#Över Bordet

[bigalockwood]

🕯🕯Manifesting an Över Bordet episode with Edvin and Omar to promote YR season 3. 🕯🕯

[justfriendsbestthings]

Can we please please please have one more Över Bordet episode with Omar and Edvin together. One last joint podcast with Tom and Petter. Please please with a cherry on top I’m begging.

[edvinception]

I really really really hope for another tom och petter interview from edvin and omar for s3. the chaotic energy in the last one was so good. and it's not always the same questions over and over again.

Me too, I've listen to theirs as well as their individual ones several times. I love them all.

They are so relaxed, and seem to have a blast. Since they are so popular I can't see why not. But it might take a while before they have time to record it I reckon.

[shiroselia]

Inte för att vara liksom. petty eller något. Men känner att Skånetrafikens testgrej med att göra sommarbiljettskonceptet till bara hur 30-dagars fungerar är bra i teorin men det hjälper ju legit bara en viss typ av person. De enda som benefittar från detta är vuxna (singulär då för max 1 får ju vara vuxen) med barn. Iof är det väl en stor grupp pendlare men jag fucking Lovar att bara en straight up sänkning av priserna hade gjort mer nytta. Problemet är inte att bara en person kan resa på en biljett problemet är att folk inte har råd att resa och vi som har det behöver spendera uppemot en tusenlapp per månad för att göra det.

[wilmon]

Över Bordet || Edvin Ryding & Omar Rudberg

[young-royals-confessions]

The anon who's going through a rough time should look for Edvin and Omar on Över Bordet. V funny!

[omarrudberg-confessions]

Yes, you shared one of them, boys in black full TikTok live stream on YouTube with English subtitles uploaded by MultiFandomGirl two years ago. Another one might be Över Bordet #54 - Edvin Ryding & Omar Rudberg

[detosynligavaldet]

Ja för 3 år sedan såg det helt annorlunda ut... Då var han sig själv, han kom och hälsade på ibland och var en jätte fin och kärleksfull far..

Sen hände det något.... Han träffade en 30 år yngre tjej.. som fortfarande bor hemma 30 år gammal... I samband med att han blev utslängd från Hells Angels så blev han bostadslös,. Men se vilken tur han hade som fick flytta in i flickvännens föräldrars vardagsrum.. han bor fortfarande kvar, och ser inget fel i det... Hennes föräldrar är lika gamla som honom... Dom är även lika narcissistiska psykopater som den vuxna ni ser på bilden...

Jag vet inte vilken pakt dom gått med i. Men fadern är mentalt en annan människa. Det skrämmer mig, och det gör mig så ledsen att se hur han spelar tuff att han tvingas till att hata mig, det har gått så långt att dom han bor med lyckats manipulera honom att hata mig och göra mig illa.

Han har sagt flera gånger att han kommer ta Zion ifrån mig för att hämnas.

Innan han flyttade in till den sjuka familjen hade han ingen tanke på att ta Zion ifrån mig tvärtom, han skrev till mig vid några tillfällen och gav mig mycket beröm.. han skrev bla att han är så glad över att jag är hans mamma för han tyckte jag tog hand om hans son, hittade på en massa saker och han såg det jobb jag gjorde, och han såg och kände att jag var en bra mamma.

På förlossningen när Zion var nån timme gammal tittar han mig takt in i ögonen och säger "Jag lovar att aldrig ta Zion ifrån, om vi skulle skiljas.. för jag vet att han har det bäst hos dig.. han bodde på Hells Angels klubben då.

Jag har aldrig tvekat på det löftet.. har vi hamnat i konflikt eller om jag fått psykbryt på honom, så har han aldrig ens tagit upp det.

Idag är statusen på hans hjärna, omdöme och ärlighet utplånat och ersatt med en manipulerad psykopat innehåll..

Han och dom han bor med är fullblodiga narcissister och psykopater, dessa människor lyckas manipulera vem som helst.

