#kvinnohat

[sowhatnotcreative]

Sverige har ingen jäkla ryggrad! Vad som helst hade kunnat klamra sig fast vid "HBTQ" just nu och det hade välkomnats!

"Jo det är olaglig människohandel som inte bara utnyttjar, säljer, och har en hel industri av tvingad graviditet och allehanda våld mot (specifikt fattiga och oprivilegade) kvinnor, samt vi säljer bebisar... Och det är olagligt. Va? Nej du förstår inte, detta är för bögarna! Så vi får!"

[timeline32]

Hyperfixerad På Yahya Hassan i 1 v

Jag har nu läst mig genom Yahya Hassans första och andra bok. Ja sluuuuuuuuuuukade båda och var fett hänförd och arg och inspirerad och äcklad samtidigt av både hans person och hans skrivande, läste den första i fragment för några år sedan men att få devour båda såhär back 2 back var något annat 

Jag har väldigt svårt för poesi generellt och känner mig sällan waowad av något män producerar i litteraturväg ! Men faaaaaaaak vad skakad jag blev av Yahyas språk, speciellt i den första boken som jag upplever som så opåverkad av den danska akademin. Jag vet att han konsumerade enormt mycket böcker innan författarskolan i Köpenhamn, och hade en standard ‘’intellektuell kille’’ lista av faves (yani Knausgård, Dostojevski etc Zzz) men den andra boken känns mycket mer raffinerad på ett sätt som inte nödvändigtvis rör mig på samma sätt. Båda böckerna är skrivna helt explosivt, provocerande oförnuftigt samtidigt som allt han menar på makes perfect sense !!!! (Ok inte allt men d som spelar roll) Hans trots, skildring av ungdomsvården, av psykiatrin och andra institutioner med vakter och deras våldsmonopol och auktoritetskink, rasismen i Danmark kritiken av imperialism kolonialism zionism som ARTON åring ! 

Han e muslim han e islamofob han e blatte han e rassig hans mamma e hans ledstjärna han e misogyn han hatar kultureliten men det är just i dens barm  han söker skydd när de som han kallat sina egna kommer efter honom m knytnävar och dödshot, han e; sellout

Och jag tkr att det är skumt att det är just det som kritiker och recensenter verkar störa sig mest på med honom, hans ambivalens/motsägelsefullhet? Är inte d en av dom realaste sakerna ngnsin med hans skrivande? Är inte alla religiösa yani intellektuella, eller bara tänkande personer i konflikt med sin tro? Är det inte ändå paradoxalt icke-ambivalent av honom att kritisera alla strukturer vare sig de verkar uppifrån eller ner??? On brand, konsekvent if u will?

Jag är absolut ingen expert på literaturens mer tekniska aspekter och misstänker att många anser att han är en mer träffsäker författare i Yahya Hassan II, vilket är en logisk slutsats med tanke på plugget + the sheer amount of livserfarenhet han får under de sex åren i mellan släppen. Ångesten av dikten ‘’skruvstäd’’ är så påtaglig att ja var tvungen att pausa mitt i läsningen för att den är en sån obvious alludering till det som till slut tar kål på honom

Mina problem med honom och hans skrivande är mycket mer kopplade till den mytomspunnen-het som bitvis OBVS försöker skapas (mansgrej tror jag, sänker overall kvalle och heartfeltness, poseig fightclub vibe), den självuppfyllande profetia som är; har du en farsa som bryter dina och dina syskons ben och stryper din mamma med en telefonsladd regelbundet = absorberandet av kvinnohat, alla racial remarks etcetc ja bara kan inte svälja d o let it pass d är weird o anledningen till att ja inte kan separera konsten från konstnären SPECIELLT när den är så färgad av ex rassighet e helt enkelt …..ja kan inte njuta? D så simpelt hur ska ja brösta  o bask i min förundran över konsten när han ska bryta hypnosen med en skum remark om somalier eller en oklar antydan till kusinincest   

Kanske märklig parallell men det är som att Kanye skulle börja skriva antisemitiska bars …. D går att lyssna på hans musik så länge hans psykosiga högertrolls commentary hålls borta från musiken, man kan blunda o iaf låtsas som att han inte är skitskum

