#feland

[tonicclonicaf]

[remae-freyae]

Rejected Mate/Lycan King Dialogue Prompt

The full moon cast an eerie glow over the cliff edge, highlighting every jagged rock and rough patch as Remy’s heart thundered in her chest. She could feel them closing in, the snarls and snaps echoing through the night, their scents pungent with the thrill of her fear. Her legs burned, every inch of her fighting to hold onto the last shred of strength as she neared the cliff’s edge.

This was it. This was how they were going to get rid of her. Rejected, worthless mate, they'd sneered time and again, casting her out in favor of those who fit neatly within their vision of what a mate to the Riverside Alpha should be.

And for him—her fated mate—to treat her like she was less than nothing, to allow this torment without a second thought… she’d tried so hard to stand tall, to hold her ground. But this? It was too much. Tears burned in her eyes as she staggered forward, her feet slipping against loose gravel as she dared a glance back. Glowing eyes surrounded her, wolves from her own clan, her tormentors, snapping and snarling, reveling in her impending demise.

Just as her foot slipped on the edge, a shadow burst into the scene with a presence so dark and commanding it felt like the night itself had come alive. A low, deadly growl filled the air, so powerful it reverberated through the ground beneath her, and the pack stilled, eyes wide, tails dropping low in submission.

She dared to look up, and what she saw stole her breath.

A man stepped forward, his midnight-black fur shimmering as he shifted seamlessly into human form. His silver eyes gleamed under the moonlight, a harsh contrast to his rough-hewn face and the dark, twisted tattoos spiraling over his arms and shoulders. His aura of authority made even the bravest wolves of her pack whimper in submission. This was no ordinary Lycan. This was Ace Feland, the Lycan King himself.

Without a word, he reached out, gently wrapping an arm around her waist and pulling her up from the cliff’s edge. The touch was strong yet strangely gentle, his scent earthy and powerful, soothing her panic and easing her trembling limbs.

“A pathetic display,” he growled, his voice sending shivers down her spine. His gaze cut over the Riverside wolves, who shrank back at his glower. “Attacking one of your own? An omega female? Is this how you conduct yourselves under your Alpha’s leadership?”

One wolf dared to step forward, trying to hide behind his wolf form, but Ace’s glare fixed on him. “Shift, now,” he commanded, and the authority in his voice was absolute. The wolf whimpered, shifting back to reveal none other than her so-called mate, his face caught between defiance and fear.

Ace’s eyes narrowed, assessing the Alpha with something akin to contempt. “This is your mate?” he asked her, a quiet ferocity in his voice.

Remy lowered her gaze, shame pooling in her chest. “Yes, my… fated mate.”

Ace’s lips curved in a dark, humorless smile. “And he rejected you? For them?” His gaze flicked dismissively to the remaining wolves, who quailed under his attention.

Her mate bristled. “She’s weak, barely fit for our pack, let alone for me,” he spat, casting her a look of disdain. “I deserve better than some omega runt.”

Ace’s expression hardened, his eyes turning to silver steel. “Weak?” He lifted his head, glancing at the trembling wolves around them. “I see strength in her, far more than I see in any of you.” His words hit like a whip, and Remy felt something flicker in her chest—a spark of validation, something she hadn’t felt in a long time.

With a commanding gesture, Ace pulled her close, his gaze never leaving her supposed mate. “You threw away your greatest gift. Pathetic.”

Turning his attention back to her, his expression softened just a touch. “You don’t belong here,” he said, his voice a deep rumble, soothing yet resolute. “Come with me, to my clan. No one will dare mistreat you.”

Stunned, she looked up into his silver eyes, something in them fierce and protective, and felt warmth blossom in her heart. She nodded, her voice a whisper. “Thank you.”

As they turned to leave, her former mate lunged forward, growling, unwilling to lose whatever power he thought he still held over her. But Ace was faster, his hand snapping up in a flash, gripping the Alpha’s throat and lifting him from the ground as though he were nothing more than a rag doll.