Han lyckades med både familjerätten och tingsrätten...

Han lyckades genom att ljuga och måla upp falsk och påhittad bild av mig... Medans jag endast höll mig till sanningen och erkände mina fel och brister i mitt föräldraskap.

Min mamma lärde mig tidigt att det är fult att ljuga, sanningen varar alltid längst...

Så jag trodde att det gynnade mig att lägga alla korten på bordet.

Men lögnerna vann återigen, och allt vändes mot mig istället..

Trots detta vet jag att jag alltid kommer att säga som det är, i såna sammanhang kan jag inte ens ljuga..har för dålig fantasi.

Det är fult att ljuga och farligt att säga sanningen...

[missmeganlee]

18, 23 and 29 for the ask game!

18. What's an unpopular opinion you hold about the show or a character?

I’ve had this opinion since I watched the show but didn’t ever say anything cause the fandom loves this character so much, but like fuck it I’ll say it now. I don’t think Erik is as amazing of a big brother that people make him out to be

23. Who is a character you wish we'd seen more of?

KRILLE!!! I will be so pissed if I don’t see him in s3

29. Do you have a favorite cast interview?

Any of the Över Bordet interviews Omar and Edvin have done

Young Royals asks

[frogprincesnowglobe]

Thanks for the asks! 😊 I would like to know about Nr. 29? 🎤

29. Favorite cast interview. I'm so torn because there are two that I really love right now. Över Bordet with Edvin and Omar which is fun and silly and doesn't touch on YR maybe enough but I still l oi ve for the fun moments between them.

Then this one with Ivar from the Permanent Rain Press

He has a ton of BTS info and insight and it's really well done and interesting. He's super well spoken and seems like a cool guy. I'm glad they interviewed him.

[windfighter]

Möt mig i Gamla Stan

Det var ett sammanträffande att de sågs i Stockholm.

Kouji var där och hälsade på en vän efter att ha tagit fotografier uppe i fjällen. Varför Takuya var där visste han inte, men han kunde ana.

”Hatar fotboll”, muttrade Balder och trängde sig fram mellan människorna som stod samlade i baren. ”Varför skulle vi hit av alla ställen?”

Kouji följde efter. Han tyckte han kände igen några av personerna, men det var knäppt, han kände ingen i Stockholm. Förutom Balder.

”Jag gillar den här baren”, svarade han. ”Deras öl är god.”

”Fattar fortfarande inte att du är en öl-drickare.”

Balder vände sig om, händerna i sidorna, och såg på Kouji. Höjde ett ögonbryn.

”Du klagar varje gång vi går hit”, sa han.

Kouji skrattade, la en arm över Balders axlar och förde honom vidare mot bardisken.

”Jag klagar på karaoken, inte ölen. Kom igen, vad vill du ha?”

Balder slet sig loss. Kouji var lite orolig att han skulle tappa bort Balder i folkmängden. Nästan alla där inne var längre än Balder var. Balder satte händerna bakom huvudet.

”Mumin-dricka.”

”Du är en sån unge.”

Balder puttade Kouji innan han tog tag i Koujis hand.

”Fanta. Jag dricker fortfarande inte alkohol.”

Kouji himlade med ögonen.

”Du får nöja dig med Piña Colada.”

”Bara den är alkoholfri.”

Balder släppte Koujis hand och försvann bland folket. Kouji fortsatte till bardisken, beställde deras drinkar och gick för att hitta Balder igen. Det var då han såg honom. Takuya. Mitt i en samling av fotbollsfans. Koujis hjärta slog ett extra slag. Takuya hade inte sett honom. De hade inte setts på två år. Koujis händer skakade, öl spillde från glaset. Takuya hade fortfarande inte sett honom. Det hade varit deras största bråk. Deras slutgiltiga ord.

”Det är slut.”

