#kvinnoförtryck

[ffschweden]

Svensk kvinnohat

Vi lever i världens mest jämställda land. Detta har jag hört och läst tusentals gånger sedan jag flyttade till Sverige för drygt 29 år sedan. Jämställdhetstanken genomsyrar varenda del av svensk politik, sade statsministern Göran Persson i slutet av 1990-talet. När man tänker på kvinnohat och kvinnoförtryck tänker vi svenskar på länder långt ifrån, man tittar till exempel till Iran där…

[perabl]

Fantasyromanen Skarvkvinnan

Fantasyromanen Skarvkvinnan finns i handeln i dagarna! Kvinnoförtryck har funnits i alla tider! Skarvkvinnan är en stark och drabbande skildring av ett historiskt kvinnoöde. Tovas och Vides kärlek är stark men den hotas av föreställningen om att gudarna styr människan och väljer deras öden. Hindren är många och utgör hot mot Tovas liv. En stulen bronsyxa, naturkrafter, en avundsjuk rival, en…

[swedeneuropeworld-blog]

Dagens bild III: En bild säger mer än tusen ord Ojsan, så fel det kan bli i bland.... M.S

[kvinnosakens-blog]

GÄSTPOST

Många frågar - hur fann du din väg till feminismen? Oftast har kvinnor varit med om olika händelser i deras liv som gjort att de har fått sitt feministiska uppvaknande. Mitt började redan i väldigt unga år, men inte genom egna erfarenheter utan att jag fick en inblick i hur världen faktiskt såg ut som sedan inte lämnade mitt medvetande. Jag läste deckare om mord och jag läste verklighetsbaserade böcker om misshandel och misär, och allt handlade om kvinnor. Eftersom jag var en ganska nyfiken 11-åring så började jag nysta i lite olika saker på nätet och det jag fann lämnade mig i princip gapandes. Jag hade hittat hur verkligheten såg ut för kvinnor. Aldrig tidigare hade jag förstått detta så tydligt som när jag hittade statistik om vilka brott män utsatte oss för och att allt det där jag läst i böckerna var många, miljontals kvinnors vardag. Det var ingen fiktion, tvärtom. Så många kvinnor lever rädda, gömda och förtryckta under mäns våld.

Mitt uppvaknande rörde alltså det våld kvinnor är utsatta för, det direkta fysiska och psykiska, men sedan kom de andra delarna. När jag började se hur killar och tjejer behandlades olika i skolan, på sina arbetsplatser och fick reda på att kvinnor tjänar sämre, har sämre möjlighet till jobb och blir i större utsträckning sjukskrivna - på grund utav vår biologi, eller snarare hur patriarkatet behandlar oss på grund av vår biologi. För att vi föder barn, för att vi har mens, för att vi är kvinnor.

Med internets frammarsch och Facebooks nya gruppfunktioner så öppnades en helt ny feministisk värld. Jag var 17 år nu och hade själv känt mig ganska ensam. Hade ganska radikala tankar om vad kvinnokamp innebar och jag kände inte att någon annan var lika engagerad som jag att diskutera ämnena, hur vi skulle nå total kvinnlig frihet. Döm om min förvåning när jag i de nya sociala medierna såg en urvattning av feminismen utan dess like. Jag blev livrädd för hur man förde feminism och insåg att även feminister var snabba på att undvika de biologiska orsakerna till vårt förtryck. Det diskuterades mer rosa moln och enhörningar än blodiga kamper och hur vi stöttar kvinnor runt om i världen. Det blev mer och mer verklighet med åren dessutom, hur 'kvinna' började bli en essens eller känsla snarare än verklighet. Vem var kvinna? Vad innebar det att vara kvinna? Är kvinna en gemensam definition eller är det som en kaka - det finns miljontals olika sätt att baka den på?

Min feminism var aldrig ämnad åt att bli vad en del kallar 'transexkluderande'. Min mening var aldrig att transkvinnor skulle känna sig oäkta, och det har aldrig varit syftet med min förståelse av vad en kvinna är och kvinnoförtrycket. Min mening med min feminism är och förblir att diskutera den biologiska och materiella verklighet som vi lever och utsätts för. Min feminism är mer förenad med transmän än vad den är med transkvinnor, för jag vet och jag har förstått att det är inte vårt ytliga yttre som gör oss förtryckta. En kvinna kan vara hur ofeminin och bryta mot patriarkatets idéer om hur en kvinna ska de ut som helst, hon förtrycks ändå som kvinna. En kvinna kan vara världens bondbrud och ha alla andra slags privilegier som finns, men hon förtrycks ändå som kvinna. Förtrycket bottnar sig inte i hur vi ser ut utan vad vi är födda till, vad vi uppfostrats som och vad vi besitter för biologiska egenskaper.