Sen är psykos btw väldigt relevant för både dessa obnoxious män och ja kmr vara den första som bönar om folks förståelse för den kemiska obalans som driver ngn till att exempelvis joina ett Danskt folkparti som en hel palestinier etcetcetcetc 

Ja kräver inte att ngn ska rätta sig i ngt led Athena Farrokhzad-style, ja bara pratar om min personliga upplevelse av att konsumera den här typen konst som e så rååååååå ärlig och nästan alltid våldsam på olika sätt som e väldigt avtändande, hur viktigt det än är att någon som Yahya berättar sin historia den är extremt relevant och SKAKADE Danmark politiskt och kulturellt för alltid

I slutet mår han för dåligt, han är för illa däran och hade nog ärligt talat ingen chans från sekunden han föddes att bli något annat än det han blir, och det är det han gör bäst imo; utan självrättfärdigande eller en egentlig agenda att förklara hur olika liv och situationer utspelar sig är det banne mig den mest pedagogiska texten jag läst om människans förfall. Förutsättning, bakgrund, konsekvens, utfall, allting serveras på ett fat så utsökt kurerat att till och med en idiot fattar varför Danmarks politiska skick skapar extremister skapar Yahyas, osympatiska Yahyas som med hans skrivande ändå sliter ens hjärta i tusen bitar när man läser om hur han tar 50 slag av sin pappa så att hans syskon slipper (samma person som skjuter en tonåring i foten i en paranoid sväng till crazy town btw) 

Conclusion I would fight him on lots of things (most things) but I am eternally grateful for his impact on Scandinavian migration politics and its discourse, the shame he probably induces in every danish person reading and the emphasis on a Palestinian voice being catapulted into the cultural white establishment 

ååååååÅååå d kliar i mig när ja tänker på hur mkt poesi och text ute i världen som e minst lika ärlig men mer varsam :’))))))) ska ta en runda i Anais Nins dagböcker snart igen den bruden e helt störd utan o vara weird vad jag stött på hittills (min Knausgård e hon…..fuck han)

”JAG HÅLLER PÅ ATT BLI KROSSAD MELLAN TVÅ MAKTSTRUKTURER/ EN SOM VERKAR UPPIFRÅN OCH NER/ OCH EN SOM VERKAR NERIFRÅN OCH UPP/ JAG STRETAR EMOT MED ARMAR OCH BEN”

[friendlymathematician]

tänk vad många ord manmän kan skriva om ai-porr utan att använda termer som misogyni eller kvinnohat

[anderslindberg]

Vi män vet bara hur man hatar kvinnor

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/8JbjpE/vi-maste-gora-upp-med-var-historia-av-kvinnohat?utm_source=dlvr.it&utm_medium=tumblr

[ffschweden]

Svensk kvinnohat

Vi lever i världens mest jämställda land. Detta har jag hört och läst tusentals gånger sedan jag flyttade till Sverige för drygt 29 år sedan. Jämställdhetstanken genomsyrar varenda del av svensk politik, sade statsministern Göran Persson i slutet av 1990-talet. När man tänker på kvinnohat och kvinnoförtryck tänker vi svenskar på länder långt ifrån, man tittar till exempel till Iran där…

[whenyouareafeminist]

KOMMER NI IHÅG KVINNOREGISTRET?

Ett hemligt och olagligt register där polisen i 10 år fört dokumentation om våldsutsatta kvinnor och beskrivit dem som "svag", "psykiskt störd", "homosexuell son", "mytoman", "förståndshandikappad rom", "polacker", "en liten flicka med problem, ärendet inget för oss" istället för att utreda anmälningarna om kvinnofridskränkning, olaga hot, misshandel och våldtäkt.

Ett register som bortförklarades med syftet att skydda kvinnor och brottsoffer, men som hade den egentliga funktionen att misstänkliggöra, döma och avfärda dem. Kvinnor som i flera fall sedan mördades av de så kallat ofarliga männen.

Exempel: En kvinna ströps nästan ihjäl av sin man. Trots fysisk bevisning lägger Södertörnspolisen ner ärendet och skriver i de hemliga excelfilerna att "det största brottsoffret är mannen".

Exempel: Hotbilden klassas som låg risk i kvinnoregistret. Kvinnan knivmördas (förutom kvinnomisshandlare var denne mördare även fd polis).