Skilda vägar. Kouji hade packat sina saker och åkt hem till Japan. Han visste inte vad Takuya hade gjort. Livet gick vidare, jobben fortsatte komma in. Kouji hade knappt tänkt på Takuya.

Bara under nätterna, när det var mörkt och kallt och han var ensam.

Han svalde och slog undan blicken. Letade upp Balder istället. Han satt i ett bås, en av Takuyas lagkamrater bredvid honom, armen över Balders axlar och handen på Balders bröst. Balder såg ut som han skulle dö på platsen och Kouji gick snabbare.

”That’s my partner your flirting with”, sa Kouji när han kom närmare.

Han satte drinkarna på bordet. Balders kinder var röda och Kouji korsade armarna över bröstet. Takuya’s lagkamrat som Kouji inte kom ihåg namnet på flyttade en bit åt sidan och tog bort armen från Balder.

”We can take it outside if you want to”, forsatte Kouji.

Balder sträckte sig efter sin drink, tog en klunk av den. Fotbollaren lyfte händerna och reste sig upp.

”Just thought she looked lonely”, sa han.

”He was just waiting for me.”

”Kan försvara mig själv”, mumlade Balder.

Fotbollaren muttrade några välvalda grova ord på Italienska innan han vände och gick därifrån. Kouji skakade på huvudet och satte sig mitt emot Balder. Balder log osäkert.

”Han var inte så farlig. Jag ville inte vara oartig.”

”Du var obekväm”, Kouji rykte på axlarna. ”...Takuya är här.”

”Huh.”

Balder flyttade sig mot väggen, lutade ryggen mot den och drog upp benen på bänken. Kouji gjorde detsamma.

”Hur känner vi för det?” frågade Balder.

Kouji ryckte på axlarna igen. Han visste inte riktigt. Han drack några klunkar öl och såg ut på folkhavet. Balder tittade mot scenen.

”De tänker köra karaoke”, sa han med ett skratt. ”Ska vi också gå upp?”

”Jag sjunger inte framför folk.”

”Antar att jag inte räknas som folk.”

De tystnade. Lyssnade på människorna omkring dem, personerna som uppträdde. Kouji beställde in en andra öl när hans första tog slut. Takuya sjöng en låt och till och med Balder skakade på huvudet.

”Inte en ton rätt. Jag menar, jag sjunger också hellre än bra men…”

”Takuya har två saker han kan, sjunga är inte en av dem”, sa Kouji med ett skratt.

”Springa och knulla”, svarade Balder och nickade.

Kouji rodnade, sträckte sig över bordet och slog Balder i bakhuvudet. Balder skrattade och de satte sig till rätta och lyssnade vidare igen.

Kouji tittade inte mot Takuya. Han tittade inte mot Takuya med sådan intensitet att Balder märkte det.

”Gå och säg hej.”

”Aldrig i livet. Han kan inte svenska.”

Balder skrattade.

”Fortsätt vara kärlekskrank då. Se om jag bryr mig.”

Balder brydde sig alldeles för mycket och Kouji lät bli att svara. De satt i tystnad. Kouji drack upp sin andra öl. Balder var forfarande inte klar med sin första drink. Takuya sjöng ytterligare en låt och Balder ställde sig upp.

”Jag tänker sjunga nåt.”

”Du kommer dö när du kommer upp på scenen.”

”Finns värre sätt att dö på.”

Balder gick upp på scenen. Kouji beställde en whiskey och lutade sig tillbaka för att lyssna. Balder sjöng lite bättre än Takuya i alla fall. Inte rent, men inte falskt nog för att göra folk döva. Han hade valt Believer av Imagine Dragons och Kouji skakade på huvudet. Han kunde inte förstå varför nån skulle välja att sjunga en låt som betydde så mycket inför en sån här publik.

Å andra sidan kunde han inte riktigt förstå varför varför man skulle upp och sjunga inför publik till att börja med.

