#Bryggan

[oldsardens]

Axel Nilsson - Från gamla bryggan, Nordkoster

[itsloriel]

Aquarelle 4. Models Annika and Max in Bjärred, Långa Bryggan. © Elinleticia Högabo

Elinleticia Högabo | LensCulture

[littlehenrikehd]

BRYGGAN <3<3<3<3

[edvinception]

Just to correct the quote of the previous anon because it somewhat changes the meaning: He said in Renees bryggan that he was worried of peaking so young, not that YR was his peak.

Thank you. Regardless I don't think he has to worry. He's hardworking and passionate about his job. He'll continue to work hard.

[stenungsund]

Stenungsön. Vinterbild av bryggan

och fiskebåt.

Fotografering: 1960 - 1965

Fotograf Håkansson, Hans

[alfabryggan]

Upptäck Skargaardens tidlösa skandinaviska design hos AlfaBryggan! Våra exklusiva utemöbler är skapade för att förgylla varje utomhusmiljö, från trädgårdar till marina miljöer.

Utforska Våra Kollektioner:

Grinda Collection: Perfekt för flytande restaurangbryggor, Grinda erbjuder stilrena stolar och bord som kombinerar estetik och funktionalitet i en tidlös skandinavisk design.

Böste Collection: Njut av lyxig komfort vid poolen eller på bryggan med solstolar och pallar från Böste, designade för att förena hållbarhet med elegans.

Nozib Collection: För in naturliga element i din infinitypool med Nozibs eleganta träsolstolar, idealiska för dem som värdesätter både stil och komfort.

Våra möbler är både funktionella och estetiskt tilltalande, utformade för att skapa den perfekta utomhusmiljön. Kontakta oss för mer information eller besök vår webbplats för att utforska hela sortimentet.

[tryingtounderstandbrainheart]

Connection or pointless

Jag känner mig mer connectad igen. Men det finns också en flyktighet i det. Som om att jag kan glömma.

Ibland är vissa val nästan på samma plats, or so you think. De kan verka det när det ligger för ytligt, när det bara handlar om form och inte känsla och connection.

Det är svårt att sätta fingret på vad som är skillnaden ibland. Hur man ena dagen kan må piss och inte funka med världen alls. Som om det vore fel på platsen, människorna, vädret, kläderna, kroppen ... man är liksom bara ur sina gängor och allt verkar Off. Nästan allt. Många saker.

Jag har nu haft två riktigt braiga dagar på rad. One might even call it flow. Plötsligt är det som varit innan inte alls på samma sätt. Jag är på samma plats men...något hände. Som om min obalans och mitt gråtande hjärta bara tog plats. Som om jag inte kunde sitta bredvid och vänta längre. Det är bara så konstigt. Hur ett sånt litet val troligen var som att svänga 85 grader med skeppet egentligen. På grund av att jag satte mig där och ... jag tror... tog en kärleksfull plats så ändrade jag hela stämningen i rummet. Jag tror jag lyckades dra in dem i min sfär utan att aktivt vara medveten om det. Såhär vill jag prata, såhär vill jag diskutera. Och det var som att jag blivit puttad ut så långt på bryggan att jag bara hoppade. Plötsligt är vi mitt inne i jätteintressanta diskussioner och vi är alla på samma våglängd. Ingen är bättre eller har en annan status, utan vi är bara människor som öppnar oss om vår mänskliga upplevelse från våra olika egna perspektiv och ögon vi sett med.

Det

Var

Underbart.

Som gamla greker som satt och filosoferade om livet. Och jag känner hur blessed jag är som får ta del av deras upplevelser och lära mig så mycket nytt. Spännande! Min värld expanderar och skytten i mig bara - I am home.

Jag fick till och med sånt där rysattacksgrejs i kroppen som känns som ett slags litmustest för ...rätt väg tror jag. Som att min själ bara JAG TRIVS!

Jag har börjat att äntligen använda de där orakelkorten jag köpte för hundra år sen. Native spirit. De hjälper mig. De groundar mig i naturen, i upplevelsen och i mitt inre. Som om det är en guide eller jag som vågar se min spegelbild. Hej mig. Kanske är det de som hjälpt mig att balansera allt ihop. Som om jag lagt pusselbitarna mer på den plats de faktiskt ska vara. Till och med Tobbe och jag har hittat en plats av värme och kärlek, vilket hjälper massor.

Men varför var ju just de där nu, och varför har de roterat personalen och varför...är det bättre för mig? Jag bara märker det gång på gång, ju mer jag faktiskt lyssnar på mig och tar hand om mina behov och mig, desto bättre går det och desto bättre ("får") jag. Det behöver inte vara spot on, precis det här vill jag men bara det att någorlunda trivas och göra det man gillar så verkar mindre mirakel hända.

