#visst låt det gå ut över mig

[raisedandeaten]

åt helvete m

[windfighter]

Möt mig i Gamla Stan

Det var ett sammanträffande att de sågs i Stockholm.

Kouji var där och hälsade på en vän efter att ha tagit fotografier uppe i fjällen. Varför Takuya var där visste han inte, men han kunde ana.

”Hatar fotboll”, muttrade Balder och trängde sig fram mellan människorna som stod samlade i baren. ”Varför skulle vi hit av alla ställen?”

Kouji följde efter. Han tyckte han kände igen några av personerna, men det var knäppt, han kände ingen i Stockholm. Förutom Balder.

”Jag gillar den här baren”, svarade han. ”Deras öl är god.”

”Fattar fortfarande inte att du är en öl-drickare.”

Balder vände sig om, händerna i sidorna, och såg på Kouji. Höjde ett ögonbryn.

”Du klagar varje gång vi går hit”, sa han.

Kouji skrattade, la en arm över Balders axlar och förde honom vidare mot bardisken.

”Jag klagar på karaoken, inte ölen. Kom igen, vad vill du ha?”

Balder slet sig loss. Kouji var lite orolig att han skulle tappa bort Balder i folkmängden. Nästan alla där inne var längre än Balder var. Balder satte händerna bakom huvudet.

”Mumin-dricka.”

”Du är en sån unge.”

Balder puttade Kouji innan han tog tag i Koujis hand.

”Fanta. Jag dricker fortfarande inte alkohol.”

Kouji himlade med ögonen.

”Du får nöja dig med Piña Colada.”

”Bara den är alkoholfri.”

Balder släppte Koujis hand och försvann bland folket. Kouji fortsatte till bardisken, beställde deras drinkar och gick för att hitta Balder igen. Det var då han såg honom. Takuya. Mitt i en samling av fotbollsfans. Koujis hjärta slog ett extra slag. Takuya hade inte sett honom. De hade inte setts på två år. Koujis händer skakade, öl spillde från glaset. Takuya hade fortfarande inte sett honom. Det hade varit deras största bråk. Deras slutgiltiga ord.

”Det är slut.”

Skilda vägar. Kouji hade packat sina saker och åkt hem till Japan. Han visste inte vad Takuya hade gjort. Livet gick vidare, jobben fortsatte komma in. Kouji hade knappt tänkt på Takuya.

Bara under nätterna, när det var mörkt och kallt och han var ensam.

Han svalde och slog undan blicken. Letade upp Balder istället. Han satt i ett bås, en av Takuyas lagkamrater bredvid honom, armen över Balders axlar och handen på Balders bröst. Balder såg ut som han skulle dö på platsen och Kouji gick snabbare.

”That’s my partner your flirting with”, sa Kouji när han kom närmare.

Han satte drinkarna på bordet. Balders kinder var röda och Kouji korsade armarna över bröstet. Takuya’s lagkamrat som Kouji inte kom ihåg namnet på flyttade en bit åt sidan och tog bort armen från Balder.

”We can take it outside if you want to”, forsatte Kouji.

Balder sträckte sig efter sin drink, tog en klunk av den. Fotbollaren lyfte händerna och reste sig upp.

”Just thought she looked lonely”, sa han.

”He was just waiting for me.”

”Kan försvara mig själv”, mumlade Balder.

Fotbollaren muttrade några välvalda grova ord på Italienska innan han vände och gick därifrån. Kouji skakade på huvudet och satte sig mitt emot Balder. Balder log osäkert.

”Han var inte så farlig. Jag ville inte vara oartig.”

”Du var obekväm”, Kouji rykte på axlarna. ”...Takuya är här.”

”Huh.”

Balder flyttade sig mot väggen, lutade ryggen mot den och drog upp benen på bänken. Kouji gjorde detsamma.

”Hur känner vi för det?” frågade Balder.

Kouji ryckte på axlarna igen. Han visste inte riktigt. Han drack några klunkar öl och såg ut på folkhavet. Balder tittade mot scenen.

”De tänker köra karaoke”, sa han med ett skratt. ”Ska vi också gå upp?”

”Jag sjunger inte framför folk.”

”Antar att jag inte räknas som folk.”

De tystnade. Lyssnade på människorna omkring dem, personerna som uppträdde. Kouji beställde in en andra öl när hans första tog slut. Takuya sjöng en låt och till och med Balder skakade på huvudet.

”Inte en ton rätt. Jag menar, jag sjunger också hellre än bra men…”

”Takuya har två saker han kan, sjunga är inte en av dem”, sa Kouji med ett skratt.

”Springa och knulla”, svarade Balder och nickade.

Kouji rodnade, sträckte sig över bordet och slog Balder i bakhuvudet. Balder skrattade och de satte sig till rätta och lyssnade vidare igen.

Kouji tittade inte mot Takuya. Han tittade inte mot Takuya med sådan intensitet att Balder märkte det.

”Gå och säg hej.”

”Aldrig i livet. Han kan inte svenska.”

Balder skrattade.

”Fortsätt vara kärlekskrank då. Se om jag bryr mig.”

Balder brydde sig alldeles för mycket och Kouji lät bli att svara. De satt i tystnad. Kouji drack upp sin andra öl. Balder var forfarande inte klar med sin första drink. Takuya sjöng ytterligare en låt och Balder ställde sig upp.

”Jag tänker sjunga nåt.”

”Du kommer dö när du kommer upp på scenen.”

”Finns värre sätt att dö på.”

Balder gick upp på scenen. Kouji beställde en whiskey och lutade sig tillbaka för att lyssna. Balder sjöng lite bättre än Takuya i alla fall. Inte rent, men inte falskt nog för att göra folk döva. Han hade valt Believer av Imagine Dragons och Kouji skakade på huvudet. Han kunde inte förstå varför nån skulle välja att sjunga en låt som betydde så mycket inför en sån här publik.

Å andra sidan kunde han inte riktigt förstå varför varför man skulle upp och sjunga inför publik till att börja med.

Balder avslutade sin sång och bugade för publiken, som skrattade och applåderade, innan han gick tillbaka till båset Kouji satt i. Kouji höjde sitt glas.

”För ett lyckat uppträdande”, sa han.

Balder höjde sitt eget glas.

”Yeah, sure. Skål för ett lyckat uppträdande.”

Han satte sig ner och tog ett par klunkar av Piña Coladan. Funderade. Kouji ville inte veta vad Balder funderade på, men var rätt säker på att Balder skulle avslöja det vilken sekund som helst. Kouji hade rätt.

”Du borde också sjunga nåt”, föreslog Balder. ”Det är kul.”

Kouji övervägde, men svarade inte, och Balder släppte samtalet. De drack sina drinkar, lyssnade på andra som sjöng och pratade om djuren de hade sett på Skansen under dagen. Kouji undvek fortfarande att titta mot Takuya.

Men alkohol gjorde något med folk. Fick deras hämningar att släppa, fick ljuset att se lite annorlunda ut, musiken att låta varmare, människorna mjukare. Kouji var inte immun. Balder såg mot honom, som om han visste vad som höll på att hända. En del av Kouji visste också, men han ville inte erkänna det. Hans drink tog slut och han reste sig upp. Kroppen kändes varm, nervös. Som om han skulle spricka om han inte…

Men Takuya var omringad. Om de visste vem Takuya var eller om de bara blivit charmade av honom kunde Kouji inte avgöra. Takuya hade den effekten på folk. Det var inte därför det hade tagit slut, Kouji hade aldrig känt sig åsidosatt, avundsjuk eller igorerad. De hade båda behov den andra inte kunde fylla, men de hade alltid kommit tillbaka till varandra. Alltid redo att släppa allt för den andra.

Kouji kunde knappt komma ihåg vad som hade varit spiken i kistan den här gången. Takuya hade sagt nånting. En mening som hade förändrat allt, men bara för att Kouji hade låtit den. Koujis händer skakade och han gick mot bardisken. Men hans väg bytte riktning, hans fötter förde honom mot scenen. Hans steg ekade högt i hans öron när han gick upp på den. Takuya såg mot honom och han såg på Takuya för första gången på kvällen. Takuyas ögon vidgades, förvåning över att se Kouji där. Men det var ingen ilska i dem, ingen besvikelse, ingen sorg.

Vilka känslor syntes i Koujis ögon? Han hoppades Takuya kunde se dem, hoppades Takuya missade dem. Han tog tag i mikrofonen, svalde och tog ett djupt andetag. Musiken började, texten på skärmen ovanför scenen. Koujis hjärta slog dubbla slag och han började sjunga.

”Smaken av kyssar som dröjer kvar, dröjer kvar. Luften vibrerar av du och jag, du och jag här.”

Kouji försökte titta på allt utom Takuya, men plötsligt var Takuya det enda som existerade i hela världen. Koujis blick var fast, som klistrad. Hans röst darrade, tog tonerna snett på ett sätt han inte brukade. Takuya sa nånting till en a personerna han var med, till en av sina lagkamrater. Koujis kinder var heta.

”Jag behöver dig! Möt mig i Gamla Stan nu ikväll, nu ikväll. Jag väntar i Gamla Stan, behöver dig hos mig ikväll.”

Hans mage värkte, slog kullerbyttor. En drink för många, rädsla. Vad skulle Takuya säga, göra, känna? Kouji visste inte ens vad han själv kände.

”Rädslan jag bar är sen länge död, länge död.”

Två år hade han haft på sig att smälta Takuyas önskan, förslag. Det som hade ändrat allt. Han var redo att testa nåt nytt, att ta ansvar på en ny nivå, så länge Takuya var vid hans sida. Han hoppades att det inte bara var alkoholen som fick honom att känna så, att han inte skulle ändra sig när morgonen kom.

”Stoppa en taxi, kapa ett tåg eller spring allt du orkar hit, bara ta dig hit. Möt mig i Gamla Stan, nu ikväll.”

Takuya gick närmare scenen. Kouji’s mage kändes tung, hans kinder brann. Vad skulle han säga? Vad skulle Takuya säga? Skulle de b��rja om igen, skrika, kyssas, älska? Hata? Kouji tog ett steg bakåt. Varför gick han upp på scenen?

”Som en skugga av den jag trott jag va’, nu börjar jag förstå, jag behöver dig.”

Koujis röst darrade. Han tog ett fastare grepp om mikrofonen. Hans hand darrade också. Takuya stannade. Såg på honom. Kouji sjöng refrängen, outrot. Folk applåderade, hurrade, och Takuya gick mot scenen igen. Kouji backade. Släppte mikrofonen och flydde.

--------

Kouji disappeared. Away from the stage, into the crowd and out. Takuya tried to hurry after him, but hands grabbed at him, held him back.

”I don’t have time”, he said. ”I need to…”

”Where are you going, handsome?”

Takuya broke free, but someone else grabbed him. It was useless. Kouji had probably gone up in smoke by now if Takuya knew him. Two years without a word, then this. Takuya let out a sigh. It was his fault, he shouldn’t have said anything. But Junpei and Izumi had seemed so happy with their kids and Takuya always spoke before he thought.

”When are we getting some?” he had asked. Like an idiot, and Kouji had exploded. And Takuya exploded. And then it was over. Kouji deserved better and Takuya hadn’t tried to hunt him down, contact him, reach out. But the nights had been lonely, the days had been cold.

A hand grabbed Takuya’s and dragged him towards the door.

”He’s a fucking idiot”, the owner of the hand said. ”Bet you don’t even know where Gamla Stan is.”

Takuya shook his head. The handowner shook theirs.

”Absolute idiots. The both of you. He’ll be at the harbor, probably thinking about joining one of the ships.”

Takuya was pulled into the night. His jacket still left inside. He wouldn’t see that one again he guessed.

”This street down to the water, then to the left. He’ll be easy to miss.”

They gave him a shove. Takuya turned towards them.

”Who are you?”

”Balderdash, my friends call me Balder. You may call me Your Majesty.”

Takuya snorted. Balder put a hand over his face and shook it.

”Go. He’s waiting for you.”

[a/n: If I knew Japanese I’d change the language AGAIN here, but alas I do not so English it is]

Takuya went. The night was warm. Loud. Lots of people still out and about. It was the middle of July, the height of summer. There had been a friendly game of football between Sweden and Japan, which Sweden had lost, and which was the reason Takuya was in Sweden. The thought of meeting Kouji there? Hadn’t even crossed his mind. Why would Kouji be in Sweden of all places?

But Kouji was here. Waiting for him, if Balder was right. Takuya hurried his steps, down the street, too the water. The water was still, a few boats crossing it. Takuya turned left and started running. Would he recognize the harbor? Boats were parked all along the sidewalk and he felt like he was already there.

The sidewalk got wider, opened up to almost look like a townsquare. There was a statue in the middle of it, a shadowy figure next to it. Looking out at the boats, shifting their weight from one foot to the other. Takuya slowed his steps. Kouji. What was he going to say? What would Kouji said? Kouji turned towards him, hands in his pockets, and Takuya stopped.

”...Didn’t know you knew Swedish”, he said.

”It doesn’t come up in conversation often”, Kouji answered.

He seemed nervous. Kicked the ground. Takuya put his hands in his pockets.

”I don’t know Swedish though”, he said.

Kouji laughed, but it died out again.

”I shouldn’t have”, he said. ”I’m a bit drunk.”

Silence. It seemed to stretch into eternity. Takuya scratched his arm.

”Sorry”, he said. ”I shouldn’t have… I should have thought before I spoke.”

He wasn’t sure Kouji remembered the fight, what had led up to it, but Kouji shook his head.

”I shouldn’t have shot it down”, Kouji answered.

He walked over to a edge of the harbor, sat down. Takuya sat down next to him. A swan crossed the water, disappeared under a bridge. They had never been nervous around each other before. Takuya didn’t like it, but what if he scared Kouji away for another 2 years?

”I never needed a kid to be happy”, Takuya said. ”I was happy with you. With how everything worked between us.”

”Yeah…” Kouji looked at the water. ”Did you mean it though? Did you want one?”

Takuya considered. He wasn’t sure. It had always been a goal in life. Get married, have kids, be a good member of society. Junpei and Izumi seemed to enjoy it. The kids were great. Takuya looked at his hands.

”I should, shouldn’t I?” he asked.

”We never did what we should”, Kouji answered.

He was right. Kouji was always right. Takuya looked at the sky instead. Cloudy, the moon peeking out between the clouds.

”I think I do”, he said. ”Eventually, when my career has calmed down. Or if you stay at home for longer. Not right now, but later.”

”I don’t think I would be a good parent”, Kouji said. ”I don’t know how to.”

”I’m not sure anyone knows.”

Silence again, but this time it felt calmer. A cloud covered up the moon and someone walked past behind them, singing loudly into the night.

”What does this mean for us?” Takuya asked.

”I don’t know”, Kouji said. ”I’ve missed you. If you want to have kids… I could try?”

Takuya shook his head.

”No, I… don’t mind never getting kids. It’s fine. If you don’t want kids…”

”Not right now”, Kouji said. ”I’m not ready, if I’ll ever be.”

”That’s fine.”

Takuya stood up, held a hand out to Kouji.

”Are you coming back home?” he asked.

”I’ve got a trip to Finland coming up”, Kouji stood up as well. ”Maybe after that.”

”That’s all I ask for”, Takuya answered.

He grabbed Kouji’s hand, pulled him closer and got up on his toes, kissed him. Kouji wrapped his free arm around Takuya.

”I’ll see you at home then”, Takuya said.

Kouji smiled. Let go of Takuya and nodded.

”I’ll see you at home.”

He left. Takuya watched as Kouji walked along the harbor, crossed a street and disappeared among the bushes and trees of Kungsträdgården. He felt lighter. Kouji was his again. He smiled and made his way back to the hotel. The world was brighter, the moon once again peeking through the clouds, and the future was once again shining.

[freddesbokhylla]

Låt den rätte komma in, 25 oktober

Idag var det bara två sidor :(

Bra att de tar upp den ryska ubåten i Karlskrona. Folk tenderar att glömma bort att Blekinge existerar.

Tjejen som såg Holger, var det den där lågstadieungen som han tyckte var för liten för att gå hem från skolan själv? Hur får man ut en vettig beskrivning från ett så litet barn att det går att göra en fantombild? Visst, de kan väl beskriva sånt som "flintskallig" eller "tittade läskigt", men brukar inte polisen vilja ha sånt som form på näsan, hur högt kindbenen sitter, över/underbett, form på ögonbrynen osv. (Jag har faktiskt gått och oroat mig ibland att jag inte skulle kunna beskriva den kriminella ifall jag bevittnade ett brott, för jag brukar inte lägga märke till vad som får ett ansikte att sticka ut.) Eller var det en av de där tonårstjejerna som kom förbi ihop? Varför hade i så fall inte båda sett honom?

Det mest realistiska i hela boken hittills är att alla snabbt börjar spekulera i att invandrare från Mellanöstern måste vara ansvariga för mordet och sen skakar av sig sitt egna deltagande i spekulationerna så fort de får bevis att det var en svensk-svensk.

[evigtlivihimlen]

En Julklapp till Jesus!

"EN JULKLAPP TILL JESUS!" Nya Publiceringsunder kära vänner! Prisat vare Herren Jesus!☝️💯 4 nya publiceringar, varav två med evangeliet via sekulära dagstidningar: Haparandabladet som ges ut i nedre halvan av Tornedalen med Julartikeln ("Varför firar vi Jul"), samma evangeliska budskap i finska stadstidningen Kotikulmilta som gavs ut till alla(!) hushåll i Torneå och Kemi med omnejd. De flesta läser ju det som står i egna tidningen. Jag förväntar i tro på fler publiceringar, särskilt engelskspråkiga runtom i planetens länder dit jag skickade artikeln, be med mig!🙏

Sedan, Världen Idag med artikeln jag skicka: "En Julklapp till Jesus!". En finsk kristen tidning i Finland publicerar samma budskap. Det budskapet är i ett väckande syfte till kristna. Om ni inte har Världen Idag, så får ni artikeltexten här nedan. Låt oss be för alla dessa läsares frälsning i de sekulära tidningarna, samt för en genuin väckelse i Guds församlingar 🙏🔥Sprid artiklarna så ännu fler kan nås med "Evangeliet som är Guds kraft till frälsning", och med "det levande och verksamma Gudsordet som är liv och läkedom". Evangeliska Julartikeln får ni senare, men här nu till alla oss troende "Jesusbekännare" 🤗:

EN JULKLAPP TILL JESUS! Vi firar Frälsarens födelse under julen, sed är ju att ge presenter till den som firas. Vad önskar då Jesus för gåva? Att vi är extra snälla och givmilda mot varandra? Att vi skänker pengar, kläder och prylar till de utsatta, svältande? Kanske pynta kyrkan fint och bjuda på en konsert?

Jodå, visst gläds Herren över sådant, men jag kan se hur Jesu hjärta och ögon riktas ängsligt i nöd mot 10 miljoner svenskar som inte tagit emot Honom, inte upplevt frälsningens, pånyttfödelsens under. Där de hastar fram i sina sista sekunder strax innan de faller ner i den eviga elden. Jesus vill frälsa, rädda dem! Det sker genom att de får höra Evangeliet; då Guds Ande samverkar och väcker deras samveten och de förstår att Jesus led och dog för deras synder, tog deras straff på sig av kärlek till dem. Förlåtelsen, den himmelska biljetten är given och de behöver bara omvända sig, tro och bekänna Jesus som Herre.

Men, Jesus ser med bedrövelse, sorg och viss vrede hur Hans vittnen vill göra annat, mest självcentrerade saker. De, skulle ju låta Helige Ande komma över dem och vara vittnen, predika evangeliet till människorna runtomkring sig, så Herrens hus kan bli fullt. Inget har större prioritet i Jesu hjärta, det var därför Han gav sitt liv på Korset.

Tänk dig hur det var när du första gången gav en present till din käraste livskamrat, kanske en bröllopsdag. Halva lönen gick åt, nervöst överlåter du gåvan som vore det ditt hjärta du räcker fram.

Så, vilken julklapp önskar Jesus? Svaret är dina utsträckta händer med evangelium till ofrälsta, ett häfte, ett traktat, en Bibel eller tidning. Ett samtal, ett vittnesbörd. Det vore ditt hjärta till Jesus, en julklapp Han verkligen mest av allt längtar efter och vill ha. Du har redan hört i ditt hjärta under läsningen Jesu desperata vädjan: "mitt kära barn, gå ut i tro och vittna om Mig! Ge ut evangeliet så att Jag kan frälsa dem"…God Jul Jesus, och ja, jag ska ge Dig den julklapp Du vill ha, amen.

[whitewaterpaper]

SoIF07: ”Spökslottet” [Kapitel 09–10].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 5:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 7.

Publicerad: 1983. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Handlingen bromsar in en aning då Tancred rider åstad för att rädda Jessica. Han dundrar in på ”lilla hovet” och tillåts komma in och hämta Jessica. Och lite svårt är det kanske att få ihop logiken i att Lenora Christine inte är medveten om att Jessica är direkt döende, trots att det handlar om dotterns ”älskade dada”, faktum är att hon knappt vet vad Jessica heter.

På väg hem till Gabrielshus tvingas Tancred stanna till på ett värdshus och här får vi en vinkling om vad som pågår i hans liv. Jag får känslan av att Tancred är utpressad över något, och frågan är vad Tancred gjort för att försätta sig i det här trångmålet. Värt att komma ihåg är också att Tancred säger ”vi” inte ”jag”. Han erkänner så mycket för Jessica att det är illa.

Tancreds röst utanför dörren. Och en annan mans. De lät arga, i varje fall Tancreds. Den var pressad, förpinad. — Låt mig vara! Ska vi då aldrig få fred? Den andra rösten var äldre, len och hotfull. Inlindad hotfullhet. — Nu ska unge junkern ta det lugnt. Du vet vad som händer! — Men jag kan inte mer. — Åh, jo då, det kan du visst! Du kan mycket bättre. Det här är bara början. — Ni bara ljuger! Det är inte sant. — Inte? Bevisen är fortfarande i mina händer. Ska vi säga på lördag, då? Här som vanligt.

Lyckligtvis är Mattias på ingång, och han bekräftar det vi redan listat ut: Jessica blir långsamt förgiftad. Här spånar han kring att det kan ske omedvetet med ett kärl som inte är förtennat. (Misstänker att han syftar på blyförgiftning?).

Stella, som vi redan etablerat som en av bokens mindre intelligenta karaktärer, lär jubla över Jessicas återkomst. Men det slår mig också att hon riskerar dra ned Ulfeldska hushållet ned i mörkret. Hela luftslottet kring att Ulfeld och Lenora Christine skulle söka giftmörda kungen riskerar ju att få viss substans om det kommer ut att det faktiskt finns en giftmörderska i huset. För konspirationsteoretiker lär det bli en smal sak att ”bevisa” att Stella snarare övar på Jessica (inför ett större uppdrag att förgifta kungen) och inte som det verkligen är: en oöverlagd vendetta.

Någonstans måste Jessica (eller någon annan) få reda på vem Ella egentligen är, och jag är lite inne på att det är den stundande rättegången som kommer låta ridån gå upp. Stella kommer antagligen inte bli långlivad i den här serien. Visst kan de stöta ihop med varandra också – men det verkar inte troligt då Ella medvetet undviker Jessica.

Mycket i de här två kapitlen tyder på att Tancred och Jessica kommer sluta som ett par. Och med tanke på att Jessica inte längtar tillbaka till Askinge lär det inte bli några tvister om var det skall bo heller.

Just nu låter det troligt att Jessica återvänder till sitt arbete hos Lenora Christine. Och vi lär i de kommande kapitlen få veta vad Tancred sitter i för trångmål. Det skulle inte förvåna mig om Holzenstern fortfarande hänger som en våt filt över även hans liv.

Källor:

Boken @ Boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

[hemligheternaiblackthornhall]

Julian to Mark

Mark Blackthorn

c/o Helen Blackthorn

Los Angeles Institutet

Malibu, Kalifornien

Kära Mark,

Bry dig inte om skriftrullen än, jag kommer till den i slutet av brevet.

