#biblioteket i alexandria

[forislynx]

Ptolemaios III grundade [...] ett andra bibliotek utanför [Alexandrias palatsområde], på guden Sarapis heliga plats. Det stora biblioteket var reserverat åt forskare, medan dotterbiblioteket blev tillgängligt för alla. En retoriklärare, som såg det strax innan det förstördes, sa: 'Serapeions böcker försatte hela staden i ett filosoferande tillstånd.' Kanske var det världens första offentliga bibliotek [...]

Irene Vallejo, Papyrus : om bokens födelse i den antika världen

[oneiriad]

Det skulle man ellers tro, de har knap nok deres eget hus længere...

Det er en fiktiv version af et virkeligt arkiv og kunne derfor deltage. Både New York Public Library og biblioteket i Alexandria har allerede optrådt, så hvorfor ikke Gyldengrød og Bertramsens stolthed???

Rigarkivet fra Alletiders Jul er med i fictional-library-tournament og det vil være en national skandale hvis de taber til et par computerspil i deres første runde.

RIGSARKIVET ER FAME DA IKKE FIKTIVT HVAD FAEN

[cegarconla]

Et ekko til tiden

                                                                                      København d. 7. juni 2021

I dag er vi samlet for at markere 40-års dagen for det første aids-tilfælde på verdensplan.

Dermed ser vi også tilbage på 40 års historie og mindes millioner af skæbner.

Det vidner for mig også om et kæmpe sammenhold, hvor vi stadig står stærke og stolte.

For havde det ikke været for de mange før os - så havde der helt sikkert været færre til stede nu. I dag har jeg svært ved at forestille mig, hvor jeg ville have været uden deres indsats.

Jeg er selv 33 år gammel. I 2021 kan jeg sågar fejre jubilæum.

For i år har jeg levet lige mange år af mit liv uden hiv, som jeg har med hiv. Det første 17 år uden, de næste 17 år med. Havde jeg fået hiv i 8o’erne var jeg med stor sandsynlighed død. I stedet fik jeg det i 2004 - og overlevede. Det synes jeg er værd at fejre.

Vores historie som minoriteter rækker mange tusinde år tilbage, men med aids-epidemien oplevede vi på mange måder samme konsekvenser, som de for eksempel engang gjorde i antikken.  

Kender I historien om biblioteket i Alexandria? Det bibliotek, der husede nogle af verdens mest betydningsfulde og vigtige skriftruller, og som bliver defineret som oldtidens førende lærdomscenter? Det bibliotek, der brændte for over 3000 år siden? Den brand, man mener satte menneskeheden 1000 år tilbage?

Vores community led et ubegribeligt tab, og den viden, aids-patienterne besad, mangler fortsat i vores kollektive hukommelse. Der var så meget viden vi ikke fik reddet. Der var så meget vi endnu ikke vidste.

De aids-patienter er vores Alexandria. Og aids-epidemien blev branden.

Men selv i asken findes der historier. Aids-epidemien tog en stor del af vores bibliotek og dermed vores historie med sig. Netop derfor skal vi blive ved med at fortælle deres historier, alt imens vi skriver vores egne.  

Men vi skal være opmærksomme på, hvordan vi skriver de historier. Ord har magt, så hvad skal der stå på de fremtidige skriftruller?

Hvordan kunne alle de historier ikke have lydt, hvis de havde fået lov at blive fortalt nu?

Hvordan skal vores historie lyde om 17 år? Om 40 år fra nu? Om 3000 år?

Det er relativt kort tid siden, at vi stod overfor epidemien. Hiv-bevægelser verden over måtte dengang ty til utraditionelle metoder for at råbe regeringer og statsmagter op.

Dengang udviste de en af de mest inspirerende og kraftfulde modstandsbevægelser, jeg kender til. De havde endnu mere grund til at gøre modstand. Den kreativitet, der florerer i vores historie - ja, den lod sig udfolde i handlinger som førte til forandring. Som førte til politiske forandringer. Dengang var Reagan præsident, det var de glade firsere – lige indtil aids-epidemien satte ind. Med ét ændrede årtiets narrativ sig.

Hvis man vil slå et slag for retfærdigheden, så må man befinde sig dér, hvor uretfærdigheden er. Vi, der er samlet i dag, ser nu tilbage på de år, som nogle af de mest epokegørende i nyere tid, men også et af de mest rædselsfulde, vi som community har oplevet.

Sammen kan vi sikre, at ingen fremtidige generationer kommer til at opleve det, som vores forfædre og nogle af jer her i salen oplevede.

Det ikke alene tror jeg på – jeg ser det ske lige nu.

D. 10. december 1989 var en kold vinterdag i New York.  

Hvad der startede som en ganske almindelig julemesse i St. Patrick’s Cathedral, ændrede sig hurtigt til at blive en af tidens mest ikoniske og kraftfulde protester. 53 aktivister fra Act Up bevægelsen begyndte pludselig helt stille og roligt at lægge sig ned på kirkegulvet og agere døde. De protesterede for at fremhæve den manglende politiske indgriben. De indtog kirkens rum og opponerede mod kardinal John O’Connors holdning om, at ”sikker sex”-undervisning ikke ville hjælpe. At kondomer ikke ville forhindre hiv. At ”god moral var den bedste medicin”. I det år blev der i USA alene konstateret over 100.000 aids-tilfælde.