På nåt tror jag att så länge att man gör det med spirit så... hamnar man inte fel? Så länge kärleken på nåt finns med i det man gör så går man sin väg kanske. För det var återigen sådär ska vi spela det här spelet..? och jag kände inte att det lät så lockande. Jag ville hellre måla och prata. So I did. Hade jag följt med i spelandet hade jag troligen fått mer av meh och följt hans väg. Den vill han ha, men den är inte min.

Jag märkte inte ens när han gick. Han var inte längre i fokus. Plötsligt var det istället andra och en helt annan värld öppnade sig. Samma ställe, men som om det var en parallell verklighet. Ett heeeelt annat ställe - för Jag var annorlunda.

Jag vågade ta plats. Jag vågade...styra min egen båt. och jag bara märkte hur jävla mycket bättre jag trivdes på den. Men det var inte jag som var högljudd och skrek hur jag nu banne mig ska ta Min plats utan jag tror att min sorg blev så kraftig att jag bara...bubblade upp. Som om locket inte längre höll och jag spreds ut över allt.

Jag

syntes.

Jag har massa kärlek..! Som om färger och tyger som bara blarrade upp en efter en. Skåpet som blev överfullt.

Nya relationer började skapas. Nya kontakter och nu vet de lite mer om vem jag faktiskt är.

Är det du som gjort den där tavlan..? Säger han och jag bara ja jo. Jag tycker jag ser att det är din stil.

Min stil.

Jag har inte tänkt på att jag har en stil. Som om jag kanske bara vill vara bra? För den tyckte jag ju inte blev speciellt "bra" . Den vaju bara massa känslor efter operationen och ett sätt att bara existera i ett slags falalalalaa all is well.

Men han såg nåt.

Och det finns ju där. Som att jag tycker mina känslor är fula och oviktiga. Nånstans där bottnar det. Det där är ju bara mina känslor, det är inget viktigt. Jag ska visa något fint jag gjort härborta. Titta vilka raka streck och toningar. Men gång på gång så är det det jag gör på känsla som får mest uppmärksamhet. Det jag tycker är skit.

Mina känslor är skit?

--

Men när jag visar min känslor så märker jag hur jag rubbar andra. Hur de går djupt i andra och ...når på nåt sätt. Som att de kan skapa tystnad och djup reflektion som tar veckor och månader och sedan får jag höra saker. Jag tror att jag kan beröra.

Kanske kan man ha blivit inlärd att ens diamanter är fula stenar ingen vill ha. Strange really.

I connection är världen så galet smärtsamt...vacker. Nästan så man flyter ihop med alltet.

Men disconnection är fruktansvärt. Där bor mörkret och hatet och förtvivlan. Ingenting funkar och sen blir det värre.

Jag tror det handlar om att känna. Att våga connecta till sig själv igen. Till sin själ igen. Disconnection är nog när man säger nej till den. Förnekar den.

Allt det du känner är ok.

Allt det du känner är ok.

Det du känner är ok.

Det du känner är du.

Dina känslor är du.

Att bara våga tillåta sig. Det ÄR ok. Det är OK. Känslor har inte fel. Känslor är inte fel. Känslor är inte fula.

Nånstans där försöker jag landa.

Jag...är ok.

Jag...är inte ful.

Jag...är inte fel.

Mina känslor spelar roll. Vad jag vill spelar roll . Hur jag vill ha det spelar roll. Vad jag behöver spelar roll.

-

VARFÖR ska min tavla nu vara on display därborta? Varför fick den bästa plats där alla kan se den, även när den inte är klar och fin? Och hur kan jag tillåta det? För jag ställde den ju där och jag ställde den där igår igen. Kanske som att visa, Jag är här.

Mitt otillrättalagda. Min skiss. Mitt ofullkomliga. Mitt fula. Mitt opolerade.

Bitar av mig.

Vad ska det ens bli? Det är ju inte något som följer konstens alla regler. It's just...feelings och bitar av mig. En liten här, en liten där. Det är inget som är uppdelat efter bitar och focuspoint, färgskalor, teman och allt annat. Men man kan skymta mycket av mig där. Mina färger, mina djur, min upplevelse.

Men den är en connection med mig. Den hjälper mig. Den är inte gjord för andra. Den ska va för mig.

Det är kanske därför som livet förflyttade sin 85 grader i två dagar. Jaha, du ville att livet skulle vara för Dig?? And so...I got closer.

Connection.

[plutt]

En vecka i Lycke - onsdag

Någon storfångst av kräftor kunde vi tyvärr inte skryta om efter vittjande av burarna. Men lika glada är vi för det (kanske för att vi inte äter kräftor 😉)! Sista dagen spenderades på bryggan. När Theodor och Leonard följde med farmor & farfar till badviken och Caesar sov åkte boken fram - det om något är semester för mig! Grabbarna fick sedan ännu en fin kväll vid bryggan. Efter en vecka i Lycke är det bara att konstatera all good things come to an end ❤️ Onsdag 31 juli 2024.

