#bildspråk

[idagnyheter]

Insändare: ”Bröst-debaclet” handlar om så mycket mer än en bild

Att ledningen för tysk ölhall tar det som står på allvar är jättebra, även om deras vd inte gav intryck av det. Det som dock de allra flesta saknar enligt mig är att det inte alls handlar om kläderna vare sig på bilden eller som arbetsuniform. Om kvinnan hade burit en svensk folkdräkt med samma bildspråk hade jag reagerat på samma sätt, det vill säga med en lätt suck. Män och kvinnor som jobbar…

[evigtlivihimlen]

Evangelisten vs Församlingen?

EVANGELISTEN vs FÖRSAMLINGEN?! Evangelistkallelsen är en tjänstegåva som inte släpps fram idag i flertalet av de traditionella frikyrkorna. Den uppmuntras eller får inte utvecklas fritt, möjligen i begränsad mänsklig styrning utefter världsliga hänsyn och då finns inte heller Andens smörjelse eftersom man lämnat det Bibliska mönstret. Frimodigt och radikalt predikande av Evangeliet är Bibelns och väckelsehistoriens sätt. Javisst, liknelser, vittnesbörd och ett gripande bildspråk må ingå som ett stöd, men det rena och raka Evangeliet är i absolut fokus och centralt för predikandet, mitt ibland folket på gator och torg. Och därtill predikar evangelisten "väckelse" till slumrande kristna som behöver vakna upp och vara vittnen i Ande och kraft…

Men, idag skyfflas många med evangelistkallelsen undan till passiva medlöpare till livlös religion, där det ofta hänvisas till visdom, sundhet och mognad och ett förkastande av det "överhettade ovisliga evangeliserandet", de (evangelisterna) blir övertalade att vara annat än de är, för att upprätthålla en falsk fasad av "Guds församling". Ledorden är försiktighet, lågmäldhet, relationsbyggande, "kärleksgärningar"; Att bli vän med och omtyckt av allt och alla har blivit den nya "heliga vägen" och sättet att evangelisera.

Fenomenet är bara ett av det kompromissande och världstillvända "avfallets" konsekvenser i många av dagens församlingar… För evangelisterna som lyckas vakna upp ur sin påtvingade religiösa koma gäller att finna församlingar och gemenskaper som bejakar evangelistgåvan och inte stoppar eller begränsar den… Angående "ovislighet" så är det sällan fråga om brott mot Guds visdom utan snarare mänsklig visdom som inte tål radikalt Biblisk och andlig evangelisation. Självfallet bör evangelisten ha "mentorer" som kan korrigera och tillrättavisa vid verkligt behov. Och jodå, det är väldigt viktigt att evangelisten verkar tillsammans med lokala församlingar, de nyfrälsta eller sökande människor måste ju ha någonstans att ta vägen när de väl fått evangeliet…Vad är det för mening med att fånga fisk som sedan inte tas till vara utan lämnas att ruttna och förgås? Evangelisten Måste samarbeta med lokala församlingar, men det är ett lika stort "måste" att dessa församlingar är någorlunda fungerande friska källor och inte giftbägare där de flesta blir andligt sjuka och inget sant lärjungaskap utvecklas.

"På frukten känner vi trädet" sade Jesus, så det bör inte vara alltför svårt att se var fåren kan finna trygga vattenkällor, där de kan frodas i lärjungaskap och utrustas för tjänst. Jag vill tro att de som hör Herren till har den Helige Ande som påvisar vilka församlingar de kan nalkas för gemenskap och samarbete, och undvika ormgropar eller döda diken, att börja gräva i sådant vore mycket värre än ensam isolering ty där finns inget hopp, ingen framtid; Blott fiendens redskap och mänsklig kontroll till att kväsa och gräva ner varje tjänste- och nådegåva, varje sant andlig föresats och varje väckelseton…

Betänk, vi har inte haft verklig väckelse i våra nordiska länder på decennier. Det finns orsaker, ett är Slakten av Evangelisterna, i viss "andlig" bemärkelse eller liknelse inte olikt Katolska kyrkans inkvisition då allt väckelsefolk förföljdes och tusentals blev martyrer. Idag är det ännu inte fråga om fysisk eliminering, men väl andlig sådan. Så, den himmelska uppmaningen, nödropet är "Släpp Evangelisterna fria!" Ge dem utrymme, stöd och uppmuntran att vara såsom Gud vill ha dem, göra det Anden leder dem till. Hindra inte, styr och begränsa ej! Glöm inte vad Ordet säger, det kommer en Räkenskapens dag, då alla religiösa slöjor och dimridåer faller och varje ord, gärning och beslut tas fram i ljuset. I Jak.3:1 står det "Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom"…Där och då dör den närmast perversa religiösa stoltheten, obefogade högmodet krymper till skräckslagen ångest inför en förtärande eld som prövar varje sekund av våra levda liv, i synnerhet hos dem som burit församlingsansvar. Guds nåd och barmhärtighet segrar, absolut för alla som ödmjukar sig och lyder, följer sin Herre Jesus i kärlek och förtröstan, ja, totalt beroende. Men för dem som hårdnackat vägrat i decennier, hindrat Andens verk och vilja i församlingen? Stått emot det Bibliska sättet, och gör stolt så alltjämt? Frank Mangs, vars böcker är väckelsehistoriska skatter skrev skakande ord om avfallets yttersta skräckscenario hos vissa troende, nämligen "Ty de var döda, de hade förlorat förmågan att uppleva en andlig kris!"…Och just här finns orsaken till varför du som troende eller evangelist inte ska gräva ner dig i döda diken, ifall ledarskapet består av denna sorts troende; du blir som du umgås eller snarare, det du matas med, och att finna tillbaka till den smala vägen där Jesus vandrar blir allt mer svårt ju mer du gräver i gyttjan, du dras ner och fastnar alltmer, och möjligheten till "väckelse" finns inte där, det finns inga förutsättningar, tvärtom…

Nej, spring till församlingar och gemenskaper där du står på trygg Biblisk grund, där Guds Ande får verka fritt och därmed Jesus förhärligas bland de sina, det finns fortfarande många sådana friska källor, jag har besökt dem runtom i Norden. De behöver dig och du dem, var ledd av den Helige Ande! Är du evangelist, du vet om du är det, spelar ingen roll vad människor säger! Gud har talat till ditt innersta från allra början, i dina första nyfrälsta steg. Oavsett hur ditt liv varit eller vad änn som skett: GE INTE UPP! RES DIG UPP! FORTSÄTT FRIMODIGT FRAMÅT! HERREN HJÄLPER NÄR DU AGERAR I DIN KALLELSE! "Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas" (Luk.11:9-10)… ☝️🙏

P.S! Evangelisten är en av tjänstegåvorna, och utan att fördjupa oss i omfattande Bibliska referenser kan sägas att evangelister borde bli försörjda av församlingen, för att kunna få utrymme verka. Så var det förr i tiden. Idag måste 99% av evangelisterna ha världsligt jobb och försöka orka utföra kallelsen på den lilla tid som blir över…Många tar deltidsjobb för att kunna fungera någorlunda. Istället förväntas evangelisten vara med och bekosta kyrkobyggnaden och pastorslönen, kanske få en smula till traktat från församlingen. Är detta Guds vilja? Säkert?… Hör alla församlingsledare i dessa avfälliga tider Guds röst och ledning? Många evangelister suckar i vånda i sin bönekammare över sina talenter och kallelse som är inlåsta, de våndas i nöd över alla ofrälsta de kunde ha nått med Evangeliet…Vi behöver be 🙏 om Väckelse så att även detta missförhållande läggs till rätta i församlingarna. "Släpp fångarna, mitt folk, mina tjänare fria"!

