#Författare | Explore Tumblr posts and blogs

forfattaresophia · 13 days ago

Text

Väsenjägarna - Bäckahäst

Nelly packade ner sitt gevär i duffelväskan som hon visste skulle hamna i baksätet där hon kunde bygga ihop det i lugn och ro.

Det var fortfarande tidigt på eftermiddagen, så de kunde inte riskera att någon såg dem bära ut en massa vapen ur huset.

Nelly såg att både Jack och Alex packade resten av vad som behövdes för att göra sig av med en bäckahäst och bestämde sig istället för att byta om.

Hon fäste alla sina hölster och satte upp håret för att slippa ha det i ansiktet.

Bäckahästen kunde hon ändå ta ner på rätt lång distans.

För att bli av med en bäckahäst så kunde man skjuta dem med plastkulor laddade med heligt vatten.

Däremot så var det mer en kortsiktig lösning.

Det enda sättet att bli av med en bäckahäst under en längre tid var genom att välsigna bäcken och få vattnet där att bli heligt.

Tyvärr så var bäckar så pass levande att en sån typ av välsignelse bara höll i sig i några månader, men det var ändå värt att ta tag i så inte några fler barn skadades.

Enligt folktron så visade sig bäckahästar för barn och lurade dem att hoppa upp på deras ryggar innan de galloperade rakt in i en bäck med starka strömmar.

Tyvärr var inte bäckah��sten så fredlig.

Den snarare drog och knuffade sina offer i vatten som plötsligt blev bottenlöst under deras fötter med strömmar som var nästintill omöjliga att dra sig ifrån,

Speciellt som barn.

Nelly klev ut ur sitt sovrum lagom tills Jack drog igen dragkedjan på väskan och slängde den över axeln.

”Redo?” frågade han.

Nelly nickade.

* * *

”Så hur skötte han sig?” frågade Jack nyfiket, Nelly insåg direkt att han frågade om Daniel.

”Han behövde inte bli huggen med några pennor idag, ifall det är det du undrar”, sade Nelly ärligt. ”Men han skötte sig helt okej, med lite arbete så kan han säkert ta sig in i samma kompisgrupp som mig.”

”Och sminket?” frågade Alex. ”Blev det hela kittet eller bara grunderna?”

”Mest grunder för att täcka alla blåmärken från maran”, sade Nelly. ”Men jag blev förvånad över hur mycket han kunde och hur mycket han hade kollat upp i förhand. Han lär bli bättre än er två utan större ansträngning.”

”Det tvivlar jag inte på”, sade Jack. ”Det var aldrig riktigt min grej det där. Mamma var den som gjorde alla inköp och visade hur det skulle användas, men jag använde det bara när det verkligen var nödvändigt.”

”Samma här”, sade Alex.

”Jag tror du hann jobba dig igenom fem ögonbrynspennor under gymnasiet”, påpekade Jack. ”Och du använder fortfarande massa ansiktskrämer och hårprodukter.”

”Det är bra produkter”, påpekade Alex. ”Visst att vi självläker, men det skadar inte att hjälpa till en bit på traven.”

”Till vilken nytta?” ifrågasatte Jack. ”Det är inte direkt någon som bryr sig.”

Alex fnös. ”Bara för att du lever som en eremit behöver inte resten av oss göra det.”

Nelly skrattade till åt det.

Jack himlade med ögonen. ”Påminn mig att klä upp mig inför nästa väsenjakt då”, sade han sarkastiskt. ”Kanske fixa håret också så att inte mitt val av livsstil ska skina igenom för mycket.”

”Bäckahästen skulle ha uppskattat det”, hävdade Alex.

Jack skakade roat på huvudet.

”Jag tror ändå att Daniel kan bli en tillgång”, hävdade Nelly. ”Åtminstone i skolan.”

”Det är alltid något”, sade Jack lättat. ”Hellre det än att han skapar massa problem.”

”Skulle du tappa vårdnaden så skulle det åtminstone inte vara speciellt länge”, påpekade Nelly. ”Jag skulle hitta tillbaka.”

”Som en brevduva”, tillade Alex.

Jack verkade inte lika road. ”Hade jag litat på systemet så hade det kanske varit ett rimligt alternativ”, påpekade han. ”Men så länge du kan hamna i händerna på vilken idiot som helst så vill jag undvika möjligheten så gott det går.”

Nelly kunde ändå förstå det resonemanget.

”Jack har rätt”, sade Alex. ”Du är mycket säkrare med oss, speciellt ute i skogarna nu när det börjar bli mörkt.”

”Hon är ändå beväpnad”, påpekade Jack.

”Sant”, sade Alex instämmande.

”Så vad är planen?” frågade Nelly. ”Kör vi bara som vi brukar?”

