#Över Bordet | Explore Tumblr posts and blogs

windfighter · 1 year ago

Text

Möt mig i Gamla Stan

Det var ett sammanträffande att de sågs i Stockholm.

Kouji var där och hälsade på en vän efter att ha tagit fotografier uppe i fjällen. Varför Takuya var där visste han inte, men han kunde ana.

”Hatar fotboll”, muttrade Balder och trängde sig fram mellan människorna som stod samlade i baren. ”Varför skulle vi hit av alla ställen?”

Kouji följde efter. Han tyckte han kände igen några av personerna, men det var knäppt, han kände ingen i Stockholm. Förutom Balder.

”Jag gillar den här baren”, svarade han. ”Deras öl är god.”

”Fattar fortfarande inte att du är en öl-drickare.”

Balder vände sig om, händerna i sidorna, och såg på Kouji. Höjde ett ögonbryn.

”Du klagar varje gång vi går hit”, sa han.

Kouji skrattade, la en arm över Balders axlar och förde honom vidare mot bardisken.

”Jag klagar på karaoken, inte ölen. Kom igen, vad vill du ha?”

Balder slet sig loss. Kouji var lite orolig att han skulle tappa bort Balder i folkmängden. Nästan alla där inne var längre än Balder var. Balder satte händerna bakom huvudet.

”Mumin-dricka.”

”Du är en sån unge.”

Balder puttade Kouji innan han tog tag i Koujis hand.

”Fanta. Jag dricker fortfarande inte alkohol.”

Kouji himlade med ögonen.

”Du får nöja dig med Piña Colada.”

”Bara den är alkoholfri.”

Balder släppte Koujis hand och försvann bland folket. Kouji fortsatte till bardisken, beställde deras drinkar och gick för att hitta Balder igen. Det var då han såg honom. Takuya. Mitt i en samling av fotbollsfans. Koujis hjärta slog ett extra slag. Takuya hade inte sett honom. De hade inte setts på två år. Koujis händer skakade, öl spillde från glaset. Takuya hade fortfarande inte sett honom. Det hade varit deras största bråk. Deras slutgiltiga ord.

”Det är slut.”

Skilda vägar. Kouji hade packat sina saker och åkt hem till Japan. Han visste inte vad Takuya hade gjort. Livet gick vidare, jobben fortsatte komma in. Kouji hade knappt tänkt på Takuya.

Bara under nätterna, när det var mörkt och kallt och han var ensam.

Han svalde och slog undan blicken. Letade upp Balder istället. Han satt i ett bås, en av Takuyas lagkamrater bredvid honom, armen över Balders axlar och handen på Balders bröst. Balder såg ut som han skulle dö på platsen och Kouji gick snabbare.

”That’s my partner your flirting with”, sa Kouji när han kom närmare.

Han satte drinkarna på bordet. Balders kinder var röda och Kouji korsade armarna över bröstet. Takuya’s lagkamrat som Kouji inte kom ihåg namnet på flyttade en bit åt sidan och tog bort armen från Balder.

”We can take it outside if you want to”, forsatte Kouji.

Balder sträckte sig efter sin drink, tog en klunk av den. Fotbollaren lyfte händerna och reste sig upp.

”Just thought she looked lonely”, sa han.

”He was just waiting for me.”

”Kan försvara mig själv”, mumlade Balder.

Fotbollaren muttrade några välvalda grova ord på Italienska innan han vände och gick därifrån. Kouji skakade på huvudet och satte sig mitt emot Balder. Balder log osäkert.

”Han var inte så farlig. Jag ville inte vara oartig.”

”Du var obekväm”, Kouji rykte på axlarna. ”...Takuya är här.”

”Huh.”

Balder flyttade sig mot väggen, lutade ryggen mot den och drog upp benen på bänken. Kouji gjorde detsamma.

”Hur känner vi för det?” frågade Balder.

Kouji ryckte på axlarna igen. Han visste inte riktigt. Han drack några klunkar öl och såg ut på folkhavet. Balder tittade mot scenen.

”De tänker köra karaoke”, sa han med ett skratt. ”Ska vi också gå upp?”

”Jag sjunger inte framför folk.”

”Antar att jag inte räknas som folk.”