Balder avslutade sin sång och bugade för publiken, som skrattade och applåderade, innan han gick tillbaka till båset Kouji satt i. Kouji höjde sitt glas.

”För ett lyckat uppträdande”, sa han.

Balder höjde sitt eget glas.

”Yeah, sure. Skål för ett lyckat uppträdande.”

Han satte sig ner och tog ett par klunkar av Piña Coladan. Funderade. Kouji ville inte veta vad Balder funderade på, men var rätt säker på att Balder skulle avslöja det vilken sekund som helst. Kouji hade rätt.

”Du borde också sjunga nåt”, föreslog Balder. ”Det är kul.”

Kouji övervägde, men svarade inte, och Balder släppte samtalet. De drack sina drinkar, lyssnade på andra som sjöng och pratade om djuren de hade sett på Skansen under dagen. Kouji undvek fortfarande att titta mot Takuya.

Men alkohol gjorde något med folk. Fick deras hämningar att släppa, fick ljuset att se lite annorlunda ut, musiken att låta varmare, människorna mjukare. Kouji var inte immun. Balder såg mot honom, som om han visste vad som höll på att hända. En del av Kouji visste också, men han ville inte erkänna det. Hans drink tog slut och han reste sig upp. Kroppen kändes varm, nervös. Som om han skulle spricka om han inte…

Men Takuya var omringad. Om de visste vem Takuya var eller om de bara blivit charmade av honom kunde Kouji inte avgöra. Takuya hade den effekten på folk. Det var inte därför det hade tagit slut, Kouji hade aldrig känt sig åsidosatt, avundsjuk eller igorerad. De hade båda behov den andra inte kunde fylla, men de hade alltid kommit tillbaka till varandra. Alltid redo att släppa allt för den andra.

Kouji kunde knappt komma ihåg vad som hade varit spiken i kistan den här gången. Takuya hade sagt nånting. En mening som hade förändrat allt, men bara för att Kouji hade låtit den. Koujis händer skakade och han gick mot bardisken. Men hans väg bytte riktning, hans fötter förde honom mot scenen. Hans steg ekade högt i hans öron när han gick upp på den. Takuya såg mot honom och han såg på Takuya för första gången på kvällen. Takuyas ögon vidgades, förvåning över att se Kouji där. Men det var ingen ilska i dem, ingen besvikelse, ingen sorg.

Vilka känslor syntes i Koujis ögon? Han hoppades Takuya kunde se dem, hoppades Takuya missade dem. Han tog tag i mikrofonen, svalde och tog ett djupt andetag. Musiken började, texten på skärmen ovanför scenen. Koujis hjärta slog dubbla slag och han började sjunga.

”Smaken av kyssar som dröjer kvar, dröjer kvar. Luften vibrerar av du och jag, du och jag här.”

Kouji försökte titta på allt utom Takuya, men plötsligt var Takuya det enda som existerade i hela världen. Koujis blick var fast, som klistrad. Hans röst darrade, tog tonerna snett på ett sätt han inte brukade. Takuya sa nånting till en a personerna han var med, till en av sina lagkamrater. Koujis kinder var heta.

”Jag behöver dig! Möt mig i Gamla Stan nu ikväll, nu ikväll. Jag väntar i Gamla Stan, behöver dig hos mig ikväll.”

Hans mage värkte, slog kullerbyttor. En drink för många, rädsla. Vad skulle Takuya säga, göra, känna? Kouji visste inte ens vad han själv kände.

”Rädslan jag bar är sen länge död, länge död.”

Två år hade han haft på sig att smälta Takuyas önskan, förslag. Det som hade ändrat allt. Han var redo att testa nåt nytt, att ta ansvar på en ny nivå, så länge Takuya var vid hans sida. Han hoppades att det inte bara var alkoholen som fick honom att känna så, att han inte skulle ändra sig när morgonen kom.

”Stoppa en taxi, kapa ett tåg eller spring allt du orkar hit, bara ta dig hit. Möt mig i Gamla Stan, nu ikväll.”