[mponfoot]

Jag vaknade 05:15. Låg kvar i sängen till 05:45. Sen blev det dusch. Nu har jag suttit på bryggan i en timma medan dagen gryr. Du är lugnt och stilla i gästhamnen.

Att det alltid är något på gång i Skärhamn? Jag vet inte det.

[ffschweden]

Pablo Piñones-Arce lämnar Hammarby

Det är nog Silly Seasons största skräll som få såg komma. Mr Hammarby lämnar bryggan. Svenska mästarna meddelar att Pablo Piñones-Arce som ledde Bajen till både cup- och SM-guld lämnar föreningen och tackar ja till ett jobberbjudande från utanför Sveriges gränser. Pablo jobbade som cheftränare för Hammarbys damer i fyra år och hans arbete är starkt förknippad med framgångarna. Dessutom har han…

[meningar]

Förr byggde man husen med solen bakom utsikten

För att färgerna kom fram mycket bättre då nu ser jag solens glitter på vattnet i ögonvrån

Där jag stör på bryggan

På min nya sjö

Och du vet,

Det smutsiga i mörka vattendrag

Är mysterier

Jag vadar i

Genom höstens första dagar

[orsakullan]

Att angöra en brygga, då var jag på bryggan.

Jag kör en bloggutmaning i juli. Vill du delta? Klicka in på länken här till vänster, och lämna ditt blogginlägg under kommentarerna. Sedan är det bara att börja blogga om dagens ämnen som du hittar på samma länk. Kom ihåg att länka tillbaka till min blogg, så fler hittar hit och kan delta. Jag var på bryggan i Kniva för någon vecka sedan när solen fortfarande sken. Nu bara regnar det, då var…

[maramad]

Dag 4. Badstopp 2, på tillbakavägen. Utanför Tsambika stannade vi med båten igen. Jag dök in i vattnet från bryggan på båten några gånger men mar gick i långsamt. Vattnet var klart och inte lika djupt som badstopp 1. Jag kunde se sjöborrar på bottnen. Det var ungefär 4 meter djupt tror jag.

Så här såg båten ut. /amad

[ellenvonellen]

Religionen i skogen

Långt innan hen kände till Boyes öde i Alingsås hade hen fantasier om att dö i skogen.

Bland hens tidigaste minnen var stengolvet i kapellet. Den vagt krusiga ytan, de vassa fogskårorna, sittdynorna som liksom bara förstärkte golvets hårdhet och kyla med sin otillräcklighet. Senare hade hen resonerat roat att det var riktigt i linje med kristenheten. Ändå tyckte hen om att stiga in i kapellet, trots att hela hens liv, i retrospekt, tycktes ha sällskapats av en ihärdig nedkyldhet i en redan obekväm kropp. Kanske var det barnpsalmernas förtjänst, för hen hade alltid tyckt om att sjunga, eller också var det den vördnad som religiösa byggnader kunde väcka i hen. Även torftiga sådana, som protestanternas.

Hen hade inte precis växt upp i någon sorts religion – eller så tänkte hen i alla fall, eftersom hens familj avfärdade all sorts trosbekännelse som pinsamt trams. Med ett slags pragmatisk motivering hade hen likvisst fått spendera förskoletiden på kyrkis som, föga förvånande, var en uttryckligen kristen verksamhet. Alla kunskaper hen förvärvade på kyrkis och stoltserade med hemma möttes med förvånade miner och en påfallande känsla av genans. Eller så mindes hen det i alla fall. Som när hen hade bett bordsbön och hens mamma, som hade en eller annan på lunchbesök, gömde ansiktet i händerna och blev tvungen att förklara att ungen rörde sig i kristna kretsar och att hens beteende inte representerade familjens principer och praktiker.

På kyrkis och lite härvarstans tutade de i alla fall i hen att livet var ungefär vad en hade lust för, med vissa begränsningar, och sedan dog en och kom till Himlen. Det framstod inte då som ett kristet koncept nödvändigtvis, eftersom Gud utelämnades ur dessa redogörelser nio av tio gånger. Men pappa hens sa i det skumma förrådet som gjorde dubbel tjänst som liten verkstad, när hen blivit lite äldre – kanske nio eller tio år – att han snarare trodde att en inte kom någonstans när en dog. Det blev nog bara mörkt och så var det över. För hen var detta naturligtvis en panikinducerande fantasi, men pappa hens sa att det nog också är skönt att det är så, att en borde ha levt färdigt till slut.

