#MentholCigarettes | Explore Tumblr posts and blogs

fiktiva · 7 years ago

Text

Världens mest misslyckade familj

av Mårten Vennelin

Okej.  

Så han till höger, han som ser ut som en komplett idiot.

 Det är jag.

 Jesper.

 Det är här allt börjar, alla drömmar vi har haft och alla farhågor. Nu ska de testas mot verkligheten. Anledningen till att jag ser ut som en idiot, förutom att jag är en, är för att jag precis har bevittnat en födsel och har fortfarande lite svårt att greppa hela situationen. Jag antar att det man är mest rädd för när man väntar barn är att man ska bli en kass förälder. Det var den första tanken jag hade när min tjej berättade att hon var gravid: hur fan ska vi klara av att vara föräldrar?

Men här är vi nu.

Han till vänster om mig, han som ser ut som en sjuksyrra och som lägger en bebis på ett skötbord. Det är syster Hasse, som ska göra en rutinkoll. Jag vet inte vad han heter i efternamn för jag träffade honom för första gången idag och koncentrerade mig så mycket på mitt eget namn, som jag planerade att säga till honom direkt efter att han sagt sitt, så jag glömde att lyssna på honom. Dessutom hade jag nyss fått höra att min flickvän hade ”öppnat sig” 6 cm. Jag stod och försökte tolka det som en spirituell metafor, istället för den fysiska splitt på mitten man menade, när Hasse kom in och sa hej.  Det är ett under att jag minns förnamnet och det är bara för att han kallade sig syster Hasse. Bebisen han gör en rutinkoll på är min son, något som jag själv inte helt kan förstå. Men som sagt.

Här är vi. Min partner i livet, Therese, det är hon som ligger leende på sängen och ser ut som om hon har fått stryk inifrån. Något som jag tror är en ganska exakt beskrivning på vad som har hänt. Om man med stryk menar att man sakta trycker, typ, två knytnävar ut genom underlivet på någon. Just det, 6 cm, det var bara början. Bebisar kanske ser små och gulliga ut när man ser dem, men de börjar livet som ångvältar. Det låter alltid som en kosmisk metafor när mammor säger att deras barns födsel var det största som har hänt dem. Men vi som har stått bredvid i några timmar och sett på medan det händer, vi vet att de egentligen menar det ordagrant. Det spelar ingen roll hur välhängd du tror att du är. Din egen son eller dotter kommer för evigt att vara det största som har hänt din partner.

Jag försöker inte säga att det inte är ett mirakel, klart det är fantastiskt, det är bara det att det uppenbart är något smärtsamt och jobbigt fantastiskt. Dessutom är det ett mirakel du inte riktigt kan tillgodogöra dig. Den som föder är domnad av smärta och lustgas (eller kanske ännu starkare saker) och den som står bredvid är domnad av ren oförståelse för vad som händer. Jag tror att jag ligger något över medel när det gäller intelligens (och ja, jag vet att alla tror att de är något över medel i IQ och att det är helt omöjligt eftersom de flesta ligger kring medel, det är därför det finns ett medel, men jag vill gärna tro att när det gäller mig så stämmer det), förutom när det gäller de här senaste timmarna. Då har jag varit rent ut sagt dum, under medel, ointelligent. Det hade inte spelat någon roll om jag varit förlossningsläkare, även om jag hade de exakta kunskaperna om vad som händer rent biologiskt, vetenskapligt, och allt, så finns det vissa saker som man inte klarar av att riktigt greppa. Jag menar: det är ett jävla liv som ligger här på ett skötbord framför syster Hasse och mig. Och det livet började i min pung och sen... jag menar det går från cellstadiet till människa på 10 månader, miljoner år av evolution komprimerat till mindre än ett år, jag menar... äh skit samma, det är som att tänka på punkten där universum tar slut, eller där det börjar.

Jag vänder mig mot Therese och kysser hennes panna.

"Oj, oj, hur ska det här gå?" viskar jag. "Vi kommer bli usla föräldrar."