[forislynx]

Hela det bildspråk som [antikens filosofer] använde för att förklara förändring och rörelser var hämtat från den organiska världen. Tingen alstrades, växte och dog … Jorden ter sig hos flera filosofer som en stor livmoder, som genom sin värme alstrar nya ämnen.

Ronny Ambjörnsson, Europas idéhistoria. Antiken, Människors undran

[filmskribent]

75 minirecensioner (tidigare publicerade på MovieZine)

De förbannade åren (2020) Självrannsakande och välspelat, om hur en dansk familj påverkas av naziockupationen under andra världskriget. Samarbeta, göra motstånd eller ingetdera i kampen för överlevnad? Svåra förhållanden skapar svåra frågor om moral och neutralitet.

10 Things We Should Do Before We Break Up (2020) Två New York-bor träffas av en slump och försöker sedan hitta anledningar att passa ihop. Den neurotiska dialogen fungerar mycket tack vare Christina Ricci och Hamish Linklaters samspel. Gullig indie-romcom som förtjänar sin plats i feelgood-hyllan.

Spaceship Earth (2020) 1991 stänger åtta “biosfärier” in sig i ett självförsörjande labb i Arizona, för att i två år förbereda kollektivboende i rymden. Vad kan möjligen gå fel? Mycket, när Noaks ark möter ett förtida Big Brother. Ett intressant tidsdokument av ett spretigt experiment.

We Need to Talk About A.I. (2020) Var går gränsen mellan snäv och generell artificiell intelligens? Vad är fördelarna och riskerna med framtidens AI? Viktiga frågor avhandlas i denna relevanta dokumentär, som även tar upp vad sci fi-genren har betytt för det pågående samtalet.

Child’s Play (2019) Det är mycket att leva upp till att omtolka Den onda dockan från 1988, om en leksak som börjar plåga sin unga, naiva ägare. Mark Hamill lyckas dock så bra med att ge liv till Chucky, att man inte behöver sakna Brad Dourifs illmariga röst.

The Tunnel (2019) Norsk katastroffilm, kan det vara något? Jadå, särskilt med tanke på dess förankring i verkligheten. En spännande kamp mot klockan, som inleds med fakta man inte ville veta: "Det finns över 1100 tunnlar i Norge. De flesta saknar nödutgång/nödrum."

Long Shot (2019) Journalist springer på barndomsförälskelse, som råkar vara presidentkandidat i behov av talskrivare. Seth Rogen och Charlize Theron har lika varm kemi som komisk tajming. Obegripligt att detta perfekt matchade långskott halvfloppade på bio.

Ready or Not (2019) Byggd på tristess och nihilism, har en stenrik familj en pennalistisk tradition för att hälsa ingifta välkomna till släkten. Deras dödliga lek ter sig som ett urspårat, socialt experiment, men som satir är det en underhållande kurragömma.

The Lighthouse (2019) Grubblande ”yngling” vaktar fyrtorn med ännu mer grubblande gubbe, filmat i svartvitt och bildformatet 1.19:1. Det blir inte festligare av att fyren hyser mardrömslika väsen. Otäcka scener när isolering och galenskap går hand i hand. Svarta hål-jägarna (2019) Käbblet på jorden bleknar om man zoomar ut en smula, eller hela 55 miljoner ljusår. Se hur det gick till när ett team av astronomer jobbade för att kunna ta första bilden av ett svart hål. Vägen dit är häpnadsväckande, på en resa som bara har börjat.

Parasit (2019) Social kommentar blir ren och skär skräck, när en familj som lever en till synes perfekt tillvaro utmanas av en mindre bemedlad familj. Bong Joon-ho och Han Jin-won har skapat en svidande allegori över roffarsamhället och en av 2010-talets allra bästa filmer. 

Deux moi (2019) Varför inte låta livet hända i Frankrikes hjärta? Två grannar som känner sig vilsna, går ständigt om varandra i ett Paris som visar sig från sin charmigaste sida. Romantiskt och roligt men inte konventionellt, får jakten på lycka ta sin lilla tid innan det blir rätt.

A Hidden Life (2019) 1940. Österrikaren Franz Jägerstätter tvångsrekryteras för att strida för Nazityskland, får nog och vägrar. Terrence Malicks poetiska bildspråk känns igen, men denna gång inte på bekostnad av berättandet. Långt men inte för långt, är det framför allt smärtsamt berörande.

Us (2019) En home-invasion, där en familj plågas av sina mystiska dubbelgångare, visar sig bottna i något mycket större och läskigare. Nervigt och kryper in under huden – Jordan Peele har gjort det igen. Lupita Nyong'o är lysande, liksom filmmusiken av Michael Abels.

Wrinkles the Clown (2019) Har föräldrar i Florida verkligen bussat en otäck clown på sina barn? Denna dokumentär undersöker en slags skräckversion av Supernanny, eller bisarrt konstprojekt om man så vill. Metanivåerna är många men ohyggligt fascinerande.

Free Solo (2018) Gör helst inte som Alex Honnold, som riskerade allt i jakten på den ultimata kicken: att utan livrem bestiga El Capitan i Yosemite. Allt dokumenterades, väl medvetet om hur illa det kunde sluta. En hisnande och fascinerande inblick i extremsportens drivkrafter.

Mellan raderna (2018) Man behöver inte läsa mellan raderna för att uppfatta det väldigt franska i att föra långa, intellektuella samtal om kultur, relationer och författarvåndor. Att det är exakt vad ett gäng medelålders vänner och kollegor gör här, är förstås alldeles ljuvligt.

Boy Erased (2018) Lucas Hedges blev Golden Globe-nominerad för sitt porträtt av verklighetens Garrard Conley, som blev utsatt för så kallad omvändelseterapi för hbtq-personer. Ett omskakande drama om religiös fundamentalism och frihetskampen att få vara den man är.

Three Identical Strangers (2018) Tre amerikanska tonåringar upptäcker att de är trillingar och blir rikskändisar på kuppen. Det är en entusiastiskt berättad dokumentär, trots att syskonen visar sig vara offer för ett oetiskt experiment. Hårresande insikter befäster att verkligheten ofta överträffar dikten.

Arrival (2016) Ingen lärobok i världen har facit när lingvistikern Louise Banks (Amy Adams) anlitas för att tyda utomjordingars skriftspråk. Denna sci-fi är lilla julafton för språkvetare, rymdnördar och alla andra som gäckas av universums oändliga mysterier.

Yarden (2016) Berättelsen om den sparkade journalisten som tar jobb som biltransportör, bygger på Kristian Lundbergs roman med samma namn. I denna inlaga om otrygga anställningsvillkor och obefintlig arbetsrätt, är Malmös sociala periferi lika snyggt fotad som deppigt skildrad.

Deadpool (2016) Inte en dag för tidigt. Efter en aldrig sinande ström av barntillåtna Marvel-filmer, fick antihjälten Deadpool äntligen sin egen solofilm. Ryan Reynolds fungerar väldigt bra i rollen, vars främsta behållning är när skurkar peppras med gliringar.

Ex Machina (2015) Skandal att denna täta sci fi-thriller inte gick upp på bio i Sverige. Var går gränsen i skapandet av intelligent liv? Är mänskliga känslor mindre värda för att de inte alstras av en människa? Via Alicia Vikanders android konfronteras vi med etiska dilemman som berör.

