#folkslag | Explore Tumblr posts and blogs

easternlightningsv · 5 years ago

Text

Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II

Vid vårt senaste möte delade vi ett mycket viktigt ämne. Kommer ni ihåg vad det var? Låt mig upprepa det. Ämnet för vår senaste gemenskap var: Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv.

Är det här ett viktigt ämne för er? Vilken del av det är viktigast för er? Guds verk, Guds sinnelag eller Gud själv? Vilken intresserar er mest? Vilken del vill ni helst höra om? Jag vet att det är svårt för er att svara på den frågan eftersom Guds sinnelag kan ses i varje aspekt av hans verk, och hans sinnelag uppenbaras alltid och på alla platser i hans verk och representerar i praktiken Gud själv; i Guds övergripande förvaltningsplan är Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv oskiljbara från varandra.

Innehållet i vår senaste gemenskap om Guds verk var historier i Bibeln som ägde rumför länge sedan. Alla berättelserna handlade om människan och Gud, och de hände människan och innehöll samtidigt Guds medverkan och uttryck, så de här berättelserna är särskilt värdefulla och betydelsefulla för att känna Gud. När Gud just skapat människosläktet började han ta kontakt med och tala med människan och hans sinnelag började uttryckas för henne. Med andra ord, från det att Gud först tog kontakt med människosläktet började han att oupphörligt offentliggöra för människan sin substans och vad han har och är. Kort sagt, oavsett om gångna tiders människor eller människorna av i dag är kapabla att se eller förstå det, talar Gud till människorna och verkar bland människorna, uppenbarar sitt sinnelag och uttrycker sin substans – detta är ett faktum och något som ingen kan förneka. Det innebär också att Guds sinnelag, Guds substans och vad han har och är oavbrutet utgår från honom och uppenbaras medan han verkar och kommunicerar med människan. Han har aldrig hemlighållit eller dolt någonting för människan, utan tvärtom tillkännager och offentliggör han sitt sinnelag utan att hålla inne med något. På så sätt hoppas Gud att människan ska kunna lära känna honom och förstå hans sinnelag och substans. Han vill inte att människan ska betrakta hans sinnelag och substans som eviga mysterier, och inte heller vill han att mänskligheten ska betrakta Gud som en gåta som aldrig kan lösas. Först när människan känner Gud kan hon veta vägen framåt och vara i stånd att acceptera Guds vägledning, och endast en sådan mänsklighet kan verkligen leva under Guds herravälde, leva i ljuset och leva mitt i Guds välsignelser.

De ord och det sinnelag som utgår från och uppenbaras av Gud representerar hans vilja, och de representerar också hans substans. När Gud kommunicerar med människan – oavsett vad han säger eller gör eller vilket sinnelag han uppenbarar, och oavsett vad människan ser av Guds substans och vad han har och är – representerar alltsamman Guds vilja för människan. Oavsett hur mycket människan är i stånd att inse, fatta eller förstå representerar allt Guds vilja — Guds vilja för människan. Om detta råder det inget tvivel! Guds vilja för mänskligheten är hur han kräver att människorna ska vara, vad han kräver att de ska göra, hur han kräver att de ska leva och hur han kräver att de ska vara kapabla att åstadkomma förverkligandet av Guds vilja. Är dessa ting oskiljbara från Guds substans? Med andra ord, Gud utger sitt sinnelag och allt han har och är, samtidigt som han ställer krav på människan. Där finns ingen falskhet, inget skådespeleri, inget hemlighållande och ingen försköning. Men varför är då människan oförmögen att lära känna Guds sinnelag, och varför har hon aldrig kunnat få en klar bild av det? Varför har hon aldrig begripit Guds vilja? Det som uppenbaras och utgår från Gud är vad Gud själv har och är, och det är vartenda uns, varenda sida, av hans sanna sinnelag – så varför kan inte människan se? Varför är människan oförmögen till ordentlig kunskap? Det finns en viktig anledning till detta. Och vad är denna anledning? Sedan skapelsen har människan aldrig behandlat Gud som Gud. I äldsta tider, oavsett vad Gud gjorde i fråga om människan – den människa han just skapat – betraktade hon honom bara som en följeslagare, som någon att lita på, och hon hade ingen kunskap om, eller förståelse av, Gud. Det vill säga, hon visste inte att det som utgick från detta väsen – detta väsen som hon litade på och såg som sin följeslagare – var Guds substans, och inte heller visste hon att detta väsen var den som härskar över allting. Enkelt uttryckt, den tidens människor kände inte igen Gud över huvud taget. De visste inte att himlarna och jorden och alla ting hade skapats av honom, och de var okunniga om varifrån han kom och, dessutom, om vad han var. På den tiden krävde Gud naturligtvis inte att människan skulle känna honom, förstå honom, förstå allt han gjorde eller vara informerade om hans vilja, för det här var den allra första tiden efter mänsklighetens skapelse. När Gud påbörjade förberedelserna för Lagens Tidsålders verk, gjorde han en del saker med människan och började även ställa en del krav på människan genom att tala om för henne hur hon skulle ge offergåvor till Gud och tillbe Gud. Först då fick människan några enkla uppfattningar om Gud. Först då förstod hon skillnaden mellan människa och Gud, och att Gud var den som skapade mänskligheten. När människan visste att Gud var Gud och människan var människa uppstod ett visst avstånd mellan henne och Gud, men fortfarande begärde inte Gud att människan skulle ha någon större kunskap om, eller någon djupare förståelse av, honom. Gud ställer alltså olika krav på människan beroende på stadierna och omständigheterna i hans verk. Vad ser ni i detta? Vilken aspekt av Guds sinnelag uppfattar ni? Är Gud verklig? Är de krav Gud ställer på människan lämpliga? I allra äldsta tider, efter Guds skapelse av mänskligheten, när Gud ännu inte hade inlett sitt arbete med att erövra och fullkomna människan och inte hade talat särskilt många ord till henne, begärde han inte mycket av människan. Oavsett vad människan gjorde och oavsett hur hon uppförde sig — även om hon gjorde en del som förargade Gud — förlät han allt och hade överseende med allt. Gud visste nämligen vad han gett människan och vad som fanns i hennes inre, och följaktligen visste han hur höga krav han skulle ställa på människan. Även om hans krav var mycket låga på den tiden betyder inte det att hans sinnelag inte var stort eller att hans visdom och allmakt bara var tomma ord. För människan finns det bara ett sätt att lära känna Guds sinnelag och Gud själv: genom att följa stegen i Guds verk med att förvalta och frälsa mänskligheten, och genom att acceptera de ord som Gud talar till mänskligheten. Skulle människan, när hon vet vad Gud har och är och när hon känner Guds sinnelag, ändå be Gud visa henne sin verkliga person? Människan kommer inte att göra det och vågar inte göra det, för när människan har förstått Guds sinnelag och vad han har och är, då har hon redan sett den sanne Guden själv och har redan sett hans verkliga person. Det är det oundvikliga resultatet.

Allt eftersom Guds verk och plan oupphörligt fortskred, och efter det att Gud upprättat regnbågsförbundet med människan som ett tecken på att han aldrig mer skulle förstöra världen med hjälp av översvämningar, hade Gud en alltmer trängande längtan att vinna dessa som skulle kunna vara av ett sinne med honom. Han hade även en allt ivrigare önskan att vinna dessa som var kapabla att göra hans vilja på jorden, och dessutom att vinna en grupp människor som var i stånd att bryta sig fria från mörkrets krafter, inte vara bundna av Satan och i stånd att vittna om honom på jorden. Att vinna en sådan grupp människor var något Gud länge önskat, något han väntat på ända sedan skapelsens tid. Så oavsett att Gud använde översvämningar för att förstöra världen, och oavsett hans förbund med människan, förblev Guds vilja, sinnesstämning, plan och förhoppningar desamma. Vad han ville göra, och vad han längtat efter långt före skapelsens tid, var att vinna dessa i människosläktet som han önskade vinna — vinna en grupp människor som var i stånd att fatta och känna hans sinnelag, förstå hans vilja, en grupp som var i stånd att tillbe honom. En sådan grupp människor är verkligen i stånd att vittna om honom, och man kan säga att de är hans förtrogna.

Låt oss i dag fortsätta att gå tillbaka i Guds fotspår och följa stegen i hans verk så att vi kanske kan blottlägga Guds tankar och åsikter och allt som har med Gud att göra, allt detta som har varit “magasinerat” så länge. Genom dessa ting kommer vi att lära känna Guds sinnelag och förstå Guds substans; vi kommer att släppa in Gud i våra hjärtan, och varenda en av oss kommer sakta att närma sig Gud, minska vårt avstånd till Gud.

En del av det vi talade om förra gången handlade om varför Gud upprättade ett förbund med människan. Den här gången ska vår gemenskap handla om skriftställena nedan. Låt oss börja med att läsa Skriften.

A. Abraham

1. Gud lovar att ge Abraham en son

1 Mos 17:15–17 Och Gud sade till Abraham: ”Vad det gäller Sarai, din hustru, skall du inte kalla henne Sarai, utan hennes namn skall vara Sara. Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne. Ja, jag skall välsigna henne och hon skall bli en moder till folkslag; kungar över folk skall komma från henne.” Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?”

1 Mos 17:21–22 ”Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.

2. Abraham offrar Isak

1 Mos 22:2–3 Och han sade: ”Ta nu din son, din ende son Isak, som du älskar, och bege dig till Moria land, och offra honom där som ett brännoffer på ett av de berg som jag skall berätta om för dig.” Och Abraham steg upp tidigt om morgonen, sadlade sin åsna och tog med sig två av sina unga män och sin son Isak och han klöv veden till brännoffret, stod upp och gick till den plats som Gud hade berättat om för honom.

1 Mos 22: 9–10 Och de kom till den plats som Gud hade berättat om för honom och där byggde Abraham ett altare och lade i ordning veden, och han band sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.

Ingen kan hindra det verk som Gud beslutar att utföra

Då har ni alla just hört berättelsen om Abraham. Han utvaldes av Gud efter det att floden förstörde världen. Hans namn var Abraham och när han var hundra år gammal och hans hustru Sara nittio kom Guds löfte till honom. Vad var det för löfte Gud gav honom? Gud lovade det som det talas om i Skriften: ”Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne.” Vad var bakgrunden till Guds löfte att ge honom en son? Skriften förser oss med följande redogörelse: ”Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?” Detta åldriga par var med andra ord alltför gammalt för att få barn. Och vad gjorde Abraham sedan Gud gett sitt löfte till honom? Han föll ner på sitt ansikte och log och sa till sig själv: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal?” Abraham trodde att det var omöjligt — vilket innebar att han trodde att Guds löfte till honom bara var ett skämt. Sett ur mänsklig synvinkel var detta ogörligt för människan och lika ogörligt och omöjligt för Gud. För Abraham var det kanske komiskt: Gud skapade människan och ändå visar det sig att han inte vet att någon som är så gammal inte kan få barn; han tror att han kan låta mig få barn, han säger att han ska ge mig en son — det är ju inte möjligt! Och därför föll Abraham ner på sitt ansikte och log och tänkte för sig själv: Omöjligt — Gud skämtar med mig, det här kan inte vara sant! Han tog inte Guds ord på allvar. Vad var då Abraham för sorts människa i Guds ögon? (Rättfärdig.) Var påstods det att han var en rättfärdig människa? Ni tror att alla dessa som Gud vänder sig till är rättfärdiga och fullkomliga, människor som vandrar med Gud. Ni står fast vid lärosatser! Ni måste tydligt inse att när Gud definierar någon gör han det inte godtyckligt. Gud sa inte här att Abraham var rättfärdig. I sitt hjärta har Gud måttstockar för att bedöma varje individ. Även om Gud inte sa vad för sorts person Abraham var, hurdan var Abrahams tro på Gud sett till hans uppträdande? Var den en aning abstrakt? Eller hade han stor tro? Nej, det hade han inte! Hans skratt och tankar visade vem han var, så er uppfattning att han var rättfärdig är inget annat än inbillning, en blind tillämpning av trossatser, en opålitlig bedömning. Såg Gud Abrahams skratt och hans små miner? Visste han om dem? Gud visste om dem. Men skulle Gud ändra vad han hade beslutat att göra? Nej! När Gud planerade och beslutade att han skulle välja denne man var saken redan fullbordad. Varken människans tankar eller uppträdande skulle på minsta vis påverka eller hindra Gud; Gud skulle inte godtyckligt förändra sin plan, och inte heller skulle han förändra eller kullkasta sin plan på grund av människans uppförande, som till och med kunde vara dåraktigt. Vad står det då skrivet i 1 Mosebok 17:21-22? ”Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.” Gud brydde sig inte det minsta om vad Abraham tänkte eller sa. Och vad var skälet till han inte fäste sig vid det? Det var att Gud vid den tiden inte begärde att människan skulle ha stark tro, att hon skulle ha förmåga att äga stor kunskap om Gud eller kunna förstå vad Gud gjorde och sa. Följaktligen begärde han inte att människan tillfullo skulle förstå vad han bestämde sig för att göra, vilka människor han var fast besluten att välja eller principerna för hans handlande. Människan var helt enkelt inte tillräckligt mogen. På den tiden betraktade Gud vad än Abraham gjorde och hur han än betedde sig som normalt. Han fördömde eller tillrättavisade honom inte, utan sa bara: ”Sara skall föda Isak åt dig vid denna tid nästa år.” För Gud besannades detta steg för steg efter att han uttalat dessa ord; i Guds ögon hade det som skulle åstadkommas enligt hans plan redan uppnåtts. Och efter att ha slutfört arrangemangen för detta avlägsnade sig Gud. Vad människan gör eller tänker, vad människan förstår eller vilka planer människan har – inget av detta berör Gud på något sätt. Allting fortlöper enligt Guds plan, i enlighet med de tider och de stadier som Gud fastställt. Sådan är principen för Guds verk. Gud lägger sig inte i vad människan än tänker eller vet, men han ger inte heller upp sin plan eller överger sitt verk därför att människan inte tror eller förstår. Allt fullbordas således i enlighet med Guds plan och Guds tankar. Detta är just vad vi ser i Bibeln: Gud såg till att Isak föddes vid den tidpunkt han fastställt. Bevisar dessa fakta att människans beteende och agerande hindrade Guds verk? De hindrade inte Guds verk! Påverkades Guds verk av människans ringa tro på Gud och hennes uppfattningar och föreställning om Gud? Nej, det gjorde det inte! Inte det minsta! Guds förvaltningsplan påverkas inte av någon människa, någon företeelse eller något förhållande. Allt han bestämmer sig för att göra kommer att verkställas och slutföras i rätt tid och i enlighet med hans plan, och ingen människa kan förhindra hans verk. Gud struntar i vissa sidor av människans dåraktighet och okunnighet, liksom vissa sidor av människans motstånd mot och uppfattningar om honom, och utför det verk han måste utföra oavsett allt. Detta är Guds sinnelag och en återspegling av hans allmakt.

Guds verk med att förvalta och frälsa mänskligheten börjar med Abrahams offrande av Isak

När Gud gett Abraham en son hade de ord som han talat till Abraham blivit verklighet. Det betyder inte att Guds plan upphörde där; tvärtom hade Guds storslagna plan för mänsklighetens förvaltning och frälsning bara just tagit sin början, och att välsigna Abraham med en son var bara inledningen av hans övergripande förvaltningsplan. Vem visste då, i den stunden, att Guds kamp mot Satan hade inletts i stillhet när Abraham offrade Isak?

Gud struntar i om människan är dåraktig — han begär bara att människan ska vara sannfärdig

Låt oss härnäst se på vad Gud gjorde med Abraham. I 1 Mosebok 22:2 gav Gud Abraham följande befallning: ”Ta nu din son, din ende son Isak, som du älskar, och bege dig till Moria land, och offra honom där som ett brännoffer på ett av de berg som jag skall berätta om för dig.” Guds mening var tydlig: Han sa åt Abraham att ge sin ende son Isak, som han älskade, som ett brännoffer. När vi ser på det i dag, strider Guds befallning fortfarande mot människans uppfattningar? Ja! Allt som Gud gjorde vid den tiden går helt på tvärs med människans uppfattningar och är ofattbart för människan. Folks uppfattningar gör att de tänker så här: När en man inte trodde och ansåg det vara en omöjlighet gav Gud honom en son, och när han hade fått en son uppmanade Gud honom att offra sin son — helt ofattbart! Vad tänkte Gud egentligen göra? Vad var Guds verkliga syfte? Han gav Abraham en son utan några villkor, men han begärde också att Abraham skulle utföra ett villkorslöst offer. Var det orimligt? Sett ur en utomståendes synvinkel var det inte bara orimligt utan också något av ”en massa besvär till ingen nytta”. Men Abraham själv ansåg inte att Gud begärde för mycket. Även om han hade vissa betänkligheter och var lite misstänksam mot Gud, var han ändå beredd att utföra offret. Så här långt, vad ser du som bevisar att Abraham var villig att offra sin son? Vad sägs i dessa meningar? Originaltexten ger följande redogörelse: ”Och Abraham steg upp tidigt om morgonen, sadlade sin åsna och tog med sig två av sina unga män och sin son Isak och han klöv veden till brännoffret, stod upp och gick till den plats som Gud hade berättat om för honom” (1 Mos 22:3). ”Och de kom till den plats som Gud hade berättat om för honom och där byggde Abraham ett altare och lade i ordning veden, och han band sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son” (1 Mos 22:9–10). När Abraham sträckte fram handen och tog kniven för att slakta sin son, såg Gud vad han gjorde? Det gjorde han. Hela processen, från början när Gud uppmanade Abraham att offra Isak till dess att Abraham faktiskt höjde kniven för att slakta sin son, visade Abrahams hjärta för Gud. Och i den stunden var Abrahams hjärta — trots hans tidigare dårskap, okunnighet och misstolkning av Gud — sannfärdigt och ärligt mot Gud och han var verkligen på väg att återlämna Isak, den son som Gud gett honom, till Gud. I honom såg Gud lydnad — just den lydnad han längtade efter.

I människans ögon gör Gud mycket som är obegripligt och till och med ofattbart. När Gud önskar att orkestrera någon, står denna orkestrering ofta i strid med människans uppfattningar och är obegriplig för henne, men det är just denna dissonans och obegriplighet som utgör Guds prövning och test av människan. Abraham kunde emellertid demonstreralydnaden mot Gud i sitt inre, vilket var den mest grundläggande beskaffenheten för att han skulle kunna uppfylla Guds krav. Först då, när Abraham var i stånd att lyda Guds krav, när han offrade Isak, kände Gud verkligen tillförsikt och sympati för människosläktet — för Abraham som han hade utvalt. Först då var Gud säker på att denna person som han utvalt var en oumbärlig ledare som kunde ta sig an hans löfte och hans kommande förvaltningsplan. Fastän det bara var en prövning och en test kände sig Gud nöjd. Han kände människans kärlek till honom och han kände sig tröstad av människan som aldrig tidigare. Hejdade Gud Abraham i det ögonblick då han höjde sin kniv för att slakta Isak? Gud lät inte Abraham offra Isak, för Gud hade helt enkelt inte för avsikt att ta Isaks liv. Alltså hejdade Gud Abraham i sista stund. För Gud hade Abrahams lydnad redan bestått provet, vad han gjorde var tillräckligt, och Gud hade redan sett resultatet av det han tänkte göra. Var det här resultatet tillfredsställande för Gud? Man kan säga att det här resultatet var tillfredsställande för Gud, att det var vad Gud ville och vad Gud hade längtat efter att få se. Är det sant? Även om Gud i olika sammanhang använder olika sätt att testa varje individ, såg han vad han ville se i Abraham. Han såg att Abrahams hjärta var sannfärdigt och att hans lydnad var villkorslös, och det var just detta “villkorslösa” som Gud längtade efter. Folk säger ofta: Jag har redan offrat det här, jag har redan försakat det där — varför är Gud ändå inte nöjd med mig? Varför fortsätter han att utsätta mig för prövningar? Varför fortsätter han att testa mig? Det här visar en sak: Gud har inte sett ditt hjärta och inte vunnit ditt hjärta. Det vill säga, han har inte sett sådan ärlighet som när Abraham var i stånd att höja sin kniv för att med egen hand döda sin son och offra honom till Gud. Han har inte sett din villkorslösa lydnad och har inte blivit tröstad av dig. Därför är det naturligt att Gud fortsätter att pröva dig. Är inte det sant? Vi lämnar det här ämnet där. Härnäst ska vi läsa ”Guds löfte till Abraham”.

3. Guds löfte till Abraham

1 Mos 22:16–18 ”Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”

Det här är en oavkortad redogörelse för den välsignelse Gud gav Abraham. Fastän den är kort är dess innehåll rikt: Den omfattar syftet med, och bakgrunden till, Guds gåva till Abraham, liksom vad det var han gav till Abraham. Den genomsyras också av den glädje och begeistring som Gud uttalade dessa ord med, liksom ivern i hans längtan att vinna dessa som är i stånd att lyssna till hans ord. I detta ser vi hur Gud uppskattar och känner ömhet för dessa som lyder hans ord och följer hans befallningar. Vi ser också det pris han betalar för att vinna människor, liksom den omsorg och eftertanke han lägger ner på att vinna dem. Textstycket, som innehåller orden ”Jag har svurit vid mig själv”, ger oss dessutom en stark känsla av den bitterhet och smärta som Gud, och Gud ensam, har burit bakom kulisserna till detta verk i hans förvaltningsplan. Det är en tankeväckande text och en som hade särskilt stor betydelse och fick långtgående konsekvenser för dessa som kom senare.

Människan vinner Guds välsignelser genom sin uppriktighet och lydnad

Var den välsignelse som Gud gav Abraham och som vi läser om här en stor välsignelse? Exakt hur stor? Det finns en nyckelmening här: ” och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade”, som visar att Abraham fick välsignelser som inte getts till någon som kom före eller efter honom. När Abraham på Guds begäran återlämnade sin ende son — sin älskade ende son — till Gud (observera: Här kan vi inte använda ordet “offrade”; vi bör säga att han återlämnade sin son till Gud), hindrade Gud honom inte bara från att offra Isak utan dessutom välsignade han honom. Med vilket löfte välsignade han Abraham? Löftet att göra hans ättlingar talrika. Och hur talrika skulle han göra dem? Skriften ger oss följande redogörelse: ”… som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade.” I vilket sammanhang uttalade då Gud dessa ord? Det vill säga, hur mottog Abraham Guds välsignelser? Han mottog dem just så som Gud säger i Skriften: ”därför att du har lytt min röst.” Det vill säga, därför att Abraham hade följt Guds befallning, därför att han utan minsta klagan hade gjort allt som Gud hade sagt, begärt och befallt, gav Gud honom ett sådant löfte. Det finns en avgörande mening i detta löfte som berör Guds tankar på den tiden. Har ni sett den? Ni har kanske inte tänkt så mycket på Guds ord, på att ”Jag har svurit vid mig själv”. Vad de betyder är att när Gud uttalade dessa ord svor han vid sig själv. Vad svär människor vid när de avlägger en ed? De svär vid himlen, vilket betyder att de avlägger en ed inför Gud och svär vid Gud. Folk förstår kanske inte mycket av vad det innebar att Gud svor vid sig själv, men ni kommer att kunna förstå det när jag förser er med den rätta förklaringen. Att stå inför en människa, som bara kunde höra hans ord och inte förstå hans hjärta, fick Gud att än en gång känna sig ensam och villrådig. I förtvivlan — och undermedvetet, kan man säga — gjorde Gud någonting mycket naturligt: han lade handen på sitt hjärta och riktade sig till sig själv när han gav Abraham detta löfte, och på så sätt hörde mannen Gud säga: ”Jag har svurit vid mig själv.”

Du kan se på Guds handlande och tänka på dig själv. När du lägger handen på hjärtat och talar till dig själv, har du då en klar uppfattning om vad du säger? Är din attityd ärlig? Talar du uppriktigt, med ditt hjärta? Alltså ser vi här att Gud var uppriktig och ärlig när han talade till Abraham. Samtidigt som Gud talade med Abraham och välsignade honom, talade han också till sig själv. Han sa till sig själv: Jag ska välsigna Abraham och göra hans ättlingar lika talrika som stjärnorna på himlen och lika talrika som sanden på havets strand, därför att han lydde mina ord och han är den jag väljer. När Gud sa ”Jag har svurit vid mig själv”, beslutade han att genom Abraham frambringa det utvalda folket Israel, och sedan skulle han leda dessa människor framåt i takt med sitt verk. Gud skulle alltså låta Abrahams ättlingar bära Guds förvaltande verk, och Guds verk och det som uttrycktes av Gud skulle börja med Abraham och fortsätta i Abrahams ättlingar och på så sätt förverkliga Guds önskan att frälsa människan. Vad säger ni — är inte detta en välsignelse? Det finns ingen större välsignelse än detta för människan; man kan säga att detta är den allra största välsignelsen. Den välsignelse Abraham fick var inte att hans avkomlingar skulle bli talrika, utan att Gud skulle utföra sin förvaltning, sitt uppdrag och sitt verk i Abrahams ättlingar. Det här innebär att de välsignelser som Abraham erhöll inte var tillfälliga utan bestod allteftersom Guds förvaltningsplan framskred. När Gud talade, när Gud svor vid sig själv, hade han redan fattat ett beslut. Besannades förloppet hos detta beslut? Förverkligades det? Gud beslöt att från den stunden skulle hans ansträngningar, det pris han betalade, vad han har och är, hans allt och även hans liv ges till Abraham och Abrahams ättlingar. Gud beslutade också att han, med början i denna skara människor, skulle manifestera sina gärningar och låta människan se hans visdom, myndighet och makt.