Mitt peak moment var när jag insåg att hur mycket jag än försökte inkludera, hur mycket jag än försökte att inte vara den 'elaka bittra feministen', så dög det aldrig. I en tråd där en transkvinna ifrågasatte att kvinnokroppen skulle avsexualiseras så dog hela mitt tålamod. Att avsexualisera kvinnokroppen har länge varit ett feministiskt mål, att kvinnor inte ska vara mäns knulldockor, inte ska vara mäns pleasure att titta på och döma. Och så tvingas vi se hur biologiska män drar vår kamp ner i dyngan. De kallar sig feminister, de kallar sig kvinnorättskämpar och de upprätthåller allt det jag vill utrota. Utseendehetsen, sexualiseringen, upprätthållandet av den 'manliga blicken' och att kvinnor måste behaga den gör mig illamående. Jag kan inte kämpa sida vid sida med folk som har ett helt annat mål än mig. Jag är fast besluten om att transpersoner är i behov av stöd, vård och rättigheter, men det är inte min uppgift att inkludera dem i min feminism - en kamp av kvinnor för kvinnor. För de som ingår i kvinnorättskampen, som kämpar för kvinnosaken måste till varje punkt skriva under på att vi vill utrota det som förtrycker oss. Även om vi tror att vissa saker får oss att må bra. Lösningen sitter inte på ytan, och den sitter inte i ord. Den sitter i rå, blodig kamp.

[sinoes]

Ganska ofta hör man folk uttrycka åsikten att de män som växer upp dag minsann kommer att bli ”annorlunda”, ”jämställda” och så vidare. Detta baseras för det mesta på absolut ingenting. Ibland hör jag även folk säga att männen i min generation minsann är så himla bra och jämställda. Det känns lite fånigt med tanke på att jag har förstahandserfarenhet av att ha relationer med männen från min generation och det var ingen ”jämställd” upplevelse, men det blir svårt att säga något om att man upplever sig ha blivit dåligt behandlad när det alltid ska dyka upp nån och orera om att DAGENS MÄN faktiskt är sjukt JÄMSTÄLLDA. Mantrat blir tyvärr ett osynliggörande av kvinnors upplevelser, och det kommer att osynliggöra även upplevelserna hos flickorna som växer upp jämsides med den nya generationens män. Uppfattningen att den nya generationens män kommer att bli jämställda baserar sig på idén om att historien bara utvecklas till att bli bättre, att det hela tiden blir mindre förtryck i världen och så vidare. Detta är en uppfattning folk envist håller fast vid trots att det finns mycket svagt underlag för den. Som vi ju kan se så är det inte en självklarhet att de rättigheter kvinnor vunnit får finnas kvar (abortfrågan är ett bra exempel) och dessutom blossar nya former av kvinnoförtryck upp när andra begravs (våldsamt sex är ett exempel på något som bara blir mer och mer standard med tiden). Det kan såklart känna trevligt att tro att allt ständigt utvecklas till det bättre, men det är en uppfattning som är passiviserande eftersom det får oss att tro att det räcker med att sitta still i båten och vänta på att den nya generationens jämställda män ska komma och lösa det hela. Tyvärr är det så att den nya generationens män kommer att växa upp i ett patriarkat, precis som männen innan dem. Detta kommer forma dem och göra dem till exploatörer av kvinnor. Om man vill undvika detta måste man kämpa emot det patriarkala strukturer som finns idag, inte uppfostra framtidens män på något speciellt jämställt sätt eller bejaka deras känslor eller vad man nu tror på. Om vi inte tar kampen där vi står kommer ingenting att ändras. https://www.instagram.com/p/B1-pJ-MoeTU/?igshid=vvfejhaoohbo

[whenyouareafeminist]

SVD 20171204 “Det är spännande att vara med mitt i en brytningstid. Vi är observanta på oss själva, men på ett positivt, nästan förväntansfullt sätt. Det ligger bara möjligheter för oss i detta. Det är ingenting att vara rädd för.