Ett register som Datainspektionen kom fram till hade varit olagligt sedan dag 1, till skillnad från den interna polisutredningen som läggs ner, trots uppenbar kritik gentemot att polisen ska kunna utreda sig själv (https://feministisktperspektiv.se/…/linnea-bruno-fi-polise…/).

Ett register som Mats Löfving, dåvarande länspolismästare var högst ansvarig för.

Ett register som Mats Löfving kommenterade med följande jävla ord: - Det är trams att Stockholmspolisen har en unken kvinnosyn.

och på frågan "Vad säger du om kritiken att ni skuldbelägger kvinnorna?" svarade: – Det är viktigt att vi har ett högt förtroende hos kvinnor som är utsatta för brott. Polisen har nästan högst förtroende av alla samhällsinstanser och det måste vi vårda, vi tar alla brottsoffer på stort allvar.

Kommer ni ihåg kvinnoregistret?

Ett register som inte tycks utgöra något som helst problem för att Mats Löfving blev befordrad till ställföreträdande rikspolischef och nu vid Eliassons avgång få agera rikspolischef idag den 31 januari 2018 vilket så oändligt många kallat "I dessa #metoo-tider". Kvinnohat lönar sig.

Det gör mig rasande.

/////////|||||||||||||||||/////////||||||||///////////////|||||||||||

Lyssna på dokumentären om kvinnoregistret här och rasa rasa rasa tabula rasa aldrig för oss http://sverigesradio.se/kvinnoregistret

[vagysmal]

I'm not gonna expose my followers to that shit, but you literally illustrated my point so beautifully. Thanks for playing, TERF

Jag stör mig så innerligt på folk som dig som vägrar ta ansvar för att det finns kvinnohat vi ej vill stå ut med. Det faktum att du stör dig på mig och den ideologi jag följer (feminism, mestadels) gör inte att det kvinnohat framtaget från munnarna av transaktivister inte är en lika seriös händelse.

Jag tror bara att det jag skrev störde dig då det inte finns något du kunde säga utan att illustrera att du inte riktigt vet vad du argumenterar om. Du kan stå upp för de du vill, men jag ska kunna kritisera kvinnohat likaväl i slutet av dagen. Eftersom inget du tror på gör den verklighet jag lever eller andra kvinnor lever (alltså i en könsdiskriminerande värld) mindre verklig. Jag kritiserar den misinformation du förespråkar, och du vågar inte ens reblogga ett litet blogginlägg där du likaväl hade kunnat "debunka" det jag skrivit om.

Vad gör min kritik dålig, när den verkligen inte kommer ifrån tomma intet. Antingen har jag kritik som bör tas upp fast enligt dig kanske vara mer ordagrant, eller så tror du inte att det som sker som kan klassas som rent kvinnohat bör kritiseras.

[forlangda-anteckningar]

Re: masterdoc

Jag har som alltid vänt blicken till killar. Eller alltid är nog helt fel att säga, jag var nog snarare lite sen med att blomstra i intresset för kärlek och relationer. I mellanstadiet började det smyga sig på hos de andra i klassen. “Fråga chans”-lappar skickades runt och relationer som övergavs lika snabbt som de uppstod och ledde max till en puss på kinden blev en norm. Men det intresserade mig inte. Varför skulle jag “vara ihop” med en kille i klassen som jag inte ens tyckte om? Nej, min längtan efter en relation kom samtidigt som högstadiet närmade sig. Och då ville jag ha något äkta, kärlek på riktigt. 

Och här kommer “alltid vänt blicken till killar” tillbaka in i bilden. När denna längtan efter en relation uppstod kollade jag automatiskt på killar. Varför då? Jag vet inte helt ärligt. Jag tror inte jag visste något annat. Alla mellanstadie-relationer i klassen var ju mellan tjejer och just killar. Mina föräldrar är en kvinna och en man, och alla andra i släkten och i min närhet. Att killar och killar kunde dejta visste jag, man hade ju hört uttrycket bög. Men att två tjejer kunde dejta och älska varandra? Det tror jag faktiskt aldrig att jag fick se. Så beror min automatiska blick till killar på det här? Eller fanns det faktiskt en attraktion? 

