#socialdemokrati

[cawamedia]

Gemenskap - Bokrelease

En kättersk betraktelse över klass, antagonism och en socialdemokrati som gått vilse. Alla, inte minst Socialdemokraterna själva, är numera överens: sossarna har gått vilse. Partiet skyller på tidsandan, högern, någon annan. I själva verket finns problemen inom den egna rörelsen. Men varför? Hur hittar socialdemokratin rätt igen, och vad innebär det för Sveriges framtid? Med utgångspunkt i en…

[bargehe]

extra price eller Reea

post Covid började med nya arbete straff att hitta anledning av att varför mat priser höjdskräck och det är en ekonomisk policy som styr av staten och näringsliv. och politikerna är skyldiga om situationen för att förklara om investeringar med miljard skatte betalarna för svåra löntagarnas liv. Det är dags för ny ren socialdemokrati att mobilisera sig båda på strategisk socialistiska demokratiska…

[charleskeatington]

Yttrandefriheten har alltid varit, är fortfarande, och kommer alltid att förbliva en av vänsterns mest hatade fiender. #svpol #marxism #socialdemokrati #socialism #kommunism #neomarxism #feminism #feminazism #identitetspolitik

[nikolasmallek-s]

Riktigt bra socialdemokratisk politik är att satsa på både förbättrad arbetsmiljö för vårdgivarna och bättre kvalité för våra äldre genom att ta bort delade turer i äldreomsorgen. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/kalmar-kommun-tar-bort-delade-turer-i-aldreomsorgen #socialdemokrati #socialdemokraterna #socialdemokraternaikalmar #socialdemokraternaiborås #socialdemokraternaisjuhärad https://www.instagram.com/p/CGmpefxpUj_/?igshid=khdpacxn5r4x

[norsesuggestions]

Interestingly enough, Morgonbris’s first report on the journey bore the headline ‘Morgonbris‘s Travellers to Russia Discovered Sweden’. Kaj Andersson concluded her article with the words ‘Sweden is a model country!’ In Russia, she discovered that conditions in Sweden were not so bad after all. They were also disappointed that their hosts preferred to show them a distorted picture of extravagant May 1 processions rather than the everyday lives of ordinary people. “We never managed to make contact with the women. In that respect, our otherwise highly accommodating hosts at Intourist were guilty of a serious omission, in so much as the purpose of our journey was, first and foremost, precisely to study the current situation of women and children”. -   Morgonbris no 6 1934 Greta Lånström was critical: “No one should believe that the Soviet Union is some sort of paradise…And certainly one understands that the country is run by an iron dictatorship. Public opinion as we know it must not be expressed” - Morgonbris no 7 1934 Birgit Hedström felt that: […] after the visit to the Soviet Union we understand that the Communists do not have so much to fall back on. The Soviet experiment is not for us. - Morgonbris no 6 1934 Even more scathing was Hulda Flood, writing after a meeting with Commissioner Losowski: “Communist propaganda and lambasting of Social Democracy, on the other hand, we have at home, so for that there is no need to travel to Russia”. - Morgonbris no 7 1934

qoutes from female social-democratic party members from sweden who had been invited in 1934 to a “study trip of soviet communism” by the communist party in Soviet.

I thought i would showcase these qoutes just to show how very critical of the soviet union democratic socialist were in Sweden while Soviet still existed. while there was many socialists in sweden who bought the soviet propaganda straight off from these kind off “study trips” that soviet communist party would invite swedish politicans too during the 1930s, many swedish politicans and people in sweden was highly critical of soviet propaganda.

one should here consider how close, geographically, sweden just to be to the historical soviet. this might partly explain why they have this critical view of what the soviet politcians are telling them when going on these state visits. consider here forexample that Saint Petersburg is just across the baltic sea for stockholmers in sweden. such things, also mean, that many swedes had visited russia pre-soviet union, and furthermore, that refugees from soviet would regulary escape the oppresive regime of soviet via Sweden.

during several points in history, refugees from in particualar our neighberhoods countries across the baltic sea, that is russia, estonia, latvia, lithuania and poland would flee from soviet oppression to sweden. many, famously in sweden, achieved this escape from soviet, by rowing themselves across the sea in small fishing boats.

source

Tales of Modernity, Peace, and Solidarity – Women’s Travelogues. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek [english: the working class movements archive and library]. Tales of Modernity, Peace, and Solidarity – Women’s Travelogues pdf

arbetarörelsen arkiv och bibliotek is an history archive which has its roots in the working class union movements in sweden. the archive also have connections with the modern socialist-democratic party, wherehas it is not surprising they in particular want to show of socialist-democrats who were critical to soviet during the 1930s. that being said, it is still real newspaper articles from 1934 they are qouting. and it is published by academic sources etc etc.