Hon är för utmattad för att skratta men ler mot mig. "De sämsta," viskar hon svagt och ser mot barnet på skötbordet. Syster Hasse säger något om svag andning till en kvinna som står med huvudet där bara jag borde få ha det. Det är barnmorskan som håller med Hasse om att det troligen bara är lite vatten i lungan och lugnt säger till Therese att de lagom hinner sy henne tills jag och Hasse kommer tillbaka med det lilla knytet från rutinkollen. Therese är helt utmattad, efter att hon fick bebisen vid sitt bröst direkt efter födseln, såg hon nöjd ut och slocknade mer eller mindre, med ett stort leende på läpparna. Vi går ut i korridoren i en lugn takt som matchar syster Hasses foppatofflor och svänger höger direkt efter en liten köksdel med ett bord och några stolar för oss besökare. Det är tyst och stilla i korridoren, som om vi var de enda här. Sjukhusljuset gör det omöjligt att säga vilken tid på dygnet det är. Vi kom in på eftermiddagen, det var dags att starta födseln för Therese hade gått två veckor över tid. Sedan upptäckte de att det nog var på gång ändå och bestämde sig för att vänta lite. Det betyder vänta länge för oss som inte gör det här varje dag, året om. När det väl startade så vet jag inte hur lång tid det tog. En timma? Fem? Jag tittar ner på min son (min son!!!) som ligger helt stilla och tyst i syster Hasses famn. Han säger något, Hasse alltså, inte sonen (även om jag inte hade blivit förvånad med de där generna), men jag är alldeles för omtumlad för att höra vad det är. Jag bara ler och gapar och ser ut som en idiot.

En släng av vad som brukar kallas nybliven-pappa-syndromet.

Jag är i det tidiga stadiet, när man är sliten och omtumlad, det är helt normalt och tillåtet att vara en leende idiot då. Det är de senare stegen man måste passa sig för, de där man slutar träna, slutar intressera sig för kläder, tar bilen överallt dit man ska, blir lönnfet och tappar håret. Det där levande-zombie-stadiet som man har bevittnat vänner och kollegor sakta finna sig tillrätta i. Jag tänker inte hamna där, icke, vi har redan köpt en vagn för löpning så den här lilla grabben och jag ska ta många långa turer tillsammans. Jag och Therese har haft flera månader på oss att planera inför det här så även om han bara har funnits i fem minuter så är schemat fullspäckat. Jag ser på honom och även om jag inte riktigt förstår det så känner jag att han är min, man talar alltid om modersinstinkter men det borde bara heta föräldrainstinkter rakt av, kärlek till ett barn är inte genusbetingat. Syster Hasse har slutat småprata, han gav väl upp när jag aldrig svarade, men hans steg har ökat i takten. Vi småspringer och han har något jagat i blicken. Min son, jag måste upprepa det hela tiden för att fatta det själv, ligger tyst och lugn i hans famn och stirrar storögt i taket. Jag hade väntat mig massor med skrik när han först kom ut, men han bara gnydde lite innan han lugnt fann sig i sin nya situation. Han ser inte ens ut att undra vad som händer, utan mer bara ta in hela flödet. Jag undrar var den förmågan tar vägen när man blir äldre? "Är det något fel?" frågar jag och även om halvspringandet och den jagade blicken gör mig orolig, så väntar jag mig att syster Hasse ska säga något lugnande. Som att han alltid springer i korridorerna och att han bara är väldigt sugen på en mentholcigarett. Istället ser han bara sammanbiten ut och säger "Ja."

?!!! Vadå ja? Hur lång är den här korridoren egentligen? Det känns som att vi har gått i en evighet och nu börjar vi springa på riktigt. Hasse ropar något kodat till en annan vitrock längre ner i korridoren och hon försvinner snabbt in i ett rum. "Är något fel?" frågar jag igen. Jag vet inte varför, jag hörde hans svar första gången men det var fel svar och jag tänker att om jag bara frågar igen så kommer han nog på rätt. Fast jag har inte riktigt tålamod att vänta på rätt svar så jag går direkt in i argumentation istället. "Men det var bara en rutinkontroll sa du," jag använder hans egna ord mot honom, he he, smart, då kommer han att vara tvungen att backa. "Allt verkade bra förutom att han var lite slapp. Det var väl så vi sa? Lite vatten i lungan. Rutin. Vadå fel?" Jag kände ingen panik innan, men när jag hör den i min egen röst är det som om någon drog fingrarna över en oändlig griffeltavla i mitt huvud.

"Jag vet inte," säger Hasse, "Vi får skynda oss."