I åttan kom olika sexuella läggningar upp på tapeten. Jag umgicks med de hbtq-människorna som fanns i klassen och intresset för frågan började växa. Naturligt började jag fundera över vilken sexuell läggning jag skulle kunna ha. Min bästa vän och jag gjorde efterforskning på vilka olika läggningar som det ens fanns och vi kom över pansexuell. Enligt definition innebär den pansexuella läggningen “…en sexuell läggning där personen känner emotionell/sexuell dragning till personer oberoende av biologiskt kön eller könsidentitet.”. Det här lät väldigt rimligt och tryggt i mina 14 åriga öron. Jag tänkte: “Självklart blir man ju kär i en person för dess personlighet och inte dess kön, könet kvittar ju såklart”. Nästan så att jag hade svårt att förstå de som begränsade sig till bara ett kön i sin sexuella läggning. Men det här valet av identifiering grundades ju egentligen inte på att jag tidigare hade känt attraktion till flertalet kön, jag hade ju hitintills bara vänt mig till killar. Det var själva definitionen som kändes rätt. 

Så vad hände efter min entré in som pansexuell fram till nutid? Definitionen för pansexuell har fortsatt känns trygg men egentligen har jag hela tiden ifrågasatt om jag faktiskt kunde bli kär i något annat kön än den manliga. Killar kändes lättare, de är ju som redan intresserad av en utan att man behöver anstränga sig. Samtidigt fortsattes jag enbart exponeras för heteroromantik. Jag lärde mig hur en gentleman skulle vara, vilka röda flaggor att se upp för och vilka egenskaper hos en man jag ska drömma om. Listan över egenskaper hos den “perfekta killen” blev mils lång och fick stanna i mitt huvud som en byggsats till mina dagdrömmar. Tjejerna las på hyllan. Det kändes jobbigt att eventuellt komma fram till att jag inte alls var attraherad till kvinnor och blev fast i en ond spiral med killar som aldrig skulle duga. Och helt ärligt hade det varit en besvikelse för mig att “bara vara hetero” eftersom att jag känner så starkt för hbtq-rörelsen och den gemenskapen de har. Hitintills hade jag aldrig känt något för en tjej, så att reda ut det frågetecknet kändes krångligt och jobbigt. Jag landade i någon slags slutsats som löd “jag är nog bara sexuellt attraherad av kvinnor (även fast jag inte hade något bevis för det heller) och kommer antagligen endast ha relationer med män”. Även fast den slutsatsen inte kändes helt bra. 

Och vad hände på killfronten då? Jo, under både högstadiet och gymnasiet kände jag som en djup desperation över att få vara i ett förhållande. Jag ville ha det bandet med någon som är som speciell för just ett par. I gymnasiet fick jag en pojkvän. Om ska jag vara helt ärligt visste jag från dag ett att det inte skulle funka. Jag valde honom för att jag var desperat och han var intresserad av mig. Men jag blev aldrig kär i honom, vi hade en destruktiv relation. Vi fick ett band, det fick vi. Efter ett tag kände ingen mig som han gjorde. Men det tänker jag är uppnåeligt med en nära vän lika väl? Var jag attraherad av honom då? Återigen, jag vet inte. Sexet var ok men inte mer än så. Han kunde aldrig få mig att komma. Hans bortförklaring var att jag var svår, jag tror helt enkelt han inte kunde få mig tillräckligt kåt. Vi gör slut sommaren efter studenten.

Nu börjar vi närma oss nutid. Här kommer tiktok in i bilden som jag vet kan låta fånigt, men jag tycker det ändå har en tyngd till sig. För det var på tiktok jag fick min första ordentliga lesbiska representation. Det dröjde inte länge innan jag drogs in i den lesbiska delen av tiktok. Först var jag rädd återigen för att få svart på vitt att jag faktiskt inte gillade tjejer så som jag ville. För jag ville verkligen gilla tjejer, jag var genuint ledsen över att jag inte känt någon attraktion till någon tjej tidigare. Samtidigt börjar jag mer och mer dras till väldigt feminina killar. 