Att vinna dessa som känner Gud och är i stånd att vittna om honom är Guds oföränderliga önskan

Samtidigt som Gud talade till sig själv, talade han också till Abraham, men kunde Abraham — förutom att han hörde de välsignelser som Gud gav honom — förstå Guds verkliga önskningar i alla de ord han just då talade? Det kunde han inte! Och därför var Guds hjärta just då, när han svor vid sig själv, fortfarande ensamt och sorgset. Det fanns fortfarande inte en enda människa som kunde förstå eller begripa vad han hade för avsikt och vad han planerade. Just då var ingen – inte heller Abraham – i stånd att tala med honom i förtroende, och än mindre var någon i stånd att samarbeta med honom i att utföra det verk han måste uträtta. På ytan hade Gud vunnit Abraham och vunnit någon som kunde lyda hans ord, men denna persons kunskap om Gud var faktiskt nästan lika med noll. Fastän Gud hade välsignat Abraham var Guds hjärta fortfarande inte tillfreds. Vad innebär det att Gud inte var tillfreds? Det innebär att hans förvaltning bara just hade börjat, det innebär att de människor han ville vinna, de människor han längtade efter att se, de människor han älskade, fortfarande var långt från honom. Han måste få tid, han måste vänta, han måste ha tålamod. För just då fanns det ingen förutom Gud själv som visste vad han behövde, vad han önskade vinna eller vad han längtade efter. Så samtidigt som Gud kände sig mycket entusiastisk kände han sig också tung till sinnes. Men han stannade inte upp utan fortsatte att planera nästa steg i vad han måste göra.

Vad ser ni i Guds löfte till Abraham? Gud skänkte stora välsignelser till Abraham av den enkla orsaken att han lyssnade till Guds ord. Ytligt sett tycks det normalt och självklart, men i det ser vi Guds hjärta: Gud värdesätter i synnerhet människans lydnad mot honom, och han uppskattar människans förståelse av honom och ärlighet mot honom. Hur mycket uppskattar Gud denna ärlighet? Ni förstår kanske inte hur mycket han uppskattar den, och det finns kanske ingen som inser det. Gud gav Abraham en son och när den sonen hade vuxit upp sa Gud till Abraham att offra sin son till Gud. Abraham lydde Guds befallning till punkt och pricka, han lydde Guds ord, och hans ärlighet berörde Gud och värdesattes av Gud. Hur mycket värdesatte Gud den? Och varför värdesatte han den? I en tid när ingen begrep Guds ord eller förstod hans hjärta, gjorde Abraham något som skakade himlen och fick jorden att skälva, och det fick Gud att känna en oöverträffad känsla av tillfredsställelse och gav Gud glädjen över att ha vunnit någon som var i stånd att lyda hans ord. Denna tillfredsställelse och glädje kom från en varelse som Gud skapat med sina egna händer, och det var den första ”offergåva” som människan offrat till Gud sedan människan skapades och den som Gud satte störst värde på. Det hade varit en svår tid för Gud då han väntat på detta offer, och han betraktade det som den första och viktigaste gåvan från mänskligheten som han skapat. Den visade Gud den första frukten av hans ansträngningar och det pris han betalat, och den lät honom se hoppet i mänskligheten. Efteråt längtade Gud ännu mer efter en grupp av sådana människor som kunde hålla honom sällskap, behandla honom med ärlighet och uppriktigt bry sig om honom. Gud hoppades till och med att Abraham skulle leva vidare, för han önskade att ett sådant hjärta skulle göra honom sällskap och vara med honom då han fortsatte sin förvaltning. Men det spelade ingen roll vad Gud ville, det var bara en önskan, bara en tanke — för Abraham var bara en människa som var i stånd att lyda honom och han hade inte den minsta förståelse av, eller kunskap om, Gud. Han uppfyllde inte på långt när Guds krav på människan: känna Gud, vara i stånd att vittna om Gud och vara av ett sinne med Gud. Och därför kunde han inte vandra med Gud. I Abrahams offer av Isak såg Gud Abrahams ärlighet och lydnad, och han såg att han hade klarat Guds test av honom. Trots att Gud accepterade hans ärlighet och lydnad var han fortfarande inte värdig att bli Guds förtrogne, någon som kände Gud, förstod Gud och var underrättad om Guds sinnelag; han var långt från att vara av ett sinne med Gud och att göra Guds vilja. Och därför var Gud i sitt hjärta fortfarande ensam och orolig. Ju mer ensam och orolig Gud blev, desto större blev hans behov av att så snart som möjligt fortsätta med sin förvaltning och kunna välja ut och vinna en grupp människor som så snart som möjligt skulle verkställa hans förvaltningsplan och utföra hans vilja. Detta var Guds ivriga önskan och den har förblivit oförändrad från begynnelsen till i dag. Ända sedan han skapade människan i begynnelsen har Gud längtat efter en grupp övervinnare, en grupp som ska vandra med honom och är i stånd att förstå, begripa och känna hans sinnelag. Denna Guds önskan har aldrig förändrats. Oavsett hur länge till han måste vänta, oavsett hur svår vägen framåt må vara, oavsett hur fjärran de mål han längtat efter är, har Gud aldrig ändrat eller gett upp sina förväntningar på människan. Nu när jag har sagt detta, inser ni något av Guds önskan? Kanske är era insikter inte särskilt djupa — men det kommer successivt!

Under samma tidsperiod som Abraham levde utplånade Gud också en stad. Denna stad hette Sodom. Utan tvivel är många människor bekanta med historien om Sodom, men ingen känner till Guds tankar som utgjorde bakgrunden till hans förstörelse av staden.

Och i dag ska vi så, med hjälp av Guds samtal med Abraham nedan, lära oss om hans tankar vid den tiden samtidigt som vi lär oss om hans sinnelag. Låt oss härnäst läsa följande skriftställen.

B. Gud måste förstöra Sodom

1 Mos 18:26 Och Jehova sade: ”Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga i staden ska jag skona hela platsen för deras skull.”

1 Mos 18:29 Och han talade återigen till honom och sade: ”Kanske kommer det att finnas fyrtio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”

1 Mos 18:30 Och han sade till honom: ”Kanske kommer det att finnas trettio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”

1 Mos 18:31 Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tjugo där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”

1 Mos 18:32 Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tio där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”

Det här är några utdrag som jag har valt ur Bibeln. Det är inte de kompletta, ursprungliga versionerna. Om ni vill se dem kan ni själva leta upp dem i Bibeln; för att spara tid har jag uteslutit en del av det ursprungliga innehållet. Här har jag bara valt ut flera nyckelstycken och -meningar och utelämnat flera meningar som inte har någon anknytning till vår gemenskap i dag. I alla de stycken och allt det innehåll vi samlas kring, fokuserar vi inte på detaljerna i berättelserna och på människans uppträdande i berättelserna; i stället talar vi bara om vilka Guds tankar och idéer var vid det aktuella tillfället. I Guds tankar och idéer kommer vi att se Guds sinnelag, och av allt Gud gjorde kommer vi att se den sanne Guden själv – och i detta kommer vi att uppnå vår målsättning.

Gud bryr sig bara om dem som är i stånd att lyda hans ord och följa hans befallningar

Styckena ovan innehåller flera nyckelord: antal. Först sa Jehova Gud att om han fann femtio rättfärdiga inne i staden skulle han skona hela platsen, han skulle alltså inte förstöra staden. Fanns det då verkligen femtio rättfärdiga inne i Sodom? Det gjorde det inte. Vad sa Abraham till Gud en stund senare? Han sa: Kanske kommer det att finnas fyrtio där? Och Gud sa: Då kommer jag inte att göra det. Därnäst sa Abraham: Kanske kommer det att finnas trettio där? Och Gud sa: Då kommer jag inte att göra det. Och kanske tjugo? Jag kommer inte att göra det. Tio? Jag kommer inte att göra det. Fanns det då verkligen tio rättfärdiga inne i staden? Det fanns inte tio – men det fanns en. Och vem var denne ende? Det var Lot. Vid det tillfället fanns det endast en rättfärdig person i Sodom, men var Gud mycket noga eller krävande när det gällde det här antalet? Nej, det var han inte! Så när människan fortsatte att fråga: ”Och fyrtio då?” ”Och trettio då?” tills han kom till ”Och tio då?”, sa Gud: ”Även om där bara fanns tio så skulle jag inte förstöra staden; jag skulle skona den och förlåta de andra människorna utöver dessa tio.” Tio skulle ha varit ynkligt nog, men det visade sig att det faktiskt inte fanns ens så många rättfärdiga människor i Sodom. Då förstår ni att i Guds ögon var stadsbornas synd och ondska sådan att Gud inte hade något annat val än att förgöra dem. Vad menade Gud när han sa att han inte skulle förstöra staden om där fanns femtio rättfärdiga? De här antalen var inte viktiga för Gud. Vad som var viktigt var huruvida staden innehöll de rättfärdiga som han ville ha. Om det så bara fanns en rättfärdig person i staden skulle Gud inte låta honom komma till skada genom att han förstörde staden. Vad detta betyder är att oavsett om Gud skulle förstöra staden eller inte, och oavsett hur många rättfärdiga det fanns i den, så var denna syndfulla stad i Guds ögon förbannad och avskyvärd och borde förstöras, borde försvinna ur Guds åsyn medan de rättfärdiga skulle vara kvar. Oavsett tidsåldern, oavsett människosläktets utvecklingsstadium, förändras inte Guds inställning: Han hatar ondska och bryr sig om dem som är rättfärdiga i hans ögon. Denna Guds klara inställning är också den sanna uppenbarelsen av Guds innersta väsen. Eftersom det bara fanns en rättfärdig person i staden tvekade inte Gud längre. Slutresultatet var att Sodom oundvikligen skulle förstöras. Vad ser ni i detta? I den tidsåldern skulle Gud inte förstöra en stad om det fanns femtio rättfärdiga i den, inte heller om där fanns tio, vilket innebär att Gud skulle besluta sig för att förlåta och vara fördragsam mot mänskligheten — eller utföra vägledningens verk — på grund av några få människor som var i stånd att vörda och tillbe honom. Gud lägger stor vikt vid människans rättfärdiga gärningar, han lägger stor vikt vid dessa som är i stånd att tillbe honom och han lägger stor vikt vid dessa som är i stånd att göra goda gärningar inför honom.

Har ni någonsin läst i Bibeln att Gud, från äldsta tider till i dag, har meddelat någon människa sanningen eller talat med någon om Guds väg? Nej, aldrig. Guds ord till människan som vi läste om förklarade bara för folk vad de skulle göra. En del satte i gång att göra det, andra gjorde det inte; en del trodde och andra trodde inte. Det var allt som skedde. Den tidens rättfärdiga – de som var rättfärdiga i Guds ögon – var alltså bara dessa som kunde höra Guds ord och följa Guds befallningar. De var tjänare som verkställde Guds ord bland människorna. Kunde sådana människor sägas vara sådana som kände Gud? Kunde de sägas vara människor som fullkomnades av Gud? Nej, det kunde de inte. Var då dessa rättfärdiga människor — oavsett antal — i Guds ögon värdiga att kallas Guds förtrogna? Kunde de kallas Guds vittnen? Absolut inte! De var absolut inte värdiga att kallas Guds förtrogna och vittnen. Så vad kallade då Gud sådana människor? I Bibeln, fram till de skriftstycken som vi just har läst, finns det många fall då Gud kallar dem ”min tjänare”. I Guds ögon var alltså den tidens rättfärdiga människor hans tjänare — de var de människor som tjänade honom på jorden. Och hur tänkte Gud angående denna benämning? Varför kallade han dem så? Har Gud normer för vad han kallar människor i sitt hjärta? Det har han absolut. Gud har normer oavsett om han kallar människor rättfärdiga, fullkomliga, rättskaffens eller tjänare. När han kallar någon sin tjänare är det hans fasta övertygelse att denna person är i stånd att ta emot hans budbärare, i stånd att följa hans befallningar och kan utföra det som budbärarna befaller. Och vad utför denna person? Det som Gud befaller människan att göra och utföra på jorden. Kunde det som Gud på den tiden uppmanade människan att göra och utföra på jorden kallas Guds väg? Nej, det kunde det inte. För på den tiden begärde Gud bara att människan skulle göra några få enkla saker; han uttalade några enkla befallningar och sade åt människan att bara göra det här eller det där och inget mer. Gud verkade enligt sin plan. För vid den tiden var många villkor ännu inte för handen, tiden var inte mogen än, det var svårt för människosläktet att uthärda Guds väg, och därför hade Guds väg ännu inte börjat utgå från Guds hjärta. Gud betraktade de rättfärdiga människor han talade om och som vi ser här – oavsett om de var trettio eller tjugo – som sina tjänare. När Guds budbärare träffade på dessa tjänare skulle de kunna ta emot dem och följa deras befallningar och handla i enlighet med deras ord. Detta var exakt vad tjänarna skulle göra och uppnå i Guds ögon. Gud är omdömesgill när han ger människor benämningar. Han kallade dem inte tjänare därför att de var som ni är nu – därför att de hade hört mycket predikande, visste vad Gud tänkte göra, förstod mycket av Guds vilja och begrep hans förvaltningsplan — utan därför att deras mänskliga natur var uppriktig och de var i stånd att rätta sig efter Guds ord. När Gud befallde dem kunde de lägga vad de gjorde åt sidan och utföra det som Gud hade befallt. För Gud är följaktligen den främsta innebörden i titeln[a] tjänare att de samarbetade med hans verk på jorden, och även om de inte var Guds budbärare var det de som verkställde och fullgjorde Guds ord på jorden. Så ni förstår att dessa tjänare eller rättfärdiga människor betydde mycket i Guds hjärta. Det verk som Gud skulle sätta i gång på jorden kunde inte fungera utan människor som samarbetade med honom, och den roll som Guds tjänare tagit på sig kunde inte ersättas av Guds budbärare. Varje uppgift som Gud befallde dessa tjänare var av stor betydelse för honom och därför kunde han inte förlora dem. Utan dessa tjänares samarbete med Gud skulle hans verk bland människorna ha stannat upp och resultatet skulle ha blivit att Guds förvaltningsplan och Guds förhoppningar hade gått om intet.

Gud är överflödande barmhärtig mot dessa som han bryr sig om, och rasande på dessa som han avskyr och förkastar

Fanns det tio Guds tjänare i Sodom enligt Bibelns berättelse? Nej, det gjorde det inte! Var staden värd att skonas av Gud? Endast en person i staden — Lot — tog emot Guds budbärare. Detta visar att det bara fanns en Guds tjänare i staden, och följaktligen hade Gud inget annat val än att rädda Lot och förstöra staden Sodom. De här samtalen mellan Abraham och Gud må verka enkla, men de illustrerar någonting mycket djupt: Det finns principer för Guds agerande, och innan han fattar ett beslut ägnar han lång tid åt att iaktta och överväga; innan tiden är den rätta kommer han definitivt inte att fatta några beslut eller dra några förhastade slutsatser. Samtalen mellan Abraham och Gud visar oss att Guds beslut att förstöra Sodom inte var det minsta felaktigt, för Gud visste redan att det inte fanns fyrtio rättfärdiga i staden, inte trettio rättfärdiga och inte heller tjugo. Där fanns inte ens tio. Den enda rättfärdiga personen i staden var Lot. Allt som hände i Sodom och alla dess omständigheter iakttogs av Gud och var lika välbekanta för honom som ovansidan på hans egen hand. Därför kunde hans beslut inte vara felaktigt. Människan är däremot ‒ jämfört med Guds allmakt ‒ så förlamad, så dåraktig och okunnig, så kortsynt. Detta är vad vi ser i samtalen mellan Abraham och Gud. Gud har låtit sitt sinnelag strömma fram från begynnelsen till i dag. Även här är det Guds sinnelag vi bör se. Antal är enkla och bevisar ingenting, men här finns ett mycket viktigt uttryck för Guds sinnelag. Gud skulle inte förstöra staden på grund av femtio rättfärdiga. Beror det på Guds barmhärtighet? Beror det på hans kärlek och fördragsamhet? Har ni sett denna sida av Guds sinnelag? Även om där bara funnits tio rättfärdiga skulle Gud inte ha förstört staden på grund av dessa tio rättfärdiga människor. Är detta Guds fördragsamhet och kärlek eller inte? På grund av sin barmhärtighet, fördragsamhet och omsorg om dessa rättfärdiga människor skulle han inte ha förstört staden. Detta är Guds fördragsamhet. Och vad ser vi då för resultat till slut? När Abraham sa: ”Kanske kommer det att finnas tio där”, sa Gud: ”Jag skall inte förstöra den.” Därefter sa Abraham inget mer — för inne i Sodom fanns inte de tio rättfärdiga som han syftade på och han hade inte mer att säga och nu förstod han varför Gud hade beslutat att förstöra Sodom. Vilket Guds sinnelag ser ni i detta? Vad för sorts beslut fattade Gud? Jo, om det inte fanns tio rättfärdiga i den här staden tillät inte Gud att den existerade utan skulle oundvikligen förstöra den. Är inte detta Guds vrede? Representerar denna vrede Guds sinnelag? Är detta sinnelag uppenbarelsen av Guds heliga substans? Är det uppenbarelsen av Guds rättfärdiga substans som människan inte får kränka? Efter att ha fått bekräftat att det inte fanns tio rättfärdiga i Sodom var Gud viss om att han skulle förstöra staden och straffa människorna i den där staden strängt för att de motarbetade Gud och för att de var så svinaktiga och fördärvade.

Varför har vi analyserat dessa stycken på det här sättet? Därför att dessa få enkla meningar ger fullt uttryck åt Guds sinnelag som flödar över av barmhärtighet och djup vrede. Samtidigt som Gud värdesatte de rättfärdiga och hade förbarmande med dem, tolererade och bekymrade sig om dem, fanns det i hans hjärta en djup avsky för alla dessa i Sodom som blivit fördärvade. Var detta överflödande barmhärtighet och djup vrede eller inte? På vilket sätt förstörde Gud staden? Genom eld. Och varför förstörde han den med eld? När du ser någonting som brinner eller när du är på väg att elda upp någonting, vad känner du då för det? Varför vill du bränna det? Känner du att du inte behöver det längre, att du inte vill se det mer? Vill du göra dig av med det? Guds användning av eld står för övergivande och hat och att han inte ville se Sodom mer. Detta var den känsla som fick Gud att utplåna Sodom med hjälp av eld. Användandet av eld betecknar precis hur arg Gud var. Guds barmhärtighet och fördragsamhet existerar förvisso, men Guds helighet och rättfärdighet när han släpper lös sin vrede visar också människan den sida av Gud som inte accepterar någon kränkning. När människan är helt i stånd att lyda Guds befallningar och agera i enlighet med Guds krav, då är Gud överflödande i sin barmhärtighet gentemot människan; när människan är full av fördärv, hat och fiendskap mot honom känner Gud djup ilska. Och hur omfattande är denna djupa ilska? Hans vrede kommer att bestå tills han inte längre ser människans motstånd och onda gärningar, tills de inte längre finns framför hans ögon. Först då kommer Guds ilska att upphöra. Det har med andra ord ingen betydelse vem personen är; om hans hjärta har kommit långt från Gud och vänt sig bort från Gud för att aldrig mer återvända, då spelar det ingen roll hur mycket han utåt sett eller i fråga om egna subjektiva önskningar vill tillbe och följa och lyda Gud i sin kropp eller i sitt tänkande. Så snart hans hjärta vänder sig bort från Gud kommer Gud att släppa lös sin vrede utan uppehåll. Och när Gud efter att ha gett människan tillräckliga möjligheter släpper lös sin vrede, så finns det inget sätt att återkalla den och han kommer aldrig mer att vara barmhärtig och fördragsam mot en sådan människa. Det här är en sida av Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning. Här tycker folk att det är normalt att Gud skulle förstöra en stad, för i Guds ögon kunde inte en stad full av synd existera och fortsätta att finnas kvar, och det var logiskt att Gud skulle förstöra den. Men i det som hände före och efter hans förstörelse av Sodom ser vi Guds sinnelag i dess helhet. Han är fördragsam och barmhärtig mot det som är vänligt och vackert och gott; mot det som är ont och syndigt och skändligt är han så djupt förbittrad att han är oupphörlig i sin vrede. Detta är de två viktigaste och mest framträdande sidorna av Guds sinnelag, och dessutom har de uppenbarats av Gud från början till slut: överflödande barmhärtighet och djup vrede. De flesta av er har upplevt något av Guds barmhärtighet, men mycket få av er har förstått Guds vrede. Guds barmhärtighet och kärleksfulla godhet kan ses i varje människa; det vill säga, Gud har varit överflödande barmhärtig mot alla människor. Men mycket sällan — eller rättare sagt aldrig — har Gud varit djupt vred på några individer eller någon grupp av människor bland er. Ta det lugnt! Förr eller senare kommer Guds vrede att ses och upplevas av varje människa, men den tiden är inte inne än. Och varför är det så? Därför att när Gud är oavbrutet arg på någon, det vill säga, när han släpper lös sin djupa vrede över en människa, betyder det att han sedan länge har avskytt och förkastat henne, att han föraktar hennes existens och att han inte står ut med hennes existens; så snart hans vrede kommer över henne, kommer hon att försvinna. I dag har Guds verk ännu inte nått den punkten. Ingen av er kommer att kunna uthärda det när Gud väl blir djupt arg. Ni ser alltså att för närvarande är Gud enbart överflödande barmhärtig mot er alla och ni har ännu inte sett hans djupa vrede. Om det är några som fortfarande inte är övertygade kan ni be att Guds vrede ska komma över er, så att ni kan få erfara huruvida Guds vrede och hans okränkbara sinnelag gentemot människan verkligen existerar. Vågar ni?

De sista dagarnas människor ser Guds vrede endast i hans ord och upplever inte verkligen Guds vrede

Är de två sidorna av Guds sinnelag som ses i dessa skriftställen värda att samlas kring? Har ni en förnyad förståelse av Gud efter att ha hört den här berättelsen? Vad för slags förståelse? Man kan säga att från skapelsens tid fram till i dag har ingen grupp åtnjutit så mycket av Guds nåd eller barmhärtighet och godhet som denna sista grupp. Trots att Gud i det slutliga stadiet har utfört doms- och tuktansverket, och utfört sitt verk med majestät och vrede, använder Gud mestadels endast ord för att genomföra sitt verk; han använder ord för att undervisa och vattna och försörja och ge föda. Guds vrede har samtidigt alltid hållits dold, och förutom att man upplevt Guds vredgade sinnelag i hans ord har mycket få människor erfarit hans vrede personligen. Det vill säga, under Guds doms- och tuktansverk går inte denna vrede utöver hans ord, även om vreden som uppenbaras i Guds ord låter människor erfara Guds majestät och ofördragsamhet mot kränkning. Gud använder sig med andra ord av ord för att tillrättavisa människan, avslöja människan, döma människan, tukta människan och även fördöma människan — men ännu har Gud inte varit djupt vred mot människan och har knappast ens släppt lös sin vrede över människan förutom i sina ord. Den Guds barmhärtighet och godhet som människan upplevt i denna tidsålder är alltså uppenbarelsen av Guds sanna sinnelag, medan den Guds vrede som människan upplevt bara är effekten av tonfallet och känslan i hans uttalanden. Många människor tror felaktigt att den här effekten är den sanna upplevelsen av och den sanna kunskapen om Guds vrede. Följaktligen tror de flesta människor att de har sett Guds barmhärtighet och godhet i hans ord, liksom att de har skådat Guds intolerans mot människans synd, och de flesta av dem har till och med kommit att uppskatta Guds barmhärtighet och tolerans gentemot människan. Men oavsett hur illa människan har uppfört sig, eller hur fördärvat hennes sinnelag har varit, har Gud alltid härdat ut. När Gud härdar ut är hans mål att vänta på att de ord han har talat, de ansträngningar han har gjort och det pris han har betalat, ska få effekt i dessa som han önskar vinna. Att vänta på ett resultat som detta tar tid och fordrar skapandet av olika omgivningar för människan, på samma sätt som folk inte blir vuxna så snart de fötts; det tar arton eller nitton år, och en del människor behöver till och med tjugo eller trettio år innan de mognar till en riktig vuxen. Gud väntar på att denna process ska slutföras, han väntar på att en sådan tid ska komma, och han väntar på detta resultat. Och under hela den tid han väntar är Gud överflödande barmhärtig. Under den tid då Guds verk pågår slås emellertid ett ytterst litet antal människor ner, och en del straffas på grund av sitt svåra motstånd mot Gud. Sådana exempel utgör ännu större bevis för Guds sinnelag som inte tål människans kränkning och bekräftar tillfullo att Guds tolerans och uthållighet mot de utvalda verkligen existerar. Uppenbarandet av en del av Guds sinnelag i dessa människor, i dessa typiska exempel, påverkar naturligtvis inte Guds förvaltningsplan som helhet. Faktum är att i detta avslutande stadium av Guds verk har Gud härdat ut under hela den period han har väntat, och han har bytt sin uthållighet och sitt liv mot deras frälsning som följer honom. Förstår ni detta? Gud rubbar inte sin plan utan orsak. Han kan släppa lös sin vrede och han kan även vara barmhärtig; detta är uppenbarelsen av de två största delarna av Guds sinnelag. Är det här fullt klart eller inte? Med andra ord, när det gäller Gud visas allt detta — rätt och fel, rättvist och orättvist, det positiva och det negativa — tydligt för människan. Vad han kommer att göra, vad han tycker om, vad han avskyr — allt det här kan direkt återspeglas i hans sinnelag. Sådana saker kan också ses mycket påtagligt och tydligt i Guds verk, och de är inte vaga eller generella; tvärtom låter de alla människor skåda Guds sinnelag och vad han har och är på ett synnerligen konkret, sant och praktiskt sätt. Detta är den sanne Guden själv.