”Det brukar vara ett vinnande koncept att köra på våra styrkor”, påpekade Jack. ”Så länge vi inte stöter på några överraskningar.”

”Och vad händer om vi stöter på Jimmy?” frågade Nelly.

Jack suckade. ”Vi ser om vi kan samarbeta”, sade han ärligt. ”Annars får vi lösa det på något annat sätt.”

”Det lär bli intressant”, sade Alex. ”Förhoppningsvis så har Jimmy tillräckligt med vett för att hålla sig undan. Om något så måste ju maran ha varit en ögonöppnare att deras karriärer som väsenjägare inte är speciellt ljusa.”

”Jag tror du förväxlar Jimmy med någon som har självinsikt”, sade Nelly.

Alex skrattade åt det. ”Förmodligen”, sade han. ”Jag antar att vi bara kan hoppas att de har tillräckligt med vett att hålla sig borta.”

* * *

Nelly kände en klump växa i magen när hon såg den bekanta bilen stå parkerad på den lilla övergivna campingplatsen som bara var en kort promenad till bäcken där barnen hade drunknat.

”Hur fan hann de hit före oss?” frågade Alex förvirrat.

”Jimmy skulle hämta upp Daniel”, sade Nelly. ”De måste ha åkt direkt hit.”

”För deras skull hoppas jag att de är pålästa”, sade Jack med en suck. ”Vi kör på våran plan oavsett, kommer de i vägen så får vi tänka om då.”

Nelly nickade, klev ut ur bilen och tog geväret med sig.

Hon såg direkt fotspåren vid den andra bilen och insåg att de med största sannolikhet också var ute efter bäckahästen.

Jack verkade inse det också men tog ändå ledningen framåt.

Alex tog den andra duffelväskan som innehöll silvervapen, heligt vatten på flaska, samt ingredienserna för ritualen som skulle välsigna bäcken.

Nelly dubbelkollade magasinet i geväret innan hon slängde det över axeln och följde efter sina bröder.

Hon hade sin revolver laddad med silverkulor i hölstret på låret, ifall något annat väsen skulle dyka upp.

Silver var ändå effektivt mot de flesta väsen.

Hon hade även järnkulor i en ammunitionsficka, men förhoppningsvis skulle hon inte behöva dem.

Hennes bröder hade också pistoler.

Trots att Alex var värdelös på att sikta så kände de alla sig lite säkrare om han bar ett vapen.

Av samma anledning så hade Nelly också alltid en kniv med sig på väsenjakt.

En liten ihopfällbar som oftast bara låg i fickan.

Men bättre att ha något och inte behöva det än att behöva något de inte hade.

Skogen var relativt tyst, solen var nästan helt borta och fåglarna sjöng runtom dem.

Om hon inte visste hur farlig skogen var när det var mörkt så hade hon säkert känt sig fridfull.

Nu blev hon mest irriterad av den falska tryggheten som vanliga människor förmodligen kände när de gick igenom skogen innan mörkret föll.

Som en honungsfälla.

Fotspåren var från tre olika personer och de behövde inte gissa speciellt länge innan de hörde Jimmys röst eka mellan träden.

Jack stannade till för att observera.

De var fortfarande utom synhåll, speciellt när de hade skydd från det skymmande ljuset.

Förmodligen var de alla lika intresserade av att se hur Jimmy faktiskt jagade.

De hade alla sina teorier och fördomar, men det verkade som att de alla ändå hade underskattat hur dålig han faktiskt var.

Det fanns ingen rutin alls på deras jakt.

Daniel satt och rengjorde ett gevär, Max stod med en pistol riktad mot vattnet och Jimmy gick fram och tillbaka och verkade kasta ner jord i bäcken.

”Vad fan håller de på med?” frågade Alex tyst. ”De kommer att få bäckahästen att flippa och döda de allihopa.”

Jack nickade instämmande. ”Vi måste hjälpa dem”, sade han motvilligt.

”Det kommer inte uppskattas”, påpekade Alex. ”De var inte direkt tacksamma för hjälpen de fick med maran.”

”Jag bryr mig inte om Jimmy”, sade Jack ärligt. ”Men någon behöver se till att han inte får sina barn dödade.”

”Så vad är planen?” frågade Nelly.

”Vi pratar med dem”, sade Jack. ”Se ifall vi kan samarbeta.”

Alex fnös. ”Det kommer gå bra”, sade han sarkastiskt. ”Får se vem som flippar först, Jimmy eller bäckahästen.”

Jack suckade. ”Försök att hålla dina tankar för dig själv”, sade han vädjande. ”Prata bara om du får en direkt fråga och håll dig i bakgrunden.”