[nicklasandthecity]

❤️ Solidaritet! ❤️ #solidaritet #socialdemokrati #tillsammans #livet #svpol https://www.instagram.com/p/B907ximDTu6/?igshid=e16760p1nk5p

[pandoratelenor]

When americans argue about if sweden is a "liberal utopia" or not. While the entire premise is shit to beginn with (both the side claiming its liberal utopin and the ones arguing against it)

BUT ALSO

Erm. Guys. Liberal does not mean what you think it means in a swedish context, all you usa based people. I am sad to tell you, but the party that shaped swedish politics during the majority of the 20th century were the social democratic party

Social as in SOCIALIST

Liberals? Who even are they in sweden? The liberal party perhaps? Constantly hovering around having 4% of the swedish population vote? Hmmm *pointed look at us-centric discourse*

[21wille21wille21]

VÅLD & MAKT - Om socioekonomi och socialdemokrati

[peterjancic]

Poraz svobodnjakov in socialdemokratov v Avstriji

Poraz svobodnjakov in socialdemokratov v Avstriji

Na volitvah v Avstriji, ki so bile posledice padca vlade Sebastiana Kurza, zaradi škandala, v katerega se je zapletla svobodnjaška stranka, je na volitvah zmagala ljudska stranka Sebastiana Kurza. Rezultati so še neuradni, vse glasovnice še niso preštete, a s 38,4 odstotki je ÖVP krepko presegla napovedi javnomnenjskih raziskav, ki so se vrtele okoli 35 odstotkov in še bolj krepko popravila…

[sascha123456789]

nordisk råd tale YESS

Jonas Eika: Tale ved modtagelsen af Nordisk Råds Litteraturpris 2019

Jeg står her med taknemlighed og ømhed over for dem, jeg deler livet med, dem der inspirerer mig, dem jeg tænker sammen med, dem jeg laver politik og litteratur med, dem jeg organiserer mig sammen med. Bogen, som får den her pris, findes også på grund af dem. På grund af mennesker, som bruger deres kræfter, ikke for at tjene den herskende orden, eller for at indtage en lukrativ position i den, men fordi de tror og håber på en anden. En kultur der ikke hviler på patriarkalske magtforhold, et fællesskab der ikke kræver racistisk eksklusion, et klasseløst og magtløst samfund, hvor vores kreative og kærlige kræfter ikke tjener staten og kapitalens dødsmaskiner, men tjener os alle og livet, i alle dets former, menneskelige såvel som ikke- menneskelige.

Jeg tror, at der i litteraturen findes en drøm om et sprog der ikke kræver glemsel for at betyde noget. Et sprog der er på højde med verden, i al dens undertrykkelse og fortvivlelse, men samtidig åbent for det ubestemmelige, det uudsigelige, som findes i alle ting, og hvorfra en ny orden kan komme.

Nordisk Råds arbejde med at oversætte og udbrede bøger fra både større og mindre sprogområder bidrager muligvis til dét. Men lad os ikke glemme, at Nordisk Råd også er en institution, en del af et officielt samarbejde mellem nogle af de rigeste nationalstater i verden.

Jeg tror, at den racistiske og islamofobiske nationalisme, der i disse år vinder frem i de nordiske nationalstater, er afhængig af hvidhed, af en forestilling om den hvide majoritets eksklusive ret til national velstand og sikkerhed. Og jeg ser hvidhed som en arv fra den koloniale fortid, der også gennemkrydser Norden, og som ingen af de magter, der tidligere har koloniseret og undertrykt oprindelige befolkninger, har vist en vilje til at konfrontere. Tværtimod. Mange af dem viser en vilje til bruge den.