Guds sinnelag har aldrig varit dolt för människan — människans hjärta har vandrat bort från Gud

Om jag inte delade gemenskap om dessa ting skulle ingen av er vara i stånd att se Guds sanna sinnelag i Bibelns berättelser. Det är ett faktum. Det beror på att även om dessa berättelser dokumenterade en del av de saker som Gud gjorde, talade Gud bara några få ord och presenterade inte sitt sinnelag direkt eller uttryckte sin vilja öppet för människan. Senare generationer har betraktat dessa uppteckningar enbart som sagor, och därför framstår det för människan som om Gud döljer sig för henne, att det inte är Guds person som är dold för människan utan hans sinnelag och vilja. Efter min gemenskap i dag, känner ni fortfarande att Gud är helt dold för människan? Anser ni fortfarande att Guds sinnelag är dolt för människan?

Sedan tiden för skapelsen har Guds sinnelag hållit jämna steg med hans verk. Det har aldrig varit dolt för människan, utan varit fullt offentliggjort och klargjort för människan. Men allteftersom tiden gått har människans hjärta kommit allt längre bort från Gud, och i och med att människans fördärv har blivit djupare har människan och Gud blivit mer och mer åtskilda. Sakta men säkert har människan förvunnit ur Guds åsyn. Människan har blivit oförmögen att ”se” Gud, vilket har lämnat henne utan några ”nyheter” om Gud; därför vet hon inte huruvida Gud existerar och går till och med så långt som till att fullständigt förneka Guds existens. Människans oförmåga att förstå Guds sinnelag och vad han har och är beror följaktligen inte på att Gud är dold för människan, utan på att hennes hjärta har vänt sig bort från Gud. Även om människan tror på Gud finns inte Gud i hennes hjärta, och hon vet inte hur man ska älska Gud och vill inte heller älska Gud, för hennes hjärta kommer aldrig nära Gud och hon undviker honom ständigt. Som resultat är människans hjärta långt bort från Gud. Var är då hennes hjärta? Faktum är att människans hjärta inte har begett sig någonstans: I stället för att ge det till Gud eller uppenbara det för Gud så att han kan se det, har hon behållit det för sig själv. Detta trots det faktum att somliga ofta ber till Gud och säger: ”O, Gud, se på mitt hjärta — du vet allt jag tänker”, och en del till och med svär att de ska låta Gud se på dem så att de ska bli straffade om de bryter sin ed. Även om människan låter Gud blicka in i hennes hjärta, betyder inte det att hon är i stånd att lyda Guds orkestreringar och arrangemang, och inte heller att hon har lämnat sitt öde, sina framtidsutsikter och sitt allt i Guds kontroll. Så oavsett vilka edsvurna löften du ger till Gud eller vad du betygar honom, är ditt hjärta i hans ögon fortfarande tillslutet för honom, för du låter bara Gud se på ditt hjärta men du tillåter honom inte att kontrollera det. Med andra ord har du inte gett ditt hjärta till Gud över huvud taget utan talar bara välklingande ord som Gud ska höra; dina olika svekfulla avsikter döljer du samtidigt för Gud tillsammans med dina ränker, ditt intrigerande och dina planer, och du håller dina framtidsutsikter och ditt öde hårt i dina händer, livrädd att Gud ska ta dem ifrån dig. Därför ser Gud aldrig människans uppriktighet mot honom. Även om Gud blickar in i människohjärtats djup och kan se vad människan tänker och vill göra i sitt hjärta, tillhör inte hennes hjärta Gud — hon har inte lämnat över det i Guds kontroll. Gud har alltså rätten att iaktta, men han har inte rätten att kontrollera. I människans subjektiva medvetande varken vill eller tänker hon överlämna sig själv åt att orkestreras av Gud. Inte nog med att människan har stängt till sig själv för Gud, utan det finns till och med människor som tänker ut hur de ska linda in sina hjärtan i inställsamt prat och smicker för att skapa ett falskt intryck och vinna Guds förtroende och dölja sitt sanna ansikte utom synhåll för Gud. Deras syfte med att inte låta Gud se är att inte låta Gud inse hur de verkligen är. De vill inte ge sitt hjärta till Gud utan behålla det för sig själv. Den underliggande innebörden i detta är att allt människan gör och vill har hon själv planerat, beräknat och beslutat; hon har inget behov av Guds deltagande eller ingripande, och än mindre behöver hon Guds orkestrering och arrangemang. Så vare sig det gäller Guds befallningar, hans uppdrag eller de krav som Gud ställer på människan, baserar hon sina beslut på sina egna avsikter och intressen, på sin egen situation och de rådande omständigheterna. Människan använder alltid kunskap och insikter som hon är bekant med, liksom sitt eget intellekt, för att bedöma och välja vilken väg hon bör ta, och hon tillåter inte Guds inblandning eller styrning. Det här är det människohjärta som Gud ser.

Från begynnelsen till i dag har endast människan varit i stånd att samtala med Gud. Bland alla levande ting och Guds varelser har alltså ingen mer än människan kunnat samtala med Gud. Människan har öron som gör att hon kan höra och ögon som låter henne se, hon har språk och hon har sina egna idéer och fri vilja. Hon har allt som krävs för att höra Gud tala, förstå Guds vilja och acceptera Guds uppdrag, och så låter Gud människan ta del av alla hans önskningar därför att han vill göra henne till en följeslagare som är av samma sinne som han och kan vandra med honom. Sedan Gud började förvalta har han väntat på att människan ska ge sitt hjärta till honom för att låta honom rena och utrusta det, för att göra henne tillfredsställande för Gud och älskad av Gud, för att få henne att vörda Gud och sky det onda. Gud har alltid sett fram mot och väntat på detta resultat. Finns det några sådana människor i Bibelns berättelser? Det vill säga, finns det några i Bibeln som är i stånd att ge sina hjärtan till Gud? Finns det något exempel före denna tidsålder? Låt oss i dag fortsätta att läsa Bibelns redogörelser och se om det som denna person — Job — gjorde har något samband med ämnet att ”ge sitt hjärta till Gud” som vi talar om i dag. Låt oss se huruvida Job var tillfredsställande för Gud och älskad av Gud.

Vad har ni för uppfattning om Job? En del människor citerar den ursprungliga skriften och säger att Job ”fruktade Gud och skydde det onda”. ”Fruktade Gud och skydde det onda”: Detta är det ursprungliga omdömet om Job som finns nedtecknat i Bibeln. Hur skulle ni beskriva Job om ni använde era egna ord? Somliga människor säger att Job var en god och förnuftig man, andra säger att han hyste verklig tro på Gud, och ytterligare andra säger att han var en rättfärdig och mänsklig man. Ni har sett Jobs tro och i era hjärtan lägger ni alltså stor vikt vid och är avundsjuka på Jobs tro. Så låt oss i dag se på vad Job besatt eftersom Gud är så nöjd med honom. Låt oss härnäst läsa texterna nedan.

C. Job

1. Guds och Bibelns omdömen om Job

Job 1:1 I landet Us fanns en man som hette Job och den mannen var fullkomlig och rättskaffens, en som fruktade Gud och skydde det onda.

Job 1:5 Och när en omgång av gästabudsdagar var till ända sände Job bud efter dem och helgade dem. Och han steg upp tidigt om morgonen och offrade brännoffer för var och en av dem, för Job sade: ”Kanske har mina barn syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång.

Job 1:8 Och Jehova sade till Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda?”

Vad är den viktiga punkten som ni ser i dessa stycken? Dessa tre korta skriftstycken handlar alla om Job. Fastän de är korta säger de klart vad för sorts människa han var. Genom deras beskrivning av Jobs vardagliga uppförande och hans uppträdande säger de alla att snarare än att vara grundlös var Guds omdöme om Job välgrundat. De säger oss att oavsett om det är människans bedömning av Job (Job 1:1) eller Guds bedömning av honom (Job 1:8), så är båda resultatet av Jobs gärningar inför Gud och människa (Job 1:5).

Låt oss börja med att läsa det första stycket: ”I landet Us fanns en man som hette Job och den mannen var fullkomlig och rättskaffens, en som fruktade Gud och skydde det onda.” Denna mening, det första omdömet om Job i Bibeln, är författarens bedömning av Job. Naturligtvis representerar de också människans omdöme om Job, som är att mannen var ”en som fruktade Gud och skydde det onda”. Låt oss därnäst läsa Guds omdöme om Job: ”Det [finns] inte någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda” (Job 1:8). Av de båda omdömena kom ett från människan och ett från Gud; det är två omdömen med samma innehåll. Man kan alltså se att Jobs uppförande och hållning var kända för människa och var även lovordade av Gud. Jobs uppträdande inför människor och hans uppträdande inför Gud var med andra ord detsamma; han lade alltid fram sitt uppförande och sin motivation inför Gud, så att de skulle kunna ses av Gud, och han var en person som fruktade Gud och skydde det onda. Av alla människorna på jorden var Job alltså den ende som i Guds ögon var fullkomlig och rättskaffens och en som fruktade Gud och skydde det onda.

Specifika manifestationer av Jobs gudsfruktan och skyende av ondskan i hans dagliga liv

Låt oss härnäst se på specifika manifestationer av Jobs gudsfruktan och skyende av det onda. Låt oss utöver styckena före och efter också läsa Job 1:5 som är en av de specifika manifestationerna av Jobs gudsfruktan och skyende av det onda. Det handlar om hur han fruktade Gud och skydde det onda i sitt dagliga liv; det mest framträdande är att han inte bara gjorde vad han borde göra på grund av sin egen gudsfruktan och sitt skyende av det onda, utan att han även regelbundet offrade brännoffer inför Gud å sina söners vägnar. Han var rädd att de ofta hade ”syndat och förbannat Gud i sina hjärtan” under gästabuden. Och hur yttrade sig denna fruktan i Job? Originaltexten ger följande redogörelse: ”Och när en omgång av gästabudsdagar var till ända sände Job bud efter dem och helgade dem. Och han steg upp tidigt om morgonen och offrade brännoffer för var och en av dem.” Jobs agerande visar oss att snarare än att visa sig i hans yttre uppförande kom hans gudsfruktan inifrån hans hjärta, och att man alltid kunde finna hans gudsfruktan i varje aspekt av hans dagliga liv, för han skydde inte bara själv det onda utan offrade ofta brännoffer å sina söners vägnar. Job var med andra ord inte bara livrädd för att synda mot Gud och förneka Gud i sitt eget hjärta, utan även orolig för att hans söner syndade mot Gud och förnekade honom i sina hjärtan. Av detta kan man se att sanningen om Jobs gudsfruktan tål att granskas och att ingen människa kan betvivla den. Gjorde han på det sättet någon gång emellanåt eller ofta? Den avslutande meningen i texten är: ”så gjorde Job varje gång.” Innebörden i dessa ord är att Job inte gick och tittade in hos sina söner då och då eller när det behagade honom, och inte heller bekände han till Gud genom bön. I stället skickade han regelbundet efter och helgade sina söner och offrade brännoffer för dem. ”Varje gång” betyder inte att han gjorde så under en eller två dagar eller för ett ögonblick. Det säger att manifestationen av Jobs gudsfruktan inte var tillfällig och inte stannade vid kunskap eller uttalade ord; i stället, vägen av gudsfruktan och skyende av det onda vägledde hans hjärta, det dikterade hans uppförande, och det var i hans hjärta roten för hans tillvaro. Att han gjorde så varje gång visar att han, i sitt hjärta, ofta fruktade att han själv skulle synda mot Gud och även var rädd att hans söner och döttrar syndade mot Gud. Det visar precis hur mycket vikt vägen av att frukta Gud och sky det onda bar i hans hjärta. Han gjorde så varje gång därför att han i sitt hjärta fruktade och var rädd — rädd att han hade begått ondska och syndat mot Gud, och att han hade avvikit från Guds väg och sålunda var oförmögen att tillfredsställa Gud. Och samtidigt oroade han sig också för sina söner och döttrar, fruktade att de hade syndat mot Gud. Sådant var Jobs uppträdande i hans dagliga liv. Det är just detta normala uppträdande som bevisar att Jobs gudsfruktan och skyende av det onda inte är tomma ord, utan att Job verkligen levde så. ”Så gjorde Job varje gång”: De här orden berättar för oss om Jobs dagliga handlingar inför Gud. Nådde hans uppförande och hans hjärta fram till Gud när han gång på gång gjorde på detta sätt? Med andra ord, gladdes Gud ofta över hans hjärta och hans uppförande? I vilken situation och i vilket sammanhang gjorde Job alltid på detta sätt? En del människor säger att Job agerade på det sättet därför att Gud ofta framträdde för honom; andra säger att han gjorde så varje gång för att sky det onda; och ytterligare andra säger att han kanske tänkte att hans rikedom inte varit lättvunnen, att han visste att han hade fått den av Gud och därför var livrädd att förlora sin egendom för att han syndat mot Gud eller kränkt honom. Är några av de här påståendena riktiga? Absolut inte. För vad Gud accepterade och uppskattade mest med Job var inte bara att han alltid gjorde så, utan främst var det hans uppträdande inför Gud, människa och Satan när han överlämnades till Satan och frestades. Textställena nedan erbjuder de mest övertygande bevis, bevis som visar oss sanningen om Guds omdöme om Job. Låt oss härnäst läsa de följande skriftstyckena.

2. Satan frestar Job för första gången (hans boskap blir stulen och hans barn drabbas av en katastrof)

a. De ord som talades av Gud

Job 1:12 Och Jehova sade till Satan: ”Se, allt vad han har är i din hand; lägg bara inte din hand på honom själv.” Satan gick så iväg ifrån Jehovas ansikte.

b. Satans svar

Job 1:9–11 Satan svarade Jehova och sade: ”Fruktar Job Gud utan orsak? Har du inte anlagt en inhägnad omkring honom och hans hus och omkring allt vad han har på varje sida? Du har välsignat hans händers arbete, och hans förmögenhet i landet växer till. Men sträck nu ut din hand och rör vid allt vad han har, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte.”

Gud tillåter Satan att fresta Job så att Jobs tro ska bli fullkomnad

Job 1:8 är det första ställe i Bibeln som återger ett samtal mellan Jehova Gud och Satan. Och vad sa Gud? Den ursprungliga texten ger oss följande redogörelse: ”Och Jehova sade till Satan: ’Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda?’” Detta var Guds omdöme om Job inför Satan; Gud sa att Job var en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktade Gud och skydde det onda. Före detta samtal mellan Gud och Satan hade Gud beslutat att han skulle använda Satan för att fresta Job – att han skulle överlämna Job till Satan. Dels skulle detta bevisa att Guds iakttagelse och värdering av Job var riktig och felfri, och skulle få Satan att skämmas genom Jobs vittnesbörd. Dels skulle det fullkomna Jobs tro på Gud och fruktan för Gud. Så när Satan kom inför Gud svävade inte Gud på målet. Han gick rakt på sak och frågade Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda?” I Guds fråga finns följande innebörd: Gud visste att Satan hade vandrat kors och tvärs över jorden och ofta spionerat på Job som var Guds tjänare. Han hade ofta frestat och angripit honom och försökt hitta ett sätt att dra olycka över Job för att bevisa att han inte skulle kunna hålla fast vid sin gudstro och gudsfruktan. Satan sökte också gärna tillfällen att förstöra för Job så att han skulle förneka Gud och låta Satan rycka honom ur Guds händer. Men Gud såg in i Jobs hjärta och såg att han var fullkomlig och rättskaffens och att han fruktade Gud och skydde det onda. Gud använde sig av en fråga för att tala om för Satan att Job var en fullkomlig och rättskaffens man som fruktade Gud och skydde det onda, att Job aldrig skulle förneka Gud och följa Satan. Efter att ha hört Guds omdöme om Job väcktes i Satan ett raseri fött ur förödmjukelse och han blev än argare och ivrigare att rycka bort Job, för Satan hade aldrig trott att någon kunde vara fullkomlig och rättskaffens eller att någon kunde frukta Gud och sky det onda. Samtidigt avskydde Satan människans fullkomlighet och rättskaffenhet och hatade folk som kunde frukta Gud och sky ondskan. Därför står det skrivet i Job 1:9—11 att ”Satan svarade Jehova och sade: ’Fruktar Job Gud utan orsak? Har du inte anlagt en inhägnad omkring honom och hans hus och omkring allt vad han har på varje sida? Du har välsignat hans händers arbete, och hans förmögenhet i landet växer till. Men sträck nu ut din hand och rör vid allt vad han har, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte.’” Gud var väl bekant med Satans ondskefulla natur och han visste mycket väl att Satan länge planerat att dra olycka över Job, så genom att än en gång säga till Satan att Job var fullkomlig och rättskaffens och att han fruktade Gud och skydde det onda, ville Gud få Satan att lyda honom, få honom att avslöja sitt sanna ansikte och angripa och fresta Job. Gud betonade med andra ord medvetet att Job var fullkomlig och rättskaffens och att han fruktade Gud och skydde det onda, och på det sättet fick han Satan att angripa Job på grund av sitt hat och sin ilska över att Job var en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktade Gud och skydde det onda. Som resultat skulle Gud få Satan att skämmas genom det faktum att Job verkligen var en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktade Gud och skydde det onda — och Satan skulle bli ytterst förödmjukad och besegrad. Efter det skulle Satan inte längre tvivla eller komma med anklagelser rörande Jobs fullkomlighet, rättskaffenhet, gudsfruktan eller skyende av det onda. På detta sätt var Guds prövning och Satans frestelse nästan oundvikliga. Den ende som var kapabel att uthärda Guds prövning och Satans frestelse var Job. Efter detta samtal beviljades Satan tillstånd att fresta Job. Så började Satans första angreppsrond. Målet för dessa angrepp var Jobs egendom, för Satan hade lagt fram följande anklagelse mot Job: ”Fruktar Job Gud utan orsak? ... Du har välsignat hans händers arbete, och hans förmögenhet i landet växer till.” Därför tillät Gud Satan att ta allt Job hade, vilket var själva syftet med att Gud talade med Satan. Men Gud ställde ett krav på Satan: ”Se, allt vad han har är i din hand; lägg bara inte din hand på honom själv” (Job 1:12). Det här var det villkor som Gud ställde sedan han tillåtit Satan att fresta Job och placerat Job i Satans händer, och det var den gräns han satte upp för Satan: Han befallde Satan att inte skada Job. Eftersom Gud visste att Job var fullkomlig och rättskaffens, och litade på att Jobs fullkomlighet och rättskaffenhet inför honom var höjd över allt tvivel och kunde klara att sättas på prov, lät Gud Satan fresta Job, men han hade ett förbehåll: Satan tilläts ta all Jobs egendom, men han fick inte lägga ett finger på honom själv. Vad innebar detta? Det innebar att Gud inte gav Job helt och hållet till Satan då. Satan kunde fresta Job på vilket sätt han ville, men han kunde inte skada Job själv, inte ens ett hår på hans huvud, för allt hos människan kontrolleras av Gud, huruvida människan lever eller dör beslutas av Gud, och någon sådan rättighet har inte Satan. När Gud sagt dessa ord till Satan kunde Satan inte börja snabbt nog. Han använde alla medel för att fresta Job och det dröjde inte länge förrän Job hade förlorat ett berg fullt av får och oxar och all den egendom som Gud gett till honom …. På så sätt kom Guds prövningar till honom.

Bibeln berättar för oss om bakgrunden till Jobs frestelse, men var Job själv, han som utsattes för dessa frestelser, medveten om vad som pågick? Job var bara en dödlig människa: naturligtvis visste han ingenting om den historia som rullades upp bakom honom. Icke desto mindre fick hans gudsfruktan och fullkomlighet och rättskaffenhet honom att inse att Guds prövningar hade kommit över honom. Han visste inte vad som hade ägt rum i den andliga världen eller vad Guds avsikter med dessa prövningar var. Men han visste att oavsett vad som hände honom skulle han hålla fast vid sin fullkomlighet och rättskaffenhet, och han skulle hålla sig till vägen att frukta Gud och undvika det onda. Gud iakttog klart Jobs attityd och reaktion på dessa saker. Och vad såg Gud? Han såg Jobs hjärta som fruktade Gud, för ända från början och fram till dess att Job prövades var Jobs hjärta öppet för Gud, det var lagt inför Gud, och Job gav inte upp sin fullkomlighet eller rättskaffenhet, och inte heller kastade han bort eller vek av från vägen att frukta Gud och sky det onda — och inget var mer glädjande för Gud. Härnäst ska vi titta på vilka frestelser Job fick utstå och hur han hanterade dessa prövningar. Låt oss läsa Skriften.

c. Jobs reaktion

Job 1:20–21 Då stod Job upp, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ned på marken, tillbad och sade: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit: Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn.”

Att Job tar på sig att återlämna allt han äger går tillbaka på hans gudsfruktan

När Gud hade sagt till Satan: ”Se, allt vad han har är i din hand; lägg bara inte din hand på honom själv,” lämnade Satan honom och strax efteråt kom Job under plötsliga och våldsamma angrepp: Först rövade man bort hans oxar och åsnor och dödade hans tjänare, därnäst brändes hans får och tjänare ihjäl, sedan togs hans kameler och hans tjänare mördades, och slutligen omkom hans söner och döttrar. Denna serie angrepp var den plåga som Job drabbades av under den första frestelsen. Som Gud befallt riktade Satan under dessa angrepp bara in sig på Jobs egendom och hans barn och skadade inte Job själv. Likafullt förvandlades Job omedelbart från en rik man med en stor förmögenhet till en person som inte hade någonting. Ingen kunde ha stått emot detta överraskande slag eller reagerat rätt på det, men Job visade prov på sin extraordinära sida. Skriften ger följande redogörelse: ”Då stod Job upp, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ned på marken, tillbad.” Det här var Jobs första reaktion när han hört att han hade förlorat sina barn och all sin egendom. Framför allt verkade han inte överraskad eller skräckslagen och än mindre uttryckte han ilska eller hat. Då förstår ni att han i sitt hjärta redan hade insett att de här olyckorna inte var någon tillfällighet eller någon människas verk, och än mindre var de någon vedergällning eller något straff. I stället hade Jehova Guds prövningar kommit över honom: det var Jehova Gud som ville ta hans egendom och barn. Nu var Job mycket lugn och klartänkt. Hans fullkomliga och rättskaffens mänskliga natur gjorde att han rationellt och naturligt kunde göra korrekta bedömningar och fatta beslut angående de katastrofer som drabbat honom, och följden blev att han uppträdde med ovanligt lugn: ”Då stod Job upp, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ned på marken, tillbad.” ”Rev sönder sin mantel” betyder att han var naken och inte ägde någonting; ”rakade sitt huvud” betyder att han hade återvänt inför Gud som ett nyfött spädbarn; ”föll ner på marken [och] tillbad” betyder att han hade kommit till denna världen naken, och fortfarande utan någonting idag återbördades han till Gud som ett nyfött barn. Jobs attityd gentemot allt som drabbade honom kunde inte någon annan av Guds varelser ha uppnått. Hans tro på Jehova Gud gick bortom trons värld; detta var hans fruktan för Gud och lydnad mot Gud, och han var inte bara i stånd att tacka Gud för vad han gett honom utan också för vad han tagit från honom. Vad mer är — han var i stånd att åta sig att återlämna allt han ägde, inklusive sitt liv.