Alex himlade med ögonen. ”Det beror helt på Jimmy”, sade han. ”Jag tänker inte hålla tyst ifall han inte kan uppföra sig.”

Jack visste att han inte skulle kunna övertala honom att uppföra sig när det kom till Jimmy. ”Nelly, du kan börja leta efter högre mark, förbereda inför bäckahästen.”

Nelly visste att han bara ville få henne ur vägen. ”Du skojar?” sade hon irriterat. ”Menar du allvarligt att du litar mer på Alex?”

”Jag har inte tillräckligt med armar för att stoppa er båda när ni tappar humöret”, sade Jack ärligt. ”Och jag vill helst se till att vi alla kommer härifrån levande.”

”Jag kan hantera mitt humör”, sade Nelly bestämt.

Jack såg skeptisk ut. ”Du högg en penna i Daniels bröstkorg igår.”

”Det var då”, sade Nelly som om det var uppenbart. ”Och det var i skolan.”

”För det gör saken bättre…” sade Jack sarkastiskt. ”Men visst, bara ni är medvetna om att jag litar på er här. Få mig inte att ångra det.”

Nelly och Alex utbytte en blick. De var fullt medvetna om vad Jack höll på med, men de var båda irriterade över hur väl det fungerade.

Tillit var ändå något som de alla värdesatte högt, och att Jack använde det som ett hot var väldigt lågt, men också väldigt effektivt.

Så de hade inget annat väl än att uppföra sig.

Jack insåg också att hans ord gav effekt. ”Då går vi.”

* * *

Nelly kände spänningen i luften när hon följde efter sina bröder.

Daniel var den första som märkte av dem och ställde sig upp direkt med skräckslagen blick.

Jimmy vände sig om när han hörde fotsteg och drog direkt sitt vapen.

Nelly och hennes bröder gjorde samma sak.

Lyckligtvis så visste Daniel och Max bättre än att dra sina vapen och Jimmy märkte tidigt att han inte hade bra förutsättningar att få något övertag.

”Vad gör ni här?” frågade Jimmy irriterat, men vägrade envist att sänka sitt vapen.

”Bäckahästen”, sade Jack ärligt. ”Jag antar att ni jagar samma sak.”

Jimmy blängde mot honom. ”Vi var här först”, hävdade han. ”Ni kommer bara att förstöra allt.”

”Vi vill bara hjälpa till”, sade Jack lugnande. ”Så kan du sänka vapnet?”

Jimmy tvekade när han vände blicken mot Alex. ”Tror du att jag har glömt hur det slutade sist ni ville hjälpa till?” frågade han. ”Jag tänker inte låta den där psykopaten komma i närheten av mina söner.”

”Alex kommer inte att skada någon”, sade Jack. ”Vi båda vet att han inte hade rört Daniel om inte Daniel hade attackerat Nelly först.”

Jimmy fnös. ”Daniel hade inte haft någon anledning att attackera henne om inte hon hade försökt lura honom på information först”, sade han och vände blicken mot Jack. ”Din idé antar jag?”

”Jag hade inte bett henne att fråga om information ifall ni hade varit kompetenta”, hävdade Jack. ”Och inte skjutit min lillebror.”

”En olyckshändelse”, sade Jimmy.

”Något som inte händer kompetenta väsenjägare”, sade Jack allvarligt. ”Så kan du sänka vapnet innan du råkar skjuta någon annan?”

Jimmy blängde mot Jack men började långsamt sänka sitt vapen.

Jack gjorde samma sak och Nelly ville inte vara sämre.

Men medan hon sänkte revolvern så såg hon hur något sakta rörde sig längre bort på andra sidan bäcken.

Hon kände även hur irritationen växte sig starkare och hur adrenalinet började pumpa.

Det innebar bara en sak.

Ett väsen.

Skepnaden smälte nästan helt in i skuggorna, men hon såg att det var stort och gick på fyra ben.

Hon stoppade hastigt tillbaka revolvern i hölster och sträckte sig efter geväret.

”Släpp det!” ropade Jimmy bestämt.

Nelly släppte geväret och tittade på Jimmy förvånat.

Han höll sin pistol riktad rakt mot henne.

Trodde han allvarligt att hon sänkte sin pistol för att skjuta honom med ett gevär?

Var han allvarligt så dum?

Jack och Alex drog båda av säkringen på sina pistoler och höll de stadigt mot Jimmy.

”Din tur”, sade Jack kallt. ”Släpp pistolen.”

Jimmy såg direkt orolig ut.

”Annars låter vi bäckahästen ta dig”, sade Alex irriterat.

Då verkade poletten äntligen trilla ner hos Jimmy och han vände sig oroligt om.

Nelly passade på och tog upp sitt gevär igen innan hon avfyrade ett skott mot bäckahästen som kollapsade till en pöl av skottet.