Vi skal ikke opfylde et format – Vi ER formatet.

Vores stemmer er vigtige – Ikke kun for hiv-personer, men i særdeleshed også for hiv-negative. Jeg vil vove den påstand; at den viden vores bibliotek tilsammen indeholder – den kan gavne mange flere end bare os inden for murerne.  

Vi må redefinere, hvad det vil sige at være hiv-positiv i 2021. Vi må genopfinde hiv-aktivismen.

Den kan komme dem til gavn, som forhåbentlig aldrig skal opleve at gå i nogle af vores sko.

Så måske er det på tide, at vi igen lader dem høre os.  

Denne gang har vi haft tid til at lære lektien, vi er blevet klogere, og derfor er vi også mere privilegerede end nogensinde før.

Vores job er at videreføre den arv, som blev videregivet os. Som trodsede alt og overlevede. For selvom det ikke længere er lige så presserende at gøre som Act Up, så er det stadig relevant at aktivere os selv.

Lad os starte med at gøre op med begreberne ”åben” eller ”lukket” hiv-positiv. Det synes jeg er at underkende manges valg! Men flere og flere af os vælger åbenheden, fordi vi håber og fordi vi kan se, at andre dermed tør følge trop.

For mange af os er det en virkelighed, at når vi står op om morgenen, så er vi hiv-positive.  

Når vi spiser med os selv eller venner, når vi køber ind, når vi går ture gennem byen, når vi griner højt og ubekymret, når vi elsker - hver aften vi går i seng, alene eller med en anden – vi er stadig positive. Ved at fortsætte med at skabe opmærksomhed cementerer vi vores tilstedeværelse og vigtighed i samfundet, for vi har historien på vores side. Når vi synliggør os selv, minder vi andre om, at vores historie ikke må gå i glemmebogen, at vi er her endnu, og at vi har tænkt os at blive ved med at blive både set og hørt.

Kære venner. Tiden er inde til igen at skabe momentum.

Det er i dag, at vi stopper med at tage et åndeligt kvælertag på os selv.

Det er i dag, at vi definerer de næste 40 år.  

Lad vores hverdag være en hyldest til dem, som ikke fik mulighed for at blive ved med at opleve den.

For os nulevende er hver dag faktisk aktivistisk.

Vi er her på grund af hinanden. Vi er her på grund af hinandens ånd. Og det bibliotek kan ingen brænde.

[bakjour]

Googla dig snygg!

För fyrtio år sedan fanns det troligen människor som trodde att citron och bikarbonat kan bota cancer. Idag vet de. Tack vare google. 

Google är den där vänliga och ständigt tillgängliga hemskolläraren som behärskade alla ämnen och discipliner, men som vid närmare kontroll, likt en onlinepedagogikens Sven Dufva, tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom. Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt. 

Och inget ont i det! 

I klickonomisk tradition är en dementi också en nyhet, och går man på en mina hoppar inga halta löss. Döda vinklar flyter likt dito fiskar med strömmen och försvinner snabbt i flödena, och man kan lugnt luta sig tillbaka och googla fram nya scoop. När Guldäggsjuryn nu kungör årets vinnande kampanjer är det därför extra glädjande att Forsman & Bodenfors vinner guld i klassen Integrerad kommunikation för marknadsföring i sann neojournalistisk anda. 

Juryns motivering lyder:  "Jaha, här gick man och trodde att integrerad kommunikation gick ut på att i alla tänkbara kanaler basunera ut hur bra produkten är. Men så kommer här några intelligenta rackare och visar att det kan vara precis tvärtom. Att det istället kan innebära att uppmana folk att skapa sig en egen uppfattning. På ett snyggt och enkelt sätt dessutom. Ja, det finns inget annat att göra än att överräcka årets guldägg i integrerad kommunikation till havreföretaget Oatly."

Här finns mycket att lära för framtidsorienterade redaktioner, varför vi nu  ska dissekera Google mjölk-kampanjen, och skärskådar dess framgångsfaktorer. 

Under Way Out West-festivalen i Göteborg (Hultsfred för folk som brygger IPA i badkaret) drog Oatly in som en virvelvind med de inhyrda peppgooglarna, självförälskelsens toppbromantiker Alex & Sigge.

Spot on. 

Det dyker inte bara upp fakta som varken Oatly eller Forsman & Bodenfors skulle våga skriva om i sina annonser, utan även alternativa fakta, som med lätthet fyller en databas som får biblioteket i Alexandria att framstå som kommunbibblan i Grästorp. Och du kan inte ana vad som händer sen. 

Eller, vid närmare eftertanke, det kan du nog. 

Förmodligen exakt det som hände när @ftonbladet:s Kidzania Lajkat skulle googla ihop en 11-punktslista om mjölk. 

Risken man tar när man angör den värld av kunskap som google erbjuder är att man ramlar på både det ena, och det andra. Testa själv: googla cancer, 9/11 eller vaccin. Eller mjölk. 