För det är inte längre rutin. Vi rundar ett hörn och kommer in i ett rum med maskiner och det visar sig att det kanske fortfarande är rutin, fast av en helt annan sort. Hasse ger order till höger och vänster och en massa människor börjar röra sig med vad jag antar är effektivitet. En kvinna kommer in och tar över både barn och orderutdelning från Hasse. De lägger upp min son (jag har fortfarande riktigt vant mig vid det konceptet, så den här nya utvecklingen är väldigt mycket en abstraktion på en abstraktion) på ett operationsbord, mixtrar med maskinerna och snart är vita rockryggar det enda jag ser. För mig är det verkligen inte rutin, men det har det inte varit sedan vi anlände här, så på det viset skulle det här kunna vara normaltillståndet för en födsel. Men det här är inget de gick igenom på föräldragruppen. Det pratades absolut om komplikationer kring födseln, men aldrig något värre än att det kunde lösas med lite bedövningsmedel i ryggraden på mamman. Det här med att springa runt i korridorer med allvarliga miner och rada upp ett helt gäng vita rockar, det var det ingen som sa något om. Det påminner inte heller om någon av de berättelser folk har känt sig tvungna att berätta för en sen det blev offentligt att Therese var gravid. Eller att vi blev gravida, som en del envisas med att säga. Jag har inte känt mig särskilt gravid, lite gasig i magen ibland men inget mer. Om jag blev med något, så var det att jag blev med en gravid partner, något som kan vara en nog så stor börda ibland. Men att hävda att båda blir gravida är bara rakt av fel. Therese blev gravid. Jag drack vin och hade inte en foglossning på hela tiden. Det här kanske är konstiga saker att stå och tänka på medan ens nyfödda barn ligger på ett operationsbord en och en halv meter bort, men jag måste döva ljudet av naglar mot griffeltavla med något. Jag måste fylla det där avdomnade tomrummet i mitt huvud med någonting, för det börjar bli mörkt här inne nu och jag vet inte vad som händer om jag låter det ta över. Det är dunkelt i rummet också, jag har ingen aning om vad klockan är. Det står två unga tjejer i ett hörn. De har vita rockar men de är inte med i arbetet. De tittar på mig. Något som inte kan vara så intressant för det enda jag gör är att klia mig i huvudet och dra handen över ansiktet. Den ena kommer fram och leder mig tyst in i gruppen som arbetar febrilt med min son. Jag vill inte vara i vägen för deras arbete och backar ett steg. Där ligger han, stilla, rör en arm lite, accepterar allt som händer med honom. En äldre man, som helt uppenbart är någon form av inkallad specialist, kommer inrusande i rummet och blir uppdaterad av kvinnan som tidigare tog över från syster Hasse. Jag hamnar lite i ett hörn men kan se min son ligga där med en mask spänd över ansiktet. Från masken går en slang som slutar i en handpump som kvinnan trycker på så att han får luft, medan hon fyller i vad den nya mannen har missat. Jag tror att han presenterar sig för mig och att jag säger hej, vad jag heter och jag vet inte om det är han eller jag som identifierar mig som barnets far. Jag tror att han ställer frågor och att jag svarar på dem, sedan tror jag att jag ställer någon fråga i stil med, vad händer? Och att någon kanske svarar någonting, men jag är inte säker. Om du ber mig återge allt nu så skulle det redan vara borta. Efter en stund tar en ny sjuksyster tag i mig och ser till att jag kommer fram och får hålla min son i handen. Det är en ofattbart liten hand. Kommer du ihåg känslan av när ditt barn knep sin lilla hand runt ditt pekfinger för första gången? Jag väntar fortfarande på den för något sånt vill inte den här krabaten bjuda på. Han ligger lealös. Hans ögon är öppna, levande, och vi tycks vara på ungefär samma nivå vad det gäller att förstå vad som händer. Jag böjer mig fram och vi ser in i varandras ögon en stund. Det är vad jag vill tro att vi gör i alla fall. Jag undrar om han kan förstå att jag är hans pappa? I så fall är han smartare än vad jag är för jag kan knappt fatta att jag är det. Kanske han kan känna det, så som jag känner att han är min. Läkaren säger att hon får kramp i armen av allt pumpande och specialisten tar över. "Du bör nog förbereda dig på det värsta," säger han till mig medan han börjar pumpa luft. "Det värsta?" frågar jag, vad skulle det vara? Att han är en reinkarnation av Hitler? Att han är resultatet av ett implantat rymdvarelser placerat i Therese livmoder? Att han är en biologisk bomb, som just nu gör sig redo för att spränga hela sjukhuset i luften? Eller en kombination av alla tre? The alien Hitlerbomb experiment? "Ska han dö?" "Det är för tidigt att säga, men det ser inte hoppfullt ut," säger han. Jag klämmer löst den lilla handen och klappar den mörka lilla kalufsen på hans huvud. Jag förstår inte. Vi har ju något på gång här. Hemma väntar en ny spjälsäng, gosedjur och kläder. Vi har packat en väska med noga utvalda kläder att tillbringa din första tid i. De finns planer för de närmsta åren och vilka TV-spel vi ska spela tillsammans. Det här är inte något du vill missa. Jag vill viska allt det här till honom, men vågar inte ifall mitt huvud hamnar i vägen för deras arbete då. Någon mumlar något om att mamman är på väg innan en sjuksköterska kommer fram till mig och säger att Therese är utanför. Jag går ut i korridoren där hon sitter i en rullstol som skjuts framåt av barnmorskan som varit med genom hela förlossningen. Therese ser lycklig ut. Förväntansfull.