En dag tar jag tag i det. Jag ställer in så att både män och kvinnor visas på min tinder för att se om jag kan känna något för någon tjej som kommer upp. Och det gör jag! Äntligen kan ska slappna av mer i min läggning som pansexuell. Och där är vi väl klara? Nej nej, det är nu trasslet börjar. Jag börjar prata med en tjej på tinder som jag klickar med och jag blir intresserad av henne. Jag får min första crush på en tjej och jag får ytterligare en bekräftelse som gör mig så glad. Kanske behöver jag inte leva ett halv-olyckligt liv med en man! För det var verkligen så det kändes, att jag aldrig skulle kunna hitta en man som skulle kunna göra mig lycklig på riktigt. Och fast den crushen inte blev något har det ändå lämnat något hos mig. Eller snarare tagit något ifrån mig. Jag känner inte längre någon attraktion till män. Inte ens en gnutta. Jag kan inte tänka mig något annat än att leva mitt liv med en kvinna, med min framtida fru. Jag blir som varm inombords bara att tänka på det. 

Men vad betyder då det här? Var jag aldrig attraherad av män från första början? Var det bara heteronormen och patriarkatet som lurade i mig det? I möjlig kombo med internaliserad homofobi och kvinnohat? Är jag egentligen lesbisk och har bara inte förstått det förens nu? För var dag som går känns det mer och mer rätt att kalla mig själv homosexuell. Men jag är samtidigt rädd att jag ljuger för mig själv. Jag hoppas iallafall att det stämmer, att jag ska få privilegiet att få gifta mig med en annan kvinna och leva ett liv med henne. För det är exakt det som det hade känts som, ett privilegium.

[kvinnosakens-blog]

GÄSTPOST: Jag är TERF:en ni hatar

Jag våldtogs, misshandlades och utsattes för övergrepp så många gånger att siffrorna förvandlades till ord. Jag var skammen och skulden. Jag var oäktingen, horan, svartskallen. Jag var smutsig, jag var förbrukad, jag förtjänade inte att leva - mig kunde man göra vad som helst med, jag var ändå ingenting värd, jag var skammen och skulden. Män tog mitt liv och jag försökte ta mitt. Jag skar i kroppen jag föddes i, för att få bort deras äckliga minnen på min kropp. Jag förlorade allt.

Sen fann jag henne - och hennes händer var mjuka mot min kropp, och jag lärde mig sakta att rikta skammen och skulden dit den hörde hemma.

Det är mig ni kallar TERF. Det är jag som “mördar transpersoner” med mina bara ord - endast för att jag inte delar en viss teori om kön. Det är jag som är transfob, för att jag bara attraheras av biologiska kvinnor. Återigen läggs skuld på mig och jag skammas för att vara lesbisk. Jag får höra av jag är så privilegierad, att jag aldrig utsätts för något, jag får höra att jag är en äcklig, vidrig mördare. Det riktas hot och hat mot min fitta, jag förtjänar att våldtas och mördas. Jag får hot och hat från de som anser att jag är det största hotet mot transpersoner, för att jag har en analys som kan visa vad kvinnors förtryck bottnar i, en analys som är sann mot mina och så många andra kvinnors erfarenheter.

Ja, jag har en radikalfeministisk analys om biologiskt kön, en analys som betonar ett förtryck som jag som biologisk flicka föddes in i. Jag har inte valt att födas som kvinna, jag ÄR kvinna och kan inte välja bort mitt kön. Jag har ingen inneboende känsla av att vara kvinna, jag identifierar mig inte med varken mitt biologiska kön eller den könsroll som tillskrivits mig. Jag bara är. Och jag vägrar att skammas och skuldbeläggas för att jag försöker frigöra kvinnor från det biologiska förtryck som män utsätter oss för. Jag vägrar att skammas och skuldbeläggas för att jag försöker överleva.

[sinoes]