Eftersom vi älskar att googla testade vi också att googla Oatly mitt under brinnande kampanj:

I en tid av truthiness och fake news kan det tyckas en aning risky att uppmana kreti och pleti att vildgoogla allsköns ord och fraser. När allra minst journalisterna själva sedan halvannat år tillbaka är förmögna att skilja mellan åsikter och fakta är snart sagt vad som helst sant och relevant, samtidigt som hem och skola försöker lära den uppväxande generationen att kontrollera sina källor. 

Men vi väljer ändå glädjen och ser google som neojournalisters och moguleeters bäste vän. En gammal sanning är att om ingen annan skriver din framgångssaga, då får du göra det själv. Och google comes in handy. 

Expressen är kanske den redaktion i Sverige som kommit längst i att projicera #digitalsuccé på den egna produktkatalogen, till exempel med en uppsjö av intraredaktionella priser och utmärkelser, men också genom att prångla ut trafikrekord som en falskmyntare på speed. En nyckel till obegränsad framgång är att man i redaktionslokalerna på Marieberg konsekvent behandlar googles sök som en bultbräda, som över hela världen ser exakt likadan och lika inbjudande ut i sina kulörta färger, men en magisk bultbräda, där de fyrkantiga klossarna passar lika bara i de runda som i den triangulära hålen.

När någon på Expressens redaktion kläckte den briljanta idén att mäta redaktionens #digitalsuccé mot googles sökmotor i januari i år var resultatet entydigt: Expressen var störst i Sverige. 

För en gångs skulle kände vi här en överväldigande lust att kolla uppgiften (plötsligt händer det!) och testade därför att göra exakt samma sökning på våra egna redaktionsdatorer och mobiler. 

Häpp! Något stämmer inte. Bara en träff på Expressen, och dessutom inte på topp 3. Nytt försök: 

Något bättre, men fortfarande bara en träff. Nytt försök, den här gången under Nyheter-fliken. 

Expressen visserligen i topp, men fortfarande bara en träff. 

Runt årsskiftet 2009/2010 lanserade google personliga sökresultat för alla användare av sökmotorn. Google vet således vilka sökningar du gjort tidigare, och anpassar träfflistan efter det. Det innebär alltså att två olika personer (i vårt fall @medieprofil och @kallekarlsten) kan få olika sökresultat trots att sökningen är identisk. Om du exempelvis sökt inom samma område tidigare och klickat på sökresultat tolkar google sidan som relevant och därför flyttas upp i den träfflista som visas för dig nästa gång du gör en sökning inom samma område. Så, korrekt rubrik på Expressens artikel förefaller vara: 

EXPRESSEN SYNS MEST PÅ GOOGLE - PÅ EXPRESSENS REDAKTION!

Party on. 

/ @kallekarlsten 

[mumlamera]

Innan krisen kommer: Häng bebisbilder på väggen

Världen vill bli enklare. Den vill att allt ska gå snabbare och kräva mindre. Det vill vi hemskt gärna också. Men bakom enkla lösningar hittas nästan alltid komplicerade baksidor och sanningen är att ju mer komplex vår värld blir, desto skörare blir den i samma stund.  

Låt mig illustrera ett exempel. Härom veckan gav min mamma, Alfa-Mutti, min partner, Alex (jag lägger ingen värdering i smeknamn), ett paket. I det låg en bunt bilder föreställande mig som rosenkindad och väldigt välvalkad bebis (vilket gav mig smeknamnet Michelin-gumman).      Mamma sa att hon förstod att vi kanske inte ville ha dem på väggen, men att det ”ju var fint att ha något i handen”. Något reellt. Kanske hade vi måhända några nytagna bilder som hon kunde få med sig hem?      Jag kan ha råkat himla med ögonen och uppfordrande förklarat hur många steg vi är ifrån att använda filmframkallning 2019. Hur världen 2019 minsann inte orkar gå till någon affär i långt-bort-i-stan och skriva ut bilder, utan istället hänger upp sina minnen på digitala väggar. Ja, inte bara bilder, utan ungefär allt. Faktum är att det digitala molnet förvarar hela samtiden, och förmodligen framtiden.       – Men om något händer med molnet då? Försökte mamma.

Det är en befogad fråga som faktiskt inte bör avfärdas med en ögonrullning. Att leka med tanken med att molnet kanske en dag faller ned som blötsnö är varken dystopisk eller diskriminerande mot vintermänniskor. Det finns forskare som har varnat för att extrema solstormar kan komma att slå ut elnätet och hela internet under det kommande århundradet. Följden: fullständig förödelse. Men vi behöver inte ens gå till galaxen. Om serverhallarna hos teknikjättarna kollapsar – vad händer då?

Det vedertagna uttrycket ”att lägga alla ägg i samma korg” är något ekonomiska rådgivare ofta använder för att förklara att vi riskerar att förlora allt genom att inte sprida ut riskerna. Ändå är det precis vad världen 2019 gör. Vi lägger historiens alla ägg i en enda digital jättekorg och räknar iskallt med att den är evig. Tanken går osökt till biblioteket i Alexandria som under antiken var det största biblioteket i världen. Då det brann ned förlorade världen flera århundraden av kunskap. 

