#hjärtekross

[enomdagen]

Cecilia söker upp Henne på alla konton hon kan komma på, med allt för stor framgång för att ha ett stabilt mående. Med anledning av känslovågorna ser hon sin egen anonymitet på sociala medier som en välgärning. Hon tänker det utan att egentligen tro att någon någonsin försöker hitta spår av henne, i världen likväl som cyberspace.

Hon däremot finns med namn överallt, Cecilia hittar hennes spotify-konto. Det sticker till i hjärtat ännu en gång när hon ser hur djupt Hon går i sina känslor. Spellistorna är döpta till titlar i stil med 'hjärtekross', 'jag vill ha allt jag inte får', bildsatta med detaljer från oljemålningar av blek kvinnohy omgiven av olika brutna vita nyanser eller selfies. Cecilia påminns hur Hon visade sin mobilklocka och de allra minst sex väckarklockor som fanns för varje timma på dygnet. Ett par med referenser till två olika expartners. Cecilia själv arrangerade och rensade bland sina sms-konversationer för att hennes ex skulle synas på startsidan flera månader efter att hon dumpat honom och inte haft kontakt. De kämpade båda för att leva kvar i känslorna. För Cecilia var det som att skapa gemenskap genom ritualerna, även om det så bara var man själv som var delaktig i den.

Cecilia upphöjde Henne, likt alla kärleksintressen före henne, och hennes känslor och såg dem som mer drivna av egna begär än av det midnervärdeskompelx och självhat som regerade Cecilias liv. När Cecilia ännu en gång är inne på Hennes spotify-profil har en spellista lagts in för bara en vecka sedan. Listan heter "jag hvet det" med undertiteln "jeg hviler i dig" bilden är en detalj från en oljemålning där en blek kvinnohand håller i en bok, med ett finger instoppat för att markera en sida. En anspelning på alla de nitton franska böcker Cecilia köpte med sig från Paris. Kanske. Det är en spretig blandning musik med många artister som Cecilia inte känner till. Hon kopierar listan och gör en egen eftersom hon är rädd att det på något vis ska visas att hon lyssnat. Spellistan går på i bakgrunden medan hon skrotar runt på nätet. Plötsligt fryser hon till. Det är Daft Punk. I might not be the right one / It might not be the right time / But there's something about us I've got to do / Some kind of secret I will share with you. Kontrollförlusten får Cecilia att börja gråta. Hon har mött någon som likt henne inte hållit igen, som skrivit när Hon tänkt på henne. Som delat hur sexig hon tycker Cecilia är när de låg, om sin sexualitet och sina egna diagnoser, sina tidigare relationer, sina tankar och sin vardag. Allt på ett sätt som får Cecilia att sörja all tid hon slösat på att mer eller mindre omedvetet leva ett liv som begränsats av rädsla - en rädsla som dessutom fortfarande finns kvar och som Cecilia inte riktigt kan placera. Hon imponeras av bredden musik och framförallt att det rör sig om ett så stort antal artister Cecilia själv aldrig hört talas om. Ännu mer att låttexterna passar så spot on på dem. Eller så är det helt enkelt någon annan relation Hon skriver om, som liknar exakt hur Cecilia ser på det.

Det är också lite avundsjuka att Hon, fem år yngre, är förmögen att se betydelsen av att bryta sig loss och se de. som en chans att gå vidare, medan Cecilia fortfarande kämpar med att vara närvarande i allt det hon har. att så många år går åt till att få sitt psyke i hott skick.h

Om Hon går in i känslorna, och låter dem styra, så är det inget roligt. Att se ett pågående avsked eller göda en relation som inte har en framtid, troligen inte ens i formen av dm:s. Trots att Cecilias erfarenhet av liknande situationer kan låta henne ana att det är många tårar som rinner ner för Hennes kinder just nu tror hon att hon är den som går förlorande ur situationen, vars värde står lägre. Hennes inlägg är fina, hon skriver så vackert (eller så är det språkförbistringen som tillägger en flärd). Texten är känslomässig och i delar mer abstrakt än de rent redovisande texterna hon själv övergått till när hon återupptagit skrivandet.