I trevande, sekulariserade försök att föreställa sig Himlen, insåg hen att pappa hens hade en poäng. Nästan lika panikinducerande som ett tvärt slut var tanken på en oändlighet i ett sterilt, detaljlöst landskap tillsammans med alla en känt i jordelivet och några till. Hen tänkte på alla kaniner som måste ha förvisats dit, som Gräddnos och hennes många föregångare. Utan någon sorts förståelse för eller ens förslaget till frid blev idén om himmelriket istället, i sin instängdhet och monotoni, en beskrivning av psykisk tortyr.

Det var lite som att en behövde ha snuddat vid sinnesfrid i sin livstid innan en kunde föreställa sig döden som något behagligt eller naturligt. Det gick att inbilla sig att oövervinnerlig smärta kunde föra en dit också, men det var något annat. Det var en längtan till befrielse från smärta när smärta hade förvirrats med livet, när livet var livsleda; inte var det ett förmildrande av dödens omständigheter. Hur kunde en veta det så säkert? Jo, det gick väl bara att veta om en hade undvikit att avsluta livet för att det ändå tog emot på något vis, något utöver skulden och skammen och självmordslogistiken. Men för att vara helt säker behövde en fråga någon som rätt och riktigt hade dött av självmord.

⤖⥉⬻

Det var aldrig tillräckligt varmt när hen var liten. Blev en varm nog vadade en ut i viken, i inhägnaden av bryggan, som först bara var ett par meter lång men som byggdes ut allteftersom. Hen stod mest på den korta stranden, lite av en badkruka. Hen kunde inte riktigt se vad som hände borta vid den stora ridån av bladvass, trots att stranden var så kort. Ibland rasslade det till eller knakade på ett sätt som fick hen att undra vad som rörde sig därinne – något osynligt, en hemlig varelse, eller en fågel? Hen stod mest i vattenbrynet, i lukten av blålera, i solen, i brisen, och lyssnade på tjoandet och plaskandet från alla barn. Storasyster och hen ville bada när det regnade men var säkra på att de inte fick för faran att elektrifieras om blixten slog ned i vattnet, som en brödrost i ett badkar. Det var en längtan till fara eller en längtan trots fara, densamma som fick dem att klättra ut på taket när alla sov. En natt smög de sig ut i dugget ned till viken när gräset och sanden helt kallnat, och badade under det blå ljuset, det bleka dunklet. Då ville hen att det aldrig skulle ta slut.

På promenader i hemtrakten pekade hens mamma och pappa hens ut hus de tyckte var fina, där de själva kunde tänka sig att bo. Hen förstod vagt vad det menades med fina hus, men hen var mest intresserad av gamla torp som såg övergivna ut, och urgröpta hus som var under ombyggnad eller väntade på rivning. De lämpade sig så väl som miljöer till spökhistorier. Hen var förtjust i att komma på läskiga berättelser och skrämma upp alla som ville lyssna, gärna så att de skrek men inte så att de grät.

Ibland, när hen gjorde en sådan här revy av livet, tänkte hen att hen pendlat fram och tillbaka mellan sociopati och neurotisk empati. Att sociopatin kom av välståndet och den neurotiska empatin av livsleda, som i sin tur kom av en djupt rotad dödsfruktan. Ibland var människornas våld mot jorden och mot varandra närapå outhärdlig att leva med. Ibland var hen likgiltig till det. En dag kom hen på att det var själva entropin som en måste förlika sig med. Tanken på jordens undergång var densamma som tanken på den egna döden, var densamma som tanken på att kroppen bröt ned sig själv per naturlag, medan en fortfarande levde i den.

Som tonåring försökte hen skriva en satir om att lösningen på klimatkrisen blev att ordna så att alla rika och samhällsnyttiga människor kunde fly planeten och ockupera en ny i ett annat rymdkvarter, och således lämna den förbrukade jorden och de fattiga och odugliga att förgås. Men hens svensklärare sa att det inte var osannolikt nog för att kallas satir, och det borde hen gott ha vetat, eftersom hen hade lyft idén från en spekulativ populärvetenskapsartikel om terraformering.

Hen skulle eventuellt kunna visa sig välbeställd nog att få räknas till de rika människorna med tillträde till den nya planeten. Det vill säga, pappa hens kanske skulle tillåtas ta med hen och hans övriga avkommor, i mån av plats och om Sverige tilldelats en egen kvot och så, tack vare "den rasliga renheten" i landet. Men då hen var oduglig till följd av en mängd faktorer – den mest påträngande varav, hens tilltagande funktionsnedsättning – kändes det troligare att hen skulle lämnas att förgås. Kände hen historien rätt.