De tystnade. Lyssnade på människorna omkring dem, personerna som uppträdde. Kouji beställde in en andra öl när hans första tog slut. Takuya sjöng en låt och till och med Balder skakade på huvudet.

”Inte en ton rätt. Jag menar, jag sjunger också hellre än bra men…”

”Takuya har två saker han kan, sjunga är inte en av dem”, sa Kouji med ett skratt.

”Springa och knulla”, svarade Balder och nickade.

Kouji rodnade, sträckte sig över bordet och slog Balder i bakhuvudet. Balder skrattade och de satte sig till rätta och lyssnade vidare igen.

Kouji tittade inte mot Takuya. Han tittade inte mot Takuya med sådan intensitet att Balder märkte det.

”Gå och säg hej.”

”Aldrig i livet. Han kan inte svenska.”

Balder skrattade.

”Fortsätt vara kärlekskrank då. Se om jag bryr mig.”

Balder brydde sig alldeles för mycket och Kouji lät bli att svara. De satt i tystnad. Kouji drack upp sin andra öl. Balder var forfarande inte klar med sin första drink. Takuya sjöng ytterligare en låt och Balder ställde sig upp.

”Jag tänker sjunga nåt.”

”Du kommer dö när du kommer upp på scenen.”

”Finns värre sätt att dö på.”

Balder gick upp på scenen. Kouji beställde en whiskey och lutade sig tillbaka för att lyssna. Balder sjöng lite bättre än Takuya i alla fall. Inte rent, men inte falskt nog för att göra folk döva. Han hade valt Believer av Imagine Dragons och Kouji skakade på huvudet. Han kunde inte förstå varför nån skulle välja att sjunga en låt som betydde så mycket inför en sån här publik.

Å andra sidan kunde han inte riktigt förstå varför varför man skulle upp och sjunga inför publik till att börja med.

Balder avslutade sin sång och bugade för publiken, som skrattade och applåderade, innan han gick tillbaka till båset Kouji satt i. Kouji höjde sitt glas.

”För ett lyckat uppträdande”, sa han.

Balder höjde sitt eget glas.

”Yeah, sure. Skål för ett lyckat uppträdande.”

Han satte sig ner och tog ett par klunkar av Piña Coladan. Funderade. Kouji ville inte veta vad Balder funderade på, men var rätt säker på att Balder skulle avslöja det vilken sekund som helst. Kouji hade rätt.

”Du borde också sjunga nåt”, föreslog Balder. ”Det är kul.”

Kouji övervägde, men svarade inte, och Balder släppte samtalet. De drack sina drinkar, lyssnade på andra som sjöng och pratade om djuren de hade sett på Skansen under dagen. Kouji undvek fortfarande att titta mot Takuya.

Men alkohol gjorde något med folk. Fick deras hämningar att släppa, fick ljuset att se lite annorlunda ut, musiken att låta varmare, människorna mjukare. Kouji var inte immun. Balder såg mot honom, som om han visste vad som höll på att hända. En del av Kouji visste också, men han ville inte erkänna det. Hans drink tog slut och han reste sig upp. Kroppen kändes varm, nervös. Som om han skulle spricka om han inte…

Men Takuya var omringad. Om de visste vem Takuya var eller om de bara blivit charmade av honom kunde Kouji inte avgöra. Takuya hade den effekten på folk. Det var inte därför det hade tagit slut, Kouji hade aldrig känt sig åsidosatt, avundsjuk eller igorerad. De hade båda behov den andra inte kunde fylla, men de hade alltid kommit tillbaka till varandra. Alltid redo att släppa allt för den andra.

Kouji kunde knappt komma ihåg vad som hade varit spiken i kistan den här gången. Takuya hade sagt nånting. En mening som hade förändrat allt, men bara för att Kouji hade låtit den. Koujis händer skakade och han gick mot bardisken. Men hans väg bytte riktning, hans fötter förde honom mot scenen. Hans steg ekade högt i hans öron när han gick upp på den. Takuya såg mot honom och han såg på Takuya för första gången på kvällen. Takuyas ögon vidgades, förvåning över att se Kouji där. Men det var ingen ilska i dem, ingen besvikelse, ingen sorg.