Fösta bilden är från wikipediaartikeln om BDSM, andra från en twitterkonversation jag hade och de två sista berättelser om kvinnors erfaranhet av BDSM. Detta tycker jag illustrerar på ett tydligt sätt vilken attityd som möter den som kritiserat BDSM; kritiken är liksom utdömd som irrelevant redan från början, eftersom BDSM är definierat som någonting gott. Detta gör att det blir vädligt svårt för kvinnor att konfrontera män med deras kvinnohat. När man tar upp BDSM som en våldsam praktik får man höra att det minsann inte alls är våld det handlar om eftersom allt sker under samtycke, ungefär som om det gjorde att våld inte kan finnas. Hur tror ni att det är för kvinnorna som upplever övergrepp med BDSM-stämpel? Hur tror ni "BDSM-communityt" hanterar sådant? Självklart finns samma tystnadskultur där som i resten av samhället, rentav i värre tappning eftersom man är besatt av att skydda sin genomgoda sexuella praktik från all kritik. Skillnaden är att man redan från början förflyttat gränserna för vad som är acceptabelt i sexuella sammanhang. Det finns också en press på kvinnor att ägna sig åt dessa praktiker och männen som utsätter kvinnor för denna press kan försvara sig med att de faktiskt har rätt till sina kinks. En man kan tjata om att få slå, förnedra och strypa en kvinna under sex och det är okej eftersom det är hans "kink". Den sunda reaktionen på en man som tänder på att utöva våld mot en kvinna är att han är farlig och borde söka hjälp men i det förvridna språk som finns kring detta så blir mannens böjelser inte bara acceptabla utan rentav normbrytande, skyddsvärda. https://www.instagram.com/p/B0kr4gPIH_c/?igshid=7uo3ycf6qjvh

[lotusblomman]

Moa Wallin: Ta och gör världen en tjänst

Jag går ut i köket och gör en kopp kaffe. Tar ut muggen, sätter i filtret, allt på rutin, som en robot. Men tankarna är någon annanstans. På ett farligt ställe. Ett mörkt ställe. Med darrig hand väntar jag på att kaffet ska bli klart, scrollar flödet och försöker placera tankarna någon annanstans, men det går inte. Jag vill inte påminnas. Jag ska inte påminnas. Jag gör allt, förutom just det. Mittemot mig sitter farmor. Åh, farmor. Jag klappar henne lite på kinden. Vill inte att hon ska vara här på den här dagen. Inte när jag är såhär. När jag mår såhär. Inte när jag är som svagast. Farmor har alltid varit stark mot mig, och det känns som att jag sviker henne. Jag ursäktar mig själv, jag måste tillåtas vara rädd i den här situationen. Kaffet blir klart, jag lägger ner mobilen, säger till farmor att jag bara ska göra en sak och tar kaffekoppen och går. Så är farmor ensam i köket. Ensam med min kvarlämnade ilskna stämning. Åh, farmor.

Jag går ut och sätter mig vid den stationära datorn, fortfarande rädd. Livrädd. Väntar på att skärmen ska starta, just idag verkar den vara lika långsam och rädd som mig. Så går jag in på Twitter, sociala medieplattformen för ungdomar, musik, underhållning, en mötesplats, men som också fylls av konflikter, upprepade, ilskna konflikter. Konflikter som förstör. Konflikter som gör människor arga. Konflikter som gör människor sura. Varför? Varför ska världen fyllas av hat? Av oprovocerad, svart, gyttja? Åh, farmor. Du lever i en värld där vi hatar, där vi skriker och där vi provocerar. Av ingen god anledning. Där vi gör det på vår fritid. Där vi hatar och hatas på den mest värdefulla tiden.

Nyligen har Moa Wallin varit i ropet med anledning av att hon hånade en 15-åring på Twitter. Det blev mycket bråk, och snabbt delades konflikten upp i två sidor: de som försvarade, och de som hatade. Jag valde sida. Det ska aldrig vara okej att håna en 15-åring, oavsett vad denna gör. Men det är inte det jag ska prata idag. Jag ska prata om ett mycket mer utbrett, hemskt, problem. Som får den starkaste kvinnan att lysa mindre. Som får den starkaste mannen att skratta högt och ljudligt. Jag smuttar lite på kaffet och gör mig redo för att se det igen, vars avsändare också är Moa Wallin, ännu en gång. Jag har sparat länken i mina anteckningar, klickar darrandes upp appen och kopierar länken in i webbläsaren. Trycker enter? Är jag redo? Ja, jag är redo. Jag är redo. Jag är redo, min starka farmor.