Om hen kände människor rätt så hade de som regel en fallenhet för förnekelse. Men det var så klart svårt att dra gränsen mellan förnekelse och ignorans. Länge var hen till exempel för liten för att spekulera om konsekvenserna av grönstarr och andra sjukdomar, och senare var hen så skicklig på att undvika ämnet att hen helt glömde bort att fundera över utfall som hade med det att göra. Någonstans övergick ignoransen i förnekelse, och ingen skulle nog ha kunnat säga exakt när det skedde. Så här i efterhand var det inte heller så viktigt. Det påminde mycket om en mer generell mänsklig förnekelse, en som förnekade döden och i förlängningen hela jordens förfall.

Men döden var en ju tvungen att tänka på, till och från. Även om det var på ett behörigt avstånd, eller romantiserat och tvångsmässigt, som i självmordstankar. En tanke hen lekte med var att gå och dränka sig med stenar i fickorna – som en annan av 1940-talets författare – då hen hade förtjänsten att bo på en liten ö. De rika och funktionsdugliga kunde gott lämna hen att förgås, för rymdfärjor och nya planeter skulle aldrig kunna kännas som hemma. Och var ska en dö om inte hemma? Det verkade så oerhört mycket hårdare, så enormt mycket sorgligare, att begravas i rymden. Och att luckras upp i havet... Det var egentligen inte vackert det heller. Hen behövde få bli till jord. Hen kände att en måste få ha träd ovanför sig, hen behövde få röra vid deras rötter. Det var närmast paradiset. Ensam, i skogen. Alltid en mild plåga som barn, så långt från husets bekvämligheter och nöjen. Aldrig magiskt nog. Ganska platt och livlöst många gånger – hen kunde aldrig fågelskåda och såg knappt rötterna som stack upp under skorna. Ändå närdes hen av bilden av skogen, Urskogen, kontakten med något så gammalt att det har blivit oförståeligt, som gudstro.

⤖⥉⬻

Det var riktigt tråkigt att förlora synen, riktigt trist och fult var det. Det panikinducerande i att tänka sig en framtid som helt blind, var hur den påminde om döden såsom pappa hens hade föreslagit den, och såsom hens ganska pragmatiska hjärna bara kunde resonera sig fram till: mörker, ett tvärt slut. Hen kände inga blinda personer, alltså var den folkgruppen så gott som död, i föreställningsväg.

När hen vågade, och det tog bra många år, frågade hen sig: vad är planeten i mörkret? Hen tänkte på havet som omfamnade hela kroppen, när det smekte hen och hen smekte det. Är det platsen utan syn? Hens hand som strök längst alla ytor. Fast hen var rädd att få stickor i händerna, och bli biten av allt som inte ville vidröras. Då tänkte hen att det enda som förankrade hen var någon annans hand i hens, och det var både vilsamt och förfärligt. Men med den inställningen kunde en inte vara sociopatisk, för vem ville hålla en sådan hand? Och hur kunde en sociopat stå ut med att överlåta sig själv till någon annan i mörkret.

Inte för att peka finger, tänkte hen, men många trådar av pretentioner och förtryck ledde tillbaka till kristenheten. Nog för att hen älskade Jesus, och alla marxister som kom efter honom, men hen kunde inte hjälpa att undra om det inte hade varit bättre om ett annat imperium hade vunnit. Det var väl tendensen att skapa imperium som var det egentliga problemet, men… Kunde en inte rationalisera det som människans samarbetsvilja, någons organisatoriska sinnelag, fast taget för långt? Hur långt hade en behövt backa för att stå vid punkten som hade inneburit hållbarhet? Evigt liv. Alla hade intalat sig själva att det de gjorde var gott, och på något vis var det väl det goda alla ville göra, inte det onda. Men det var förstås en ganska banal tanke. Det var förstås inte så det hade gått till.

Vad hade hänt om tid var valutan alla handlade med, och ingen hade trott på evigt liv? Vad hade en byggt sitt imperium med då, undrade hen. Eller var det vad alla alltid hade gjort – förhandlat om tid att ägna åt förströelse istället för arbete, förhandlat om föda så för att leva ett år till. Och när fina stenar och metaller blev representationer av tid, då förvirrades alla av deras varaktighet. Det verkade som om de skulle fortsätta leva i all oändlighet, mellan människornas händer, och så förvirrat blev det att människorna trodde detsamma gällde dem.

Det hade funnits en astronaut som upptäckte, när han såg det blåvita halvklotet från utsikten på månen, att han hade kommit till Himlen när han föddes. Allt var som uppgjort, precis för hans skull. Och när han kom hem sa hans landsmän, som hade sett allt via televisionen under Jesu födelsedagshelg: Tack! Du har gett oss en mening med nationen. De hade behövt en till mening, en kunde aldrig få för många. Allt var som uppgjort för dem. Och visst reste de tillbaka och satte sin flagga där, på månen, så var månen deras. Alla visste att jorden var som vackrast på månavstånd, varifrån den såg orörd ut; människotom.