Vilka känslor syntes i Koujis ögon? Han hoppades Takuya kunde se dem, hoppades Takuya missade dem. Han tog tag i mikrofonen, svalde och tog ett djupt andetag. Musiken började, texten på skärmen ovanför scenen. Koujis hjärta slog dubbla slag och han började sjunga.

”Smaken av kyssar som dröjer kvar, dröjer kvar. Luften vibrerar av du och jag, du och jag här.”

Kouji försökte titta på allt utom Takuya, men plötsligt var Takuya det enda som existerade i hela världen. Koujis blick var fast, som klistrad. Hans röst darrade, tog tonerna snett på ett sätt han inte brukade. Takuya sa nånting till en a personerna han var med, till en av sina lagkamrater. Koujis kinder var heta.

”Jag behöver dig! Möt mig i Gamla Stan nu ikväll, nu ikväll. Jag väntar i Gamla Stan, behöver dig hos mig ikväll.”

Hans mage värkte, slog kullerbyttor. En drink för många, rädsla. Vad skulle Takuya säga, göra, känna? Kouji visste inte ens vad han själv kände.

”Rädslan jag bar är sen länge död, länge död.”

Två år hade han haft på sig att smälta Takuyas önskan, förslag. Det som hade ändrat allt. Han var redo att testa nåt nytt, att ta ansvar på en ny nivå, så länge Takuya var vid hans sida. Han hoppades att det inte bara var alkoholen som fick honom att känna så, att han inte skulle ändra sig när morgonen kom.

”Stoppa en taxi, kapa ett tåg eller spring allt du orkar hit, bara ta dig hit. Möt mig i Gamla Stan, nu ikväll.”

Takuya gick närmare scenen. Kouji’s mage kändes tung, hans kinder brann. Vad skulle han säga? Vad skulle Takuya säga? Skulle de börja om igen, skrika, kyssas, älska? Hata? Kouji tog ett steg bakåt. Varför gick han upp på scenen?

”Som en skugga av den jag trott jag va’, nu börjar jag förstå, jag behöver dig.”

Koujis röst darrade. Han tog ett fastare grepp om mikrofonen. Hans hand darrade också. Takuya stannade. Såg på honom. Kouji sjöng refrängen, outrot. Folk applåderade, hurrade, och Takuya gick mot scenen igen. Kouji backade. Släppte mikrofonen och flydde.

--------

Kouji disappeared. Away from the stage, into the crowd and out. Takuya tried to hurry after him, but hands grabbed at him, held him back.

”I don’t have time”, he said. ”I need to…”

”Where are you going, handsome?”

Takuya broke free, but someone else grabbed him. It was useless. Kouji had probably gone up in smoke by now if Takuya knew him. Two years without a word, then this. Takuya let out a sigh. It was his fault, he shouldn’t have said anything. But Junpei and Izumi had seemed so happy with their kids and Takuya always spoke before he thought.

”When are we getting some?” he had asked. Like an idiot, and Kouji had exploded. And Takuya exploded. And then it was over. Kouji deserved better and Takuya hadn’t tried to hunt him down, contact him, reach out. But the nights had been lonely, the days had been cold.

A hand grabbed Takuya’s and dragged him towards the door.

”He’s a fucking idiot”, the owner of the hand said. ”Bet you don’t even know where Gamla Stan is.”

Takuya shook his head. The handowner shook theirs.

”Absolute idiots. The both of you. He’ll be at the harbor, probably thinking about joining one of the ships.”

Takuya was pulled into the night. His jacket still left inside. He wouldn’t see that one again he guessed.

”This street down to the water, then to the left. He’ll be easy to miss.”

They gave him a shove. Takuya turned towards them.

”Who are you?”

”Balderdash, my friends call me Balder. You may call me Your Majesty.”

Takuya snorted. Balder put a hand over his face and shook it.

”Go. He’s waiting for you.”

[a/n: If I knew Japanese I’d change the language AGAIN here, but alas I do not so English it is]

Takuya went. The night was warm. Loud. Lots of people still out and about. It was the middle of July, the height of summer. There had been a friendly game of football between Sweden and Japan, which Sweden had lost, and which was the reason Takuya was in Sweden. The thought of meeting Kouji there? Hadn’t even crossed his mind. Why would Kouji be in Sweden of all places?