Idag har vi bytt kunskap mot vetskap. Medan tidigare generationer kunde saker, vet vi nu bara hur vi ska gå till väga för att hitta svaren. Men likt biblioteket i Alexandria kan fullt möjliga missöden kosta oss de svaren, och då är vetskapen inget värd.

Måhända att jag tar ut fördärvet i förskott, men i skolan har jag lärt mig att strategisk krishantering tar avstamp innan krisen har skett. Kanske är ett första steg att hänga bebisbilder på väggen.

[omforlates]

I dag om korstog - mellom myte og virkelighet

Jeg har nylig latt meg lure til å prøve Morgenbladet i tre uker. Gratis, selvsagt. På fredag (24. Mars 2016) fikk jeg den første avisen i posten. På side 22-23 i denne utgaven, er det er intervju med Karen Armstrong, som, ifølge teksten, er blant «verdens ledende religionsskribenter" og den tidligere nonnen er i dag en prisbelønnet forfatter. Intervjuet med Armstrong har flere interessante refleksjoner rundt islam, blant annet om hvordan Irans tolkning av religionen langt på vei er å foretrekke framfor Saudi Arabias. Det kan så være. Det jeg først og fremst hang meg opp i, var Armstrongs forståelse av et av de mest omdiskuterte fenomen fra middelalderen, nemlig korstogene.

I intervjuet hevder Armstrong at for å forstå «selve essensen av Europas forhold til islam, må vi gå tilbake til korstogene». Hun mener det er viktig å huske at «Vest-Europa var en svært tilbakestående del av verden på 1000-tallet». Selv om korstogene ikke representerte den første kontakten europeerne hadde med islam, hadde den tidligere på 700-tallet vært preget av en beundring, der «sarasenerne – altså muslimene – [ble] sett på mer som edle riddere i kvadene». Hun hevder deretter at: «- Saken er at den muslimske befolkningen i Midtøsten aldri hadde opplevd noe som engang lignet det første korstoget. Man hadde krig, ja, men også visse regler for krigføring. Den var helt uhørt, den ekstreme brutaliteten korsfarerne framviste når det gjaldt vold og drap. Man må anta at de var blitt halvgale av strabasene og mannefallet under selve reisen, som hadde tatt dem tre år».

Armstrong hevder at denne brutaliteten ikke førte til noen selvransakelse hos latinerne, snarere tvert imot, det syntes å være få kvaler med å bryte Det femte bud eller Jesu formaning om å elske sine fiender. I spissen stod kirkens menn: «[D]a munker og skriftlærde hjemme i Europa skulle videreformidle det de hørte fra korstogene, så projiserte de isteden voldeligheten over på muslimene. Og derfra kommer mytene om at islam i sin natur er voldelig, og at profeten er den personifiserte ondskap». Hun trekker også paralleller til den økende antisemittismen i Europa fra omkring samme tid, der «- ‘jøder og muslimer’ smeltet i sin tid sammen i bevisstheten, som ‘de vantro folkene’». Mens vi i moderne tid, etter Holocaust, ikke lenger definerer jødene på samme måte, har muslimene derimot blitt værende i denne rollen.

Som middelalderhistoriker med korstogene som fagfelt (snikskryt) sitter jeg igjen med en litt oppgitt følelse etter å ha lest intervjuet (det må påpekes at jeg ikke har lest noen av Armstrongs bøker, så det følgende bygger utelukkende på intervjuet i Morgenbladet). Armstrong skisserer en klassisk, skjematisk framstilling av korstogenes historie. Denne gjentas ofte i populærkulturen, men møter ikke lenger like stor oppslutning innenfor fagmiljøene. Tanken om at korstogene er en representasjon på hvordan en bakstreversk og religiøst forkvaklet vestlig sivilisasjon, oppslukt i middelalderens mørke, gikk til angrep på en fredelig og langt mer sofistikert islamsk sivilisasjon er ganske utdatert. Dette synet bærer også i seg en tanke om at det går en rød tråd fra middelalderen til våre moderne konfliktlinjer og underbygger tanken om en kontinuerlig «Clash of Civlisations» mellom Vesten og Den islamske verden. Armstrong er på ingen måte den første til å framheve et slikt syn. I 1983 utga den libanesisk-franske forfatteren, Amin Maalouf, en bestselger med tittelen «Korstogene sett fra arabernes side» (utgitt på norsk i 1996). Her gjentas mange av de overnevnte påstandene og Maalouf avslutter med den sterke påstanden om at korstogene fra arabisk side ble forstått som «en voldtekt». Foruten Maaloufs innsnevring av hele islam til å kun omhandle arabere, er det verdt å stille spørsmålstegn ved om dette narrativet egentlig stemmer. La oss kjapt gå tilbake til begynnelsen.