“Remember this,” Ace said, his voice low and deadly. “If you or any of your pack dare to lay a hand on her again, it won’t end with a warning.”

With that, he released her former mate, who crumpled to the ground, gasping, humiliated. And as Ace led her away, she glanced back just once, seeing the shock, anger, and regret flaring in her former mate’s eyes.

Ace’s hand squeezed hers gently, grounding her in the present. “You’re stronger than they’ll ever understand,” he murmured. “It’s time you were treated as you deserve.”

With every step away from the pack that had rejected her, Remy felt a weight lifting from her shoulders, the pain of rejection starting to fade under the warmth of something new—something she dared to hope might finally bring her peace.

[adler-the-reaper]

Just Felandia? Felandance?

I meant to post these yesterday, but I fell asleep-

As the dreaded time for JD 2025's premiere draws near and excitement brews in the core of every JD player, i'd like to contribute to this building anticipation with some Felandia Just Dance cosplay pictures!!

The credit for each of these goes to a friend and colleague of mine, Alextheyeen, who took these screenshots and provided the absolutely amazing shaders that enhanced the photography tenfold! Don't mind that it's all Jack Rose and Wanderlust, I have yet to make other coaches

Bonus 'no thoughts head empty'

[justbeingnamaste]

Alpha News is proud to present “The Fall of Minneapolis.”

The film is based on Liz Collin’s Amazon bestseller, “They’re Lying: The Media, The Left, and The Death of George Floyd,” which exposes the holes in the prevailing narrative surrounding George Floyd’s death, the trial of Derek Chauvin, and the fallout the city of Minneapolis has suffered ever since. The documentary features more than a dozen interviews with the people directly involved, including exclusive interviews with former officers Derek Chauvin and Alexander Kueng who spoke to Liz Collin from prison. The families of Chauvin and Kueng also speak out publicly for the first time. The film also features current and former Minneapolis police officers who tell their harrowing stories from the riots, recount the planned surrender of the Third Precinct, and explain why so many of them left the job. The crowdfunded movie was produced by Alpha News journalist Liz Collin and directed by Dr. J.C. Chaix. Cinematography by Josh Feland.

[sardonic-sprite]

Now It's Over For Me

Dick flinched and squinted at the light as the blindfold was ripped off. He'd heard the crowd shouting and screaming for a while, but he'd had no idea just how big it was.

The whole of the square was filled with people, shoving against a line of armored soldiers who kept them at bay with rifles and crackling electric rods. Some of the people were screaming and sobbing, while others shouted taunts. A very few, close near the front, had wicked grins. Several adults had children's faces pressed to their chests, and some had turned away themselves.

Dick felt sick. He'd let this happen. He hadn't stopped the threat in time and now his whole city had been overthrown by a maniac.

And he was about to die.

He blinked hard, refusing to cry. His captors would not receive that victory, and his people would not watch their last hope lose his own. Someone would save them. Someone would come for them and free them.

But not him.

"Here's your precious hero, Bludhaven!"

Dick lurched and bit back a cry as Feland kicked him from behind, knocking him halfway down the courthouse stairs. The fire of broken bones whited out all other thought, and his head was still spinning when it came back. Distantly, he noted that his leg was bleeding again, soaking through what was left of his costume. His hands and feet felt cold.

"-- what happens to anyone who opposes our rule!"

Dick closed his eyes as he felt boots thudding down the stairs, and strangled a yelp when Feland yanked him upright by his hair. He felt the muzzle of a gun digging into his temple.

His lips shaped a silent prayer and farewell.

He heard the shot. And the screaming.

It all went dark.