”Vi har inte mycket tid”, sade Jack brådskande och sträckte sig efter väskan som Alex hade slängd över axeln.

Alex gav den till honom och gjorde sig redo att försvara Jack från bäckahästen medan Jack genomförde ritualen.

Nelly höll ögonen öppna för all form av rörelse i mörkret.

Varken Jimmy, Daniel eller Max verkade veta vad de skulle göra.

De stod i flera sekunder och bara stirrade.

Tillslut verkade Jimmy ha bestämt sig för något.

”Daniel, se efter Max, låt honom inte gå f��r nära bäcken”, sade Jimmy bestämt innan han började gå iväg i motsatt riktning från bäcken.

”Men vad-” Daniel avbröt sig själv. ”Max, kom.”

Max skyndade sig till Daniels sida medan Daniel laddade sitt vapen.

Nelly märkte då att det var silverkulor.

”Silverkulor, seriöst?” frågade hon. ”Det är en bäckahäst, inte en mara eller ett troll.”

Daniel vände blicken mot henne oroligt.

”Nelly, fokus”, sade Alex allvarligt.

Nelly visste att han hade rätt, det var inte läge att informera Daniel om hur man jagar en bäckahäst när den kunde slå till vilken sekund som helst.

”Följ efter Jimmy istället”, sade Nelly skarpt. ”Och håll er ur vägen.”

Daniel svalde oroligt och utbytte en blick med Max.

Max såg nästintill livrädd ut.

Nelly såg hur Daniel suckade frustrerat innan han tog tag i Max arm och mer eller mindre drog med honom i samma riktning som Jimmy försvunnit i.

Hon visste inte exakt vad deras plan var, men hon var lättad att de verkade hålla sig undan.

Så hon vände sig om och såg att Jack hade påbörjat ritualen och att Alex stod redo vid hans sida med blicken mot bäcken.

Då hördes ett plötsligt plaskande innan Nelly såg en mörk skepnad kasta sig mot Alex och fick tag i hans arm.

Nelly slösade ingen tid innan hon höjde geväret och avfyrade ett skott mot skepnaden som utan protest drog sig tillbaka till vattnet igen.

Alex lade sin andra hand på armen och det var uppenbart att han var skadad.

Han ställde sig upp på ostadiga ben.

Nelly skyndade sig mot honom. ”Hur illa?” frågade hon oroligt.

Alex skakade på armen som om han försökte skaka bort smärtan. ”Det hade kunnat vara värre”, erkände han. ”Bra siktat.”

Nelly nickade lättat.

”Behöver vi avbryta?” frågade Jack. ”Ritualen är knappt halvvägs.”

”Fortsätt”, sade Alex bestämt. ”Det är bara ett skrapsår.”

Jack gav honom en orolig blick men bestämde sig ändå för att lita på honom.

Nelly visste att Alex tryckte ner smärtan och vägrade visa hur ont det gjorde.

Men Nelly missade inte hur han grimaserade när han trodde att ingen såg och försökte positionera sin arm på ett sätt som inte gjorde ont.

Han var definitivt inte längre i sin fulla styrka, vilket innebar att mer press lades på henne.

Alex skulle däremot aldrig erkänna att han var skadad förrän jakten var över.

Sen skulle han säkert beklaga sig hela morgondagen över att han var skadad och inte kunde hjälpa till med hushållssysslor.

Nelly suckade irriterat och ställde sig i position igen, redo att skjuta första, bästa skugga som vågade sig ut ur bäcken igen.

Men efter några minuter hade passerat så hörde hon fotsteg från mycket längre bort mot strömmen.

Däremot lät det inte som hovar.

Hon tittade upp från siktet och vände sig mot ljudet och såg att Jimmy, Daniel och Max bar på stora tygsäckar mot vattnet.

”De skämtar…” sade Nelly frustrerat.

Alex vände upp blicken också. ”Vad fan håller de på med nu?” frågade han irriterat.

”Fokus”, sade Jack allvarligt.

Nelly gjorde sitt bästa för att bibehålla sitt fokus, men när hon såg hur de tömde ut något i bäcken så kände hon hur oron växte.

Hon vände geväret mot dem för att få en tydligare bild genom siktet

Då såg hon att det var någon form av pulver.

Nästan som sand eller…

Då insåg hon vad det var.

Salt.

Något som var känt för att ha renande förmågor, speciellt mot dödsväsen.

Men att tillsätta det i en färskvattenbäck…

Irritationen slog till direkt, hon var inte en mästare i naturvetenskap, men även en idiot borde kunna förstå vilka förödande konsekvenser en stor mängd salt kunde ha på ekosystemet i bäcken.