Jobs gudsfruktan och lydnad mot Gud är ett exempel för mänskligheten, och hans fullkomning och rättskaffenhet var höjdpunkten av den mänskliga natur som människan borde besitta. Trots att han inte såg Gud insåg han att Gud verkligen existerade, och på grund av denna insikt fruktade han Gud — och tack vare sin gudsfruktan var han i stånd att lyda Gud. Han gav Gud fria tyglar att ta vadhelst han hade och klagade inte utan föll ner inför Gud och sa till honom att i den stunden, även om Gud tog hans kött, skulle han med glädje låta honom göra det, utan att klaga. Hela hans uppträdande berodde på hans fullkomliga och rättskaffens mänsklighet. Det vill säga, som resultat av sin oskuld, ärlighet och godhet var Job orubblig i sin insikt om och upplevelse av Guds existens, och på denna grund ställde han krav på sig själv och likriktade sitt tänkande, sitt uppförande, sitt beteende och sina handlingsprinciper inför Gud i enlighet med Guds vägledning av honom och de Guds gärningar som han hade sett bland alla ting. Med tiden skapade hans upplevelser en verklig och faktisk gudsfruktan i honom och fick honom att sky det onda. Detta var källan till den oförvitlighet som Job höll fast vid. Job besatt en ärlig, oskyldig och vänlig mänsklig natur, och han hade verklig erfarenhet av att frukta Gud, lyda Gud och sky det onda, såväl som kunskapen att ”Jehova gav och Jehova tog”. Endast på grund av dessa ting var han i stånd att stå fast och vittna mitt under sådana hätska angrepp från Satan, och endast på grund av dem var han kapabel att inte svika Gud liksom att ge Gud ett tillfredsställande svar när Guds prövningar kom över honom. Även om Jobs uppträdande under den första frestelsen var mycket rakt på sak, var senare generationer inte garanterade att uppnå en sådan öppenhjärtlighet ens efter en livstid av ansträngningar, och inte heller skulle de med nödvändighet besitta Jobs ovan beskrivna hållning. När ni i dag ser på Jobs rättframma uppträdande och jämför det med ropen och besluten om ”absolut lydnad och lojalitet in i döden” som dessa, som påstår sig tro på Gud och följa honom, visar upp för Gud, känner ni då inte en djup skam?

Vilken är din reaktion när du läser i Skriften om allt som drabbade Job och hans familj? Blir du försjunken i tankar? Är du förvånad? Skulle de prövningar som drabbade Job kunna beskrivas som ”upprörande”? Det är alltså hemskt nog att läsa om Jobs prövningar så som de beskrivs i Skriften, för att inte tala om hur de skulle ha varit i verkligheten. Då förstår ni att det som drabbade Job inte var någon ”krigsövning” utan en riktig ”drabbning” med riktiga ”vapen” och ”kulor”. Men genom vems hand blev han utsatt för dessa prövningar? De utfördes naturligtvis av Satan, de utfördes personligen av Satan – men de var sanktionerade av Gud. Talade Gud om för Satan på vilket sätt han skulle fresta Job? Det gjorde han inte. Gud ställde bara ett villkor och efter det drabbades Job av frestelsen. När frestelsen kom över Job gav den folk en aning om Satans ondska och fulhet, om hans illvilja och avsky för människan och fiendskap mot Gud. Av detta ser vi att inga ord kan beskriva hur grym denna frestelse faktiskt var. Man skulle kunna säga att i detta ögonblick uppenbarades till fullo Satans fula ansikte och den ondskefulla natur med vilken han förgrep sig på människan. Satan använde denna möjlighet, denna möjlighet som han fått med Guds medgivande, till att utsätta Job för ett frenetiskt och skoningslöst övergrepp på ett sätt och med en grymhet som är både ofattbar och fullständigt oacceptabel för människor i dag. I stället för att säga att Job frestades av Satan och att han stod fast i sitt vittnesbörd under denna frestelse, är det b��ttre att säga att i de prövningar Job utsattes för av Gud invecklades han i en kamp mot Satan för att skydda sin fullkomlighet och rättskaffenhet och för att försvara sin väg av gudsfruktan och skyende av det onda. I denna kamp förlorade Job ett berg fyllt av får och nötkreatur, han förlorade all sin egendom och han förlorade sina söner och döttrar — men han övergav inte sin fullkomlighet, rättskaffenhet eller gudsfruktan. Med andra ord, i denna strid mot Satan föredrog han att hellre berövas sin egendom och sina barn än att ge upp sin fullkomlighet, rättskaffenhet och gudsfruktan. Han föredrog att hålla fast vid grunden för vad det innebär att vara människa. Skriften ger en koncis redogörelse för hela processen då Job förlorade sina tillgångar och dokumenterar också Jobs uppträdande och attityd. Dessa kärnfulla och kortfattade berättelser ger en känsla av att Job nästan var avslappnad inför denna frestelse, men om det som faktiskt hände skulle återskapas — och till detta kommer Satans ondskefulla natur — då skulle saker och ting inte vara så enkla eller lätta som de beskrivs i de här meningarna. Verkligheten var långt grymmare. Sådan är nivån på det skövlande och hat som Satan behandlar mänskligheten och alla dessa som är godkända av Gud med. Om Gud inte hade uppmanat Satan att inte skada Job skulle Satan utan tvivel ha dödat honom utan några samvetskval. Satan vill inte att någon ska tillbe Gud, och han vill inte heller att dessa som är rättfärdiga i Guds ögon och dessa som är fullkomliga och rättskaffens ska kunna fortsätta att frukta Gud och sky det onda. Att människor fruktar Gud och skyr det onda betyder att de skyr och överger Satan, och därför drog Satan nytta av Guds tillåtelse att vräka allt sitt raseri och hat på Job utan barmhärtighet. Då förstår du hur stor den pina var som Job led. Från sinne till kött, utifrån och in. I dag förstår vi inte hur det var på den tiden, och med hjälp av Bibelns berättelser kan vi bara få en kort glimt av Jobs känslor när han på den tiden utsattes för plågorna.

Jobs orubbliga oförvitlighet bringar skam över Satan och får honom att fly i panik

Vad gjorde då Gud när Job drabbades av denna plåga? Han iakttog och vaktade och väntade på utgången. Hur kände sig Gud medan han iakttog och följde utvecklingen? Han kände sig naturligtvis bedrövad. Men kunde hans bedrövelse ha fått honom att ångra att han gett Satan tillåtelse att fresta Job? Svaret är nej, det kunde den inte. Han var nämligen fast övertygad om att Job var fullkomlig och rättskaffens, att han fruktade Gud och skydde det onda. Gud hade helt enkelt gett Satan möjligheten att verifiera Jobs rättfärdighet inför Gud och att avslöja sin egen ondska och föraktlighet. Dessutom var det en möjlighet för Job att betyga sin rättfärdighet, sin gudfruktighet och sitt skyende av det onda inför världens människor, Satan och även dessa som följer Gud. Bevisade det slutliga utfallet att Guds bedömning av Job var korrekt och felfri? Besegrade Job verkligen Satan? Här läser vi de arketypiska orden som Job sade, ord som är bevis för att han hade övervunnit Satan. Han sa: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit.” Detta är Jobs attityd av lydnad mot Gud. Därnäst sa han: ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn.” Dessa ord som Job talade bevisar att Gud iakttar människohjärtats djup, att han är i stånd att se in i människans sinne, och de bevisar att hans godkännande av Job är utan fel, att denne man som Gud godkände var rättfärdig. ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn.” De här orden är Jobs vittnesbörd om Gud. Det var dessa vardagliga ord som kuvade Satan, som fick honom att skämmas och fly i panik, och som därtill fjättrade honom och lämnade honom utan utväg. Vidare fick dessa ord Satan att känna förunderligheten och kraften i Jehova Guds gärningar och låta honom förnimma den ovanligt starka karisman hos en person vars hjärta behärskades av Guds väg. Dessutom demonstrerade de för Satan den kraftfulla vitalitet som en liten och obetydlig människa visade genom att hålla fast vid vägen att frukta Gud och sky det onda. Satan blev sålunda besegrad i den första kampen. Trots sin ”surt förvärvade insikt” hade Satan inte för avsikt att släppa taget om Job, och inte heller hade det skett någon förändring i hans ondskefulla natur. Satan försökte fortsätta att angripa Job och kom så ännu en gång inför Gud …

Låt oss härnäst läsa Skriftens ord om den andra gången som Job frestades.

3. Satan frestar Job än en gång (svåra bölder slår upp över hela Jobs kropp)

a. De ord Gud sa

Job 2:3 Och Jehova sade till Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda? Och han håller fast vid sin oförvitlighet, fastän du har eggat mig mot honom, till att förgöra honom utan orsak.”

Job 2:6 Och Jehova sade till Satan: ”Se, han är i din hand, men skona hans liv.”

b. De ord Satan sa

Job 2:4-5 Och Satan svarade Jehova och sade: ”Hud för hud, ja, allt som en människa har kommer han att ge för sitt liv. Men sträck nu ut din hand och rör vid hans kött och ben, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte.”

Hur Job hanterar prövningen

Job 2:9–10 Då sade hans hustru till honom: ”Behåller du ännu din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö.” Men han sade till henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna talar. Vad? Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” I allt detta syndade inte Job med sina läppar.

Job 3:3 Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ”Ett gossebarn har avlats.”

Jobs kärlek till Guds väg övergår allt annat

Skriften dokumenterar orden mellan Gud och Satan på följande sätt: ”Och Jehova sade till Satan: ’Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda? Och han håller fast vid sin oförvitlighet, fastän du har eggat mig mot honom, till att förgöra honom utan orsak’” (Job 2:3). I detta samtal upprepar Gud samma fråga till Satan. Det är en fråga som visar oss Jehova Guds positiva omdöme av det som Job uppvisade och levde ut under den första prövningen, ett omdöme som inte skiljer sig från Guds omdöme av Job innan han hade utstått Satans frestelse. Job var med andra ord fullkomlig i Guds ögon innan frestelsen kom över honom, och därför skyddade Gud honom och hans familj och välsignade honom; han var värdig att bli välsignad i Guds ögon. Efter frestelsen syndade inte Job med sina läppar därför att han hade förlorat sin egendom och sina barn, utan fortsatte att prisa Jehova Guds namn. Hans faktiska uppträdande fick Gud att applådera honom och ge honom högsta betyg. För i Jobs ögon var hans avkomlingar eller hans tillgångar inte nog för att få honom att förneka Gud. Guds plats i hans hjärta kunde med andra ord inte ersättas av hans barn eller av någon ägodel. Under den första frestelsen visade Job Gud att hans kärlek till honom och hans kärlek till vägen att frukta Gud och sky det onda övergick allt annat. Det var bara att denna prövning gav Job erfarenheten av att få en belöning från Jehova Gud och att bli fråntagen sin egendom och sina barn.

För Job var det här en verklig erfarenhet som tvådde hans själ ren, det var ett livets dop som gjorde hans tillvaro meningsfull och dessutom var det en storslagen festmåltid som prövade hans lydnad mot och fruktan för Gud. Denna frestelse förvandlade Jobs ställning från att vara en rik man till att vara en man som inte ägde någonting, och den tillät honom också att uppleva Satans övergrepp på mänskligheten. Hans armod fick honom inte att avsky Satan; snarare såg han i Satans vidriga handlingar hans fulhet och föraktlighet såväl som hans fientlighet och uppror mot Gud, och detta uppmuntrade Job ännu mer att för alltid hålla fast vid vägen av gudsfruktan och skyende av det onda. Han svor att aldrig överge Gud och vända ryggen åt Guds väg på grund av yttre faktorer som ägodelar, barn eller släktingar, och inte heller skulle han någonsin bli slav under Satan, ägodelar eller någon människa; ingen annan än Jehova kunde vara hans herre eller hans Gud. Sådana var Jobs ambitioner. På andra sidan frestelsen hade Job också erhållit någonting — mitt under de prövningar som getts honom av Gud hade han vunnit stora rikedomar.

Under de tidigare decennier av sitt liv hade Job skådat Jehova Guds gärningar och vunnit Jehova Guds välsignelser. Det var välsignelser som fick honom att känna sig enormt olustig och skyldig, för han tyckte inte att han hade gjort något för Gud och trots det hade han erhållit så stora välsignelser och åtnjutit så mycket nåd. Därför bad han ofta i sitt hjärta och hoppades att han skulle kunna återgälda Gud, hoppades att han skulle få möjlighet att bära vittnesbörd om Guds gärningar och storhet, och hoppades att Gud skulle pröva hans lydnad och dessutom att hans tro skulle kunna renas tills hans lydnad och hans tro vann Guds gillande. Och när prövningen drabbade honom trodde han att Gud hade hört hans böner. Job värdesatte denna möjlighet mer än något annat och följaktligen vågade han inte ta lätt på den, för nu kunde det han längtat efter mest av allt hela livet bli verklighet. Att denna möjlighet infann sig betydde att hans lydnad och gudsfruktan kunde sättas på prov och görs ren. Dessutom betydde det att Job fick en chans att vinna Guds gillande vilket skulle föra honom närmare Gud. Under prövningen lät denna tro och strävan honom bli mer fullkomlig och vinna större förståelse av Guds vilja. Job blev också mer tacksam för Guds välsignelser och ynnestbevis, i sitt hjärta öste han större pris över Guds gärningar och han kände mer fruktan och vördnad för Gud och längtade mer efter Guds ljuvlighet, storhet och helighet. Även om Job i Guds ögon fortfarande var en som fruktade honom och skydde det onda, hade Jobs tro och kunskap vad gällde hans erfarenheter tagit jättekliv framåt vid det här laget: Hans tro hade växt, hans lydnad hade fått fotfäste och hans gudsfruktan hade blivit djupare. Denna prövning förvandlade Jobs ande och liv, men Job nöjde sig inte med en sådan förvandling och inte heller bromsade den upp hans framåtskridande. Samtidigt som han räknade ut vad han hade vunnit av denna prövning och funderade över sina egna tillkortakommanden, bad han tyst och väntade på att nästa prövning skulle drabba honom, för han längtade efter att hans tro, lydnad och gudsfruktan skulle höjas till en högre nivå under nästa prövning från Gud.

Gud iakttar människans innersta tankar och allt som människan säger och gör. Jobs tankar nådde Jehova Guds öron och Gud lyssnade på hans böner, och på så sätt infann sig Guds nästa prövning av Job som förväntat.

Under extremt lidande inser Job verkligen Guds omsorg om mänskligheten

Efter Jehova Guds frågor till Satan var Satan innerst inne glad. Han visste nämligen att han skulle få tillåtelse att än en gång angripa mannen som var fullkomlig i Guds ögon – vilket för Satan var en sällsynt möjlighet. Satan ville utnyttja detta tillfälle till att fullständigt underminera Jobs övertygelse, få honom att förlora sin tro på Gud och därmed inte längre frukta Gud eller välsigna Jehova Guds namn. Det här skulle ge Satan en chans: Oavsett plats eller tid skulle han kunna förvandla Job till en leksak under sitt kommando. Satan dolde sina ondskefulla planer fullständigt, men han kunde inte hålla sin onda natur i schack. Denna sanning kan man ana i hans svar till Jehova Gud, så som det återges i Skriften: ”Och Satan svarade Jehova och sade: ’Hud för hud, ja, allt som en människa har kommer han att ge för sitt liv. Men sträck nu ut din hand och rör vid hans kött och ben, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte’” (Job 2:4-5). Det är omöjligt att inte på allvar se och känna Satans ondskefullhet i detta samtal mellan Gud och Satan. Efter att ha hört dessa Satans vanföreställningar kommer utan tvivel alla de som älskar sanningen och avskyr det onda att hysa mer hat mot Satans tarvlighet och skamlöshet, känna sig bestörta och äcklade av Satans bedrägligheter och samtidigt lägga fram djupa böner och uppriktiga välgångsönskningar för Job. De kommer att be att denne rättskaffens man ska kunna uppnå fullkomning och önska att denne man, som fruktar Gud och skyr det onda, för evigt ska övervinna Satans frestelser och leva i ljuset, leva i Guds vägledning och välsignelser. De kommer också att önska att Jobs rättfärdiga gärningar för alltid ska sporra och uppmuntra alla dessa som strävar efter vägen att frukta Gud och sky det onda. Även om Satans ondskefulla avsikt kan ses i denna proklamation, gick Gud glatt med på Satans ”begäran” — men han hade också ett villkor: ”Se, han är i din hand, men skona hans liv” (Job 2:6). Eftersom Satan denna gång bad att få sträcka ut sin hand för att skada Jobs kött och ben, sa Gud: ”Men skona hans liv.” Innebörden i dessa ord är att han gav Jobs kött till Satan men bevarade hans liv. Satan kunde inte ta Jobs liv, men bortsett från det kunde han använda vilka medel eller metoder som helst mot Job.

Efter att ha fått Guds tillstånd skyndade Satan till Job och sträckte fram handen för att angripa hans hud, vilket gjorde att svåra bölder slog upp över hela Jobs kropp och han kände hur huden smärtade. Job prisade Jehova Guds förunderlighet och helighet, vilket gjorde Satans fräckhet ännu mer flagrant. Eftersom han hade fröjdats åt att skada människan sträckte han fram handen och rev Jobs kött så att bölderna varade sig. Job kände genast en smärta och pina på kroppen som saknade jämförelse, och han kunde inte låta bli att massera sig från topp till tå med händerna, som om det skulle kunna lindra denna köttsliga smärtas slag mot hans ande. Han insåg att Gud fanns vid hans sida och betraktade honom, och han gjorde sitt bästa för att stålsätta sig. Än en gång knäböjde han på marken och sa: Du ser in i människans hjärta, du ser hennes förtvivlan; varför bryr du dig om hennes svaghet? Prisat vare Jehova Guds namn. Satan såg Jobs outhärdliga smärta, men han såg inte Job överge Jehova Guds namn. Därför sträckte han snabbt fram handen för att angripa Jobs skelett, ivrig att slita isär hans lemmar. Ögonblickligen kände Job en smärta som var värre än någonsin; det var som om hans kött hade slitits loss från benen och som om hans skelett slogs sönder bit för bit. Denna kvalfulla pina fick honom att tänka att det vore bättre att dö ... Han hade nått gränsen för vad han förmådde uthärda ... Han ville skrika rakt ut, han ville slita i huden på sin kropp för att minska smärtan, men han höll tillbaka sina skrik och slet inte i huden på sin kropp, för han ville inte låta Satan se hans svaghet. Och så böjde han knä än en gång, men den här gången kände han inte Jehova Guds närvaro. Han visste att Gud ofta var framför honom och bakom honom och på sidorna om honom. Men Gud hade inte sett på när han plågades; Gud täckte sitt ansikte och var dold, för hans syfte med att skapa människan var inte att utsätta henne för lidande. Vid det här laget grät Job och gjorde sitt bästa för att uthärda denna kroppsliga pina, men han kunde ändå inte låta bli att tacka Gud: Människan faller vid första slaget, hon är svag och kraftlös, hon är ung och okunnig – varför skulle du vilja vara så omtänksam och ömsint mot henne? Du slår mig, men det smärtar dig att göra det. Vad hos människan är värt din omsorg och omtanke? Jobs böner nådde Guds öron och Gud var tyst, han bara iakttog utan ljud …. Efter att förgäves ha prövat med alla tänkbara knep gav sig Satan stilla bort, men det gjorde inte slut på Guds prövningar av Job. Eftersom Guds kraft som uppenbarades i Job inte hade gjorts offentlig, slutade inte berättelsen om Job med Satans reträtt. I och med att andra personer gjorde sin entré väntade fler spektakulära scener.

Ett annat utslag av Jobs gudsfruktan och skyende av allt ont är hans prisande av Guds namn i allt

Job hade drabbats av Satans härjningar men han övergav ändå inte Jehova Guds namn. Hans hustru var den första som steg fram och spelade Satans roll vilket framgår av att hon angrep Job. Originaltexten beskriver det så här: ”Då sade hans hustru till honom: ’Behåller du ännu din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö’” (Job 2:9). Detta var de ord som Satan uttalade i mänsklig skepnad. De var ett angrepp och en anklagelse såväl som en lockelse, en frestelse och skvaller. Efter att ha misslyckats med att angripa Jobs kött angrep Satan sedan direkt Jobs oförvitlighet i en önskan att använda detta för att få Job att överge sin oförvitlighet, förneka Gud och sluta leva. Satan önskade även använda sådana ord för att fresta Job: Om Job övergav Jehova Guds namn behövde han inte uthärda sådan pina utan kunde befria sig från köttets kval. Ställd inför sin hustrus råd, tillrättavisade Job henne genom att säga: ”Du talar som en dåraktig kvinna talar. Vad? Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” (Job 2:10). Job hade länge känt till dessa ord, men nu bevisades sanningen i Jobs kunskap om dem.

När hans hustru rådde honom att förbanna Gud och dö var hennes mening: Din Gud behandlar dig på detta sätt, så varför inte förbanna honom? Varför lever du fortfarande? Din Gud är så orättvis mot dig, men likväl säger du välsignat vare Jehova Guds namn. Hur kunde han bringa olycka över dig när du välsignar hans namn? Skynda dig och överge Guds namn och följ honom inte mer. På så sätt kommer dina bekymmer att vara över. I det ögonblicket skapades det vittnesbörd som Gud ville se i Job. Ingen vanlig person kunde bära sådant vittnesbörd och inte heller läser vi om det i någon av Bibelns berättelser — men Gud hade sett det långt innan Job yttrade dessa ord. Gud ville bara använda detta tillfälle att låta Job bevisa för alla att Gud hade rätt. Inte nog med att Job varken gav upp sin oförvitlighet eller förnekade Gud när han hörde sin hustrus råd, utan dessutom sa han till henne: ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” Är dessa ord mycket viktiga? Här finns det bara ett faktum som kan visa hur viktiga dessa ord är. Dessa ord är så viktiga att Gud ger sitt bifall till dem i sitt hjärta, de är vad Gud önskade sig, de är vad Gud ville höra och de är det resultat som Gud längtade efter att få se. De här orden är också kärnan i Jobs vittnesbörd. I detta bevisades Jobs fullkomlighet, rättskaffenhet, gudsfruktan och skyende av det onda. Jobs kostbarhet låg i hur han fortfarande yttrade sådana ord när han frestades och även när hela hans kropp var täckt av svåra bölder, när han uthärdade den mest extrema smärta och när hans hustru och släktingar gav honom råd. För att uttrycka det på ett annat sätt: i sitt hjärta visste han att oavsett vilka frestelser han utsattes för eller hur smärtsamma vedermödorna eller plågan än månde vara, om så döden skulle drabba honom, skulle han inte förneka Gud eller förakta vägen av gudsfruktan och skyende av det onda. Då förstår ni att Gud innehade den viktigaste platsen i hans hjärta och att Gud var allt som fanns i hans hjärta. Det är på grund av detta som vi läser sådana beskrivningar av honom i Skriften som: ”I allt detta syndade inte Job med sina läppar”. Inte nog med att han inte syndade med sina läppar, utan i sitt hjärta klagade han inte över Gud. Han sa inga sårande ord om Gud och inte heller syndade han mot Gud. Inte nog med att hans mun välsignade Guds namn, utan i sitt hjärta välsignade han också Guds namn; hans mun och hans hjärta var ett. Det här var den sanne Job som Gud hade sett och det var precis därför som Gud uppskattade Job.

Människors många missförstånd rörande Job

De umbäranden Job led var inte gudasända budbärares verk, och inte heller orsakades de av Guds egen hand. I stället orsakades de personligen av Satan, Guds fiende. Följaktligen var de umbäranden som Job led mycket svåra. Likväl uppvisade Job i detta ögonblick utan några reservationer sin dagliga kunskap om Gud i sitt hjärta, principerna för sina dagliga handlingar och sin inställning till Gud — och detta är sanningen. Om Job inte hade blivit frestad, om Gud inte hade utsatt Job för prövningar, skulle man säga att Job var en hycklare när han sa: ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn”; Gud hade gett honom så många tillgångar, så naturligtvis välsignade han Jehova Guds namn. Om Job, innan han utsattes för prövningar, hade sagt: ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?”, skulle man säga att Job överdrev och att han inte skulle överge Guds namn eftersom han ofta välsignades av Guds hand. Om Gud hade bringat honom olycka skulle han helt säkert ha övergett Guds namn. Men när Job hamnade i omständigheter som ingen kunde önska sig, önska se eller drabbas av, omständigheter som folk skulle vara rädda att drabbas av och som inte ens Gud stod ut med att se, var Job ändå i stånd att hålla fast vid sin oförvitlighet: ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn” och ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” Ställda inför Jobs uppträdande vid den här tidpunkten blir dessa, som älskar att tala högtravande ord och som älskar att prata bokstavliga innebörder och lärosatser, mållösa. Dessa som prisar Guds namn enbart då de talar, men aldrig har accepterat Guds prövningar, fördöms av den oförvitlighet som Job höll stadigt fast vid, och dessa som aldrig har trott att människan är kapabel att hålla fast vid Guds väg döms av Jobs vittnesbörd. Ställda inför Jobs uppträdande under dessa prövningar och de ord han sa kommer en del människor att känna sig förvirrade, en del kommer att känna sig avundsjuka, en del kommer att känna sig tvivlande och ytterligare en del kommer till och med att verka ointresserade och rynka på näsan åt Jobs vittnesbörd eftersom de inte bara ser de kval som drabbade Job under prövningarna och läste de ord som Job yttrade, utan också ser den mänskliga ”svaghet” som Job röjde när prövningarna drabbade honom. Denna ”svaghet” ser de som den förmodade skavanken i Jobs fullkomlighet, bristen hos en människa som i Guds ögon var fullkomlig. Man tror alltså att dessa som är fullkomliga är felfria, utan fläck eller besudling, att de inte har några svagheter, inte vet något om smärta, aldrig känner sig olyckliga eller modfällda och är utan hat eller något yttre extremt beteende; som resultat tror inte majoriteten av människor att Job verkligen var fullkomlig. Folk är inte positiva till mycket av hans uppträdande under prövningarna. När Job förlorade sin egendom och sina barn bröt han till exempel inte samman i gråt, så som folk skulle föreställa sig. Hans ”opassande beteende” får folk att tycka att han var kylig, för han saknade tårar och kärlek till sin familj. Detta är det dåliga intryck som Job först ger människor. Och hans beteende längre fram finner de ännu mer förbryllande. ”Rev sönder sin mantel” har tolkats av människor som respektlöshet mot Gud, och ”rakade sitt huvud” tros felaktigt betyda att Jobs hädade och satte sig upp mot Gud. Bortsett från Jobs ord att ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn”, kan folk inte urskilja något av den rättfärdighet hos Job som Gud lovordade, och därför är den stora majoritetens omdöme om Job inget mer än oförmåga att förstå, missförstånd, tvivel, fördömande och gillande i teori enbart. Ingen av dem är i stånd att verkligen förstå och uppskatta Jehova Guds ord att Job var en fullkomlig och rättskaffens man, en man som fruktade Gud och skydde det onda.

