#kroppen

[forislynx]

Humans are more than their bodies, but they are their bodies, too. How bodies are treated by their society—that is, whether they are accepted, rejected, contested, or altered—in part defines those bodies, as well as what it means to occupy them as a human.

Leah DeVun, The Shape of Sex: Nonbinary Gender from Genesis to the Renaissance

[iamsaramodig]

En julkalender om att leda sig själv och andra

Premiär för 2022 års julkalender, som har temat att leda sig själv och andra.

I år blir det julkalender på bloggen igen. Jag är så glad över ynnesten att få samskapa 2022 års julkalender med Helena Godotter Karlberg, utifrån vår gemensamma projektbaby “En hel hand – metod och verktyg för helhetligt och helande handlande”. Varje dag delar vi våra tankar om någon av delarna i modellen, och ger dig dessutom ett litet luckpaket i form av en inbjudan till att göra – det kan…

[ejendommelig]

Har min sidste (forhåbentlig) mundtlige eksamen nogensinde om to dage og jeg er nervøøøøøøs. Skal arbejde i dag så jeg ikke behøver at tænke så meget over det, men i morgen bliver et helvede med at læse op og om og igen og igen. Det samme kapitel igen og igen, for måske har jeg glemt noget allerede?

[windfighter]

It doesn't work like that

Prompt: "Shouldn't you be happy?"

------

Kouji was sitting in the garden, leaned against a tree. Wolf laid next to him, head in Kouji’s lap and Kouji petted him. Kousei leaned against the doorframe, watched them. Kouji’s eyes seemed to look at something far away, and yet they didn’t seem to see anything. Kousei sighed and walked over to Kouji.

”Shouldn’t you be happy?” he asked.

Kouji blinked, turned to look at him. His movements were slow and Kousei realized Kouji must have been deep in his own thoughts. Maybe he shouldn’t have interrupted. He guestured at nothing in particular.

”You’ve found your brother, and Tomoko. You have friends. We’re not going to move any time soon”, Kousei continued. He was still waiting for Kouji to show any anger about keeping Tomoko and Kouichi a secret. ”Shouldn’t you be happy?”

Kouji buried his fingers in Wolf’s fur and frowned. He slowly shook his head.

”...Depression doesn’t work like that”, he said.

Kousei knew that. He had been there when Kouji got diagnosed, had read up about it to be able to help, but it was still… He still thought the depression was because Tomoko’s death. He scratched the back of his neck.

”I know, it just… hurts to see you like this.”

Kouji smiled. It wasn’t happy, but it also wasn’t forced.

”I’m fine”, Kouji said. ”You don’t need to worry.”

”I’m not worrying”, Kousei said. He realized it was a lie. ”Okay, maybe a little. I just want to see you happy.”

”I’m not not happy”, Kouji said. ”Sometimes I just need to go outside and touch grass.”

Kousei put a hand on Kouji’s head and ruffled his hair. He tried to smile.

”Okay then”, he said. ”You know I’m always here if you need me.”

Kouji rolled his eyes before he nodded.

”I know, dad.”

Kousei knew Kouji well enough to tell that it was a lie. It would be useless to press. He patted Kouji’s shoulder.

”Dinner’s in an hour, after that we’ll take Wolf for a walk”, he said. ”Don’t lose track of time.”

Kouji nodded and Kousei walked back into the house.

[stimpunks]

De fem neurodivergenta kärleksspråken

[radiomogai]

[PT: Kroppens Ursprung Flag. end PT]

[PT: [Image description: An orange banner with black text reading: Do No Interact: Anti-anti / proshipper, transmed / truscum / TERF / gender critical, anti-MOGAI, anti endogenic systems, exclusionist, anti bi/pan/mspec lesbian or allow any of these. End ID]. end PT]

Kroppens Ursprung Flag

Sort of a synonym for “original” or “core” but wherein no headmates split from them and they just happen to be the first to control or enter the body. Primarily for spiritual systems. Synonyms: Kär, Tera, Ker.

our flag : term by @dodstoldpackage

[Image description: An orange banner with black text reading: Do No Interact: Anti-anti / proshipper, transmed / truscum / TERF / gender critical, anti-MOGAI, anti endogenic systems, exclusionist, anti bi/pan/mspec lesbian or allow any of these. End ID]

[autolenaphilia]

I decided to re-read Pentti Linkola. The most honest deep ecologist, in being a raving fascist. And this is one of the funniest . The fatphobia is to be expected, but Linkola being angery about people being taller in modern industrialized societies due to better nutrition and seeing this as something that needs to be fixed is so funny in how cartoonishly evil and misanthropic it is. Like it puts the fatphobia into context, it's not about health or nutrition, the rise in average height is literally people becoming better-fed and healthier, but in a virulent distaste for human bodies and a wish to reduce the space they take up.