Takuya gick närmare scenen. Kouji’s mage kändes tung, hans kinder brann. Vad skulle han säga? Vad skulle Takuya säga? Skulle de börja om igen, skrika, kyssas, älska? Hata? Kouji tog ett steg bakåt. Varför gick han upp på scenen?

”Som en skugga av den jag trott jag va’, nu börjar jag förstå, jag behöver dig.”

Koujis röst darrade. Han tog ett fastare grepp om mikrofonen. Hans hand darrade också. Takuya stannade. Såg på honom. Kouji sjöng refrängen, outrot. Folk applåderade, hurrade, och Takuya gick mot scenen igen. Kouji backade. Släppte mikrofonen och flydde.

--------

Kouji disappeared. Away from the stage, into the crowd and out. Takuya tried to hurry after him, but hands grabbed at him, held him back.

”I don’t have time”, he said. ”I need to…”

”Where are you going, handsome?”

Takuya broke free, but someone else grabbed him. It was useless. Kouji had probably gone up in smoke by now if Takuya knew him. Two years without a word, then this. Takuya let out a sigh. It was his fault, he shouldn’t have said anything. But Junpei and Izumi had seemed so happy with their kids and Takuya always spoke before he thought.

”When are we getting some?” he had asked. Like an idiot, and Kouji had exploded. And Takuya exploded. And then it was over. Kouji deserved better and Takuya hadn’t tried to hunt him down, contact him, reach out. But the nights had been lonely, the days had been cold.

A hand grabbed Takuya’s and dragged him towards the door.

”He’s a fucking idiot”, the owner of the hand said. ”Bet you don’t even know where Gamla Stan is.”

Takuya shook his head. The handowner shook theirs.

”Absolute idiots. The both of you. He’ll be at the harbor, probably thinking about joining one of the ships.”

Takuya was pulled into the night. His jacket still left inside. He wouldn’t see that one again he guessed.

”This street down to the water, then to the left. He’ll be easy to miss.”

They gave him a shove. Takuya turned towards them.

”Who are you?”

”Balderdash, my friends call me Balder. You may call me Your Majesty.”

Takuya snorted. Balder put a hand over his face and shook it.

”Go. He’s waiting for you.”

[a/n: If I knew Japanese I’d change the language AGAIN here, but alas I do not so English it is]

Takuya went. The night was warm. Loud. Lots of people still out and about. It was the middle of July, the height of summer. There had been a friendly game of football between Sweden and Japan, which Sweden had lost, and which was the reason Takuya was in Sweden. The thought of meeting Kouji there? Hadn’t even crossed his mind. Why would Kouji be in Sweden of all places?

But Kouji was here. Waiting for him, if Balder was right. Takuya hurried his steps, down the street, too the water. The water was still, a few boats crossing it. Takuya turned left and started running. Would he recognize the harbor? Boats were parked all along the sidewalk and he felt like he was already there.

The sidewalk got wider, opened up to almost look like a townsquare. There was a statue in the middle of it, a shadowy figure next to it. Looking out at the boats, shifting their weight from one foot to the other. Takuya slowed his steps. Kouji. What was he going to say? What would Kouji said? Kouji turned towards him, hands in his pockets, and Takuya stopped.

”...Didn’t know you knew Swedish”, he said.

”It doesn’t come up in conversation often”, Kouji answered.

He seemed nervous. Kicked the ground. Takuya put his hands in his pockets.

”I don’t know Swedish though”, he said.

Kouji laughed, but it died out again.

”I shouldn’t have”, he said. ”I’m a bit drunk.”

Silence. It seemed to stretch into eternity. Takuya scratched his arm.

”Sorry”, he said. ”I shouldn’t have… I should have thought before I spoke.”

He wasn’t sure Kouji remembered the fight, what had led up to it, but Kouji shook his head.