Hej från Chiswick! Det uttalas chizzick, det ligger precis utanför centrala London och det är en ruin som ��r på väg att kollapsa. Huset alltså, inte grannskapet som är mysigt och tyst med lite förortskänsla och många grönområden. Du skulle gilla det.

Jag skulle ha kontaktat dig tidigare, jag vet – och jag beklagar. Vi var tvungna att skynda oss för att rädda det här stället och jag visste att ett eldmeddelande inte skulle nå dig. Blackthorn Hall må vara en ruin men det är vårt familjearv, en av de väldigt få sakerna vi har ärvt från Blackthorns förflutna. Jag känner ett ansvar, ett behov av att bevara stället åt Tavvy och Dru, åt Ty och Liv – ja. Du vet.

Det var antingen vi eller Klaven och de skulle ha rivit det och ersatt det med något annat. Det är definitivt i så dåligt skick att det praktiska valet hade varit att riva det. Men det är vårt, och jag älskar det faktiskt. Jag menar, om inte vi älskar det, vem ska då göra det? Det kan bli riktigt fint igen, det tror jag. Du borde besöka oss när du får möjlighet – ni alla är välkomna, självklart – men jag förvarnar er att om ni kommer hit inom de närmsta månaderna kommer ni att få jobba.

Det leder mig till skriftrullen som är uppskattningen och kontraktet från febyggarna för renoveringsarbetet på huset. Jag hoppades att du och Kieran kunde se över det efter feknep, både avseende om deras taxa verkar rimlig och även för att säkerställa att de inte får Tavvy om vi är sena med betalning, den typen av saken. De var starkt rekommenderade – de är tomtar? Tror jag? De ser ut som stora trädgårdstomtar. Jag menar, det är antagligen de spetsiga hattarna. De skulle kunna ta av sig dem, självklart, men jag antar att de gillar dem. De måste veta att de ser ut som trädgårdstomtar. Hursomhelst, de verkar pålitliga och arbetsamma och allt det där. Men feer älskar ju att lura människor. Låt mig veta vad ni tror.

Åh, jag borde förklara att det är en del av huset som är i helt okej skick och har alla ”moderna attribut”, som de säger här. Det gjordes om på 60-talet och, ja...det är häftigt. Inredningen är Modern såväl som bekväm. Jag är inte säker på om du kommer att förstå det skämtet men oroa dig inte över det, det var ganska dumt. Saken är, jag hade inte tänkt på det tidigare, men jag insåg att det måste ha fixats upp av våra mor- eller farföräldrar. Tajmingen stämmer in på det. Så det här måste vara var pappa bodde förut. Och farbror Arthur. Det här är var de växte upp. Och jag insåg: även de måste ha varit häftiga.

Arthur. Måste en gång i tiden. Ha varit väldigt häftig.

Jag vill bara att du ska sitta och tänka på det ett ögonblick så som jag gjorde. Det skapar en känsla som jag tror aldrig tidigare har känts av någon människa i världen.

Du skulle se kläderna. Jag menar, på riktigt. Du skulle se dem. Det finns en hel sändningsbutiks värde av vintagesaker här och inget av det passar mig alls. Du är välkommen att ta för dig av det men nästan allt är syntetiska tyger och skulle inte gå hem i själva Faerie.

Oooch jag vet att jag svamlar. Jag försökte att undvika att säga det här, men det är någonting med det här huset. Det påminner mig om några av nätterna när du och jag brukade ströva runt Institutet hemma. Vilket jag vet är konstigt, London skulle inte kunna vara mer annorlunda än Santa Monica Mountains – jag saknar den skarpa lukten av skogsbrand i luften, doften av snåren och salvia, den sträva jorden under våra fötter. (Saknar du det också? Det känns som om det måste vara väldigt annorlunda där du är i Faerie.) Men det var många gånger, framför allt när vi var yngre, när vi berättade spökhistorier där ute och vi skrämde oss själva över att något bevakade oss. Kanske något gjorde det men jag vill gärna tro nu att det var något vänligt. Här i det här huset får jag samma känsla av att något bevakar oss, som om någon tittar på mig, skuggor jag ser i ögonvrån som försvinner när jag vänder mig om.

I alla fall, jag önskar verkligen att du var här. Jag skulle kunna ta upp det med Emma men jag vill inte skrämma upp henne. Hon har påbörjat det massiva jobbet att gå igenom århundraden av papper och dagböcker som brukade tillhöra personerna som bodde här, och jag har börjat måla balsalen. Jag vet att Emma har kontakt med Christina, skicka gärna min kärlek till henne och även till K!

Din älskade brorsa,

Julian

PS. Jag inser nu att jag inte vet var det här brevet kommer att nå dig, så låt mig förtydliga att ”ni alla är välkomna” från L.A. Institutet, inte ”ni alla är välkomna” från Unseelie Court.

Originaltext: © Cassandra Clare Svensk översättning: © Patricia S.

[joemarmalade]

Liberaler vet fortfarande inte vad identitetspolitik är

Då har det visst blivit dags att damma av den här gamla bloggen igen. Jag var väldigt säker på att den skulle ligga vilande till tidens ände, men så läste jag en text som bara borrade sig in i min hjärna och tvingade mig att skriva ord. Det var den här texten om identitetspolitik publicerad i Expressen, ett lysande stycke tom retorik där skribenten Arvid Åhlund tar upp kampen mot de vänstervridna väderkvarnarna.

Men nog förspel, låt oss ta en titt på detta mästerverk.

USA präglas fortfarande starkt av strukturell rasism. Att påtala det är inte kontroversiellt, ens bland den mer behärskade amerikanska högern. 

Svarta amerikaner, främst män, lever kortare, tjänar mindre, döms hårdare i domstol och skjuts oftare av poliser än andra amerikaner. 

Mönstret är beständigt och förklaringarna som alltid sammansatta – men grundorsakerna är slaveriet samt det efterföljande apartheid-systemet, som avskaffades på 1960-talet men som fortsätter att göra sig gällande på mer eller mindre konkreta sätt.

Arvid går ut starkt och etablerar direkt sitt första fakta: rasism finns och är strukturell. Gott så, inga invändningar där. Vi håller med varandra så här långt. 

”Identitetspolitiken” – numera ett vanligt begrepp också i Sverige – har sina rötter i den bedrövliga realiteten. 

Den syftade i början till att belysa rasismens mer raffinerade mekanismer,

Okej, nu börjar vi kanske svaja lite, men fortfarande är vi inte helt ute och cyklar. Identitetspolitiken har sina rötter i realiteten att våra identiteter har en enorm påverkan på hur vi interagerar med världen och hur världen interagerar med oss. Och Arvid har tekniskt sett inte fel om att begreppet är vanligt också i Sverige nu, men med tanke på att han snart kommer försöka ta rollen som någon slags Vanliga Människans Förkämpe vore det kanske på sin plats att nämna att begreppets huvudsakliga användningsområden är i fisljumna ledartexter. 

Det riktigt besvärliga här är dock det där suggestiva “i början”-et, som leder oss in i textens första stora

men

Du vet att du är på rätt väg när du etablerar att rasism är verkligt och behöver bekämpas och sedan följer upp med ett riktigt kryddigt men. Okej, lägg det på mig, Arvid, men vadå?

men utvecklades efter hand till en inflytelserik lära som ser rasförtrycket i allt och alla och försöker bekämpa den på sätt som tenderar att gå över huvudet på vanligt folk.

Och så är vi framme vid Arvids centrala tes. Identitetspolitiken var kanske på rätt spår när den etablerades, men nu har antirasismen faktiskt gått för långt. I klassisk tramspopulistisk anda frammanar Arvid också här ett mytiskt “vanligt folk” som minsann inte förstår all den här snoffsiga identitetspolitiken. Arvid förstår så klart, men ni förstår, det vanliga folket. De hänger inte riktigt med.

Men du kan så klart inte bara kasta ur dig en halvbakad teori utan att ge lite halvbakade exempel. 

I liberala bastionen San Francisco har man till exempel beslutat att döpa om alla skolor som har namn efter Abraham Lincoln. På andra håll har den antirasistiska klassikern To Kill a Mockingbird – Obama citerade den i sitt sista tal som president – strukits ur undervisningen för att den innehåller n-ordet. 

Det här är textens enda två exempel på den här identitetspolitiken som löpt amok. I San Francisco har man beslutat att byta namn på skolor vars nuvarande namn refererar till personer med lite besvärliga kopplingar till landets rasistiska historia. Det är inte, som texten vill få det till, bara skolor döpta efter Abraham Lincoln det handlar om, men Abraham Lincoln är ett bra exempel. För han stoppade ju slaveriet! Han är ju en hjälte! Så människorna som vill ta bort hans namn från saker är ju uppenbarligen tokiga.

Vi kan lägga åsido det faktum att Abraham Lincolns relation till slaveri var mer komplicerad än “han avskaffade det”, vilket är en debatt för en helt annan dag, och istället nöja oss med att säga att det här inte är något stort eller skandalöst alls. Det är ett beslut som fått en hel del kritik från båda hållen, men är i slutändan bara en kommunpolitiskt fråga om att byta namn på skolor. Är det det viktigaste i världen? Nej. Är det fel? Jag skulle inte säga det. Är det ett bevis för att identitetspolitiken gått alldeles för långt? Snälla.

Exempel nummer två är om möjligt ännu tunnare. “På andra håll” borde egentligen vara “på annat håll” i singular, eftersom vad som hänvisas till hände i ett skoldistrikt i en delstat. En rad böcker plockades bort från läroplanen eftersom fyra föräldrar, varav tre svarta, invände mot böckernas användning av n-ordet, eftersom barn som lärt sig ordet från böckerna använt det mot svarta elever. 

Här kan man så klart ha olika åsikter om hur detta bör hanteras. Jag kanske inte, som Arvid, tycker att en bok står över kritik bara för att den citerades av Obama en gång, men tycker inte heller att böcker borde kategoriskt väljas bort för att de använder vissa ord. Jag vill dock inte tala över svarta röster när de berättar hur de upplever böckerna, och det är intressant att Arvid tydligen känner sig bekväm med att göra det med tanke på att han snart ska försöka argumentera att det är just att vita tar över diskussionerna och alienerar svarta som är problemet.

Det finns fler problem än så med exemplen som ges, men om vi inte går vidare kommer vi vara här hela dagen.

Det är moraliskt vansinne eftersom det sätter likhetstecken mellan dem som kämpade mot slaveriet och dem som slogs för det, samt mellan historiska verk som åskådliggör rasismen och sådana som ursäktar eller till och med försvarar den. 

“Moraliskt vansinne” är en fullständigt transcendental fras och är nästan tillräckligt distraherande för att man ska missa den fullständiga fabrikationen som upptar meningens andra halva. Nej, det sätter inte alls ett likhetstecken mellan dem. Det är inte alls vad det gör. Ingenstans har det dragits några likhetstecken. Det där hittade du bara på, Arvid. 

Men framför allt är det korttänkt politik. Inte för att de identitetspolitiska idéerna triggar arga vita män som hämnas genom att rösta på högerpopulister, utan för att idéerna inte talar till de grupper som förespråkarna anser sig tala för. 

Här kommer det då, det här är vita människor som talar över svarta människor, och det tycker Arvid Åhlund är ett problem. Det faktum att det exempelvis var huvudsakligen svarta personer som fick böckerna borttagna från läroplanen är en detalj vi kan ignorera.

Det är också intressant att Arvid kallar det för korttänkt politik, när ett av hans två (2) exempel inte ens handlar om politik (utöver i den mån allting så klart är politiskt). Att ett skoldistrikt väljer att ta bort böcker från läroplanen efter kritik från föräldrar är inte direkt demokratisk partipolitik, Arvid.

Omfattande ny röststatistik från valet i november visar det tydligt. Demokraterna fick fler röster än någonsin och ökade kraftigt bland högutbildade vita jämfört med fyra år tidigare. Samtidigt sjönk stödet bland svarta, spansktalande och asiatiska amerikaner.

Kanske har det något att göra med att minoriteter har en viss misstro mot det amerikanska etablissemanget och att demokraternas kandidat var Joe jävla Biden, men nä, absolut, det är nog för att några skolor skulle byta namn.

Partiets vita väljare ligger numera klart ”till vänster” om minoritetsväljarna i de stora frågorna om skatter, kriminalpolitik och rasdiskriminering, enligt opinionsanalytikern David Shor, som tidigare jobbade för Obama. 

Förklaringen är att högutbildade amerikaner har ”mer extrema åsikter än dem med arbetaryrken” samt tenderar att vara vita. 

Jag antar att Arvid här menar att de extrema åsikterna är att vissa skolor borde byta namn, annars är det lite oklart vad identitetspolitiken har att göra med skatte- och kriminalpolitiska frågor. Men det är väl en god poäng att ett av resultaten av den strukturella rasismen är att minoriteter i större utsträckning saknar högre utbildning, och att det korrelerar med åsikter som ligger längre åt höger. Men igen, lite oklart vad det har med identitetspolitiken att göra.  

”När vi lyfter ideologiska frågor där miljoner minoritetsväljare inte håller med oss, då förlorar vi”, konstaterar Shor.

Om vi för politik som våra väljare inte håller med om så förlorar vi de väljarna, säger Uppenbara Saker Vetaren. 

Journalisten Ezra Klein går ännu längre. Han varnar att de identitetspolitiska ”symbolhandlingarna” riskerar att bli ett slags substitut för riktig rättvisa och pekar ut Kalifornien som förebud. 

Där står Black Lives Matter-skyltarna som spön i backen i svindyra områden där invånarna i själva verket skickar ungarna till privatskola och bjuder benhårt motstånd så fort konkreta åtgärder som ”bussning” eller lokala ”sociala bostäder” föreslås.

Politiken i Kalifornien, konstaterar Klein, håller på att bli estetik. 

Ungefär där någonstans landar det. Identitetspolitiken syftar till att råda bot på vita privilegier. Men i praktiken är den på väg att utvecklas till ett slags botbevis för privilegierade vita. 

Det finns ironi där. 

För att knyta ihop säcken är vi tillbaka på ett område där jag och Arvid faktiskt håller med varandra. Politiska symbolhandlingar används ofta för att täcka för bristande realpolitik. Absolut. Mellanmjölkig liberalism älskar att sätta ett antirasistiskt klistermärke utanpå sin rasistiska politik, och det är dåligt. Men det är inte för att den är “för långt till vänster”, som verkar vara Arvids tes. Folk “på vänstern” gillar inte heller meningslös symbolpolitik. 

Det verkar råda en viss begreppsförvirring i Arvids hjärna. Symbolpolitik och identitetspolitik har på något vis blivit synonymer, och han glider sömlöst mellan att referera till det ena och till det andra utan att någonsin tydligt definiera sina termer. Istället slänger han ur sig modeord och svepande generaliseringar, som att antyda att Black Lives Matter tydligen är någon slags överklassrörelse? Eller så menar han bara att rika, vita människor bara stöttar BLM på ett ytligt plan, vilket igen, är något jag inte säger emot, men som inte heller riktigt har något att göra med textens centrala tes.

Någonstans i den här förvirrade röran till text finns kanske en vettig poäng om symbolpolitik, men nu är det identitetspolitik som är på modet att uppröras över, så då är det tydligen det som måste skrivas om. Och som vanligt blir resultatet mest blaj.  Innan vi helt knyter ihop säcken måste vi prata om den enda delen av texten som jag hittills inte nämnt: rubriken. 

Identitetspolitiken drev svarta i famnen på Trump

Det är en väldigt slående rubrik. Väldigt kontroversiell, väldigt klickbar. Vore ju bra om det faktiskt underbyggdes över huvud taget i den faktiska texten, men jag antar att vi inte kan få allt här i världen.

[spafato]

Om att börja om

ETT ANNAT EXEMPEL

Igelkotten behövde inte skynda sig för det fanns bokstalig ingen tid att förlora. Vägen var också inte långt för det fanns ingen rymd kvar att gå genom. Igelkotten bara dykte upp i närheten av kvinnan. Hon satt. Hon satt på ingenting och var omgiven av ingenting. Hon satt bara, hade sina knä indragna mot överkroppen och sina armer lagt kring sina knä. Som om hon kramade sig själv. Hon blundade. Men det fanns ju ingenting att se, som igelkotten visste. Däremot uppfattade kvinnan direkt att igelkotten var i närheten igen. -Du är tillbaka, sa kvinnan. Redan. -Utan tid finns ingen ”redan”, svarade igelkotten för den visste inte vad annars det fanns att säga. -Jag fatar. Men snälla ge mig mer... ge mig ett längre ögonblick för mig själv. Igelkotten ville invända något men låt bli. -Jag vill bara vara – och göra der för en lång stund, fortsatte kvinnan. För jag har förlorat en hel värld. En hel värld som var hem för alla som jag kände, alla som jag tyckte om, alla som jag inte tyckte om och alla som jag inte kände än. Faktistk kommer jag alldrig att uppfatta helt vad och vem jag ha förlorat. Och vad förssvann i en mardröm. Därför är jag ledsen, så ledsen. Nu kommer jag aldrig att se hur världen kunde ha blivit, hur den kunde ha blivit bättre. Alla möjlighter är borta. Samtidig är jag glad för alla smärtor är också över. Jag vet inte vad jag skulle tycker om den här tomheten. Varför finns mig kvar och vad gör du här? Om jag kune vara för mig sjäv ett... ett ögonbick till... -Du behöver ett ögonblick till?, frågade igelkotten. -En evighet om möjligt. Tack.

Igelkotten gjorde sin bästa för att vänta i en tid utan tid. Den var rullade ihop till en ball och bara svävade i inget. Det kändes so men ny situation. Att lämna kvinnan och vänta. Igelkotten påminde bilder av mång världa som hade varit. Så var det nästan som om tiden gick.

Igelkotten kom tillbaka till kvinnan. Hon hade inte förändrat sin position. Igen övervägade igelkotten hur det skulle vara bäst att parata med henne. Kvinnan visste dock redan att igelkotten var tillbacka. -Du kommer inte för tidigt, sa kvinnan. Men kanske det är bättre att inte vara för mig själv längre. Det kändes som jag fastnade i en virvel av tanker, minner och förtvivlan. Så det är väl dags att sluta med det och att börja om. Igelkotten nickade fär det fanns inget annat att göra.

Kvinnan började inte direkt. För hon tänkte och funderade mycket innan hon sa något, trodde igelkotten. Det var tydligt att se i hennes ansikt att hon tänkte. Men hon var inte än berätt att dela med sig. Som om hon formulerade en hel välrd först i huvudet. För att sätta fri den så komplett som möjligt senare. Igelkotten kunde bara sitta och titta. Den kliade sig på magen. Och den vacklade med sin näsa. Den satte även en tass framåt och drog den till slutet tillbaka. Sedan hände något. Hon öppnade sina ögon. Hennes blick fokuserade direkt igelkotten och sedan började hon berätta: -Nu och här är jag helt utanför världen. Även mer utanför än innan jag gick som sista människan genom ruiner. Där det fanns bara damn att andas och bara en smutsig horisont att följa. Och där det fanns ingen annan varelse i min hela värld. Men det ligger nu allt bakom mig. Nu vill jag försöka att vara inte längre utanför. Nu ska jag inte längre bli en del av världen. Nu ska den vara en del av mig. Skapa från mig. Jag ska bli världen den här gången. Det kommer att bli en ny värld. Dessutom ska jag ta varje del, varje atom för den från mig själv. Den här gången ska jag använda mig själv som byggmaterial för att skapa någon bra värld. För det vill jag ha: En riktig förbindelse till den nya världen. Jag vill inte bara vara en gud som tittar ner på skapelsen från distansen och inte bryr sig. Hellre vill jag bli världen. Ingen värld som jag har sett förstås. Mitt mål är en värld som består av nära förbindelser, fysiska och metafysiska. Min värld kommer inte att ha en utsida. Det kommer att vara radikal och enkel. I mitt universum hänge allt och alla ihop. Det finst inga om man kunde kasta ut utan att kasta sig själv ut. Kanske det stämmade för den förflutna världen med. Det verkade inte så. Kanske inte alla viste om det. Därför vill jag göra der tydligt den här gången. För jag blev arg så många gånger. Även ny är jag båda ledsen och arg. Om det är slut så måste jag använda tillfället för något bättre. Det kommer inte att finnas någon Annan i min nya värld. Även varelser och omgivningen, universett själv kommer att förstå att de är detsamma. För allt kommer att ha en ursprung: Mig. Man kan inte vara närmare släkt. Jag hoppas att det räker. Annars skulle jag inte göra det här. Hon andades in, öppnade sina ögon och tittade på igelkotten för den första gången i en evighet. Den satt sig på sin rumpan för att mostä blicken. -Jag kommer att brytas upp så klart. Min hud och mitt kött kommer att rivas, alla mina ben ska splitras. För de ska bli materialet för en ny värld. De ska formas till något nytt. För de kommer att bli grundlägande för allt som kommer att finnas. Och det blir fint. Naturligvist kommer jag som jag då sluta att existera. Men det är också bra. På ett sätt kommer jag att vara kvar så länge som universet finns. Mig som ett jag behövs dock inte längre. Jag har varit för långt en del av en annan värld för att kunna vara med i den nya. För att njuta av den utan att bära en skugga med mig. För att acceptera den utan bära förväntningar med mig. För att leva utan att jämföra. Då vill jag hellre se en verklig ny början. Och jag vill inte se hur det kommer att gå. Hon andades in igen djupt, så djupt, och blundade igen. Igelkotten bara stirrade på henne från dessa stora runda mörkra ögon. -Så ska det bli, sa kvinnan. Igelkotten såg då hur det blev till. Den vågade inte blunda. För hon gav upp sig själv för en ny värld. Och bara igelkotten var med. Det var inte så att hon blev större och större tills hennes kropp fyllde tomheten. Hon expanderade inte, hon exploderade inte. Hon hade fyllt ut sin del av tomheten hela tiden. Nu blev det tydligare och tydligare att dett fanns en värld eller till och med ett universum i hennes plats. Det var en implosion, livet förtätades. Och det var en erkännande av igelkotten. Fast den tittade så nogrant missade den ögonblicket där kvinnan slutade existera och universet kom fram. Igelkotten såg bara att nu fanns sjärnor, planeter och liv. Liv som utvecklades i rikningar ingen kunde känna än.

Igelkotten satt på en backe på en grön värld och tittade på solnedången. Den visste att solen själv och allt hade varrit kvinnan. Igelkotten hade då förhoppningar. Den tyckte att det skule vara fint om att det skulle minnas den här gången. Samtidigt kände sig igelkotten som en främling och bestämde sich att lämna dett här universet nu.

[kap-de-guilt]

Den pinsamma utredningen. Hanteringen. Ja, visst, hantera mig. Att ta ton och börja ett resonemang om hur livet och filosofin berör varandra. Tanken som bly, vi sjunker. Släpp ut mig ur resonemanget. Det trevande livet fortsätter. Tyngd av tankar. Låt mig gå.

Vi välter en soptunna på gatan. Kastar upp ett fyrverkeri i luften som smattrar och regnar ner över platsen. Varför inte älska en himmel som gungar? Tusen år sedan himlen gungade sist. Varför inte älska dig? Att gå genom dagen som rovdjur. Att lyssna efter det levande tinget som kommer in i tomrummet. Så vakar man och väntar, och någon tar en bild på våra levande ögon. Och låt mig gå men ändå, bilden stannar kvar. Rovdjurs ikoner.

Att ta ton och berätta om livet och filosofin. Tanken om det yttersta. Aristoteles första rörare. Stenarna som tumlar, växterna som strävar och människan som reser sig, ställer sig upprätt på två ben. Går sin sin väg och allt är begripligt. Att ta ton och att beröra. Tonläget är Aristoteles prima motor. Jag ligger på sängen i H&Mtrosor. Förbudet: Dags att prata om något annat än Hegel. Det låter som att du är min ägare. Det låter som att jag är hunden. Jag reser mig upp, ställer mig upprätt på två ben. Jag går min väg, ser soporna på gatan. Beröringen mellan livet och filosofin är ett ghetto. Jag älskar det.