Att veta att någon går in lika förbehållslöst i en känsla som en själv gör att att man har sjukdomsinsikt i omfattningen av besattheten men också i avsaknaden av allvarlighet. Samtidigt som Cecilia vet att de varma känslorna ger genuin glädje vet hon att när ett nytt kärleksobjekt kommer uppenbara sig kommer kontakten att sina. Det sticker till i henne, en dag kommer notifikationerna att sina. En dag kommer hennes inlägg, som hon nu gör för att skapa grund för initiativ till kontakt, inte längre väcka någon lust hos Henne att skriva.

Det fysiska avståndet gör att Cecilia för stunden kan inbilla sig att det är lättare när det kommer ta slut, men den villfarelsen har hon utsatt sig för i situationer hon känt att hon inte har så starka känslor heller

13 nov.

[majbarn]

Att texten kom ut samma dag, behövdes. Du valde att gå..

"Mitten av september" - Hov1

[poised-moon]

Jag lär mig aldrig.

Sist jag släppte in någon sa jag att det var sista gången, och här sitter jag med en klump i magen och halvtorkade tårar längst kinderna. Hjärtat i tusen miljarder bitar. Igen.

Jag lär mig aldrig.

[atenaava]

Gång på gång blir jag krossad. Gång på gång fäller jag tårar. Gång på gång kvävs jag. När ska det ta slut?

Måste jag fly för att slippa smärtan? Om det är vad som krävs..så kanske det är dags att packa alltihop och säga farväl...

Eller vad tycker du..?

Atena Ava Nakhaie

[thatcreepyaesthetic]

Eva & Adam - fyra födelsedagar och ett fiasko 2001 

[moastenson]

där går vi

ut i ovissheten

mot kärlek eller hjärtekross

[josefiinea]

Och jag visste nog säkert att du var döende när jag inbillat försökte "friskförklara" dig med sjukdomar som "lättvindigt" kunde ha gått och botas... helvete.

Vafan hände.

3/1 💔

Jag var liten, blond och 11 år då du blev min. Och från dag ett blev du sannerligen en familjemedlem som visade på riktig karaktär. Du var min lilla kärlek och likaså överröst av kärlek blev du.

I 14 år förblev du och ÄR förevigt min, lilla Darki.

Vilken hjärtekross.

Ja.. Vilket liv våra fyrbenta familjemedlemmar ändå levt när de kan sätta sådana avtryck på den här jorden - utan att ens kunna prata.

~

Tänk så fantastiskt det ändå är.

[annaolsn-blog]

2017

Vi har gått och bytt år,  nu igen. 

Minns tillbaka till skoltiden då man fortfarande skrev upp datum för hand på papprena och fick alltid spendera de första två-tre veckorna med att sudda ut årtalet. Det blev alltid fel. Nu går allt på automatik och man behöver aldrig sudda mer. 

Mobilen vet vilket år det är, liksom datorn. De är inte lika distraherade som jag.  Första morgonden på det nya året spenderade jag ovanför ångestdämpande mossa och frostiga träd i för tunna kläder med salta kinder. En morgonpromenad som varade i flera timmar innan jag blev tvungen att återvända, gick till affären och köpte frukost till min fortfarande sovande lillasyster. 

Hade smugit ur min egen lägenhet som om den var någon annans.  

En märklig start. 

[sagittariusboyfriend]

alltså GUD hur kan något göra såhär ONT. om det är möjligt att dö av ett krossat hjärta så kanske det med ganska stor möjlighet händer mig i natt. känns verkligen så. jag skulle kunna dö nu. känner det konstigaste lugnet i kroppen jag någonsin känt. ja vell, dör jag så dör jag.