Tjuvheder (2015) Peter Grönlund har öga för socialrealism, så pass att han gärna använder sig av amatörskådespelare; ett riskabelt grepp som fungerar utmärkt i denna råa vardagsskildring. Malin Levanon fick en självklar Guldbagge för huvudrollen som langaren Maria.

The Secret Life of Walter Mitty (2013) Precis som komikerkollegorna Adam Sandler och Vince Vaughn, blickar Ben Stiller ibland åt dramahållet. Här är han en försynt Life Magazine-anställd, i en jakt på ett försvunnet fotonegativ som bland annat tar honom till Island. Vackert fotat och rakt igenom feelgood för själen.

Oldboy (2013) Spike Lees nyinspelning av Oldboy har fått oförtjänt mycket skit. Efter en mystisk kidnappning och 20 år i isolering, kan Josh Brolins slitna reklamare äntligen hämnas. Slafsigt värre blir det. Missa inte heller Park Chan-wooks manga-inspirerade original från 2003.

Her (2013) Folk kan träffas på olika vis. författaren Theodore (Joaquin Phoenix) dejta sitt operativsystem (!) Samantha, vars röst görs av Scarlett Johansson. Nog för att deras relation blir lite meckig att utveckla, historia om att knyta an och att våga släppa taget.

Ruby Sparks (2012) “Quirky” indie-romcom har vissa konnotationer. Roligt, kvickt och knasigt ska det vara när tillvaron sorteras. Utan att bli kliché, uppfyller fantasifulla Ruby Sparks kriterierna. Kemin blir extra naturlig då Zoe Kazan (även manus) spelar mot äkta maken Paul Dano.

Jakten (2012) En man blir anklagad för ett ohyggligt brott och får livet förstört, då oskyldig i juridisk mening inte alltid gör skillnad. Skickligt hantverk om ett tidlöst tema. I regi av Thomas Vinterberg, gör Mads Mikkelsen en av karriärens starkaste roller. Melancholia (2011) Efter coronaåret 2020 och en minst sagt skakig start på 2021, känns jordens undergång närmare än vanligt. Ett sätt att bearbeta, är att ta sig an Lars von Triers profetiska sci fi-drama, som kretsar kring en obekväm bröllopsmottagning.

Contagion (2011) Social distansering har nog aldrig varit mer angeläget på film. Därför finns det en makaber ironi i att detta virusdrama fick nytt liv under coronapandemin. Att se den idag är en smärtsam påminnelse om hur skört samhället är när krisen kommer.

The Girl With The Dragon Tattoo (2011) Det har gått ett helt decennium sedan David Fincher hakade på nordic noir-vågen. Känner du dig gammal än? Tillhör man de som hänförs när Hollywood bränner någon miljard på att filma i Sverige, blir man nog inte besviken på denna hårdkokta nyinspelning.

Moneyball (2011) Man måste inte vara sportfåne för att gilla sportfilm. Man måste inte ens uppskatta baseball för att gå igång på detta biografiska drama, om ett lag som tar sig ur underläge med hjälp av klarsynta analyser. Smart manus, som oftast när Aaron Sorkin är inblandad.

Bridesmaids (2011) Ibland stämmer allt bara. Manus, regi och val av skådisar, Bridesmaids prickar helt rätt. Annie Walker (Kristen Wiig) strular till det för kompisgänget när det vankas bröllop. Turerna fram till den stora dagen är många, knasiga och väldigt roliga.

Cyrus (2010) Jonah Hill, född att spela störig. I denna dramakomedi agerar han en överbeskyddande son, som inte vill släppa taget om sin mamma (Marisa Tomei) när hon träffar en ny karl (Jon C. Reilly). Pratigt och kul av mumblecore-bröderna Mark och Jay Duplass.

Crazy Heart (2009) Jeff Bridges är fantastisk som nerdekad singer/songwriter, i denna berörande historia. Han tackade först nästan nej till rollen men vändpunkten kom när tankarna kring musiken började sätta sig. Tur var väl det. Att Bridges sjunger själv i filmen gör halva grejen.

Zodiac (2007) Att utredningen av Zodiacmorden fortfarande är öppen, adderar ännu ett lager av spänning till David Finchers mästerverk, en uppvisning i metodisk perfektion. Jake Gyllenhaal är som klippt och skuren som den ihärdigt sanningssökande Robert Graysmith.

Djävulen bär Prada (2006) Mode- och journalistvärlden kan vara lika lockande som skoningslös. I alla fall enligt bilden som ges här, när Meryl Streep lyser som en Anna Wintour-esque chefredaktör för en prestigefull tidning. Anne Hathaway övertygar som hennes målmedvetna adept.

The Last King of Scotland (2006) Historiskt drama om Ugandas diktator under 1970-talet. Forest Whitaker gör ett magnifikt personporträtt av Idi Amin och har sagt att den Oscarsbelönade rollen var svår att skaka av sig. Förståeligt, med tanke på hans omvittnade dedikation för att fånga vansinnet.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) Cate Winslets och Jim Carreys rollfigurer raderar sina minnen, för att ständigt hitta tillbaka till varandra. Regi av Michel Gondry och sedvanligt knasmanus av Charlie Kaufman, innebär en ljuvlig, ickelinjär historia som får en att fundera över ödets nycker. 

25th Hour (2002) Mästerligt av Spike Lee, om New York-bon Monty (Edward Norton) som spenderar ett sista omvälvande dygn i frihet inför ett längre fängelsestraff. Som första Hollywoodfilm att förhålla sig till 9/11 med anpassade manusförändringar, ges den en särskild nerv.

Adaptation (2002) I denna Charlie Kaufman-historia, spelas en fiktiv version av Kaufman (och han fiktiva tvillingbror) av Nicholas Cage, som efter succén med I huvudet på John Malkovich drabbas av svår skrivkramp. Att Spike Jonze har regisserat gör det inte mindre underbart skruvat.

High Fidelity (2000) Det är fullt upp för John Cusacks skivbutiksägare, när viktiga album ska rangordnas och känsloliv redas ut. Man behöver inte ha läst Nick Hornbys semibiografiska roman för att njuta av denna nostalgitripp. Se även den kortlivade serien med samma namn från 2020.

The Talented Mr Ripley (1999) Suverän filmatisering av Patricia Highsmiths roman. Matt Damon gör en läskigt trovärdig sociopat, som nästlar sig in i andras liv för att leva det goda livet i 1950-talets Italien. Castingen är klockren och Jude Law är tidernas stekigaste glidare.

Boys Don’t Cry (1999) Kimberly Peirces uppmärksammade indiefilm om mordet på Brandon Teena i 1990-talets Nebraska, är en påminnelse om de många hatbrott som fortfarande sker mot transpersoner. Fruktansvärt starkt, med Oscarsvinnande- och nominerade Hilary Swank och Chloë Sevigny.

Office Space (1999) Skojig igenkänningskomik för alla som vet vad det vill säga att stångas mot såväl kopieringsmaskiner som byråkrati. Tittare med erfarenhet av kontorslandskap eller annan pappersslukande verksamhet, har att se fram emot en förlösande “våldsscen”.

The Faculty (1998) I kölvattnet av Scream kom det många halvdana tonårsskräckisar, men denna high school-rysare har en härligt lökig sci fi-twist. En lyckad mix av humor, tonårsalienation, popkulturella referenser och “body invasion”, gör att den sticker ut från mängden.

