppenbaras när som helst och var som helst i enlighet med hur tingen utvecklas. Han besitter ett lejons vrede och en moders barmhärtighet och tolerans. Hans rättfärdiga sinnelag får inte ifrågasättas, skändas, förändras eller förvrängas av någon person. Bland alla angelägenheter och alla ting kan Guds rättfärdiga sinnelag, det vill säga Guds vrede och Guds barmhärtighet, avslöjas när som helst och var som helst. Han uttrycker livfullt dessa aspekter i varje vinkel och vrå av naturen och tillämpar dem livfullt i varje ögonblick. Guds rättfärdiga sinnelag är inte begränsat av tid eller rum, eller – med andra ord – Guds rättfärdiga sinnelag uttrycks eller uppenbaras inte mekaniskt efter vad tidens eller rummets gränser dikterar. Istället uttrycks och uppenbaras Guds rättfärdiga sinnelag fritt när och var som helst. När du ser Gud ändra sig i sitt hjärta och upphöra att uttrycka sin vrede och avstå från att förstöra staden Nineve, kan du säga att Gud bara är barmhärtig och kärleksfull? Kan du säga att Guds vrede består av tomma ord? När Gud uttrycker häftig vrede och drar tillbaka sin barmhärtighet, kan du säga att han inte känner någon sann kärlek mot mänskligheten? Gud uttrycker häftig vrede som reaktion på människors onda gärningar; hans vrede är inte bristfällig. Guds hjärta rörs av människors ånger, och det är den ångern som då får honom att ändra sig i sitt hjärta. Att han berörs, att han ändrar sig i sitt hjärta, liksom att han känner barmhärtighet och tolerans mot människan, är något helt utan brist; det är rent, äkta, fläckfritt och oförvanskat. Guds tolerans är ren tolerans; hans barmhärtighet är ren barmhärtighet. Hans sinnelag kommer att uppenbara vrede, såväl som barmhärtighet och tolerans, i enlighet med människans ånger och hennes olika uppförande. Oavsett vad han uppenbarar och uttrycker, så är det helt rent; det är helt direkt; dess substans skiljer sig substansen hos allt annat i skapelsen. De handlingsprinciper som Gud uttrycker, hans tankar och idéer eller vilket särskilt beslut som helst, liksom vilken enskild handling som helst, är fria från alla brister eller skönhetsfläckar. Som Gud har bestämt, så handlar han, och på det sättet fullbordar han sina åtaganden. Den här sortens resultat är exakta och felfria eftersom upphovet till dem är fulländat och fläckfritt. Guds vrede är felfri. På samma sätt är Guds barmhärtighet och tolerans, som inget skapat besitter, heliga och fulländade, och de tål övervägande och erfarenhet.

Efter att ha förstått historien om Nineve, ser ni den andra sidan av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag? Ser ni den andra sidan av Guds unika rättfärdiga sinnelag? Besitter någon i mänskligheten detta slags sinnelag? Besitter någon den sortens vrede som Gud besitter? Besitter någon barmhärtighet och tolerans som Gud? Vem i skapelsen kan mana fram så mycket vrede och besluta att förstöra eller nedkalla katastrof över mänskligheten? Och vem är kvalificerad att skänka barmhärtighet, att tolerera och benåda människan, och därför ändra sitt beslut att förgöra människan? Skaparen uttrycker sitt rättfärdiga sinnelag genom sina egna unika metoder och principer; han är inte föremål för kontroll eller begränsningar från några människor, händelser eller ting. Med hans unika sinnelag kan ingen ändra hans tankar och idéer, och inte heller kan någon övertala honom och ändra något av hans beslut. Hela skapelsens beteende och tankar existerar under hans rättfärdiga sinnelags dom. Ingen kan kontrollera om han utövar vrede eller barmhärtighet; det är bara Skaparens substans – eller, med andra ord, Skaparens rättfärdiga sinnelag – som kan avgöra detta. Detta är den unika naturen hos Skaparens rättfärdiga sinnelag!