[femtejuni]

Alla berättar om hur underbart det är när man blir kär i sin bästa vän och känslorna är besvarade. Men ingen berättade att det gör tusen gånger ondare än alla andra hjärtekross när det inte funkar.

Nu har jag inte bara förlorat den jag är kär i, men också min bästa vän

[majbarn]

Tankar om er

Till honom

Min första kärlek, mitt första hjärtekross. Eller, hur många kross var det? I slutändan spelar mängden ingen roll när skadan inte kan göras ogjord oavsett. Jag älskade dig mer än livet under 4 års tid och kanske var det därför jag förlorade så mycket av mig själv när du valde att komma och gå, om och om igen. Du är en fin människa innerst inne men du bryr dig mer om dina känslor än någon annans. Jag brydde mig mer om dina känslor än om mina och kanske därför krockade vi, kanske därför försvann den tjejen jag alltid varit innan dig. Jag är tacksam för allt du lärde mig om kärlekens betydelse och förhållanden, hur en bra relation borde fungera och hur lite vi fungerade tillsammans. Jag är för evigt tacksam över alla fina stunder och alla bra minnen. Först nu ser jag klart och kan för första gången säga att jag mår bra utan dig i mitt liv. Jag hoppas du tar efter och lär dig utav våra misstag och att du behandlar din nästa så bra som du inte behandlade mig. Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och jag kommer alltid bry mig om dig, men jag älskar dig inte längre.

Till dig

Du ska veta att du alltid var bra nog för mig, även om jag va alldeles för lite, eller snarare mycket, för dig. Du sa att jag va perfekt, men vi båda vet att en perfekt människa inte har dem bristerna jag har. Efter Honom vågade jag inte släppa in någon ny helhjärtat och först nu när du är borta inser jag att du trots allt ändå hamnade där i mitt hjärta någonstans. Det va aldrig riktigt vi, men du fick mig att se att jo, visst finns det fina killar där ute. Du va inte menad för mig bara. Jag hoppas vi hörs av i framtiden och att vi båda är lyckliga då, jag önskar dig allt det bästa i livet.

23:52 - 20/01/20 - V.n.d.

[bortkastadtid]

den absolut värsta typen av hjärtekross är när man skiljs åt, inte för att man slutat älska varandra, men för att avståndet mellan varann är för långt. när det inte längre går att ha långdistans för det gör för ont. ja visst, alla säger att om man älskar varandra så klarar man det. men ibland kanske man älskar varandra så mycket att man inte vill att den andra ska såras av det. jag vet helt ärligt inte vilket som är mer hemskt. det enda jag vet är att det gör ont som fan oavsett vad

[atenaava]

What do you think?…

What if I stopped asking for help?

What if I just stopped taking those poisonous pills?

What if I just numbed myself to death again?

What if I just bleed out the demons?

I mean I never tried the last one…

And what if I did…

What if I just did it?

Would he miss me?

Would my brother be okay?

Would my angel dog still remember me?

Would people even understand?

And…

…would I finally be free you think?

…would I finally be happy?

…would I finally understand love?

What do you think…?

[johanna747]

En evighetslång text om mitt 2021 ingen bett om

Den fjärde januari skriver jag ett mail till mitt framtida jag. Tagen av konceptet tid och det nyår gör med en, går jag in på futureme.org och formulerar en lägesrapport. Mina fingrar dansar över tangentbordet. Livet är så enkelt just nu. Vackert till och med.

För några dagar sedan bjöd jag och Victor in till nyårsfest. Nästan alla vi bryr oss om var där. Vi lagade trerätters, tävlade i nyårsquiz och bråkade om årets bästa låtar. Hade fixat små gästböcker som folk skrev blödiga hälsningar i till varandra. Du e snygg, skrev han – den store poeten – i min.

Sen gick alla gäster. Vi smällde ballonger och plockade undan halvdruckna ölburkar medan vi såg på varandra och konstaterade att det bästa med året som gått var varandra.