Jag får upp länken på sidan. Det är en tweet. Efter att jag blinkat några gånger, svalt och upprepat orden för mig själv, är jag redo för att skriva ner dem. Den svartvita texten säger: “den allra renaste formen av kvinnohat är att inte ha en papperskorg i badrummet”. Jag kan inte förstå det. Det blir för mycket för mig. Jag får panik, stänger av datorn i ren och skär panik, sätter händerna framför ansiktet och släpper långsamt fram tårarna, som rullar ner för min silkeslena kind. Åh, farmor. Jag önskade att jag inte var såhär svag. Jag tänker på henne ute i rummet. Efter att jag lugnat ner mig sätter jag på datorn igen, går in på tweeten. Låt mig diskutera. Låt mig diskutera varför ingen ska skriva såhär. Låt mig diskutera vad för slags känslor jag fick, och varför de är så farliga.

Nej, Moa Wallin, den allra renaste formen av kvinnohat är inte att inte ha en papperskorg på badrummet. Du ska lida med dina systrar. Du ska känna dina systrar, och det är inte det. Dina systrar hjälper dig, om du vill hjälpa dem. Vet du vad den renaste formen av kvinnohat är? Precis. Det är kvinnohat. Helt enkelt kvinnohat, hat gentemot kvinnor. Och vad yttrar det sig i? Inte avsaknad av papperskorg på toaletten, utan de små sakerna. Detaljerna. Den stora springan mellan man och kvinna. Förmånerna med att vara man och nackdelarna med att vara kvinna. Allt det, men det är tamejfan inte att inte ha papperskorg på badrummet. När min farmor var liten var hon glad att ens ha en toalett. Men att hon inte hade en toalett betydde inte att hon var hatad för att hon var kvinna, utan hennes fattigdom. Du saknar klassperspektiv och hatar dina medsystrar. Grattis, Moa Wallin, har du gjort världen en tjänst nu?

Jag tänker på alla som har blivit antastade på klubben, inte fått gå i skolan endast på grund av deras kön, inte fått samma möjligheter som män, inte blivit anställda för att det är ett kvinnligt kodat namn på CV:t, fått alla sorters blickar för att de ser ut som en kvinna, blivit ansedda som konstiga för att de köpt tampong på ICA, tappat håret och burit peruk och blivit uteslutna av samhället, fått cancer och inte likadana vårdmöjligheter som män, fått andra sorters sprutor, sämre betyg, blivit hatade på lite olika ställen, listan är lång, och även om den har förkortats har den inte avslutats. Moa Wallin, det är ditt och mitt uppdrag att avsluta den här listan, att ta bort och avsluta. Gör något för världen, för guds skull.

Kaffet har blivit kallt, märker jag när jag återigen sätter läpparna mot den beska vätskan. Jag går ut i köket för att värma det. Där sitter farmor och tittar ner i marken. Hon har blivit gammal. Under hennes tid har vi kommit långt, men inte i närheten långt nog, tänker jag och tänker tillbaka på det Moa Wallin skrev. Stackars farmor. Stackars, stackars farmor. Hennes tid på jorden är kort, och hon har inte många år kvar. Jag går fram och kramar henne. Pussar henne. Rufsar henne i håret. För att vara kärleksfull, minska mitt hat mot världen. Då kommer det fram. Den smyger sig fram i mitt huvud. Jag tänker att Moa Wallin, om du ska hata så på dina medsystrar, min farmor, ta och far åt helvete. Vänligen. Vi försöker göra något här. Vi försöker. Och du begränsar. Åh, farmor.

[sagalaserbocker]

kiddo & birdman & cherry & hero & mrs a & wilmot & the moon

Högläste den här tillsammans med min roomie. Så fint sätt att uppleva den här historien på. Det är en nyversion av Tusen och en natt/Arabian Nights, kort sagt helt nya sagor med en feministisk (och lesbisk) twist, helt otroliga illustrationer (färgerna!!!) och en atmosfär som samtidigt verkligen fångar känslan av gamla folksagor. Budskapet: berättelser, och särskilt kvinnors berättelser – kvinnors röster – är viktiga, revolutionära, kan förändra världen. I’m all here for that, men (!) det är inte den skarpaste feministiska analysen jag kommit över direkt. Jag kände ibland att den var lite förenklande, romantiserande. Men så utspelar den sig också i en medeltida miljö (såååå kanske på sin plats med en triggervarning för helt extremt rutten och direkt sexism och kvinnohat). 

I alla fall. Den är verkligen unik och rolig och så himla vacker att titta på! En helt UTMÄRKT högläsningsbok för regniga sommarkvällar!