När vi väl har analyserat och förstått hur Guds attityd till folket i Nineve förvandlades, kan ni då använda ordet ”unik” för att beskriva den barmhärtighet som finns i Guds rättfärdiga sinnelag? Vi sade tidigare att Guds vrede är en aspekt av substansen hos hans unika rättfärdiga sinnelag. Nu ska jag definiera två aspekter, Guds vrede och Guds barmhärtighet, som hans rättfärdiga sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är heligt; det är okränkbart såväl som odiskutabelt; det är något som inte innehas av någon bland de skapade eller icke-skapade varelserna. Det är både unikt och exklusivt för Gud. Detta innebär att Guds vrede är helig och okränkbar; samtidigt är den andra aspekten av Guds rättfärdiga sinnelag – Guds barmhärtighet – helig och kan inte kränkas. Ingen av de skapade eller icke-skapade varelserna kan ersätta eller representera Gud i hans handlingar, inte heller kan någon ersätta eller representera honom i förstörelsen av Sodom eller räddningen av Nineve. Detta är det sanna uttrycket för Guds unika rättfärdiga sinnelag.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

10. Man får inte förlita sig på erfarenhet och fantasi för att känna Guds rättfärdiga sinnelag

När du hamnar inför Guds dom och tuktan, kommer du då att säga att Guds ord är förvanskat? Kommer du att säga att det finns en historia bakom Guds raseri, och att hans raseri är förvanskat? Kommer du att förtala Gud, och säga att hans sinnelag inte nödvändigtvis är helt rättfärdigt? När du har att göra med var och en av Guds gärningar, måste du först vara säker på att Guds rättfärdiga sinnelag är fritt från alla andra inslag, att det är heligt och felfritt; dessa gärningar innefattar att Gud slår ner på, bestraffar och förgör mänskligheten. Var och en av Guds gärningar, utan undantag, görs i strikt överensstämmelse med hans inneboende sinnelag och hans plan – detta innefattar inte mänsklighetens kunskap, tradition och filosofi – och var och en av Guds gärningar är ett uttryck för hans sinnelag och substans, obesläktad med någonting som tillhör den fördärvade mänskligheten. I människans föreställningar är det bara Guds kärlek, barmhärtighet och tolerans mot mänskligheten som är felfria, oförvanskade och heliga. Men ingen vet att Guds raseri och hans vrede på samma sätt är oförvanskade; dessutom har ingen begrundat frågor som varför Gud inte tolererar någon kränkning eller varför hans raseri är så stort. Tvärtom blandar en del ihop Guds vrede med den fördärvade mänsklighetens temperament; de uppfattar Guds ilska som den fördärvade mänsklighetens raseri; de antar till och med felaktigt att Guds raseri är precis som det naturliga avslöjandet av mänsklighetens fördärvade sinnelag. De tror felaktigt att utsändandet av Guds vrede är precis som den fördärvade mänsklighetens ilska, som härrör från missnöje; de tror rentav att utsändandet av Guds vrede är ett uttryck för hans humör. Efter den här gemenskapen hoppas jag att var och en av er inte kommer att ha några missuppfattningar, fantasier eller antaganden när det gäller Guds rättfärdiga sinnelag, och jag hoppas att ni efter att ha hört mina ord på riktigt kan känna igen vreden hos Guds rättfärdiga sinnelag i era hjärtan, att ni kan lägga undan alla tidigare felaktiga uppfattningar om Guds vrede, att ni kan ändra på era egna felaktiga övertygelser och åsikter om substansen i Guds vrede. Dessutom hoppas jag att ni kan ha en korrekt definition av Guds sinnelag i era hjärtan, att ni inte längre kommer att ha några tvivel på Guds rättfärdiga sinnelag, att ni inte kommer att tvinga på något mänskligt resonemang eller fantiserande på Guds sanna sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är Guds egen sanna substans. Det är inte något som formats eller skrivits av människan. Hans rättfärdiga sinnelag är hans rättfärdiga sinnelag och har inga förbindelser eller anknytningar till något i skapelsen. Gud själv är Gud själv. Han kommer aldrig att bli en del av skapelsen, och även om han blir en av de skapade varelserna, kommer hans inre sinnelag och substans inte att ändras. Att känna Gud är därför inte att känna ett objekt; det är inte att dissekera något, och det är inte heller att förstå en person. Om du använder det koncept eller den metod du har för att känna ett objekt eller förstå en person, till att känna Gud, då kommer du aldrig att kunna erhålla kunskapen om Gud. Att känna Gud är inte beroende av erfarenhet eller fantasi, och därför får du aldrig tvinga på din erfarenhet eller fantasi på Gud. Oavsett hur rik erfarenhet och fantasi du har, så är de fortfarande begränsade; dessutom motsvarar inte din fantasi fakta, än mindre motsvarar den sanningen, och den är oförenlig med Guds sanna sinnelag och substans. Du kommer aldrig att lyckas om du litar till din fantasi för att förstå Guds substans. Den enda vägen är så här: acceptera allt som kommer från Gud, sedan kan du erfara och förstå den gradvis. Det kommer en dag då Gud kommer att upplysa dig till att verkligen förstå och känna honom på grund av ditt samarbete och på grund av din hunger och törst efter sanningen.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