Festen (1998) Det som inleds med ett praktfullt 60-årskalas, förvandlas till tragik efter ett fruktansvärt avslöjande. Om uttrycket “tryckt stämning” skulle gestaltas med ett enda exempel, är det av denna första danska dogmafilm som också är en av de allra bästa.

Den tunna röda linjen (1998) Hajpen var enorm när kufen Terrence Malick skulle släppa sin första långfilm på 20 år. Det kanske inte blev den krigsfilm folk hade tänkt sig, allra minst de medverkande skådisarna, varav flera blev bortklippta. Dock sevärd, i all sin konstnärligt reflekterande form.

Rushmore (1998) Svag för charm? Missa då inte denna tidiga Wes Anderson-rulle i privatskolemiljö, där handlingen följer en driven men strulig 15-årig student. Detta var Jason Schwartzmans filmdebut och kom precis som Bill Murray att medverka i flera av Andersons senare filmer.

Starship Troopers (1997) Ingen kan beskylla Paul Verhoeven för att vara fin i kanten. Mustig sci fi-action blir det när insektoid ondska ska bekämpas och mänsklighetens interstellära framtid tryggas. Genom åren har Starship Troopers växt i anseende bland kritiker, inte minst för dess politiska satir.

Con Air (1997) I Jerry Bruckheimers hårt producerade värld, är det ofta en fin gräns mellan störtlöjligt och tufft (nåja). Låt detta bli filmkvällens guilty pleasure, om livsfarliga brottslingar på rymmen, i ett flygplan, i en öken. Nicolas Cages hjälte chefar som bara han kan.

Kontakt (1997) Baserat på Carl Sagans sci fi-roman, finns det tungt material att jobba med för Jodi Fosters huvudroll som SETI-forskare. Sällan har väl jakten på utomjordiskt liv presenterats med en så vetenskaplig inramning, som i denna fiktiva och välgjorda storfilm.

Braveheart (1995) Vid det här laget har väl varenda (s)kotte sett Mel Gibsons mäktiga krigsepos om William Wallace, som i slutet av 1200-talet stred för Skottlands självständighet. Kanske kan en omtitt locka att se Robert the Bruce från 2019, där Angus Macfadyen repriserar sin kungaroll?

Quiz Show (1994) Baserat på de amerikanska frågesportskandalerna under 1950-talet, berättas historien om NBC:s dragplåster “Twenty-One” och spelet bakom kulisserna. Ralph Fiennes och John Turturro är utmärkta som rivaler i de riggade tävlingarna. Höga halter av cynism utlovas.

Speed (1994) Det finns vissa action man återvänder till. Speed är en sådan film, tokeffektiv i all enkelhet. En bombhotad buss skenar iväg och måste räddas av team Keanu Reeves och Sandra Bullock. Inga konstigheter. Är det för mycket begärt att hoppas på en återförening?

The Commitments (1991) Det har startats många band på fyllan och lika många har lagts ned. Några som tar det hela vägen, är det sköna gäng som bildar The Commitments. Med värme och hjärta levererar de Dublin-soul när man som bäst behöver den.

Maffiabröder (1990) Den som ännu inte har sett detta maffiaepos, har att vänta en storstilad studie i brott och drivkrafterna bakom. Få kan nämligen strukturera uppgång och fall-historier som Martin Scorsese, i hans kanske allra bästa film.

Den vilda jakten på lycka (1989) Intensiv, svart komedi i regi av Danny DeVito. Han spelar även advokaten som hamnar mitt i ett  äktenskapsbråk. Luften självantänder när Michael Douglas och Kathleen Turners bittra makar går lös på varandra – en fröjd att se denna tajta skådespelartrio i absolut högform.

Strul (1988) Barnvisan Gullefjun får en mycket kreativ tolkning i denna hysteriska actionkomedi. Björn Skifs i högform, spelar kemiläraren Conny som sätts dit för knarkbrott. Manuset skrevs av Skifs själv och Bengt Palmers, ett samarbete som fortsatte i Joker och Drömkåken.

Cocktail (1988) Är detta Tom Cruises livsroll? Nej. Är scenerna bland Manhattans yuppies Oscarsmaterial? Nej. Dock har det aldrig känts mer rätt att skåla till denna sena 1980-talsrulle, om en odräglig bartenderlärling från Queens som drar till Jamaica för att pröva lyckan.

Mississippi Burning (1988) I juni 1964 lynchades tre medborgarrättskämpar av Ku Klux Klan, varav en av klanledarna dömdes först 2005. En smärtsam del av historien skildras här genom ögonen på två FBI-agenter. Ursinnigt berättat och fortfarande brännande aktuellt.

Good Morning, Vietnam (1987) Krig och komedi är två genrer som är knepiga att förena, men Robin Williams om någon kunde ro iland det. Få var så bra på att sprida hopp och glädje i mörkret, som kungen av improvisation. Här briljerar han som radiopratare i Saigon under Vietnamkriget. 

The Color of Money (1986) Biljardspelaren "Fast Eddie" Parker ska ha inspirerat Paul Newmans fifflare i The Hustler (1961). 25 år senare är samma rollfigur mentor för Tom Cruises ivriga talang. Spelsuget smittar av sig och som vanligt tar Martin Scorseses regi fram det bästa ur alla.

Flugan (1986) Vad vore filmhistorien utan David Cronenbergs skruvade hjärna? Här han dessutom redan starkt material att jobba med, i en nyinspelning som står på egna muterade ben. Jeff Goldblum engagerar som forskaren som får betala ett högt pris för sina teleporteringsexperiment.

Mannen från Mallorca (1984) Filmatiseringen av Leif GW Perssons Grisfesten, delar flera skådespelare med en annan given klassiker i krimgenren, Mannen på taket. Sven Wollter och Tomas von Brömssen som härdade snutkollegor, har den rätta kemin som behövs för att hålla tempot uppe.

Den vilda jakten på stenen (1984) 1980-talet kokade nästan över av hurtiga skattletare. Från Indiana Jones och lökiga kopian Kung Solomos sk(r)att, till denna vilda jakt på en ädelsten. Trojkan Michael Douglas, Kathleen Turner och Danny DeVito roar i ett tidstypiskt matinéäventyr.

Den enfaldige mördaren (1982) Oförglömligt drama som utspelar i 1930-talets Skåne. Den svidande samhällskritiken är central och Hans Alfredson är helt fenomenal som fabrikör Höglund. Kanske var det för hans stora hjärta, som han var så bra på att ringa in mänsklighetens brister.

Brisby och NIMHs hemlighet (1982) Önskas paus från Disneys gulligheter? Vad sägs om en ensamstående musmamma som kämpar för sin familj, i en fantasyvärld full av onda varelser? Välkommen till Robert C. O'Briens barnbok som tecknad film. Mörkt men inte lika traumatiserande som Den långa flykten.

9 to 5 (1980) 1973 grundades organisationen 9to5 för att förbättra arbetsvillkoren för kvinnor. Sju år senare kom den firade komedin på samma tema. Som hämndlystna sekreterare ser vi Jane Fonda, Lily Tomlin och Dolly Parton, vars titellåt blev den omedelbara superhit vi alla känner igen.

Avlyssningen (1974) Tänk att det kan vara så spännande att följa hur en desillusionerad övervakningsexpert sitter och avlyssnar folk. Förutom träffsäkert tidsdokument (efter Watergate-skandalen), är temat lika relevant i dagens digitala exponeringskultur.