But Kouji was here. Waiting for him, if Balder was right. Takuya hurried his steps, down the street, too the water. The water was still, a few boats crossing it. Takuya turned left and started running. Would he recognize the harbor? Boats were parked all along the sidewalk and he felt like he was already there.

The sidewalk got wider, opened up to almost look like a townsquare. There was a statue in the middle of it, a shadowy figure next to it. Looking out at the boats, shifting their weight from one foot to the other. Takuya slowed his steps. Kouji. What was he going to say? What would Kouji said? Kouji turned towards him, hands in his pockets, and Takuya stopped.

”...Didn’t know you knew Swedish”, he said.

”It doesn’t come up in conversation often”, Kouji answered.

He seemed nervous. Kicked the ground. Takuya put his hands in his pockets.

”I don’t know Swedish though”, he said.

Kouji laughed, but it died out again.

”I shouldn’t have”, he said. ”I’m a bit drunk.”

Silence. It seemed to stretch into eternity. Takuya scratched his arm.

”Sorry”, he said. ”I shouldn’t have… I should have thought before I spoke.”

He wasn’t sure Kouji remembered the fight, what had led up to it, but Kouji shook his head.

”I shouldn’t have shot it down”, Kouji answered.

He walked over to a edge of the harbor, sat down. Takuya sat down next to him. A swan crossed the water, disappeared under a bridge. They had never been nervous around each other before. Takuya didn’t like it, but what if he scared Kouji away for another 2 years?

”I never needed a kid to be happy”, Takuya said. ”I was happy with you. With how everything worked between us.”

”Yeah…” Kouji looked at the water. ”Did you mean it though? Did you want one?”

Takuya considered. He wasn’t sure. It had always been a goal in life. Get married, have kids, be a good member of society. Junpei and Izumi seemed to enjoy it. The kids were great. Takuya looked at his hands.

”I should, shouldn’t I?” he asked.

”We never did what we should”, Kouji answered.

He was right. Kouji was always right. Takuya looked at the sky instead. Cloudy, the moon peeking out between the clouds.

”I think I do”, he said. ”Eventually, when my career has calmed down. Or if you stay at home for longer. Not right now, but later.”

”I don’t think I would be a good parent”, Kouji said. ”I don’t know how to.”

”I’m not sure anyone knows.”

Silence again, but this time it felt calmer. A cloud covered up the moon and someone walked past behind them, singing loudly into the night.

”What does this mean for us?” Takuya asked.

”I don’t know”, Kouji said. ”I’ve missed you. If you want to have kids… I could try?”

Takuya shook his head.

”No, I… don’t mind never getting kids. It’s fine. If you don’t want kids…”

”Not right now”, Kouji said. ”I’m not ready, if I’ll ever be.”

”That’s fine.”

Takuya stood up, held a hand out to Kouji.

”Are you coming back home?” he asked.

”I’ve got a trip to Finland coming up”, Kouji stood up as well. ”Maybe after that.”

”That’s all I ask for”, Takuya answered.

He grabbed Kouji’s hand, pulled him closer and got up on his toes, kissed him. Kouji wrapped his free arm around Takuya.

”I’ll see you at home then”, Takuya said.

Kouji smiled. Let go of Takuya and nodded.

”I’ll see you at home.”

He left. Takuya watched as Kouji walked along the harbor, crossed a street and disappeared among the bushes and trees of Kungsträdgården. He felt lighter. Kouji was his again. He smiled and made his way back to the hotel. The world was brighter, the moon once again peeking through the clouds, and the future was once again shining.

7 notes · View notes

321agnes · 2 years ago

Text

Del två av våran gemensamma berättelse.

Jag står tyst i någon sekund för att processa situationen. Vad fan gjorde jag precis?

“Ja, heeej”, säger jag och känner hur jag genast blir alldeles varm i ansiktet.

Jag tycker mig nästan kunna se hur det lyser rött mot hans vita t-shirt. Jag harklar mig och trevar med blicken runt i lokalen för att hitta något att prata om. Mina händer skakar och mina ben börjar ge vika. Det känns nästan som att jag ska svimma. Jag ser i ögonvrån hur grabben försöker läsa av mig. Färdar blicken över mitt ansikte, läser mitt kroppsspråk, följer blicken ner mot mina fötter och upp igen. Han fäster ögonen på boken i min hand.

“Den där är riktigt bra.”