Jag är nyfiken på det nya som ligger framför oss nu när vi efter tusentals år tar steget in den postpatriarkala eran. Vi som lever i de liberala, sekulära och demokratiska delarna av världen och som inte hindras av kulturella och religiösa motkrafter ska skatta oss lyckliga.

Här sker revolutionen med full styrka, en ostoppbar lavin, som kommer att förändra samhället i grunden. Nu finns det ingen väg tillbaka.

Dagligen kommer nya vittnesmål om trakasserier och kvinnoförtryck. Många trodde nog att strömmen skulle avstanna, men den fortsätter obevekligt och det är just det som är så hoppingivande. Den här gången kommer rösterna inte att tystna. #Metoo är en historisk vändpunkt.

Tänk att man fick vara med om det!”

Vi älskar dig Björn Ulvaeus

[mumlamera]

Det är inte genom jämförelse vi får perspektiv

Ohenewaa och jag blev inte vänner förrän i slutet av min praktik i Ghana. Jag begrep inte alls hur hennes namn uttalades och tordes således inte föreslå att vi borde teama. Men så en dag när nyhetschefen för fjärde gången under en förmiddag hade avfärdat mig med en handviftning, kom Ohenewaa fram och bjöd mig på jordnötter ur en boll av plastfolie. Hon berömde min än så länge vita blus (i en 35-gradig, myllrande huvudstad förblir saker sällan vita länge) och jag berömde hennes nya frisyr (hon bytte peruk varje måndag). Vi blev med ens allierade. De förenande faktorerna var flera: vi hade båda författardrömmar, vi var båda unga kvinnor och vi var båda utfrysta av resten av redaktionen.

Under min näst sista dag på tidningen åkte Ohenewaa och jag till en skola i början av slummen för att gå på en konferens om sexuella övergrepp på elever. En kvinna som varit med och utfört en nationell studie berättade att var elfte flicka i Ghana blivit våldtagen av sin lärare eller rektor. Det betyder i snitt tre flickor i varje klass. 56 % av flickorna som medverkade i undersökningen uppgav även att de någon gång under sin skolgång hade blivit sexuellt utnyttjade av någon på skolan. Medan min haka skrapade i marken och mina öron blödde, satt Ohenewaa mest och nickade. Såg inte särskilt förvånad ut.

På vägen tillbaka till redaktionen delade vi en kycklingklubba och lite ris ur en flottig servett. Ohenewaa berättade att hon var 13 år när hennes farbror våldtog henne. När hon samlat mod att erkänna för sina föräldrar misshandlade de henne för att hon hade dragit skam över familjen. När det några år senare framkom att hon var gravid med en dåvarande pojkvän möttes hon av samma behandling. Ohenewaa förklarade hur hon med sin lön på tio kr per publicerad artikel inte hade råd till varken bostad, mat eller kläder till henne och sonen och därför tvingades bo kvar hemma. Författardrömmen skulle aldrig bli mer än just en dröm. Sedan log hon lite uppgivet och frågade om jag ville ha det sista i servetten. Jag skakade på huvudet, egentligen åt hela livet men hon trodde det sistnämnda och slängde resterna över axeln. När vi skiljdes åt den dagen kramades vi hårt och lovade varandra att skriva ihop imorgon igen. Men det blev aldrig ett sista möte. Kycklingen vi delat var mer än min Guldfågeln-mage kunde hantera och jag spenderade min sista vecka i Ghana som en feberyrande, romersk båge över toalettkanten.

Sedan min hemkomst har jag fått frågan huruvida jag nu upplever att jag har fått ”perspektiv på saker och ting?” Om kampen som vi feminister i Sverige för känns futtig, ja rent av överflödig? Men jag förstår inte. Alls. Hur skulle dessa historier som vittnar om ett påtagligt kvinnoförtryck hämtade från verklighetens Ghana, få mig att bry mig mindre om jämlikhet och motarbetet av våldsbejakande strukturer i Sverige? Det är för mig bortom all rim och reson. Att få perspektiv på saker handlar om att kunna se samband, och förstå att det finns ett band som binder oss alla samman. Det handlar om att förstå vilka krafter det är som försöker slita sönder de där banden. Att få ta del av dessa historier gör mig bara mer övertygad om att vi måste fortsätta kämpa för det som saknas även här.