[kingdomsalvationsv]

Vad är den sanna betydelsen av Matteusevangeliet 24:36 ”Men om den dagen och den timmen vet ingen något”?

                                                  Av Xinjie

De fyra blodmånarna har visat sig, och katastrofer som jordbävningar, svält och epidemier blir allt vanligare. Profetiorna om Herrens återkomst har i stort sett gått i uppfyllelse och en del har vittnat öppet på nätet om att han redan har kommit. Somliga bröder och systrar är förbryllade eftersom det står tydligt skrivet i Bibeln: ”Men om den dagen och den timmen vet ingen något, varken himlens änglar eller Sonen, ingen utom Fadern själv.” (Matt24:36) Hur kan de veta att Herren har återvänt? Har han verkligen kommit tillbaka? Vad ska vi göra för att kunna välkomna honom? Låt oss samlas kring just den här frågan.

”Men om den dagen och den timmen vet ingen något” – Vad betyder det?

Baserat på den här bibelversen: ”Men om den dagen och den timmen vet ingen något”, tror vissa bröder och systrar att ingen kommer att veta när Herren återvänder. Det är därför ingen av dem sätter tilltro till eller bryr sig om påståenden från människor som sprider nyheter om Herrens återkomst. Är det här verkligen en korrekt förståelse eller inte? Är det i linje med Herrens vilja? Herren Jesus profeterade en gång: ”Och vid midnatt utstöttes ett rop: Se, brudgummen kommer, gå ut för att möta honom.” (Matt 25:6) ”Se, jag står vid dörren och knackar på; om någon man hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.” (Upp 3:20) Av de här skriftraderna ser vi att när Herren återvänder i de sista dagarna, kommer han att knacka på vår dörr med sina ord, och till och med få oss att komma ut och hälsa honom med ett mänskligt rop att ”brudgummen kommer”. Eftersom det finns människor som ropar ut nyheten om Herrens återkomst, så visar det att när han har kommit, då kommer han säkert att låta människor veta. Att tolka orden ”Men om den dagen och den timmen vet ingen något” som att ingen kommer att känna till Herrens ankomst efter att den ägt rum är helt klart fullkomligt fel.

Exakt hur ska vi då tolka det här skriftstället? Vi kan länka samman dessa verser: ”Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att sommaren är nära. Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är nära och står för dörren. Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker. Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås. Men om den dagen och den timmen vet ingen något, varken himlens änglar eller Sonen, ingen utom Fadern själv.” (Matt. 24:32–36) ”Därför ska också ni vara redo, för Människosonen kommer vid en tid ni inte väntar er” (Matt 24: 44). Och Uppenbarelseboken 3:3 säger: ”Om du inte håller dig vaken, skall jag komma över dig som en tjuv, och du skall inte veta vid vilken tid jag kommer över dig.” Dessa stycken använder tecken på Herrens återkomst för att berätta för oss. De nämner att ”Människosonen kommer” och ”såsom en tjuv”. ”Människosonen” syftar verkligen på Gud inkarnerad; den andliga kroppen kan inte kallas Människosonen. Endast någon som Herren Jesus – Guds Ande klädd i kött, som har kommit bland människorna för att verka praktiskt och som besitter normal mänsklighet – kan kallas Människosonen. ”Såsom en tjuv” betyder att komma förstulet och i hemlighet. Av detta är det uppenbart att Herrens återkomst sker genom att han stiger ner i hemlighet i köttet som Människosonen. Eftersom han stiger ner i hemlighet kommer vi inte att se honom med lätthet, för den dag och den timme då Gud framträder inkarnerad i köttet är okänd för alla. ”Men om den dagen och den timmen vet ingen något” betyder alltså att ingen vet den exakta tiden för Herrens återkomst. Men när han väl har anlänt för att tala och verkar kommer det definitivt att finnas människor som vet om det, och det är då vi ska vakna. När vi hör människor sprida evangeliet om Herrens återkomst ska vi söka eller undersöka; först då kan vi välkomna Herren och dela måltid med honom. Men just nu är vi inte bara sovande, utan vi varken söker eller utreder när vi hör andra sprida nyheten om Herrens återkomst. Har vi då inte missförstått Herrens vilja? Låt oss läsa ytterligare ett par stycken av Guds ord så att vi får en förståelse av dessa skriftstycken.

Allsmäktige Gud har sagt: ”Utan att den myllrande mänskligheten visste det kom Gud i gryningen till jorden och började sitt liv i köttet. Människor var omedvetna om detta ögonblicks ankomst. Kanske sov de alla djupt; kanske väntade många som höll sig vakna och vakande, och kanske bad många tyst till Gud i himlen. Men inte en enda av alla dessa människor visste att Gud redan anlänt till jorden.” (”Verk och inträde (4)” i ”Ordet framträder i köttet”). ”I början, när Jesus ännu inte utfört sin verksamhet officiellt, deltog också han ‒ liksom lärjungarna som följde honom ‒ ibland i sammankomster och sjöng psalmer, lovprisade och läste Gamla testamentet i templet. Efter att han hade blivit döpt och kom upp, sänkte sig Anden officiellt ned över honom och började verka, uppenbarade hans identitet och den verksamhet han skulle bedriva. Dessförinnan kände ingen till hans identitet, och förutom Maria visste inte ens Johannes vem han var. Jesus var tjugonio år när han döptes. När hans dop var slutfört, öppnades himlen, och en röst sade: ”Detta är min älskade Son, i vilken jag har stor glädje.” När Jesus hade blivit döpt, började den helige Ande bära vittnesbörd om honom på detta sätt. Innan han döptes vid tjugonio års ålder hade han levt som en vanlig person, ätit när han skulle äta, sovit och klätt sig normalt, och inget hos honom skilde sig från andra. Det gällde förstås bara för människans köttsliga ögon. … Bibeln dokumenterar inte vad han gjorde innan han blev döpt eftersom han inte utförde detta verk innan han blev döpt. Han var bara en vanlig människa och representerade en vanlig människa; innan Jesus inledde sin verksamhet skilde han sig inte från vanliga människor, och andra kunde inte se någon skillnad i honom. Det var först när han nått tjugonio års ålder som Jesus visste att han hade kommit för att fullborda ett stadium i Guds verk; dessförinnan hade han själv inte vetat det, för det verk som Gud utförde var inte övernaturligt.” (”Om beteckningar och identitet” i ”Ordet framträder i köttet”).

Vi kan se av Allsmäktige Guds ord att ingen vet när Gud stiger ned på jorden som inkarnerat kött; inte ens Människosonen vet. Endast Anden i himlen vet detta. Men när Gud börjar utföra sitt verk vittnar den helige Ande om den inkarnerade Gudens verk och använder sedan Guds följare till att sprida evangeliet; människor får sedan successivt kännedom om det. Det är precis som när Jehova Gud i begynnelsen använde en profet för att förutsäga Messias ankomst, men angående när eller var Messias skulle anlända så var det bara Jehova Gud som visste det. När Herren Jesus återvände i köttet för att verka visste inte ens han själv först att han var Messias, att han hade kommit för att utföra återlösningsverket. Han levde ett normalt liv som en vanlig människa. Andra människor visste inte heller att Herren Jesus var Kristus, den inkarnerade Guden själv. Efter det att Herren Jesus döpts började den helige Ande vittna om honom och Herren Jesus började tala om vägen för människans omvändelse, visa Guds tecken och under, bota sjuka och driva ut onda andar. En del människor kom successivt att inse att Herren Jesus var Messias. De som först tog emot Herren Jesu återlösningsverk, såsom Petrus och Johannes, började sedan färdas vida omkring och sprida Herrens evangelium. Herrens frälsning blev på så sätt känd för allt fler människor, och detta har förts vidare genom tidsåldrarna fram till våra dagar. Nu finns det troende i alla världens delar.

Herren Jesus gjorde också dessa förutsägelser om de sista dagarna: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte ta emot det nu. Men när han, sanningens Ande, kommer, ska han leda er till hela sanningen; för han skall inte tala av sig själv, utan vadhelst han hör skall han tala; och han skall visa er vad som skall ske” (Joh 16:12–13). ”Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord har en som dömer honom; det ord som jag har talat ska döma honom på den sista dagen” (Joh 12:48) Och Bibeln dokumenterar: ”Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning” (Joh 17:17) ”Ty tiden är inne att domen måste börja med Guds hus” (1 Petr 4:17). När Herren återvänder uttrycker han sanningar, som är talrikare och mer upphöjda än de i nådens tidsålder, allt i enlighet med vår mognad,. Han dömer och renar oss med sina ord så att vi kan bryta oss fria från syndens bojor och på så sätt rentvås och förvandlas. Så när Herren återvänder i de sista dagarna för att framträda och verka, då finns det med säkerhet några som hör Guds röst och accepterar hans verk och sedan reser till världens fyra hörn för att sprida de goda nyheterna om Herrens återkomst. Det är likadant som när vi först kom till tro på Herren; vi tog inte emot det förrän vi hört andra sprida korsfästelsens evangelium. Så som det står skrivet i Bibeln: ”Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi ord.” (Rom. 10:17)

När vi hör nyheten om Herrens återkomst får vi därför absolut inte blint förkasta det; vi ska söka med öppet sinne, fråga dem som sprider evangeliet vad Herren har uträttat för verk sedan han återvände och vilka ord han har yttrat. Om deras vittnesbörd stämmer med Herrens profetior är det ett bevis för att han verkligen har återvänt för att framträda och verka, och genom att vi accepterar det och underkastar oss kommer vi att välkomna Herren. Allsmäktige Gud säger: ”[E]ftersom vi söker efter Guds fotspår, måste vi söka efter Guds vilja, efter Guds ord, efter Guds yttranden – för där Guds nya ord finns, där finns Guds röst, och där Guds nya fotspår finns, där finns Guds gärningar. Där Guds uttryck finns, där framträder Gud, och där Gud framträder, där finns sanningen, vägen och livet. Samtidigt som ni sökte Guds fotspår, ignorerade ni orden som säger att ’Gud är sanningen, vägen och livet.’ Många människor, när de tar emot sanningen, tror alltså inte att de har funnit Guds fotspår, och ännu mindre erkänner de Guds framträdande. Vilket allvarligt misstag!” (”Guds framträdande har inlett en ny tidsålder” i ”Ordet framträder i köttet”).

I hela världen är det bara Allsmäktige Guds Kyrka som öppet vittnar om att Herren har återvänt – det vill säga att de sista dagarnas Kristus, Allsmäktige Gud, har uttryckt många sanningar och utfört arbetet med att döma och rena människor. De allra flesta av Allsmäktige Guds uttalanden finns nedtecknade i boken ”Ordet framträder i köttet”. Guds ord har klargjort varje aspekt av sanningen. De talar mycket tydligt om hemligheterna med Guds inkarnationer, Bibelns inre sanningar, syftet med Guds sextusenåriga förvaltningsplan för mänskligheten, skillnaderna mellan hans verk och människans verk, samt om hur Gud dömer och renar människor, hur människor skall lära känna Gud, hur Gud bestämmer fastställer varje människas resultat och slutmål och så vidare. Alla dessa sanningar är relaterade till Guds eget verk; de är alla hemligheter som tydligt visar oss vägen till frälsning. Vi bör engagera oss i att försöka se om detta verkligen är den helige Ande som talar till kyrkorna, och om det verkligen är de sista dagarnas Gud som utför sitt domsverk med början i sitt hus. Det är så här vi kan verifiera om Allsmäktige Gud verkligen är den återkomne Herren Jesus eller inte. Jag tror att så länge vi har en strävan att söka kommer Gud att leda oss till att välkomna Herrens återkomst! För det är som Herren Jesus sade: ”Saliga är de som är fattiga i anden, ty himmelriket är deras” (Matt. 5:3).

Kommunicera via WhatsApp：http://a0.pise.pw/RM54J

[louiseeklund]

15 December 2019 Söndag (Del 3)

19:05 
Vi har 53 gemensamma vänner och vi är inte vänner. Jag sörjer nog det fortfarande. Den försvunna vänskapen. För jag saknar honom. Jag saknar honom och jag vägrar att inse det. Han har varit så bra för mig. Han har betytt allt för mig. Vi hade en hel framtid planerad och när jag bestämde mig för att göra slut, rev jag ner allting. Varenda litet gruskorn. Inget finns kvar, ingen framtid, ingen vänskap, ingen trygghet. 
 Jag vill så gärna försvara mitt beslut genom att skriva att det inte hade fungerat i längden, att vårat förhållande inte var bra för mig. Att jag långsamt vattnades ur. Men jag vill inte försvara mig längre. Jag vill bara låta mig prata öppet om vad jag känner, här och just nu. 
 Han har hjälpt mig med så mycket, allt ifrån självförtroende till att komma närmare min familj till att tro på mig själv, till att våga vara kreativ och utmana mig själv. Han har lärt mig att gå efter det jag längtar efter, att göra jobbet själv. Han har lärt mig att ha roligt och att det finns en hel värld där ute som jag trodde var så långt bort från mig att det knappt existerade till att jag känner att den världen är mig så nära. Han har gett mig insikter i form av att livet blir vad du gör det till, att du inte ska ta allting för seriöst, att det skall vara roligt att leva. Han har lärg mig hur man tar in ett rum. Jag är inte längre rädd för uppmärksamhet, det tack vare honom. Vi var ett team. Inte alltid, men oftast hade vi det otroligt roligt när vi var ute. Ute bland folk men även hemma. Och jag sumpade det allt genom att jag inte klarade av hans tvångssyndrom som han fått på grund av ångest i tidig ålder. Precis som jag med min Selektiva Mutism. Jag känner mig usel för att jag sköt iväg honom för det. Jag gav upp, på honom. Jag gav upp den enda som verkligen brytt sig om mig. Som stått ut med mig. Som varit intresserad av mig. Som jag kunde vara helt och hållet mig själv med. Som jag hade som roligast med. Jag har aldrig haft så roligt med någon, varken innan eller efter, som jag hade med honom. Nu har det dykt upp en annan kille som påminner om honom väldigt mycket. De är på samma sätt och ibland skrämmer det mig, ibland undrar jag om det är han, om han bytt skepnad, ändrat form, lärt sig svenska men det kan inte vara möjligt. Kanske är jag rädd för att ge mig in i något med honom för att han är såpass lik honom. Fast roligare, trevligare, intressantare. Eller de är väl intressanta på olika sätt. 
 Jag gick in för att sluta följa honom, mitt ex, på Instagram nyss men jag kan inte. För jag är för intresserad av att se vad det ska bli av honom. Det verkar gå bra nu och jag är så glad över det. Jag vill bara att han ska vara glad. Att det ska gå bra för honom. Att han arbetar med sig själv och jobbar bort det som bromsar honom. Men jag är så fruktansvärt trött på att prata om honom. Jag är nog också arg på honom. Arg för att han inte ansträngde sig mer. För att han inte tog mig på allvar. För att han inte lyssnade på mig. För att allt, alltid skulle handla om honom. Han drog tillbaka allt till sig, vad det än gällde. Och det gör mig så ledsen att han gör sådant, för att det är bara av osäkerhet. Allt sådant är av osäkerhet. Han gör så för att han lärt sig att det är så han får uppmärksamhet. Bli sedd. Jag hoppas att vi en dag kan vara vänner, prata med varandra om vad vi gått igenom och stötta varandra. Han är en så jäkla bra människa och han förtjänar att leva hälsosamt, att inte känna svartsjuka, avund, ånger. Han måste, måste, måste jobba på sig själv. Om han inte börjat. Han började när jag gjorde slut. Han skulle bli bättre för mig. Men när jag sa att det inte var är för mig han ska bli bättre för, utan för sig själv, så fann han ingen motivation. När jag inte berömde allting, berömde honom, tappade han självförtroendet. Han behöver uppmärksamhet och beröm för att fortsätta, vilket troligtvis varit något hans föräldrar gav honom eller inte gav honom. Jakten på kärlek.

Han tog mig närmare mina drömmar. Han introducerade mig till en värld jag vill vara i. Som jag alltid velat vara i. Han kom in i mitt liv och vände allting åt rätt håll. Han kom in i mitt liv och tog mina föräldrar med storm. Såpass betydligt att de vill åka, på sin 30-års resa, till de land, till den stad, där han befinner sig. Jag tycker att det är helt absurt. Men de ska såklart få göra det som de vill. Jag vill inte stå i vägen. Jag vill inte ta bort någon från någon. Eftersom att jag vet hur jävla ont det gör att förlora någon. Att inte längre ha kontakt. 
 Jag är så trött på mig själv, hela tiden. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag ska ta mig till. Vem jag ska prata med. Det är det sista som är värst. Jag har ingen att prata med. Han var den jag kunde prata med i över två års tid. Varken innan eller efter har jag haft den kontinuerliga dialog med någon. Någon som jag kunnat slå upp mina tankar för. Berätta det jag i huvudet går igenom. Det jag tänker på och känner. Visst var det inte alltid bra. Vissa saker borde jag hållit igen för att inte såra honom. 
 Relationer, understryket kärleksrelationer, är något som alltid kommer att ta skada. Jag tror inte att jag tror på ett evigt förhållande. Tills döden skiljer oss åt. Även om jag vill det. Jag vill tro på det. Jag vill vara i ett sådant. Nästa person jag går in i ett kärleksförhållande med, vill jag att det är mitt enda. Mitt sista. Jag är trött på att flänga runt. Att slänga känslor hit och dit. Osäkerheten. Jag vill vara trygg och det är ingen trygg plats att aldrig vara säker. Säker på någon annan. Säker på sig själv. Att tvivla på sina känslor. Jag vill vara helt säker. Hundra procent säker när jag går in i en relation, att det känns rätt. Men den sanningen skulle skrämma bort vem som helst. Och i mitt huvud nu får jag bara upp mannen med mustaschen. Han jag dansade med igår. Jag vet inte hur jag ska bära mig till, jag har nog skrämt bort honom med allt prat om mitt jävla ex, men jag kan inte ro för det. Jag kan verkligen inte. Det dyker bara upp. Han är som en parasit. Ett väsen som förföljer mig. Dock är jag lite rädd för att han jag nu tycker så mycket om, är så lik som den jag tidigare tyckt om att han kanske fungerar på samma vis. Han tar liksom upp sådant som jag älskar. Hela tiden. Dans, musik, psykologi och konst är allt för mig. Han vet dessutom mycket mer om i princip allt, än vad jag gör. För att jag inte lägger så mycket tid på att lära mig saker - det måste jag bli bättre på. 
 Jag måste också bli modigare. Våga skicka iväg meddelanden på impulser. Om han inte vill ha mig, får han säga så. Om han inte vill ha med mig att göra får han berätta det. Eller. Egentligen borde jag nog bara säga till honom att jag tycker om honom. Men det låter så jävla löjligt. Som ett barn. Det har gått ett halvår. Ett halvår som hade kunnat spenderats annorlunda om båda känt likadant. Och andra sidan, om det tar längre tid nu, låt säga, ytterligare ett halvår, eller ett år, eller flera år, så kommer det att vara ännu värre. 
 Att skriva något men inte våga skicka. 
 Vad innebär det att vara modig, för mig? Att göra något man vill göra men inte vågar. Så för att vara modig behöver jag skicka meddelanden ibland. och det ska bli enklare med tiden. Lättare. Det är lättare att vara modig inom ett område desto mer du gjort det. Att klä av sig naken inför ett folkhav, kan nog ingen som är obekväm kring sin egen nakenhet, lyckas med. Jag är så jävla feg. Vad är det för fel med mig? Ingenting alls. Jag är bara mänsklig. Jag vet många som nojar över sådant. Troligtvis alla. För det handlar om en känsla av att förlora sin egen värdighet, men den går egentligen förlorad om jag ingenting gör. Det är som att lära sig simma i sand. Du måste ta dig ner i vattnet och öva. Öva genom att göra. Jag lugnar nerverna innan jag skickar meddelanden. Om det är till någon jag inte riktigt bryr mig om, är det lättare. Tror inte det är samma för alla. Tror generellt att det är ganska ovanligt att vara bekvämare med främlingar än i vänliga relationer. 


[filmskribent]

Kulturimperiet (arkiv, 2014-2016)

✣ ✣ ✣ Nittiotalet i mitt hjärta, revisited (nr. 2, 2016) ✣ ✣ ✣

Första maj, 2016. Aftonbladet Nöjes clickbait-rubrik på Facebook lyder: "Hur bra var Håkan Hellström i New York dag två? Ni kan aldrig ana [smiley]". I det tillhörande montaget syns skribenten Markus Larssons bildbyline och Håkan Hellström, omgärdade av fem stjärnor. Inlägget är så absurt formulerat att det blir komiskt. Dels för att man i grafiken besvarar sin egen fråga, dels för att sannolikheten att Larsson skulle ge Hellström något annat än högsta betyg, är närmast obefintlig. En tidsmarkör som säger något om ett rockkritikerklimat som odlats i decennier.

Sommaren 2014 skakades av ett praktgräl i sociala medier, utlöst av en Kjell Häglund-text i Expressen med rubriken: “Kritikernas unisona allsang klingar falskt”. Häglunds anklagelse om ängslighet och okritiska hyllningar av bland annat just Håkan Hellström, gick inte obemärkt förbi. Att Sveriges kritikerkanon har problem med sin självbild är en ständigt pågående debatt. Rötterna till dessa attityder kan spåras till de svenska musikmagasin som under merparten av 1990-talet var biblar för finsmakare av pop och rock.

Lundellbunkerns ljuvliga 1990-talsältande Metanivån måste ha nått en ironisk peak när man uteslutande kan ägna en navelskådande podcast åt det ironiska 1990-talet. Några som gör sig lustiga över Henrik Schyffert-generationen, är kultur- och journalistpersonligheterna Johannes Klenell, Maja Åström och Tommie Jönsson. I podcasten Lundellbunkern – namnet baseras på första säsongens Ulf Lundell-tema – avhandlar de varje nummer av tidskriften Pop kronologiskt (1992-1997). Under popnestorn Andres Lokkos försyn, gav Pop utrymme för skribenter som Jan Gradvall, Fredrik Strage, Jonna Bergh, Linda Norrman-Skugge, Per Bjurman, Terry Ericsson och tidigare nämnda Kjell Häglund. Med anledning av Lundellbunkerns djupdykning har Häglund träffsäkert kallat tidskriften för en “[Ulf Lundells] Jack för 90-talets popnördar. Ett mansmytsmagasin”.

I Lundellbunkern benämns 1990-talet som Nile City-eran, monstret som vägrar dö. Pop beskrivs som en tillåtande och självmedveten bubbla, där långa, ingående texter premierades. Där kritikern var minst lika viktig som intervjuobjektet, på gott och ont. Visst är Lundellbunkern underhållande i all sin syrlighet. En hjärtligt hånfull återblick, där poddtrion förutom att recensera valda delar av tidskriftens innehåll, reflekterar över den dåvarande tidsandan i relation till en samtida, popkulturell kontext. Allt enligt devisen: “Musikhistorien måste ständigt skrivas om”. En av de stora behållningarna, är att bli upplyst om guldkorn från 1990-talet som missats eller glömts bort. Inte minst för att det snäva urvalet i Pop numera finns en knapptryckning bort. Magin i att sukta efter svåråtkomlig musik må ha gått förlorad, men som curerad kom ihåg-lista i realtid är Lundellbunkern förträfflig. I podcastens skarpare kritik mot Pop, talas det om en inställsam attityd och “jasägarintervjuer”. Beskyllningen påminner om argument som dyker upp i den nutida debatten om kritik i allmänhet och musikkritik i synnerhet. De heliga skrifternas lärjungar har vuxit upp och risar den kanon de själva varit med och skapat. Är inte det metaironiskt, så säg?

