#kvarteret korpen | Explore Tumblr posts and blogs

agneskollarfilm · 9 years ago

Photo

Kvarteret Korpen (1963)

Äntligen har jag fått se Kvarteret Korpen (1963)! Den visades som matinéfilm på SVT i förra veckan, och ligger uppe på svtplay en månad. Bo Widerbergs andra långfilm, filmen som inte bara anses vara hans bästa verk, utan som också blivit utsedd till Sveriges genom tiderna bästa film. Wow.

Filmen utspelar sig år 1936, i arbetarkvarteret Korpen, där Anders (Thommy Berggren) bor med sin mamma och pappa. Anders har författardrömmar, vill bli näste Strindberg, och pappan är en ganska så försupen före detta försäljare vars karriär någon gång tog en felsväng. Mamman jobbar och sliter för att de ska få ihop pengar till hyran av den simpla ettan i det förfallna kvarteret. Filmen spelades in i det riktiga kvarteret Korpen, i Malmö, som faktiskt revs en tid senare. Det var roligt hur alla andra skådespelare runtomkring pratar skånska men inte huvudkaraktärerna. Jag och min syster Lovisa, som jag såg filmen med, var först osäkra på var den egentligen utspelades.

Det är en relativt kort och kärnfull film på 101 minuter, (fast inte nödvändigtvis ett snabbt och intensiv handlingsförlopp, det kan man inte påstå att den har) och precis som i Barnvagnen (1963) som jag såg för några veckor sedan så är det mycket av handlingen som utelämnas eller endast antyds svagt. Klippningen, fotot och filmmusiken var också utmärkande. Det ger filmen ett speciellt tempo, som det tar en liten stund att komma in i, men som är väldigt härligt när man väl vant sig.

Så, hur ska man ta sig an en film som denna? Hur ska man göra för att säkert inte gå miste om dess storhet? Dessa frågor dyker ibland upp när jag ska se så kallade klassiker.

Ibland kan man se på en film, tycka den var bra men inte riktigt veta varför, vad man tyckte var bra. Det var en stark filmupplevelse helt enkelt. Men jag vill ju hitta anledningarna, varför tyckte jag att filmen var bra? Då tycker jag att det underlättar att söka efter vad andra människor tyckt och skrivit om filmen. Ofta finns där någon som jag kommer till att hålla med, någon som kunnat sätta ord på det jag har tyckt, eller så kan det ge en ett bra uppslag till en egen tanke. Ett tag tyckte jag att det kändes lite som att man fuskar, att alla ens åsikter om exempelvis en film bör komma från en själv. Men, så går det ju inte till. Vi influeras av andra hela tiden, inom alla möjliga områden. Och jag lär mig väldigt mycket av att läsa vad andra tycker. Det får mig att behöva ta ställning: håller jag med eller inte? Och småningom blir jag själv långsamt bättre och bättre på att formulera min egna åsikt redan från start, utan stödhjul.

Men så var det med Kvarteret Korpen. Jag hade svårt att sätta fingret på vad jag tyckte om med den. Så jag gick in på filmtipset.se och läste vad folk skrev där. Någon skrev att det var en fin klasskildring av trettitalets Sverige. Ja, det håller jag med om, och den är kusligt aktuellt även idag (vi måste rösta så att nazister inte kommer in i riksdagen, säger Anders till sin mamma). Användaren F-M-J skrev såhär:

Filmen har en mycket autentisk känsla och en dialog i världsklass. Tematiken blir aldrig gammal och filmen verkar lite som ett tidsdokument om Sverige på trettiotalet och den haltande underklassen. I början hade jag lite svårt för klippningen och dess foto, men så fort jag kommit över den tröskeln så försvann jag in i Bo Widerbergs värld och kom av mig att jag såg på film. En av de bästa svenska filmerna genom tiderna och tillika ett mästerverk. Nu blir det att lägga vantarna på fler Bo Wideberg filmer.