The French Connection (1971) Innan William Friedkin skrämde världen med Exorcisten, regisserade han Gene Hackman och Roy Scheider i denna 1970-talsklassiker. Inget span på knarksmugglare i New York utan en spektakulär biljakt, så bulla upp med donuts och kaffe. Ett måste för fans av snutfilm.

Jungfrukällan (1960) Tittar man närmare på Ingmar Bergmans hämndhistoria, om en flicka som mördas av tjuvar, är det inte svårt att förstå att Wes Craven inspirerades att göra The Last House on the Left, som i sin tur fick en nyinspelning. Starka berättelser drabbar, omtolkas och lever vidare.

Hets (1944) Alf Kjellin spelar studenten som får en dödsfiende i sin lektor “Caligula”, ikoniserad av Stig Järrel. Pedagogiken på läroverket är nämligen raka motsatsen till lågaffektivt bemötande. En maktkamp som bör vara obligatorisk på att se-listan.

Casablanca (1942) Ibland blickar vi tillbaka i filmhistorien för att beröras på nytt, som i denna odödliga inkörsport till Hollywoods guldålder. Romantisk filmmagi spirar när Ingrid Bergman och Humphrey Bogart byter fraser som “vi har alltid Paris”.

Bloggbonus – tidigare opublicerat:

Booksmart (2019) När sista skoldagen närmar sig, ställs två tajta vänner inför tonårslivets tuffa prövningar. Olivia Wildes regidebut är en skarp high school-komedi, med mer hjärta än buskishumor. Kaitlyn Dever och Beanie Feldstein regerar i huvudrollerna.

The Favourite (2018) Maktkamp på slottet kan vara dötrist, tråkigt och alldeles underbart. Det senare gäller detta kostymdrama av syrligaste klass, i regi av Yorgos Lanthimos. Ta på kråsskjortan, pudra ansiktet och förförs av ränksmideriet kring drottning Anne av England.

Martha Marcy May Marlene (2011) I Catskillbergen i Appalacherna huserar en sekt. Martha flyr och handlingen fokuserar på eftermälet: återhämtandet och den ständiga känslan av att aldrig riktigt bli fri. Elizabeth Olsen förmedlar obehaget med bravur i sin debut- och genombrottsroll.

There Will Be Blood (2007) Feel bad-auteuren Paul Thomas Andersons allra mörkaste uppgång och fall-drama. I Kalifornien runt sekelskiftet 1900, blir luften extra tung av girighet. Daniel Day-Lewis är fenomenal som hänsynslös oljebaron, i bitter fejd med Paul Danos predikant.

Arachnophobia (1990) En småstad i Kalifornien invaderas av en dödlig spindelart, varpå det ankommer på Jeff Daniels doktor att hantera situationen. Hade man inte spindelskräck innan, lär man få det av denna underhållande “creature flick”. Svenska filmtiteln är fyndigt nog “Imse vimse spindel”.

Miller’s Crossing (1990) När det pratas om gangsterfilm är Miller’s Crossing inte den första som brukar komma på tal. Inte heller är den särskilt typisk för bröderna Coens stil. Det gör den dock inte mindre sevärd. Suveränt, om irländska maffian under den amerikanska förbudstiden.

The Planet of the Apes (1968) Kultigt ursprung till en lång filmserie, där aporna dikterar villkoren och människan får kämpa för sin frihet. Slutscenen är en av de mest kittlande i filmhistorien och premissen, som väcker frågor om mänsklighetens vårdslöshet, är minst lika aktuell idag.

Cleopatra (1963) Dags för långsittning och ta del av Elizabeth Taylor som egyptisk drottning i fyra timmar. Nog för att mastodontfilmer är svindyra, men hög risk kan löna sig och Cleopatra blev en braksuccé. En av de klassiker man helt enkelt bör ha sett – episkt i ordets rätta bemärkelse.

[maramad]

Dag 5:1. Det har varit en klar, solig dag och som vanligt har jag sett mycket. Jag var väldigt nyfiken på altaret i stadskyrkan St Peter och St Paul, av Cranach d.y., och jag blev verkligen inte besviken. Ett mycket intressant bildspråk - när det gjordes hade reformationen slagit igenom och det skiljer sig från katolska altare. Tyvärr kunde man inte gå nära.

Framför Nationalteatern från 1900-talets början står de båda giganterna och vännerna Goethe och Schiller. Schiller bodde i Weimar de sista åren av sitt liv. Goethe bodde här många år. Hans första bostad var en liten villa i en vacker park vid floden Ilm.

Senare bodde han med sin familj i ett hus som han fick i gåva av hertigen Carl August. Där är det nu ett museum. Det har gjorts förändringar flera gånger och man vet inte i vilka rum möblerna, porträtten, mineralsamlingarna o.s.v. fanns vid Goethes död. Det enorma biblioteket har emellertid inte bytt plats och inte heller det sovrum där Goethe dog 1832, sittande i fåtöljen bredvid sängen.

[f-rg-tmigej]

2008 01 30 Kommer ihåg att jag fick en skriftlig utskällning utav en fotograf-gubbe som tyckte att jag inte tog några riktiga bilder. Att såhär amatörmässiga bilder kunde man inte publicera. Jag förstod att han hade smärtsamma hemorrojder och fantasilöst bildspråk. Struntade fullständigt i hans ord. Fortsatte och utvecklades. Undra om han skulle tycka något annat idag. Jag menar. Alla är vi nybörjare så varför så upprörd haha. Gulligt nästan att dessa socker-läppar kunde skapa ett sådant manligt raseri. Puss

[motherofgeckosandstories]

Konsthistoria - analys

Hittade tillslut en bild att analysera för inlämningsuppgiften i Konsthistoria. 

Fann denna fantastiska målning: 

The Slave Ship (1840). Joseph Mallord William Turner.

Till en början ser det ut som en “vanlig” landskapsmålning med ett skepp fast i en storm. Men ser man vidare i förgrunden ser man kedjor, händer och armar. De har blivit kastade överbord. 

Vilken utövning av makt är den hemskaste och mest obarmhärtiga? Naturen? Som hotar att dränka besättningen och människorna? Eller är det människorna som slänger andra överbord? Målningen är ett fantastiskt exempel på bildspråk och hur man kan använda sig av “symboler” för att förmedla och kommunicera med åskådaren. 

[mollyscabinet]

Vygotskijs teori: Är barns fantasi fattigare än vuxnas?