När mangelgitarrer var grejen Att jag ibland läste Pop berodde främst på att den fanns på Östersunds länsbibliotek. Det var ett nöje att sätta sig ned och frossa i åsikter om musik, även om jag inte alltid var så bekant med den flora av britpop som ofta nämndes. Jag älskade Andres Lokkos mästrande ton, att bli skriven på näsan, att få berättat för mig vad som bra smak just då. Och när jag väl lyssnade på musik, gjorde en ganska begränsad skivkonsumtion att jag verkligen lyssnade. Den där speciella känslan av att ha upptäckt något nytt. Som när jag under gymnasietiden lånade skivor av klasskompisar. Amerikanska band som Buffalo Tom hade jag förmodligen aldrig upptäckt om det inte vore för den då rådande skivbytarkulturen. Den har jag att tacka fredagsfikagänget som brukade träffas i Östersunds indiepop-mecka: kafeet i hjärtat av kulturhuset Gamla Tingshuset.

Den här epoken (1996-1999) handlade mycket om gitarrbaserade ideal, oavsett om banden var indie, medvetet kommersiella eller något däremellan. Den svenska scenen var inget undantag. Popsicle stod högt upp på min lånelista. Tidiga låtar som “Undulate” grep tag då den var så explosivt manglig, men även bandets senare, lite mjukare sound uppskattades. Atomic Swings plattor ägde jag, så de behövde jag inte låna. En kompis hade Vildsvins succéskiva Till Eder Tjänst (den med det knallgröna omslaget). This Perfect Day. The Wannadies. Kent. Band som Jumper fick ett existensberättigande i den hårfina “gränsen mellan indie och skit”, för att citera ett resonemang om kvalitet som förs i Lundellbunkern. Det var för övrigt först i och med soundtracket till Fucking Åmål (1998) som jag kom på mig själv med att gilla några Broder Daniel-refränger.

Jag blev aldrig någon anglofil, trots britpopens breda genomslag med Oasis som fanbärare. För mig slog kanadensiska Alanis Morissette igenom med perfekt coming of age-tajming, precis innan gymnasieåren. Hitfyllda Jagged Little Pill (1995) kom i min värld att definiera resten av decenniet; en musikalisk måttstock för välskrivna poplåtar. Morissettes texter var finurliga och uttrycket i sången bräckte det mesta. Det här var dessutom i samklang med att den amerikanska collegerocken började ta över popkulturen. Alla dessa high school-filmer, slashers, romantiska komedier och tv-serier som tonsattes av singer/songwriters som Lisa Loeb, Meredith Brooks och Joan Osborne. Vad gäller svenska sångerskor i hemmastereon, var det främst ett år äldre Robyn som favoriserades. Tänk om man hade anat att hon, då backad av hitmaskineriet runt Cheiron-gänget, ett decennium senare skulle vara en av landets kreddigaste artister, omfamnad av den forna Pop-maffian.

Kritiker är också människor Alla har sin historia och är mer eller mindre formade av sin tid. I början av 2000-talet bestämde Per Bjurman att man skulle älska Håkan Hellström, ett kollegialt arv som förvaltats väl. 2016 utmärker sig som året då allt fler utmanar den kollektiva bilden av allas vår samtidspoet från Göteborg. Som litteraturkritikern Ida Therén i SvD-texten "Håkan Hellström är ingen litterär hjälte" (22 maj), där hon menar att Hellströms texter “stannar vid show, blir aldrig tell”. 24 april. Fredrik Virtanen vädjar i en Aftonbladetkrönika: “Kom tebaks till mig, Hellström”. Virtanen tycker att artisten i fråga har blivit alltför stor för sitt bästa. En knapp vecka senare släpps EP:n “1974”, som enligt recensionsdatabasen Kritiker.se är den Hellströmplatta som hittills fått lägst medelbetyg. Virtanen kan vara något på spåret. Kanske dalar betygen i takt med att man som artist smyger sig närmare positionen som en folkkär Tomas Ledin-figur. Just därför är det genialt av Kent att i år ta farväl som band. Hellre låta sin artistpersona gå i graven med en föreställd underdog-aura, än att bli Ledin. I tomrummet efter legendarer som dött eller slutat skapa, föds ett extra behov av att lyssna, lära, känna. En nostalgisk sorgebearbetning. Om inte annat kan en gammal skivsamling må bra av att dammas av ibland. Så även publikationer som lär om förr. Det kan vara precis vad undertecknad behöver.

✣ ✣ ✣ Blågul poddradio 10 år – när amatörernas forum blev kändisarnas arena (nr. 3, 2015) ✣ ✣ ✣

Det brukar hävdas att vi svenskar är reserverade till sättet, framför allt när det kommer till att tala inför och med okända människor. Låt gå för att det i viss mån stämmer. Vetenskapliga rön gör gällande att uppemot 15% av befolkningen lider av social fobi. Därtill lika många med så kallad situationsbaserad social fobi, som rädslan för att prata i grupp. I den digitala världen är det däremot andra bullar. På sociala medier och i etermedia träts det som aldrig förr. 

I ett ständigt svällande moln av kommunikationsverktyg, finns det en digital plattform som åtminstone på pappret borde vara det ultimata redskapet för självhävdelse: poddradion. Utan att behöva synas kan man med enkla medel skapa utrymme att prata om sig själv (och kanske andra emellanåt) och dela med sig av det. Som sagt, på pappret. Av någon anledning verkar inte poddandet ha blivit den folkrörelse som de svenska pionjärerna förutspådde för 10 år sedan. Fenomenet har snarast annekterats av kändisar och diskrepansen mellan utövare och lyssnare är märkbart stor. Om man vill spekulera i varför det blev så här, bör man man börja för dryga decenniet sedan.

Poddradions stapplande steg i Sverige En “podcast”, eller den vedertagna försvenskade termen poddradio, kan definieras som en digital form av amatörradio, helt enkelt en sorts blogg med ljud istället för text. I augusti 2004 sänds det första avsnittet av amerikanska The Daily Source Code, som räknas som den första återkommande poddsändningen så som vi känner den idag. Mannen bakom den är MTV-personligheten Adam “The Podfather” Curry, vars smeknamn syftar på hans gärning att popularisera mediet. I begynnelsen var poddradiosändningar i regel inte strömmande. Folk fick ladda ned mp3-filer i stället, vilket kunde gå ganska segt om man i sitt hushåll endast hade modem och inte bredband. Något smidigare blev det när Apple 2005 möjliggjorde att man i iTunes kunde prenumerera på poddavsnitt. Itunes var inte först men störst. Min bror Johan, som var tidigt ute med att poddsända, berättar att han inspirerades av Dan König, vars program “Another Visitor” hade premiär i maj 2005. König var en av de svenska pionjärerna, och under samma sommar kör SR igång med poddradio. Tidiga 2006 är även SVT med på tåget. Public services professionalisering av mediet är inte odelat positivt. Våren 2006 säger König i en intervju att det SR gör “skuggar över amatörerna”. Han ansluter sig sedermera till föreningen Swecasters, som inklusive min bror bildas av en sammanslutning privatpersoner som sysslar med poddradio. Förhållandet mellan svenska amatörer och etablissemang ska vara fortsatt snårigt.

En trolig orsak till att poddradioskapandet kom i skymundan innan det knappt hann etablera sig i hemmen, var YouTube som fick sitt breda genomslag 2006. Plötsligt kom en plattform där man snabbt kunde skapa sin egen videodagbok – “video blogs” eller “vodcasts”. För narcissisten borde valet ha varit lätt. Det så kallade vloggandet blev ett förstadium till selfie-generationens behov av att sprida sin privata persona i ord och bild. Redan året därefter blev Facebook svenskarnas nya favoritcommunity på nätet, ytterligare en anledning att inte orka bry sig om att podda.

Det händer mycket i kölvattnet av YouTube- och Facebook-explosionen. Den svenska plattformen Soundcloud lanseras 2007 och gör det mycket enkelt att ladda upp högupplösta ljudfiler, både för streaming och nedladdning. Tjänsten huserar både amatörer och proffs, främst musiker. I teorin är den som gjord för poddradio. Dess tillgänglighet limmar väl med att poddsändningar i grunden är väldigt demokratiska, då man utan större tekniskt kunnande och relativt billigt kan vara sin egen producent. Att på legal väg skapa och dela digitalt material är lättare än någonsin, en möjlighet och trend som Spotify i allra högsta grad har bidragit till sedan lanseringen 2008. Just därför är det oavsett vilken plattform man än nyttjar, anmärkningsvärt att förhållandevis få (svenska) amatörer ägnar sig åt poddradio. Dess status i Sverige ska dock snart komma att ändras.

Den svenska poddboomen Efter några guldår dyker det 2011 upp rapporter om att Facebook tappar användare, främst i USA. Även om svenskar fortfarande är Facebook troget, har Instagram och andra användarvänliga applikationer, särskilt bland unga, börjat knipa sin beskärda del av sociala medier-kakan (2012 köper Facebook upp Instagram). Efter åratal av YouTube- och Facebook-knarkande gör det goda samtalet comeback. 2012 blir året då “alla” tycks lyssna på poddradio, åtminstone om man frågar unga vuxna. De som vinner denna målgrupps hjärtan är mediakändisar som är sina vanliga sköna jag, men använder en för många ny uttrycksform. Formatet är inbjudande och öppnar upp för avspända, hyfsat långa stunder av lagom intellektuella funderingar.

“Tittar man på de poddsändningar som är populärast kan det först kännas ironiskt att det är redan medialt etablerade personer med egna uttrycksformer som tagit gör det själv-formatet till sitt hjärta.” Så skriver DN:s Kristofer Ahlström i ett nedslag sena 2012. Han syftar bland annat på Filip och Fredriks framgångar. Det blir vanligt att man i deras anda bildar par och är varandra sparringpartners vid populärkulturella nedslag och intervjuer. Några exempel på andra kändispoddar under senare år signeras Alexander Schulman och Sigge Eklund, Amanda Schulman och Hannah Widell, Kristian Luuk och Andres Lokko, Carina Berg och Jenny Strömstedt, Carolina Gynning och Anitha Schulman, Pernilla Wahlgren och Sofia Wistam samt ensamvargen Kristoffer Triumf. Listan kan göras lång.

Synergin är given. Med en redan publik persona och ett etablerat varumärke, är ett större antal lyssnare mer eller mindre garanterat. Podden blir ett tacksamt sidospår för att åtminstone indirekt marknadsföra sina övriga verksamheter. Gänget ovan med Filip och Fredrik i spetsen var som bekant långt ifrån “early adopters”, än mindre pionjärer. Däremot har de medverkat till att nydana svensk poddradio och har otvivelaktigt bidragit till dess popularitet. Paradoxalt nog kan man se det som att kändisarna både breddade och kidnappade företeelsen. Om inte annat sattes en ny ribba för vad gemene man kan förvänta sig av en poddradiosändning, både vad gäller innehåll och teknisk kvalitet.

En poddig framtid är vår Medielandskapets utveckling är oundviklig. Frågan är om vi svenskar är för teknikfixerade för vårt eget bästa? Rentav teknikfascistiska? Om det inte är tillräckligt hi-tech lämnar vi det därhän? Är vi så skadade av Apple-idealet – det “rena” och strömlinjeformade – att allt som inte är tillräckligt polerat rationaliseras bort i en värld av appgodsaker att välja på? En parallell kan dras till när finurliga författare utvecklade ljudboken till ett slags poddformat. Evo Terro, medförfattare till “Podcasting for dummies” (2005), säger i en intervju i New York Times 2007 att poddböckerna bröt mot de oskrivna regler som brukar gälla för traditionella ljudböcker. Istället för att nöja sig med en inläsare, kompletterade man med ljudeffekter, bakgrundsmusik och olika röster, på ett sätt som nästan närmade sig radioteater. Därför känns det ganska logiskt att nutida poddsändningar är snarlika renodlade radioprogram. Det svenska poddklimatet har i andemening blivit P1, med vissa inslag av P3 när det är som flamsigast.

Som ett tecken i tiden skapas det verktyg som syftar till att göra poddandet till en multimediaupplevelse. Måns Ulvestam, vd för svenska plattformen Acast, säger i en DN-intervju från januari: “[D]et är ett massmedium som inte är kommersialiserat. Det finns en massa lyssnare, men inget bra sätt att få intäkter.” En nostalgisk poddnörd som hör sådana visioner skulle nog hävda att mediet kommer längre och längre bort från vad det var tänkt att vara från början, ett demokratiskt redskap som vanligt folk kunde ägna sig åt. Å andra sidan kanske multimediatänket är precis vad som behövs för att poddradioskapandet ska växa bland glada amatörer, organisationer, företag, politiker och andra med talets gåva. Då vi befinner oss i en app-era, borde den folkrörelse entusiasterna i Swecasters kämpade för ha alla möjligheter att frodas. Jag spår att inom en snar framtid har “alla” en egen poddradio, inspelad och administrerad via smartphonen. Där ljudkvalité får stå tillbaka för att premiera snabbare delning, där många “likes” aldrig blir viktigare än innehållet i sig och där det är hippt att vara low-tech. Inte? Man måste i alla fall få önsketänka.

✣ ✣ ✣ Trettioårsfirande för mörk makt (nr. 1, 2015) ✣ ✣ ✣

Det är inte varje dag man spelar ett svenskproducerat brädspel som griper tag och skakar om. Kanske för att spelsamkväm brukar associeras med lättja och lek, glada miner och kluckande skratt. Något att sysselsätta sig med mellan tacosmiddagen och SVT-underhållningen. Inget fel i det, men det finns ett undantag som sedan mitten av 1980-talet har gjort kaos med svensk konsensuskultur och det lagom nöjda. I somras återupptäckte jag och brorsan kultspelet med stort K. Sedan 1990-talets början hade Drakborgen, skapat av Dan Glimne och Jakob Bonds, legat nedpackat i vårt föräldrahems källare. När vi dessutom hittade expansionen Drakborgen II välbevarad i en flyttlåda, var lyckan total. Som vi har spelat sedan dess. Våndats och kämpat. När vi nu i vuxen ålder fick uppleva Drakborgen, insåg vi hur vansinnigt utstuderat spelet faktiskt är.

Mörkrets fasor och lockelser När spelföretaget Alga lanserade Drakborgen 1985, fick inte ont anande svenskar ta del av en förrädisk fantasyvärld. Som hämtad ur Tolkiens universum och nordisk mytologi var den bebodd av orcher, svartalver och annat otyg. Premissen kan vid en första anblick te sig ganska oansenlig. På 26 drag ska man bana väg till skattkammaren, undvika att väcka den sovande draken och ta sig ut innan tiden tar slut. Snabbt ska man dock upptäcka att skattletandet är ens minsta problem – varje spelomgång är som att bli utsatt för orimligt många rundor rysk roulette. Det är lättare att beskriva olika sätt att duka under på, än en vinnande strategi. Fällor som rasande tak, pilar ur väggen och bottenlösa brunnar. Återvändsgränder där man kan bli instängd och avlida av syrebrist. Dricker man en upphittad magisk dryck, löper man risk att bli dödligt förgiftad. Teoretiskt sett kan man bli eliminerad under sitt allra första drag. Den rekommenderade åldersgränsen “från sju år och uppåt”, kan därför vara lite missvisande. Att begära att en sjuåring redan inom loppet av några minuter ska acceptera sin rollfigurs bortgång, vore en smula obarmhärtigt. Å andra sidan hade det nog varit kommersiellt självmord att marknadsföra spelet som något som bäst lämpar sig för självplågande vuxna. Är man inte beredd på att bli mosad av bergstroll, uppäten av jättespindlar, inhalera giftig dimma eller förvilla sig i underjordens mörker, bör man välja ett mindre skoningslöst spel. Det är helt enkelt meningen att man ska dö. Frågan är bara när och hur.

Originalutgåvans medföljande klistermärke "Jag överlevde Drakborgen – det tuffa äventyrsspelet fån Alga!", var mer än bara en gimmick. Det var blodigt allvar. Krasst kan man betrakta borgen i sig som den största fienden, där kampen mot de andra spelarna bleknar. Det finns dock inget som hindrar deltagarna att samarbeta, lämpligtvis genom att bygga ihop sina respektive färdvägar. Att som sista livlina låna (eller kapa) någons rumsbrickor är desperat och förnedrande, men spelets grymheter föder samarbete. Såta fiender i spel kan plötsligt bli bundsförvanter. Drakborgen har därför potentialen att vara det ultimata lagspelet, just för att det egentligen inte är tänkt att man ska hjälpas åt. En lika oavsiktlig teambuilding som pur överlevnadsinstinkt.

Brädspelet som renande stålbad Att byta ut fredagsmysets tevestund mot några timmars sällskapsspel, innebär oväntade förtjänster för den öppensinnade. Oförsonliga familjespel som Drakborgen kan med god vilja ses som en social fostran i att hantera nederlag, ett pedagogiskt verktyg för söndercurlade barn av idag. Den som försöker leka borgens hjälte kommer att lära om statistiskt kalkylerad motgång. Uppsidan är en bitterljuv känsla av tillförsikt – överlever man Drakborgen är man rustad att klara vad som helst.

Intervju med Dan Glimne För insikt i hur en modern klassiker föds, hörde jag av mig till Dan Glimne, medskapare till Drakborgen. Spelet som tog hela fem år att utveckla, var “gediget genomprovat [och] fungerade exakt som det väloljade maskineri och den mordmaskin vi hade visualiserat”, säger han. En annan viktig bidragande faktor till spelets framgångar i Norden på 1980-talet, menar han var illustratören Anders Jeppsons “mörka och spänningsladdade grafik”.

En av de saker som fick mig att fastna för spelet var att man bygger sin egen spelplan med slumpmässigt utvalda rumsbrickor. Hade ni några särskilda inspirationskällor till spelmekaniken?

Glimne: Tekniken att skapa ”mönster” med hjälp av olika byggstenar är bevisligen mycket gammal; det räcker med att påminna om sådant som tangram, stomachion och till och med mosaik. Och det finns exempel på spel från 1800-talet med spelplaner som byggs upp av mindre beståndsdelar. Dessutom utkom på 1970-talet spelet Dungeon i USA, men där utgjordes ”nätverket” om jag minns rätt enbart av stora brickor med underjordiska gångar och så hålor i vilka man placerade ut skatter och monster. Jakob Bonds och jag skapade ett betydligt sinnrikare och komplexare men också mera variationsrikt och utmanande spelsystem – och som dessutom var utbyggbart, som påbyggnadskitet Drakborgen II visade.

Det är frustrerande svårt att överleva Drakborgen. Hur var responsen kring spelets svårighetsgrad när det begav sig?

Glimne: Att funktionsmässigt förvandla Drakborgen till en hänsynslös mordmaskin gentemot deltagarna var högst avsiktligt. Vi hade faktiskt en förebild – dåtidens TV-spel som Space Invaders, Pac-Man och Missile Command, där tempot hela tiden ökade tills du som spelare ”dog”. Och vad hade man för instinktiv reaktion då? Jo, att trycka på ”Play Again”. Jakob och jag ville helt enkelt att de som spelade Drakborgen skulle bli frustrerade av motgångarna och direkt vilja spela ett parti till, med ett den-här-gången-ska-det-väl-gå-bättre frammuttrat. Om jag minns rätt av statistiken från allt vårt provspelande, så är det i storleksordningen bara 15% chans att du i originalversionen ska lyckas ta dig in till skattkammaren och ut igen, levande och innan solen gått ned.

Vad kan det bero på att det görs så få svenska komplexa sällskapsspel av detta slag?

Glimne: Nja – faktum är att sällskapsspel (”brädspel”) av i dag ÄR komplexare än de genomsnittligen var för 30 eller 40 eller 50 år sedan. Och går du ännu längre tillbaka i historien, till 1920- och 1930-talen, var de flesta sällskapsspel tämligen simplistiska både vad gällde grafik, spelmekanismer och utförande, med dagens mått mätt. Men just Drakborgen som lanserades 1985 låg mer eller mindre vid den dåvarande komplexitetshorisonten; jag tror att det varit omöjligt att ge ut spelet på låt oss säga 1950-talet, publiksmaken hade då ännu inte varit mogen för ett så innehållsrikt och hårdtematiserat spel.

För att vara ett familjespel på 1980-talet var Drakborgen ett ganska grafiskt otäckt och blodigt äventyr. Var det ett medvetet drag att utmana det svenska brädspelsmyset?

Glimne: Just ordet ”utmaning” låg väl inte för Jakob och mig – snarare var det en fråga om att fantasygenren då i början av 1980-talet var på klar uppgång och rollspel som Dungeons & Dragons slagit igenom bland mera nördiga spelare. Vad vi tyckte saknades var något inom genren ”familjefantasy”, så vi såg till att skapa ett spel som fyllde den nischen med råge.

✣ ✣ ✣ Samla bör man, annars dör man – kulturupplevelsen som lyckomätare (nr. 4, 2014) ✣ ✣ ✣

Alla har vi olika sätt att hantera det faktum att vi en vacker dag kommer att trilla av pinn. De av oss som bekänner oss till ateismens krassa idévärld har inget gudomligt paradis att se fram emot. Ingen Herre som förlåter och befriar oss från synd, inga löften om en lyckosam evig vila. Jag är helt okej med att inte vara en av 144 000 utvalda vittnen att regera med Jehovas avkomma i himlen. Att finna mig själv via new awe-flummiga rörelser som Balanced view lockar inte heller. Har aldrig riktigt förstått charmen med att viga sitt liv åt samfund och sekter, vars existensberättigande baseras på ”frivilliga” donationer. Pyramidspel? Nej tack. Så, vad ska jag ägna mig åt för att känna mig som en hel människa? Vette fan. Jag är i alla fall inte ensam om att känna existentiell likgiltighet.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Vi är också ett av världens mest alerta länder vad gäller att anamma ny teknologi. Vem behöver religion när vi lever i ett överdåd av konsumtion? Detta att jämföra med Japan. Japan är ett teknologiskt framgångsland och markant icke-religiösa. Enligt Gallupundersökningen “Global index of religion and atheism” från 2012, är var tredje japan ateist och endast 16% bekänner sig till en religion. I Sverige är var tredje person religiös och var tionde säger sig vara ateister. Utan att dra för stora växlar på specifika likheter länder emellan, kan det åtminstone vara rimligt att anta att sekularisering hänger ihop med ekonomiskt och socialt välstånd. Frågan är om vi är ett rikt land för att vi överlag inte är särskilt religiösa, eller tvärtom?

När äpplet blev vår nya frälsare Att stat och kyrka blev åtskiljda år 2000 känns så här i efterhand nästan cyniskt vältajmat. Symboliskt blev det spiken i kistan för de sista resterna av gammelsverige. Millennieskiftet var en markör för en ny spännande, digital era. Vi var det moderna, progressiva landet. Vi hade sedan Internets genomslag blivit bekvämt vana vårt “IT-samhälle”, för att använda en term som var ett av det sena 1990-talets mest populära modeord. I början av 2000-talet inledde många svenskar sin kärlekshistoria med datorjätten Apple. De som ännu inte hade stiftat bekantskap med Steve Jobs livsverk blev invaggade till heligheten via en något oväntad produkt: en till synes oansenlig MP3-spelare. “Alla” ville plötsligt ha en iPod, och den hamnade snart i var pryltokig svensks ficka. Det spelade ingen roll att exempelvis den sydkoreanska spelaren iRiver slog iPod:en på fingrarna, både vad gäller ljudkvalitet och lagringsutrymme. iPod var trendigare, enklare och mer lättillgänglig. Jag hade en importerad iRiver och var hopplöst “ute”. Det skulle visa sig att Apple-produkten som artefakt kom att bli synonymt med ett habegär, som för många vid det här laget har antagit nästintill religiösa proportioner. Apples främsta budord torde lyda: du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Strömmande behov Senare års statistik brukar visa att svenskarnas biovanor håller i sig. Konsertbesök likaså. Folk betalar gladeligen många hundralappar för en konsert. Live-upplevelsen är högt skattad. Annars förväntar man sig att kunna lyssna på musik gratis, eller för en mycket billig peng. Det finns inte längre samma behov av att “äga” musiken vi lyssnar på, däremot möjligheten att höra den i en samlad kontext. Därför var streaming-tjänsten Spotify en skänk från ovan när den gjorde sitt intåg 2010. Folk var svältfödda på lagliga och enkla on demand-lösningar för musik. Jag var med på tåget från början. Spotify triggar listnörden i mig. Besök på så kallade skivbörsar har numera ersatts av ett maniskt sammanställande av Spotify-listor. Det tar aldrig slut. Den där tillfredsställande men samtidigt loja känslan av att med ett musklick ha tillgång till “allt”. Mer omedelbar och lättillgänglig sötma än digitala godispåsar som Spotify, går knappast att få. Fysiska skivor har inte längre nödvändigtvis samma egenvärde, och det är svårare att definiera sitt samlande om kulturutbudet inte innebär en tydlig begränsning för privatekonomin. En som har satt fingret på fenomenets baksida, är Sydsvenskans kulturjournalist Andreas Ekström, som i höstas gjorde en betraktelse över branschens hetsjakt på säljande singlar:

“Musikbranschen behöver återerövra albumet som konstform, med allt vad det vill säga av kringmaterial och berättelser. Och jag som musikkonsument måste se upp med min egen lättja.”