Etter Muhammeds død, i Medina i 632, begynte en ekspansjonsfase under hans umiddelbare etterfølgere. Fra en regional religion, kom islam på få århundrer til å bli en verdens religion. Muslimske styrker hadde allerede under Muhammeds levetid påbegynt erobringen av Den arabiske halvøya, men i tiårene etter hans død ble Syria, Egypt, Mesopotamia og Persia erobret. På 700-tallet fortsatte den islamske ekspansjonen under Umajide-kalifatet vestover, inn i Sentral-Asia og østover, inn i Nord-Afrika. I 711 krysset en muslimsk hær Gibraltarstredet og erobret på kort tid store deler av de visigotiske områdene på Den iberiske halvøya. I 721 ble den islamske ekspansjonen vestover stoppet i slaget ved Tours (også omtalt som «slaget ved Poitiers»), da en frankisk hær under ledelse av Karl Martell («Hammeren») seiret over en ekspedisjonsstyrke under ledelse av emiren Abdul Rahman. I løpet av islams første, ekspansive fase hadde tre av kristendommens viktigste områder blitt erobret: Jerusalem, Antiokia og Alexandria. Av de opprinnelige fem kristne patriarkatene, var dermed bare Roma og Konstantinopel igjen.

Foruten enkelte kampanjer fra Det bysantinske riket, kom det ingen umiddelbar og samlet kristen motoffensiv. Situasjonen ble også mindre pressende i den påfølgende perioden etter den massive ekspansjonen fram til 700-tallet. Årsaken var at islamske herskere var mest opptatt av å konsolidere erobrede områder enn ytterligere ekspansjon. Med unntak av regjeringstiden til sultan Hakim (ofte referert til som «den gale») på begynnelsen av 1000-tallet, var muslimske herskere ganske tolerante mot sine kristne undersåtter og de synes ikke å ha lagt hindringer i veien for vestlige pilegrimer til de hellige stedene. Hakim hadde i 1009 jevnet den hellige Gravkirken i Jerusalem med jorden, men i 1030-åra var kirken blitt gjenoppbygd med midler fra de greske keiserne.

En slags balanse eksisterte mellom Det bysantinske riket og Fatimide-kalifatet, som kontrollerte store deler av Midtøsten og Levanten. Imidlertid dukket det mot slutten av 900-tallet opp en ny kraft innad i islam, nemlig seldsjukkene. Seldsjukkene var egentlig et tyrkisk nomadefolk, som konverterte til islam omkring 985. På begynnelsen av 1000-tallet etablerte de et storstilt rike i Persia, men under den andre sultanen, Alp Arslan (r.1063-1072), begynte de å erobredeler av Midtøsten. Mens det ledende kalifatet, fatimidene, var sjia, var seldsjukkene konservative sunnier, noe som dermed også forrykket maktbalansen i regionen. Som en følge av seldsjukkene er det momenter som tyder på at det også ble vanskeligere enn tidligere for vestlige pilegrimer å besøke de hellige stedene i Levanten. Dette ble iblant historien om Hakims ødeleggelse av Gravkirken og legge til grunn for rykter om at muslimene begikk grusomme overgrep mot de kristne i Levanten.

En annen, ytre faktor, var at seldsjukkene la hardt press på grensene til Det bysantinske riket. I 1071 ble bysantinerne slått i slaget ved Manzikert, noe som innebar at seldsjukkene la store deler av Anatolia under seg. Dette var en katastrofe for bysantinerne; ikke bare utgjorde Anatolia en stor del av riket, men det var også hovedområde for rekruttering til hæren. I 1095 henvendte keiser Alexios I Komnenos seg til pavemakten i håp om at det ville medføre at vestlige leiesoldater ville finne veien til Konstantinopel. Fra pavens ståsted var henvendelsen fra øst kjærkommen. Det var nemlig fortsatt håp om at det var mulig å reversere Det store skismaet fra 1054, som hadde delt kristenheten i to. Pave Urban II håpet at grekerne dermed ville anerkjenne pavens overherredømme og at det igjen ville være én kristen kirke.

På grunn av sterke politiske og religiøse strømninger innad i det latinske Europa, fikk pavens kall om å hjelpe de kristne i øst, uante konsekvenser. Det Urban II tok til ordet for var nemlig en helt ny form for pilegrimsferd, nemlig en væpnet pilegrimsferd. Ved å kombinere den eldgamle pilegrimstradisjonen med tanken om hellig krigføring, oppstod et nytt uttrykk: korstog. Det var dermed både en botsøvelse (som ga syndsforlatelse) og krigføring på kirkens vegne (som ble en måte for pavemakten å fremme sin egen autoritet under konflikten med verdslige makter – investiturstriden – og en måte å kanalisere vold ut av Europa). Det visste seg denne kombinasjonen av krig og botsøvelse, ble atskillig mer populær enn noen – både pave og keiser – hadde forutsett og langt vanskeligere å kontrollere. I 1099 erobret korsfarerne, mot alle odds, Jerusalem i det som er gått ned i historien som et grusomt blodbad.

Massakren på den jødiske og den muslimske befolkningen trekkes gjerne fram som bevis på korstogenes grusomhet. Erobringen av Jerusalem sendte riktignok sjokkbølger gjennom den islamske verden, men de groteske beskrivelsene av hvordan korsfarerne drepte så mange på Tempelhøyden, at de vasset i blod opp til anklene eller også helt opp til bislet på hestene, er i hovedsak beskrevet av kristne kronikører. Årsaken til at korsfarernes massakre kan ha blitt overdrevet, har sammenheng med tanken om at de kristne «renset» de hellige stedene med hedningenes blod. Jo mer blod, jo mer renselse.