De senaste veckorna har Vygotskijs teori om huruvida barns fantasi är fattigare än vuxnas ockuperat mina tankar. När jag först läste detta reagerade jag starkt emot, nu håller jag med honom och ser klara samband mellan hans uttalande och fantasins uttryck i konsten. I hans bok ”Fantasi och kreativitet i barndomen” påstår han att fantasin baseras på tidigare erfarenheter, intryck och information. Då vuxna har upplevt mer blir deras fantasi automatiskt mer berikad och komplex. Dock tror jag att allas fantasi oavsett ålder kan vara väldigt djup och nyanserad, istället för att säga att vuxnas fantasi är ”bättre” vill jag påstå att individens fantasiförmåga tar sig olika uttryck beroende på personens ålder och mognad. Vygotskij skev att vår fantasi är både kreativ och kombinatorisk. Som ung kan man använda fantasin för att hitta lösningar på frågor man inte har svaret på genom att fabricera en egen sanning utifrån sådant man redan upplevt. Som vuxen kan man styra sin fantasi på ett helt annat sätt, kristallisera den och lättare skapa något baserad på den. Ett exempel på detta är nedanstående, Ett av mina absoluta favoritverk är Boschs ”Garden of earthly delights”. En mörk surrealistisk skönhet. Jag dras till hans bildspråk då han använder mycket symbolik och gestaltar sina verk på ett intressant och ganska sinnesrubbat sätt. Jag uppfattar hans verk som väldigt fantasifulla men när man börjar analysera hans triptyk utifrån Vygotskijs teori ser man fort att alla delar i tavlan är influerade eller i många fall exakt återskapade versioner av objekt han haft i sin närhet. Tittar man noga så är det proportionerna, färgschemat och kompositionen som ger den overkliga känslan. Tar man ut de enskilda objekten ur bilden är de inte alla förvrängda. Man ser blanda annat en uggla som sitter på toppen av en sammanställning av kroppsdelar och växter. Det som ger intrycket av att det är en fantasifull tavla är att han valt att sätta de ”vanliga” objekten på onaturliga ställen. Hade t.ex ugglan varit huvudnumret utan en fångande omgivning hade det bara varit en vanlig realistisk avbildning. Genom att på ett konstruktivt sätt analysera sin omgivning kunde han med hjälp av sin mognare fantasi avspegla en känsla som ett barn hade haft svårare att få till.

[leykauffdesign-blog]

Ett litet urval av vad vi kan hjälpa er med. info@leykauff.se | www.leykauff.se #logotyp #fullservicebyrå #socialamedier #trycksaker #layout #grafiskformgivning #visitkort #tidning #bildspråk #typsnitt #projektledning #grafiskprofil #folder #leykauffdesign

[viktorfredriksson]

TV-hösten 2022

Jag vet inte om det är antalet tv-seriepremiärer som kraftigt ökar under hösten eller om det helt enkelt är årstiden som bjuder in till några extra timmar framför skärmen. Förmodligen både och. Oavsett har tv-hösten än så länge bjudit på ett stort utbud – av varierande kvalitet. Utan rangordning, eller någon särskild ordning alls, följer ett gäng tips för höstkvällarna.

»The Bear« (Säsong 1) 

En av årets mest omskrivna och hyllade serier i USA har inte fått något större genomslag i Sverige sedan den hade premiär på Disney+ i början av oktober. Relativt okända Jeremy Allen White bär huvudrollen som Michelinkocken Carmen Beratto som, efter broderns plötsliga bortgång, återvänder till den familjeägda smörgåsbutiken i Chicago. Van vid gourmandvärldens strikta struktur och minimalism tvingas Carmen att förhålla sig den nya verkligheten där både stekpannor och skulder staplas på hög. 

Med ett ursinnigt tempo och en stormkokande intensitet flyger de halvtimmeslånga avsnitten förbi. Men trots snabba ordväxlingar och en humoristisk yta finns det ständigt något outtalat i luften, som elegant bygger en mer allvarsam berättelse. För min del hade serien gärna fått puttra ett par extra timmar för att få fram det där riktiga djupet. 

Streamas på: Disney+

»Industry« (Säsong 2)

Sex, droger och derivathandel fortsätter prägla vardagen för de juniora jobbslavarna på den fiktiva och prestigefyllda investmentbanken Pierpoint & Co i London. I den andra säsongen träder Mr. Covid in i bilden och komplicerar en redan komplicerad tillvaro. Manusförfattarna Konrad Kay och Mickey Down har tidigare själva arbetat i branschen, vilket den akronymtäta dialogen vittnar om – och soundtracket tillhör fortfarande mina favoriter. Serien må fortfarande vänta på det stora erkännandet från publik och kritiker, men jag säger som Ken Leungs (välspelade men svinaktiga) chef: »Isn't it lucky that no one is ever satisfied.«

Streamas på: HBO Max

»Snabba Cash« (Säsong 2)

Ricky Gervais utropade serien till en av tidernas bästa – »The Wire« möter »Wall Street« – i en tweet härom månaden. En tweet som väcker fler frågor än själva serien, för trots att materialet är politisk sprängstoff gör man ingenting spännande eller intressant av det. Till skillnad från »The Wire«, som utforskar institutionernas inverkan på individen, har »Snabba Cash« inga ambitioner att blottlägga de komplexa samhällsproblem som gäckar i bakgrunden. 

I fokus står istället de utsatta individerna – men berättelsen haltar utan Salim: karaktärsutvecklingen (framför allt av Leya) är mekanisk och svårköpt, intrigen är enkelspårig och repetitiv (även om det finns en politisk poäng i det ändlösa och meningslösa gängvåldet), och skildringen av start up-världen är direkt pinsam. Serien fungerar bäst i sina välgjorda actionscener, vilket får räknas som ett underbetyg.

Streamas på: Netflix

»The Playlist« (Miniserie)

Filmatiseringen om Spotify var endast en tidsfråga. Sedan David Fincher satte standarden för tech-origin-storyn har ingen kommit riktigt nära, och det gör inte heller »The Playlist«. Med det sagt är det ett gott försök. Varje avsnitt berättas ur olika perspektiv (Grundaren, Skivbolagschefen, Juristen, Kodaren, Investeraren, Artisten), vilket är ett smart grepp för att skildra de många (såväl interna som externa) strider som Spotify har utkämpat, och fortfarande utkämpar: »Spotify mot artisterna«, »Spotify mot piraterna«, »Annonsbaserad eller prenumertionsbaserad intäktsmodell« för att nämna några av de mer uppenbara. 

De första avsnitten är starkast, där återgivningen av tekniken, framtidstron och de vilda idéerna smittar av sig. Läckra miljöer, ett ambitiöst (om än överarbetat) bildspråk och med särskilt imponerande insatser av Edvin Endre, Ulf Stenberg och Gizem Erdogan som Daniel Ek, Per Sundin och Petra Hansson. 

Det sista avsnittet är svagast. I en fiktiv framtidsbild 2025 står Spotify inför den amerikanska senaten för att förklara varför de utnyttjar artisterna – som för att passa in i en slags genretypisk »uppgång och fall«-dramaturgi. I en berättelse som, åtminstone delvis, gör anspråk på att skildra sanningen framstår finalen dessvärre mest som spekulativ, ensidig och dömande.   

Mer intressant vore en skildring av de senaste årens storsatsning på podcasts (som en reaktion mot kärnverksamhetens ohållbara marginaler där majoriteten av intäkterna betalas ut till skivbolag och förläggare) och de kontroverser som följt: När Joe Rogan publicerade felaktigheter om Covidvaccin i sin omåttligt populära podcast ”The Joe Rogan Experience” var det ingen som tog ansvar för innehållet. Rogan hänvisade till att han bara är komiker, och Spotify menade att de endast tillhandahåller plattformen. Som en följd ställde rockräven Neil Young ett ultimatum till Spotify: Joe Rogan eller Neil Young – och vips så var hela hans musikkatalog borta från streamingtjänsten. 

Är, och bör, Spotify vara en publicist med ansvar för innehållet? Kommer kärnverksamheten någonsin kunna bli lönsam? Om inte, kan Spotify med någon som helst trovärdighet hävda att de bryr sig om artisterna när man utan att blinka prioriterar Joe Rogan före rocklegender som Neil Young och Janis Joplin? Det är frågor som hänger i luften här och nu.