Om man tar för sanning att, som Ekström poängterar, “musikalbumets död skadar lyssnandet”, kan man se ett omvänt förhållande i hur tv-serieboomen under 2000-talet uppvärderade tv-tittandet i stort. Det är länge sedan det ansågs vara fulkulturellt att spendera betydande del av sin tid framför teven (eller vilken apparatur man nu än nyttjar), det som på engelska ibland kallas för binge-watching. Om långfilmen kan motsvara en singel som “fulladdas” från nätet, är tv-serien att jämföra med ett musikalbum. Något som kräver mer tid och större engagemang, inklusive toppar och dalar. Även det näst sista, halvt glömda albumspåret som aldrig skulle spelas på radio, fyller sin funktion för helhetsupplevelsen.

TV-serieknarkandet som tog över våra liv I oktober 2012 etablerades Netflix i Sverige. Detta som andra europeiska land efter Irland då vi svenskar anses vara “early adopters” av nya tjänster och teknik. Ett halvår senare hade Netflix redan över 600 000 svenska användare. HBO Nordic kom i samma veva. Vår goda infrastruktur för bredband gör oss till perfekta konsumenter att inhämta strömmande våld och sleaze – HBO:s adelsmärke – eller vad vi vuxna väljer att ta del av efter att barnens Bolibompa-timme för länge sedan är över. De flesta svenska hushåll med bredband har idag möjlighet att använda en streaming-tjänst som de ovan nämnda, något som känns lika självklart som att det förr fanns en bibel fanns i var mans hem. Sagoberättande har alltid tagit olika former och uttryck.

“Åh din lyllos som har det kvar.” Den kommentaren fick jag på Facebook när jag tidigare i år berättade att jag ännu inte hade sett tv-serien True Detective. Jag har även stött på uttalanden som: “Önskar jag hade Breaking Bad osedd. Vill uppleva allt på nytt igen!“ Folk avundas den som har upplevelsen kvar. TV-seriernas vardagseskapism förenar oss, och Facebook är lägerelden kring där vi samlas och berättar om de nya spännande serier som har tagit våra liv i besittning. De filmiska karaktärerna man blivit vän med på avstånd, en form av långvarig bekantskap en film aldrig kan generera. Att samla på fiktiva vänner är för många ett sätt att hitta beröringspunkter i sina egna liv. Tomheten som infinner sig när en serie tar slut, kan vara smått knäckande. Jag talar ur egen erfarenhet.

Hobbex-mentaliteten Även om jag inte längre köper skivor, har min fäbless för prylar inte avtagit med åren. Beteenden från barndomen sitter kvar. Mitt sena 1980-tal spenderades ofta med att bläddra igenom säsongens Hobbex-katalog. Med girig blick studerades annonser för ramboknivar, skämtartiklar, replikor av ninjasvärd och annat man inte visste att man behövde som ej självförsörjande snorunge. I mitt fall var det nog främst utforskandet som lockade, snarare än konsumtionen i sig. Lite som att i vuxen ålder fingra på hippa t-shirts i klädbutiker, mest för att kolla in utbudet. Ja, shoppingnerven har nog alltid funnits där. Kan ”samlande” som livsstil göra våra liv mer kompletta och skänka välbefinnande, eller är det ett skapat behov? Det kan även vara på sin plats att fundera på om hög levnadsstandard per automatik borgar för kulturell rikedom. Möjligheten att konsumera och vältra sig i kultur är en lyx. Oavsett om kulturupplevelsen kostar reella pengar eller ej, kostar den i investerad tid. Förhållandet mellan det fysiska objektets charm och flyktiga kulturupplevelser fascinerar; hur vi värderar dessa företeelser – kulturellt, ekonomiskt och socialt – och hur det påverkar vår vardag. Kanske säger det något om den tid vi lever i, kanske är det bara symptom på något allmänmänskligt. Universella behov av att ha något att fästa upp tillvaron på. En Gud, en familj, en karriär, en hobby, en resa, ett ögonblick i stunden som gör den där lilla skillnaden, det som fyller livet med glans. Eller något så trivialt som den där mastiga tv-serieboxen man så länge har suktat efter.

✣ ✣ ✣ Jag vill vara och förbli i min pixelbubbla (nr. 3, 2014) ✣ ✣ ✣

Mitt dator- och tv-spelande avtog markant i början av 2000-talet. Nutida spel misslyckas med att fånga mig; att springa omkring och härja i 3D-miljöer står mig snart upp i halsen. En självutnämnd, äkta “gamer” skulle säkert fnysa åt mig. Att jag är en bakåtsträvare, en hopplös nostalgiker. Kanske stämmer det. Kanske har jag vid blott 34 års ålder blivit en grinig gubbe som klamrar mig fast vid det som varit. Gamla tv-spel kittlar fortfarande min retronerv och jag är långt ifrån ensam om det.

När generationer möts, minns och upptäcker Tekniska museet har sedan oktober 2013 varit värd för det man kallar världens största dataspelsutställning: Game On 2.0. På grund av den stora tillströmningen besökare förlängde man utställningen till september 2014. Alla spel som ställs ut är från 1970-talet och framåt och går att spela på plats. När jag nyligen var där med en jämnårig vän hade jag inte förväntat mig att samsas med så många unga besökare i lokalerna. Lätt överrumplade blev vi varse hur barnfamiljer vallfärdade till museet. Även om man bland nostalgiska föräldrar kunde ana en ansats till skolning, verkade barnen inte lida av sin interaktiva teknikhistorielektion. Tvärtom. Med stora ögon fick unga “gamers” ta del av arkadklassiker som Space Invaders och Missile Command, 1990-talstitlar som Street Fighter och Sonic the Hedgehog, men även kortlivade flugor och misslyckade satsningar som idag bär kultstatus. Detta var lika värmande som fascinerande att se. Hur kan barn vara intresserade av vad i sammanhanget är att betrakta som reliker jämfört med dagens påkostade produkter? Jag hade sett framför mig att utställningens medelålder skulle vara minst 35. Inbitna fantaster som jag, födda på slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Jag tänkte att det kanske skulle bli lite som i den amerikanska dokumentären The King of Kong: A Fistful of Quarters (2007), där vuxna män tävlar om att vara världsbäst i arkadspelet Donkey Kong. I filmen går herrarna Steve Wiebe och Billy Mitchell in för sitt spelande med sådan frenesi, att passionen ibland övergår till osund mani. Gränsen mellan hängivenhet och besatthet är ofta hårfin, men vem är jag att döma? Jag är avundsjuk på känslan av att förlora sig själv till ett enda syfte: att bli bäst. Mitchells meriter inkluderar bland annat den svåruppnåeliga maxpoängen i Pac-Man, medan Wiebe har slagit Mitchell på fingrarna med ett dubbelt världsrekord i Donkey Kong.

Att återuppleva barndomens glädjeämnen Vi svenskar ligger i framkant vad det gäller att anamma ny teknik att använda i vardagen, men paradoxalt nog verkar behovet av gamla tv-spel vara större än någonsin. Slit och släng-samhället vi lever i; den ständiga jakten på att "ha det senaste”, kan för många ha medfört en viss teknikmättnad. En smartphone blir “gammal” och nästintill obrukbar efter ett några år. Är inte batteriet helt slutkört är funktionsknappen utsliten. När renoveringsbehovet är ett faktum kan det lika gärna vara läge att byta telefon helt och hållet. Ibland får man nästan för sig att prylarna konstrueras för att gå sönder lagom till att en ny modell lanseras. En persondators mjukvara behöver ständigt uppdateras för att operativsystemet ska fungera bra. Därför finns det något smått fantastiskt i att man kan koppla in sin snart 30 år gamla spelkonsol i en ny flatscreen-tv, och det funkar. Det finns företag som renoverar tv-spel och säljer tillbehör för att främja kompabiliteten mellan gammalt och nytt. En sådan behandling har min barndoms Nintendo-spel fått, men i stället för att förpassas till att bli museiföremål i hemmet får de komma till sin rätt. Närhelst jag vill kan jag njuta av Super Mario Bros, Zelda, Castlevania eller någon annan given favorit i samlingen.

Saknaden efter de förut så vanligt förekommande plattformsspelen i 2D är så stor, att jag ibland budar hem begagnade spel. På auktionssajter som Tradera frodas marknaden för begagnade tv-spel och tillbehör, med tusentals annonser främst till Nintendos första spelkonsol NES, som lanserades i Sverige 1986, samt Super Nintendo (SNES), som fick svensk lansering 1992. Så kallade emulatorer – datorprogram som gör att man kan spela tv-spel på datorn – är inget för mig. Jag vill ha äkta vara. Det finns en tillfredsställelse i att plocka den lilla grå kassetten ut ur sin originalförpackning och sätta den i konsolen. Ritualen är nästan lika viktig som själva spelandet i sig. På samma sätt vattnas det i munnen på mig när jag besöker sci fi-mässor och botaniserar bland de actionfigurer som kom i kölvattnet av den ursprungliga Star Wars-trilogin. Nyare Star Wars-leksaker väljer jag att ignorera, plastiga och själlösa som de är.

Ett skapat behov Utan anspråk på att göra en direktjämförelse med spelbranschens likriktning, där “first person view”-perspektivet är tröttsamt dominerande – inte heller biograferna är fredade från effektsökeri. Det går nästan inflation i 3D-filmer. Var och varannan Hollywood-blockbuster använder denna förut halvt bortglömda teknik, som återpopulariserades efter James Camerons monumentala framgångar med Avatar 2009. På sociala medier ser jag hur såväl cineasten som den normalintresserade biobesökaren muttrar över att 3D-biljetter är dyra, i kombination med “tvånget” att bevista 3D-visningar på grund av biotablåernas uppenbara snedfördelning. Ett överdådigt bruk av häftig teknik överrensstämmer inte alltid med vad folk vill ha eller behöver, åtminstone inte i en större utsträckning.

Eran som aldrig dör Den stora valfriheten i dagens konsumtionssamhälle är en “blessing and a curse”; en aldrig sinande ström av digitala stimuli gör att man lätt drunknar i ett hav av möjligheter. Det är dock ett lyxproblem. Den som söker skall finna. Tekniken utgör inte något hinder för att vi relativt obehindrat ska kunna ägna oss åt retrofrossa, oberoende av plattform och apparatur. Game On 2.0 på Tekniska museet indikerar om inte en renässans, så åtminstone ett fortsatt stort intresse för vintage-spel. Symptomatiskt nog är ett av mina favoritspel till smartphone och läsplatta det lilla strategispelet Game Dev Story, där man driver ett spelföretag i syfte att skapa bästsäljande konsolspel. Spelet är i all sin enkelhet, manna från himlen för en retronörd. En chans att återuppleva de tv-spel man växte upp med, i ungefärlig kronologisk ordning. Till och med dess gulliga pixelgrafik – 2D så klart – är en charmig påminnelse om spelbranschens framväxt. Att på fiktiv väg återskapa tv-spelshistorien, samtidigt som man spelar sig igenom den, kan vara det ultimata sättet att mentalt stanna kvar i en svunnen tid. Varför döda en era när man kan ge den ny näring? Jag spelar vidare ett tag till. Separationsångesten blir så mycket mindre påtaglig då.

[krigsmaskinen]

Några ord om våld och terror

Det tas alltid upp att "vänstern hade minsann sina terrorister också", och man hänvisar till RAF och RB. Berodde de på vänsteristisk dogmatism? Att de läst för mycket Lenin och idoliserade Che? Varför fick vi då inga terrorgrupper i Sverige, Norge eller Österrike?

Undantag fanns, visst: några mord i Frankrike, några bomber i England och USA. Men det var relativt isolerade individer med litet till inget stöd i en bredare rörelse. Ingenting i jämförelse med högerterrorn som i flera fall fick stöd av underrättelsetjänster. Vad som återstår är som sagt RAF och RB. Tyskland och Italien. De länder som bara ett par decennier tidigare, och fortfarande med fascister i maktpositioner, varit fasciststater och som stora delar av befolkningen - med fog - var rädda skulle återta makten. Enskilda och isolerade tokstollar här och var kommer alltid att finnas. Frågan man bör ställa sig är varför "terrorister" får folkligt stöd på vissa platser men inte andra. Varför Tyskland och Italien? Om man är minsta medveten om samtidshistoria torde det vara uppenbart. RAF och RB hade inte kunnat fortsätta så länge de kunde utan faktiskt stöd av en befolkning som fortfarande hade Kriget i färskt minne. Uppenbarligen är det inte ideologier som skapar terrorister, utan omständigheter. En självklarhet som alla vettiga människor inser snart. En insikt som alla förstår, utom politiker och deras hantlangare som gör allt för att hindra den från att sjunka in genom konstant tjatter. Vi bör vara uppmärksamma på tecken som tyder på att enskilda dras mot terrorn. Vara vaksamma och motarbeta det. Men det är inget som är "inbyggt" i "ideologin" (vilken den är må vara). Terror är desperation som vi bara kan förhindra genom starkare band en gemenskap som fångar upp och riktar, uppmuntrar kreativa lösningar, binder till en intelligent ansats. Terrorn var ett misstag, en återvändsgränd och en avstickare som lät desperationen springa bortom rörelsen. Den var aldrig riktig eller ok. Det var en desperat spasm efter ett nederlag.

Det fråntar oss inte ansvaret. Vi behöver vara medvetna om denna aspekt av vår historia. Vi behöver studera den och förstå den, så att vi kan undvika samma misstag och gå bortom. Det finns fortfarande de som känner behovet att beväpna sig och de som tror på bombens effektivitet. Men de är få och vi måste säga till dem att det är en fälla. I det stora hela tror jag dock att detta är ett litet problem. Vi har sett omfattande och akut alarmerande terror från fiender, men ändå har ingen sk "vänsterterror" återväckts. Det tyder på mognad, att vi lärt oss av historien.

Det för oss till frågan om våld. Inte terroristiskt våld, sådant som drabbar vanliga svensons eller som uppstår utan särskilda omständigheter. Det är uppenbart att ingen kommer undan våldet. Ingen kan välja bort våldet. Man kan välja var man vill att det ska äga rum, men inte att det äger rum. T.o.m liberalen inser nödvändigheten av våld men vill bara delegera det till polisen. Det finns dock de som, av allt för smärtsamma skäl, insett att polisen inte alltid hjälper till eller ens är nära "neutral". Vem skulle inte ställa upp på ordningens uttalade ideal och värderingar, om det inte vore för de faktiska erfarenheterna? "Våldet", det vill säga det nödvändiga fysiska svar på repressionens angrepp, kommer först och främst ur en nödvändighet. Det uppkommer därför att det helt enkelt inte kan väljas bort. När du får batongen över dig och pepparsprejen på dig, då reagerar du instinktivt, fysiskt, biologiskt, det skapar en linje, en gräns, mellan dig och angriparen, mellan dig och fienden. Det uppstår alltid här ett val: dra dig tillbaka eller slå tillbaka. I stundens hetta agerar du kanske instinktivt. Men nu kan vi resonera, samtala och förhoppningsvis förstå grundvalen för varför vissa tydligt och kraftfullt intar konfliktens ståndpunkt. Vi bör igen ta upp vad vi tidigare talade om och klargöra skillnaden mellan konfliktens omständigheter och terrorns. Konflikten är något som den rådande ordningen drivit fram, medan terrorns angrepp är just angrepp, något initierat från enskilda personers eller gruppers situationer, medan konflikten är något som utvecklas så att säga i "det öppna", det är en motsättning dragen till sin spets.

De "öppna" konflikterna har en kvalitet som terrorn inte har: det är uttalade motsättningar som mäts och utkämpas i en konfrontation mellan parter - medan terrorn är det plötsliga, överväldigande eliminerandet av den föreställda fienden - en konflikt som utkämpas, vinns eller förloras. Terrorn är alltid förkrossande, ödeläggande, utan vinnare utom nihilisterna som går vidare till nästa ödeläggning.

Nåväl, tillbaka till ämnet. Våldet, konfrontationen. Den har inget egenvärde. Den kan vara oundviklig, som i det oprovocerade polisangreppet som slås tillbaka (allt för vanligt), eller det o- eller över-mogna angreppet i förekommande av snutens taktiker. Det här är inga värderingsfrågor utan taktiska val utifrån kraftmätningar. Det lär med säkerhet kännas främmande för de som inte varit indragna i dylika konflikter. Då kan vi bara påtala skilda erfarenheter. Du är välkommen att tro på dina illusioner om den neutrala polisen, vi kan bara vänta på att du snart får smaka på batongen och ompröva dina gymnasiala föreställningar.

Vi hävdar inget annat än att vår beredvillighet att konfrontera repressionens krafter (snut, rättsväsende, osv) med illegala medel är "odemokratiska". Det råder det ingen tvekan om. Vi är inga demokrater, åtminstone inte i en sådan liberal mening. Om begreppet "demokrati" ens ska användas så insisterar vi på dess grund i den verkliga rörelsen som uppstår i konflikten mellan arbete och kapital. Det betyder i mer handfasta termer att "demokratin" är något som förverkligas i proletariatets vardagliga aktivitet, den gräsrotsorganisering som utgör det faktiska samhälle vi bebor. I det här sammanhanget får "våld" och "legitimitet" andra måttstockar.

Men ok, du insisterar, "varför dessa våldsmetoder"? Vad är meningen, och framför allt, vad är det som ska uppnås? Bortom de omedelbara konflikterna, är det verkligen något att försvara och pådriva? Nej. Det är det verkligen inte. Medvetet motstånd och ansatser bortom den här skitvärlden varken börjar eller slutar i våld. Det är inget att hylla eller fördöma. Våldet är en realitet att hantera. Om du, om du "objektivt" tar ställning som min fiende, väljer bort våldet, om du vägrar order, inte försvarar sakernas tillstånd, då, låt oss bara passera varandra. Jag hyser ingen hämndlystnad. Jag kan inte garantera att det gäller alla, särskilt inte de mest ofördelade, men jag kommer inte att uppmuntra dem, eller göra allt för att stoppa dem heller. Vi borde ha gjort något åt detta för länge sedan. Hämnden som kommer är olycklig, men ärligt talat.. jag har förlorat sympatin. Ni kan kräva att vi är återhållsamma nu, men... ni kunde ha avhållit er innan det kom till detta. Hursomhelst, jag har tagit ställning. Kanske var det inte vad du väntade dig. Kanske väntade du dig "objektiva" resonemang och klara värderingar. Jag är ledsen. Vad jag har att säga till dig är: det här är ett krig. Inte vilket krig som helst. Ett krig som kommer ur en grundläggande motsättning i det här samhället. Ok, du tycker jag överdriver, tar till begrepp som inte hör hemma i den här diskussionen, osv. Du tycker jag går för långt. Jag förstår. Faktiskt, jag förstår. Det är extremt. Det är det verkligen, och jag vill göra mig förstådd. Det tycks som att vi står så långt ifrån varandra. Du tycker jag går för långt och att det inte finns någon anledning. Jag tycker du är frånvarande, eller i alla fall omedveten om sakernas tillstånd. Det kan vara så att dialogen är ofrånkomligen bruten. Oavsett ska jag försöka igen.

Jag är förbannad. Jag är arg och frustrerad. Jag står inte ut med den här skiten. Jag fattar inte hur det här kan accepteras av någon. Jag förstår att det inte rättfärdigar vad som helst, men jag kan inte, från ett ytligt "medborgerligt" perspektiv acceptera den repression vi möter. Jag kan förstå den, men bara utifrån ett perspektiv som ifrågasätter alla de rättsliga formaliteter ordningen erbjuder. Med andra ord framstår den rådande ordningen som motsägelsefull, som bäst som otillräcklig. I den här situationen framstår inte "våld" och andra illegitima former av motstånd som främmande. Vi förstår terrorn som en återvändsgränd som bäst, och i sina mest desperata uttryck som barbari. Vi förkastar den. Vi fördömer den. Vi försöker förstå den så att den kan motverkas. Istället vill vi ha en rörelse i meningen en gemenskapande aktivitet som drar in människor, något verkligt som stärker, hjälper, och framför allt BESTÅR. Vi vet att terrorn förstör, att Ordningen bryter isär och isolerar. Vårt projekt är något annat, bortom separationen. Vad du kommer att inse, om du står med oss, är att Ordningen inte vill se att vi samlar oss, "organiserar" oss. Gemenskap står alltid emot Ordningen. Det är inget vi kan förklara enkelt med ord, det är något som måste erfaras.

[thealexpichamusicpickupclub]

En sista dödsryckning.

En gång i tiden så hade jag en liten skivklubb som hette The Alex Picha Crazy Friend Music Pick Up Club. Som gick ut på att varje månad gav jag en musikintresserad vän eller bekant som har en intressant musiksmak 500kr som de sen fick köpa skivor till mig, som hen trodde jag skulle älska - eller behövde lära mig om.

Klubben startade för att jag hade insett att jag bara köpte skivor med samma gamla band om och om igen. Jag älskar ju musik, och (då) samlade ju också på dem. Gärna i obskyra och udda utgåvor, så jag beslutade mig för att ge min skivsamling ny näring och ge den lite nytt liv.

1 person, 1 månad, 500 kronor. Jag betalar pengarna, och den som är "månadens shopper", köper vad hen tycker skulle passa mig. Eller vad jag behöver lära mig om. Man kunde köpa en dyr skiva för hela pengen, eller man kan dela upp den på fler.

Den startade i oktober 2012 och avslutades i december 2015. 35 olika personer köpte skivor till mig under denna tiden. Varje månad så blev det en liten blogpost om månadens skivor, där jag grävde ner mig i skorna, lyssnade och reflekterade över dem.

Fyra av dem, blev det aldrig nån blogpost om, för livet kom emellan. Jennie K Larsson, Hasse Nilsson, Malin Careliusen och Wille Wilhelmsson - ledsen att ni kom i kläm. Men har inte glömt bort er. Den här blogposten är till er.

---

Av Jennie, som jag delar en stor kärlek med till Nick Cave, Blixa Bargeld och Einstürzende Neubauten, plus att hon är en minst lika stor skräckfilmsälskare som jag, plus att vi delar passion för Laibach, så fick jag fyra skivor inom genres som jag kan absolut noll om Black, och Death Metal.

Satyricon ‎– Now, Diabolical (Black Metal) Watain ‎– The Wild Hunt (Black Metal) Bathory ‎– Bathory (Black Metal) At The Gates ‎– Slaughter Of The Soul (Death Metal)

Sitter nu och lyssnar på norska black metal bandet Satyricon och läser samtidigt på Wikipedia att de experimenterar mycket med tempoväxlingar, piano, stråkar, körer med mera (och inte oväntat just de spåren som jag gillar mest). Grundaren Satyr var tydligen också bland de första norska black metal-musikerna med att experimentera med den visuella framtoningen genom att söka fler uttryck utöver genrens klassiska liksminking i ansiktet.