”I shouldn’t have shot it down”, Kouji answered.

He walked over to a edge of the harbor, sat down. Takuya sat down next to him. A swan crossed the water, disappeared under a bridge. They had never been nervous around each other before. Takuya didn’t like it, but what if he scared Kouji away for another 2 years?

”I never needed a kid to be happy”, Takuya said. ”I was happy with you. With how everything worked between us.”

”Yeah…” Kouji looked at the water. ”Did you mean it though? Did you want one?”

Takuya considered. He wasn’t sure. It had always been a goal in life. Get married, have kids, be a good member of society. Junpei and Izumi seemed to enjoy it. The kids were great. Takuya looked at his hands.

”I should, shouldn’t I?” he asked.

”We never did what we should”, Kouji answered.

He was right. Kouji was always right. Takuya looked at the sky instead. Cloudy, the moon peeking out between the clouds.

”I think I do”, he said. ”Eventually, when my career has calmed down. Or if you stay at home for longer. Not right now, but later.”

”I don’t think I would be a good parent”, Kouji said. ”I don’t know how to.”

”I’m not sure anyone knows.”

Silence again, but this time it felt calmer. A cloud covered up the moon and someone walked past behind them, singing loudly into the night.

”What does this mean for us?” Takuya asked.

”I don’t know”, Kouji said. ”I’ve missed you. If you want to have kids… I could try?”

Takuya shook his head.

”No, I… don’t mind never getting kids. It’s fine. If you don’t want kids…”

”Not right now”, Kouji said. ”I’m not ready, if I’ll ever be.”

”That’s fine.”

Takuya stood up, held a hand out to Kouji.

”Are you coming back home?” he asked.

”I’ve got a trip to Finland coming up”, Kouji stood up as well. ”Maybe after that.”

”That’s all I ask for”, Takuya answered.

He grabbed Kouji’s hand, pulled him closer and got up on his toes, kissed him. Kouji wrapped his free arm around Takuya.

”I’ll see you at home then”, Takuya said.

Kouji smiled. Let go of Takuya and nodded.

”I’ll see you at home.”

He left. Takuya watched as Kouji walked along the harbor, crossed a street and disappeared among the bushes and trees of Kungsträdgården. He felt lighter. Kouji was his again. He smiled and made his way back to the hotel. The world was brighter, the moon once again peeking through the clouds, and the future was once again shining.

[f-rg-tmigej]

Äntligen kom lamporna idag, och nu ska det bli ordentligt med ljus i köket (: över köksön. På bilden, till höger är det ett starter-kit med två lampor och det hittar du här. Till vänster en “Play light bar” i svart. Den kan stå på bordet eller sitta på väggen och den finns här.

[edvinception]

I fear their schedules might be the biggest obstacle for another t&p interview. I hope they make it work somehow, because they're so entertaining and they really seem to enjoy themselves. If we won't get a prp I want at least a t&p 😔

Yeah but I think they can schedule something. Maybe not right now because we know Edvin is filming abroad and Omar is probably also working hard. But I think they can find some time. Thankfully it's something that takes only a couple of hours.

[levok]

What Över bordet numbers? What did I miss now?

Nothing. Just the viewing numbers.

[testamentet]

Ett symboliskt porträtt av John Everett Dudley står på bordet framför notarien. En påminnelse om varför de samlats lika mycket som det är en gest att hedra familjen Dudleys överhuvuds eventuella närvaro i andlig form. Wyn har aldrig trott på det övernaturliga, men sentimentaliteten gör att porträttet tillför en nästintill högtidlig stämning.  