I februari hoppas jag det mailet aldrig kommer fram. Han har lämnat mig och allt annat värt att nämna i det brevet har gått förlorat. Jag kommer alltså pissa mig själv i ansiktet när det trillar in i inkorgen om ett år. Kanon. Formulär 1A i Jinx: jag.

Det är väl hundåren. Extremt mörkt om det inte är det, men det fungerar som en tröst. Planlöst pulsar jag fram i snön över söders höjder och megalomaniskt tänker hur filmiskt detta är. Boken om Mig måste innehålla kapitel om denna uppförsbacke till tid. Hur det varje dag duttade ner tårar i stekpannan och hur jag satt i ett nedsläckt badrum till spellistan Sad Indie som den förutsägbara människa jag är.

Känner mig djupt besjälad med kvinnosläktet och väljer att jobba på mig själv istället. Trött på att plugga. Skriver ett mail i natten till Fredrik Strage och frågar hur man gör, alltså börjar skriva, utan att känna någon som gör detsamma. Horar ut mig på Linkedin och söker en miljon jobb.

Mina polare är – i brist på bättre ord – bäst mot mig. Hur klarar sig människor genom hjärtesorg utan vänner. Ofta ringer de mig och frågar hur jag mår, eller berättar något annat sjukt som hänt för att få mig på andra tankar. Strösslar hjärtemojis över mig. En kväll skickar Moa en låt av Solen till mig. Solen går upp över mitt nya liv, sjunger de. Äntligen får jag en paus från mitt ältande och hoppas på lite lite ljus igen.

Den tredje mars plankar jag på pendeln till Uppsala och får en bot. En SL-kontrollant med Napoleonkomplex lyckas alltså, om än möjligt, göra mitt liv ännu pissigare.

Jag har åkt hit för att träffa Moa och Jenny. Vi steker rårakor och delar på en box vin fast det är tisdag. När jag efteråt sitter och bleker Moas hår berättar Jenny att han som precis dumpat mig träffat en ny. Skrattar en millisekund, gråter sen. Moa blir förbannad och wingar mig i affekt.

Redaktionen till tidningen jag skickat min krönika brinner ner.

I april träffar jag honom, han Moa tycker jag borde träffa. Max heter han. Det är jag som bokar bord på en bar på Bondegatan. Jag har aldrig varit där förut men det berättar jag inte för honom. Jag vill framstå som en person som är tjenis på stället.

Samma dag publiceras min första krönika för Gaffa. Den handlar om, ja gissa, hjärtekross. Han som gjorde texten möjlig nämns såklart inte, men jag ser det som tyst krigsföring att blottlägga honom på det sättet, och som en sista punkt för allt det där.

Jag och Max bestämmer oss för att ses igen. Timmar innan vi ses får jag jobb på Klarna och vi firar med årets första Aperol på en uteservering. Står och duttar varandras armbågar i kön in. Jag kanske inbillar mig, men visst graviterar baren mot oss? Gänget bredvid trillar flera gånger in i vårt samtal. De säger att vi är fina ihop. Visst är vi, svarar han. En ensam kvinna några bord bort har en gigantisk kamera med sig. Såg du, hon fotar oss, säger han.

Jag åker till Eskilstuna för att fira påsk. Min farmor och farfar är vaccinerade och hungriga på livet igen. Innan jag tar tåget tillbaka till Stockholm träffar jag tjejerna över en lunch. Vi sitter på torget och en fittgullig bebis ler mot oss. Blir du inte sugen, frågar Astrid och tittar på Ida. Hon skrattar och gläntar på jackan. Gängets första bebis? Svindel.

På min födelsedag intervjuar jag Krunis. Några dagar innan frågar redaktionen vem som vill träffa honom för en intervju. Tror ingen någonsin svarat snabbare på ett mail än jag just då. Vi ses i hans studio och jag hoppas han inte känner igen mig från någon spelning. Pinsamt att vara ett fan. Jag tror det är obalansen i det som får mig att vilja dö. Du är jättebra!!! kontra Vem fan är du.