Foruten det faktum at det er en fysisk umulighet at så store mengder blod ble utgytt (ja, noen har faktisk regnet det ut), så har massakren i senere tid blitt mer nyansert. Det er enighet om at tapstallene var store og at flere tusen mennesker antakeligvis ble drept, men det var ikke slik at det foregikk en etnisk rensning av jøder og muslimer i byen. Det underbygges av dokumenter som har blitt avdekket, blant annet flere brev skrevet av jøder som overlevde massakren. Disse brevene inneholder referanser til bruken av løsepenger, noe som vitner om at korsfarerne kan ha begrenset drapene som følge av økonomiske motiv. Det samme gjaldt også det jødiske biblioteket i Jerusalem, som ikke ble ødelagt under korsfarernes plyndringer. Ellers er det et ganske påfallende trekk ved det samfunnet i det latinske kongedømmet som ble etablert i etterkant av erobringen, at det knapt er omtale av pogromer mot jødiske samfunn – i motsetning til situasjonen i Europa på samme tidspunkt. Det skyldes antakelig flere faktorer: slik som at latinerne i Levanten daglig omgikk sine muslimske og jødiske naboer, samt at kongedømmet ikke kunne unnvære arbeidskraften jøder, muslimer og østlige kristne utgjorde.

Fra et europeisk perspektiv var det heller ikke slik at korstog var noe som utelukkende ble assosiert med islam og rettet mot muslimer. Enhver trussel – reell eller innbilt – mot kristenheten kunne være mål for korstogene. Det gjaldt både muslimer og jøder, men også hedninger, kjettere, skismatikere, men også pavemaktens politiske fiender. Korstog ble også ført på en rekke ulike arenaer, både langs Middelhavet, Midtøsten, Nord-Afrika, Iberia og i Baltikum, så vel også innad i Europa. På 1300-tallet var for eksempel pavemakten i langt større grad opptatt av korstogene mot sine politiske fiender i Italia enn å gjenerobre Jerusalem.

Hvordan ble så korstogene oppfattet fra et islamsk perspektiv? Paul Cobb drøfter mye av denne problematikken i boka si, «The Race for Paradise: An Islamic History of The Crusades» (2014). Cobb påpeker at de som først og fremst er påfallende, er hvor irrelevant korstogene framstår i islamsk historieskrivning i middelalderen. Mens det i Europa og de latinske områdene ble forfattet utallige verk som korstogenes historie, finnes det ikke ett eneste slik verk fra islamsk middelalder! Faktisk fantes det ikke engang et arabisk ord for «korstog» (det moderne arabiske begrepet «al-hurub al-salibiyya» er derfor en moderne neologisme). De kristnes erobring av Jerusalem ble omtalt i flere ulike dikt allerede kort tid etter erobringen av Jerusalem, men det drøyde helt til omkring 1160 at ankomsten til «frankerne» (ifranji, som var den generiske termen brukt om alle korsfarere, uansett etnisk tilhørighet) ble viet større oppmerksomhet med krøniken til Ibn al-Qalanisi. Fra et islamsk perspektiv var kronologien også annerledes: korstogene begynte ikke i 1095, men allerede med den normanniske erobringen av Sicilia som tok til i 1060-åra – som i stor grad skyldtes at normannerne var blitt invitert av muslimske herskere involvert i interne maktkamper.

Et annet aspekt var hvor sentralt religion egentlig var. Mens korsfarerne var drevet av en intens religiøs ideologi, tok det ganske lang tid før islamske herskere begynte å anvende jihad-begrepet på en tilsvarende måte mot de latinske nykommerne. Faktisk var det først med Zengis erobringer av kristne områder på 1140-tallet at jihad begynte å bli mer sentralt, før det ble videreført av etterfølgerne hans, Nur al-Din og Saladin. Noe av grunnen til at muslimske herskere først relativt sent begynte å se krigføringen i et religiøst perspektiv, var at de i stor grad var mest opptatt av å slåss mot hverandre, sunni mot sjia. Et annet viktig moment var at korstogene i stor grad skjedde i periferien av den islamske verden. Jerusalem var naturligvis et viktig religiøst sted for muslimene, men økonomisk sett var det ganske uviktig. Med unntak av Reynald av Châtillons dristige Rødehavs-kampanje i 1183, som truet pilegrimsferden til Mekka, var de kristne aldri i nærheten av islams helligste områder.

Den derimot viktigste årsaken til at korstogene aldri ble et viktig fenomen for islamske historikere i middelalderen, var naturlig nok fordi de kristne hadde blitt beseiret. Fra islamsk side var korstogstiden nærmest bare et lite blipp på radaren. Det første korstoget hadde i stor grad vært vellykket på grunn av fragmentering innad i det islamske lederskapet. Dessuten utgjorde latinerne aldri noen majoritet og korsfarerriket var aldri en reell maktfaktor i Midtøsten. Langt større plass er i islamsk historie viet til mongolenes herjinger på midten av 1200-tallet, der blant annet Bagdad ble inntatt i 1258 (noe som også markerte slutten på Abbasidekalifatet). Mongolene ble derimot stoppet av mamelukkene ved Ain Jalut i 1260, noe som framstod som en langt viktigere seier enn seieren over latinerne.