Streamas på: Netflix

»Tunna blå linjen« (Säsong 2)

Den som saknar polisens närvaro i »Snabba Cash« får sitt lystmäte i Cilla Jackerts dramaserie om polisens arbete och vardag i Malmö. Mer ambitiös och visionär än vad svensk tv är van vid – och mer i linje med den amerikanska polisfiktionens traditioner – fortsätter den andra säsongen på sin inslagna väg. Sedan start har serien försökt harmonisera det sociala samtidsdramat och de mänskliga relationerna; i andra säsongen uppstår viss obalans när den ena snaskiga intrigen avlöser den andra. Lyckligtvis är karaktärerna tillräckligt underbyggda och välspelade för att upprätthålla intresset. 

Streamas på: SVT Play

»The Peripheral« (Säsong 1)

Bygger på en roman från 2014 av hyllade cyber punk-författaren William Gibson. Det är med andra ord sci-fi av hårdare typen där osynliga bilar gravallvarligt beskrivs som »avancerad kamouflageteknologi«. Chloë Grace Moretz spelar hårdhudade Flynne Fischer som efter att ha kastats in en mystisk VR-simulering hamnar i centrum för en konflikt i vilken jordens överlevnad står på spel. Det låter svulstigt på pappret men genomförs med varsamhet och elegans. Serien är producerad av Jonathan Nolan, och likt »Westworld« ligger man som tittare ständigt steget efter. Kan mycket väl bli årets sci-fi-serie. 

Streamas på: Amazon Prime (4 a 8 avsnitt har släppts)

»The Capture« (Säsong 2)

Britterna är skickliga på dystopier. Men om »Black Mirror« har fascinerat en hel generation så har »The Capture« går relativt obemärkt förbi. Den första säsongen utspelar sig i en nära framtid där övervakningskameror finns i nästan varje gathörn. En av dessa kameror fångar ett övergrepp, vilket blir startpunkten för något väsentligt större.

Avvägningen mellan brottsbekämpning och personlig integritet må vara ett utnött ämne i såväl den politiska debatten som den dystopiska populärkulturen, men »The Capture« når bortom klichéerna. Den övergripande tematiken – ekosystemet i vilket juridiken, etiken, rättsstaten och demokratin samverkar – är lika tidlös som aktuell, och seriens förhållningssätt till dessa frågor är oväntat sofistikerat.  

I den andra säsongen tas en av seriens centrala frågor – kan vi ens lita på det vi ser? – ett steg längre när ljuset riktas mot deepfake-teknologin. Själva handlingen upptäcks sedan bäst på egen hand. Men jag kan utlova en tänkvärd och underskattad nagelbitare. 

Streamas på: C More

Missa inte heller...

»House of the Dragon« (Säsong 1)

Efter fenomenala »Blade Runner 2049« och rentav mästerliga »Better Call Sall« är jag mer öppensinnad för uppföljare, prequels och spin-offs. Och historien om Targaryen förtjänar förmodligen att berättas. Likväl trampar serien vatten redan efter ett fåtal avsnitt. Tidshoppet som sker mitt i säsongen injicerar ny energi i berättelsen, och de två avslutande avsnitten är av högsta GoT-klass. Ser fram emot fortsättningen.

Streamas på: HBO Max

»The Lord of the Rings: The Rings of Power« (Säsong 1)

Efter att trailern släpptes kretsade mina största farhågor kring den »plastiga looken«. Med facit i hand är den färgsprakande estetiken kanske seriens största styrka. På minuskontot hamnar en oväntat ointressant Galadriel och ett alltför ojämnt tempo. Men habil och påkostad matinéunderhållning av det här slaget är man trots allt inte bortskämd med.

Streamas på: Amazon Prime

»Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story« (Säsong 1)

Onödigt utdraget men välproducerat om en av historiens mest ökända seriemördare. Humanisering av mördaren och exploatering offren enligt vissa. Nyanserad skildring av mänsklig psykologi enligt andra. Jag hissar vit flagg oh placerar mig i mitten. 

Streamas på: Netflix

»The White Lotus« (Säsong 2)

Den obekväma men djupt underhållande satiren om den övre medelklassen är tillbaka. De flesta karaktärerna är utbytta från den första säsongen, och Hawaii har ersatts av Sicilien, men premissen är densamma. I tuff konkurrens med »Succession« i kategorin »karaktärer vi älskar att hata«. 

Streamas på: HBO Max (1 av 7 avsnitt har släppts)

[whenyouworkaskommunikator]

“GDPR is a chance to rethink the bildspråk and visuella kommunikation.”

[masterfoto-world]

Varför fotografering har blivit så populärt

Vi lever i en värld som nästan är besatt av att visa vackra bilder och olika aktiviteter som man vill visa andra. Från höga berg till oändliga flodbäddar, vare sig det är naturen eller urbana stadsmiljöer. Allt är fascinerande och vackert på sitt eget sätt. Att fånga bra bilder idag är viktigare än någonsin och det är ett populärt sätt att fånga upplevelser av nära och kära genom fotografering.

Eftersom vi befinner oss i en tekniskt avancerad värld har vi några riktigt fantastiska kameratelefoner och högkvalitativa kameror som har förmågan att fånga snabba ögonblick. Många amatörer tar bilder på sin fritid medan andra är mer seriösa i fotografering och åker på fotoresor. Om du också funderar på att gå fotokurser för att lära dig ta bättre bilder så vänta inte för länge. Fotografering har även blivit ett bra karriäralternativ för den som vill tjäna pengar på sitt fotointresse. Så varför inte börja redan idag!.

Fånga ett livslångt minne med dina bilder

Skönheten ligger i betraktarens ögon. När du har en kamera i handen och har tillgång till grunderna i fotografering som du lär dig under foto kurs Malmö så kommer du att vara säker på att få bilden precis som du vill ha den. Du kan visa dina bilder för andra och få dem att uppleva världen med just dina ögon.

Hur du hittar den bästa vägen

Som en blivande fotograf är det bra prova olika inriktningar som naturfoto, nattfoto, ljussättning i studio eller bildbehandling i lightroom classic. Det finns inget behov att stressa för att hitta vad just du gillar med fotografering utan låt det sakta växa fram. Oavsett om det är mjuka vattenfall eller ett dramatiskt landskapsfoto, så kommer allt långsamt att komma till dig och det som är viktigast är att du har rätt utrustning och kunskap att använda den.

Du är annorlunda än de andra fotograferna

Varje fotograf är annorlunda eftersom du är olik någon annan och har ett helt annat bildspråk. Du har ditt eget sätt att se saker och tolka dem. Genom fotografering kommer du att kunna visa eller uttrycka din individualitet som gör att du skiljer dig från mängden. Dina kunder kommer också att se det och det är därför du kommer att vara deras första val.

Du kommer att resa mycket

Om du älskar att resa så finns det många alternativ som fotoresor till Japan eller Kina. När du börjar dina foto kurser för att lära dig mer om fotografering så kommer din nya kunskap snart ta dig över till resor till Island om du gillar landskapsfotografering. Den dag du börjar arbeta som fotograf så kommer resor vara ett av de stora inslagen i din vardag och världen ligger framför dina fötter.

 För mer information:-  Kurs Digital Fotografering

[orsakullan]

Sagan om den lilla hinden – Elsa Beskow. Jag samlar på Elsa Beskows böcker och blev väldigt glad när jag hittade denna på en köp och säljsida på Facebook. Min mamma fick dock buda och hämta den åt mig. Det är något speciellt med hennes böcker, så mycket till bildspråk.