Jag tittar snabbt på boken och sedan på honom.

“Ja, jo, det är den bästa”, svarar jag med darrande röst.

Ordet “nervös” står skrivet, med stora bokstäver, mitt på min panna. Det enda jag vill är att sjunka ner i marken och aldrig komma upp igen.

“Nähä du! Den bästa är väl ändå Slaktarens brustna hjärta”

Hans lätta jargong lyfter en tyngd från mitt bröst. Jag kan inte låta bli att lätta på min hållning och le av hans skämtsamma tonläge.

“Den förmedlar ett budskap som ingen annan bok jag någonsin läst! Den säger så mycket utan att det behöver skrivas med ord.”, han tittar drömmande bort på ingenting och hans ögon gnistrar över hans passion till boken. Något med honom gör mig trygg i mig själv, jag känner mig plötsligt avspänd, obekymrad.

“Jo visst, men den är ju inte alls lika spännande och den är fullproppad med oförståeliga metaforer.”, säger jag med stadig, kanske aningen spydig, röst.

Böcker är mitt ämne och jag tycker mig verka självsäker. Han verkar tycka detsamma och ler mot mig.

“Oförståeliga och oförståeliga. Det handlar om hur man läser, och ser på saker. Och vilken intelligens nivå man är på förstås.”

Jag spärrar upp ögonen åt hans kommentar. Antydde han precis att jag är dum?! Vi stirrar på varandra under tystnad i några sekunder, innan vi båda brister ut i hejdlöst skratt. Jag skrattar så att jag får ont i magen, något jag inte gjort på länge.

“Så har du någonstans att vara just nu?”, frågar grabben när vi har skrattat klart.

“Nej. Jag kom bara hit för att få boken signerad, men ja…”, jag vrider huvudet mot Paul som fortfarande masserar sin hand, obrydd av allt som händer runt honom.

“Vill du ta en kopp kaffe? Jag vet ett schysst ställe.”

Jag kan inte rå för det, men hans erbjudande får min puls att öka.

“Jättegärna”, svarar jag glatt, lite för glatt egentligen.

“Men först måste jag veta vad du heter. Jag fikar inte med folk jag inte vet namnet på”

“Frida. Jag heter Frida. Du då? Jag följer inte med killar jag inte vet namnet på”

Vi ler mot varandra och med den mest genuina och mjuka röst jag någonsin hört svarar han.

“Gabriel”

“Jag går och tar en till kopp”, säger Gabriel och reser sig upp.

Vi sitter i en soffa längst in i kaféet. Det är ett mysigt ställe med växter överallt. Personalen är väldigt trevlig och det märks att Gabriel är här ofta.

“Synd det där med Paul. Han verkar mycket trevligare i intervjuer”, säger jag när Gabriel är tillbaka.

“Ja, han kan ju bete sig sådär ibland. Det är så han är helt enkelt. Men han var mycket bättre på hans julföreläsning 2012.”

Jag tittar på honom en stund för att försöka förstå om han talar sanning.

“Näh, du ljuger.” säger jag.

“Va?”, säger Gabriel med ett förvirrat ansiktsuttryck.

“Det var ju bara 100 biljetter till den, jag stod i kö i flera månader!”, halvskriker jag och märker hur bordet bredvid oss kollar i våran riktning.

“Jadu Frida, man får ju se till att vara ute i god tid om man vill träffa sin idol."

Jag slår näven i bordet.

“Jag var ute så snabbt jag kunde!”

Gabriel skrattar med handen för munnen. Jag tittar med en sur blick på honom en stund innan jag också börjar skratta.

“Vart bor du någonstans då?”, frågar Gabriel efter en stund och sneglar på min resväska.

Jag tar en klunk kaffe och svarar.

"Robertsfors.”

Gabriel rynkar på ögonbrynen.

"Robertsfors?"

“Det ligger en bit utanför Umeå”

Gabriel rynkar på ögonbrynen igen.

“Ligger inte det i typ Norrland?”

Jag skrattar och nickar. Alla är precis likadana, Norrland som Norrland.

“Jag visste det! Man ser det på dig. Jag kan se renhornen under det krulliga håret!”

Jag ler stort och känner mig aningen generad. En liknelse till renar, alla är precis likadana. Men han är på något sätt inte som någon annan. Han lägger kommentarerna på ett charmigt sätt.