Nelly lade ner geväret, fullt beslutsam på att ta sig ett allvarligt snack med Jimmy, när det verkade som att bäckahästen hann före.

Jimmy flög baklänges och fick påsen med salt över sig innan bäckahästen började slita i hans byxben.

Daniel avfyrade ett skott som uppenbarligen inte hade någon effekt.

Nelly vägde sina alternativ för en sekund innan hon insåg att oavsett hur dum i huvudet Jimmy var, så förtjänade han inte att dö.

Så hon höjde geväret, tog sikte och avfyrade ett skott mot bäckahästen som återigen försvann tillbaka i bäcken.

Jimmy såg sig omkring förvirrat innan han vände blicken mot henne.

För en gång skull så fanns det något spår av tacksamhet i hans blick, men den försvann direkt när han insåg att allt salt från påsen låg på marken runtom honom.

Daniel och Max försökte fylla upp påsen med salt igen genom att använda sina bara händer, men det gick inte direkt fort.

Förhoppningsvis skulle det hålla dem upptagna tills Jack var färdig med ritualen.

Nelly vände tillbaka blicken mot sina bröder när hon hörde ett svagt galopperande ljud som växte sig starkare.

Hon såg sig omkring men av någon anledning kunde hon inte avgöra vilken riktning det kom ifrån.

Så hon gjorde det hon visste var säkrast, hon backade mot sina bröder.

Hon insåg att hon också kom närmare bäcken, men lagom tills hon insåg att det kunde vara ett problem så kände hon hur något grep tag i henne bakifrån och drog henne neråt.

Alex ropade på henne i panik precis innan hon hörde ett plask.

Nelly hann inte ens reagera innan hon var i vattnet och kände hur strömmarna fick ett hårt grepp om henne.

Hon sparkade och simmade med all kraft hon hade mot vad hon hoppades var ytan.

Och när strömmarna äntligen släppte så kände hon hur hon äntligen fick kraft att simma i en riktning, hon var bara osäker på vilken.

Men då kände hon hur någon plötsligt grep tag i hennes arm igen och drog i henne.

Hon svingade knytnäven hårt innan hon drogs upp ur vattnet och insåg att det var Alex.

Inte för att han verkade ha märkt av slaget.

Han lyfte upp henne på kanten av bäcken innan han hoppade upp själv.

Nelly var inte säker på hur många kallsupar hon hade fått, men det smakade i alla fall väldigt starkt av salt.

Hon kröp längre bort från bäcken, tacksam att känna land under sig när Jack plötsligt satte sig på marken bredvid henne. ”Är du skadad?” frågade han oroligt. ”Syrebrist i hjärnan? Vatten i lungorna?”

”Inte vad jag vet”, sade Nelly ärligt men kände hur styrkan i rösten inte riktigt fanns där.

”Uppfriskande dopp”, sade Alex sarkastiskt. ”Jag visste att jag inte skulle ha duschat innan, mina kläder kommer fan vara inlagda när de väl torkar.”

Jack vände blicken upp mot Jimmy.

Nelly vände också på sig och såg hur de plockade ihop sina saker och gick bort från bäcken.

Förhoppningsvis för att åka hem.

”Är det säkert att du mår bra?” frågade Jack igen.

Nelly nickade. ”Bara blöt.”

”Det överlever du”, sade Jack och sträckte ut en hand till henne.

Nelly tog den tacksamt och lät Jack hjälpa henne upp.

Alex ställde sig upp själv och borstade av sina byxor. ”Vi får nog sätta igång en tvättmaskin när vi kommer hem”, sade han med en suck. ”Annars kommer de här fläckarna att bli permanenta.”

”Tur att det är din tur att tvätta”, sade Jack. ”Då kan du få bort fläckarna bäst du vill.”

Alex lade en hand på sin skadade arm. ”Nu känner man att bäckahästen verkligen är död”, sade han med ett stön av smärta. ”Adrenalinet börjar avta.”

Nelly och Jack utbytte en blick.

”Kan du gå själv utan armen eller ska vi behöva bära dig?” frågade Jack.

Alex såg direkt kränkt ut. ”Tror du att jag ljuger?”

”Jag tycker bara att det är ett intressant samband mellan hushållssysslor och din smärttröskel”, sade Jack. ”Men såklart så ska inte en skadad liten pojke tvätta sina egna kläder.”

Alex blängde mot honom direkt. ”Du har tur att jag är skadad”, sade han allvarligt.

Jack skakade roat på huvudet. ”Vi löser det”, sade han genuint och såg sig omkring. ”Redo att dra hem?”

Nelly nickade. ”Pax för första duschen.”

”Du kan inte bara paxa”, påpekade Alex.