Kallelsen hade gått ut några dagar innan och en rastlöshet hade infunnit sig både hos Wyn och hennes mor, Margot. Utöver de två från Calloway-familjen finns ett par medlemmar från Dudley-släkten. Everetts syster, en till åren kommen kvinna som tagit sig till gården med hjälp av färdtjänst. Everetts kusin, en tystlåten man som Margot mer eller mindre tvingat dit. Ett barnbarn, vars intresse att återvända till storstan tydligt övervinner eventuella arvsdelar, samt Everetts brorsson, en ung man med en gammal själ, ständigt klädd i jaktkläder. En man som Margot länge försökt para ihop med Wyn, dock utan framgång. Everett’s lillebror, den som länge var tänkt skulle ta över gården hade gått bort i en olycka mindre än ett år tidigare. Den tunga stämningen som hängde över dem hade splittrat de annars starka familjebanden. Systern hade åldrats dubbelt så snabbt, sinnesnärvaron tynade, men hennes värme för släkten fanns ännu kvar. Kusinen och barnbarnet hade lämnat byn för studier och karriär. De såg inte värdet i ägorna på samma sätt som Margot och Wyn, eller Everett, för den delen. Brorsonen var den som engagerat sig mest, men för honom handlade det inte om att bevara familjehistorien, utan snarare om att utvinna så mycket pengar som möjligt. 

Rummet luktar damm och gammalt papper, som om själva luften bar på känslan av att något uråldrigt var på väg att förändras. Wyn sitter lutad bakåt i stolen, armarna i kors, tummen vilande mot det gyllene halsbandet runt halsen. Hon lyssnar halvt, vet på ett ungefär vad som kommer att läsas upp.

Tillgångar i form av pengar, diverse smycken, klockor, mindre materiella föremål läses upp. Det mindre markstycket runt stallgården, inklusive den föråldrade men fortfarande funktionella stallbyggnaden i anslutning till familjegårdens marker, tilldelas Margot. Ingen större förvåning, då Margot och Wyn i princip varit de enda som vistats i stallet senaste 7 åren. Hjärtat tar ett skutt. Snart kommer tilldelningen av den huvudsakliga marken läsas upp. 

Den enorma marken som Everett Dudley suttit på har gått i arv i generationer. Wyn har länge sett den outforskade potentialen, och försökt övertala olika medlemmar i familjen Dudley att de borde kapitalisera på det. Innan Wyn’s tid hade de redan funnit stora tillgångar i själva marken, och Dudley-familjen har levt ett gynnsamt liv så länge fotoböckerna sträcker sig, men marken har bevarats relativ orörd på ytan. Få byggnader har tillkommit och stora delar står tomma. Skog och öppna slätter sträcker sig längst markytan, en fantastisk möjlighet för att bygga en modest men ändå luxuriös resort. De skulle kunna driva igenom en revolutionerande förändring i byn, ge byn den glans den förtjänar. Ett eftertraktat jaktretreat, i ära till Dudley’s långa led av familjer som förvaltat ägorna. 

Notarien har nått den huvudsakliga punkten alla väntat på. "John Everett Dudley's land will be passed on to Mr. Robert Gammons. The farmhouse will also be granted to the aforementioned Mr. Robert Gammons, who is given the right of management…"

Hennes puls blir en dov trumma i bröstet. Munnen känns torr. Det är inte förrän hon ser sig omkring i rummet och möter andras blickar - flackande, blanka - som hon inser att det inte är ett misstag. Det blir knäpptyst en sekund. Sedan brakar allting samman.

“Hold on!” Hennes egen röst låter avlägsen. Hon lutar sig fram, blicken fäst vid testamentet framför notarien. “Robert isn’t part of…” Luften står stilla. “Robert is a Gammons. There must have been a mistake.”

Notarien försöker dölja en suck. Denna vändning är säkert något han sett många gånger förut. Han vänder på testamentet och pekar på raden han nyss läst upp. Wyn skrattar till - ett chockat, skarpt ljud som påminner mer om en flämtning. “Are you fucking serious?” Wyn reste sig så hastigt att stolen välte bakåt. Hon stirrar på notarien och låter blicken svepa runt i rummet i jakt på medhåll.  “This must be a fucking joke?”