There is a swedish book about fatphobia, by Stina Wollter and Erik Hemmingsson, titled "Kriget mot Kroppen" or The War against the body", and there is no better way to describe the fatphobic crusade.

Again this is the kind of insights into how the enemy thinks that i sometimes get from authors who have monstrous ideas, but are honest about their views. Linkola is an edgelord who has no filter, he says what he thinks. Like there is nothing crypto about his eco-fascism, he is openly a fascist monster. And that makes him a much better read than your average deep ecologist or anarcho-primitivist, who is busy trying to appear nice and their non-technological eco-topia seem desireable with loads of vague touchy-feely bullshit.

[wis-art]

kroppen/ciało

[valentine1994]

Jag väcktes i mitten av natten av smärtan i handen. Den hade börjat sträcka sig från fingertopparna till axeln, det är nerven som är klämd förklarade läkaren. Du har fått karpaltunnelsyndromen sa han och hans blick var stilla. Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid den stillheten i ansiktet, i hela kroppen hos svenskarna. Jag känner igen fransmännen i Stockholm för de tittar på allt och alla med orolig blick, stirrar sedan vänder sig om, som om de var förföljda av ett spöke, de ser rädda ut.

Läkaren var fortfarande brun från sin semester i den franska rivieran trots att det var oktober, den fula vita läkaruniformen passade honom förvånansvärt bra och hans förnamn lät lite franskt trots att han hette Andersson i efternamn. Det verkar vara en grej i den delen av stan, alla är liksom besatta av Frankrike och jag behandlas bättre än andra för att jag heter Valentine och har en brytning. Häromdagen ringde min mamma när jag stod i kö på ICA Roslagstull och den snygga blonda kassörskan tappade plötligt sin resting bitch face, log mot mig och gav mig rabatt för något som skulle gå ut 5 dagar senare. Allt jag behöver göra är att babbla på franska i telefon och hela Östermalm bugar sig för mig men de hör inte att jag har en bonnig dialekt.

Jag väckte A som gick upp och gav mig en Alvedon, det har blivit en vana hos oss, en liten koreografi som upprepas varannan dag: jag vaknar i mitten av natten och har ont, han går upp och ger mig en Alvedon och sedan somnar vi om. Hans väckarklocka ringde 2 timmar senare och han gick upp och jag låtsades sova för att anledningen till att han ställt väckarklockan 8:30 på en söndag var att han skulle göra mig frukost och ta ut de presenter han gömt i skrivbordslådan när han trodde att jag inte såg. Det var min trettioårsdag och jag låg där och blundade och lyssnade på allt han gjorde. Efter fem minuter kom ångesten och jag började röra på mig, satte mig i sängen men han sa nej, sov, en kvart till bara.

Vi åt en liten frukost och mina föräldrar ringde, och min gudmor ringde, och 50% av min släkt smsade, sedan promenerade vi till Humlegården och åt lunch på ett franskt ställe där ägaren har en moustache och ser misstänksamt på alla de som kommer in men han går undan med att vara borderline otrevlig för han ser fransk ut. Bredvid oss satt ett franskt par och jag frågade dem om de var här på besök, nej de var här för jobbet och de bodde på hotel Diplomat och det syntes. I vanliga fall hade jag inte försökt prata med sådana parisianska finansmänniskor men den dagen hade jag tvättat håret och hade på mig min ulltröja från DAY by Birger et Mikkelsen och min Malene Birger svarta kappa. Jag har liksom blivit besatt av de danska modemärkena och har alltid ett paket på väg från något outlet företag. Ingenting känns sorgligare än att gå ner till den paketboxen och hämta mina rabatterade danska kläder. BankID, bluetooth, bekräfta hämtning, tyst för mig själv upprepar jag: "det är en investering".

Dagen efter började rynkorna plötligt synas på mitt ansikte, jag lovar, jag kan inte längre lägga eyeliner runt ögonen för den rinner direkt in i rynkorna. Som varje morgon gick jag gick ner till Pressbyrå och köpte kaffe och där stod en kvinna (tjej?) med sådana rynkor vid ögonen och tittade på frallorna. Hon hade försökt dölja rynkorna med orange foundation så att de syntes ännu mer och hade på sig en trench coat från Bershka. Jag drog slutsatsen att hon var född 92.

