#kroppen

[forislynx]

För att få födas skriver kroppen ett kontrakt med döden, och från den stunden försöker kroppen till varje pris att hitta ett kryphål –

Louise Glück, Ett byliv (ur dikten En bit papper)

[ejendommelig]

Har min sidste (forhåbentlig) mundtlige eksamen nogensinde om to dage og jeg er nervøøøøøøs. Skal arbejde i dag så jeg ikke behøver at tænke så meget over det, men i morgen bliver et helvede med at læse op og om og igen og igen. Det samme kapitel igen og igen, for måske har jeg glemt noget allerede?

[stimpunks]

De fem neurodivergenta kärleksspråken

[autolenaphilia]

I decided to re-read Pentti Linkola. The most honest deep ecologist, in being a raving fascist. And this is one of the funniest . The fatphobia is to be expected, but Linkola being angery about people being taller in modern industrialized societies due to better nutrition and seeing this as something that needs to be fixed is so funny in how cartoonishly evil and misanthropic it is. Like it puts the fatphobia into context, it's not about health or nutrition, the rise in average height is literally people becoming better-fed and healthier, but in a virulent distaste for human bodies and a wish to reduce the space they take up.

There is a swedish book about fatphobia, by Stina Wollter and Erik Hemmingsson, titled "Kriget mot Kroppen" or The War against the body", and there is no better way to describe the fatphobic crusade.

Again this is the kind of insights into how the enemy thinks that i sometimes get from authors who have monstrous ideas, but are honest about their views. Linkola is an edgelord who has no filter, he says what he thinks. Like there is nothing crypto about his eco-fascism, he is openly a fascist monster. And that makes him a much better read than your average deep ecologist or anarcho-primitivist, who is busy trying to appear nice and their non-technological eco-topia seem desireable with loads of vague touchy-feely bullshit.

[calmasyoghurt]

Att flytta långt hemifrån för att plugga är all fun and games tills du sitter på ditt andra tåg för dagen innan klockan ens är 8 på morgonen, med mindre än 3 timmars sömn i kroppen, bara för att vara hemma en dag.

[valentine1994]

Jag väcktes i mitten av natten av smärtan i handen. Den hade börjat sträcka sig från fingertopparna till axeln, det är nerven som är klämd förklarade läkaren. Du har fått karpaltunnelsyndromen sa han och hans blick var stilla. Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid den stillheten i ansiktet, i hela kroppen hos svenskarna. Jag känner igen fransmännen i Stockholm för de tittar på allt och alla med orolig blick, stirrar sedan vänder sig om, som om de var förföljda av ett spöke, de ser rädda ut.

Läkaren var fortfarande brun från sin semester i den franska rivieran trots att det var oktober, den fula vita läkaruniformen passade honom förvånansvärt bra och hans förnamn lät lite franskt trots att han hette Andersson i efternamn. Det verkar vara en grej i den delen av stan, alla är liksom besatta av Frankrike och jag behandlas bättre än andra för att jag heter Valentine och har en brytning. Häromdagen ringde min mamma när jag stod i kö på ICA Roslagstull och den snygga blonda kassörskan tappade plötligt sin resting bitch face, log mot mig och gav mig rabatt för något som skulle gå ut 5 dagar senare. Allt jag behöver göra är att babbla på franska i telefon och hela Östermalm bugar sig för mig men de hör inte att jag har en bonnig dialekt.

Jag väckte A som gick upp och gav mig en Alvedon, det har blivit en vana hos oss, en liten koreografi som upprepas varannan dag: jag vaknar i mitten av natten och har ont, han går upp och ger mig en Alvedon och sedan somnar vi om. Hans väckarklocka ringde 2 timmar senare och han gick upp och jag låtsades sova för att anledningen till att han ställt väckarklockan 8:30 på en söndag var att han skulle göra mig frukost och ta ut de presenter han gömt i skrivbordslådan när han trodde att jag inte såg. Det var min trettioårsdag och jag låg där och blundade och lyssnade på allt han gjorde. Efter fem minuter kom ångesten och jag började röra på mig, satte mig i sängen men han sa nej, sov, en kvart till bara.