Jeg taler til den danske statsminister, (som også sidder i denne sal). Mette Frederiksen, som står i spidsen for et socialdemokrati, der er kommet til magten ved at overtage den forrige regerings racistiske sprog og politikker. Mette Frederiksen, som kalder sig for Børnenes Statsminister, men fører en udlændingepolitik der splitter familier ad, gør dem fattige, og udsætter både børn og voksne for en langsom, nedbrydende vold i landets såkaldte Udrejsecentre. Luk Sjælsmark, luk Kærshovedgård, Luk Ellebæk, afskaf hele lejrsystemet. Mette Frederiksen og socialdemokratiet, der siger, at de kæmper for velfærd og billige boliger, men gennemfører det hidtil største angreb på den almene boligsektor. Mette Frederiksen og socialdemokratiet der siger, at ”I Danmark er vi alle lige,” men med den såkaldte ghettoplan vil forskelsbehandle borgere efter herkomst og klasse. I Danmark er racismen både kulturel og juridisk, i Danmark har vi statsracisme.

Men jeg taler også til de andre nordiske ministre.

Også i jeres lande placeres flygtninge og migranter i lukkede fængsler eller afsidesliggende lejre. Og de bliver nedbrudt og syge, nogle forsøger at tage deres eget liv. Fra alle jeres lande er der folk der bliver deporteret til steder, hvor de ikke er i sikkerhed, eller hvor de ikke har nogen fremtid. Og mange af jeres lande er med til at finansiere udvidelsen og militariseringen af EU’s grænser, en proces der koster tusindvis af flygtninge og migranter livet, mens den på samme tid kommer sikkerheds- og våbenindustrierne til gode, herunder flere nordiske firmaer.

Men først og fremmest taler jeg til alle og enhver, som vil noget andet. Uanset om vi er privilegerede eller undertrykte af de her samfund – og mange af os er begge dele – så er vi fælles om ikke at have valgt dem. Ingen af os har valgt at leve i undertrykkende samfund. De har ikke krav på vores troskab. Men det kræver noget af os at desertere fra dem. Særligt i de situationer, hvor vi er privilegerede, kræver det en opmærksomhed over for den undertrykkelse og de kampe, som mange års neoliberal og nationalistisk politik har forsøgt at gøre os blinde og døve overfor. Hvis vi har ekstra penge og ressourcer, kræver det at vi omfordeler dem solidarisk. Og for os alle, tror jeg det kræver, at vi ødelægger det afgrænsede, uniforme selv, som staten og kapitalen har skabt i os, og lærer at handle sammen igen, på tværs og i kraft af vores forskelle. Det kræver, at vi finder hinanden.

[tillfallighetsskrivande]

Kris i demokratiteorin

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor höll 17-19 juni 2019 tre föreläsningar på temat "Democracy and its Crises" på Humanities and Social Change Centre vid Humboldtuniversitetet, Berlin. Taylors föreläsningar var första tillfället i en årlig serie under rubriken Walter Benjamin Lectures.

Taylors tre föreläsningar utlovade en analys av demokratins kris eller kriser inklusive framåtriktade förslag om vad som kan göras för att, som Taylor önskar, rädda demokratin. Här följer ett kritiskt och kommenterade referat.

De två första föreläsningarna beskrev Taylor som fokuserade på tre centrala aspekter av västerländska demokratiers kriser sedan 1975. Taylor refererade återkommande till europeiska länder och Nordamerika, men inkluderade även Australien och Nya Zealand i vad han kallade "old democracies". Hans diskussion sträckte sig inte till demokratier i Asien, Latinamerika eller Afrika.

Den första aspekten av Taylors demokratibegrepp var den inneboende spänningen mellan två betydelser av ordet demos. Demos refererar sedan antiken å ena sidan till hela gruppen av medborgare, men samtidigt åt den del av folket som inte tillhör eliten. Denna spänning mellan eliter och icke-eliter är enligt Taylor en grundläggande aspekt av demokratin. Demo-kratin, som icke-eliternas makt gentemot eliterna, är därmed ett ständigt närvande telos, ett mål eller ideal som demokratiska samhällen strävar mot. Samtidigt var det tydligt att Taylor menar att eliterna alltid måste finnas i demokratier. Folkets makt måste därmed alltid vara just ett ouppnåeligt ideal. Hela Taylors diskussion utgick tydligt från att vi måste leva i ett samhälle med eliter och icke-eliter, i ett klassamhälle.