Bästa låtarna: Delirium The Rite Of Our Cross

https://open.spotify.com/album/5ux0kZmUpHgNZ1Lsmwjngv

---

Vidare till Uppsalabandet Watain som tog sitt namn från en tidig låt med bandet Von.

Bandet är också ökända för sin Satansdyrkan och för deras liveshow som innefattar pyroteknik, levande ljus, sataniska ritualer, djurkroppar och blod.

På en spelning i Brooklyn 2014 så överöste de publiken med djurblod som gjorde att delar av publiken började kaskadkräkas. Jennie, om de spelar i Stockholm, så kan vi väl gå ihop? Antar att det blir nåt att minnas! Har svårt att ta till mig musiken, men tänker att man bör se det live.

Bästa låten (den mest finstämda): They Rode On

https://open.spotify.com/album/3BEfG3ZXFY0xjjvIXRwqOj

---

Bathory! Har hört så många olika prata om denna skivan från 1984, speciellt den med den gula geten på, som verkar vara det mest åtråvärda skivan (kostar mellan 15000-40000kr beroende på skick och säljare) om man gillar Black Metal. Lär mig att det är ett svenskt enmansband från Vällingby, och som de flesta som är något inom Black Metal, alltid uppger som en influens. När han grundade Bathory, så joinade en bassist och på trummor, en i många andra sammanhang välkände, Jonas Åkerlund (som också regisserade Candlemass första video Bewitched). Känns ruskigt bra att ha fått den här skivan!

Bästa låten (kanske för att jag har använt liknande intro till mina Hell-oh-ween skivor jag gjorde en gång i tiden): Raise The Dead

https://open.spotify.com/album/5ViU3AfzAl9BQ0uFXOkR1W

---

Dags för lite Death metal från Göteborg då! At The Gates ‎– Slaughter Of The Soul

Jag lär mig att bandet har haft stor betydelse för utvecklingen av svensk death metal. De är föregångare och stilbildare för det som inom death metal senare har kommit att kallas för The Gothenburg sound, eller på svenska "göteborgsdöds". Slaughter of the Soul räknas tydligen som ett av de klassiska albumen inom death metal-genren och har kallats det mest inflytelserika melodisk death metal-albumet någonsin.

Bästa låten:

The Flames of the end. https://open.spotify.com/album/1uJwTzraQIU90MY4OpFyan

---

Det här var ingen lättsmält lyssning på något sätt, och antagligen hade jag behövt spela musiken högre än vad grannarna hade klarat av! Hade gärna läst mer om vad som stod i texthäftena, men lite för mycket användning av frakturtypsnitt så det är i ruskigt svårt att läsa. Självklart med mening! Satansverser är ju inte för vem som helst, och jag får be Jennie ta fram ett Ouija-Board så får vi framkalla lite onda andar när vi ses nästa gång. Tack för resan! <3

-----------------

Malin och jag lärde känna varandra när jag anställde henne för ca 10 år sen, jag hade nån idé om att jag ville rekrytera via dåtidens sociala medier (läs twitter), för ville ha nån superdigital, det fanns så många katter bland hermelinerna. Nu tror jag vi flyttade konversationen rät snabbt till e-mail, men skulle säga att de var ömsesigt glädje att få jobba ihop. Vi kom så himla bra överens, så att det liksom inte kändes som en kollega alls, utan en vän på direkten. På köpet, en musik- och skräckfilmsälskande, intensiv och likeminded favoritperson.

De tre skivorna jag fick av henne: Tori Amos - Under the Pink Prince - Dirty Mind De la Soul - 3 Feet High and Rising

Jag har ju en oförståelig dålig relation med Tori Amos, hon borde ju rent objektivt ha följt mig sidledes under en lång tid, men jag har väl varit dryg och haft siktet på annat helt enkelt. Skämmes. Jag tror första gången jag satte på en Tori Amos-skiva var är hon släppte Strange Little Girls i början av 2000-talet. Då pga att det fanns en cover på Depeche Modes Enjoy The Silence. Och om man ska vara ärlig, kanske inte hennes bästa stund - och tänk så det spelar roll ibland hur man blir introducerad till en artist. Så, just nu, just här, är det första gången som jag på riktigt lyssnar på Tori (tack Malin!), skivan har snurrat hela dagen, och hennes röst ihop med det melankoliska är ju oerhört förförande även om det känns lite daterat. Passar utmärkt i den moll-värld jag själv beninner mig i just nu.

Kan tänka mig att om man hittade den här skivan när den släpptes -94, vände ryggen till grungen, och haft den med sig sen dess, så är det en ruskigt fin pärla. Malin, då får berätta när vi ses hur du och Tori hittade varandra.

Bästa låtarna: Pretty Good year Bells For Her The Wrong Band Icicle

https://open.spotify.com/album/6VNuZLF98tsRYgqlIXAVCD

---

Prince - Dirty Mind OK, vi ska inte låtsas som nåt annat än att jag har en väldigt komplicerad relation till Prince.

Blev introducerad på riktigt till honom på 90-talet av min dåvarande flickvän, innan dess hade jag val egentligen bara dansat tryckare till Purple Rain, sett Sign 'O' the Times på MTV och liksom alla andra spelat lite luftgitarr och sjungit "Kiss" på lokala discoteket. Hur som helst, jag som då var en renodlad råsynhare och svartrockare, fick då lära mig att Prince var Soul. Och där och då visste jag att jag inte gillade Soul. Jag skulle gissa att han spelades på P3 Soul och det var därför han var Soul (vilket var helt rimligt i Åmål).

Länge viftade jag bort allt som var Soul. Och döm min förvåning när jag många år senare upptäckte 60-tals-Soul, och den konflikten i hjärnan. Man kanske behöver veta att i Åmål där jag växte upp, fanns det bara raggare och hårdrockare. De som gillade Prince, eller synth som jag, vi var outcasts, och våra världar möttes sällan. Sen att min exfru och min bästis exfru också är Purple Ladies, har gjort att jag ändå har försökt ta mig till denna mannen. Han har helt klart sina stunder men lyssnar igenom albumet och ger det en chans till. Förlåt Malin, förlåt Petra, förlåt Anna, förlåt Ann-Sofie. Men funk, Prince och jag har aldrig varit goda vänner.

https://open.spotify.com/album/3Cijd5OjHeWBm97DsPHpgs

---

De la Soul - 3 Feet High and Rising

Jag kan med säkerhet säga att Me, Myself an I var den allra första hip-hop-låten jag gillade. Mitt under rådande råsynthsperioden, så var det den (enda) låten som hittade in på mina VHS-blandband som jag spelade in från MTV, som var nåt helat annat än det jag lyssnade på. Minns så väl videon där de sitter i klassrummet och bara är coola och där en av dem hade små bortrakade ränder vid tinningen.

Så sjukt nöjs att jag nu sitter med det här dubbel-albumet i min hand. Har varit och bläddrat fram den i skivbackar många gånger, hållit i den, tänk att köpa den, men det har liksom aldrig blivit av.

Och nu sitter jag här med nåt som hör hemma i min historia. Jag förde länge (digital) anteckningsbok på skivor jag köpte och 28 augusti 1999, så köpte jag en dubbel-cd som hette "Tommy Boy - Greatest Beats - the first fifteen years 1981-1996" samma skivbolag som gav ut den här plattan. Där finns just tre spår från det här albumet, tillsammans med bland annat Afrika Bambaataa & Soulsonic Force, Naughty By Nature och Queen Latifah för att nämna några. I retrospektiv så var det väl det först då som jag tog de första stegen att gilla hip-hop på riktigt. Tacksam att jag nu har skivan till mitt första hip-hop-minne.

Hela den här plattan är grym.

-----------------

Hasse och jag lärde känna varandra i det publika internetets begynnelse, när vi jobbade på samma webbyrå på 90-talet, han kom innan som Chefredaktör på Internetguiden. Då satte han även ihop svincoola elektroniska cd-compilations som hette "Prepend Codewalk" under aliaset Dr. Dustbin och var en särdeles sympatisk och trevlig människa. Ja förutom att han var en Internetguru överlag då. En sån person som man gillar på en gång.

Till de här skivorna kom ett brev som hörde till skivorna och som berättade historien, och så mycket detaljer och bakgrund om det här plattorna, och om Brian Peter George St John le Baptiste de la Salle Eno, i synnerhet. Jag hittar inte brevet nu. Det ska finnas nånstans i lägenheten eller troligtvis i nån flyttkartong. Jag har just bläddrat igenom hela min skivsamling för att se om den ligger mellan två andra skivor, men tyvärr, och det grämer mig. Det är inte likt mig och det stör mig. Det borde ligger ihop med de fyra skivorna. Jag hoppas det dyker upp en vacker dag. Hasse, det är inte så att du sitter på en digital version av den? Jag fick dem 22 december 2015, om det kan hjälpa.

Jag har en skivsamling bortemot 100 meter om man ställer upp dem med kortsidan mot varandra, och egentligen är det väldigt konstigt att jag inte har några skivor innan med Brian Eno. Han finns såklart representerad så grundande han Roxy Music ihop med Bryan Ferry och var med i bandets tre första plattor.  Han är ändå en pionjär i dem elektroniska genren, och myntate begreppet och skapade musikstilen Ambient. Nu finns inte det tomrummet längre tack vara Hasse, men nu handlar det inte om Ambient, utan när han började sin solokarriär.

Brian Eno - Here Come The Warm Jets - [1973] Brian Eno - Taking Tiger Mountain (By Strategy) - [1974] Brian Eno - Another Green World - [1975] Brian Eno + David Byrne - My Life In The Bush Of Ghosts - [1981]

Istället för brevet får jag ta Wikipedia till hjälp.

Jag lär mig att första soloplattan, Here Come The Warm Jets, som är en blandning mellan Glam-Rock och Konstrock - som är en subgenre inom rockmusiken med experimentella eller avantgardistiska influenser. Och att artister som brukar räknas som konstrock är allt från Björk, Kraftwerk, Laibach, Bowie, Karin Drejer och en hel del andra. När de spelade in skivan så ville han bara kommunicera och regissera sina musiker genom att dansa för dem, och på så sätt förklara hur han ville att det skulle låta, han bad dom också sjunga nonsensord helt random, som senare blev basen till texterna på skivan.

Bästa låtarna; Cindy Tells Me Driving Me Backwards Some of Them Are Old

https://open.spotify.com/album/74jn28Kr29iyh8eZXSvnwi

---

Lär mig att andra soloskivan, Taking Tiger Mountain (By Strategy), som har mindre glam, mer keyboard, men fortfarande tituleras konstrock, är ett lite vagt konceptalbum som handlar om allt från spionage till den kinesiska kummunistrevolutionen. Även här sjungs det fram nonsensord, som sen Eno gjorde om till riktiga ord och byggde texterna på det viset. Dom är ju lite koko de här skivorna, många små lustiga detaljer!

Bästa låtar Back In Judy's Jungle Fat Lady of Limbourg The Great Pretender

https://open.spotify.com/album/1IMbtEVdtaFz0PPiq4brLZ

---

Lär mig att Another Green World som är Enos tredje soloplatta, är en skiva  som består till stor del av minimalistiska instrumentella låtar som kan ses som föregångare till Ambient, och hans övergång från rock till elektroniskt -  och har blivit utnämnt till "ett universellt erkänt mästerverk". Eno gick till studion utan att ha skrivit eller förberett sig innan, utan såg på produktionen mer som ett experiment.

Bästa låtarna; St Elmos Fire The Big Ship Golden Hours Becalmed

https://open.spotify.com/album/6uoeezh45SYEb8lcT8gDTY

---

My Life In The Bush Of Ghosts

Just den här utgåvan var den första som hade nytt ut spåret "Qu'Ran" mot "Very Very Hungry". Qu'Ran innehöll samplade uppläsnngar av Koranen, och blev borttagen på begäran av The Islamic Council of Great Britain. Utöver den samplingen så innehöll skivan bland de första samlingarna i världen i musik, med allt från en exorcist på spåret The Jezebel Spirit, en radio evangelist och sång från den libanesiska sångerskan Samira Tewfik för att nämna några.

När jag hör andra låten Mea Culpa, så blir jag helt medförd och jag kan svävar på att sett bör vara en tidiginspirationen till genren Neo-Industrial-Folk!

Ruskigt bra platta I sin helhet, men the finest moments är: Mea Culpa The Jezebel Spirit Moonlight in Glory The Carrier

https://open.spotify.com/album/1m08xZXMNDVCYU7VgUGsme

Hasse, jag är tacksam att fått en lektion i Brian Enos resa innan han blev Ambients Gudfader! Kom att tänka på ett tweet från kontot “Discographies” som postade tweets där de summerade en artists skivkarriär på 140 tecken.

Brian Eno: 1-3,5 "Whatcha doin', Professor?" "I'm inventing the future of music." 4,6-24 "Now whatcha doin'?" "Inventing it again. Quietly." https://twitter.com/Discographies/status/29683890796

-----

Wille och jag, vi fångar Pokemons ihop, vi går på festival ihop, vi dricker öl ihop, och vi hänger och vi gillar varandra, och vi har gillat varandra i snart 20 år. Och med honom är jag alltid Kexet. När Wille dök upp på dödsfesten för den här skivklubben, så hade han med sig nio stycken (ok, åtta då) soundtracks som present. Hur bäst tema är inte det då? Och hur glad blir man inte då? Soundtracks, är i vart fall nåt som jag uppskattar oerhört mycket!

¡Three Amigos! (Original Motion Picture Soundtrack) Scrooged (Original Motion Picture Soundtrack) Phil Spector - Christmas Album The Lost Boys - Original Motion Picture Soundtrack Stand By Me (Original Motion Picture Soundtrack) The Karate Kid (Original Motion Picture Soundtrack) Fem Filmer Av Stefan Jarl (Filmmusik) Miami Vice II (New Music From The Television Series) Stanley Kubrick's A Clockwork Orange (Music From The Soundtrack)

¡Three Amigos! Som jag minns den - en fantastisk film! Antagligen inte så kul idag - men det spelar mindre roll - jag var runt 13 år, och roligast av alla på den tiden var just Steve Martin, Chevy Chase och Martin Short (och Dan Aykroyd) och regisserad av John Landis, bland annat ansvarig för bla Blues Brothers, En Amerikans varulv i London och Michael Jackssons video till Thriller. Soundtracket är makalöst; med bla The Ballad of The Three Amigos, sjungen av de tre herrarna i huvudroll, störda jävla fågel-läten av Steve Martin, och en encounter med en sjungande buske.

Scrooged! Med Bill Murray. Klassiska jul-berättelsen om tre spöken som hemsöker honom under julen. Bla en duo med Annie Lenox & Al Green, lite hiphop med Koole Moe Dee och så lite Miles Davis och Natalie Cole.

Phil Spector - Christmas Album. Inte ett soundtrack, men i min värld, den i särklass bästa julskivan som gjorts. Samtliga 13 spår är geni. Blandade julsånger med The Ronettes, Darlene Love, The Crystals och Bob B Soxx. 34 minuter julstämning. Phil sitt ju numera i fängelse för mordet på Lana Clarkson. Han har 9 år kvar på sitt fängelsestraff.

The Lost Boys. En av mina all time favoritfilmer. Även den filmen som drog mest publik när jag körde en av mina filmfestivaler, och tror vi var 17 personer i min lägenhet som såg just denna filmen. Soundtracket har fantastiska låten People Are Stränge med Echo And The Bunnymen och Cry Little Sister med Gerard McMann. Skivan är värd att köpa bara för den låtens skull. Sleep all day. Party all night. Never grow old. Never die.

Stand By Me. Även detta en favoritfilm. Även min vän Connys - absoluta favoritfilm - och där han har bestämt att vi ska åka på semester till Mosby Creek, Walden, Oregon, och gå samma väg längs tågspåren, och låtsas att vi är 13 igen. Fina låtar rakt igenom skivan, som avslutas med titelspåret med Ben E King.

The Karate Kid! Ibland åldras musiken inte med värdighet. Låt oss minnas denna filmen som den coola film det var då när man var liten, och så minns vi Cobra Kai, Wax-on Wax-off, Mr Miyagi och Tranan! Det räcker bra :)

Fem Filmer Av Stefan Jarl! Musik av Ulf Dageby från filmerna "En av oss", "Dom kallar oss Mods", "Naturens Hämnd", "Ett anständigt liv" och "Själen är större än världen" och inspelat mellan 1968-1985. Behöver en flaska rött och ett paket cigg och en nedsläckt lägenhet för den här skivan. Väldigt väldigt glad att jag fick denna. På innerfodralet så satt en utklippt recension av skivan som löd såhär: -- Det går aldrig att förneka en musiks miljö. En rå morgon sitter jag i Gotlandshuset vid en brasa, i natt gick jag upp och hörde en stråkkvartett av Bethoven i mörkret. Nu sitter jag med Ulf Dagebys filmmusik utan film.

Liksom Jarls filmer är Dagebys musik inga överfall, som vanlig filmmusik. Ur enstaka toner växer den organiskt, buren av envishet. Ibland sitter han hemma vid synthen och prövar en eller tre toner mot varandra, och i fem sekunder kan man tycka att det är trist skitmusik,.

Men Dagebys nyfikenhet och övertygelse är alltid så stark att den pressar livet ut allmängods, banala signaler, till de återuppstår som storartad dramatik. På detta sätt är Dagebys musik släkt med Jan Johanssons.

En struntlåt får en basgång på två toner som tycks gå baklänges, och därigenom laddas struntet md nåt overkligt. I andra stycken spelar Dageby själv klarinett, saxofon, uppretade trummor och bildar sångkör.

I en DN-intervju häromveckan sa regissören Lennart Hjulström att "Man måste skapa sin egen tid". Det är precis vad Dagebys musik gör. Man glömmer klcokan, det går lätt att lyssna och blunda och på ögonloockens insida göra sin egna film. --

Miami Vice II! Det finn tre låtar på den här skivan som är det man är ute efter! Crockets Theme (Instrumental), Miami Vice: New York Theme (Intrumental) och The Original Miami Vice Theme (Instrumental). Samtliga tre av Jan Hammer. Så spelar in de här tre på kassettband, tryck in den i bilstereon, och så tar vi Croockets Ferrari Daytona Spyder och åker planlöst i natten.

Stanley Kubrick's A Clockwork Orange. Ibland måste man spara det bästa till sist. För detta är väl den ultimata filmmusiks-skivan, till den ultimata filmen. Jag vet inte hur många blandband och brända CDs jag har gjort med i princip samtliga olika spår som stick, intros eller outron. Älskar den fullt ut. There was me, that is Alex, and my three droogs, that is Pete, Georgie, and Dim, and we sat in the Korova Milkbar trying to make up our rassoodocks what to do with the evening. Tack Wille!

--

[aprilskyforever]

En social konstruktion // A social construct

a text i originally wrote on my devote blog today, but i figured i might as well post it here. first in swedish, then a shorter version in english down below. (i figure this might be handy for swedish learners? maybe? @ikea-underwater @slightlyintimidating hey)

Internationella kvinnodagen. Jag tänker tillbaka, på när jag började bli feminist och hur jag sedan utvecklats. Allt jag lärt mig. De motgångar jag mött, de fighter jag tagit. Jag har gått från "Jo visst, kvinnor och män är olika, men det ska väl inte värderas olika? Att den ena gruppen är bättre pga att de är män?" till "Allt är en social konstruktion för att bevara den maktfördelning som råder". Jag har blivit mycket mer radikal i tanke. Dock inte så mycket i handling. Sorgligt, kan tänkas. Men I'm getting there.

  Jag tänkte ägna inlägget åt att berätta hur min feminism ser ut idag. Mina idéer och tankar alltså, för mitt aktiva liv finns inte så mycket att säga om.

Att vara kvinna är att socialiseras in i en politisk position. Som Simone de Bouvoir sa: man föds inte till kvinna, man blir det. I grunden är vi alla människor, men patriarkatet kräver att vi delar upp oss och ger den ena halvan mer makt och förmåner än den andra. Folk, speciellt transfober, kan prata om könsdelar/kromosomer/hormoner och mena "men vi är ju olika där nere!" och till dem vill jag säga: trans kvinnor kan berätta för dig om det förtryck de möter om du bara ville lyssna. Folk kan höra deras djupa röster, deras breda axlar, och ändå behandla dem som kvinnor. Samma förtryck. Ibland till och med värre. Nu har jag inte statistik tillgänglig, men vill minnas att jag läst att trans kvinnor löper större risk för att bil utsatta för våld än vad cis kvinnor gör.

  Därmed inte sagt att cis kvinnor får leva loppan jämfört med trans kvinnor, i och med att kroppar med vaginor är feminiserade får de generellt sett sämre vård, och världen över dör kvinnor i komplikationer från osäkra aborter, graviditeter och förlossningar. Vi får stå ut med biverkningar från p-piller när p-piller för män inte ens släpps på marknaden för exakt samma biverkningsrisker, vi får stå ut med endometrios för att ingen fått pengar till att forska fram hur man behandlar det.

  Att vara kvinna är att vara andrahandsvalet. Att inte lyssnas på och synas i samma utsträckning. Att känna sig snäppet otryggare när man går hem på natten. Att vara kvinna är att förväntas göra det emotionella arbetet i en relation och merparten av det obetalda arbetet i hemmet. Att vara kvinna är att objektifieras och sexualiseras i situationer där man inte borde bli det, och det görs för att visa maktövertaget.

Lika mycket som att kön är en social konstruktion, är kapitalismen det. Och patriarkatet och kapitalismen går hand i hand. Kapitalism - att koncentrera frukten av arbete till några få kapitalägare istället för att låta det gå direkt till arbetarna - är inte något som funnits sen urminnes tider. Det konstruerades som en efterträdare till feodalism, på 1600-talet när världen började industrialiseras. Kajsa Ekis Ekman är min klippa när det kommer till att förklara kapitalism, och det står på min bucketlist att läsa massa litteratur för att lära mig mer.

  En del människor i den här världen är liberalfeminister. Jag kommer alltid backa dem när de möter förtryck från män, men jag kommer aldrig hålla med om deras ideologi. Feminism för mig är solidaritet och frigörelse, för alla kvinnor, och i kapitalismen kan vi aldrig bli fria. I kapitalismen finns inte solidaritet, för kapitalism går ut på att skydda kapital istället för människor. Kapitalism är också en god vän till imperialismen - rasismen - och en fiende till miljökampen. Eller, kapitalism och miljökamp kan gå hand i hand om bara kapitalismen får göra vinst på den, men det funkar inte om vi faktiskt ska kunna rädda Jorden. Vi måste lägga ner konsumtionshetsen. Vinsthetsen, tillväxthetsen. Vi har bara ett jordklot, alla resurser är inte oändliga. Vi måste sakta ner.

  I kapitalismen gör kvinnor grovjobbet, men får minst betalt. Vi jobbar i välfärden, men kapitalism hatar välfärd. Lönerna är låga. Liberaler hävdar att folk som tjänar för lite har "valt fel", men någon måste ju göra det jobbet? Någon måste jobba på sjukhus, någon måste utbilda unga och ta hand om gamla. Om alla väljer bort det, vad händer? Kapitalister vill att dessa områden ska vara privatägda, men då kommer bara vissa ha råd att utnyttja den, och vi KAN inte bygga ett starkt och moraliskt försvarbart samhälle med något sådant.  

  Ge kvinnor cred och betalt för det de gör. Men framför allt, jämna ut nivåerna, låt inte kapitalisterna få allt de får. Kvinnokamp är klasskamp, och internationella kvinnodagen startades av socialistkvinnor.

Lika mycket som kön och kapitalism är sociala konstruktioner, är sexualitet det. Vi dras med en föreställning om att folk är "born this way", underförstått att de inte kan hjälpa det, och visst finns det undertoner av homofobi i det? Det ska inte behöva vara så.