Sommarstockholm golvar mig. Kanske är det för jag blivit en vio-åkare, tre år försent. Med flit placerar jag mig nästan alltid längst bak i voi-tågen. Det är en så fin bild att se sina bästisar susa genom stan. Ibland duckar de för syren- och häggbuskarna som hänger över cykelbanan och fintar varandra i kurvorna. Dessa dårar. Att vi valt varandra.

Den sjätte juni vaknar vi upp på en båt, jag och Max. Det är imma på fönstren och vi har sovit i jeans. Vidriga förhållanden jag vill ligga kvar i. För igår pratade vi om Oss. Ni vet det där första trevande samtalet om vad vi gör, vad vi är. Att blottlägga terrorbalansen och försiktigt bekräfta varandra.

Resten av månaden springer jag in och ut på 7-eleven mellan jobb och det som sker efter jobb. En kokt på bussen till Rålis medan jag får ett sms från han som mosade mitt hjärta i februari. Tänker att parallella universum finns. Trycker en french och träffar Jennys Anton för första gången. Blir rörd över att se henne rodna. När Sverige spelat ut Polen i EM firar jag med en tunnbrödsrulle på Rörstandsgrillen.

En dag är vi på sjön, jag, Moa, Max och hans polare. Det är sommarens första dag. Innan vi åker tillbaka ställer han sig på taket av båten och tar en bild. Det ser ut som en Prips blå reklam, det han lägger ut. Glittrande hav i solnedgång och solkyssta kroppar. Men det som drabbar min paradoxalt rationella och Allt Har En Mening-hjärna är inte bilden, utan det han skriver till den.

Jag har noll semesterdagar i juli. Men det är okej. Även om jag inte hinner eller orkar göra något om kvällarna sipprar myllret från Skånegatan in i mitt vardagsrum. Sarah Klang spelar nedanför en kväll. Johannes Räihä en annan.

Jag spenderar också några veckor i Eskilstuna. Det blir den sista sommaren där. Mina föräldrar ska sälja huset och flytta till Skåne till nästa. Jag som torgfört deras drömmar om något annat ångrar mig plötsligt. Aldrig mer Tunis?

I augusti går jag ensam på konsert jag och Max skulle gått på tillsammans. Karakou på Nomad. En vecka innan berättar han för mig att han inte orkar ses längre. Han säger att saker är piss. Stök och bök. Och plötsligt blir saker piss, stök och bök i mitt liv igen också.

Helgen efter har vi möhippa för Evylina. Vi dricker bubbel på bastuflotte, klubbar och går till en spådam. Det är 80% skitkul. Alla mina närmsta tjejer samlade och vi firar kärleken.

Men det egoistiska hjärtesorg gör med en gör det 20% mindre kul. Stirrar missunnsamt ner i mitt ölglas, tittar ibland upp med ett forcerat leende, medan Den Långa Kärlekshistorien om hur Evy och Markus träffades och Allt Som Gör Honom Till Världens Bästa Kille berättas.

I september åker jag, Moa, Jace, Bente och Linus till Västkusten. Vi stannar där fyra dagar. I bilen påväg ner formar flyttfåglar v efter v i himlen och vi stannar någonstans vid Jönköping för att titta på stjärnhimlen. Noterar Karlavagnen. Det enda jag kan. Resten är bara samma lysande pluppar alla människor alltid sett.

Vi är där sommarens sista helg. Fiskar ostron mellan jobbmöten och steker pannkakor på lunchen. Har sittning på kvällarna och jag får sitta bland tomma shotglas och fimpar på mornarna när jag börjar. En form av diskbänksrealism jag kan leva med.

Och Gaffa ringer mig. Jag svarar och river nervöst av grässtrån medan de frågar mig om jag vill bli redaktör. Jag säger självklart ja.