”Jag gjorde precis det”, sade Nelly. ”Det gjorde du sist.”

”Inte för att det hjälpte”, suckade Alex.

”Jag hade skola”, påminde Nelly honom om.

Alex himlade med ögonen. ”Du har alltid skola.”

”Vi har två badrum”, sade Nelly. ”Ta bara det på övervåningen om du nu har så bråttom.”

”Vi vet båda att vi bara har ett badrum där man inte riskerar att bli uppäten levande av silverfiskar”, hävdade Alex. ”Varför tar inte du det?”

”Skulle inte du städa det?” ifrågasatte Jack.

”Jag får göra det när min arm är läkt”, sade Alex. ”Nu gör den för ont.”

”Mhm”, sade Jack skeptiskt. ”Så imorgon?”

”Arbetsintervju”, sade Alex som om det var uppenbart. ”Tyvärr.”

Nelly visste att badrummet aldrig skulle bli städat av Alex.

Men hon tänkte inte direkt anmäla sig som frivillig.

Hon hade trots allt skola.

Och nu skulle hon också behöva ta ett allvarligt snack med Daniel om att hälla salt i bäckar.

Det gjorde skolan lite mer intressant åtminstone.

Och det var kul att dela vad som hände i skolan med en annan väsenjägare, trots att den väsenjägaren var Daniel.

Men han verkade ändå lyssna på henne när inte Jimmy var där, så det var alltid något.

Förhoppningsvis så kunde hon ge honom någon form av positivt inflytande i alla fall.

Så länge de inte fortsatte att förstöra deras väsenjakter så skulle det säkert gå bra.

Men Nelly visste att för att det inte skulle hända så hade de en lång bit kvar…

Slut.

#booklr #books and reading #författare #författarliv #nordiska väsen #svensk fantasy #urban fantasy #vasenjagarna #väsen #väsenjägarna

0 notes

forfattaresophia · 13 days ago

Text

Väsenjägarna - Ett steg i rätt riktning

”När mamma och pappa dog… Alex hanterade inte det speciellt bra, jag menar- ingen av oss hanterade det speciellt bra, men Alex stängde ner helt”, sade Jack tankfullt. ”Han ville inte prata, han ville inte äta, jag kunde knappt få kontakt med honom… Men du lyckades.”

Nelly hatade när Jack fick Alex att låta bättre än han var.

”Du var sju år gammal och du behövde någon som tog hand om dig…” förklarade Jack. ”Det var så mycket som behövde göras för att ens få vårdnaden av er, och jag… Jag hade inte tiden som krävdes, men Alex tog sig an dig då. Han såg till att du fortsatte måla dina bilder med kritor, att du sjöng med i dina favoritlåtar och att du fick fortsätta vara ett barn i ett litet tag till.”

* * *

”Alex, du måste verkligen äta något”, sade Jack allvarligt.

Jack var trött. Tröttare än vad han någonsin hade varit i sitt liv.

Det hade nästan gått fyrtioåtta timmar sedan polisen hade lämnat dem med beskedet att deras föräldrar inte längre levde.

Jack hade ringt runt till andra väsenjägare, begravningsbyråer, en präst och skolor och försökt få koll på situationen.

Alex hade suttit på samma plats i sitt rum ända sen han fick reda på vad som hade hänt.

Jack suckade och ställde ner tallriken på Alex skrivbord. ”Jag kommer inte klara det här om du ska fortsätta såhär. Du är fan snart fjorton år gammal, jag ska inte behöva mata dig.”

Alex vände undan blicken irriterat.

”Jag vet att det här är förjävligt, men du måste ta dig samman”, sade Jack, nu nästan vädjande i sin ton. ”Om du inte kan tänka på dig själv, tänk på Nelly, hon har frågat efter dig flera gånger och jag vet fan inte vad jag ska säga till henne längre.”

Alex svalde tungt och torkade bort en tår som föll.

”Tänk på att du ändå har fått tretton år med mamma och pappa”, sade Jack. ”Du har fått jagat med dem, du har fått se deras brister, du har bråkat med dem och du kommer alltid att kunna behålla alla fina minnen. Nelly är inte ens åtta, hon kommer kanske inte ens komma ihåg dem när hon är vuxen.”

”Hur är det värre?” ifrågasatte Alex, det första han hade sagt på flera dagar. ”Jag önskar att jag kunde glömma dem, hon behöver åtminstone inte känna det enorma tomrummet om hon inte ens kommer ihåg dem.”

”Alex…” sade Jack med en suck. ”Det är verkligen inte så det fungerar. Du har inte ens sett henne, hon är helt förkrossad.”

”Som att inte jag är det?” sade Alex frustrerat. ”Varför ska jag behöva vara en större person?”