Idag kanaliserar Ohenewaa och jag vår relation genom en hjärtbeklädd snapchat streak. Ohenewaa smygfotar nyhetschefen med hundfilter och frågar hur min familj mår. Jag frågar om hur det är med hennes son. Förra veckan lärde han sig gå. Sedan skickar hon en bild på hennes nya frisyr för veckan och jag berömmer den.

[nationalistmemes-ofc-blog]

Men guuud låt folk vara glada över lite muslimsk representation. Hijabis får utstå så mkt skit från folk som får totala vredesutbrott av att se tjejer bära vilka kläder de vill (Iman som spelar Sana i Skam har själv valt sin hijab). Såå onödig grej att irritera sig på, vad ditt problem med Islam än må vara så känns det bara totalt meningslöst att rikta den ilskan mot porträtteringen av en vanlig tonårstjej? Och vrf har du homofoba ord i din ask, för att verka lite edgy? Snark

Hahaha så jävla kul att ni tror att jag bryr mig om en viss skådespelerska i en serie som jag inte ens kollar på. Min poäng var att jag är trött på normaliseringen av hijaben eftersom det är en symbol för kvinnoförtryck och LÅNGT ifrån alla kvinnor har möjligheten att välja huruvida de vill bära den eller ej. Sana är inte representativ för majoriteten av de muslimska kvinnorna och det vet vi båda mycket väl. Men som sagt, det är inte hon som är mitt problem och hon får göra vad hon vill med sitt liv. Och ja, vill vara edgy vad är din poäng?

[rebootasverige]

Vad exakt är det vi ska fira eller uppmärksamma? En kvinnokamp på villovägar? Att vi har en feministisk regering som inte bryr sig ett skvatt om hur kvinnor har det i Sverige. Eller att Sverige har ett feministiskt parti (F!) som inte tar kvinnoförtryck eller hedersvåldet på allvar? Tvärtom tycks de istället aktivt hindra kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck. Tanken på kvinnodagen föddes i början på 1900-talet inom arbetar- och kvinnorörelsen. Då handlade det bland annat om kvinnlig rösträtt, jämställdhet mellan kvinnor och män. Då var kampen äkta och betydde något, Idag kallar man sig för feminist samtidigt som man relativiserar varför kvinnor våldtas, blundar för att moralpoliser patrullerar på våra gator, tilllåter radikala islamister gör allt de kan (med god hjälp av staten) för att se till att kvinnor ska behandlas som andra klassens medborgare. Istället för att slå sig för bröstet och uppmärksamma en internationell kvinnodag, kanske fler borde fundera på varför kvinnor i Sverige våldtas, mördas, och tvingas hålla sig hemma efter mörkrets inbrott. Varför vi infört separata badtider. Av mer allvarligt art är den ökande otryggheten för kvinnor. Nästan en tredjedel av Sveriges kvinnor känner i dag stark otrygghet när de går ut på kvällarna. Fler än en av tio stannar därför hellre hemma. Ökningen har aldrig tidigare varit så stor i Brå:s trygghetsundersökningar. Det innebär att vi i dagens Sverige stängs ute från en stor del av vårt liv. Att vi inte längre kan röra oss fritt och i trygghet ute i det samhälle vi i allra högsta grad bidrar till. Vi har alltså fått en allvarlig inskränkning av vår rörelsefrihet. Den dagen ingen kvinna våldtas, mördas i hederns namn, inte ser sina fri - och rättigheter fortsätta att minska, kanske vi kan ha en dag där kvinnokampen uppmärksammas, fram tills dess är den här dagen endast ett jippo och en skam.

[askljus]

Alias Grace

Detta är den absolut bästa serien jag har sett i år. Alias Grace är en miniserie baserad på Margaret Atwoods bok med samma namn. Välgjord, iskall, verklighetsbaserad och med en smärtsam skildring av 1800-talets kvinnoförtryck. Obehaget och känslan av hur väl genomtänkt detta faktiskt är slår mig först när jag googlar upp slutets betydelse - varför njuter vi så av att se kvinnor plågas?

Här finns en recension från DN som jag tyckte stämde perfekt.

[daenansal]

Veckoreflektion v.5

Efter handledningen igår så har jag haft väldigt många tankar om mitt arbete och hur igenomförbar min orginal idé egentligen är. Som sagt så vill jag få syn på hur jag uttrycker mig genom min konst ur ett normkritiskt perspektiv.