#Guds ord #Böcker #sanningen #Klassiska ord från Allsmäktige Gud Kristus av de sista dagarna

0 notes

easternlightningsv · 5 years ago

Text

IX Klassiska ord om att uppenbara den fördärvade mänsklighetens sataniska sinnelag och dess innersta väsen

Utdrag ur ”Att ha ett oförändrat sinnelag är att vara i fiendskap med Gud” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”Ett mycket allvarligt problem: Svek (2)” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”Att ha ett oförändrat sinnelag är att vara i fiendskap med Gud” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”Du bör lägga bort statusens välsignelser och förstå Guds vilja att skänka människan frälsning” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”Vad vet du om tro?” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”Trosutövning (3)” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”Om slutmål” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”Ni borde överväga era gärningar” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”Människan kan endast bli räddad under Guds förvaltning” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”De som älskar Gud kommer för evigt att leva i hans ljus” i ”Ordet framträder i köttet

Utdrag ur ”Människan kan endast bli räddad under Guds förvaltning” i ”Ordet framträder i köttet

18. Människors tänker ofta angående sina erfarenheter: Jag har gett upp min familj och min karriär för Guds skull, och vad har han gett mig? Jag måste räkna samman det och få det bekräftat – har jag fått några välsignelser nyligen? Jag har gett en massa under den här tiden, jag har sprungit och sprungit mitt lopp och jag har lidit mycket — men har Gud gett mig några löften i gengäld? Har han kommit ihåg mina goda gärningar? Vad ska mitt slut bli? Kan jag ta emot Guds välsignelser? … Alla människor gör ständigt och ofta sådana beräkningar i sitt hjärta och ställer krav på Gud som rymmer deras motivationer och ambitioner och kompromisser. Det vill säga, i sitt hjärta sätter människan oavbrutet Gud på prov, tänker oavbrutet ut planer om Gud, pläderar oupphörligt för sitt slutliga öde och försöker pressa fram ett uttalande från Gud för att se om Gud kan ge henne vad hon vill ha eller inte. Människan strävar efter Gud men samtidigt behandlar hon honom inte som Gud. Hon har alltid försökt att köpslå med Gud, oupphörligt ställt krav på honom och även pressat honom för varje steg och när hon fått ett finger har hon försökt ta hela handen. Samtidigt som människan försöker kohandla med Gud grälar hon också med honom, och det finns till och med människor som ofta, när de drabbas av prövningar eller hamnar i vissa situationer, blir veka, passiva och slappa i sitt arbete och fulla av klagomål över Gud. Ända sedan människan först började tro på Gud har hon betraktat Gud som ett ymnighetshorn, en schweizisk armékniv, och hon har betraktat sig själv som Guds största fordringsägare, som om det var hennes medfödda rätt och skyldighet att försöka få välsignelser och löften av Gud, medan det var Guds skyldighet att skydda och vårda människan och dra försorg om henne. Sådan är den grundläggande förståelsen av ”tro på Gud” hos alla dessa som tror på Gud, och deras djupaste förståelse av begreppet att tro på Gud. Från essensen i människans natur till hennes subjektiva strävan finns det ingenting som relaterar till gudsfruktan. Människans målsättning med att tro på Gud kunde omöjligt ha något att göra med tillbedjan av Gud. Det vill säga, människan har aldrig reflekterat över eller förstått att tro på Gud kräver gudsfruktan och tillbedjan av Gud. I ljuset av sådana förutsättningar är människans essens uppenbar. Och vad är denna essens? Den är att människans hjärta är illvilligt, det hyser svek och falskhet, det älskar inte rättvisa och rättfärdighet eller det som är positivt, och det är uselt och girigt. Människans hjärta kunde inte vara mer tillslutet för Gud; hon har inte gett det till Gud över huvud taget. Gud har aldrig sett människans verkliga hjärta och han har heller aldrig dyrkats av människan. Oavsett hur högt pris Gud betalar eller hur mycket arbete han utför eller hur mycket han drar försorg om människan, förblir hon blind för det och ytterst likgiltig. Människan har aldrig gett sitt hjärta till Gud, hon vill ta hand om sitt hjärta själv och fatta sina egna beslut —innebörden av det är att människan inte vill följa vägen av att frukta Gud och sky det onda eller att lyda Guds suveränitet och arrangemang, och inte heller vill hon tillbe Gud som Gud. Sådant är människans tillstånd i dag.