Därmed blir en del av demokratins kris att folket, i betydelsen icke-eliterna, idag har förlorat förtroende för eliterna. Avindustrialisering, rostbälten och arbetarklassens försämrade levnadsvillkor var Taylors huvudsakliga beskrivning av denna första aspekt av demokratins kris.

Under den något förvånande titeln "Marketization and Polarization" (förvånande pga av att de begreppen inte riktigt berördes) diskuterade Taylor i sin nästa föreläsning två ytterligare teser relaterade till demokratins förfall sedan 1975:

All demokrati grundas på en överenskommelse, ett gemensamt commitmentfrån deltagarna att bidra med skatter, delta i val, till och med försvara landet militärt. När denna överenskommelse försvagas försvagas demokratin och hamnar, i värsta fall, i kris.

En demokratisk gemenskap måste därför enligt Taylor grundas på en politisk identitet, en identitet kopplad till ett gemensamt gott och inte minst tro och tillhörighet till ett historiskt projekt. Det vill säga (1) ett specifikt politiskt ethos kombinerat med (2) ett särskilt commitment till ett historiskt projekt. Taylor liknade med vad Habermas kallat "konstitutionell patriotism", kopplat till ett lands (en nations?) specifika historia. För Taylor blir därmed nationalstater och nationella (politiska) identiteter nödvändiga.

Men enligt honom finns alltid en exludering av de som inte anses vara en verklig del av nationen – vilket då vänder denna etiska egenskap hos den politiska gemenskapen till dess patologiska motsats. När tillhörigheten till nationen får etnisk prägel hotar en "terrible disaster".

Nästa steg han diskuterade är tendensen att begäret hos en majoritet att kontrollera det demokratiska systemet också lett till alltmer riggade konstitutionella och politiska system (Ungern, Polen, Ryssland, Turkiet) och delegitimering av opposition (även USA). Dessa tendenser såg han som "more insidious than fascism"

Han var även oroad av pengarnas makt i det politiska systemet och sammanbrottet av demokratin som ett Arendtskt "space of politics/deliberation".

Patrizia Nanz kommenterade och fokuserade på sammanbrottet av den demokratiska infrastrukturen och privatiseringen av media till sociala media och påföljande destruktion av offentligheter. Det leder till en destruktion av "epistemisk tillit". Även universiteten som har bidragit med sina experter har depolitiserat den offentliga diskursen och undantagit den från politisk diskurs, enligt Nanz.

Taylor rundade av sin föreläsningsserie den tredje dagen med att presentera sina förslag framåt, om vad som kan göras med demokratins kriser. Två av problemen som han redan lyft framstår först som motsägande: Å ena sidan har rostbältena och de små städerna på landsbygden förlorat betydelse, jobb och ekonomisk aktivitet till större städer. Å andra sidan står vi inför en klimatkris och global uppvärmning som behöver lösas. I bland annat gilets jaunets så ställs lösningen på det senare mot möjligheterna för ett drägligt liv för de tidigare, enligt Taylor.

Men han är optimistisk – båda problemen kräver investeringar och Taylor visar sig här tro på ett samlat politiskt program som kan och behöver göras. Kort sammanfattar han det som vad i USA nu kallas en Green New Deal, men gärna kombinerat med en kanalisering av den arbetarstolthet som finns i gruvstäder, där män gräver upp saker ur jorden och ger människor energi. Genom nya investeringar i grön energi och industri kan man slå två flugor i en smäll.

Men Taylor erkänner att en sådan politisk satsning inte är helt oproblematisk. För det första är det inte billigt. Det kräver statliga investeringar och skattebasen måste stärkas, genom att stänga kryphål, skatteparadis och kanske till och med genom nya skatter, exempelvis en Tobinskatt.

För att kunna driva igenom ett sådant politiskt program krävs också att politiken lyckas kanalisera politisk frustration genom det som Taylor kallade "Podemos energy", det vill säga den energi bland massorna som möjliggör nya politiska partier på vänsterkanten såsom spanska Podemos, med ett löfte om att allt kommer bli bättre för alla, som Obamas slogan "Yes we can!".