Vi åt en liten frukost och mina föräldrar ringde, och min gudmor ringde, och 50% av min släkt smsade, sedan promenerade vi till Humlegården och åt lunch på ett franskt ställe där ägaren har en moustache och ser misstänksamt på alla de som kommer in men han går undan med att vara borderline otrevlig för han ser fransk ut. Bredvid oss satt ett franskt par och jag frågade dem om de var här på besök, nej de var här för jobbet och de bodde på hotel Diplomat och det syntes. I vanliga fall hade jag inte försökt prata med sådana parisianska finansmänniskor men den dagen hade jag tvättat håret och hade på mig min ulltröja från DAY by Birger et Mikkelsen och min Malene Birger svarta kappa. Jag har liksom blivit besatt av de danska modemärkena och har alltid ett paket på väg från något outlet företag. Ingenting känns sorgligare än att gå ner till den paketboxen och hämta mina rabatterade danska kläder. BankID, bluetooth, bekräfta hämtning, tyst för mig själv upprepar jag: "det är en investering".

Dagen efter började rynkorna plötligt synas på mitt ansikte, jag lovar, jag kan inte längre lägga eyeliner runt ögonen för den rinner direkt in i rynkorna. Som varje morgon gick jag gick ner till Pressbyrå och köpte kaffe och där stod en kvinna (tjej?) med sådana rynkor vid ögonen och tittade på frallorna. Hon hade försökt dölja rynkorna med orange foundation så att de syntes ännu mer och hade på sig en trench coat från Bershka. Jag drog slutsatsen att hon var född 92.

Det är något med oss som är födda mellan 90 och 95. Vi styr inte längre utseendevärlden, vi ramlade 2018 och har sedan dess legat där i diket med våra high waisted jeans. Ser på grunge fairycore snyggingar passera, de ser inte på oss. Några av oss har inte slutat sminka sina ögonbryn, har liksom blivit missbrukare. Springer mot Anastasia-pennan som alkoholister springer mot flaskan. Vi blev inte inkluderade i årets 2009-mode-revival för vi tar sociala medier på allvar och följer konton som heter typ juliafashionblog. Jag önskar att jag kunde vara med i 2009-trenden men det krävs ironi, ett slags avståndstagande, för att cosplaya en anorektiker-emo utan att egentligen ha ätstörningar.

[soelvfisk]

Jeg sad med min mor ved et bord i ikeas kantine. Kødboller på en tallerken foran mig. Skulle hente en lille dims til mit køkken. Pludselig hørte jeg mig selv sige: “jeg flyttede fra København, af frygt for at blive. Turde ikke være i nærheden af Stenen, men byen føltes som hjem. Og nu kan jeg se, at det ikke klæder mig at træffe beslutninger med rod i frygt.. for nu er jeg her og intet ved at blive her føles hverken modigt eller levende”. Mit hjem er ikke her hvor jeg er nu. Har set min hverdag et andet sted længe. Gik på højskole for 8 år siden med den samme drøm og dengang gav jeg også slip på ALTING - alle venner og fremtidsplaner og uddannelsesdrømme - fordi jeg fik en kæreste som boede i en anden by. Mit mønster er så tydeligt for mig. Jeg er villig til at give slip på alt i “kærlighedens navn”. Inklusiv mig selv. Og derfor falder jeg så tit ved den samme mur. Og lander her, hvor jeg skal rejse mig med den slag knuste hjerte som kun forligste relationer kan efterlade. Og når støvet har lagt sig, føler jeg mig fremmed. For jeg står ikke på mit eget territorie. Jeg står i et krater. Det bliver en evig søgen. Min mor sagde: “livet er dit. Også selvom det ikke er lige nu du har de største ambitioner for fremtiden. Det er en god start at være bevidst omkring, hvornår det er din frygt der navigerer. Jeg tror… du bevæger dig baglæns på den m��de.”

Og hun har ret. Men jeg forstår også hvorfor jeg flygtede dengang. Væk fra København og Stenen. For det var brutalt. Og hvis jeg skal tilbage - eller bare noget sted hen nogensinde igen - så skal det være for min egen skyld og med følelsen af ILD i mit indre. Mig og hund skal leve et fucking liv. Jeg spiste al min mad. Følte mig tung i kroppen. Jeg kan se nu, at jeg ved mere end jeg gjorde før. Jeg er forandret og det er okay. Alt går langsomt og jeg har stadig ikke været på posthus, men det er okay. Det går nok. Det hele går nok. En dag skal jeg til koncerter igen. Og hoppe. Jeg savner at hoppe. Nu skal jeg sove med hund<3 godnat<3

[hasgavlebockenburneddownyet]

fåglarna äter gävlebocken. LOL

undrar hur mycket längre det skulle ta att äta upp själva kroppen, huvudet och hornen gick ju fort

[forislynx]

Ingen lärde mig hur man tar hand om sin kropp. Man växer upp, ens mamma eller mormor tar hand om en. När man blivit fri från dem tar frun över, men hon är nervös, hon duger inte mycket till. Så kroppen jag har, den som doktorn klagar på – har alltid varit under kvinnors uppsikt, och om jag säger såhär: de lämnade mycket åt slumpen.