Med utgångspunkt från sitt intryck av Job ovan hyser folk ytterligare tvivel angående hans rättfärdighet, för Jobs agerande och hans uppträdande så som det beskrivs i Skriften var inte så världsomvälvande gripande som människor skulle ha föreställt sig. Inte nog med att han inte utförde några stora kraftprov, utan dessutom tog han en krukskärva för att skrapa sig med när han satt där mitt i askan. Denna handling förvånar också folk och får dem att tvivla — och till och med förneka — Jobs rättfärdighet, för medan Job skrapade sig varken bad han till Gud eller gav Gud några löften; inte heller sågs han gråta av smärta. Nuförtiden ser folk bara Jobs svaghet och ingenting annat, så även när de hör honom säga: ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” är de fullständigt oberörda, eller möjligen tveksamma, och fortfarande oförmögna att urskilja Jobs rättfärdighet i hans ord. Det grundläggande intrycket som Job ger människor under prövningarnas kval är att han varken var lismande eller arrogant. Folk ser inte historian bakom hans beteende som utspelades i hans hjärtas djup, och inte heller ser de gudsfruktan i hans hjärta eller hans trohet mot principen att sky det onda. Hans jämnmod får folk att tänka att hans fullkomlighet och rättskaffenhet bara var tomma ord, att hans gudsfruktan bara var ett rykte; samtidigt gör den ”svaghet” som han blottade ett djupt intryck på dem och ger dem ett ”nytt perspektiv” på, och även en “ny förståelse” av, mannen som Gud definierade som fullkomlig och rättskaffens. Ett sådant ”nytt perspektiv” och en sådan ”nya förståelse” dokumenterades när Job öppnade sin mun och förbannade den dag han föddes.

Fastän det är omöjligt för människan att föreställa sig och fatta den grad av pina han utstod, uttalade han inga hädiska ord utan mildrade bara kroppens smärta på sitt eget vis. Som det står i Skriften sa han: ”Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ’Ett gossebarn har avlats’” (Job 3:3). Kanske har ingen någonsin lagt någon vikt vid dessa ord, kanske finns det människor som har noterat dem. Anser ni att de betyder att Job vände sig emot Gud? Är de ett klagomål mot Gud? Jag vet att många av er har vissa åsikter om dessa ord som Job sa och menar att om Job varit fullkomlig och rättskaffens skulle han inte ha visat någon svaghet eller sorg, utan i stället bemött varje angrepp från Satan på ett positivt sätt och till och med smålett åt Satans frestelser. Han skulle inte ha reagerat det minsta mot någon av de plågor som Satan lät drabba hans kött, och inte heller skulle han ha avslöjat något av vad han kände i sitt hjärta. Han skulle till och med ha bett Gud göra dessa prövningar ännu hårdare. Det här är vad någon som är orubblig och verkligen fruktar Gud och skyr det onda borde uppvisa och besitta. Det enda Job gjorde, mitt under detta extrema lidande, var att förbanna den dag då han föddes. Han klagade inte över Gud och än mindre hade han någon tanke på att opponera sig mot Gud. Detta är mycket lättare sagt än gjort, för sedan forna tider tills i dag har ingen någonsin upplevt sådana frestelser eller utstått det som drabbade Job. Och varför har ingen någonsin utsatts för samma sorts frestelser som Job? Därför att enligt Guds mening är ingen kapabel att bära ett sådant ansvar eller uppdrag, ingen skulle kunna handla så som Job gjorde, och dessutom skulle fortfarande ingen – förutom att förbanna den dag de föddes – kunna låta bli att överge Guds namn och fortsätta att välsigna Jehova Guds namn så som Job gjorde när han drabbades av ett sådant lidande. Skulle någon kunna göra det? När vi säger detta om Job, lovordar vi då hans agerande? Han var en rättfärdig man som kunde vittna om Gud och få Satan att fly med huvudet i händerna, så att han aldrig mer kom inför Gud för att anklaga honom — så vad är fel med att lovorda honom? Har ni högre normer än Gud? Skulle ni agera ännu bättre än Job om ni drabbades av prövningar? Job prisades av Gud — vilka invändningar kan då ni ha?

Job förbannar den dag han föddes därför att han inte vill att Gud ska plågas av honom

Jag säger ofta att Gud ser in i människors hjärtan medan människor tittar på människors yttre. Eftersom Gud blickar in i människors hjärtan förstår han deras innersta väsen, medan människor definierar andra människors väsen med utgångspunkt från deras yttre. När Job öppnade munnen och förbannade den dag han föddes var det en handling som förbluffade alla de andliga personerna, inklusive Jobs tre vänner. Människan kom från Gud och borde vara tacksam över livet och köttet liksom över den dag hon föddes, som Gud skänkte henne och hon borde inte förbanna det. Detta är förståeligt och fattbart för de flesta människor. För den som följer Gud är denna förståelse helig och okränkbar, en sanning som aldrig kan förändras. Job bröt däremot mot reglerna: Han förbannade den dag han föddes. Det är en handling som de flesta människor anser vara att gå över gränsen till förbjudet territorium. Inte nog med att han inte är berättigad till människors förståelse och medkänsla, utan han är inte heller berättigad att få Guds förlåtelse. Samtidigt blir ännu fler människor skeptiska när det gäller Jobs rättfärdighet, för det verkar som om Guds gynnande av honom gjorde honom njutningslysten och så djärv och orädd att han inte bara underlät att tacka Gud för att han välsignat honom och tagit hand om honom under hans livstid, utan förbannade till förgängelse den dag han föddes. Vad är detta om inte att sätta sig upp mot Gud? Den här sortens ytligheter förser människor med bevis nog för att fördöma Jobs agerande, men vem kan veta vad Job egentligen tänkte vid det tillfället? Och vem kan veta varför Job handlade så som han gjorde? Endast Gud och Job själv känner till bakgrunden och orsakerna här.

När Satan sträckte fram sin hand för att angripa Jobs skelett, föll Job i hans klor utan möjlighet att fly eller kraft att göra motstånd. Hans kropp och själ drabbades av enorm smärta och denna smärta gjorde honom djupt medveten om hur obetydlig, bräcklig och maktlös människan som lever i köttet är. Samtidigt fick han också en djup insikt och förståelse av varför Gud önskar vårda och se efter mänskligheten. I Satans klor insåg Job hur kraftlös och svag människan, som är av kött och blod, faktiskt är. När han föll ner på sina knän och bad till Gud kände han det som om Gud täckte över sitt ansikte och gömde sig, för Gud hade överlämnat honom helt och hållet i Satans händer. Samtidigt grät också Gud över honom och dessutom var han bedrövad över honom; Gud plågades när han blev plågad och sårades när han blev sårad … Job kände Guds smärta och även hur outhärdlig den var för Gud … Job ville inte utsätta Gud för mer sorg, inte heller ville han att Gud skulle gråta över honom och än mindre ville han se Gud pinas av honom. I detta ögonblick ville Job bara göra sig fri från sitt kött för att inte längre behöva uthärda den smärta som detta kött åsamkade honom, för det skulle förhindra att Gud plågades mer av hans smärta — men han kunde inte, utan han var tvungen att inte bara stå ut med köttets pina utan även med plågan av att inte vilja göra Gud mer bekymrad. Dessa två smärtor — en från köttet och en från anden — fyllde Job med en hjärtslitande, fruktansvärd smärta och fick honom att känna hur begränsningarna hos människan som är av kött och blod kan få henne att känna sig frustrerad och hjälplös. Under dessa förhållanden växte sig hans gudslängtan starkare och hans avsky för Satan blev mer intensiv. Vid det här laget skulle Job ha föredragit att han aldrig blivit född in i människans värld, han skulle hellre aldrig ha existerat än se Gud gråta tårar eller känna smärta för hans skull. Han började att djupt avsky sitt kött, att bli grundligt utled på sig själv, på den dag han föddes och även på allt annat som hade någon anknytning till honom. Han ville inte att någon någonsin mer skulle nämna den dag han föddes eller något som hade med den att göra, och därför öppnade han sin mun och förbannade den dag han föddes: ”Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ’Ett gossebarn har avlats.’ Må den dagen bli till mörker; må Gud inte betrakta den från ovan, eller låta ljuset lysa över den” (Job 3:3–4). Jobs ord bär på hans avsky för honom själv: ”Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ’Ett gossebarn har avlats,’” såväl som hans förebrående av sig själv och känsla av att stå i skuld till Gud för att ha vållat honom smärta, ”Må den dagen bli till mörker; må Gud inte betrakta den från ovan, eller låta ljuset lysa över den.” Dessa två stycken är det avgörande uttrycket för hur Job kände det då, och de demonstrerar till fullo hans fullkomlighet och rättskaffenhet för alla. Samtidigt höjdes hans förtröstan på och lydnad mot Gud, liksom hans gudsfruktan, till en högre nivå, precis så som han önskat. Denna upphöjelse är naturligtvis exakt det resultat som Gud hade väntat sig.

Job besegrar Satan och blir en sann människa i Guds ögon

När Job först genomgick sina prövningar berövades han all sin egendom och alla sina barn, men resultatet blev inte att han föll ner eller sa någonting som var en synd mot Gud. Han hade övervunnit Satans frestelser, han hade övervunnit sina materiella tillgångar och sina avkomlingar liksom prövningen med att förlora alla sina världsliga ägodelar, vilket betyder att han kunde acceptera att Gud tog det ifrån honom och tacka och prisa Gud på grund av det. Sådant var Jobs uppträdande under den första frestelsen, och sådant var också hans vittnesbörd under Guds första prövning. I den andra prövningen sträckte Satan fram sin hand för att angripa Job, och fastän Job upplevde en smärta som var värre än han någonsin tidigare känt, var hans vittnesbörd nog för att människor skulle slås med häpnad. Han använde sin själsstyrka, övertygelse och lydnad mot Gud, såväl som sin gudsfruktan för att än en gång besegra Satan, och än en gång godkände och uppmuntrade Gud hans uppträdande och hans vittnesbörd. Under denna frestelse använde Job sitt faktiska beteende för att deklarera för Satan att köttets smärta inte kunde ändra Jobs tro och lydnad mot Gud eller ta bort hans tillgivenhet till Gud och fruktan för Gud; han skulle inte förneka Gud eller ge upp sin egen fullkomlighet och rättskaffenhet därför att han stod inför döden. Jobs beslutsamhet gjorde Satan till en ynkrygg, hans förtröstan lämnade Satan rädd och skakande, kraften i hans kamp på liv och död mot Satan väckte ett djupt hat och förbittring hos Satan, hans fullkomlighet och rättskaffenhet lämnade Satan utan något mer han kunde göra honom, så att Satan övergav sina angrepp på honom och gav upp sina anklagelser mot Job inför Jehova Gud. Detta innebar att Job hade övervunnit världen, han hade övervunnit köttet, han hade övervunnit Satan och han hade övervunnit döden; han var fullständigt och i högsta grad en människa som tillhörde Gud. Under dessa två prövningar stod Job fast i sitt vittnesbörd och levde faktiskt ut sin fullkomlighet och rättskaffenhet och breddade omfattningen av sina levnadsprinciper av gudsfruktan och skyende av det onda. Efter att ha utstått dessa två prövningar föddes en rikare erfarenhet i Job, och denna upplevelse gjorde honom mer mogen och härdad, den gjorde honom starkare och mer övertygad, och den gjorde honom mer säker på riktigheten och förträffligheten i den oförvitlighet som han höll fast vid. Jehova Guds prövningar av Job gav honom en djup förståelse och känsla av Guds omtanke om människan, och lät honom känna hur dyrbar Guds kärlek var, och från den stunden kompletterades hans gudsfruktan med omtanke om och kärlek till Gud. Jehova Guds prövningar inte bara inte alienerade Job från honom utan förde hans hjärta närmare Gud. När den köttsliga smärta som Job uthärdade nådde sin höjdpunkt, gav den omsorg han kände från Jehova Gud honom inget annat val än att förbanna den dag han föddes. Detta beteende var inte något länge planerat utan en naturlig manifestation av den omtanke om och kärlek till Gud som fanns i hans hjärta, en naturlig manifestation som härrörde ur hans omtanke om och kärlek till Gud. Det vill säga, eftersom han avskydde sig själv och han inte önskade — och inte kunde stå ut med — att plåga Gud, nådde hans omtanke och kärlek punkten av osjälviskhet. Nu upphöjde Job sin gamla vördnad för Gud, längtan efter Gud och hängivenhet till Gud till omtankens och kärlekens nivå. Samtidigt upphöjde han sin tro på Gud, sin lydnad mot Gud och sin fruktan för Gud till omtankens och kärlekens nivå. Han tillät sig inte att göra någonting som skulle vålla Gud skada, han tillät sig inte något beteende som skulle såra Gud och tillät sig inte orsaka Gud någon sorg, bedrövelse eller ens sorgsenhet av egna skäl. I Guds ögon hade Jobs förtröstan, lydnad och gudsfruktan — fastän han fortfarande var samme Job som tidigare — gett Gud fullständig tillfredsställelse och glädje. Vid denna tid hade Job uppnått den fullkomlighet som Gud hade förväntat sig att han skulle uppnå, han hade blivit någon som verkligen var värd att kallas ”fullkomlig och rättskaffens” i Guds ögon. Hans rättfärdiga gärningar gjorde att han kunde övervinna Satan och stå fast i sitt vittnesmål om Gud. Hans rättfärdiga gärningar gjorde honom också fullkomlig och lät värdet av hans liv stiga och bli högre än någonsin. De gjorde honom till den första människa som inte längre angreps och frestades av Satan. Eftersom Job var rättfärdig anklagades och frestades han av Satan; eftersom Job var rättfärdig lämnades han över till Satan; och eftersom Job var rättfärdig övervann och besegrade han Satan och stod fast i sitt vittnesbörd. Därmed blev Job den första människan som aldrig mer skulle överlämnas till Satan, han kom i sanning inför Guds tron och levde i ljuset, i Guds välsignelser utan Satans spionerande eller fördärvande … Han hade blivit en sann människa i Guds ögon, han hade blivit fri …

Om Job

Efter att ha fått veta hur Job genomgick prövningarna vill de flesta av er sannolikt veta fler detaljer om Job själv i synnerhet vad gäller den hemlighet genom vilken han vann Guds lovord. Så låt oss i dag tala om Job!

I Jobs dagliga liv ser vi hans fullkomlighet, rättskaffenhet, gudsfruktan och skyende av det onda

Om vi ska diskutera Job måste vi börja med det omdöme om honom som uttalades av Guds egen mun: ”Det [finns] inte någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda.”

Låt oss först lära oss om Jobs fullkomlighet och rättskaffenhet.

Vad är er förståelse av orden ”fullkomlig” och ”rättskaffens”? Tror ni att Job var klanderfri och hedervärd? Detta vore förstås en bokstavlig tolkning och förståelse av ”fullkomlig” och ”rättskaffens”. Avgörande för en sann uppfattning om Job är verkliga livet — enbart ord, böcker och teori ger inte några svar. Vi ska börja med att titta på Jobs hemliv, på hurdant hans normala uppträdande var under hans liv. Det berättar för oss om hans principer och målsättningar i livet, liksom om hans personlighet och strävan. Låt oss nu läsa de avslutande orden i Job 1:3: ”Denne man var den störste av alla österns män.” Vad dessa ord säger är att Jobs status och ställning var mycket hög, och även om vi inte får veta huruvida han var den störste av alla österns män på grund av sina överflödande tillgångar eller därför att han var fullkomlig och rättskaffens och fruktade Gud och skydde det onda, vet vi att Jobs status och ställning på det hela taget var mycket prisad. Som dokumenterat i Bibeln var folks första intryck av Job att han var fullkomlig, att han fruktade Gud och skydde det onda, och att han besatt stor rikedom och en vördnadsvärd ställning. För en normal person som lever i en sådan miljö och under sådana omständigheter skulle Jobs kost, livskvalitet och de olika sidorna av hans privatliv vara fokus för de flesta människors uppmärksamhet; därför måste vi fortsätta läsa Skriften: ”Och hans söner drog iväg och höll gästabud i sina hus, var och en på varsin dag; de sände bud efter och bjöd in sina tre systrar att äta och dricka tillsammans med dem. Och när en omgång av gästabudsdagar var till ända sände Job bud efter dem och helgade dem. Och han steg upp tidigt om morgonen och offrade brännoffer för var och en av dem, för Job sade: ’Kanske har mina barn syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.’ Så gjorde Job varje gång” (Job 1:4–5). Detta stycke säger oss två saker: Den första är att Jobs söner och döttrar regelbundet höll gästabud, åt och drack; den andra är att Job regelbundet offrade brännoffer därför att han oroade sig för dem, rädd att de syndade, att de förbannat Gud i sina hjärtan. Häri beskrivs två olika människotypers liv. Den första, Jobs söner och döttrar, festade ofta på grund av sin rikedom, levde i överflöd, åt och drack av hjärtans lust och njöt av den höga livskvalitet som materiell rikedom medförde. Då de levde ett sådant liv var det oundvikligt att de ofta syndade och kränkte Gud �� men de helgade inte sig själva och offrade inte heller brännoffer. Då förstår ni att Gud inte hade någon plats i deras hjärtan, att de inte ägnade Guds ynnestbevis någon tanke eller fruktade för att kränka Gud, och än mindre fruktade de att förneka Gud i sina hjärtan. Naturligtvis är inte vårt fokus på Jobs barn, utan på vad Job gjorde när han ställdes inför sådana saker; det här är det andra ämnet som beskrivs i stycket och som omfattar Jobs dagliga liv och essensen i hans mänskliga natur. När Bibeln beskriver Jobs söners och döttrars festande nämns inte Job; det sägs bara att hans söner och döttrar ofta åt och drack tillsammans. Han ordnade med andra ord inga gästabud och han gjorde inte sina söner och döttrar sällskap i deras frosseri. Fastän Job var förmögen och ägde många tillgångar och tjänare, var hans liv inte lyxigt. Han roades inte av sin enastående levnadsmiljö och han frossade inte på köttets njutningar eller glömde att offra brännoffer på grund av sin rikedom, och än mindre fick den honom att gradvis sky Gud i sitt hjärta. Job var alltså uppenbart disciplinerad i sin livsstil, han var inte girig eller hedonistisk och inte heller fixerad vid livskvalitet som resultat av Guds välsignelser. Tvärtom var han ödmjuk och anspråkslös och varsam och försiktig inför Gud, han tänkte ofta på Guds nåd och välsignelser och fruktade ständigt för Gud. I sitt dagliga liv steg Job ofta upp tidigt för att offra brännoffer för sina söner och döttrar. Med andra ord, inte nog med att Job själv fruktade Gud, utan han hoppades också att hans barn skulle frukta Gud på samma sätt och inte synda mot Gud. Jobs materiella rikedom hade ingen plats i hans hjärta och inte heller ersatte den den plats som Gud hade; oavsett om det var för sin egen eller sina barns skull var Jobs alla dagliga handlingar knutna till gudsfruktan och skyende av det onda. Hans fruktan för Jehova Gud stannade inte vid ord utan omsattes i praktisk handling och återspeglades i varenda liten del av hans dagliga liv. Jobs faktiska uppträdande visar oss att han var ärlig och besatt ett innersta väsen som älskade rättvisa och sådant som var positivt. Att Job ofta kallade på och helgade sina söner och döttrar betyder att han inte sanktionerade eller var positivt inställd till sina barn uppförande; tvärtom var han i sitt hjärta less på deras uppförande och fördömde dem. Han hade dragit slutsatsen att hans söners och döttrars uppförande inte behagade Jehova Gud, och därför kallade han ofta på dem att gå inför Jehova Gud och bekänna sina synder. Jobs agerande visar oss en annan sida av hans mänskliga natur: en där han aldrig vandrade med dessa som ofta syndade och kränkte Gud, utan i stället skydde och undvek dem. Även om dessa personer var hans söner och döttrar övergav han inte sina egna principer därför att de var hans anhöriga, och inte heller hängav han sig åt deras synder på grund av sina egna känslor. Tvärtom uppmanade han dem att bekänna och vinna Jehova Guds fördragsamhet, och han uppmanade dem att inte överge Gud för sin egen giriga njutnings skull. Principerna för hur Job behandlade andra är oskiljbara från principerna för hans gudsfruktan och skyende av ondskan. Han älskade det som var accepterat av Gud och avskydde det som fyllde Gud med avsky, och han älskade dessa som fruktade Gud i sina hjärtan och avskydde dessa som begick ondska eller syndade mot Gud. Sådan kärlek och avsky demonstrerades i hans dagliga liv och var just den rättskaffenhet hos Job som Guds ögon såg. Naturligtvis är detta också uttrycket och utlevandet av Jobs sanna mänskliga natur i hans relation till andra i sitt dagliga liv som vi måste lära oss om.

Manifestationerna av Jobs mänskliga natur under hans prövningar (Att förstå Jobs fullkomlighet, rättskaffenhet, gudsfruktan och skyende av det onda under hans prövningar)

Vad vi har delat ovan är de olika sidorna av Jobs mänskliga natur så som den visade sig i hans dagliga liv före hans prövningar. De här olika manifestationerna ger utan tvivel en inledande bekantskap med och förståelse av Jobs rättskaffenhet, gudsfruktan och skyende av det onda, och ger naturligtvis en första bekräftelse. Skälet till att jag säger ”första” är att de flesta människor fortfarande inte har någon verklig förståelse av Jobs personlighet och i hur hög grad han strävade efter att lyda och frukta Gud. De flesta människors förståelse av Job går alltså inte utöver det smått positiva intryck av honom som man får av hans ord i Bibeln att ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn” och ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” Därför har vi ett stort behov av att förstå hur Job levde ut sin mänskliga natur då han tog emot Guds prövningar; på det här viset kommer Jobs sanna mänskliga natur att visas fram för alla i sin helhet.

När Job hörde att hans egendom hade stulits, att hans söner och döttrar hade förlorat livet och att hans tjänare hade blivit dödade, reagerade han på följande sätt: ”Då stod Job upp, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ned på marken, tillbad” (Job 1:20). De här orden säger ett faktum: Job blev inte panikslagen när han fått detta besked, han grät inte eller lade skulden på tjänarna som gett honom beskedet. Än mindre inspekterade han brottsplatsen för att undersöka och kontrollera hur och varför och ta reda på vad som egentligen hände. Han visade inte någon smärta eller saknad över förlusten av sina ägodelar, och inte heller bröt han samman i tårar över förlusten av sina barn, sina kära. I stället rev han sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ner på marken och bad. Jobs agerande skiljer sig från varje vanlig människas. Det gör många människor förvirrade och får dem att i sina hjärtan klandra Job för hans ”kallblodighet”. Normala människor skulle bli förkrossade eller förtvivlade om de plötsligt förlorade sina ägodelar — vissa människor skulle till och med kunna bli djupt deprimerade. Det beror på att i människors hjärtan representerar deras tillhörigheter en livstid av ansträngning, det är vad deras överlevnad hänger på, det är hoppet som håller dem levande; förlusten av deras egendom innebär att deras slit har varit förgäves, att de inte har något hopp och till och med att de inte har någon framtid. Det här är varje normal människas inställning till sina ägodelar och den nära relation de har till dem, och det här säger också hur viktiga ägodelarna är i folks ögon. Därför känner sig de allra flesta människor förvirrade av Jobs oberörda inställning gentemot förlusten av[b] sin egendom. I dag ska vi skingra förvirringen hos alla dessa människor genom att förklara vad som pågick inuti Jobs hjärta.