”Han kommer att dö,” hör jag mig säga och i och med det förstår jag också att det är sant. De har inte sagt det definitivt ännu, men jag vet. Jag vet. Therese ler.

Hon vill se honom. Reser sig på ostadiga ben. Jag följer henne in i operationssalen. En lampa hänger i fönstret, nedanför står två stolar och ett litet bord. Jag ser detaljer som jag inte sett innan. Jag ser att det är mörkt ute, men ganska ljust här inne. Hittills har jag bara uppfattat ljus över operationsbordet och allt annat som dunkelt, men nu ser jag att ljussättningen är sjukhusstandard även här.

"Min son," hör jag Therese säga lycklig. Hon är hög på endorfiner, lustgas, morfin och vad de nu givit henne ytterligare. Tillsammans står vi där och ser på honom, följer händelseförloppet utan att säga något.

Efter en lång stund, jag vet inte exakt hur långt senare men det är länge, vänder sig specialistläkaren mot oss. Han vill prata med oss, säger han. I mitt huvud är det nu en hel skolklass som drar naglarna mot svarta tavlan. Det är ett ljud som om rivsår kunde skrika här inne. Samtidigt känner jag ett tryck utifrån, runt hela huvudet, som en hjälm. Bakom operationsrummet finns ett mindre rum, någon blandning av kontor och förråd som har fönster mot operationsrummet så att vi kan stå avskilt men ändå se vad som händer. Han vilar sina händer på en varsin axel på mig och Therese. Ser rakt mot oss och talar lugnt. Han säger att de kan försöka hur länge som helst men att de inte kommer lyckas. Vår son kommer att dö hur de än gör. Läkaren säger att de bara orsakar bebisen onödig smärta genom att försöka hålla honom vid liv. Att det bästa är att låta honom dö. Och även om det här är en helt ny och overklig situation för mig, så vet jag exakt hur den ska spelas ut. Jag har sett det i filmer och framförallt i TV-serier, herregud, det spelar ingen roll om det är Cityakuten, Scrubs eller House, bara det finns några vita rockar med i handlingen så kommer jag sitta klistrad framför rutan, eller skärmen om du är under 30. Så jag vet vad som förväntas här och allt jag kan säga är att den här doktorn behöver stanna hemma lite oftare och se på TV, för hans leverans är helt utan dramatik. Hela den här situationen, när jag tänker efter, har varit befriad från drama. Sakta börjar jag inse något, det här händer på riktigt. Jag har försökt dramatisera det genom att köra den här berättarrösten i mitt huvud, försökt formulera det omöjliga med en födsel och sedan den minst lika omöjliga döden genom att göra det till en berättelse. Men det här är något väldigt avdramatiserat. Så som bara den direkta verkligheten kan vara. Visst, han ser seriös ut när han förklarar att vårt barn ska dö, och det är inget tvivel om allvaret i situationen, men det är en helt vanlig vardagsseriositet. Som när en polis ber om ditt körkort. Det sägs, och det kommer att hända. Och även om jag vet att det nu är min tur att ta ett hårt grepp i den vita rockärmen och med stor intensitet leverera: "Men det måste finnas nått vi kan göra!" Så gör jag inte det. Jag frågar "Finns det inget mer vi kan göra?" Men det är mer för att ha sagt det. Jag förstår ju att de i så fall hade försökt göra det. Att de redan har gjort det, och mer utöver det. Läkaren säger att enligt hans bedömning så kommer barnet inte gå att rädda, att syretillförseln är för låg så att även om de tog ambulansen till ett annat sjukhus, där det finns bättre utrustning och fler experter, och fortsatte med handpumpen hela vägen, och om de gjorde en operation och den lyckades, så skulle han ändå vara sängbunden, gravt utvecklingsstörd och troligen bara kunna hållas vid liv med maskiner. Han skulle inte få ett liv att tala om, och det är om allt går över förväntan. Han säger att om vi vill försöka rädda vår son så kommer han inte neka oss, då kommer de göra allt de kan. Men då måste vi uttryckligen kräva det. Hans bedömning är att det bara skulle vara att förlänga lidandet som de här livräddningsförsöken innebär. Annars, om vi inte protesterar, slutar de nu. Plockar bort alla slangar och verktyg, gör ren vår son och låter honom somna in hos oss. Utan mer lidande. Beslutet är vårt. Barnets föräldrar. Så även här går vi emot instruktionerna. Vi borde säga att vi vill försöka rädda honom, att vi har hopp och tro och framför allt kärlek till vårt barn. Och att bara genom att kämpa lite till, göra det där lilla extra, så kommer vi att lyckas. Mirakulöst kommer han att återhämta sig och bli en fullt frisk och normal pojke. Om man inte vet att det är så världen fungerar så har man inte vuxit upp i det moderna västerländska samhället. Tro, hopp och kärlek. Det är allt du behöver för att lyckas i livet. Om populärkulturen har lärt oss något så är det väl det? Och vi känner kärlek till det här barnet, det är helt otroligt hur snabbt man kan börja älska någon. Det är därför vi hoppas att i gör rätt beslut när vi väljer att tro på läkaren och gå med på hans beslut att avsluta livräddningsförsöken. Han frågar om vi har något namn, om vi vill ha en präst som döper honom innan de upphör med att hålla honom vid liv. Vi svarar Otto och nej. Vi går tillbaka till operationsbordet. De slutar med allt, plockar bort masken som lämnat blåmärken kring Otto mun och torkar av honom med en handduk. Läkaren dikterar att beslutet att upphöra räddningsförsöket har skett i samråd med föräldrarna. Vi står så och håller honom i varsin hand, klappar honom på kinderna och efter en halvminut läser läkaren upp tid och datum då vårt barn, Otto, dog. Han beklagar sorgen, ger oss en varsin varm kram och går undan för att göra pappersarbete. Therese får sätta sig i fåtöljen vid fönstret med Otto i famnen. Hon ser ut som vilken lycklig, omtöcknad och stolt mamma som helst. Den kvinnliga läkaren som pumpade tills hon fick kramp i armen förklarar att det finns reflexer i kroppen som fortsätter att fungera en stund även efter att man har dött och att Otto kanske kommer att röra sig lite, eller kanske göra en inandning och att vi inte ska missuppfatta det som ett livstecken. Hon betraktar oss för att se om vi förstod vad hon sa innan hon kramar om oss och lämnar oss ifred.