***

Titel / One Hundred Nights of Hero

Författare / Isabel Greenberg

Förlag / Jonathan Cape (Penguin Random House)

År / 2016

Sidor / 224

Språk / Engelska

[anderslindberg]

Dragqueens tar fram SD:s verkliga ansikte

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/0QXLpM/drag-race-sverige-sd-s-forakt-mot-drag-bygger-pa-kvinnohat?utm_source=dlvr.it&utm_medium=tumblr

[persindinglarsen]

På fredag är det 25 år sen Kurt Cobains död, men han lever kvar rätt bra ändå... å i afton försöker jag förklara varför i svt's Gokväll kl 18.40 (eller på svtplay). Senast påmindes vi av Veronica Maggio som döpt sin senaste sång efter honom. Innan dess var det Silvanas mäktiga manifest "Imam Cobain". Och däremellan, plus i åratal innan dess - otaliga andra artister från hela världen som också namnat, hyllat och uppmärksammat rösten från Nirvana. Kurt Cobain skruvade om historien med sin musik, men var samtidigt lika avgörande politiskt sett. Media må ha berättat mest om knarket, äktenskapsproblemen med Courtney Love och självmordet, men bakom det fanns hans ständiga kamp mot sexism, rasism homofobi och kvinnohat som fördes på flera olika sätt (i musiken, intervjuer, val av kläder (klänningarna!), uppmaningar på skivomslag... ). Det var han rätt ensam om på rocknrollens topp bland dåtida storheter som Guns N' Roses, Aerosmith och Metallica - och - för all del, även i den dåvarande samhällsdebatten.... Kurt Cobain växte upp som mobbat, fattigt, skilsmässobarn mellan 80-talets börsfest och börscrasch i ett Reagan-USA. Han var en annan sorts manligt geni än de bredbenta som kulturdebatteras idag. Han hatade offentlighet och rollen som generationsröst. Han såg sig själv som modern 90-talsman. Vilket naturligtvis var helt fel. Han var ju långt före sin tid. Om han levt idag så hade han sett hur hans ideal förverkligats och ses som självklara av unga generationer - både på scenen och i samhället där både kvinnor, gay och transpersoner och folk utanför rika, vita världen fått ta mer plats. Liksom kampen mot mörkret, den psykiska ohälsan. Det som var skambelagt på hans 90-tal pratar vi mer öppet om idag. Minnet av Kurt Cobain är en liten påminnelse, mitt i all domedagspredikan om jordens undergång, att världen trots allt har blivit lite större och bättre för flera. Och att musiken var med om att förändra den. (på/i Go Kväll, SVT Umeå) https://www.instagram.com/p/BvyaRzqBZHd/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=1h9ux0p9f1d2x

[f-rg-tmigej]

Fick en parfym ifrån kungen. Samma dryga attityd är för oss kvinnor att “ta efter”, gå i täten för, Zlatan-attityden. För fy vad trött jag är på män nu förövrigt. Har en sådan period då jag tycker ingen har något bra att säga, med undantag för sambon som öppnat sig (kan återkomma om detta, det är både fint och viktigt). Bara en massa skitprat och martyrskap i övrigt om att kvinnor är psycobitches (finns även en låt om detta, kvinnohat borde den hetat) när vi enligt dom överreagerar på småsaker (oftast sådant vi redan tagit upp men inte blivit lyssnade på, tagna på allvar i), givetvis exploderar det tillslut.

[vagysmal]

Det faktum att trans identifierande personer också titt som tätt kritiserar transaktivisters kvinnohat och själva får en baksmälla av anklagelser att de är hatiska, boot-licking, naiva individer - gör att man inser att problemet transaktivister har inte ligger i att du som "cis" person oprovocerat kritiserar folk som inte förtjänar det, utan att de ej klassifierar kvinnohat som ett så stort problem att det behövs ifrågasättas. De vill gärna omdefiniera vad som egentligen är kvinnohat i sina vägnar. Det är inte att det inte är kvinnohat, utan att det antingen enligt dem är helt okej, eller så försöker de med övertalan berätta för dig vad som egentligen bör klassifieras som kvinnohat. För det de håller på med kan inte vara kvinnohat då de är helt övertygade att det bara finns progressivitet i deras retorik.