  Att kasta denna föreställning är inte att säga att homosexuella en dag kommer tända på något annat kön än sitt eget, snarare är det tvärt om. Heterosexualitet är i många fall inlärt, för det passar så bra med patriarkatet (och kärnfamiljen passar så bra med kapitalismen). Att slopa born this way-mentaliteten handlar om att vidga sina vyer och tänka ett varv till, är jag verkligen hetero? Måste jag vara det?

  Mina lesbiska vänner (t ex Maggie) har lärt mig att lesbiskhet handlar om så mycket mer än sexet. Sexet verkar i själva verket vara en ganska liten del av det hela. Det handlar mer om att få vara fri från förtrycket i en nära relation - för patriarkatet reproduceras i olikkönade relationer. Samhällets struktur försvinner inte bara för att en man och en kvinna bor på samma ställe och sover i samma säng. Lesbiskhet handlar om separatism, få utrymmet man saknat, att få leva jämställt. Det är i många fall en räddning för kvinnor som fått utstå våld i nära relation, eller bara haft skitiga förhållanden med män i allmänhet, för att de aldrig föreställt sig något annat. Så har jag i alla fall förstått det.

  Att kasta born this way-mentaliteten fick mig att gå från att säga "jag är straight" till "än så länge har jag inte hittat en kvinna jag känt romantiskt och/eller sexuellt begär till, men händer det ska jag inte förneka det för något sådant kan omöjligt hända mig". Och för mig känns det helt perfekt.

Att vara feminist är att tro och kämpa, för en annan värld är möjlig. Att vara feminist är att ha en förståelse för samhällets orättvisor, och hålla sina medsystrar om ryggen. Frihet, jämlikhet, systerskap.

**

International womens' day. I've thought about how I've developed over the last six years or so, from being a person that says "well men and women are different but we shouldn't be valued differently" to "everything is a social construct to maintain the unequal distribution of power".

Gender is a social construct. You're not a woman simply because you have a vagina (although the vagina is feminized, people with them will face oppression in ways like dying from unsafe abortions and recieving worse medical care overall). Trans women can tell you. To be a woman is to be read as one, and then treated as one. You'll be a second hand choice. You'll be less listened to, and less seen. You'll be objectified and sexualised when you shouldn't be. You'll be expected to do the unpaid work at home, and the emotional work in a relationship.

Capitalism is a social construct, developed from feudalism when the world started the industrial revolution. I believe equality cannot be reached if we don't abolish it. Capitalism creates inequality, leaving some with heaps of money and others in poverty. Women are paid less, both on an individual level (like a man with the same job will earn more) but also in women-dominated fields like healthcare and education. Welfare jobs.

Sexuality is a social construct. Heterosexuality is often learnt, because it fits so well with patriarchy and capitalism. There is a born this way-mentality in society today, that we need to get rid of, not to tell gays they one day will be attracted to the opposite gender but for especially women to consider: they don't have to live with men. My lesbian friends have taught me that lesbianism isn't much about the sex, it's more about separatism, living equal, not having to deal with men in their life. It's a salvation for women who've been treated like garbage in their previous relationships. It made me go from "I'm straight" to "I haven't found a woman that I'm attracted to yet, but if it happens I won't deny it". And that feels wonderful.

To be a feminist is to believe in another possible world. It's to see injustice in the world today, and to fight for something different. For freedom, equality and sisterhood.

[easternlightningsv]

Inkarnationens hemlighet (4)

Ni bör känna till historien bakom Bibeln och dess tillkomst. Den här kunskapen tillhör inte dem som inte accepterat Guds nya verk. De vet inte. Om du skulle tala klarspråk till dem om de här viktiga frågorna, skulle de inte längre vara petiga med detaljer rörande Bibeln med dig. De gräver oupphörligt i vad som har profeterats: Har det här uttalandet gått i uppfyllelse? Har det där uttalandet gått i uppfyllelse. De accepterar evangeliet i enlighet med Bibeln, och de predikar evangeliet i enlighet med Bibeln. Deras tro på Gud vilar på Bibelns ord; utan Bibeln tror de inte på Gud.

 Det är på det här sättet de lever; de fingranskar Bibeln. När de än en gång kommer och gräver i Bibeln och ber dig om förklaringar, kan du säga: ”För det första, låt oss inte verifiera vartenda ord. Låt oss i stället se på hur den helige Ande arbetar. Låt oss ta den väg vi vandrar och jämföra den med sanningen för att se om den här vägen verkligen är den helige Andes verk, och låt oss använda den helige Andes verk för att undersöka huruvida denna väg är riktig. När det gäller huruvida det här eller det där uttalandet har gått i uppfyllelse så som det förutsagts, ska vi människor inte lägga näsan i blöt. Det är bättre för oss att i stället prata om den helige Ande och det senaste verk som Gud har utfört. Bibeln innehåller de ord från Gud som profeterna talade och de ord som skrivits ner av de människor Gud använde på den tiden; endast Gud själv kan förklara dessa ord, endast den helige Ande kan kungöra innebörden i dessa ord, och endast Gud själv kan bryta de sju sigillen och öppna bokrullen. Du är inte Gud, och det är inte jag heller, så vem dristar sig till att obekymrat förklara Guds ord? Vågar du förklara de här orden? Om profeterna Jeremia, Johannes och Elia kom idag skulle inte ens de våga försöka förklara dessa ord, för de är inte Lammet. Endast Lammet kan bryta de sju sigillen och öppna bokrullen, och ingen annan kan förklara hans ord. Jag vågar inte bemäktiga mig namnet Gud, än mindre försöka förklara Guds ord. Jag kan bara vara en människa som lyder Gud. Är du Gud? Ingen av Guds skapade varelser vågar öppna bokrullen eller förklara dessa ord, och jag vågar inte heller förklara dem. Du gör bäst i att inte försöka förklara dem. Ingen borde försöka förklara dem. Låt oss tala om den helige Andes verk; så mycket kan människan göra. Jag vet lite grand om Jehovas och Jesu verk, men eftersom jag inte har någon personlig erfarenhet av det verket kan jag inte säga så mycket om det. När det gäller innebörden i de ord som Jesaja eller Jesus talade på sin tid, kommer jag inte att ge någon förklaring. Jag studerar inte Bibeln utan jag följer Guds verk idag istället. Du betraktar faktiskt Bibeln som den lilla bokrullen, men är inte den något som bara Lammet kan öppna? Vem förutom Lammet kan öppna den? Du är inte Lammet, och än mindre vågar jag göra anspråk på att vara Gud själv, så låt oss inte analysera Bibeln eller utsätta den för fingranskning. Det är avsevärt bättre att diskutera det verk som utförs av den helige Ande, alltså det verk som Gud själv utför i dag. Låt oss se vilka principer Gud följer i sin verksamhet och vad som är essensen i hans verk och sedan använda detta för att kontrollera huruvida den väg vi vandrar i dag är rätt — och på detta sätt förvissa oss om det. Om ni vill predika evangeliet, i synnerhet för dessa i den religiösa världen, måste ni förstå Bibeln och behärska dess inre historia; i annat fall har du ingen möjlighet att predika evangeliet. Så snart du har fått grepp om helhetsbilden, slutar att detaljgranska de döda orden i Bibeln och enbart talar om Guds verk och sanningen om livet, då kommer du att kunna vinna dessa som söker med ett uppriktigt hjärta.

Jehovas verk, de lagar han instiftade, de principer han använde för att lära människor hur de skulle leva, innehållet i det verk han utförde under lagens tidsålder, vikten av att han instiftade sina lagar, vikten av hans verk fram till nådens tidsålder och vilket verk Gud utför i detta avslutande stadium: det här är vad ni måste förstå. Det första stadiet är verket i lagens tidsålder, det andra stadiet är verket i nådens tidsålder och det tredje stadiet är verket i den yttersta tiden. Ni måste vara på det klara över dessa skeden i Guds verk. Från början till slut finns det totalt tre stadier. Vad är essensen i varje stadium? Hur många stadier genomförs i arbetet med den sextusenåriga förvaltningsplanen? Hur genomförs dessa stadier och varför utförs vart och ett på sitt eget speciella vis? Allt det här är centrala frågor. Varje tidsålders verk har representationsvärde. Vad utförde Jehova för arbete? Varför gjorde han det just på det där sättet? Varför kallades han Jehova? Och likaså —vad utförde Jesus för verksamhet i nådens tidsålder och hur gick han tillväga? Vilka sidor av Guds sinnelag representeras av varje stadium och varje tidsålder? Vilka sidor av hans sinnelag kom till uttryck i lagens tidsålder? I nådens tidsålder? Och i den sista tidsåldern? Det här är viktiga frågor som ni måste vara klara över. Under den sextusenåriga förvaltningsplanens förlopp har hela Guds sinnelag uppenbarats. Det uppenbaras inte bara i nådens tidsålder, inte heller bara i lagens tidsålder, och än mindre enbart i denna den yttersta tiden. Det arbete som utförs i de sista dagarna representerar dom, vrede och tuktan. Det arbete som utförs i de sista dagarna kan inte ersätta arbetet i lagens tidsålder eller arbetet i nådens tidsålder. Men sammanlänkade bildar de tre etapperna en enhet och allesamman är de en Guds verk. Naturligtvis är verkställandet av detta verk indelat i separata tidsperioder. Det arbete som utförs i de sista dagarna för allting till ett avslut; det som gjordes i lagens tidsålder var inledningsverket, och det som gjordes i nådens tidsålder var återlösningsverket. Vad gäller verkets visioner i hela denna sextusenåriga förvaltningsplan är ingen i stånd att vinna insikt eller förståelse utan dessa visioner förblir gåtor. I den yttersta tiden utförs endast ordets verk i syfte att starta rikets tidsålder, men det är inte representativt för alla tidsåldrarna. Den yttersta tiden är inte mer än den yttersta tiden och inte mer än rikets tidsålder, och den representerar inte nådens tidsålder eller lagens tidsålder. Det är bara det att i den yttersta tiden uppenbaras hela verket i den sextusenåriga förvaltningsplanen för er. Detta är avslöjandet av hemligheten. Denna sorts hemlighet är något som ingen människa kan avslöja. Det spelar ingen roll hur väl människan förstår Bibeln så förblir den inget mer än ord eftersom hon inte förstår Bibelns innersta väsen. När hon läser Bibeln kanske hon kan förstå en del sanningar, förklara en del ord eller fingranska några berömda stycken och kapitel, men hon kommer aldrig att kunna få fram innebörden som ryms i dessa ord, för det enda människan ser är döda ord, inte skådeplatserna för Jehovas och Jesu verk, och hon har ingen möjlighet att reda ut detta verks hemlighet. Därför är hemligheten med den sextusenåriga förvaltningsplanen den största hemligheten, den som är allra djupast gömd och fullständigt outgrundlig för människan. Ingen kan omedelbart få grepp om Guds vilja om inte Gud själv förklarar och uppenbarar den för människan; om han inte gör det kommer dessa ting att för evigt förbli gåtor för människan, förbli för evigt förseglade hemligheter. Bry er inte om dessa i den religiösa världen; om ni inte hade fått höra det idag skulle ni inte heller ha fattat det. Detta sextusenåriga verk är mer gåtfullt än alla profeternas profetior. Det är den största gåtan från skapelsen till idag, och ingen av alla tiders profeter har någonsin kunnat förstå den, för denna hemlighet avslöjas inte förrän i den sista tidsåldern och har aldrig tidigare uppenbarats. Om ni kan fatta denna hemlighet och om ni är i stånd att ta emot den i dess helhet kommer alla religiösa individer att besegras av denna hemlighet. Den är den största av visioner; den är vad människan längtar allra mest efter att förstå men den är också vad som är mest oklart för henne. När ni befann er i nådens tidsålder visste ni inte vad det verk som Jesus eller Jehova utförde handlade om. Folk förstod inte varför Jehova stiftade lagar, varför han uppmanade massorna att hålla lagarna eller varför templet måste uppföras, och än mindre förstod folk varför israeliterna fördes från Egypten ut i vildmarken och sedan vidare till Kanaan. Det är först idag som detta har uppenbarats.

Verket i den yttersta tiden är det sista av de tre stadierna. Det är ytterligare en ny tidsålders verk och det representerar inte förvaltningsverket i dess helhet. Den sextusenåriga förvaltningsplanen är uppdelad i tre etapper. Ingen enskild etapp kan representera alla tre tidsåldrarnas verk, utan endast en del av en helhet. Namnet Jehova kan inte stå för hela Guds sinnelag. Det faktum att han utförde sitt verk i lagens tidsålder innebär inte att Gud bara kan vara Gud under lagen. Jehova stiftade lagar åt människan, gav henne budord och uppmanade henne att bygga templet och altarna; det verk han utförde representerar endast lagens tidsålder. Detta verk som han utförde visar inte att Gud bara är en Gud som uppmanar människan att följa lagen eller att han är Guden i templet eller att han är Guden framför altaret. Att säga det vore inte sant. Det verk som utfördes under lagen kan bara representera en tidsperiod. Så om Gud hade verkat enbart i lagens tidsålder skulle människan ha kunnat begränsa honom med följande definition: ”Gud är Guden i templet och för att tjäna honom måste vi ta på oss prästerliga dräkter och gå in i templet.” Om verket i nådens tidsålder aldrig hade utförts, utan lagens tidsålder hade fortsatt till vår tid, skulle människan inte vetat att Gud även är barmhärtig och kärleksfull. Om inte verket i lagens tidsålder hade utförts, utan i stället endast verket i nådens tidsålder, skulle människan inte ha vetat mer än att Gud kan återlösa människan och förlåta hennes synder. Då skulle människan bara ha vetat att Gud är helig och oskyldig, och att han är i stånd att offra sig själv och bli korsfäst för hennes skull. Människan skulle bara känna till de här sakerna men inte förstå någonting mer. Därför står varje tidsålder för en del av Guds sinnelag. När det gäller vilka sidor av Guds sinnelag som är representerade i lagens tidsålder, i nådens tidsålder och i det nuvarande stadiet: först när alla tre stadierna har fogats samman till en helhet kan de uppenbara hela Guds sinnelag. Först när människan har lärt känna alla tre stadierna kan hon förstå det helt och hållet. Inget av de tre stadierna får utelämnas. Du kommer inte att kunna se Guds sinnelag i dess helhet förrän du har lärt känna dessa verkets tre stadier. Det faktum att Gud fullbordade sitt verk i lagens tidsålder är inget bevis för att han bara skulle vara lagens Gud, och det faktum att han fullbordade sitt återlösningsverk betyder inte att han kommer att återlösa mänskligheten i all evighet. Allt det här är slutsatser som människan dragit. Eftersom nådens tidsålder har nått sitt slut kan man inte säga att Gud endast tillhör korset och att korset ensamt representerar Guds frälsning. Att göra det vore att begränsa Gud. I det nuvarande stadiet utför Gud huvudsakligen ordets verk, men det betyder inte att man kan säga att Gud aldrig har varit barmhärtig mot människan och att allt han har kommit med är tuktan och dom. Verket i den yttersta tiden blottlägger Jehovas och Jesu verk, liksom alla de hemligheter som människan inte förstått, för att uppenbara människosläktets slutmål och öde och avsluta hela frälsningsverket bland människorna. Det här stadiet i den yttersta tiden avslutar allting. Alla hemligheter som människan inte förstått måste redas ut så att hon kan tränga djupt ner i dem och få en fullkomligt klar förståelse i sitt hjärta. Först då kan den mänskliga arten klassificeras efter sitt slag. Först när den sextusenåriga förvaltningsplanen är fullbordad kommer människan att förstå Guds sinnelag i dess helhet, för då kommer hans förvaltning att ha nått ett slut. Nu när ni har upplevt Guds verk i den sista tidsåldern – vad är Guds sinnelag? Vågar du säga att Gud är den Gud som bara talar ord och inget mer? Du skulle inte våga komma med en sådan slutsats. Somliga skulle säga att Gud är Guden som avslöjar hemligheter, att Gud är Lammet och den som bryter de sju sigillen. Men ingen vågar komma med en sådan slutsats. Andra kanske menar att Gud är den inkarnerade Guden, men det vore fortfarande inte korrekt. Ytterligare andra kanske säger att den inkarnerade Guden bara talar ord och inte gör några tecken och under, men det skulle du än mindre våga säga, för Jesus blev kött och gjorde tecken och under, så du skulle inte drista dig till att begränsa Gud på ett så lättvindigt sätt. Inte förrän nu har hela det verk som utförts under den sextusenåriga förvaltningsplanen kommit till ett slut. Först efter det att hela detta verk har uppenbarats för människorna och genomförts mitt ibland dem kommer de att känna till hela Guds sinnelag och vad han har och är. När arbetet i det här stadiet har fullbordats kommer alla hemligheter som människan inte förstått att ha uppenbarats, alla sanningar som tidigare inte begripits kommer att ha förklarats och människosläktet kommer att ha fått veta sin framtida väg och sitt slutliga mål. Det här är hela det verk som ska utföras i det innevarande stadiet. Även fastän den väg som människan vandrar idag också är korsets väg och lidandets väg, skiljer sig människans seder och det hon äter, dricker och njuter av i dag avsevärt från hur det var under lagen och under nådens tidsålder. Kraven på människan idag skiljer sig från kraven förr i tiden och skiljer sig ännu mer från det som krävdes av människan under lagens tidsålder. Nå, vilka krav ställdes då på människan under lagen när Gud utförde sitt verk i Israel? Inte mer än att hon skulle hålla sabbaten helig och lyda Jehovas lagar. Ingen skulle arbeta på sabbaten eller bryta mot Jehovas lagar. Men så är det inte nu. Folk arbetar på sabbaten, samlas och ber som vanligt och åläggs inga restriktioner. De som levde i nådens tidsålder var tvungna att döpas och uppmanades vidare att fasta, bryta bröd, dricka vin, täcka över huvudet och tvätta andras fötter. Nu har de här reglerna avskaffats, men det ställs större krav på människan för Guds verk växer sig allt djupare och människans inträde når allt högre. Förr lade Jesus händerna på människor och bad, men vad är det för mening med handpåläggning nu när allting har sagts? Enbart ord kan uppnå resultat. När han lade sina händer på människor på den tiden var det för att välsigna människor och även för att bota dem från deras sjukdomar. Det var så den helige Ande verkade på den tiden, men så är det inte idag. Nu använder den helige Ande ord för att verka och uppnå resultat. Hans ord har klargjorts för er, och ni ska omsätta dem i praktisk handling precis som ni har blivit tillsagda. Hans ord är hans vilja; de är det verk han önskar utföra. Genom hans ord kommer du att förstå hans vilja och det som han begär att du ska uppnå, och du kan omsätta hans ord i praktiken direkt utan att det behövs någon handpåläggning. Somliga kanske säger: ”Lägg dina händer på mig! Lägg dina händer på mig så att jag kan få din välsignelse och så att jag kan få del av dig.” Allt detta är förlegade ritualer från gångna tider som nu är avskaffade eftersom tidsåldern har skiftat. Den helige Ande verkar i enlighet med tidsåldern, varken slumpmässigt eller i enlighet med fastslagna regler. Nu är det en annan tidsålder och en ny tidsålder medför av nödvändighet nytt verk. Det här gäller alla verkets stadier och därför upprepas aldrig hans verksamhet. Under nådens tidsålder utförde Jesus en stor mängd sådana gärningar som att bota sjuka, driva ut onda andar, lägga händerna på människor och be för dem och välsigna människor. Men att göra det igen i vår tid vore meningslöst. Den helige Ande verkade på det sättet på den tiden, eftersom det var nådens tidsålder och det fanns tillräckligt med nåd för människan att åtnjuta. Det begärdes ingen form av betalning av något slag av henne, utan om hon bara hade tro så skulle hon få nåd. Alla behandlades mycket välvilligt. Nu är det en annan tidsålder och Guds verk har framskridit ytterligare; det är genom tuktan och dom som människans upproriskhet och allt orent i henne kommer att rensas bort. Eftersom det stadiet var återlösningens stadium var det nödvändigt för Gud att arbeta på det viset och visa nog med nåd för människan att åtnjuta, så att människa skulle kunna bli återlöst från synden och med nådens hjälp få sina synder förlåtna. I det nuvarande stadiet ska det orättfärdiga i människan blottläggas med hjälp av tuktan, dom och straffande ord, liksom genom fostran och uppenbarelse genom ord, så att mänskligheten efteråt kan bli räddad. Det är ett verk som går mer på djupet än återlösning. Nåden i nådens tidsålder var tillräcklig för att människan skulle kunna åtnjuta den; nu när hon redan har erfarit denna nåd ska hon inte längre åtnjuta den. Nu är tiden över för denna verksamhet och den ska inte utföras längre. Nu ska människan räddas genom ordets dom. När människan har dömts, tuktats och förädlats har det gjort att hennes sinnelag förändrats. Sker inte allt detta på grund av de ord jag har talat? Varje etapp i verket är anpassat till hela den mänskliga artens framsteg och den rådande tidsåldern. Verket är det enda betydelsefulla och det utförs helt och hållet för den slutliga frälsningens skull, så att mänskligheten kan ha ett gott slutmål i framtiden, och så att människorna till sist kan klassificeras efter sitt slag.

Den yttersta tidens verk är att tala ord. Stora förändringar kan åstadkommas i människan med hjälp av ord. De förändringar som nu sker i dessa människor då de tar emot dessa ord är mycket större än de som skedde i människor då de tog emot tecknen och undren i nådens tidsålder. För i nådens tidsålder kastades de onda andarna ut ur människor med hjälp av handpåläggning och bön, men människans fördärvade sinnelag fanns fortfarande kvar. Människor botades från sina sjukdomar och fick sina synder förlåtna, men när det gällde exakt hur människan skulle renas från det sataniska sinnelaget i sitt inre, så var det ett arbete som återstod. Människan blev bara frälst och förlåten sina synder för sin tros skull, men hennes syndiga natur var inte utplånad utan fanns fortfarande kvar i henne. Människan fick sina synder förlåtna genom den inkarnerade Guden, men det betydde inte att människan inte längre hade synd i sitt inre. Människans synder kunde bli förlåtna genom skuldoffret, men när det gäller hur människan ska fås att inte synda mer och hur hennes syndiga natur ska kunna bli totalt utplånad och förvandlad, så är det ett problem hon inte har någon möjlighet att lösa. Människans synder blev förlåtna, och det var tack vare Guds korsfästelseverk, men hon fortsatte att leva med det gamla fördärvade sataniska sinnelaget. Därför måste människan bli fullständigt fri från sitt fördärvade sataniska sinnelag, så att hennes syndiga natur kan utplånas fullständigt för att aldrig mer utvecklas och därmed göra det möjligt för människans sinnelag att förvandlas. Det kräver att människan begriper hur hon ska kunna växa till i livet, begriper livets väg och begriper hur hon ska kunna förändra sitt sinnelag. Dessutom kräver det att hon agerar i överensstämmelse med denna väg så att hennes sinnelag successivt förändras och hon kan leva i skenet från ljuset, så att allt hon gör är i samklang med Guds vilja, så att hon kan göra sig av med sitt fördärvade sataniska sinnelag och så att hon kan bryta sig loss från Satans mörka inflytande och därmed bli helt och hållet fri från synd. Först då kommer hon att motta fullständig frälsning. På den tiden då Jesus var verksam var människans kunskap om honom fortfarande vag och diffus. Hon ansågs honom alltid vara Davids son och proklamerade att han var en stor profet, den välvillige Herren som återlöste människan från synden. Några blev botade tack vare sin starka tro genom att enbart röra vid kanten på hans dräkt; blinda fick synen åter och till och med döda kunde bli levande igen. Men människan var oförmögen att upptäcka det fördärvade sataniska sinnelaget som var rotat djupt i hennes inre, och inte heller visste hon hur hon skulle kunna göra sig fri det. Hon fick mycket nåd, som exempelvis fred och köttslig glädje, att en persons tro gav välsignelse åt en hel familj, att sjuka blev botade och så vidare. Resten var människans goda gärningar och hennes gudomliga framträdande; om någon kunde leva på basis av detta var han godkänd som troende. Endast troende av detta slag kunde träda in i himlen efter döden, vilket innebar att de var räddade. Men under sin livstid förstod de här människorna inte alls livets väg. Allt de gjorde var att synda och sedan bekänna sina synder i en oavbruten cirkelgång utan någon väg att förändra sitt sinnelag: Sådant var människans tillstånd i nådens tidsålder. Har människan erhållit fullkomlig frälsning? Nej! Därför återstod fortfarande domens och tuktans verk när det stadiet var avslutat. Det nuvarande stadiet syftar till att med ordets hjälp rena människan och därigenom ge henne en väg att följa. Det här stadiet skulle inte vara fruktbart eller meningsfullt om det fortsatte med utdrivande av onda andar, för det skulle inte utrota människas syndiga natur, och det hela skulle stanna vid förlåtelsen av hennes synder. Genom skuldoffret har människan fått sina synder förlåtna, för korsfästelsens verk har redan avslutats och Gud har segrat över Satan. Men eftersom människans fördärvade sinnelag fortfarande finns kvar i henne kan hon fortfarande synda och motsätta sig Gud och Gud har inte vunnit mänskligheten. Det är därför Gud i det här stadiet använder ordet för att blotta människans fördärvade sinnelag och få henne att utöva sin tro i enlighet med den rätta vägen. Det här stadiet är mer meningsfullt än det föregående, och även mer fruktbart, för nu är det ordet som direkt försörjer människans liv och gör det möjligt för hennes sinnelag att förnyas helt och hållet; det är ett mycket mer djupgående skede i verket. Därför har inkarnationen i den yttersta tiden fullbordat betydelsen av Guds inkarnation och fullständigt avslutat Guds förvaltningsplan för människans frälsning.