Sunda förnuftet säger att då Job fått så överflödande tillgångar av Gud borde han skämmas inför Gud över att ha förlorat dessa tillgångar, för han hade inte sett efter eller tagit vård om dem, han hade inte hållit fast vid de tillgångar Gud gett honom. När han hörde att hans egendom hade stulits borde hans första reaktion ha varit att bege sig till brottsplatsen och inventera allt som hade försvunnit[c] och sedan bekänna för Gud så att han kanske än en gång skulle kunna få Guds välsignelser. Men Job gjorde inte det — och han hade naturligtvis sina egna skäl att inte göra det. I sitt hjärta var Job djupt övertygad om att allt han ägde hade skänkts honom av Gud och inte var resultatet av hans eget slit. Därför såg han inte de här välsignelserna som någonting att kapitalisera på, utan tog som livsprincip att med all makt hålla fast vid den väg han hade att gå. Han uppskattade Guds välsignelser och tackade för dem, men han var inte euforisk över dem och sökte inte heller fler välsignelser. Sådan var hans inställning när det gällde ägodelar. Han gjorde ingenting i syfte att vinna välsignelser, och inte heller oroade han sig för eller var bedrövad över bristen på eller förlusten av Guds välsignelser; han blev varken vilt och galet lycklig över Guds välsignelser eller struntade i Guds väg eller glömde Guds nåd på grund av de välsignelser han åtnjöt titt som tätt. Jobs inställning till sin egendom visar människor hans sanna mänskliga natur: För det första var Job ingen girig människa och han var anspråkslös i sitt materiella liv. För det andra var Job aldrig orolig eller rädd att Gud skulle ta ifrån honom allt han hade, vilket var hans attityd av lydnad mot Gud i sitt hjärta; det vill säga, han hade inga krav eller klagomål rörande när eller huruvida Gud skulle ta något ifrån honom, och han frågade inte efter orsaken, utan sökte bara lyda Guds arrangemang. För det tredje trodde han aldrig att hans tillgångar var ett resultat av hans eget arbete, utan att de hade skänkts honom av Gud. Detta var Jobs tro på Gud och en fingervisning om hans övertygelse. Framgår Jobs mänskliga natur och hans verkliga dagliga strävan klart i denna trepunkters sammanfattning av honom? Jobs mänskliga natur och hans strävan var avgörande för hans oberörda uppträdande när han ställdes inför förlusten av sin egendom. Det var just på grund av sin dagliga strävan som Job hade mognaden och övertygelsen att säga ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn” under prövningarna från Gud. Dessa ord hade inte tagit form över en natt och de hade inte heller just dykt upp i Jobs huvud. De var vad han hade sett och lärt sig under många års livserfarenhet. Är inte Jobs lydnad mycket reell i jämförelse med alla dessa som bara söker Guds välsignelser och som fruktar att Gud ska ta dem ifrån dem och avskyr det och klagar över det? Besitter inte Job stor ärlighet och rättskaffenhet jämfört med alla dessa som tror att det finns en Gud men som aldrig har trott att Gud råder över allt?

Jobs rationalitet

Jobs faktiska erfarenheter och hans rättskaffens och ärliga mänskliga natur betydde att han gjorde de mest rationella bedömningarna och valen när han förlorade sina tillgångar och sina barn. Sådana rationella val var oskiljbara från hans dagliga strävanden och de Guds gärningar som han kommit att lära känna under sitt liv från dag till dag. Jobs ärlighet gjorde honom i stånd att tro att Jehova Guds hand härskar över allt; hans tro tillät honom att känna till Jehova Guds suveränitet över allt; hans kunskap gjorde honom villig och kapabel att lyda Guds suveränitet och arrangemang; hans lydnad gjorde att han kunde bli mer och mer sann i sin fruktan för Jehova Gud; hans fruktan gjorde honom mer och mer äkta i sitt skyende av det onda; till slut blev Job fullkomlig därför att han fruktade Gud och skydde det onda; och hans fullkomlighet gjorde honom vis och ytterst rationell.

Hur bör vi förstå det här ordet ”rationell”? En ordagrann tolkning är att det innebär att vara förnuftig, att vara logisk och klok i sitt tänkande, att vara sund i ord och handling och omdöme, och att hysa sunda och normala moraliska normer. Men Jobs rationalitet är inte så lätt att förklara. När det sägs här att Job var ytterst rationell är det i samband med hans mänsklighet och hans uppträdande inför Gud. Eftersom Job var ärlig kunde han tro på och lyda Guds suveränitet, vilket gav honom en kunskap som var oåtkomlig för andra, och denna kunskap gjorde att han kunde särskilja, bedöma och definiera det som drabbade honom mer korrekt, vilket i sin tur gjorde att han mer korrekt och klartänkt kunde välja vad han skulle göra och vad han skulle hålla fast vid. Det innebär att hans ord, hans uppförande och principerna bakom hans handlande, liksom de oskrivna lagar som styrde han agerande, var normala, tydliga och specifika och inte blinda, impulsiva eller känslomässiga. Han visste hur han skulle bemöta vadhelst som drabbade honom, han visste hur han skulle balansera och hantera förhållandet mellan komplexa händelser, han visste hur han skulle hålla fast vid den väg som han borde hålla fast vid, och dessutom visste han hur han skulle hantera Jehova Guds givande och tagande. Det var exakt detta som var Jobs rationalitet. Det var just därför att Job var så rationell som han sa ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn” när han förlorade sina tillgångar och sina söner och döttrar.

När Job ställdes inför de enorma kroppsliga smärtorna och sina släktingars och vänners invändningar, och när han konfronterades med döden, visade hans faktiska uppträdande än en gång hans sanna ansikte för alla.

Jobs verkliga ansikte: sant, rent och utan falskhet

Låt oss läsa Job 2:7-8: ”Så gick Satan bort från Jehovas ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan till hjässan. Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med och satte sig ned mitt i askan.” Detta är en beskrivning av Jobs uppträdande när svåra bölder slog ut på hans kropp. Job satt nu i askan medan han uthärdade smärtan. Ingen behandlade honom och ingen hjälpte honom att lindra hans kroppsliga smärta. I stället använde han en lerskärva för att skrapa bort skorporna på de svåra bölderna. Ytligt sett var det här bara ett stadium i Jobs pina och har inget att göra med hans mänsklighet och gudsfruktan, för vid det här tillfället sa Job ingenting för att visa sin sinnesstämning och sina åsikter. Likväl är Jobs handlingar och uppträdande ett sant uttryck för hans mänskliga natur. I texten i det föregående kapitlet läste vi att Job var den störste av alla österns män. Samtidigt visar det här stycket i det andra kapitlet att denne österns store man tog en lerskärva att skrapa sig med där han satt mitt i askan. Är det inte en uppenbar kontrast mellan dessa två beskrivningar? Det är en kontrast som visar oss Jobs sanna jag: Trots sin prestigefyllda ställning och sin status hade han aldrig älskat detta eller ägnat det någon uppmärksamhet; han brydde sig inte om hur andra såg på hans ställning, och inte heller oroade han sig för huruvida hans handlingar eller uppträdande skulle komma att påverka hans ställning negativt; han hängav sig inte åt statusens rikedomar och inte heller njöt han av den ära som följer med status och social ställning. Han brydde sig bara om sitt värde och sitt levernes betydelse i Jehova Guds ögon. Jobs sanna jag var hans verkliga innersta väsen: Han älskade inte berömmelse och pengar och levde inte för berömmelse och pengar; han var sann och ren och utan falskhet.

Jobs särskiljande av kärlek och hat

En annan sida av Jobs mänskliga natur visar sig i samtalet mellan honom och hans hustru: ”Då sade hans hustru till honom: ’Behåller du ännu din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö.’ Men han sade till henne: ’Du talar som en dåraktig kvinna talar. Vad? Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?’” (Job 2:9–10). När Jobs hustru såg de plågor han drabbades av försökte hon ge honom råd för att hjälpa honom att undkomma hans plåga — men hennes ”goda avsikter” vann inte Jobs gillande; i stället väckte de hans vrede, för hon förnekade hans tro på och lydnad mot Jehova Gud och förnekade även Jehova Guds existens. Det var något Job inte kunde tolerera, för han hade aldrig tillåtit sig själv att göra någonting som gick emot eller sårade Gud, för att inte tala om andra. Hur skulle han kunna förbli oberörd när han såg andra uttala ord som hädade och förolämpade Gud? Därför kallade han sin hustru för en ”dåraktig kvinna”. Jobs inställning till sin fru var en av vrede och hat liksom av klander och tillrättavisning. Detta var det naturliga uttrycket för Jobs mänskliga förmåga att skilja på kärlek och hat, och det var ett sant uttryck för hans rättskaffens mänsklighet. Job ägde en rättskänsla som fick honom att hata ondskans stormar och tidvatten, och avsky, fördöma och förkasta absurt kätteri, löjliga diskussioner och orimliga påståenden, och lät honom hålla fast vid sina egna, korrekta principer och ställningstaganden när massorna tagit avstånd från honom och han övergetts av dem som stod honom nära.

Jobs godhet och uppriktighet

Eftersom vi av Jobs uppträdande kan se uttrycket för olika sidor av hans mänskliga natur, vad kan vi se av Jobs mänskliga natur när han öppnade munnen för att förbanna den dag han föddes? Detta är det ämne vi ska samlas kring nedan.

Ovan har jag talat om bakgrunden till att Job förbannade den dag han föddes. Vad ser ni i detta? Om Job varit hårdhjärtad och kärlekslös, om han varit kall och känslolös och i avsaknad av mänsklighet, skulle han då ha brytt sig om Guds hjärtas önskan? Och skulle han ha föraktat dagen för sin egen födelse därför att han brydde sig om Guds hjärta? Med andra ord, om Job varit hårdhjärtad och saknat mänsklighet, skulle han då ha blivit olycklig över Guds smärta? Skulle han ha förbannat den dag han föddes därför att han vållat Gud bedrövelse? Svaret är: Absolut inte! Job brydde sig om Guds hjärta därför att han var godhjärtad; eftersom han brydde sig om Guds hjärta kände han Guds smärta; eftersom han var godhjärtad plågades han ännu mer därför att han kände Guds smärta; eftersom han kände Guds smärta började han hata den dag han föddes och därför förbannade han den dag han föddes. För utomstående är Jobs hela uppträdande under prövningarna exemplariskt. Det enda som sätter ett frågetecken för hans fullkomlighet och rättskaffenhet eller ger ett annorlunda omdöme är att han förbannande av den dag han föddes. I själva verket var detta det sannaste uttrycket för essensen i Jobs mänskliga natur. Essensen i hans mänskliga natur var inte dold eller paketerad eller bearbetad av någon annan. När han förbannade den dag han föddes visade han prov på godheten och uppriktigheten djupt inne i sitt hjärta; han var som en källa vars vatten är så klart och genomskinligt att det uppenbarar dess botten.

Efter att ha fått veta allt detta om Job har de flesta människor utan tvivel en ganska korrekt och objektiv bild av essensen i Jobs mänsklighet. De bör också ha en grundlig, praktisk och mer avancerad förståelse och uppskattning av den Jobs fullkomlighet och rättskaffenhet som Gud talar om. Förhoppningsvis kommer denna förståelse och uppskattning att hjälpa människor att ge sig in på vägen att frukta Gud och sky det onda.

Förhållandet mellan Guds överlämnande av Job till Satan och målsättningarna för Guds verk

Fastän de flesta människor nu inser att Job var fullkomlig och rättskaffens och att han fruktade Gud och skydde det onda, ger inte denna insikt dem en större förståelse av Guds intention. Samtidigt som de avundas Jobs mänskliga natur och strävan ställer de följande fråga till Gud: Job var så fullkomlig och rättskaffens, folk älskar honom så mycket, så varför lämnade Gud över honom till Satan och utsatte honom för så mycket pina? Sådana frågor finns ofrånkomligen i många människors hjärta — eller snarare, detta tvivel är frågan i många människors hjärtan. Eftersom det har förbryllat så många människor måste vi ta upp denna fråga på bordet och förklara den ordentligt.

Allt Gud gör är nödvändigt och äger utomordentlig betydelse, för allt han gör i människan rör hans förvaltning och mänsklighetens frälsning. Naturligtvis är det verk Gud utförde i Job inte annorlunda, även om Job var fullkomlig och rättskaffens i Guds ögon. Med andra ord, oavsett vad Gud gör eller med vilka medel han gör det, oavsett kostnaden eller hans målsättning, förändras inte syftet med hans handlingar. Hans syfte är att arbeta in Guds ord, Guds krav och Guds vilja för människan i människan; syftet är med andra ord att arbeta in i människan allt som Gud anser vara positivt i enlighet med hans steg, att göra människan förmögen att förstå Guds hjärta och fatta Guds innersta väsen, att låta henne lyda Guds suveränitet och arrangemang, och därmed låta människan uppnå fruktan för Gud och skyende av det onda — allt detta som är en aspekt av Guds syfte med allt han gör. Den andra aspekten är att eftersom Satan är den kontrasterande bakgrunden och redskapet i Guds verk överlämnas människan ofta till Satan: detta är de medel Gud använder för att låta människor se Satans ondska, fulhet och föraktlighet i hans frestelser och angrepp, och därmed få folk att hata Satan och kunna känna och känna igen det som är negativt. Den här processen låter dem gradvis befria sig från Satans kontroll och från Satans anklagelser, störning och angrepp tills de — tack vare Guds ord, sin kunskap om och lydnad mot Gud, samt sin tro på Gud och fruktan för honom — triumferar över Satans angrepp och triumferar över Satans anklagelser; först då kommer de att ha blivit fullständigt räddade undan Satans styre. Människors räddning betyder att Satan har besegrats, det betyder att de inte längre är maten i Satans mun — att Satan har släppt dem fria i stället för att sluka dem. Det beror på att dessa människor är rättskaffens, att de har tro, lydnad och fruktan för Gud och att de bryter fullständigt med Satan. De får Satan att skämmas, de gör honom till en ynkrygg och besegrar honom i grunden. Deras fasta beslut att följa Gud och deras lydnad mot och fruktan för Gud besegrar Satan och får honom att släppa taget om dem helt och hållet. Den sortens människor är de enda som verkligen har vunnits av Gud och det är detta som är Guds ultimata syfte med att frälsa människan. Om de vill bli frälsta och vill bli fullständigt vunna av Gud måste alla dessa som följer Gud möta både stora och små frestelser och angrepp från Satan. De som kommer ut ur dessa frestelser och angrepp och är i stånd att fullständigt besegra Satan är dessa som har blivit frälsta av Gud. Dessa som har blivit frälsta till Gud är alltså dessa som har genomgått Guds prövningar och som har frestats och angripits av Satan otaliga gånger. Dessa som har blivit frälsta till Gud förstår Guds vilja och Guds fordringar och är i stånd att foga sig i Guds suveränitet och arrangemang, och de överger inte vägen att frukta Gud och sky det onda mitt under Satans frestelser. Dessa som är frälsta till Gud besitter ärlighet, de är godhjärtade, de särskiljer kärlek och hat, de har en rättskänsla, de är rationella och kapabla att bry sig om Gud och värdesätta allt som är av Gud. Sådana människor är inte bundna, bevakade, anklagade eller missbrukade av Satan, de är fullständigt fria, de har blivit fullständigt befriade och frisläppta. Job var precis en sådan frihetens människa och det var just därför Gud hade överlämnat honom till Satan.

Job misshandlades av Satan men han vann också evig frihet och befrielse och rätten att aldrig mer utsättas för Satans fördärv, misshandel och anklagelser utan i stället leva fri och obesvärad i ljuset av Guds anlete, leva omgiven av Guds välsignelser. Ingen kunde ta bort eller förstöra eller lägga beslag på denna rättighet. Den gavs till Job som lön för hans tro, beslutsamhet och lydnad mot och fruktan för Gud; Job betalade sitt livs pris för att vinna fröjd och glädje på jorden, för att vinna rätten och berättigandet — förordat av himlen och bekräftat av jorden — att som en sann Guds skapelse på jorden tillbe Skaparen utan störning. Detta var också det största resultatet av de frestelser Job utstod.

Innan människor blir frälsta störs, och även styrs, deras liv ofta av Satan. Människor som inte har blivit frälsta är med andra ord Satans fångar, de har ingen frihet, de har inte släppts av Satan, de är inte kvalificerade eller berättigade att tillbe Gud, och Satan är dem hack i häl och angriper dem brutalt. Sådana människor har ingen glädje att tala om, de har ingen rätt till en normal tillvaro att tala om, och dessutom har de ingen värdighet att tala om. Endast om du står upp och kämpar mot Satan och använder din tro på Gud och din lydnad mot och fruktan för Gud som de vapen med vilka du utkämpar en strid på liv och död med Satan, så att du tillfullo besegrar Satan och får honom att ta till flykten och bli en feg stackare närhelst han ser dig, så att han fullständigt överger sina angrepp och anklagelser mot dig — först då kommer du att vara frälst och bli fri. Om du är fast besluten att bryta helt med Satan, men inte är rustad med de vapen som ska hjälpa dig att besegra honom, då kommer du fortfarande att vara i fara; när tiden gått, när du har blivit så plågad av Satan att du inte har ett uns styrka kvar och du fortfarande inte har kunnat bära vittnesbörd och fortfarande inte har gjort dig fri från Satans anklagelser och attacker mot dig, då kommer du inte att ha mycket hopp om frälsning. När slutet är inne, när avslutandet av Guds verk förkunnas, kommer du fortfarande att vara i Satans grepp, oförmögen att göra dig fri, och därmed kommer du aldrig att ha en chans eller ett hopp. Konsekvensen är då att sådana människor kommer att vara helt och hållet i Satans fångenskap.

Acceptera Guds prövningar, övervinn Satans frestelser och låt Gud vinna hela ditt väsen

Under sin varaktiga verksamhet med att försörja och underhålla människan berättar Gud för henne om allt han vill och allt han begär, och han visar henne sina gärningar, sitt sinnelag och vad han har och är. Målsättningen är att utrusta människan med mognad och att låta henne ta emot olika sanningar från Gud medan hon följer honom — sanningar som är de vapen Gud ger människan att bekämpa Satan med. Sålunda rustad måste människan möta Guds prövningar. Gud har många sätt och vägar att pröva människan, men allesamman kräver att Guds fiende, Satan, ”samarbetar”. Det vill säga, efter att ha gett människan vapnen hon ska bekämpa Satan med, överlämnar Gud henne till Satan och låter honom ”pröva” hennes mognad. Om hon kan bryta igenom Satans stridsformeringar, om hon kan komma levande undan Satans kringränning, då kommer hon att ha klarat provet. Men om människan misslyckas med att ta sig förbi Satans stridsformeringar och kapitulerar för Satan, då kommer hon inte att ha klarat provet. Vilken aspekt av människan Gud än granskar är kriterierna för hans granskning huruvida hon står fast i sitt vittnesbörd när hon attackeras av Satan och huruvida hon har övergett Gud och kapitulerat och underkastat sig Satan när han lagt sin snara kring henne. Huruvida människan kan bli frälst kan sägas bero på huruvida hon kan övervinna och besegra Satan, och huruvida hon kan bli fri beror på huruvida hon är i stånd att på egen hand höja vapnen hon fått av Gud för att övervinna Satans slaveri, få honom att fullständigt förlora hoppet och lämna henne i fred. Om Satan förlorar hoppet och släpper taget om någon betyder det att han aldrig mer kommer att försöka ta denna person från Gud, aldrig mer kommer att anklaga och störa denna person, aldrig mer kommer att utsätta honom för hänsynslösa plågor eller angrepp; endast en sådan person kommer verkligen att ha vunnits av Gud. Det här är hela den process varigenom Gud vinner människor.

Den varning och upplysning senare generationer får genom Jobs vittnesbörd

Samtidigt som folk förstår den process genom vilken Gud fullständigt vinner någon, kommer de också att förstå syftet och meningen med att Gud överlämnade Job till Satan. Folk störs inte längre av Jobs lidande och de har en ny förståelse av dess betydelse. De oroar sig inte längre över huruvida de själva kommer att utsättas för samma frestelser som Job, och de motsätter sig eller ogillar inte längre att Guds prövningar kommer. Jobs tro, lydnad och hans vittnesbörd om seger över Satan har blivit en källa till stor hjälp och uppmuntran för människor. I Job ser de hopp om sin egen frälsning, och de ser att genom tro och lydnad mot och fruktan för Gud är det fullt möjligt att övervinna och besegra Satan. De förstår att så länge de fogar sig i Guds suveränitet och arrangemang och äger tron och beslutsamheten att inte överge Gud efter att ha förlorat allting, då kan de bringa skam och nederlag över Satan. Och de förstår att de bara behöver vara beslutsamma och uthålliga nog att stå fasta i sitt vittnesbörd — även om det innebär att de förlorar livet — för att Satan ska kuvas och slå till hastig reträtt. Jobs vittnesbörd är en varning till senare generationer, och denna varning säger dem att om de inte besegrar Satan kommer de aldrig att kunna göra sig fria från Satans anklagelser och inblandning, och de kommer inte heller att kunna undfly Satans smädelser och angrepp. Jobs vittnesbörd har upplyst senare generationer. Denna upplysning lär människor att endast om de är fullkomliga och rättskaffens är de i stånd att frukta Gud och sky det onda; den lär dem att endast om de fruktar Gud och skyr det onda kan de bära starkt och rungande vittnesbörd om Gud; endast om de bär starkt och rungande vittnesbörd om Gud kan de aldrig kontrolleras av Satan utan lever under Guds vägledning och beskydd — och endast då kommer de att ha blivit sant frälsta. Alla som eftersträvar frälsning borde söka efterlikna Jobs personlighet och hans livs strävan. Det som han levde ut under hela sitt liv och hans uppträdande under prövningarna är en dyrbar skatt för alla dessa som följer vägen att frukta Gud och sky det onda.

Jobs vittnesbörd ger Gud tröst

Om jag nu säger er att Job är en underbar människa, kan ni kanske inte förstå innebörden i dessa ord. Ni kan kanske inte greppa känslan bakom varför jag har talat om alla dessa saker, men vänta till den dag då ni har upplevt samma eller liknande prövningar som de Job genomgick. När ni har gått igenom motgångar, när ni har upplevt prövningar personligen arrangerade för er av Gud, när ni ger ert allt och utstår förödmjukelse och vedermöda för att besegra Satan och vittna om Gud mitt under frestelserna — då kommer ni att kunna förstå meningen i dessa ord som jag talar. Vid den tiden kommer ni att känna att ni är långt underlägsna Job, ni kommer att känna hur ljuvlig Job är och att han är värd att efterlikna; när den tiden kommer, kommer ni att inse hur viktiga dessa klassiska ord som Job yttrade är för den som är fördärvad och lever i dessa tider, och ni kommer att inse hur svårt det är för människorna av i dag att uppnå det som Job uppnådde. När ni känner att det är svårt kommer ni att förstå hur ängsligt och oroligt Guds hjärta är. Ni kommer att förstå vilket högt pris Gud betalade för att vinna sådana människor och hur kostbart det som Gud gjort och offrat för mänskligheten är. Har ni en riktig förståelse och ett korrekt omdöme om Job nu när ni har hört dessa ord? Var Job i era ögon en verkligt fullkomlig och rättskaffens man som fruktade Gud och skydde det onda? Jag tror att de flesta människor med största säkerhet kommer att säga ja. Varken någon människa eller Satan kan nämligen förneka det faktum av vad Job gjorde och uppenbarade. De är det starkaste beviset för Jobs seger över Satan. Detta bevis tog form i Job och det var det första vittnesbördet som Gud tog emot. Så när Job triumferade under Satans frestelser och bar vittnesbörd om Gud, såg Gud förhoppning i Job och hans hjärta tröstades av Job. Det här var första gången sedan skapelsen och fram till Job som Gud verkligen upplevde vad tröst var och vad det innebar att tröstas av människan, och det var första gången som han sett och vunnit ett sant vittnesbörd som bars om honom.

Jag är förvissad om att de flesta människor, som hört talas om Jobs vittnesbörd och redogörelserna för Jobs olika sidor, kommer att ha planer för den väg som ligger framför dem. Jag är också förvissad om att de flesta människor som är fyllda av ängslan och fruktan sakta kommer att börja slappna av till både kropp och sinne och så småningom börjar känna sig lättade …

Nedanstående stycken handlar också om Job. Låt oss fortsätta läsa.

4. Job har hört om Gud med sitt öra

Job 9:11 Se, han går förbi mig, och jag ser honom inte; han går också vidare, men jag uppfattar honom inte.

Job 23:8–9 Se, jag går framåt, men han är inte där; och bakåt, men jag kan inte uppfatta honom. På den vänstra sidan, där han är verksam, men jag kan inte skåda honom; Han döljer sig på den högra sidan, så att jag inte kan se honom.

Job 42:2–6 Jag vet att du kan göra allt och att ingen tanke kan undanhållas dig. Vem är han som döljer råd utan kunskap? Därför har jag talat vad jag inte förstod; ting alltför underbara för mig, som jag inte kände till. Hör, jag uppmanar dig, och jag skall tala; jag kommer att ställa krav på dig och du skall förklara dig för mig. Jag har hört om dig med mitt öra, men nu ser mitt öga dig. Därför föraktar jag mig själv och ångrar mig i stoft och aska.