Jag håller med, filmen är framförallt ett slags tidsdokument, en skildring. En annan användare skrev att hen läst att allt manus i filmen improviserades på plats. Ytterligare en skriver: Läste att fadern var berusad på riktigt i varje scen. Jag vet inte riktigt om man ska tro om detta. Att allt manus var improviserat låter inte troligt, då filmen ska härstamma från ett pjäsmanus, som Widerberg skrev en tid tidigare men som han senare arbetade om till ett filmmanus. Men, jag kan tänka mig att vissa delar av filmen är lite improviserat, som scenen där Anders pratar med den lilla flickan på gården (Bos dotter, samma barn som skådespelar i Barnvagnen) som också bor i kvarteret. Anders sitter på farstutrappan och läser och lilla treåriga (?) Nina har tvättat sin nalle och klättrar upp och ner för trappstegen:

- Den måste kastas upp på solbräedan (på bred skånska). Den måste upp på solbräedan... - Nina, var är Kjell-Åke idag? - hemma - va? - hemma - är han hemma? - mm... - varför är han inte och leker med dig då? - han har ont i magen - va? - ont i magen! - ... - ont i magen! ont i magen... - varför det? - ...han har ätit för mycket glass! - igår när vi var ute? - jaa - är han sjuk? - mm.. - men du är inte sjuk? - ...bara Åke - oj, akta så du inte ramlar ner du

Samtalet känns så väldigt autentiskt och improviserat, och tydligen så såg de till att lilla Nina helst inte skulle förstå att hon medverkade i en film. Tydligen var även scenen där den gamle mannen Hugo sågar ner sitt kära syrenträd oplanerad.

Och det verkar stämma att skådisen Keve Hjelm, som spelar pappan, spelade in scenerna påverkad. Han drack själv mycket och “för honom var det självklart att fadern i ‘Kvarteret Korpen’ inte kunde spelas nykter” står det i DNs artikel Så Skapas En Svensk Klassiker om filmen.

Ja, det är verkligen givande att läsa om en film i efterhand. Det kan få en att uppsatta den ännu mer, förstå den bättre. Men visst kunde jag ändå på egen hand urskilja vissa scener jag själv tyckte bäst om. en del scener biter helt enkelt tag. Som gungstolsscenen, den var härlig, naturlig. Förväntan, glädje. Sonen (som fått besked om att få åka till Stockholm och diskutera sin bok hos ett förlag) som ännu är ett barn på många sätt, gungar för häftigt, barnsligt, i gungstolen. Och för en gångs skull får han se upp till sin fader, beundra honom och ta del av hans kunskap, då han berättar för sin son om hur man ska gå tillväga i situationen som stundar. Modern som ser på och som gläds för sonens skull.

Och monologerna som dyker upp ibland, de var starka. En från Anders där han i ett kort, kärnfullt och explosivt stycke sätter ord på vad det är han skriver om och vad han känner inför orättvisan i samhället, där “de låter oss kalla våra bukhinneinflammationer för magknip, så länge har vi rätt att skrika så att dom hör oss. Det ska dom få höra, dom som har råd att ring doktorn så fort deras ungar säter en fis på tvären!”

Och en annan monolog från mamman (Emy Storm), där hon berättar om hur de fattigas simplaste nöjen är att föda barn, men att man inte har råd eller tid att njuta av dem, ta hand om dem, eftersom man måste arbete hela dagarna för att överleva.

En annan sak som jag bara registrerade och vill minnas var att Strindberg förekommer i filmen som den hägrande stjärnförfattaren, målet Anders strävar efter, antar man. Det slår mig att pappan har Strindbergs frisyr, och en rejäl och respektingivande byst välkomnar Anders när han blivit kallad till ett möte hos en publicist i Stockholm. Anders nämner också efter mötet, som inte gick som han ville, att "man är inte tjänstekvinnans son för att man har en morsa som skurar trappor”. Usch, självbesvikelse, självspäkning, ambitioner som (i alla fall emellanåt) går i kras, sådant känner nog många igen.