Guds frälsning av människan genomförs inte direkt med Andens metod och Andens identitet, för människan kan varken röra eller se Guds ande och inte heller kan hon komma nära den. Om Gud försökte frälsa människan direkt på Andens vis skulle hon inte kunna ta emot hans frälsning. Om inte Gud antog en skapad människas yttre gestalt skulle människan inte ha någon möjlighet att ta emot denna frälsning. Människan har nämligen ingen möjlighet att nalkas honom, ungefär som ingen kunde gå nära Jehovas moln. Endast genom att bli en skapad varelse, alltså endast genom att lägga sitt ord i den köttsliga kropp som han ska bli, kan Gud personligen arbeta in ordet i alla som följer honom. Endast då kan människan personligen se och höra hans ord och dessutom komma i besittning av hans ord och på så sätt bli fullständigt frälst. Om inte Gud blev kött skulle ingen människa av kött och blod kunna ta emot denna stora frälsning och då skulle inte heller en enda människa bli räddad. Om Guds ande verkade direkt i mänsklighetens mitt skulle alla människor slås ner, eller också skulle de alla — utan någon möjlighet att komma i kontakt med Gud — föras bort helt och hållet som slavar av Satan. Den första inkarnationen syftade till att återlösa människan från synden, att återlösa henne med hjälp av Jesu fysiska kropp; han räddade alltså människan från korset, men det fördärvade sataniska sinnelaget förblev inuti henne. Den andra inkarnationen ska inte längre tjäna som skuldoffer utan syftar snarare till att frälsa dessa som blev återlösta från synden helt och hållet. Detta sker för att dessa som har blivit förlåtna ska kunna bli räddade från sina synder och bli fullkomligt rena och genom att uppnå ett förändrat sinnelag kunna bryta sig fria från Satans mörka inflytande och återvända inför Guds tron. Endast på detta sätt kan människan bli tillfullo helgad. Efter det att lagens tidsålder nått sitt slut och med början i nådens tidsålder inledde Gud det frälsningsverk som fortsätter fram till den yttersta tiden, då han genom att döma och tukta människosläktet för dess upproriskhet kommer att rena mänskligheten helt och hållet. Först då kommer Gud att avsluta sitt frälsningsverk och träda in i vila. Därför har Gud, i verkets tre stadier, bara kommit i köttet två gånger för att själv utföra sitt verk bland människorna. Det beror på att ett av verkets tre stadier syftar till att visa människor hur de ska leva sitt liv, medan de andra två består av frälsningens verk. Endast genom att bli kött kan Gud leva sida vid sida med människan, uppleva världens lidande och leva i en vanlig kropp av kött. Endast på detta sätt kan han förse människorna med den praktiska väg de behöver som skapade varelser. Det är genom Guds inkarnation som människan får full frälsning från Gud och inte direkt från himlen som svar på sina böner. Eftersom människan är av kött har hon nämligen ingen möjlighet att se Guds ande, än mindre möjlighet att nalkas hans ande. Allt hon kan komma i kontakt med är den inkarnerade Gudens kött och det är bara med hjälp av det som hon kan förstå alla vägarna och alla sanningarna och motta fullständig frälsning. Den andra inkarnationen kommer att räcka för att rensa bort människans synder och rena henne fullständigt. Med den andra inkarnationen kommer följaktligen hela Guds verk i köttet att slutföras och betydelsen av Guds inkarnation fullbordas. Från den stunden kommer Guds verk i köttet att vara helt avslutat. Efter den andra inkarnationen kommer han inte att bli kött en tredje gång för sitt verk. Hela hans förvaltning kommer nämligen att ha nått sitt slut. Inkarnationen i den yttersta tiden kommer att ha vunnit hela hans utvalda folk, och hela mänskligheten som lever i den yttersta tiden kommer att ha inordnats efter sina slag. Han kommer inte längre att utföra frälsningsverket och inte heller kommer han att återvända till köttet för att utföra någon verksamhet. I den yttersta tidens verk är ordet mäktigare än manifestationen av tecken och under, och ordets myndighet är större än teckens och unders myndighet. Ordet blottlägger alla de fördärvade sinnelag som är begravda djupt nere i människans hjärta. Du har ingen möjlighet att upptäcka dem på egen hand. När de läggs blottade framför dig genom ordet kommer du helt naturligt att upptäcka dem; du kommer inte att kunna förneka dem och du kommer att bli fullständigt övertygad. Är inte det ordets makt? Det här är det resultat som uppnås genom ordets verk idag. Därför är det inte genom botande av sjuka och andeutdrivning som människan kan bli fullkomligt frälst från sina synder, och inte heller kan hon bli fullkomnad genom att det visas tecken och under. Makten att bota sjuka och driva ut onda andar ger bara människan nåd, men hennes kött tillhör fortfarande Satan och det fördärvade sataniska sinnelaget finns fortfarande kvar i henne. Det som inte har gjorts rent tillhör med andra ord fortfarande synd och smuts. Det är först efter det att människan renats med hjälp av ordet som hon kan vinnas av Gud och bli helgad. När de onda andarna drevs ut ur människan och hon blev återlöst innebar det bara att hon slets ut ur Satans grepp och återbördades till Gud. Men utan att ha blivit renad eller förändrad av Gud förblir hon en fördärvad människa. I människans inre existerar fortfarande smuts, motstånd och upproriskhet; människan har bara återvänt till Gud genom hans återlösning, men hon har inte den minsta kunskap om Gud och är fortfarande kapabel att sätta sig upp mot honom och svika honom. Innan människan blev återlöst hade många av Satans gifter redan lagts i hennes inre, och efter att under tusentals år ha fördärvats av Satan har hon inom sig en djupt rotad natur som gör motstånd mot Gud. Att människan blivit återlöst innebär alltså bara att hon räddats genom att friköpas till ett högt pris, men den giftiga naturen i hennes inre har inte avlägsnats. Människan som är så besudlad måste genomgå en förändring innan hon är värdig att tjäna Gud. Genom detta verk av dom och tuktan kommer hon att lära känna sitt eget smutsiga och fördärvade väsen till fullo, och hon kommer att kunna ändra sig fullständigt och bli ren. Endast på detta sätt kan människan bli värdig att återvända inför Guds tron. Allt det arbete som utförs idag sker för att människan ska kunna renas och förvandlas; genom ordets dom och tuktan såväl som genom förädling kan människan göra sig av med allt fördärvligt och bli renad. Det vore mer träffande att säga att detta stadium i verket är reningens verk än att det är frälsningens stadium. Faktum är att det här stadiet både är erövrandets stadium och frälsningsverkets andra stadium. Det är genom ordets dom och tuktan som människan slutligen blir vunnen av Gud, och det är genom att ordet används till att förädla, döma och avslöja som alla orenheter, uppfattningar, motiv och individuella begär i människans hjärta blir fullständigt uppenbarade. Även om människan må ha blivit återlöst och förlåten sina synder, så innebär det bara att Gud inte längre minns hennes överträdelser och inte behandlar henne i enlighet med hennes överträdelser. Men eftersom människan, som lever i en köttslig kropp, inte har blivit befriad från synd, kan hon bara fortsätta att synda och blotta sitt fördärvade sataniska sinnelag i all oändlighet. Det här är det liv människan lever — en oändlig kretsgång av att synda och bli förlåten. De flesta människor syndar på dagen bara för att sedan bekänna sina synder på kvällen. Så även om skuldoffret är evigt verksamt för människan kan det inte rädda henne från synden. Endast halva frälsningsverket har genomförts, för människan har fortfarande ett fördärvat sinnelag. När folk till exempel insåg att de härstammade från Moab började de klaga, slutade att söka efter livet och blev ytterst negativa. Visar inte detta att mänskligheten fortfarande är oförmögen att underkasta sig Guds herravälde helt och hållet? Är inte det här just deras fördärvade sataniska sinnelag? När du inte blev utsatt för tuktan sträckte du upp händerna högre än alla andra, till och med högre än Jesu händer. Och du ropade ut med hög röst: ”Var en Guds älskade son! Var en Guds förtrogne! Hellre dör vi än böjer oss för Satan! Gör uppror mot den gamle Satan! Gör uppror mot den stora röda draken! Må den stora röda draken falla från makten i förnedring! Må Gud göra oss fullkomliga!” Dina rop ljöd högre än alla andras. Men så kom tuktans tid och mänsklighetens fördärvade sinnelag uppenbarades än en gång. Deras rop upphörde och deras beslutsamhet svek. Det här är människans fördärv; det är något som Satan planterat och som är djupt rotat i människan, något som löper djupare än synd. Det är inte lätt för människan att bli medveten om sina synder; hon har ingen möjlighet att upptäcka sin egen djupt rotade natur, utan för att uppnå det resultatet måste hon förlita sig på ordets dom. Endast på så sätt kan människan förändras successivt från denna punkt och framåt. Människan ropade så här i det förflutna därför att hon inte hade någon insikt om sitt ursprungliga fördärvade sinnelag. Detta är de orenheter som existerar i människan. Under en lång period av dom och tuktan levde människan i en atmosfär av spänning. Uppnåddes inte allt det här med hjälp av ordet? Ropade inte du också med väldigt hög röst före prövningen av tjänstgörarna? ”Träd in i riket! Alla dessa som tar emot hans namn ska träda in i riket! Alla ska ta del av Gud!” När prövningen av tjänstgörarna kom ropade du inte längre. Allra först ropade alla: ”O Gud! Var du än placerar mig ska jag underkasta mig och låta mig styras av dig.” När folk läste Guds ord, ”Vem ska bli min Paulus?”, sa de: ”Jag är villig!” Sedan såg de orden ”Och hur är det med Jobs tro?” och sa: ”Jag är villig att ta på mig Jobs tro. Gud, var snäll och pröva mig!” När tjänstgörarnas prövning kom bröt de ihop direkt och förmådde knappast resa sig upp igen. Efter det minskade orenheterna i deras hjärtan successivt. Var det inte genom ordet som detta åstadkoms? Vad ni har upplevt idag är alltså resultat som åstadkommits genom ordet, ännu större resultat än de som uppnåddes genom Jesu tecken och under. Det är inte bara genom korsfästelsen, genom botandet av sjuka och andeutdrivning du ser den Guds härlighet och Guds makt som du ser, utan i ännu högre grad genom hans ords dom. Detta visar att Guds myndighet och makt inte består enbart i att göra tecken, bota sjuka och driva ut onda andar, utan att Guds ord är bättre kapabelt att företräda Guds myndighet och uppenbara hans allmakt.

Vad människan har uppnått nu — hennes nuvarande mognad, kunskap, kärlek, lojalitet, lydnad och insikt — är resultat som har nåtts genom ordets dom. Det är tack vare ordet som du är i stånd att vara lojal och förbli stående intill denna dag. Nu inser människan att den inkarnerade Gudens verk verkligen är enastående och att det är mycket i det som hon inte kan uppnå och som är hemligheter och under. Därför har många fogat sig. En del har aldrig underordnat sig någon människa sedan den dag de föddes, men när de idag ser Guds ord fogar de sig fullständigt utan att ens märka att de har gjort det, och de dristar sig inte att undersöka eller säga något annat. Mänskligheten har fallit under ordet och ligger slagen till marken under ordets dom. Om Guds ande talade direkt till människan skulle hela mänskligheten underordna sig rösten och falla ner utan uppenbarande ord, ungefär på samma sätt som Paulus föll till marken i ljusskenet på vägen till Damaskus. Men om Gud fortsatte att arbeta på det här sättet skulle människan aldrig kunna komma till insikt om sitt eget fördärv genom ordets dom och därigenom vinna frälsning. Endast genom att bli kött kan Gud personligen tala sina ord i öronen på varenda människa så att alla som har öron kan höra hans ord och ta emot hans domsverk genom ordet. Det är bara det att det här resultatet uppnås av hans ord, hellre än att Anden ska manifestera sig för att skrämma människan till underkastelse. Det är enbart genom detta praktiska och ändå enastående verk som människans gamla sinnelag — som legat dolt djupt inom henne i många år — kan uppenbaras tillfullo så att människan kan se det och förändra det. Allt detta är den inkarnerade Gudens praktiska verk i vilket han genom att tala och verkställa dom på ett praktiskt sätt uppnår resultaten av dom över människan med hjälp av ordet. Detta är den inkarnerade Gudens makt och betydelsen av Guds inkarnation. Den sker för att tillkännage den inkarnerade Gudens myndighet, för att tillkännage de resultat som uppnås genom ordets verk, och för att tillkännage att Anden har kommit i köttet och demonstrera hans myndighet genom att döma människan med ordet. Även om hans kött utåt sett är en vanlig och normal människa, är det de resultat hans ord uppnår som visar att han är full av makt, att han är Gud själv och att hans ord är uttrycket för Guds själv. På det här sättet får hela mänskligheten se att han är Gud själv, att han är Gud själv som blev kött, att han inte får kränkas av någon, att ingen kan överträffa hans dom genom ordet och att ingen mörkrets kraft kan besegra hans makt. Människan underkastar sig honom helt och hållet på grund av att han är Ordet som blivit människa, på grund av hans auktoritet och på grund av hans dom genom ordet. Det verk som det kött han inkarnerat fört med sig är den auktoritet han besitter. Att han blir kött beror på att köttet också kan äga auktoritet och att han kan verka på ett praktiskt sätt bland människorna, på ett sådant sätt att det är synligt och påtagligt för människan. Detta verk är mycket mer realistiskt än det verk som utförs direkt av Guds ande, som besitter all makt, och dess resultat är också uppenbara. Det beror på att det kött Gud inkarnerat kan tala och verka på ett praktiskt sätt. Hans kötts yttre form har ingen makt och kan nalkas av människan, medan däremot hans väsen har makt men denna makt är inte synlig för någon. När han talar och verkar är människan oförmögen att märka hans makts existens; detta underlättar för honom när han utför arbete av praktisk natur. All denna praktiska verksamhet kan ge resultat. Även om ingen människa inser att han har makt, förstår att han inte får bli förargad eller ser hans vrede, uppnår han de avsedda resultaten med sina ord genom sin förtäckta auktoritet, sin dolda vrede och de ord han talar öppet. Med andra ord blir människan fullständigt övertygad av hans tonfall, hans stränga röst och all visdom i hans ord. På så sätt underkastar hon sig orden från den inkarnerade Guden, som till synes inte har någon auktoritet, och därmed uppfylls Guds mål att rädda människan. Detta är en annan sida av vikten med hans inkarnation: att tala mer realistiskt och låta hans ords verklighet få effekt på människan så att hon kan bevittna kraften i Guds ord. Så om inte detta verk utfördes med hjälp av inkarnationen skulle det följaktligen inte uppnå minsta resultat och skulle inte kunna frälsa syndare helt och hållt. Om inte Gud blev kött skulle han förbli Anden som är både osynlig och ogripbar för människan. Eftersom människan är en köttslig skapelse tillhör hon och Gud två olika världar och besitter olika naturer. Guds ande är oförenlig med människan, som är av kött, och det finns helt enkelt inget sätt att upprätta relationer mellan dem, för att inte tala om att människan är oförmögen att förvandlas till en ande. Eftersom det är på det viset måste Guds ande bli en skapad varelse för att kunna utföra sitt nya verk. Gud kan både stiga upp till den högsta plats och ödmjuka sig själv för att bli en mänsklig varelse, verka bland människorna och leva mitt ibland dem, men människan kan inte stiga upp till den högsta plats och bli en ande, och än mindre kan hon sänka sig ner till den lägsta platsen. Det är därför Gud måste bli kött för att utföra sitt verk. Under den första inkarnationen kunde likaså endast den inkarnerade Gudens kött återlösa människan genom sin korsfästelse, eftersom det inte skulle ha funnits någon möjlighet för Guds ande att bli korsfäst som skuldoffer för människan. Gud skulle genast kunna bli kött för att tjänstgöra som ett skuldoffer för människan, men människan kunde inte genast stiga upp till himlen för att ta det skuldoffer som Gud berett åt henne. Eftersom det är på det viset skulle det enda möjliga vara att be Gud fara fram och tillbaka några gånger mellan himmel och jord, inte att få människan att stiga upp till himlen för att ta emot sin frälsning, för människan hade fallit och dessutom kunde hon helt enkelt inte stiga upp till himlen, än mindre få tag på skuldoffret. Därför var det nödvändigt för Jesus att komma bland människorna och personligen utföra det verk som människan helt enkelt inte kunde genomföra. Varje gång Gud blir kött är det för att det är absolut nödvändigt. Om något av stadierna kunde ha utförts direkt av Guds ande skulle han inte ha fogat sig i förödmjukelsen att bli inkarnerad.

I det här slutliga stadiet av verket uppnås resultaten genom ordet. Genom ordet kommer människan att förstå många hemligheter och det arbete Gud har utfört under gångna generationer; genom ordet upplyses människan av den helige Ande; genom ordet kommer människan att förstå de hemligheter som gångna generationer aldrig lyckats reda ut, liksom profeters och apostlars verk i gångna tider och de principer de följde i sitt arbete; genom ordet lär människan också förstå Guds sinnelag såväl som sin egen upproriskhet och opposition, och hon kommer att lära känna sitt eget väsen. Genom dessa arbetssteg och genom alla ord som talas kommer människan att lära känna Andens verk, det verk Guds inkarnerade kött utför och än mer hans hela sinnelag. Din kunskap om Guds sextusenåriga förvaltningsverk fick du också genom ordet. Var det inte också genom ordet du uppnådde kunskapen om dina tidigare föreställningar och lyckades skjuta dem åt sidan? I det föregående stadiet gjorde Jesus tecken och under, men i det här stadiet förekommer inga tecken och under. Var det inte genom ordet som du kom att förstå varför Gud inte gör tecken och under? De ord som talas i det här skedet överträffar följaktligen det arbete som utfördes av gångna generationers apostlar och profeter. Inte ens profeternas profetior kunde ha gett detta resultat. Profeterna uttalade bara profetior, de talade om vad som skulle hända i framtiden men inte om det verk Gud önskade utföra då, vid den tiden. Inte heller sa de något för att vägleda människorna i deras liv, för att skänka mänskligheten sanningar eller för att uppenbara hemligheter, och än mindre för att skänka liv. Bland de ord som talas i det här stadiet finns det profetia och sanning, men i huvudsak tjänar de till att skänka människan liv. De ord som talas nu skiljer sig från profeternas profetior. Det här är ett stadium av verksamhet för människans liv, för att förändra hennes livssinnelag, och inte för att uttala profetior. Det första stadiet var Jehovas verk: hans arbete var att bereda en väg för människan att dyrka Gud på jorden. Det var inledningsverket för att finna en plats att starta arbetet på jorden. På den tiden lärde Jehova israeliterna att iaktta sabbaten, hedra sina föräldrar och leva i fred med varandra. Detta berodde på att folk på den tiden inte förstod hur människan är beskaffad, och inte heller förstod de hur de skulle leva på jorden. Det var nödvändigt för honom att i verkets första stadium visa människorna hur de skulle leva. Allt det som Jehova sa till dem hade dessförinnan varit okänt för mänskligheten eller inte varit i dess besittning. På den tiden sändes många profeter för att uttala profetior, och detta gjorde allesamman under Jehovas vägledning. Det här var helt enkelt en del i verket. I det första stadiet blev Gud inte kött utan han gav alla stammar och folk sina anvisningar genom profeterna. När Jesus var verksam på sin tid, talade han inte så mycket som det görs i vår tid. Det här stadiet av ordets verk i den yttersta tiden har aldrig utförts i tidigare tidsåldrar och generationer. Även om Jesaja, Daniel och Johannes uttalade många profetior var deras profetior helt annorlunda än de ord som talas idag. Vad de uttalade var enbart profetior, men så är det inte med de ord som förkunnas idag. Om jag förvandlade allt jag säger idag till profetior, skulle ni kunna förstå? Anta att det jag pratade om rörde företeelser efter det att jag gett mig av — hur skulle ni då kunna förstå något? Ordets verk utfördes aldrig på Jesu tid eller i lagens tidsålder. Några kanske kommer att säga: ”Talade inte Jehova också ord på den tiden då han utförde sitt verk? Talade inte Jesus ord på den tiden han var verksam förutom att han botade sjuka, drev ut onda andar och gjorde tecken och under?” Ord kan talas på olika sätt. Vad var essensen i de ord som Jehova yttrade? Han visade bara mänskligheten hur den skulle leva sitt liv på jorden, och det berörde inte andliga frågor i livet. Varför sägs det att när Jehova talade så var det för att instruera folk på alla platser? Ordet ”instruera” betyder att förklara tydligt och befalla direkt. Han försåg inte människan med liv; i stället tog han henne helt enkelt vid handen och lärde henne hur hon skulle dyrka honom, utan att använda särskilt mycket liknelser. Den verksamhet Jehova utförde i Israel handlade inte om att ta itu med människan, fostra henne eller döma och tukta, utan att ge henne vägledning. Jehova befallde Mose att säga åt sitt folk att samla manna i vildmarken. Varje morgon innan soluppgången skulle de samla manna, precis så mycket de behövde för att äta samma dag. Mannan kunde inte bevaras till nästa dag, för då skulle den bli möglig. Han föreläste inte för folket eller blottade deras naturer, och inte heller avslöjade han deras åsikter och tankar. Han förändrade inte människor utan i stället visade han dem hur de skulle leva sitt liv. Den tidens människor var som barn, de förstod ingenting och var inte kapabla till mer än några grundläggande mekaniska rörelser, varför Jehova bara utfärdade lagar för att vägleda massorna.

För att kunna sprida evangeliet så att alla som söker med ett uppriktigt hjärta kan vinna kunskap om det verk som utförs idag och bli grundligt övertygade, måste du få en klar förståelse av det verk som utförts i varje stadium, dess inre historia, substans och betydelse. Gör så att andra genom att lyssna till din betraktelse kan förstå Jehovas verk, Jesu verk, och främst av allt hela Guds verk idag liksom sambanden och skillnaderna mellan verkets tre stadier. Gör så att andra när de lyssnat färdigt inser att de tre stadierna inte avbryter varandra utan att alla är samma andes verk. Även om de verkar i olika tidsåldrar och innehållet i de verk de utför och orden de talar skiljer sig åt, är principerna för deras verksamhet desamma. Detta är de största visionerna som alla människor måste förstå.