”Otto,” viskar Therese och kramar om honom, ”min son.”

Hon ler fortfarande så jag frågar om hon förstår att han är död. Hon säger att hon gör det men att hon känner sig så lycklig över att ha fött honom. Sedan börjar hon gråta. Ljudet i mitt huvud är borta och jag känner mig mer lugn och avslappnad än jag någonsin gjort. Jag känner mig inte längre vilsen och oförstående, jag vet exakt vad som har hänt. Vi befinner oss på en plats där lycka och sorg är samma känsla, och jag känner en helt annan version av kärlek än den jag känt förut. Både mot Otto och Therese. Det är inte bara en människa som har dött här ikväll (eller natt, eller morgon, eller vad det nu är). Det är allt vårt hopp, alla våra drömmar och planer för våra liv tillsammans med den här lilla krabaten, som i ett avslutat andetag förvandlats till minnen. Det här är döden från fel håll. När du första gången ser ditt barn så älskar du det på en gång, relationen känns direkt lika djup som om ni känt varandra i flera år. Men ni har inga gemensamma minnen att se tillbaka på, allt jag har är några timmar vid ett operationsbord och Therese har den tid hon känt honom i magen och en stund vid bröstet innan han bars iväg. Det enda vi egentligen har är drömmen om Otto som ligger död i hennes famn. Och den drömmen kommer att utgöra majoriteten av våra minnen av honom. Vänta! Det är otroligt men han tar ett andetag. Han lever, jag svär, det är ett jävla mirakel! Jag rycker till i hela kroppen och är på väg att resa mig när jag inser att det var det här läkaren nyss berättade om, och jag sätter mig på armstödet bredvid Therese igen.

"Jag visste att vi skulle bli usla föräldrar," säger jag.

"De sämsta," säger hon och ler innan hon åter vänder sig mot vårt barn. Så blir vi sittandes. Världens, just nu, mest misslyckade familj. Tragiska. Lyckliga. Förvirrade.

#novell #förlust #födsel

0 notes