Det blir i slutändan en fråga om organisering och återuppbyggnad av mittenvänstern och socialdemokratin, här är katoliken och hegelianen Taylor helt explicit på socialdemokratins sida. Det blir också en fråga om att partierna kan mediera kraften från sociala rörelser så att de kan flöda in i det politiska systemet. I motsats till rörelser som Occupy eller Gilets jaunes. Och även om den gamla modellen med en bred arbetarrörelse kring studiecirklar, idrottsrörelser etc inte går att återskapa i sig, tänker han sig lösare nätverk och kontakter mellan sociala rörelser och partier.

Taylor är hoppfull och tror att en förnyad socialdemokrati kan överbrygga gapet mellan "a good program" och "Podemos energy". Det politiska systemet är svårförståeligt, icke-transparent, och mittenvänster-partierna kan vara en tolkande kraft och en länk.

Han diskuterar också organisering och verksamhet på lokal nivå, "community organizing and consultation". Inte minst är det värdefullt att människor kan mötas och diskutera sin situation och sina behov. Sådana samtal kan skapa klarhet och tydlighet kring vad deras situation är, vad marknaden kräver, vad staten kräver. Sådan upplysning är enligt Taylor avgörande för människor i rostbälten och småstäder där ekonomin avstannat. De måste bli "klassmedvetna" och förstå sin position i världen.

Utöver detta krävs att partierna skapar framåtriktade historier, historier förankrade i ett framtida löfte (som Obama gjorde) istället för de historier förankrade i det förflutna som nu är på frammarsch (Tepartyrörelsen, Brexit). Taylor är optimistisk kring att "vi" kan övertyga folk om en framtidsinriktad historia.

Det måste också vara en multikulturell historia och de djupa konflikter som finns mellan politiska identiteter, religiösa och kulturella identiteter går att lösa. Ett exempel Taylor lyfte var abortfrågan – om man bara för samman människor från båda sidor av saken som får diskutera så kommer de se sin gemensamma mänsklighet och frågan kommer lösas. (Genom att alla blir övertygade om rätten till abort, får man anta.)

Samma med Green New Deal – "If you only can make it clear to people that it can work…". Hade fler sådana här samtal på lokal nivå försigått i exempelvis Frankrike under de senaste åren hade vi kanske sluppit att gilets jaunets gick i den olyckligaa riktning som det gjort, menar Taylor.

I sammanfattning var Taylors analys en vältalig variant av en nu bekant problembeskrivning – ekonomisk stagnation utanför storstäderna, polarisering, politikerförakt och bristande tro på parlamentarisk demokrati, samt klimathotet. Hans svar var lika bekant – socialdemokratin måste än en gång göra vad den lyckades med under efterkrigstiden. Samla det politiska missnöjet och kraften hos förfördelade massor och mediera detta in i den parlamentariska demokratin. Genom att skapa bättre förutsättningar och stödja kapitalet att investera i grön industri kan nya jobb skapas. Implicit i detta (men inte gjort explicit en enda gång) är behovet av mer fart i världsekonomin, mer tillväxt och kort sagt mer kapitalism.

Som en vän till mig skrev: det är klart att han vill genomföra socialdemokratins lösning igen, det fungerade ju bra förra gången! Och det är kanske sant, men bara om man glömmer bort att den lösningen bygger på behovet att bygga upp Europa efter två världskrig, och problemet idag är att inget tyder på att samma lösning skulle fungera igen, inte minst då vi inte har en liknande kapitalförstörelse att ersätta. Och särskilt inte som just Taylors centrala tes – demokratins kris sedan 1975 – visar på hur socialdemokratin under över 40 år inte lyckats återupprepa sin framgång från efterkrigstiden. Envishet är nödvändigt, men en dåraktig envishet måste förr eller senare ersättas med något annat.

Det finns fler problem med Taylors föreläsningar än deras fantasilösa lösningsförslag. Även hans demokratibegrepp, som inledde hela temat, lider av att vara mycket samtida och mycket fogligt. Demokratin framstår inte som att det bär någon egentlig potential att överskrida vårt nuvrande ojämlika samhälle. Den fungerar mer som ett balsam för att hantera ojämlikheten vi måste leva under. Horisonten blir väldigt begränsad och innehåller inga tankar bortom demokratin som vi känner den, den västerländska parlamentariska demokratin kombinerad med en relativt fri marknadsekonomi.