Det är något med oss som är födda mellan 90 och 95. Vi styr inte längre utseendevärlden, vi ramlade 2018 och har sedan dess legat där i diket med våra high waisted jeans. Ser på grunge fairycore snyggingar passera, de ser inte på oss. Några av oss har inte slutat sminka sina ögonbryn, har liksom blivit missbrukare. Springer mot Anastasia-pennan som alkoholister springer mot flaskan. Vi blev inte inkluderade i årets 2009-mode-revival för vi tar sociala medier på allvar och följer konton som heter typ juliafashionblog. Jag önskar att jag kunde vara med i 2009-trenden men det krävs ironi, ett slags avståndstagande, för att cosplaya en anorektiker-emo utan att egentligen ha ätstörningar.

[forislynx]

For our whole lives, our bodies are the only things we have here on earth. Life here is the body

Lou Sullivan, We Both Laughed in Pleasure: The Selected Diaries of Lou Sullivan, 1961-1991

[hasgavlebockenburneddownyet]

fåglarna äter gävlebocken. LOL

undrar hur mycket längre det skulle ta att äta upp själva kroppen, huvudet och hornen gick ju fort

[amandabe11man]

You: say something sexy in Swedish! 😍

Me: Ankeborg ja det är stan, där det händer. Bovar och propellerplan, kroppen tänder. Livet kan skrämmas, historien ändras i-- Ankliv (whoo-o), du som ber om spänning ser på Ankliv (whoo-o). Och en billig penning ger dig Ankliv. F-f-f-farligt, nån som jagar. Tar det varligt alla dagar, men du räddas alltid utav-- Ankliv (whoo-o). Du som ber om spänning ser på Ankliv (whoo-o), och en billig penning ger dig Ankliv (whoo-o). Och först som sist är inget trist i Ankliv (whoo-o)!

[coolcrazycoffeecat]

Och varför vill de representera Sverige? Har de ingen skam i kroppen?

[naturallyadventured]

linehvidstenalt

Solen stod op, og gjorde sig fri af skyerne, alt imens havet lagde sig omkring kroppen. Syv minutter var vi i dette sammen. #🏊‍♂️🌊☀️❤️

[chiara-klara-claire]

Men svärmodern överraskade Kristina en dag på logen, när hon höll på att åka i en repgunga, som hon i smyg hade satt up åt sig i bjälkarna. […] Kristina var ännu lite barnslig i sinnet och hade leklusten kvar i kroppen. Det var dock underligt att hon ännu ville hållas med att gunga i rep, när hon en gång hade fallit fran en sädan gunga och skadat sig svärt i knäet. Denna yra lek passade inte en gift kvinna, hon borde veta bättre.

- Vilhelm Moberg, Utvandrarna

But her mother-in-law surprised Kristina one day at the lodge when she was riding in a rope swing that she had secretly set up for herself in the beams. [...] Kristina was still a bit childish in her mind and still had the desire to play. It was strange, however, that she still wanted to keep swinging on a rope when she had once fallen from such a swing and badly injured her knee. This dizzying game was not suitable for a married woman; she should know better.

[vingefang]

nogle dage føles det virkelig som om, at jeg er blevet revet op med alle rødder og slet ikke ved, hvad jeg skal gøre. synes der har været så meget og jeg kan ikke følge med. for tiden føler jeg mig meget ensom og ved ikke hvad man gør med den følelse. jeg bliver usikker i alle mine relationer og bange for at alle forlader mig, og jeg ved ikke om jeg skal tale med dem om det, eller om det hele bare foregår inde i mig. solen skinner oftere og hver dag går jeg meget lange ture, men jeg kan ikke finde ud af at være ét sted ad gangen og til stede. jeg kan slet ikke huske hvornår jeg sidst lavede noget, som jeg gerne ville, sådan rigtigt eller hvornår jeg sidst slappede helt af, ikke havde den der dumme følelse i maven eller kroppen, ængstelighed eller stress. jeg tror jeg har været meget stresset i lang tid og mit nervesystem er overbelastet. jeg ved ikke, hvordan man lærer det at hvile, hvordan man hviler sig rigtigt. jeg vil øve mig i at slukke min telefon oftere og i længere tid, men jeg er bange for det, bange for at jeg misser noget. en deadline eller et møde eller et opkald. jeg kan få lyst til at tage meget langt væk, men jeg ved ikke hvortil, jeg tror ikke at jeg har nogen steder at tage hen. jeg er begyndt at lyve overfor mine venner og sige at alting går helt okay. på nogle måder gør det også det, med nogle ting, men jeg tør ikke tale om de ting der er svære, fordi jeg er bange for, at jeg har været for besværlig i lang tid. det er det ensomheden kommer af, men jeg ved ikke hvordan jeg stopper