”Därför att Nelly är din lillasyster och hon behöver oss båda mer än någonsin”, sade Jack. ”Vi är allt hon har.”

Alex snyftade när Jacks mobil började ringa igen.

Jack suckade. ”Det är Mia”, sade han. ”Jag måste ta det.”

Alex nickade.

”Ät”, sade Jack varnande innan han gick iväg för att svara.

Alex blängde på tallriken innan han motvilligt tog den och satte den i sitt knä.

Hans blick föll på en bild han hade på sitt nattygsbord. En bild från senaste julen när hela deras familj stod samlad framför julgranen.

Båda deras föräldrar log glatt i matchande jultröjor. Helt omedvetna om att det var den sista julen de någonsin skulle få fira.

Alex kämpade mot sina tårar innan han tog gaffeln och spetsade ett par pastaskruvar som han tuggade irriterat.

Sen gjorde han samma sak igen och fortsatte tills tallriken var tom.

Han lade ifrån sig tallriken och stirrade mot sin vägg igen. Då hörde han hur Nelly plötsligt ropade på Jack.

Han bestämde sig för att ignorera det och låta Jack hantera det.

Nelly ropade på Jack igen och Alex hörde att hon lät orolig.

Alex suckade innan han ställde sig upp och gick ut mot vardagsrummet.

”Jack”, ropade Nelly igen.

”Han pratar i telefon, vad vill du?” frågade Alex skarpt. Förmodligen med en mycket hårdare ton än vad han hade velat.

Nelly tittade mot Alex förvånat, hon stod i sin dörröppning och kramade sin kudde som nästan drog i golvet.

Hennes ögon var svullna och hennes näsa röd, hon verkade inte veta riktigt vad hon skulle säga.

Då insåg Alex att det var mitt i natten och att Nelly egentligen behövde sova.

Nelly backade och försvann i sitt rum igen.

Alex suckade motvilligt innan han följde efter. Han knuffade upp hennes dörr innan han hörde en snyftning.

Nelly satt på sin säng med ansiktet gömt i kudden och skakade medan hon försökte gråta så tyst som möjligt.

Alex gick och satte sig bredvid henne och lade en hand på hennes rygg. ”Jag vet”, sade han. ”Det här suger.”

”J-jag saknar mamma”, sade Nelly så tyst att det nästan inte ens hördes.

Alex tog ett djupt andetag. ”Jag vet”, sade han instämmande och svalde för att hans röst inte skulle spricka. ”Jag med.”

”K-kommer de komma efter oss?” frågade Nelly plötsligt oroligt.

”Vad?” frågade Alex förvirrat.

”Monsterna”, förtydligade Nelly. ”De som… De som dödade mamma och pappa.”

Alex tittade på Nelly i flera sekunder medan han försökte bestämma sig för vad han skulle säga. ”Nej”, sade han tillslut. ”De är djupt ute i skogen, långt härifrån.”

Nelly tittade upp mot honom oroligt. ”Tänk om de kommer hit?”

”Då dödar vi dem”, sade Alex kallt. ”De är bara skepnadsskiftare, jag har fan dödat farligare saker.”

Nelly vände bort blicken. ”Jag vet inte hur.”

”Du skulle ändå inte få hjälpa till”, påpekade Alex. ”Jag och Jack skulle behöva fixa det själva.”

Nellys blick förändrades och hon såg helt plötsligt sur ut. ”Varför får inte jag hjälpa till?”

”Därför att du är ett barn”, sade Alex. ”Och som du nyss sade, du vet ingenting om väsenjakter, du vet knappt vad väsen är.”

Nelly ställde sig upp med en irriterad blick och gick ut ur sitt rum.

”Var ska du?” frågade Alex men fick inget svar. ”Nelly?”

Nelly svarade fortfarande inte.

Alex suckade irriterat och följde efter henne.

Ute i vardagsrummet så såg han att Nelly klättrade på bokhyllan för att komma åt en av de gamla väsenjägarböckerna som stod högre upp.

Han märkte även att bokhyllan vinglade till och började långsamt att luta sig framåt.

Han visste att det bara var en tidsfråga innan bokhyllan välte och krossade allt under den, inklusive hans lillasyster.

”Nelly!” sade han irriterat och skyndade sig fram för att hålla emot bokhyllan innan den välte.

Nelly tog ut boken och hoppade ner från bokhyllan med en lätt duns.

”Vad fan håller du på med?” ifrågasatte Alex.

”Vad ser det ut som?” frågade Nelly irriterat och slog upp boken på golvet. ”Jag lär mig om väsen.”

”Lägg av, du kommer bara få massa mardrömmar”, sade Alex när Nelly passande nog slog upp en sida om maran.

Nelly tittade på bilden av den beniga kvinnan med vida ögon.