Louise Glück, Ett byliv (ur dikten En bit papper)

[amandabe11man]

You: say something sexy in Swedish! 😍

Me: Ankeborg ja det är stan, där det händer. Bovar och propellerplan, kroppen tänder. Livet kan skrämmas, historien ändras i-- Ankliv (whoo-o), du som ber om spänning ser på Ankliv (whoo-o). Och en billig penning ger dig Ankliv. F-f-f-farligt, nån som jagar. Tar det varligt alla dagar, men du räddas alltid utav-- Ankliv (whoo-o). Du som ber om spänning ser på Ankliv (whoo-o), och en billig penning ger dig Ankliv (whoo-o). Och först som sist är inget trist i Ankliv (whoo-o)!

[christineforevigt]

liste over angst

jeg var bange for at miste stemmen min stemme

jeg var bange for at blive lam i ansigtet, i benene, i hele kroppen

jeg var bange for at andre syntes jeg var dum

jeg var bare for selv at synes jeg var dum

jeg var bange for at glemme

jeg var bange for at forsvinde

[coolcrazycoffeecat]

Och varför vill de representera Sverige? Har de ingen skam i kroppen?

[naturallyadventured]

linehvidstenalt

Solen stod op, og gjorde sig fri af skyerne, alt imens havet lagde sig omkring kroppen. Syv minutter var vi i dette sammen. #🏊‍♂️🌊☀️❤️

[chiara-klara-claire]

Men svärmodern överraskade Kristina en dag på logen, när hon höll på att åka i en repgunga, som hon i smyg hade satt up åt sig i bjälkarna. […] Kristina var ännu lite barnslig i sinnet och hade leklusten kvar i kroppen. Det var dock underligt att hon ännu ville hållas med att gunga i rep, när hon en gång hade fallit fran en sädan gunga och skadat sig svärt i knäet. Denna yra lek passade inte en gift kvinna, hon borde veta bättre.

- Vilhelm Moberg, Utvandrarna

But her mother-in-law surprised Kristina one day at the lodge when she was riding in a rope swing that she had secretly set up for herself in the beams. [...] Kristina was still a bit childish in her mind and still had the desire to play. It was strange, however, that she still wanted to keep swinging on a rope when she had once fallen from such a swing and badly injured her knee. This dizzying game was not suitable for a married woman; she should know better.

[vingefang]

nogle dage føles det virkelig som om, at jeg er blevet revet op med alle rødder og slet ikke ved, hvad jeg skal gøre. synes der har været så meget og jeg kan ikke følge med. for tiden føler jeg mig meget ensom og ved ikke hvad man gør med den følelse. jeg bliver usikker i alle mine relationer og bange for at alle forlader mig, og jeg ved ikke om jeg skal tale med dem om det, eller om det hele bare foregår inde i mig. solen skinner oftere og hver dag går jeg meget lange ture, men jeg kan ikke finde ud af at være ét sted ad gangen og til stede. jeg kan slet ikke huske hvornår jeg sidst lavede noget, som jeg gerne ville, sådan rigtigt eller hvornår jeg sidst slappede helt af, ikke havde den der dumme følelse i maven eller kroppen, ængstelighed eller stress. jeg tror jeg har været meget stresset i lang tid og mit nervesystem er overbelastet. jeg ved ikke, hvordan man lærer det at hvile, hvordan man hviler sig rigtigt. jeg vil øve mig i at slukke min telefon oftere og i længere tid, men jeg er bange for det, bange for at jeg misser noget. en deadline eller et møde eller et opkald. jeg kan få lyst til at tage meget langt væk, men jeg ved ikke hvortil, jeg tror ikke at jeg har nogen steder at tage hen. jeg er begyndt at lyve overfor mine venner og sige at alting går helt okay. på nogle måder gør det også det, med nogle ting, men jeg tør ikke tale om de ting der er svære, fordi jeg er bange for, at jeg har været for besværlig i lang tid. det er det ensomheden kommer af, men jeg ved ikke hvordan jeg stopper

[chubbymuffinclub]

gretanikolina

Nu är jag här för att påminna er om att det går alldeles utmärkt att ha tighta kläder oavsett hur kroppen ser ut och det går alldeles utmärkt att ha höga jeans utan att dölja magen! Heja kroppen!!!❤️💪🏻

AI generated translation: "Now I'm here to remind you that it's perfectly fine to wear tight clothes no matter what your body looks like, and it's perfectly fine to wear high jeans without hiding your stomach! Cheers to the body!!!❤️💪🏻"