Talande nog innehöll Taylors diskussion inte ens något om demokrati på europeisk nivå eller global nivå, allt blev bara ett försvar för det rådande parlamentariska systemet. Är denna defensiva hållning den enda möjliga idag? Det känns inte som så länge sedan då man ändå kunde diskutera potentialen i den europeiska demokratin, men nu känns alla sådana tankar som naiva drömmar. Jag saknade något i stil med David Runcimans långa och korta perspektiv på demokratin (How Democracy Ends).

Kapitalismens kriser var också talande frånvarande, eller på sin höjd indirekt närvarande i en diskussion av rostbältena och avindustrialisering som undergräver den etablerade arbetarklassens privilegier och leder till gilets jaunets eller för den delen Trump. Borde inte en progressiv politik idag handla om att se demokratins kris som en möjlighet att nå bortom det rådande, snarare än att paniskt försöka återskapa en regenererad demokrati av sent 1900-talssnitt?

En annan aspekt av Taylors demokratidiskussion som kändes otillfredsställande grund var exkluderingen. Han såg exkludering av vissa medborgare som ett hot, en rasistisk patologi som hotade, men han diskuterade inte alls den exkludering som finns i varje stat – den mellan medborgare och icke-medborgare. Utan att gå hela vägen till Carl Schmitts analys och mena att varje politisk formering kräver exkludering, blir det ändå ironiskt att i förbigående acceptera exkludering i sig, men bara inte för mycket. I varje fall om man är en samhällsteoretiker och politisk filosof som försöker säga något om samtida demokrati och dess kriser.

Taylors utgångspunkt verkade vara att nationalstaten och dess geografiska avgränsning och exkludering är ett nödvändigt och naturligt faktum som inte vidare behöver problematiseras.

Här diskuterade han lite blandade exempel, bland annat Skandinavien, där socialdemokraternas framgång i att skapa en välfärdsstat var kopplad till en stark social sammanhållning, som idag hotas av invandring. Men det är helt ahistoriskt – vad med finsk, chilensk, jugoslavisk migration? Så länge arbetstillfällena funnits har relativt lyckad integration varit möjligt. Samtidigt som Sverige inte behövt de senaste 20 årens invandring för att bli rasistiskt, vi hade gott om den varan långt innan dess. Även här blir Taylors resonemang svepande och förvånande grunt.

En ytterligare aspekt av demokratidiskussionen som var svår att följa med i, var att demokratin framstod som en verksamhet och sfär helt fri från politisk kamp, från känslor, konflikt och våld. Som sagt tyckte Taylor att gilets jaunets bara är oresonliga, precis som Occupy, för att de inte vill prata med den rådande makten och politikerna. Att den moderna parlamentariska demokratin också är resultatet av politisk kamp, och även idag är objektet för politisk kamp (se Hong Kong), var helt frånvarande.

En kommentar från en kinesisk filosof och professor vid universitetet i Fudan, Zhang Shuangli avslutade tredje föreläsningen.

Zhang, som deltagare från ett icke-parlamentariskt, icke västerländskt land (båda saker som Taylor inte befattade sig med mer än i förbigående under sina tre föreläsningar), fick bli den som använde ord som "politisk kamp", "kapitalism", "nyliberalism", "Marx" och diskuterade klarsynt begränsningarna för stater som vill genomföra en Green New Deal, eftersom alla utom de mäktigaste staterna agerar inom ett hegemoniskt system som inte tillåter avvikelser från marknads- och tillväxtagendan.

Efter denna något mer klarsynta ansats till en analys av det politiska läget så fick Taylor chans att kommentera. Talande var att han då sa att Marx inte hade mycket att bidra med för att förstå vår nuvarande situation, och att marxister lider av att drömma om en harmonisk slutpunkt för den historiska utvecklingen. Och även om han inte alls nämnt den globala eller internationella nivån under sina tre föreläsningar, höll han nu ivrigt med om att den var jätteviktig! Men hans idé om internationell samverkan blev att WTO-regimen kunde utvecklas och bli bättre…? Den politisk analysen lyste med sin frånvaro.