Även om Gud inte uppenbarat sig för Job, tror Job på Guds suveränitet

Vad är huvudtemat i dessa ord? Har några av er insett att det finns en sanning här? För det första, hur visste Job att det finns en Gud? Och hur visste han att Gud härskar över himlarna och jorden och alla ting? Det finns ett stycke som besvarar dessa två frågor: ”Jag har hört om dig med mitt öra, men nu ser mitt öga dig. Därför föraktar jag mig själv och ångrar mig i stoft och aska” (Job 42:5–6). Av dessa ord får vi veta att snarare än att ha sett Gud med egna ögon hade han fått kunskap om Gud från traditionen. Det var under dessa omständigheter som han började gå vägen att följa Gud, varefter han bekräftade Guds existens i sitt liv och bland alla ting. Här finns en sanning som inte går att förneka — och vad är det? Trots att Job kunde följa vägen att frukta Gud och sky det onda hade han aldrig sett Gud. Var han inte likadan som människorna av i dag i det avseendet? Job hade aldrig sett Gud, och slutsatsen av det är att även om han hört talas om Gud visste han inte var Gud fanns, hurdan Gud var eller vad Gud gjorde, vilket är subjektiva faktorer. Objektivt talat, även om han följde Gud hade Gud aldrig framträtt för honom eller talat till honom. Är inte detta ett faktum? Fastän Gud inte talat till Job eller gett honom några befallningar, hade Job sett Guds existens och skådat hans suveränitet bland alla ting och i traditioner i vilka Job hade hört om Gud med sitt öra, och därefter började han sitt liv av gudsfruktan och skyende av det onda. Så började det och så var den process genom vilken Job följde Gud. Men oavsett hur han fruktade Gud och skydde det onda, oavsett hur han höll fast vid sin oförvitlighet, visade sig Gud aldrig för honom. Låt oss läs detta stycke. Han sa: ”Se, han går förbi mig, och jag ser honom inte; han går också vidare, men jag uppfattar honom inte” (Job 9:11). Vad dessa ord säger är att Job må ha känt eller inte känt Gud runt omkring sig, men han hade aldrig kunnat se Gud. Det fanns stunder då han föreställde sig hur Gud gick förbi framför honom eller handlade eller vägledde människan, men han hade aldrig vetat säkert. Gud överraskar människan när hon inte väntar sig det; människan vet inte när Gud överraskar henne eller var han överraskar henne, för hon kan inte se Gud och därför är Gud, i människans ögon, dold för henne.

Jobs tro på Gud rubbas inte av att Gud är dold för honom

I följande skriftstycke säger Job sedan: ”Se, jag går framåt, men han är inte där; och bakåt, men jag kan inte uppfatta honom. På den vänstra sidan, där han är verksam, men jag kan inte skåda honom; Han döljer sig på den högra sidan, så att jag inte kan se honom” (Job 23:8–9). I den här texten får vi veta att i Jobs erfarenheter hade Gud varit dold för honom från början till slut; Gud hade inte visat sig öppet för honom, och inte heller hade han öppet talat några ord till honom, men i sitt hjärta var Job övertygad om Guds existens. Han hade alltid tänkt att Gud kanske gick framför honom eller kanske handlade vid hans sida, och att även om han inte kunde se Gud så var Gud bredvid honom och styrde hans allt. Job hade aldrig sett Gud men han kunde hålla fast vid sin tro, vilket ingen annan människa kunde. Och varför kunde de inte det? Därför att Gud inte talade till Job eller visade sig för honom, och om Job inte verkligen hade trott skulle han inte ha kunnat fortsätta, och inte heller hade han kunnat hålla fast vid vägen att frukta Gud och sky det onda. Är inte detta sant? Hur känner ni det när ni läser om hur Job yttrade dessa ord? Känner ni att Jobs fullkomlighet och rättskaffenhet och hans rättfärdighet inför Gud är sann och inte en överdrift från Guds sida? Trots att Gud behandlade Job på samma sätt som han behandlade andra människor och inte visade sig för eller talade till honom, höll Job ändå fast vid sin oförvitlighet, han trodde ändå på Guds suveränitet och dessutom offrade han ofta brännoffer och bad inför Gud på grund av sin rädsla för att kränka Gud. I Jobs förmåga att frukta Gud utan att ha sett honom ser vi hur mycket han älskade det som var positivt och hur fast och verklig hans tro var. Han förnekade inte Guds existens därför att Gud var dold för honom, och inte heller förlorade han sin tro och övergav Gud därför att han aldrig sett honom. I stället hade han insett Guds existens och känt Guds suveränitet och makt i Guds dolda verksamhet med att styra allting. Han slutade inte vara rättskaffens därför att Gud var dold, och inte heller övergav han vägen att frukta Gud och sky det onda därför att Gud aldrig visat sig för honom. Job hade aldrig bett att Gud skulle framträda öppet för honom för att bevisa sin existens, för han hade redan skådat Guds suveränitet bland alla ting, och han var förvissad om att han hade fått välsignelser och ynnestbevis som andra inte fått. Fastän Gud förblev dold för honom rubbades aldrig Jobs tro. Därför skördade han vad ingen annan skördat: Guds gillande och Guds välsignelse.

Job välsignar Guds namn och tänker inte på välsignelser eller olycka

Det finns ett förhållande som aldrig tas upp i Skriftens berättelser om Job och som vi ska fokusera på i dag. Trots att Job aldrig sett Gud eller hört Guds ord med sina egna öron, hade Gud en plats i Jobs hjärta. Och vad var Jobs inställning till Gud? Den var, som tidigare nämnts: ”Lovat vare Jehovas namn”. Hans välsignelse av Guds namn var villkorslös, utan hänsyn till sammanhang och utan orsak. Vi ser att Job hade gett sitt hjärta till Gud och överlåtit kontrollen av det till Gud; allt han tänkte, allt han beslutade och allt han planerade i sitt hjärta låg blottat för Gud och inte tillslutet för Gud. Hans hjärta stod inte i motsatsförhållande till Gud och han hade aldrig bett Gud göra någonting för honom eller ge honom någonting, och han hade inga extravaganta önskningar att han skulle vinna någonting med sin gudsdyrkan. Job köpslog inte med Gud, begärde inget och ställde inte några krav på Gud. Hans lovprisning av Guds namn berodde på Guds stora makt och myndighet som härskare över allt och var inte beroende av huruvida han fick välsignelser eller drabbades av olycka. Det var hans tro att Guds makt och myndighet är densamma oavsett om Gud välsignar människor eller bringar olycka över dem, och därför ska Guds namn prisas oavsett en individs situation. Att människan välsignas av Gud beror på Guds suveränitet, och när människan drabbas av olycka beror det också på Guds suveränitet. Guds makt och myndighet härskar över och arrangerar allt som berör människan; människans skiftande tur är en yttring av Guds makt och myndighet, och oavsett vilken utgångspunkt man har bör Guds namn prisas. Det här är vad Job erfor och kom att inse under sina livsår. Alla Jobs tankar och handlingar nådde Guds öron och kom inför Gud och sågs som viktiga av Gud. Gud uppskattade denna Jobs kunskap och värdesatte Job för att han hade ett sådant hjärta. Detta hjärta väntade alltid och överallt på Guds befallningar, och oavsett tid eller plats välkomnade det vadhelst som hände honom. Job ställde inga krav på Gud. Vad han krävde av sig själv var att vänta på, acceptera, möta och lyda alla arrangemang som kom från Gud; Job var övertygad om att detta var hans plikt — och det var precis vad Gud önskade. Job hade aldrig sett Gud eller hört honom tala några ord, utfärda några befallningar, undervisa några läror eller instruera honom om någonting. Med dagens ord — att han var i stånd att ha sådan kunskap om och inställning till Gud fastän Gud inte gett honom någon upplysning, vägledning eller försörjning vad gällde sanningen var värdefullt, och att han visade prov på detta var nog för Gud och hans vittnesbörd lovordades av Gud och uppskattades av Gud. Job hade aldrig sett Gud eller hört Gud personligen yttra några läror till honom, men för Gud var hans hjärta och han själv långt dyrbarare än dessa människor som, inför Gud, bara kunde prata om djupa teorier, bara kunde skrävla och tala om att bära fram offer men aldrig hade haft sann kunskap om Gud och aldrig verkligen fruktat honom. För Jobs hjärta var rent och inte dolt för Gud, och hans mänskliga natur var ärlig och godhjärtad och han älskade rättvisa och det som var positivt. Endast en människa som han, som ägde ett sådant hjärta och sådan mänsklighet, var i stånd att följa Guds väg och i stånd att frukta Gud och sky det onda. En sådan människa kunde se Guds suveränitet, kunde se hans myndighet och makt och var i stånd att uppnå lydnad mot hans suveränitet och arrangemang. Endast en sådan människa kunde verkligen prisa Guds namn. Det beror på att han inte brydde sig om huruvida Gud skulle välsigna honom eller bringa olycka över honom, för han visste att allting kontrolleras av Guds hand, och om människan bekymrar sig så är det ett tecken på dårskap, okunnighet och irrationalitet, på tvivel rörande Guds suveränitet över alla ting, och på att inte frukta Gud. Jobs kunskap var precis vad Gud önskade. Hade då Job en större teoretisk kunskap om Gud än ni? Eftersom Guds verksamhet och uttalanden var få vid den tiden, var det ingen lätt sak att förvärva kunskapen om Gud. Att Job lyckades med det var ingen liten prestation. Han hade inte upplevt Guds verk och aldrig hört Gud tala eller sett Guds ansikte. Att han var i stånd att ha en sådan inställning till Gud var helt och hållet resultatet av hans mänskliga natur och hans personliga strävan, en mänsklighet och strävan som folk i dag inte besitter. Därför sa Gud, i den tidsåldern, att ”det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man”. I den tidsåldern hade Gud således redan gjort en sådan bedömning av honom och kommit till en sådan slutsats. Hur mycket sannare skulle det inte vara i dag?

Även om Gud är dold för människan är hans gärningar bland alla ting nog för att människan ska känna honom

Job hade inte sett Guds ansikte eller hört orden Gud uttalade, och än mindre hade han personligen erfarit Guds verksamhet, men alla bevittnar hans gudsfruktan och vittnesbörd under prövningarna och Gud älskar det, fröjdas över det och lovordar det, och människor avundas och beundrar det och sjunger därtill dess lov. Det var inget stort eller märkvärdigt med hans liv: Han levde ett alldagligt liv precis som vilken vanlig människa som helst, gick ut för att arbeta vid soluppgången och återvände hem för att vila då solen gick ner. Skillnaden är att under alla dessa alldagliga decennier fick han en insikt i Guds väg och insåg och förstod Guds stora makt och suveränitet som ingen människa någonsin gjort. Han var inte intelligentare än någon vanlig människa, han var inte särskilt ihärdig och inte heller hade han osynliga speciella talanger. Men vad han hade var en personlighet som var ärlig, godhjärtad och rättskaffens, en personlighet som älskade rättvisa och rättfärdighet och som älskade positiva ting — något som de flesta vanliga människor inte besitter. Han visste vad han skulle älska och vad han skulle hata, han hade en rättskänsla, han var orubblig och uthållig och han var samvetsgrann i sina tankar, och därför såg han under sin alldagliga tid på jorden alla de utomordentliga ting som Gud hade gjort och såg Guds storhet, helighet och rättfärdighet, han såg Guds omtanke, barmhärtighet och skydd av människan, och såg den högste Gudens ärofullhet och myndighet. Det första skälet till att Job kunde vinna dessa ting, som var mer än någon vanlig människa hade, var att han hade ett rent hjärta och att hans hjärta tillhörde Gud och leddes av Skaparen. Det andra skälet var hans strävan: hans strävan efter att vara syndfri och fullkomlig och någon som rättade sig efter himmelens vilja, som var älskad av Gud och skydde det onda. Job besatt och eftersträvade dessa ting medan han var oförmögen att se Gud eller höra Guds ord; trots att han aldrig sett Gud hade han kommit att känna de medel med vilka Gud härskar över allt och förstod den visdom med vilken Gud gör så. Trots att han aldrig hört orden uttalas av Gud visste han att det är Gud som både belönar människan och tar ifrån henne. Fastän hans levnadsår inte var annorlunda än någon vanlig människas, lät han inte sitt livs alldaglighet påverka hans kunskap om Guds suveränitet över allt eller påverka hans gudsfruktan och skyende av det onda. I hans ögon var alla tings lagar fulla av Guds gärningar och Guds suveränitet kunde ses i alla delar av en persons liv. Han hade inte sett Gud men han var i stånd att inse att Guds gärningar finns överallt, och under sin alldagliga tid på jorden kunde han se och inse Guds utomordentliga och förunderliga gärningar överallt i sitt liv, och han kunde se Guds förunderliga arrangemang. Guds doldhet och tystnad förhindrade inte Jobs insikt om Guds gärningar, och påverkade inte heller hans kunskap om Guds suveränitet över alla ting. Hans liv var upplevelsen av Guds suveränitet och arrangemang — Gud som är dold bland alla ting — i hans dagliga liv. I sitt dagliga liv hörde och förstod han också Guds hjärtas röst och de ord som yttrades av Gud, som är tyst bland alla ting och ändå uttrycker sitt hjärtas röst och sina ord genom att styra alltings lagar. Då förstår ni att om folk har samma mänskliga natur och strävan som Job så kan de vinna samma insikt och kunskap som Job och kan uppnå samma förståelse av och kunskap om Guds suveränitet över allting som Job. Gud hade inte visat sig för Job eller talat till honom, men Job var i stånd att vara fullkomlig och rättskaffens och frukta Gud och sky det onda. Utan att Gud framträtt eller talat till människan är alltså Guds gärningar bland alla ting och hans suveränitet över alla ting tillräckligt för att människan ska bli medveten om Guds existens, makt och myndighet, och Guds makt och myndighet är tillräckligt för att få denna människa att följa vägen av att frukta Gud och sky det onda. Eftersom en vanlig människa som Job var i stånd att uppnå gudsfruktan och skyende av det onda, bör varje vanlig människa som följer Gud också vara i stånd till det. Även om de här orden må låta som en logisk slutledning, så strider inte detta mot tingens lagar. Men verkligheten har inte motsvarat förväntningarna: Det verkar som om det är Job och endast Job förbehållet att frukta Gud och sky det onda. När man talar om att ”frukta Gud och sky det onda” tänker folk att det är något som bara gällde Job, som om vägen att frukta Gud och sky det onda hade fått en etikett med Jobs namn och inte hade något med andra att göra. Orsaken till detta är klar: Eftersom endast Job besatt en personlighet som var ärlig, godhjärtad och rättskaffens och som älskade rättvisa och rättfärdighet och saker som var positiva, var det endast Job som kunde följa vägen att frukta Gud och sky det onda. Ni måste allesamman ha förstått innebörden här — att eftersom ingen besitter en mänsklig natur som är ärlig, godhjärtad och rättskaffens och som älskar rättvisa och rättfärdighet och det som är positivt, kan ingen frukta Gud och sky det onda, och följaktligen kan de aldrig vinna Guds glädje eller stå fasta i prövningar. Vilket också innebär att alla människor med undantag för Job fortfarande är bundna och snärjda av Satan, de är alla anklagade, attackerade och misshandlade av honom, och det är dem som Satan försöker sluka och de saknar alla frihet, fångar som har fjättrats av Satan.

Hur kan människan frukta Gud och sky det onda om hennes hjärta är fientligt inställt till Gud?

Människorna av i dag inte besitter samma mänskliga natur som Job, hur är det då med deras naturs essens och deras inställning till Gud? Fruktar de Gud? Skyr de det onda? Dessa som inte fruktar Gud eller skyr det onda kan endast summeras med två ord: Guds fiender. Ni säger ofta dessa två ord men ni har aldrig känt till deras verkliga innebörd. Det finns tyngd i orden ”Guds fiender”: De säger inte att Gud ser människan som fienden, utan att människan ser Gud som fienden. Först, när människor börjar tro på Gud, vilka har då inte sina egna målsättningar, motivationer och ambitioner? Även om de till en del tror på Guds existens och har sett Guds existens, rymmer deras gudstro fortfarande dessa motivationer och deras ultimata mål med att tro på Gud är att motta hans välsignelser och de ting de vill ha. Människors tänker ofta angående sina erfarenheter: Jag har gett upp min familj och min karriär för Guds skull, och vad har han gett mig? Jag måste räkna samman det och få det bekräftat – har jag fått några välsignelser nyligen? Jag har gett en massa under den här tiden, jag har sprungit och sprungit mitt lopp och jag har lidit mycket — men har Gud gett mig några löften i gengäld? Har han kommit ihåg mina goda gärningar? Vad ska mitt slut bli? Kan jag ta emot Guds välsignelser? … Alla människor gör ständigt och ofta sådana beräkningar i sitt hjärta och ställer krav på Gud som rymmer deras motivationer och ambitioner och kompromisser. Det vill säga, i sitt hjärta sätter människan oavbrutet Gud på prov, tänker oavbrutet ut planer om Gud, pläderar oupphörligt för sitt slutliga öde och försöker pressa fram ett uttalande från Gud för att se om Gud kan ge henne vad hon vill ha eller inte. Människan strävar efter Gud men samtidigt behandlar hon honom inte som Gud. Hon har alltid försökt att köpslå med Gud, oupphörligt ställt krav på honom och även pressat honom för varje steg och när hon fått ett finger har hon försökt ta hela handen. Samtidigt som människan försöker kohandla med Gud grälar hon också med honom, och det finns till och med människor som ofta, när de drabbas av prövningar eller hamnar i vissa situationer, blir veka, passiva och slappa i sitt arbete och fulla av klagomål över Gud. Ända sedan människan först började tro på Gud har hon betraktat Gud som ett ymnighetshorn, en schweizisk armékniv, och hon har betraktat sig själv som Guds största fordringsägare, som om det var hennes medfödda rätt och skyldighet att försöka få välsignelser och löften av Gud, medan det var Guds skyldighet att skydda och vårda människan och dra försorg om henne. Sådan är den grundläggande förståelsen av ”tro på Gud” hos alla dessa som tror på Gud, och deras djupaste förståelse av begreppet att tro på Gud. Från essensen i människans natur till hennes subjektiva strävan finns det ingenting som relaterar till gudsfruktan. Människans målsättning med att tro på Gud kunde omöjligt ha något att göra med tillbedjan av Gud. Det vill säga, människan har aldrig reflekterat över eller förstått att tro på Gud kräver gudsfruktan och tillbedjan av Gud. I ljuset av sådana förutsättningar är människans essens uppenbar. Och vad är denna essens? Den är att människans hjärta är illvilligt, det hyser svek och falskhet, det älskar inte rättvisa och rättfärdighet eller det som är positivt, och det är uselt och girigt. Människans hjärta kunde inte vara mer tillslutet för Gud; hon har inte gett det till Gud över huvud taget. Gud har aldrig sett människans verkliga hjärta och han har heller aldrig dyrkats av människan. Oavsett hur högt pris Gud betalar eller hur mycket arbete han utför eller hur mycket han drar försorg om människan, förblir hon blind för det och ytterst likgiltig. Människan har aldrig gett sitt hjärta till Gud, hon vill ta hand om sitt hjärta själv och fatta sina egna beslut —innebörden av det är att människan inte vill följa vägen av att frukta Gud och sky det onda eller att lyda Guds suveränitet och arrangemang, och inte heller vill hon tillbe Gud som Gud. Sådant är människans tillstånd i dag. Låt oss nu se på Job igen. Först av allt, gjorde han något avtal med Gud? Hade han några baktankar med att hålla fast vid vägen att frukta Gud och sky det onda? Hade Gud vid den tiden talat till någon om det kommande slutet? Vid den tiden hade Gud inte gett några löften till någon angående slutet, och det var mot denna bakgrund som Job var i stånd att frukta Gud och sky det onda. Kan dagens människor mäta sig med Job? Skillnaden är alltför stor, de spelar i olika ligor. Även om Job inte hade mycket kunskap om Gud hade han gett sitt hjärta till Gud och det tillhörde Gud. Han schackrade aldrig med Gud och hade inga extravaganta önskningar eller krav på Gud; i stället var hans tro att ”Jehova gav och Jehova tog”. Detta var vad han hade sett och uppnått genom att under många levnadsår hålla fast vid vägen att frukta Gud och sky det onda. Likaså hade han fått utbyte av orden ”om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?”. De här två meningarna var vad han hade sett och kommit att få kunskap om som resultat av sin attityd av lydnad mot Gud under sitt livs upplevelser, och de var också hans starkaste vapen, med vilka han triumferade under Satans frestelser, och grundvalen för hans fasta hållning i sitt vittnesbörd om Gud. Föreställer ni er nu Job som en underbar individ? Hoppas ni på att kunna bli en sådan individ? Fruktar ni att tvingas genomgå Satans frestelser? Beslutar ni er för att be Gud utsätta er för samma prövningar som han utsatte Job för? De flesta människor skulle utan tvivel inte våga be om sådana saker. De är alltså uppenbart att er tro är ynkligt liten: jämfört med Job är er tro helt enkelt inte värd att nämna. Ni är Guds fiender, ni fruktar inte Gud, ni är oförmögna att stå fast i ert vittnesbörd om Gud och inkapabla att triumfera över Satans angrepp, anklagelser och frestelser. Vad gör er kvalificerade att ta emot Guds löften? Nu när ni har hört berättelsen om Job och förstått Guds avsikt med att frälsa människan och innebörden i människans frälsning, har ni tron att ta emot samma prövningar som Job? Borde ni inte vara lite beslutna att låta er själva följa vägen av gudsfruktan och skyende av det onda?

Hys inga farhågor vad det gäller Guds prövningar

Efter att ha mottagit vittnesbörd från Job efter prövningarnas slut, beslutade Gud att han skulle vinna en grupp — eller mer än en grupp — av människor som Job, men han beslutade också att aldrig mer låta Satan angripa eller misshandla någon annan människa på det sätt som han frestat, attackerat och misshandlat Job genom att slå vad med Gud; Gud tillät inte Satan att någonsin mer göra något sådant mot denna svaga, dåraktiga och okunniga människan — det var nog att Satan hade frestat Job! Att inte tillåta Satan att förgripa sig på människor efter behag är Guds nåd. För Gud var det nog att Job hade utsatts för Satans frestelse och övergrepp. Gud tillät inte Satan att någonsin mer göra sådana saker, för livet och allt annat hos människor som följer Gud behärskas och orkestreras av Gud, och Satan är inte berättigad att manipulera Guds utvalda efter behag — den saken ska ni var klara över! Gud bryr sig om människans svaghet och förstår hennes dåraktighet och okunnighet. Även om Gud är tvungen att lämna över människan till Satan för att hon ska kunna bli fullständigt frälst, vill han aldrig någonsin se henne misshandlas av Satan och se honom leka med henne som en leksak, och han vill inte se människan ständigt lida. Människan skapades av Gud och det är fullkomligt berättigat att Gud styr och arrangerar allt som rör människan: detta är Guds ansvar och den myndighet med vilken Gud härskar över allting! Gud ger inte Satan tillstånd att skända och behandla människan illa efter behag, och han ger inte Satan tillåtelse att använda sig av diverse medel för att leda människan vilse. Vidare ger han inte Satan tillåtelse att ingripa i Guds suveränitet över människan, och han låter inte heller Satan trampa ner och förstöra de lagar genom vilka Gud styr alla ting, för att inte tala om Guds stora verk med att förvalta och frälsa mänskligheten! Dessa som Gud vill frälsa, och dessa som är i stånd att bära vittnesbörd om Gud, utgör kärnan i och utkristalliseringen av verket med Guds sextusenåriga förvaltningsplan liksom priset för hans insatser under sina sex tusen år av verksamhet. Hur skulle Gud lättvindigt kunna ge dessa människor till Satan.