Alex tog boken ifrån henne.

”Alex!” snäste Nelly och ställde sig upp för att ta tillbaka boken.

Alex höll boken långt ifrån hennes räckhåll innan han ställde tillbaka den igen och drog bort Nelly från bokhyllan. ”Vad har pappa sagt om att klättra i hyllor?”

Nelly tittade på honom förvirrat i ett par sekunder. ”Att de kan välta om man inte är försiktig.”

”Och var du försiktig?” frågade Alex.

Nelly skakade på huvudet.

Alex tog ett djupt andetag. ”Jag kan inte springa och jaga runt på dig för att se till att du inte får dig själv krossad under en hylla”, sade han. ”Jack har inte heller tid så du måste börja ta ansvar för dig själv.”

Alex märkte hur tårar började samlas i Nellys ögon och han kände själv att han hade gått över gränsen och mer eller mindre skrikit åt ett barn.

Jacks ord började sjunka in och han insåg att deras mamma inte längre kunde svepa in och fixa deras bråk och få dem att bli sams igen.

Om han inte ville att Nelly skulle växa upp och hata honom så behövde han ta ansvar över det själv.

Hon var bara sju år och var mer eller mindre helt försvarslös.

Det innebar att det var upp till honom att beskydda henne och göra allt han kunde för att värna om deras relation.

De hade precis förlorat sina föräldrar och deras familj var plötsligt mindre än någonsin.

Han ville inte riskera att den blev mindre.

Jack och Nelly behövde bli hans högsta prioritet och han skulle se till att inget någonsin hände dem.

Han vägrade att förlora dem som han hade förlorat sina föräldrar.

”Jag kan lära dig om väsen”, sade Alex istället. ”Men klättra inte i bokhyllorna och gör inget annat dumt så du skadar dig.”

Nelly nickade men mötte inte hans blick.

”Jag kommer göra allt jag kan för att se till att inget händer dig”, lade Alex till. ”Det lovar jag.”

Nelly vände försiktigt blicken mot honom och torkade bort sina tårar med tröjärmen. ”Jag kommer att skydda er också”, sade hon. ”Så gott jag kan.”

Alex log roat. ”Tack, Nelly.”

Nelly nickade beslutsamt innan Jack öppnade dörren till sitt sovrum och tittade på henne förvirrat.

”Vad gör du vaken?” frågade Jack.

”Jag kunde inte sova”, sade Nelly. ”Jag ville fråga om du kunde läsa något?”

Jack suckade. ”Jag väntar på ett annat samtal”, sade han motvilligt. ”Kan du inte kolla på någon film eller något?”

”Vad vill du läsa?” frågade Alex istället.

Nelly tittade på Alex förvånat. ”Kan du läsa?”

”Såklart jag kan läsa”, sade Alex, nästan som han blev kränkt. ”Varför skulle jag inte kunna läsa?”

”Jag har aldrig sett dig läsa”, sade Nelly som om det var uppenbart.

”Hämta en bok så ska jag visa”, sade Alex.

Nelly log och skyndade sig iväg.

”Klarar du det?” frågade Jack plötsligt oroligt.

”Varför tror ingen att jag kan läsa?” ifrågasatte Alex.

”Jag menar att natta Nelly”, förtydligade Jack. ”Det tar minst två timmar och hon kommer rätta dig varje gång du läser fel. Ditt humör är inte speciellt stabilt just nu och jag vill inte att du låter det påverka henne.”

”Jag klarar det”, sade Alex ärligt. ”Nelly har inte direkt någon annan hon kan fråga och jag vill inte att hon ska förlora allt hon har haft. Om hon kan få behålla godnattsagor så är det ändå som att en liten bit av mamma och pappa fortfarande finns kvar.”

Jack nickade instämmande. ”Vi får helt enkelt försöka hjälpa varandra att hålla deras minne vid liv”, sade han. ”Så länge vi kan.”

Alex höll med helt och det kändes verkligen som ett steg i rätt riktning.

Han torkade snabbt bort tårar som hotade att falla när han hörde hur Nelly kom springandes tillbaka in i vardagsrummet.

”Jag tog med några böcker som jag tror att du kan gilla”, sade Nelly och höjde på bokhögen hon hade i armarna. ”Men du får välja vilken du vill läsa.”

Alex nickade och tog upp en av böckerna. ”Enhörningen som rockar?” läste han högt.

Nelly ryckte på axlarna. ”Den är rätt rolig.”

Alex himlade med ögonen roat. ”Den blir toppen.”

Slut.

#väsenjägarna #författare #nordiska väsen #svensk fantasy #urban fantasy #booklr #books and reading #författarliv #vasenjagarna #väsen

0 notes