Bo Widerberg var ju influerad av franska nya vågen, och det kan man se. Å andra sidan så har ju denna rörelse inspirerat och gjort stort avtryck i filmhistorien, och idag är de flesta filmskapare mer eller mindre inspirerade av just franska nya vågen. Så det är inte helt lätt att urskilja drag av franska nya vågen i Widerbergs film, eftersom man idag är åtminstone relativt van vid den typen av tematik i film (fokus på det existensiella, på individen, på det absurda i människans natur). Men, man kan helt klart känna av vågen i Kvarteret Korpen. Hur den är filmad. Franska nya vågen-regissörerna tog avstånd från att film prompt skulle spelas in i studios, och de började att filma mycket ute på stan, med naturligt ljus och lätt, avslappnat kamera-arbete, mycket flytande rörelser och ofta scener där kameran promenerande följer filmens rollfigurer längs med gatan. Det stämmer in bra på Widerberg. Och han var ju en av de första att föra in rörelsen i svensk film. Han ville bland annat använda sig av så mycket naturligt dagsljus som möjligt och gå ifrån alla de tekniska aspekter för en perfekt bild som fotografer kan haka upp sig på. i DNs artikel skrivs: Man fick inte vara rädd för skuggor och dunkel. Fotografer och ljudtekniker fick sällan något fullständigt förtroende från Bo Widerberg. Han befarade alltid att de skulle offra det slående och dramatiska för det tekniskt perfekta.

Widerberg var också inspirerad av italiensk neorealism, från 40-talet, där man strävade efter ett verklighetstroget uttryck och man spelade i hög grad in scener i redan befintliga miljöer. Ett (förvisso senare) exempel på detta är filmen Var är min Väns hus? (1987) där regissören med rullande kamera låtit följa huvudpersonen, en liten pojke, i hans verkliga hemmiljöer, på gården utanför hans hus, bland människor han känner. Dessutom skildrade man ofta och visade sympati för de lågtstående i samhället. Detta stämmer bra in på Kvarteret Korpen.

Men vad jag framförallt minns angående italiensk neorealism var att de började att bryta the chain of action, den dramaturgiska modellen som än idag är väl etablerad i filmbranschen, som säger att varje handling i en film leder till en konsekvens. Ett bra exempel på detta (som jag fått från dokumentärserien The Story Of Film: An Odyssey ((2011))) är ur den italienske neorealistiske filmen Cykeltjuven (1948). En pappa har stulit en cykel och springer genom staden med sin lille son. I en scen korsar han en gata och pojken som springer efter är påväg att bli påkörd av en bil som kommer åkande. Pappan reagerar inte på detta och konsekvenser för händelsen uteblir helt enkelt. Hade en liknande händelse utspelats i en Hollywood-rulle enligt den klassiska chain of action-idén så hade kanske det faktum att pojken höll på att bli påkörd av en bil på grund av pappans nonchalans utmynnat i att pappan förstår att han nonchalerat sin son och lär sig något av det. Men inte i Cykeltjuven.

I Kvarteret Korpen finns också många inslag av detta. Hur handlingar inte nödvändigtvis måste utmynna i något annat, i en lärdom eller en insikt, och hur man faktiskt inte alltid knyter ihop säcken i slutändan, för det är trots allt oftast inte så som livet går till i verkligheten.

Så, ska jag nu försöka knyta ihop denna säck? Känns svårt! Men jag är i alla fall väldigt glad över att jag fått se Kvarteret Korpen och jag kommer nog att se den igen. Och nästa gång kommer jag nog att kunna uppskatta filmen ännu mer. Nu säger jag hejdå till vecka 11 men min idé är att fortsätta se svenskt film även nästa vecka. Förhoppningsvis får jag sett den tredje Widerberg-filmen som finns på min lista...

#week 11 #kvarteret korpen #Bo Widerberg #1963 #svensk film #Keve Hjelm #thommy berggren #franska nya vågen #1960s

0 notes