Människor bekymrar sig ofta över och är rädda för Guds prövningar, likväl lever de hela tiden i Satans snara och lever i ett farofyllt territorium där de angrips och misshandlas av Satan – men ändå känner de ingen fruktan och de är oberörda. Vad är det frågan om? Människans tro på Gud begränsas till de ting hon kan se. Hon har inte den minsta uppfattning om Guds kärlek till och omsorg om människan, eller om hans ömhet och omtanke om människan. Förutom lite oro och rädsla för Guds prövningar, dom och tuktan, majestät och vrede, har människan inte den ringaste förståelse av Guds goda avsikter. När prövningar kommer på tal känner folk det som om Gud har dolda motiv och en del tror till och med att Gud bär på ondskefulla planer, omedvetna om vad Gud i själva verket kommer att göra dem; så samtidigt som de ropar ut lydnad mot Guds suveränitet och arrangemang gör de allt de kan för att stå emot och motsätta sig Guds suveränitet över människan och hans arrangemang för människan, för de tror att om de inte är försiktiga kommer Gud att lura dem — om de inte behåller ett grepp om sitt eget öde kan Gud komma att ta tillbaka allt de har och deras liv kan till och med ta slut. Människan befinner sig i Satans läger men hon oroar sig aldrig över att bli skymfad av Satan, och hon skymfas av Satan men fruktar aldrig att bli tagen till fånga av Satan. Hon säger ideligen att hon accepterar Guds frälsning och likväl har hon aldrig litat på Gud eller trott att Gud verkligen kommer att rädda människan ur Satans klor. Om människan likt Job är i stånd att underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang och kan ge hela sitt väsen i Guds händer, kommer då inte människans slut att bli detsamma som Jobs — mottagandet av Guds välsignelser? Om människan är i stånd att acceptera och underkasta sig Guds styre, vad finns det att förlora? Därför föreslår jag att ni är försiktiga i era handlingar och varsamma när det gäller allt som kommer att drabba er. Var inte förhastade eller impulsiva och låt inte ert heta blod, er naturliga läggning eller era fantasier och uppfattningar avgöra hur ni behandlar Gud och människorna, företeelserna och föremålen som han har arrangerat för er. Om ni ska undvika att framkalla Guds vrede måste ni vara försiktiga i era handlingar och ni måste be och söka mer. Kom ihåg detta!

Härnäst ska vi se på hur Job var efter sina prövningar.

5. Job efter sina prövningar

Job 42:7–9 Och det hände sig, att sedan Jehova hade talat dessa ord till Job, sade han till Elifas från Teman: ”Min vrede är upptänd mot dig och mot dina båda vänner, för ni har inte talat om mig vad rätt är, som min tjänare Job har gjort. Ta nu därför sju tjurar och sju vädurar, gå till min tjänare Job och offra ett brännoffer för er själva; och min tjänare Job skall be för er. För honom skall jag acceptera, så att jag inte behandlar er enligt er dårskap, eftersom ni inte har talat om mig vad rätt är, som min tjänare Job.” Så Elifas från Teman, Bildad från Shua och Sofar från Naama gav sig av och gjorde så som Jehova hade befallt dem: Jehova accepterade också Job.

Job 42:10 Och Jehova återupprättade Job när denne bad för sina vänner. Jehova gav också Job dubbelt så mycket som han hade haft förut.

Job 42:12 Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston.

Job 42:17 Så dog Job, gammal och mätt på dagar.

Dessa som fruktar Gud och skyr det onda ses med uppskattning av Gud, medan de som är dåraktiga ses som obetydliga av Gud

I Job 42:7-9 säger Gud att Job är hans tjänare. Hans användning av ordet ”tjänare” som benämning på Job visar Jobs betydelse i hans hjärta; även om Gud inte kallade Job någonting mer aktningsvärt hade denna benämning inget samband med Jobs betydelse i Guds hjärta. ”Tjänare” är här Guds smeknamn på Job. Guds många referenser till ”min tjänare Job” visar hur han var nöjd med Job, och även om Gud inte talade om innebörden i ordet ”tjänare” framgår Guds definition av ordet ”tjänare” av hans ord i detta skriftställe. Gud sa först till temaniten Elifas: ”Min vrede är upptänd mot dig och mot dina båda vänner, för ni har inte talat om mig vad rätt är, som min tjänare Job har gjort.” Dessa ord är första gången som Gud öppet berättat för folk att han accepterade allt som Job sagt och gjort efter Guds prövningar av honom, och det är första gången han öppet bekräftat riktigheten och korrektheten i allt som Job hade gjort och sagt. Gud var arg på Elifas och de andra på grund av deras felaktiga, absurda resonemang, för i likhet med Job kunde de inte se Guds framträdande eller höra de ord han talade i deras liv, men Job hade en sådan korrekt kunskap om Gud medan de bara kunde gissa blint angående Gud och bröt mot Guds vilja och prövade hans tålamod i allt de gjorde. Så medan Gud accepterade allt som Job gjorde och sa, vredgades han på de andra, för i dem var han inte bara oförmögen att se någon verklig gudsfruktan utan han hörde inte heller något av gudsfruktan i det de sa. Därför ställde Gud därnäst följande krav på dem: ”Ta nu därför sju tjurar och sju vädurar, gå till min tjänare Job och offra ett brännoffer för er själva; och min tjänare Job skall be för er. För honom skall jag acceptera, så att jag inte behandlar er enligt er dårskap.” I detta stycke säger Gud till Elifas och de andra att göra något som kommer att sona deras synder, för deras dårskap var en synd mot Jehova Gud och därför var de tvungna att offra brännoffer för att gottgöra sina misstag. Brännoffer offras ofta till Gud, men vad som är ovanligt med dessa brännoffer är att de offrades till Job. Job accepterades av Gud därför att han vittnade om Gud under sina prövningar. Dessa vänner till Job avslöjades samtidigt under den tid på hans prövningar pågick; på grund av deras dårskap fördömdes de av Gud och de upptände Guds vrede och skulle straffas av Gud — straffas genom att offra brännoffer inför Job — varefter Job bad för dem för att fördriva Guds straff och vrede mot dem. Guds avsikt vara att bringa skam över dem, för de var inte människor som fruktade Gud och skydde det onda, och de hade fördömt Jobs oförvitlighet. I ett avseende talade Gud om för dem att han inte accepterade deras handlande men storligen accepterade och fröjdades över Job; i ett annat talade Gud om för dem att när människan accepteras av Gud upphöjs hon inför Gud, att Gud avskyr människan på grund av hennes dårskap, som får henne att kränka honom, och i Guds ögon är hon obetydlig och usel. Detta är Guds definitioner av två människotyper, de är Guds attityder gentemot dessa två människotyper, och de är Guds klara uttalande om dessa två människotypers värde och ställning. Även om Gud kallade Job sin tjänare var denne tjänare älskad i Guds ögon och hade tilldelats myndigheten att be för andra och förlåta dem deras misstag. Denne tjänare var i stånd att tala direkt till Gud och komma direkt inför Gud, hans status var högre och mer hedervärd än andras. Detta är den sanna innebörden i ordet ”tjänare” som Gud sade. Job erhöll denne speciella heder på grund av sin gudsfruktan och sitt skyende av det onda, och skälet till att inte andra kallades tjänare av Gud är att de inte fruktade Gud och skydde det onda. Dessa Guds två distinkt olika attityder är hans attityder mot två typer av människor: Dessa som fruktar Gud och skyr det onda accepteras av Gud och ses som dyrbara i hans ögon, medan de som är dåraktiga inte fruktar Gud, är oförmögna att sky det onda och inte är i stånd att motta Guds ynnestbevisning; de är ofta avskydda och fördömda av Gud, och de är lågt stående i Guds ögon.

Gud ger Job myndighet

Job bad för sina vänner och efteråt — tack vare Jobs böner — tog inte Gud itu med dem så som det anstod deras dårskap. Han varken straffade dem eller hämnades på dem. Och varför gjorde han inte det? Därför att Guds tjänare Jobs böner för dem hade nått hans öron; Gud förlät dem därför att han hörde Jobs böner. Och vad ser vi i detta? När Gud välsignar någon ger han honom många belöningar och inte endast materiella sådana: Gud ger honom också myndighet och rätt att be för andra, och Gud glömmer och har överseende med dessa människors överträdelser därför att han hör dessa böner. Detta är just den myndighet som Gud gav Job. Genom Jobs böner att hejda deras fördömelse bringade Jehova Gud skam över dessa dåraktiga personer — vilket naturligtvis var hans speciella straff för Elifas och de övriga.

Job välsignas än en gång av Gud och anklagas aldrig mer av Satan

Bland Jehova Guds yttranden finns orden att ”ni har inte talat om mig vad rätt är, som min tjänare Job har gjort”. Vad var det som Job hade sagt? Det var vad vi talade om tidigare, liksom de många sidorna med ord i Jobs bok som Job beskrivs ha talat. Inte en enda gång på alla dessa sidor med ord uttrycker Job några klagomål eller betänkligheter rörande Gud. Han väntar helt sonika på utfallet. Det är denna väntan som är hans attityd av lydnad, och som resultat av den, och som resultat av de ord han sa till Gud, accepterades Job av Gud. När han utstod prövningar och vedermödor fanns Gud vid hans sida, och även om Guds närvaro inte gjorde att hans umbäranden blev mindre såg Gud vad han ville se och hörde vad han ville höra. Alla Jobs handlingar och ord nådde Guds ögon och öron; Gud hörde och såg — och detta är faktum. Jobs kunskap om Gud och de tankar om Gud han hade i sitt hjärta vid den aktuella tiden, under den perioden, var faktiskt inte lika specifika som hos människorna av i dag, men utifrån den tidens kontext accepterade Gud ändå allt han sagt, för hans uppträdande och tankarna i hans hjärta och vad han hade uttryckt och avslöjat var tillräckligt för att uppfylla Guds krav. Det som Job, under den tid då han underkastades prövningar, tänkte i sitt hjärta och beslutade att göra visade Gud ett resultat som han var nöjd med, och efteråt tog Gud bort Jobs prövningar, Job kom ut från sina bekymmer och hans prövningar var borta och drabbade honom aldrig mer. Eftersom Job redan hade utsatts för prövningar och stått fast under dessa prövningar och fullständigt triumferat över Satan, gav Gud honom de välsignelser som han så rättmätigt förtjänade. Som det står i Job 42:10, 12 blev Job välsignad än en gång och välsignades med mer än första gången. Vid det här laget hade Satan dragit sig tillbaka och sa eller gjorde inte längre någonting, och från den stunden stördes eller attackerades inte Job mer av Satan, och Satan kom inte längre med anklagelser mot Guds välsignelser av Job.

Job tillbringar den sista hälften av sitt liv omgiven av Guds välsignelser

Även om Guds välsignelser på den tiden var begränsade till får, nötkreatur, kameler, materiella tillgångar och så vidare, var de välsignelser som han i sitt hjärta önskade ge Job långt mer än detta. Skrevs det vid det tillfället ner vilken sorts eviga löften Gud önskade ge till Job? I sina välsignelser av Job varken nämnde eller snuddade Gud vid hans slut, och oavsett vilken betydelse eller ställning Job hade i Guds hjärta var Gud kort sagt omdömesgill i sina välsignelser. Gud tillkännagav inte Jobs slut. Vad innebär det? På den tiden, när Guds plan ännu inte nått punkten för proklamerandet av människans slut, när planen ännu inte kommit in i slutstadiet av hans verk, nämnde Gud inte änden utan gav bara materiella välsignelser till människan. Vad det innebär är att den sista hälften av Jobs liv förflöt inneslutet i Guds välsignelser, vilket var vad som skilde honom från andra människor — men liksom de åldrades han och liksom för alla normala människor kom den dag då han sa farväl till världen. Därför står det att ”Så dog Job, gammal och mätt på dagar” (Job 42:17). Vad är innebörden i ”dog mätt på dagar” här? Under eran innan Gud förkunnade människors slut satte Gud upp en förväntad livslängd för Job och när den åldern uppnåtts lät han Job naturligt lämna denna värld. Från Jobs andra välsignelse till hans död tillfogade inte Gud några fler umbäranden. För Gud var Jobs död naturlig och även nödvändig, den var någonting helt normalt och varken någon dom eller fördömelse. Medan Job levde tillbad och fruktade han Gud; vad gäller vilken sorts slut han skulle möta efter sin död sa Gud ingenting och gjorde inte heller några kommentarer om det. Gud är klok i vad han säger och gör, och innehållet och principerna i hans ord och handlingar är i linje med stadiet i hans verk och den tidsperiod han är verksam i. Vad för sorts slut hade någon som Job i Guds hjärta? Hade Gud kommit fram till någon sorts beslut i sitt hjärta? Självklart hade han det! Det är bara det att detta var okänt för människan; Gud ville inte berätta för människan och hade inte heller någon avsikt att berätta för människan. Och därför dog Job, ytligt talat, mätt på dagar, och sådant var Jobs liv.

Det pris som Job levde ut under sin livstid

Levde Job ett värdefullt liv? Vari låg värdet? Varför sägs det att han levde ett värdefullt liv? För människan – vad var hans värde? Ur människans synvinkel representerade han den mänsklighet som Gud vill frälsa, genom att bära fram ett rungande vittnesbörd om Gud inför Satan och världens människor. Han fullgjorde den plikt som var och en av Guds skapade varelser borde fullgöra, och han föregick med gott exempel och utgjorde en förebild för alla dessa som Gud vill frälsa genom att låta människor se att det är fullt möjligt att triumfera över Satan genom att förlita sig på Gud. Och vad var hans värde för Gud? För Gud låg värdet av Jobs liv i hans förmåga att frukta Gud, tillbe Gud, vittna om Guds gärningar och prisa Guds gärningar och ge Gud tröst och något att glädjas över. För Gud låg värdet av Jobs liv också i hur Job, innan sin död, upplevde prövningar och segrade över Satan och bar rungande vittnesbörd om Gud inför Satan och världens människor, förhärligade Gud bland människorna, tröstade Guds hjärta och lät Guds ivriga hjärta skåda ett resultat och se hopp. Hans vittnesbörd blev prejudicerande för förmågan att stå fast i sitt vittnesbörd om Gud och kunna skämma ut Satan å Guds vägnar, i Guds verk med att förvalta mänskligheten. Är inte detta värdet med Jobs liv? Job gav Guds hjärta tröst, han gav Gud en försmak av fröjden i att bli förhärligad och sörjde för en underbar början på Guds förvaltningsplan. Och från denna stund var Jobs namn en symbol för Guds förhärligande och en sinnebild för människosläktets triumf över Satan. Gud kommer för evigt att bevara det som Job levde ut under sin livstid och hans anmärkningsvärda seger över Satan, och kommande generationer kommer att vörda och söka efterlikna hans fullkomlighet, rättskaffenhet och gudsfruktan. Han kommer för alltid att omhuldas av Gud som en fläckfri, strålande pärla, och så är han också värd att uppskattas av människan!

Låt oss härnäst se på Guds verksamhet under lagens tidsålder.

D. Lagens tidsålders föreskrifter

De tio budorden

Principerna för uppförande av altare

Föreskrifter för behandlingen av tjänare

Föreskrifter för stöld och kompensation

Firande av sabbatsåret och de tre högtiderna

Föreskrifter för sabbatsdagen

Föreskrifter för offer

Brännoffer

Sädesoffer

Gemenskapsoffer

Syndoffer

Skuldoffer

Föreskrifter för prästers offer (Aron och hans söner beordras att lyda)

Prästers brännoffer

Prästers sädesoffer

Prästers syndoffer

Prästers skuldoffer

Prästers gemenskapsoffer

Föreskrifter för prästers förtärande av offergåvor

Rena och orena djur (dessa som får och inte får ätas)

Föreskrifter för kvinnors rening efter barnafödsel

Normer för undersökning av spetälska

Föreskrifter för dessa som botats från spetälska

Föreskrifter för rengöring av infekterade hus

Föreskrifter för dessa som lider av onormala flytningar

Försoningsdagen som måste firas en gång om året

Regler för slakt av nötboskap och får

Förbud mot att följa hedningars vedervärdiga vanor (Inte begå incest och så vidare)

Föreskrifter som folket måste följa (”Du skall vara helig, ty jag, Jehova, er Gud, är helig.”)

Avrättning av dessa som offrar sina barn till Molok

Föreskrifter för bestraffning av äktenskapsbrott

Regler som skall iakttas av präster (Regler för deras dagliga uppträdande, regler för förtärande av heliga ting, regler för offergivning och så vidare)

Högtider som skall firas (sabbatsdagen, påsk, pingst, försoningsdagen och så vidare)

Andra föreskrifter (hålla lampor brinnande, jubelåret, återlösen av mark, avläggande av eder, offrande av tionde och så vidare)

Lagens tidsålders föreskrifter är det verkliga beviset på att Gud styr hela mänskligheten

Ni har alltså läst dessa föreskrifter och principer för lagens tidsålder, eller hur? Har föreskrifterna stor spännvidd? Först täcker de de tio budorden och därefter följer föreskrifterna för hur man ska bygga altare och så vidare. Dessa följs av föreskrifter om firandet av sabbaten och firandet av de tre högtiderna, varefter följer föreskrifterna för offer. Såg ni hur många sorters offer det finns? Det finns brännoffer, sädesoffer, gemenskapsoffer, syndoffer och så vidare. De följs av föreskrifter för prästers offer, inklusive prästernas brännoffer, sädesoffer och andra sorters offer. De åttonde föreskrifterna gäller prästernas förtärande av offergåvor. Sedan följer föreskrifter som människor ska följa under sitt liv. Det finns bestämmelser för många sidor av folks liv, som exempelvis föreskrifter för vad man får och inte får äta, för kvinnans rening efter barnafödsel, och för dessa som har blivit botade från spetälska. I de här föreskrifterna går Gud så långt som till att tala om sjukdom, och det finns till och med regler för slakten av får och nötboskap och så vidare. Får och nötkreatur skapades av Gud och de ska slaktas på det sätt som Gud säger; det finns utan tvivel förnuft i Guds ord, det är utan tvivel rätt att handla så som Gud påbjuder och det är absolut till gagn för folket! Där finns också högtider och regler att iaktta, som exempelvis sabbatsdagen, påsken och annat — Gud talade om alla dessa. Låt oss se på de sista: övriga föreskrifter — att hålla lampor brinnande, jubelåret, återlösning av mark, avläggande av eder, offer av tionde och så vidare. Har de här föreskrifterna stor spännvidd? Det första som nämns är frågan om människors offrande, och sedan är det föreskrifter för stöld och kompensation, för helgandet av sabbatsdagen…; varenda detalj i livet omfattas. När Gud började det officiella verket med sin förvaltningsplan, upprättade han alltså mängder av föreskrifter som människan skulle följa. Syftet med de här föreskrifterna var att låta människan leva människans normala liv på jorden, ett normalt människoliv som är oskiljbart från Gud och hans vägledning. Gud talade först om för människan hur hon skulle tillverka altare och hur hon skulle uppföra altarna. Därefter talade han om för människan hur hon skulle offra och bestämde hur hon skulle leva — vad hon skulle ge akt på i livet, vad hon skulle foga sig efter, vad hon skulle och inte skulle göra. Vad Gud lade fram för människan var allomfattande och med dessa seder, föreskrifter och principer standardiserade han människors uppträdande, vägledde deras liv, vägledde deras initiering till Guds lagar, vägledde dem att komma inför Guds altare, vägledde dem i att ha ett liv med ordning, regelbundenhet och måttlighet bland alla de ting Gud hade gjort för människan. Gud använde först dessa enkla föreskrifter och principer för att sätta gränser för människan, så att människan på jorden skulle ha ett normalt liv av att tillbe Gud, skulle ha människans normala liv; sådant är det specifika innehållet i inledningen av hans sextusenåriga förvaltningsplan. Föreskrifterna och reglerna täcker ett mycket brett fält, de utgör detaljerna i Guds vägledning av mänskligheten under lagens tidsålder, de måste accepteras och hedras av det folk som kom före lagens tidsålder, de är en dokumentation av det verk Gud utförde under lagens tidsålder, och de är verkligt bevis på Guds ledning och vägledning av hela mänskligheten.

Mänskligheten är för evigt oskiljbar från Guds läror och föranstaltningar

I de här föreskrifterna ser vi att Gud har en allvarlig, samvetsgrann, noggrann och ansvarsfull inställning till sitt verk, till sin förvaltning och till mänskligheten. Han gör det arbete han måste göra bland människorna i enlighet med sina steg, utan minsta avvikelse, talar de ord han måste tala till mänskligheten utan minsta fel eller utelämnande, och låter människan förstå att hon är oskiljbar från Guds ledning och visar henne exakt hur viktigt allt Gud gör och säger är för mänskligheten. Kort sagt, oavsett hurdan människan är i nästa tidsålder, så gjorde Gud dessa enkla saker i allra första början. under lagens tidsålder. I Guds ögon var människornas uppfattningar om honom, världen och mänskligheten i den tidsåldern abstrakta och dunkla, och även om de hade vissa medvetna idéer och avsikter var allesamman otydliga och felaktiga, och därför var människorna oskiljbara från Guds läror och föranstaltningar för dem. Den tidigaste mänskligheten visste ingenting och därför var Gud tvungen att börja undervisa människan från de mest ytliga och grundläggande principerna för överlevnad och föreskrifter nödvändiga för att leva, och ingjuta dessa ting i människans hjärta bit för bit och ge människan en gradvis förståelse av Gud, en gradvis uppfattning och förståelse av Guds ledning, och en grundläggande uppfattning om förhållandet mellan människan och Gud, genom dessa föreskrifter och genom dessa regler som bestod av ord. Efter att ha uppnått denna effekt, först då kunde Gud steg för steg utföra det arbete han skulle göra senare, och därför är dessa föreskrifter och det verk som Gud utförde under lagens tidsålder den fasta grunden för hans verk med att frälsa mänskligheten och det första verksamhetsstadiet i Guds förvaltningsplan. Även om Gud hade talat till Adam, Eva och deras ättlingar före lagens tidsålders verk, var inte dessa befallningar och läror så systematiska eller specifika att de kunde utfärdas punkt för punkt till människan, och de var inte nedtecknade och blev inte heller till föreskrifter. Det beror på att på den tiden hade Guds plan inte kommit så långt; först när Gud hade lett människan till detta steg kunde han börja uttala dessa föreskrifter för lagens tidsålder och börja få människan att följa dem. Det var en nödvändig process och resultatet var oundvikligt. Dessa enkla sedvänjor och föreskrifter visar människan stegen i Guds förvaltningsverk och den Guds visdom som uppenbaras i hans förvaltningsplan. Gud vet vilket innehåll och vilka medel han ska använda till en början, vilka medel han ska använda för att fortsätta, och vilka medel han ska använda för att avsluta, för att kunna vinna en grupp människor som vittnar om honom, vinna en grupp människor som är av samma sinne som han. Han vet vad som finns i människan och han vet vad som saknas hos människan. Han vet vad han måste förse människan med och hur han bör leda henne, och han vet också vad hon bör och inte bör göra. Människan är som en marionettdocka: Trots att hon inte förstod något av Guds vilja kunde hon inte låta bli att låta sig ledas av Guds förvaltningsverk, steg för steg, fram till i dag. Det fanns ingen oklarhet i Guds hjärta angående vad han skulle göra; i hans hjärta fanns det en mycket klar och tydlig plan och han utförde det verk som han själv ville göra i enlighet med sina steg och sin plan och fortskred från det ytliga till det grundliga. Trots att han inte hade gett några antydningar om det verk han skulle utföra senare, fortsatte hans efterföljande arbete ändå att utföras och skrida framåt i strikt överensstämmelse med hans plan, som är en manifestation av vad Gud har och är och även är Guds myndighet. Oavsett vilket stadium av hans förvaltningsplan han utför, representerar hans sinnelag och hans innersta väsen honom själv. Detta är absolut sant. Oavsett tidsålder, oavsett stadium i verket, oavsett vilken sorts människor Gud älskar och vilken sorts människor han avskyr, kommer aldrig hans sinnelag och allt han har och är att förändras. Även om dessa föreskrifter och principer som Gud upprättade under lagens tidsålders verk tycks mycket enkla och ytliga för folk i dag, och även om de är lätta att förstå och följa finns ändå Guds visdom i dem, där finns ändå Guds sinnelag och vad han har och är. För i dessa till synes enkla föreskrifter uttrycks Guds ansvar för och omsorg om människan och hans tankars utomordentliga essens, som får människan att verkligen inse det faktum att Gud härskar över allt och att allting kontrolleras av hans hand. Det spelar ingen roll hur mycket kunskap mänskligheten behärskar eller hur många teorier eller hemligheter den förstår — för Gud kan inget av detta ersätta hans försörjning och ledning av mänskligheten; den kommer för evigt att vara oskiljbar från Guds ledning och Guds personliga verksamhet. Sådant är det oskiljbara förhållandet mellan människa och Gud. Oavsett om Gud ger dig en befallning eller föreskrift eller förser dig med sanning för att du ska förstå hans vilja, oavsett vad han gör, är hans målsättning att visa människan vägen till en härlig morgondag. De ord Gud uttalar och det verk han utför uppenbarar båda en sida av hans väsen, uppenbarar en sida av hans sinnelag och hans visdom, och de utgör ett oumbärligt steg i hans förvaltningsplan. Detta får inte förbises! Guds vilja finns i allt han gör; Gud räds inte missriktade kommentarer och han är inte heller rädd för några av människans uppfattningar eller tankar om honom. Han utför bara sitt verk och fortsätter sin förvaltning i enlighet med sin förvaltningsplan, utan att hindras av någon människa, något förhållande eller något ting.

Okay, det var allt för i dag. Vi ses nästa gång!

9 november 2013

Fotnoter:

a. Originaltexten innehåller inte ordet ”titeln”.

b. Originaltexten innehåller inte frasen ”förlusten av”.

c. Originaltexten innehåller inte frasen ”som hade försvunnit”.

från "Ordet framträder i köttet"

#guds verk #känna gud #guds ord #tro på gud #jehova #allsmäktige guds kyrka #allsmäktige gud #Österns blixt #böcker #ordet framträder i köttet

0 notes