⤖⥉⬻

Hen var mycket ledsen över att det fanns ett slutdatum för när hen skulle kunna betrakta naturen och högupplösta foton av rymden. Hen undrade om det någonsin skulle kunna mäta sig att röra vid någon älskades ansikte, istället för att se det i rörelse. Oavsett vad mörkret var och vad döden var, borde själva övergången innebära en lättnad, sa hen till sig själv; det som var befrielse från ängslan och ovisshet. Det var först då alla frågor kunde besvaras.

Det tog emot, men många ville ändå tro att Himlen kunde vara där en föddes, alldeles på jorden. När människor gick i stora lövsalar och mediterade, då tänkte de ofta på att något himmelskt fanns att rädda där, om alla bara lade manken till. Skogar och paradis upptäcktes och återupptäcktes, flera gånger om dagen, och ju mindre skogen blev – för den minskade också dagligen – ju mer framstod den som ädelstenarna och ädelmetallerna. Varje träd var en människa som skulle leva i all oändlighet. Utvispade från Edens lustgård, allt syntes som ett försök att hitta rätt lönndörr, den som släppte in en igen.

Ändå älskade hen bilden av rymden mer än bilden av skogen, trots att det var där hen helst ville dö. Allt hen visste och försökte förstå om rymden långt bortom hemplaneten, fyllde hen med sådan aktning och förundran att det kunde göra en gråtfärdig, det var gudstro. Själva magnituderna av allt som rymden innehöll, och hur vackert det måste vara utan att skönheten var till för något särskilt syfte eller för någon att ens se den. Och hur litet allt på jorden var i jämförelse, helt obetydligt. Allas förfall och död, hela planetens förfall och död, hade alltid varit och skulle alltid vara helt obetydlig. Det var något så betryggande i den berättelsen.

Hade inte människor alltid fantiserat om världens undergång och känt den som nära förestående, undrade hen. Som Uppryckandet, och Shiva – det skulle väl alltid komma någon grabb och förstöra. Som om en måste ta med sig hela skapelsen i fallet, som rättvisa för att en själv ska dö. Och det ledde oundvikligt till fantasier om efteråt. Vad händer efter fallet? Vem kan en vara på denna plats, utan alla dessa konstruktioner som håller allt samman? Som livet efter döden skulle avslöja vad själen var, skulle livet efter undergången göra detsamma. Att det var först då jaget skulle träda fram, eller vad människans innersta väsen nu var, först då skulle alla masker falla, alla pretentioner som en inte hade lyckats trassla ur från trådarna som utgjorde fundamentet.

⤖⥉⬻

Den nära förestående undergången fick hen ibland att begrunda sina relationer, betrakta någon hen älskade och fråga sig: var det hon som skulle förbarma sig över hen, på andra sidan? Kunde hen lita på någon att hålla hens hand? Men det var ju ingen rättighet hen hade, och inte var det en skyldighet någon annan hade, så allt hen hade att förlita sig på var sin förmåga att dö i skogen.

Det hade hjälpt att vara vacker, trodde hen. Men den tanken var ohygglig för sådant var onekligen en stöttepelare i det byggnadsverk som lett dem hit. Naturens skönhet, människors skönhet, det var löftet om evigt liv. Fanns det ett tempel som alla människor gick till var det där en bad om att allt skulle leva vidare, det var gudstro. Människorna lovade sig själva att de skulle leva för alltid, om inte personligen – genom gudomlig finurlighet eller medicinska mirakel – så genom sina barn och deras barn och så vidare och så vidare ad nauseum – och gärna hemplaneten också, gärna med alla fina hus och träd. Men om det inte gick så fick människosläktet börja på ny kula på en ny planet. Ingen var väl fulländad på första försöket? Ingen var väl fullkomlig.

Det skulle vara vackert att dö. Inte som det här, bland miljonprojektslådor och soptippar. Inte kravlandes över varandra som så många likmaskar, territoriella och värjande de egna tillgångarna. Hade det inte varit vackrare om ett harmoniskt människosläkte fick dö i frid, med äran i behåll, och lämna efter sig fantastiska monument i marmor och kalksten med murgröna konstnärligt draperade över hela härligheten, som renässansen när den tänkte tillbaka på antiken. Och sedan låta allt förtäras av solen när den svällde upp och slukade jorden och alla gamla hedersomnämnda planeter. Men vem skulle se på när allt det hände? Egentligen trodde nog hen, och människorna som flock, att någon oundgängligen skulle finnas där att se på, även i det slutliga slutet. Även i slutet av tiden och universum. Att bli sedd var trots allt det viktigaste. Det var gudstro.