[grafiskabordet]

Julia Hetta

Det finns något tidlöst och evigt över Julia Hettas bilder. Kompositionerna är stillsamt skulpturala och färgerna dova. Julia Hetta har fotograferat för tidningar såsom Vogue, Harper’s Bazaar, Acne Paper och Bon och modemärken som Dior Homme och Lovisa Burfitt och även i sina modebilder får hon tiden att stanna och betraktaren att tänka till. Kläderna och modellerna smälter samman till stillsamma och skulpturala stilleben mot de monokroma bakgrunderna. Bilderna för tankarna till holländskt måleri från sextonhundratalet, men också till minimalistiska skulpturer och installationer från sextiotalet. Julia Hetta beskriver själv sitt bildspråk som poetiskt, stillsamt och måleriskt. 

Här kan du se mer av hennes bilder: Julia Hetta

/Evelina

[amaltheabokkafe]

Manas radikala bibliotek – Imperial leather

Tidskriften Mana presenterar för er: Imperial Leather! ✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎ I år kommer den antirasistiska tidskriften Mana ta med läsarna på en bildningsresa genom litteraturarkiven. Med utgångspunkt i tre kända böcker kommer vi att föra in den antirasistiska litteraturen i en samtida kontext. Till vår hjälp har vi aktivister, lärare, forskare och journalister som kommer att lyfta in klassiska postkoloniala teorier i framtiden för att se vad historien kan lära oss om idag. ✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎ Årets andra tidning vill presentera och lyfta fram den feministiska och postkoloniala klassikern Imperial Leather: Race, Gender, and Sexuality in the Colonial Contest av Anne McClintock från 1995. Bokens analys ger en djupdykning i hur rasistiskt våld och kolonialmaktens drömmar om dominans formade relationer, bildspråk, konst och identiteter – och motstånd – under den brittiska kolonialismen. I det här numret presenterar vi boken och utforskar hur den kan hjälpa oss att analysera dagsaktuella koloniala processer. Vi tittar på hur de verktyg McClintock använder och de sammanhang och bilder hon analyserar på olika sätt lever vidare eller tagit sig nya former och uttryck idag.  Temaredaktör är Maja Sager, och skribenter är konstnärer, akademiker och författare som utforskar olika teman med avstamp i boken: Temi Odumosu, Andrea Tock och Elin Anna Labba. Numret innehåller också en översatt text av Anne McClintock själv, där hon använder ett liknande grepp som i Imperial Leather tjugo år tidigare, den här gången för att analysera USAs sätt att försöka glömma våldet i sin koloniala historia och nutid – och hur det misslyckas. ✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎✎ Den här kvällen kommer temaredaktör Maja Sager och inbjudna gäster berätta och diskutera utifrån numret och boken. Var: Amalthea bokkafé, Kristianstadsgatan 41c, Malmö När: Tisdag 22 oktober 2019 kl. 19:00–20:30

[teddykalfu]

Nattfilm (Marisha Pessl) 2014

För Dig som: vill dansa på lina mellan verklighet och dikt, utan skyddsnät

När jag fick den här boken i handen trodde jag att den med sina betryggande 639 sidor skulle bli ett långvarigt förhållande.

Som jag bedrog mig. Nattfilm visade sig vara en kort, febrig sträckläsningsaffär, av den där sorten där mat och sömn får maka på sig för att göra plats åt Henne. Om Marisha Pessls berättelse drabbar Dig med samma styrka som den slog klorna i mig så kommer Du att bli så till den graden besatt att du önskar att det funnits ca 6000 sidor till. Det första Du kommer att göra när Du läst klart är att rusa och låna allt annat den sabla Pessl hunnit ge ut – vilket bara är två böcker, båda bra i sig själva, men bleka substitut för mer Nattfilm.

För Nattfilm är inte en bok, det är en värld, och ett sinnestillstånd. Det är ingen idé att du fäster dig vid berättarrösten – den grävande journalisten Scott McGrath – för han är bara skorna Du kommer att kliva i; huden Du som läsare får svepa in Dig i för att kunna komma nära den verkliga huvudpersonen: den besatta jakten på Sanningen.

Vad hände egentligen när Ashley, enda dotter till kultförklarade skräckfilmsregissören Cordova, dog på botten av ett övergivet hisschakt? Var det självmord, mord – resultatet av en förbannelse? Vad ligger bakom hennes obegripliga beteende sista tiden i livet – och hennes legendariske fars försvinnande från jordens yta flera år tidigare? Vilka krafter försöker egentligen hindra sanningen från att komma fram? Cordova har en kader av fanatiska medarbetare, en obrottsligt lojal familj, en armé av lika fanatiska fans (cordoviterna) och har odlat sina myter så länge och framgångsrikt att ingen kan bevisa något säkert – inte ens att han verkligen existerar. Varje vittne McGrath lyckas spåra upp skulle kunna vara en lejd skådespelare (kom ihåg: mannen är mästerregissör!) Innan en tredjedel av boken har förflutit vet varken McGrath eller Du om det som håller på att nystas upp är en psykopats fria fantasier, en aldrig tidigare skådad konspiration eller en häxkittel av svartkonst äldre än Cordova själv – bokstavligt talat grundad på en pakt med Djävulen.

Och fast hon är död är Ashley ständigt närvarande, högst delaktig i nystandet – men om hon försöker styra McGrath mot gåtans lösning eller mot sin egen undergång är öppet för debatt. Under resans gång råkar vår reporter både samla på sig en usel aktris med en halvdöd undulat och en skum smålangare med tupplurar som hobby, samt bränna de få privata och professionella broar han hade kvar, efter förra gången han misslyckades med att gå till botten med Cordova. Det får bara vara värt det. Det måste det, för han/Du känner att han/Du är något på spåren…! Det gäller bara ytterligare ett inbrott, ännu en källa att pumpa, en ledtråd till att följa upp… om den så leder rakt ner i undervärlden.

Det som gör Nattfilm så speciell – förutom det svårartat beroendeframkallande språket – är att allt finns med. Hela världen: varje tidningsartikel, hemsida, fotografi och polisrapport, komplett med post-its och marginalanteckningar. Men du får inte se Cordovas kultfilmer – bara höra precis tillräckligt av deras handling och oförglömliga detaljer för att skapa dina egna skräckfilmer, 1000 gånger otäckare än någon kunde visa dig. I bokens värld är dessa “nattfilmer” allmänt tankegods: fansen analyserar dem sönder och samman på låsta forum, filosofer diskuterar deras livsåskådning och filmvetare erbjuder högskolekurser i deras bildspråk.

Och värst av allt: Scott McGrath är ett stort fan (och det är Du också). Så vad Cordova och de mörka makterna han tycks befalla över än gör med honom/Dig kommer han/Du innerst inne att tacka honom för det.

Den här boken tog slut alldeles för snabbt, men förr eller senare var den ju tvungen att göra det. Och precis när jag trodde att Marisha Pessl skulle svika mina högt uppskruvade förväntningar… så gjorde hon inte det.

Frågan är om det inte är hon som är Cordova, i grund och botten – för när Du väl läst Nattfilm kommer Du att läsa allt annat hon någonsin publicerar, om det så handlar om tonåringar. Och Du kommer att tacka henne för det.

För det är hon som håller i trådarna nu.

På svenska: Ja

Ljudbok: Ja

E-bok: Ja

 Bibliografi

Special topics in calamity physics, 2006

Night film, 2013

Neverworld wake, 2018

Fördjupade studier i katastroffysik, 2007

Nattfilm, 2014

Neverworld, 2018