“Okej men vad gör du där? Kan man liksom…bo där?”

Nu kan jag inte hålla mig från att gapskratta. Han rodnar och ler lite smått. Jag ser att han är hundra procent seriös med sin fråga. Jag tar några djupa andetag.

“Ja, ja man kan bo där. Jag bor i en etta. Ja, det finns lägenhetshus i Norrland.”

“Jaha”, säger Gabriel och tar en klunk av sitt kaffe.

“Men liksom, jobbar du med renskötsel?”

Jag skrattar så att jag inte kan andas. Gabriel skrattar också nu. Mest på grund av min reaktion, men det gör inget. Hans skratt ger mig fjärilar i magen och jag blir glad. Han skrattar med ett stort leende och hans smilgropar är tydligare än någonsin. Eller tydligare än någonsin sedan jag såg honom för första gången.

“Nej, alla i Norrland äger inte renar.", säger jag och ler retsamt.

“På dagtid jobbar jag på en bensinmack och på kvällen på en bar. Robbans läckra drinkar.”

“Låter flott. Så du kan liksom mixa drinkar och grejer?”

“Nja, jo, ja, typ. Jag kan vissa. Men jag serverar mest.”

“Coolt. Men vad är ditt riktiga jobb? Ditt heltidsjobb.”

Nu är det min tur att rynka på ögonbrynen. Gabriel tar en klunk av sitt kaffe och kollar på mig med förväntansfull blick.

“Jag har inga andra jobb. Båda är mitt heltidsjobb. Halvtid på bensinmacken och halvtid på baren.”

“Men liksom, vad gör du egentligen?”

Jag försöker desperat förstå vad Gabriel menar så att jag inte sitter tyst allt för länge, men jag lyckas inte. Vad gör du egentligen? Vad menar han med det?

“Jag gör inget annat.”

“Så du gillar att serva bilister och servera drinkar?”, frågar Gabriel med viss förvåning.

"Nej, det skulle jag väl inte säga. Jag skulle gärna göra något annat.”

“Varför gör du inget annat då?”

Det verkar som att Gabriel verkligen inte förstår att jag jobbar på dessa ställen.

“Själv skriver jag bokrecensioner.", fortsätter Gabriel.

Han verkar tro att ett jobb är en hobby. Som om mina jobb bara är något typ av extraknäck.

“Det kan du väl inte få så mycket för?”, frågar jag och känner att frågan kan ha verkat dryg.

“Några hundra i månaden.”, svarar Gabriel nonchalant.

Jag höjer på ögonbrynen.

“Vart får du dina pengar ifrån?”

“Mina föräldrar har bidragit till det mesta”

“Så du liksom tjänar pengar på att läsa böcker och får resten av dina föräldrar?”

Gabriel rycker på axlarna.

“Ja, typ så.”

9 notes · View notes

gubbanarkist · 2 years ago

Text

Hittade en ganska vacker gammal visa från tiden då djuren kunde tala, där haren klagar över sin orättvisa behandling av både människa och gud, som är fullt sångbar. Dock har jag inte hittat en melodi (jag har sjungit den på en egenskapad och mycket enkel melodi) - om någon sitter inne på den tar jag tacksamt emot en melodi. Den tidigast nedskrivna och längsta versionen kommer här, med moderniserad stavning.

Harens Klagan

Här höres då ynkelig hareskry

-Vad har jag gjort människan?

Så ynkelig månde han klaga sig

-Så jagar de mig om vintern

De satte för mig både snaror och nät

-Vad har jag gjort människan?

De fånga de mig så listeligt med

-Så jagar de mig om vintern

Jag har långa öron och stackoter gump (=kort bakdel/svans)

-Vad har jag gjort människan?

Då jägare hundar jaga mig upp

-Så jagar de mig om vintern

När kon står inne i varma hus

-Vad har jag gjort människan?

Så går jag ute och tuttrar och frys

-Så jagar de mig om vintern

När kon hon står och äter grönt hö

-Vad har jag gjort människan?

Så springer jag ute i djupan snö

-Så jagar de mig om vintern

När kon hon går och äter grönt gräs

-Vad har jag gjort människan?