Men hen hade, sedan hen börjat snudda vid sinnesfrid, försökt sig på att avveckla föreställningen om att hen var betraktad. Inte ens när hen var betraktad medgav hen det helt och fullt, då hen hade förtjänsten att inte se så bra och på så vis inte riktigt veta ändå. Det hjälpte också när hen konfronterade sin spegelbild, vilken alltid varit ett bevis på förfall och dödlighet. Tur ändå, att åldrandet fortskred i takt med synförlusten. När ingen betraktade en längre kunde en kanske skilja sig helt från skönhet. Det var något att se fram emot.

Den lilla ön hen kom från, vars kanter havet hade tuggat i sig undan för undan, var bland de sista av planetens öar att evakueras. Men hen var redan bortflyttad då, och kände inte så mycket över att ön behövde överges. Hen hade sedan länge glömt hur kapellet såg ut, förutom att ytterpanelen hade varit röd. Hens lillebror hade dansat därinne till orgelmusiken under en minnesstund, när deras morfar hade dött, en sommardag när de var mycket små

[alfabryggan]

🌊 Hej alla båtfantaster på Tumblr! 🛥️

Har ni hört om AlfaBryggans nya, superhäftiga y-bommar? 😍 These bad boys är här för att totalt revolutionera er båtförtöjning! 🚀

💡 Tänk er en y-bom som ni kan gå på (ja, ni hörde rätt!), som är snedställd för att passa precis hur ni vill ha den, och som till och med kommer i en L-form för förtöjning längs bryggan! 🤯

🌿 Plus, de är tillverkade i Sverige med de bästa materialen - välj mellan perforerad plåt, sträckmetall eller trall. Och det bästa? De är halksäkra och barfotvänliga, så ni kan glida runt på dem som de coolaste kidsen i hamnen! 😎

⚙️ Installation och underhåll? Pfft, en piece of cake! Dessa y-bommar är byggda för att göra ert liv vid bryggan till en dröm. 🍰

🛒 Så, är ni redo att hoppa på trenden? Surfa in på AlfaBryggans e-handel och kolla in deras utbud av y-bommar - det kommer att bli den bästa uppgraderingen för er båtplats i sommar! 😉🌞

[tryingtounderstandbrainheart]

Asta baby

Började med att vi tåg tåg och buss till Danmark. Jag hade packat en resväska (illgröna) och en ryggsäck. Han hade packat en ryggsäck. Vi missade Precis tåget och fick vänta typ 40 min. It was ok, jag åt ett grönt äpple och det var ganska chill. Jag var lugn i kroppen och hade med mig hela arsenalen med grejer. Prepped.

Efter lite tågande och byta i Köpenhamn (som är alldeles för stort och lite lätt hjelp) så mötte vi på Steen. Tobbe var ju den som hade mest kontakt med honom så de pratade mer och jag kände att jag halkade in i hänga med-ish men...typ ok. Jag vet inte jag började fumla när jag såg honom, som att han gjorde mig nervös. Kebban med snöre fastnade i tröjan som jag skulle ta på mig odå ramlade solglasögonen på backen. hashtag smidig.

Efter 30 bil och 15 min snack om båtgrejer var vi själva i båten. Det var väldigt surrealistiskt. Jag behövde gå på toa 2 ggr och var tvungen att gå av och på Asta i blåst och båten låg typ 50 cm från bryggan så att jag kom knappt på. Fick supernojja att jag skulle drutta i vattnet och bli blöt och grejer. Jag kom dock på efter en hel del kom igen nu, you can do this! Aaaand I did. Himla hjärnspöken.

Väl i båten så drog och pillade vi på grejer och sen provade vi och lägga oss i förpiken. Det var faktiskt väldigt gosigt. Vi låg tätt och tyckte jo men vi provar sova här ihop.

Jag var vääldigt uppe i varv i huvudet och hade svårt att koppla av. Jag förberedde mig på att det kunde bli så att jag inte fick sova den natten. Som tur var var han inte heller trött och han låg och flippade på mobilen och någonstans där så lugnade jag ner mig och lyckades somna. Typ x antal timmar/minuter senare vaknar jag av att han snarkar jättehögt och det ekar i den där lilla lådan. Ovanpå det så går det inte att vända sig knappt för vi ligger skitatätt och det behöver pusslar med armar och ben för att vända sig. Ovanpå Det så var det nån mix av aaalldeles för varmt och aaaah! Isbitar!

Morgon. Jag har sovit som en jag vet inte vad. Vaknat och somnat hela natten. Men det är segeldagen. Jag var faktiskt förvånansvärt pigg och klar.

Jag hade varit duktig och förberett mig med solkräm den här gången. Jag började lägga ut kuddar för att göra det lite trivsligare och förberedde för avgång.

Vi åt lite frukost i hamnhuset och sen kom de - Hej! Nu var vi fyra och vi bubblade lite.