Det var i realiteten bare et spørsmål om tid før de latinske besittelsene i Levanten var erobret etter at Syria og Egypt ble forent under sultan Saladin. I 1187 gjenerobret han Jerusalem, som med unntak av en kort periode på 1200-tallet, forble på islamske hender fram til britene erobret den fra osmanerne i 1917. Interne stridigheter etter hans død, samt det faktum at korsfarerne klarte å holde på de viktige kystbyene, forlenget det latinske kongedømmets levetid med ytterligere et århundre. I 1250 tok derimot mamelukkene kontrollen i Syria og Egypt og de hadde før utgangen av århundret drevet latinerne på sjøen. Da Acre falt i 1291 falt også siste rest av det latinske kongedømmet Jerusalem.

Men hvorfor har korsfarer-retorikk en så framtredende rolle i moderne jihadisme, dersom fenomenet i middelalderen ikke var like viktig? Nå var aldri Saladin og korsfarerne totalt glemt i den islamske verden, men i folkekulturen var minnet om den store mamelukk-sultanen Baybars langt mer levende enn minnet av Saladin. Årsaken var enkel nok: Saladin grunnla ikke et dynasti som overlevde særlig lenge. Det var derfor ironisk nok, vestlig inngripen som gjorde at minnet – eller mer korrekt et falsk minne – om korstogstiden ble vekket til live.

I 1898 var keiser Wilhelm II av Tyskland på rundreise i Palestina. Wilhelm var selv svært opptatt av korstogene, særlig dets forbindelser til de tyske keiserne Fredrik Barbarossa og Fredrik II, men også Saladin ble framstilt som en stor og rettferdig hersker. Blant annet fikk Wilhelm oppført en marmorsarkofag til Saladins grav i Umayyademoskeen. Hans forestillinger av korstogene var derimot i stor grad formet av romanene til Sir Walter Scott. I Scotts penn var korstogene blitt transformet i henhold til romantikkens idealer, fra et religiøst fenomen til et eksempel på dyder som høviskhet, ridderlighet og tapperhet. På 1800-tallet ble korstogene, preget av strømningene fra romantikken og nasjonalismen, et eksempel til etterfølgelse da europeerne igjen dukket opp i Midtøsten.

Historien om korstogene i middelalderen ble således et påskudd for den samtidige europeiske kolonialismen - og kampen mot den samme kolonialismen. Europeernes bruk av korstogstanken er godt illustrert i forbindelse med franskmennenes okkupasjon av Damaskus i 1920. Den øverste, franske lederen, general Henri Gouraud, skal etter sigende ha gått rett til Saladins grav og sagt: «Våkn opp, Saladin, vi er tilbake!». Slik ble minnet om korstogene, destillert gjennom romantikken og nasjonalismens påvirkninger, aktivisert og ikke minst plantet, i den islamske verdens bevissthet. Arabiske nasjonalister kom til å plukke korsfarer-motivet og bruke det i kampen mot de europeiske kolonimaktene. Hos en rekke sekulære herskere i Midtøsten, som Nasser i Egypt, Assad (senior) i Syria og Saddam Hussein i Irak, ble korstogsretorikken mer framtredende brukt som et bilde på vestlig aggresjon. På 1980- og 1990-tallet ble derimot korstogsretorikken tolket annerledes av moderne jihadister; korstogene ble ikke lenger framstilt som et bilde på vestlig aggresjon, men snarere var den vestlige involveringen i regionen, særlig symbolisert ved «korsfarerstaten» Israel, en kontinuitet, eller runde to, av middelalderens korstog. På samme måte gjenspeiles det samme synet i propagandaen til ISIS og andre moderne islamister.

Denne korte gjennomgangen er naturligvis en ganske forenklet framstilling av et komplisert og omfattende tema. I Europa har synet på korstogene etter middelalderen variert nærmest som pendelslag, fra beundring til fordømmelse. Den nylig avdøde franske middelalderhistorikeren, Jacques Le Goff, hevdet for eksempel at det eneste Europa fikk ut av korstogene, var aprikosen. Det er nok å undergrave betydningen av korstogene i europeisk historie, men det er verdt å merke seg at korstogene som et historisk fenomen, i langt større grad må kunne hevdes å ha spilt en viktig rolle i europeisk historie og en ganske sekundær rolle i islamsk historie - ihvertfall hva fenomenet i middelalderen angår. Armstrongs påstand om at minnet av korstogene fortsatt preger kommunikasjonen mellom Vesten og Den islamske verden, er således en feilslutning all den tid dette minnet om korstogene som begynnelsen på en «Clash of Civilisations» er et «plantet» og falsk minne; korstogene som et historisk fenomen foregikk i middelalderen og hører også hjemme i middelalderen.