Enligt mig är socialdemokratins problem att den tror för mycket på politikens förmåga och blir obenägen att titta närmare på de materiella förutsättningarna för politisk handling. Det blir en diskussion om demokrati utan någon relation till den situation vi befinner oss i. Är demokratin lösningen på våra nuvarande politiska problem (klimatkris, ojämlikhet, apati, vikande tillväxt, …) eller är den ens ett problem? Snarare är väl demokratins kris bara ett symptom på andra verkliga problem?

Bättre politiker sedan 1975 (vilket är Taylors horisont för sitt påstående om demokratins förfall) hade inte räddat demokratin. Utan de materiella förutsättningarna för klassöverenskommelser, konflikt eller maktkamp så finns ingen potential för politisk förändring. Därför blir den defensiva hållningen som Taylor representerar ironisk. Den vägrar befatta sig med vår nuvarande situation, utan drömmer om en situation som inte längre finns.

Le Guin

[dualistisk]

hey, det post du rb omkring chile er meget misvisende. chiles befolkning havde valget om at stemme på en socialdemokrat (som favoriserer socialliberalisme) eller en straight up nazi lol. citatet fra boric er ikke hans eget, det var et meget populært budskab blandt dem som protesterede tilbage i 2019 inden den nye reform. boric er ikke så venstreorienteret, som det post får ham til at lyde. men ja, død til usas indflydelse over de sydamerikanske lande

oh! tak for info, ja det lyder mere og mere som amerikanere som kalder den danske styreform for “et socialistisk paradis” hvilket er så pisse sjovt når for os er det sådan. socialdemokrati som stadig er kapitalistisk undertrykkelse.

men ja, ærligt, det er et godt perspektiv du kommer med, tusind tak 🖤

[bongoramadk]

BØR DET DANSKE SOCIALDEMOKRATI VÆRE ROLLEMODEL?

Af Carsten Jensen Det danske socialdemokrati vækker opsigt rundt om i Europa. Store aviser skriver forargede ledere om den danske hjemsendelse af syriske flygtninge og loven om anbringelse af asylansøgere i tredje lande, og europæiske søsterpartier tager hovedrystende afstand.Den franske avis Le Monde bad mig om en artikel om det danske socialdemokrati, som de bringer i dag. Det tyske dagblad…

[nikolasmallek-s]

MER PENGAR I PLÅNBOKEN FÖR SVERIGES PENSIONÄRER! De som varit med och byggt upp vårt land förtjänar en trygg och bra ålderdom. Därför höjer vi nu pensionerna ytterligare och sänker den orättvisa pensionärsskatten för de med allra lägst pension. 🌹 https://www.socialdemokraterna.se/nyheter/nyheter/2020-09-18-nu-hojer-vi-pensionerna?fbclid=IwAR1f1Q2Wl-tsV42E2EfrnoGxgemJTH5mH9lwXM2d-QToiThS18yFuLDYIxQ#0 #pension #skatt #pensionär #pensionärskatt #äldre #pengar #socialdemokrati #socialdemokratiet #socialdemokraterna #socialdemokraternas #socialdemokraternaiborås #socialdemokraternaiboras #socialdemokraternaisjuhärad #socialdemokraternaisjuharad #borås #sjuhärad #västragötaland #sverige https://www.instagram.com/p/CFTCzXJpNna/?igshid=1i05qg7a8oc1m

[norsesuggestions]

The Statue Brantingmonumentet

ferenofnopewood replied to your post “OMG Carl Johan Eldh who made that statue of Strindberg as Loki in...”

Yes show us

I shall.

firstly i want it to be clear that the socialdemocratic party of sweden really were, and is, a democratic party. They were democratic socialist, and they wanted all to know it. and they were terrified of communism, because they feared that of sweden became a communist nation, we would be forced annexed into the soviet union (look up a historical map of the soviet union and were sweden is located to understand why this were a legit fear).

furthermore many people fled from the soviet union too sweden, once again because of that we are so close to eachother geograpical sense. therefore sweden state and general pupblic were very very aware of the horrific things going on in the soviet union. the soviet unionen were literally just across the baltic sea during those days.

i wanted say this disclaimer so that you, the reader, might to understand how it therefore is FASCINATING that the socialdemocratic party, being totally sincere, the very same socialdemocratic party who were so against communsim, commisioned this statue without irony in the 1950s.