Jag kom då på att jag glömt ta på solkräm på ja vet inte nån del och började leta. Hon hjälpte till lite medan Tobbe o Steen pysslade med rep och grejer. Vi hittade den inte. .! Hon sa att jag kunde ta hennes men jag hade precis köpt en dagen innan och jag ville inte att den bara skulle vara borta. .

DÄR va den. Under en kudde och halva flaskan har splorfat ut. .oh crap..! Så det fick bli lite sanering och hon tog nån trasa och doppade i havet och ok, då va det under kontroll. Phew.

Karin..! Jag skulle upp på däck o hjälpa till. Jag försökte återigen vara lite smidig och tyckte jag varit så duktig att jag satt fast kebban i ett snöre i tröjan. Uj vad koll..! Jag kom dit och ska vara den som puttar med pinnen så vi inte åker in i saker. Då böjer jag mig mest fram lite och mina solglasögon tjongar i båten så att ett plastöga ploppar i vattnet. oh crap..! Då springer Steen till deras andra båt och hämtar håven och lyckas fånga upp den. Jäjj! Phew. Ok. Jag står där med pinnen men han kör så bra att det behövs inte. Dock blir jag kvar där på däck när vi kör ut och märker att ajdå, behöver gå ner och sätta mig nu för här är det inte stabilt. ..!

Tobbe får till uppgift att börja styra. JO! Tobbe hade glöm att berätta att vi skulle köra över henne. Jag trodde att Steen skulle göra det mest men Nix. Det fick jag veta i Köge, dagen innan ...>_< adjust.

Vi kom utanför hamnen och det var strålande sol, ljummen vind och havet var grönt. I was smiling. Snart märkte jag att vågorna ökade i storlek och båten slängdes lite hit och dit. Wow! Värsta medelhavsfeelingen! I was smiling even bigger. Fan dehär äju Nice..! ..

Det va det. Men min magen however tyckte att uuuuuupp och neeeeeeeer och uuuuuuupp och neeeeeer var halvbra och snart så börjar jag må sämre. Äh jag kollar på horisonten, det blir bra. Jag blir tystare och märker att jag måste fokusera allt mer på horisonten. Det Går men det är ostabilt. Så fort jag tittar ner lite blir det 15% sämre. Crap. Horisonten. tittar bort 7%. oh no.. Hur är det Karin..? Jo det är typ ok.. men jag är lite sjösjuk. ..

De börjar prata om äggmackor och jag bara nej det ska jag inte ha nu. Horisonten. Båten far omkring på havet och det splashaar upp vatten flera gånger och blir lite halvdränkta och vi skrattar. Good times. Nånstans där börjar jag frysa. Oh no..tröjan och allt ligger där nere. Odär gungar det 7 ggr mer och där finns ingen horisont. ..! Jag inser att om jag går ner där kommer jag nog spy. Det vill jag inte. Jag frågar Tobbe som är helt klar och opåverkad om han kan göra det. He does. Han kommer upp med mina byxor. Lite bättre. Fortfarande illamående. De märker att jag är...oförmögen att segla och mest försöker att hålla in maten och hon ger sin plats som är lugnare. Den till vänster om rodret. Åååh. Better. Jag sjunker ner där och fortsätter att fokusera på horisonten. Guuuuuuuung guuuuuuuuuung guuuuuung guuuuuung...

Någonstans där hade jag frågat Steen nåt om vägen varpå han kommer mot mig med en Ipad och ska visa. Jag tittar ner några sekunder och odå är det kört. Min mage tycker Nix, u är det Nock..! och jag får böja mig över relingen och kräks lite. Äh, dedär vaju smärtfritt tycker jag och börjar må bättre. :) Men det är inte långvarigt och snart så spyr jag som en...allt ska upp. På båtkanten, Tobbes jackärm, jag märker inte ens jag mest vill få bort det. Lite halvofräscht att sitta så för att andningen blev påverkad. Uff. Efter Det dock så kände jag...hm...nu känns det bättre...? Efter 20 minuter frågade de om hur många som ville ha mackor och jag sa att jag ville ha en. Efter det mådde jag fina fisken hela vägen. <3 :) Jag njööööt oh solen glittrade i havet. Det var sådär...åh här stannar jag. Jag ville knappt gå av efter 9 timmar. Men det gjorde vi och Asta var hemma i Limhamn. Vi fick gå på motor i kanske 2 timmar men kom upp i 7 knopp, vilket tydligen var rekord för dem :)

Det var lite intressant med massa stora pråmar och färjor och vara en lite segelbåt men det gick förvånansvärt smidigt. :)

Tobbe skjutsade hem dem och efter det åt vi lite mer mackor i båten.

Nu står hon där :)

Helt surreal. Känns som att vi fått låna henne.