Den första oktober gifter sig min bästa vän, Evylina med sin Markus. De som träffades på ett X-ide-klibbigt dansgolv i Eskilstuna. Nu herr och fru. Feta turister står och gluttar med all inclusive-drinkar i händerna under vigseln på en strand i Spanien. Jag grinar ändå. Det blir nästan vackrare med det. Jag och Jenny är toastmadames och jag hatar inte att prata i mikrofon.

En vecka senare går jag på Popaganda. Det är den första festivalen på två år. Solen spelar och jag undrar om han är här. Tänk om vi står och just nu sjunger våra låtar exakt samtidigt.

Det gör vi.

Efter spelningen står han framför mig. Människan jag tänkt på sedan vi ovetandes sa hejdå till varandra i min hall för flera månader sedan. Då luktade vi solkräm, nu står vi docs och yllekappor. Två minuter av förlåt. Sen är allt som förut.

Vi går hem tillsammans. Jag sover inte en sekund den natten. Tänker att det är en sådan waste att slösa bort den sista natten med honom på att vara medvetslös. Låg istället och stirrade in i hans ryggtavla medan jag visste att den inte var min. Ljusa jag.

Den första november bestämmer jag mig för att det är kört. Jag är bra på sånt, när jag väl gör det, att bestämma mig. Det är liksom asskönt och råpiss på samma gång att sula igen dörren. Gör en ny lista på Spotify och raderar den om honom. Har Kent-kväll med Moa och Jace och Ida blir mamma.

Månades sista helg ska jag vara i Göteborg. Jag, Astrid och Nadde har pratat om det i månader. Hur vi ska dricka öl på Nefertiti och leva rövare i Sveriges andra stad. Men det skiter sig. Och jag hamnar på en Solen-spelning i Uppsala istället. Och jag träffar Max igen.

Vi tittar knappt på varandra under spelningen. Men allt jag skriksjunger i hans kompisars ansikten är till honom. Några timmar senare står vi och hånglar till Whitney Huston på Harrys dansgolv.

Jag är tydligen inte så bra på att bestämma mig.

Det har gått en vecka av december. Jag har hunnit gå på countryklubb och insett att jag på många sätt är precis lika dum som förra året. Eller, oj reservation för vidrig Gandhi-retorik, på många sätt inte.

Jordens största late bloomer har fått sitt hjärta krossat för första gången. Gånger två. Känt mig extremt oönskad i både kärleks- och jobbrelationer. Varit ca noll ledig. *bebisgråt*

Men jag har känt saker. Återkommer ständigt till att det är det som är att leva. Att känna saker. Mycket gick åt helvete men jag lever mycket hellre ett liv där saker händer än ingenting alls. Och mycket var ju faktiskt vackert. Bortom grin i mörka badrum till Sad Indie har jag haft så jävla kul och känt så jävla mycket kärlek.

Och det är givetvis övertydligt och känsloporrigt, jag vet, men om Solens senaste platta ringat in majoriteten av mitt år så är de absolut sista orden på hela skivan extremt betryggade.

Det är ingen fara. Allting ordnar sig.

[cleanandh]

Hjärtekross hit och hjärtekross dit

mitt hjärta är immunt men också ledset.

Mina tankar är immuna men också ledsna.

Här står jag, kvar idag, och tänker på vad som kunde varit, inte en gång men 10 gånger. Det dämpar varje gång men blir tillsammans ledset.

[utkasten]

Jag kan inte sluta tänka på dig. Jag vill ha pirr i magen, varma omfamningar och trevande händer. Jag vill ha långa samtal, försiktig beröring och evighetsnätter. Jag vill inte ha ovisshet. Jag vill inte sakna, inte vänta, inte överanalysera. Jag vill inte ha distans, besvikelse och hjärtekross. Tänk om kärlek bara kunde få vara enkelt.