For den som har lest helt ned hit og som fortsatt vil lese mer om temaet, anbefales følgende sekundærlitteratur: Paul Cobb, The Race for Paradise: An Islamic History of the Crusades (2014), Jonathan Phillips, Holy Warriors: A Modern History of the Crusades (2010); Jonathan Riley-Smith, The Crusades, Christianity, and Islam (2008).

[forislynx]

[De anställda på biblioteket i Alexandria] utvecklade effektiva system för att orientera sig i den mängd information som började svämma över minnets gränser. Att hitta på verktyg såsom kataloger och alfabetisk ordning och utbilda personalen som skulle ta hand om rullarna [...] var ett lika viktigt steg som att uppfinna skriften.

Irene Vallejo, Papyrus : om bokens födelse i den antika världen

[forislynx]

Mouseion och Serapeions filial blev avgörande centrum för de religiösa striderna. Båda byggnaderna var heliga platser och dess bibliotekarier var präster. De intellektuella som arbetade på institutionerna utgjorde thiasus, det vill säga, ett kultsamfund till muserna - de nio gudinnorna som skyddade människans skapande. Deras arbetsdagar förflöt bland statyer av gudar, altare och andra förrättningssymboler i hednisk kult, eftersom Ptolemaios-kungarna hade bevarat den gamla orientaliska traditionen att vårda böckerna inne i templen.

Irene Vallejo, Papyrus : om bokens födelse i den antika världen

[forislynx]

Kallimachos betraktas som bibliotekariernas fader. Jag föreställer mig honom fylla i historiens första kartotekskort - som lär ha varit skrivtavlor - och hitta på den första versionen av signum ... Han ritade fram en atlas över alla författare och verk. Han löste problemen med autencitet och falska tillskrivningar. Han hittade rullar utan titlar som behövde identifieras ... Den nye bokgeografen fick ta sig an oändligt många frågetecken med stort tålamod och noggrann omsorg.

Irene Vallejo, Papyrus : om bokens födelse i den antika världen

[forislynx]

Mellan två celler, i början av en vid korridor, upptäckte jag en häpnadsväckande vrå i klostret [San Marco i Florens]. Forskarna tror att den platsen hyste det första moderna biblioteket. Där fanns storslagna böcker som humanisten Niccolò Niccoli testamenterat till staden 'för allmänhetens bästa, för samhällsservice, för att de ska vara tillgängliga för alla på en öppen plats, där kunskapstörstande människor, liksom på bördiga åkrar, kan skörda bildningens goda frukt'. Cosimo den äldre å sin sida bekostade byggnationen av ett renässansbibliotek till klostret som ritades av arkitekten Michelozzo. Medeltidens mörka rum och fastkedjade böcker ersattes med de nya tidernas emblem: en stor sal, badande i naturligt ljus, ritad för att underlätta läsning och gynna samtal. I dåtidens källor beskrivs bibliotekets ursprungliga yttre med beundran: ett takvalv som hölls uppe av två fina pelarrader, stora fönster åt båda sidor, grå sandsten, ljusgröna väggar för att inge ro, hyllor fulla med böcker, och sextiofyra bänkar av cypressträ där munkarna och besökarna kunde sitta och läsa, skriva och kopiera texter. Tillgängligheten utifrån förverkligade Niccolòs dröm: hans samling med fyrahundra manuskript var åtkomlig för alla litteraturälskare, florentinare som ditresande. Biblioteket invigdes 1444 och var - efter [biblioteket i Alexandrias] förstörelse - kontinentens första offentliga bibliotek.

Irene Vallejo, Papyrus : om bokens födelse i den antika världen

[forislynx]

Redan de första ptoleméerkungarna gynnade litteratur och konst och lade ner ofantliga summor på att köpa in skrifter till det bibliotek, som anlades i anslutning till det s.k. Museion ... Museion var namnet på ett i de stora städerna vanligt tempel, helgat åt muserna, lärdomens gudinnor. Museion i Alexandria blev emellertid efterhand alltmer en statlig forskningsinstitution och högskola, där lärda från hela den hellenistiska världen samlades, astronomer, geografer, biologer, matematiker, lantmätare, läkare, tekniker ... I Museion fanns också föreläsningssalar, dissektionslokaler, ett astronomiskt observatorium samt botaniska och zoologiska trädgårdar. När biblioteket var som störst skall det ha innehållit mer än en halv miljon skrifter, förmodligen större delen av den grekiska litteraturen. I denna miljö, där man för första gången hade tillgång till hela den grekiska filosofin och vetenskapen, var det nu möjligt att systematiskt gå igenom och bearbeta de tankefrön och idéer som såtts under de föregående århundradena. Samtidigt hade man tillgång till den östliga kunskapstraditionen och tankearvet. Detta hade på intet vis stagnerat under den tid som den grekiska filosofin blomstrade utan fortlevde i obruten tradition i Nildalen, liksom i de tidigare persiska områdena; idéhistorien är ingen rak berättelse som går från öst till väst, den rör sig längs betydligt krokigare banor.

Ronny Ambjörnsson, Europas idéhistoria. Antiken, Människors undran