this statue by Carl Eldh were commisoned in 1935 but finished in 1952. this monument, which is gigantic btw, show the first socialdemocratic prime minister in sweden Branting in the middle (with the raised fist). he ofcourse as red banners in the background because he BREATHS and LIVES Democratic Socialism

close up off Branting, first ever swedish social democratic prime minister. also, should be noted, were able to become prime minister because the working class moment had gotten through the right to vote for working class men. Branting also were a important part in why the social democratic became... well who they are. Branting were actually upper class as fuck. and also for parliemntarism and reform democrartic socialism.

he kicked out the revultionary socialist out of the social democratic party (which in this context means socialists who wanted to end parlimentarism, and go the same road as russia were going with the russian revultion). but the kicking out of these suspected “revultionary socialists” were sometimes unfair and did not only target those who were actually looking for making sweden into a dictatorship.

Carl Eldh clearly knows his stuff and have snuck in Palm into this statue therefore. Palm being the other founder of the socialdemocratic party, but who got kicked out for not fitting with Branting view of socialism. Palm were also, actually working class, in oppisition to Branting

oh there he is! Palm! and Danielsson too! even the less accepted by social democratic party of that time, has snuck in!

a little elf! apperntly she is soppused to sympolize the blossoming spring. spring of what? democratic socialism i assume. when someone says social democrats of sweden this is not the image that comes to my mind. but Eldh were like hell yeah this is socialdemocracy!!!

(social democracy of the 1950s is for my more like: aiming to build 1 million cheap and affordable housing, standarized sinks, KINDERGARTEN, sweden having a absurd good economy and the social democratic party basically throwing money at their working class voters via reforms. also. the colour grey).

Eldh here wrote a text. it says this: “swedish social democracy raised this monument to honor the memory of our chief Hjalmar Branting. He dedicated his life to the workers of Sweden.”

oh wow Eldh..... you sure feel that fire of Branting (tbf he most likely knew him in real life.)

“he [Branting] awoke slumbering power among the common people and he led their struggle for freedom and justice. the future is hidden within what he achieved”

detail of the attentive crowd listening to Branting

it being uncovered in 1952 with a massive crowd. the people there in the front with the hats, are students.

Carl Eldh about the art piece:

“it show the workers march during 1 may, one of those first 1 may demonstrations in this country. you know back when working class women and children were arriving to the march directlly from the end of their shifts. those people who were there during those demonstration around the year 1900 will never forget the amazing feeling we all had while marching. and here on my art piece, i want to show how Branting stod their and spoke to the audience of workers. and among those workers in the audience are other important people in working class moment like Danielsson, Thorsson, Palm.”

i should mention here that Carl Eldh were from a working class background. which also explains why he is speaking in we-form (we marched there, we will never forget etc).

Conclusion

I have personally, despite being a democratic socialist, never felt this deep passion for Branting in particular. now, ofcourse, i am not a social democrat BUT.

someone who felt a burning passion for Branting though, were apperntly Eldh. also, the socialdemocratic party of the 1950s who just ordererd this statue unironcally and were like

AWESOME ART PIECE. looks like normal art. lets dedicate an entire park to it!!!! perhaps we should not give usa president a tour of it yeah? but WHATEVER. at last we got it!! gigantic art piece of our first socialdemocratic prime minister.

oh, i, the 1950s social democratic party of sweden, sure loves bathing in money.

ps. we got more of these type of socialist art from sweden of that era. this one is just..... memorable, and i see it relativaly often irl

Sources

all images via wikipedia article about this statue. click here for link

[rebootasverige]

Hur lätt är det att kapa ett politiskt parti?

Hur lätt är det att kapa ett politiskt parti? Svenska partier lider sedan länge av sjunkande engagemang, ett allt lägre intresse för ideellt arbete. Det gör dem mindre motståndskraftiga.

Skåne är speciellt för det parti som längre än något annat har styrt Sverige. Det var här det började. Skåne är fortfarande partiets största distrikt. Svensk socialdemokrati är egentligen skånsk.

I Rosengård 2013 väcks en SSU-klubb till liv. Partiet har en stark förening i området, men saknar ungdomsverksamhet. Klubben i Rosengård blir framgångsrik. Den organiserar många och i täten går en kille…