Så går jag i skogen; skaver barken av träd

-Så jagar de mig om vintern

Skogen han är min åker och äng

-Vad har jag gjort människan?

Busken han är min lakan och säng

-Så jagar de mig om vintern

Björkkvisten är både blöt och söt

-Vad har jag gjort människan?

Likväl så äter då människan bröd

-Så jagar de mig om vintern

Vore jag listig som räven han är

-Vad har jag gjort människan?

Aldrig skulle jag komma kvinnor så när

-Så jagar de mig om vintern

Närsom kvinnan är havande och tung

-Vad har jag gjort människan?

Då är hon rädder allt för min mun

-Så jagar de mig om vintern

Varit har jag på slott och på fest

-Vad har jag gjort människan?

Men aldrig så satt jag kvinnorna näst

-Så jagar de mig om vintern

Har icke varit de jägare fem

-Vad har jag gjort människan?

Så har jag ej varit på slottet än

-Så jagar de mig om vintern

När jag nu kommer i köket in

-Vad har jag gjort människan?

Där klär de av mig skinnpälsen min

-Så jagar de mig om vintern

När jag nu kommer på bordet fram

-Vad har jag gjort människan?

Då ligger jag stekter som en brand

-Så jagar de mig om vintern

Benen kasta de i sopor och ris

-Vad har jag gjort människan?

Men aldrig kommer själen i paradis

-Så jagar de mig om vintern

7 notes · View notes

f-rg-tmigej · 2 years ago

Photo

Äntligen kom lamporna idag, och nu ska det bli ordentligt med ljus i köket (: över köksön. På bilden, till höger är det ett starter-kit med två lampor och det hittar du här. Till vänster en “Play light bar” i svart. Den kan stå på bordet eller sitta på väggen och den finns här.

#philips hue #lamps #lights #home #home stuff #things #stuff #life #my blog #my journal #home interior #interior

4 notes · View notes

edvinception · 1 year ago

Note

I fear their schedules might be the biggest obstacle for another t&p interview. I hope they make it work somehow, because they're so entertaining and they really seem to enjoy themselves. If we won't get a prp I want at least a t&p 😔

Yeah but I think they can schedule something. Maybe not right now because we know Edvin is filming abroad and Omar is probably also working hard. But I think they can find some time. Thankfully it's something that takes only a couple of hours.

#omar rudberg #edvin ryding #young royals #Över bordet

6 notes · View notes

levok · 2 years ago

Note

What Över bordet numbers? What did I miss now?

Nothing. Just the viewing numbers.

#ask

2 notes · View notes

ishotforthestars · 2 years ago

Text

I posted 2,846 times in 2022

That's 2,568 more posts than 2021!

170 posts created (6%)

2,676 posts reblogged (94%)

Blogs I reblogged the most:

@myauroraborealis

@royalsomar

@lire-casander

@notalotgoingonatthisinstant

@spaghett-onaplate

I tagged 1,702 of my posts in 2022

Only 40% of my posts had no tags

#art - 93 posts

#yr s2 spoilers - 82 posts

#omar - 81 posts

#asks - 73 posts

#young royals - 72 posts

#ofmd - 49 posts

#omar rudberg - 47 posts

#play my song - 42 posts

#dracula daily - 26 posts

#yr s2 - 25 posts

Longest Tag: 137 characters

#but i’m guessing quite a lot of us on here spent our teenage years with an undiagnosed depression and parents telling us to ‘cheer up’ so

My Top Posts in 2022:

18th of May - Erik, meaning eternal ruler

So today is Erik's namnsdag/name day

73 notes - Posted May 18, 2022

my favourite part of the live was Edvin gently tucking Samuel’s hair behind his ear

102 notes - Posted April 4, 2022

edvin saying if neither of them win he's gonna have to pull a kanye and walk up on stage to say that "omar is one of the greatest actors of all time" i just can't lmao 😂

144 notes - Posted April 25, 2022

what if for s2 we got a role-reversed version of the morning after scene. this time with Simon watching Wille sleep, fingertips trailing soft patterns on bare skin, remembering the places his lips have been. Simon with a face of incredulous wonder as he’s thinking back to the events leading up to them once again ending up together like this. a little fond smile on his lips as Wille mumbles something in his sleep. and then he lets his head come to rest against Wille’s shoulder again, closing his eyes. they don’t have to get up just yet. they can ditch class.