Efter en högljudd diskussion stormar Wyn ut ur huset, desperat efter luft. Margot, vars hudton kvickt blossat upp, hade stannat kvar vid notarien, läst raderna gång på gång, innan även hon stormat ut. 

Wyn gick nerför trappan från verandan, långsamt, som om hon väntade på att huset skulle kasta ut henne själv. Hennes röst är låg, kontrollerad.

“This belongs to the Dudley’s. It runs in their blood. It’s OUR family's history. And some outsider thinks they can just... take it? That's unthinkable. I won't let it happen”

“Come on. Let’s have a smoke before we return back in. They’re gonna call Robert to invite him over before opening up for questions and discussion. They will not proceed with documentation before everyone has been briefed.”

Margot’s lättsamma ton förvånar henne. "We're just meant to accept this? Just let him erase us from history? I know we’re not Dudley’s by blood, but I've always known this was my place. I'm not giving it up."

“Of course not, hun, we will fight it. I’m sure the others feel the same way.”

Wyn tar ett bloss från cigaretten ur Margot’s hand. Hon har aldrig vänt sig till nikotin för att lugna nerverna. Tvärtom, ett bloss får stärka gnistan som ligger och pyr djupt inne i bröstet. “If there's a fight, I'll make sure we are the last ones standing.”

[lord-christer-gustafsson]

Se Instagram Pasta med boursinost och broccoli [Recept 📋] 🌱🍝 Det här är en riktig snabbfixad och krämig vegetarisk pastarätt som jag svängde ihop ikväll, och jag måste säga att det är precis den typ av rätt som gör middagen både enkel och supergod. Det är inte alltid man har tid eller ork att stå länge i köket efter en lång dag, och då är det här en perfekt lösning – en rätt som både mättar, tillagas på nolltid och smakar gott! Den här pastan med Boursin vitlök- och örtfärskost, tillsammans med broccoli och en härlig vitlöksfräsch lökblandning, ger en fantastisk smakupplevelse. Det bästa av allt? Den går snabbt att laga och kräver inga avancerade ingredienser. En riktig vardagsräddare som jag varmt rekommenderar! 🛒 Ingredienser 400 g pasta 200 g smaksatt färskost (jag tog boursin vitlök - örter) 400 g broccoli, i buketter 1 liten gul lök, finhackad 3 klyftor vitlök, finhackade Olivolja Nymald svartpeppar Salt 🔪 Tillagning Koka broccolin ca 5 minuter i lättsaltat vatten. ⏲ Fräs löken på medelvärme i ca 5 minuter ⏲ Tillsätt broccolin och vitlöken ⏲ Låt det steka i ca 5 - 6 minuter utan att vitlöken bränns ⏲ Koka under tiden pastan i saltat vatten enligt anvisningarna på paketet ⏲ Häll av pastan men spara ca 1 dl av pastavattnet och häll sedan över pastan i pannan ⏲ Rör ner färskosten och häll i det sparade kokvattnet ⏲ Värm detta under omrörning och smaka av med salt och peppar 🛎️ Voilà! Nu har du en supergod och mättande pastarätt på bordet på under 30 minuter! Perfekt för en snabb middag under hektiska dagar. 🍽️ ✨ Följ gärna för fler smarriga recept! @the.real.cg.lagar.mat Lägg till @the.real.cg.lagar.mat som favorit och bli en del av min matresa! 👍 Gilla 🍝 Spara recept 💬 Kommentera – jag älskar att höra vad ni tycker! 🤩 Dela gärna detta recept med vänner och familj! @boursin_sverige @vargenthor @audgeirrknives @smakbox #pasta #spagetti #spaghetti #broccoli #boursin #lättlagat #vardagsmat #vego #köttfrimåndag #meatfreemonday #vegetariskt #pastalovers #krämigpasta #vegorecept #snabbmat #matinspiration http://dlvr.it/THlqHh För mer