Jag fick ganska mycket kritik om att jag ritat kvinnor så stereotypiskt feminina och en Disney-representation av könen, och bara som en påminnelse så är de två jag fick mest kritik om här nedan. Jag fick även kritik om en tredje bild, men den har jag fortfarande bara i mitt ritblock.

Å ena sidan vill jag försvara mig och säga att bara för att jag ritar normativt/stereotypiskt kvinnliga kvinnor så betyder ju inte det att jag inte inser problematiken i att det var den enda sortens kvinna jag ritat (just då) och representerat i min konst för er att se, och det betyder inte heller att jag inte inser att en kvinna kan vara kvinnlig på flera olika sätt utan att följa Disney-modellen (som någon, jag kommer inte ihåg vem, uttryckte sig under handledningsmötet). Men samtidigt så blev jag upprörd över att det nästan kändes som att jag inte fick avbilda den sortens feminina kvinna för att det är ju bara en stereotyp och så är ju inte kvinnor (läs: bör inte kvinnor vara) på riktigt för det är ofeministiskt, vilket krockar väldigt mycket med min bild av feminismen då kvinnor ska få vara kvinnor på vilket sätt de än vill vara det. Att tycka att det är problematisk att jag representerar kvinnan så som jag gjort i ovanstående bilder känns för mig lika problematiskt som när någon säger att kvinnor inte ska bära burka för det är kvinnoförtryck.

Men samtidigt förstår jag att från ett utomstående perspektiv så går det inte att se varför jag valt att använda mig av den bilden av en kvinna när jag gestaltade. Ni vet ju inte vad för tankar som har florerat i mitt huvud medan jag ritat och även om jag försöker berätta då kan det uppstå misstolkningar (lite som att jag kände att det gjorde nu under handledningen). Och missförstå mig rätt nu: På handledningen så kunde jag tycka att ni var lite väl hårda och inte såg saker ur mitt perspektiv, men jag tycker fortfarande att jag fick välbefogad kritik som kan hjälpa mig att ta mig an mitt gestaltningsarbete och nå mitt mål med det.

Just detta har fått mig att inse att min idé om att undersöka min process på det här sättet ändå är jävligt svårt eftersom inte hela min process kommer med på ett sätt. Det har ju hänt supermycket i mitt skapande innan den här kursen började som jag inte “räknar med” i undersökandet av min process, eftersom den hamnar utanför tidsramen för kursen och jag skulle kunna gå tillbaka hur långt som helst.

Som till exempel så är anledningen till att jag bara hade kurviga, stereotypiskt kvinnliga kvinnor i min gestaltning att jag tidigare har gestaltat väldigt många kvinnor som varit till exempel muskulösa, stora och/eller raka/“oformliga” (för att uttrycka mig dåligt) och jag helt enkelt ville försöka lära mig teckna en annan sorts anatomi än det jag redan kunde.

För att försöka sammanfatta så simpelt som jag kan: det jag skapar under den här kursen existerar i en bubbla på ett sätt som min process och mina tankar inte kan göra. All den kunskap och information som jag redan besitter räknades bort av resten av klassen under handledningen (eller så kändes det för mig i alla fall) på grund av att det inte gick att se i det jag har gestaltat, och all den kritik jag fick gör att jag nu är rädd för att jag ska sitta och försöka rita utefter en mall som jag tror leder till att klassen blir nöjda med mitt arbete, vilket låter helt sjukt, men missförstå mig rätt. Det jag menar med det är att jag tror att det finns en risk för att jag styr in mig på ett visst spår för att kunna ta till mig den kritik ni gav mig, vilket skulle förstöra hela den tanken jag började med om att undersöka mitt skapande och min process eftersom jag då har börjat göra ett medvetet urval på vad jag skapar och då inte kommer kunna se lika lätt vad jag omedvetet väljer bort när jag skapar, vilket var hela kärnan i vad jag ville med den här gestaltningen.

Jag fick råd att gå på kroki av klassen, eller sitta ute bland folk och rita av dem, men det skulle ju inte riktigt hjälpa mig att uppnå mitt mål med gestaltningen eftersom mitt mål inte var att rita så många kroppstyper som möjligt eller hur människor ser ut eller lära mig teckna anatomi ur flera vinklar, osv. osv., utan att få syn på hur jag uttrycker mig genom min konst ur ett normkritiskt perspektiv.