247 notes - Posted April 9, 2022

My #1 post of 2022

best thing from Över Bordet so far

Omar (about his pasta eating scenes):

I was so hungry those days when we did those scenes. You can see how I'm just shoveling it in and it was because I was really hungry. It wasn't method acting or anything, I was just hungry as fuck. They actually had to tell me to stop eating between takes.

321 notes - Posted January 14, 2022

Get your Tumblr 2022 Year in Review →

#oh my that’s a lot of posts #I blame the whole thesis procrastination thing I had going on all spring #thanks tumblr for keeping my sanity (mostly) intact

4 notes · View notes

enomdagen · 1 day ago

Text

Det dröjde inte länge tills Cecilia började få svårt att återskapa bilden av henne, och det skar i henne. Det var negativet av eidetiskt minne; enbart med stor ansträngning kunde hon minnas hennes röst, ansikte, kropp. Bilderna väckte inget i henne. Det spelade ingen roll att hon inte heller känt något när de delat stad, rum och säng. Det var avundsjukan, att någon kunde känna den attraktionen och tillfredsställelsen. Det var irrelevant att hon var en del i den ekvationen, att det var hon som var källan till de känslorna hos någon annan. Det hade lika väl kunnat vara två helt främmande personer hon iakttog, inte sig själv och den vackra, smala, välklädda kroppen med det avundsvärda livet. Den fanns två minnesbilder som berörde henne. Det var den halvt öppna munnen, salivdroppen i det stripiga håret och de slutna ögonen när hon njöt. Det var hennes skratt när de tittade på b-filmen på youtube om en man som blir förföljd av någon som slår honom med en sked, hon kunde höra avslappningen i hennes röst. Det var deras sista natt ihop, hon hade hört av sig eftersom hon misstänkte att en gammal ytligt bekant hade tagit sitt liv och ville inte vara själv. Hon behövde någon för att inte vara själv. När Cecilia kom till den tomma baren satt hon hopkrupen i soffan, lutad lika mycket mot bordet som liggandes mot glasväggen och gav ett mycket övergivet och ynkligt intryck. När de gick hem kysstes och smekte de enbart varandra. Skrattet avslöjade en trygghet och lugn som värmde Cecilias hjärta, men det var likväl med distans. Hon kunde förstå att hon bidrog till känslan men hjärtlighet var inte lika djup hos henne själv, även om hon önskat det.

Hon hade sagt att Cecilia "drillet" henne när hon smekte henne när de skulle somna, men själv kände hon inget särskilt. Hon kände varm, lugnande hud. Det krävdes nästan ansträngning från hennes sida för att ens känna lugn, för ångesten över att vara sexuellt misslyckad spred sig som en ett färgprov i vatten genom hennes bröst. Samtidigt skämdes hon över att det troligen var samma sexuella otillfredsställelse som fick henne att smeka henne i sömnen. Utan att egentligen söka tillfredsställelse, för den började hon bli övertygad om att hon aldrig skulle nå, utsatte hon henne för det värsta hon själv kunde tänka sig - smekningarna från en person som inte lyssnade, de som inte kunde kännas som annat än ett övergrepp.

Hon hade lockats av bekräftelsen från någon som bar attributen hon förstod stod högt i kurs och i någon mån därför också uppskattade och det hade därför inte spelat så stor roll att det inte var vad som attraherade henne. Sättet hon skrivit på innan de setts, att hon skrev mycket och var angelägen gillade hon genuint och hon ville veta svaret på alla frågor hon ställde till henne. Det spelade inte heller så stor roll att hon inte hade fått så många frågor tillbaka, för de skulle inte ses igen och då ville hon hellre mjölka allt ur henne. Hon försökte fånga henne. All tidigare erfarenhet till trots trodde hon att hon skulle kunna skapa något beständigt, om så ens en kunskap om en annan person, som skulle kunna träda i hennes ställe när hon kysste henne farväl och följa med i livet.

Det hade varit stunder då hon önskade att hon kunde komma på samtalsämnen men det var snarare av rädsla att hennes avsaknad av attraktion skulle avslöjas än för att tystnaden i sig var jobbig eller att hon tyckte konversationen stapplade.

7 nov.

0 notes