Så nu ska jag sätta mig ner och fundera på hur jag skulle kunna gå vidare: antingen genom att fortsätta med det jag börjat med, men ta det i en ny riktning på något sätt, eller genom börjar om helt från början med något helt annat.

[lazzaroon]

Tafsvakt vill stötta kvinnor i simhallen.

Klicka på texten ovan för att läsa artikeln. Naturligtvis börjar de där menlösa varmluftsblåsorna i samhället kritisera Siris initiativ. Bu för Siri. Bu för tafsvakter. Bu för män. Inte en jävel av de som driver den svenska ursäktskulturen eller feministrörelsen har yppat ett enda ord om praktisk verklighet. 

Hur är det rasistiskt att sätta fetstopp för sexbrottslingar? Heja Sverige.

[swedeneuropeworld-blog]

Burkini-försäljning stoppas i Sigtuna kommun Bild: En modell av en sk. burkini Att Sverige numera är hårt påverkat av islam och dess muslimer, det är inte överraskande, men överraskande är att Sigtuna kommun nu har beslutat att slopa försäljningen av burkinis i kommunens badhus.

[sinoes]

Många män är obekväma med ordet kvinnohat eller kvinnoförtryck, de tycker att det liksom är lite för drastiskt. Är det verkligen HAT och FÖRTRYCK det handlar om? Varför inte kalla det fördomar? Eller könsroller? Möjligheterna är oändliga för den som inte vill kalla kvinnohat för kvinnohat. Problemet med begreppet ”fördomar” eller ”könsroller” är att det liksom neutraliserar själva maktdynamiken i det som händer. Fördomar kan ju riktas mot män lika väl som kvinnor. Män kan behöva anpassa sig efter ”könsroller” precis som kvinnor. Om man talar om patriarkalt förtryck som en fråga om fördomar är det ofta inte långt till gråtmilda historier om män som inte har fått bära rosa skor på grund av machoideal. En tragedi på alla sätt såklart, men det kan bli lite tröttsamt att det på något mystiskt sätt alltid överskuggar samtal om kvinnohat. Nästan som att mäns känslor är viktigare än kvinnors även här. Ett problem med begreppet ”könsroller” är att det liksom frikopplar förtrycket från verkliga män och kvinnor. Eftersom båda män och kvinnor kan vara offer för ”könsroller” så faller det sig naturligt att de båda också kan vara förövare, och på detta vis frikopplas det könade förtrycket från specifika (manliga) utövare och (kvinnliga) offer. Kvinnlig förskolepersonal som är skeptiska mot manliga diton eller kvinnor som byter sida av vägen när de upptäcker att en man går efter dem blir med detta sätt att tala ett lika stort problem som män som tycker att kvinnors uppgift är att tillfredsställa dem sexuellt och därför köper rätten att våldta en kvinna. När det saknas maktanalys blir alla lika stora offer och förövare. Det är viktigt att vi använder begrepp som lägger fokuset där det hör hemma, som liksom bär med sig maktanalysen i själva orden. Kvinnohat är ett sådant begrepp. Kvinnohat gör det tydligt vem som är offret och varför. Mäns våld mot kvinnor är ett annat sådant uttryck, eftersom det gör det tydligt vem som är offer och vem som är förövare. Att män blir obekväma av dessa begrepp är ingen slump, men problemet är inte att orden som sådana är för ”drastiska” utan att de effektivt sätter ord på en drastisk verklighet. https://www.instagram.com/p/CEqkG5QhOpR/?igshid=an4zuuqrcml3

[iasockertopp]

Äntligen börjar detta komma upp till ytan

"I Mellanöstern har kvinnor i åratal kämpat för att befria sig från det patriarkala kvinnoförtrycket, där slöjan utgör en av dess symboler. 2011 brände kvinnor i Jemen sina slöjor i protest mot kvinnoförtrycket. I Egypten, Tunisien, Irak, Libanon och nu i Iran protesterar dessa modiga kvinnor mot att svepas in i ett stycke tyg som, i stort sett, legitimeras av männen."

[swedeneuropeworld-blog]

Saudiska kvinnor torteras Att islam är synonymt med en snedvriden kvinnosyn, ja det har vi ju vetat länge. Och att det nu kommer fram att saudiska kvinnor torteras, ja det är ju inte direkt någon överraskning.