[queenlua]

💌

once in fandom someone told me i had "charisma." which confused me because idk how one exudes charisma over the intertubes, but they told me i had this sort of laid-back openness that made people feel comfortable being around me & want to metaphorically crack a beer next to me. ANYWAY. i have no idea if i have that quality but. when i was thinking about you i was like, oh yeah, you can project charisma over the internet & you indeed achieve that, lol

fist-bump of solidarity for "yeah i can write anything from fluffy gen to gnarly pron, whatever," truly we shall inherit the earth

also i love that we've both been in FEland for so long! been a joy to see your effortposts for everything from 3h to "those inscrutable ones that never got officially translated that i SWEAR i'll play someday i'm just not as strong as you" lol

[hyperallergic]

"The first prompt I typed into DALL-E 2 was “Cubist painting of a tuxedo cat playing piano.” The AI tinkered and buffered for a minute and then delivered four absolutely adorable images of cats playing piano. The surprise, whimsy, and color impressed me — after all, many of us have seen some of the more disturbing results of AI-generated images. 

I’ve been teaching and writing and dabbling with comics for a couple of years now, so it seemed natural to experiment with DALL-E 2 to make a text-image collaboration. Could DALL-E 2 and I develop a shared, unique 'voice' in our creative output?"

Amaris Feland Ketcham shares her latest collaboration with the AI image-generating tool.

[medium-observation]

AUGUST RELEASE

Ain't Too Proud - First US National Tour

June 10, 2023 (Matinée) - Medium Observation

Video

Cast:

Devin Price (u/s Paul Williams), Harrell Holmes Jr. (Melvin Franklin), Michael Andreaus (Otis Williams), Jalen Harris (Eddie Kendricks), Elijah Ahmad Lewis (David Ruffin), Jeremy Kelsey (Berry Gordy), Omar Madden (Smokey Robinson/Damon Harris), Melvin Gray Jr. (u/s Al Bryant/Norman Whitfield), Brittny Smith (Johnnie Mae/Mary Wilson), Dwayne P. Mitchell (Dennis Edwards), Felander (Lamont), Shayla Brielle G. (Mama Rose/Tammi Terrell/Florence Ballard), Quiana Onrae'l Holmes (Josephine), Devin Holloway (Richard Street), Ryan M Hunt (Shelly Berger), Amber Mariah Talley (Diana Ross)

Notes:

Excellent Video of this incredible touring cast. There are some ladies around me who talk a bit and make some very funny comments throughout. Some washout, shakiness, and readjusting throughout.

NFT Date: February 1st, 2025

Screenshots: https://flic.kr/s/aHBqjAHx4Z

Video is $20

MJ The Musical - First US National Tour

July 28, 2024 - Medium Observation

Video

Roman Banks (MJ), Devin Bowles (Joseph Jackson/Rob), Mary Kate Moore (Rachel), Da'Von T. Moody (Alejandro), Bane Griffith (Little Michael), Bryce A. Holmes (Little Marlon), Brandon Lee Harris (Michael), Rajané Katurah (u/s Katherine Jackson/Kate), Kendrick Mitchell (u/s Nick/Berry Gordy/Don Cornelius/Doctor), Matt Loehr (Dave), Josh A Dawson (Tito Jackson/Quincy Jones)

Notes:

Nice video of Roman’s last as MJ. Lot’s of latecomers and people walking in front of my camera. An annoying head appears in the bottom left corner for a lot of act 1 and mainly act 2, It’s worked around the best I could so unfortunately wideshots suffer from it. some washout, shakiness, and readjusting throughout.

NFT Date: February 1st, 2025

Screenshots: https://flic.kr/s/aHBqjBBZK3

Video is $18

Videos can be purchased through me at mediumobservationtrading@gmail.com

[evigtlivihimlen]

Förföljelsen!

FÖRFÖLJELSEN! Är en verklighet mot alla som vill i sanning följa Jesus och Guds Ord. ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas” (2 Tim.3:12) och Jesus sade: "Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst"(Mark.13:13).

80% av all religiös förföljelse är mot Jesu anhängare. Kristna har varit och är de överlägset mest förföljda, miljoner blev ”riktiga” martyrer under de romerska kejsarna, under medeltiden torterade katolska inkvisitionen tusentals protestanter (”väckelsefolk”) och de brändes på bål, bara för att de ville följa Jesus och Guds Ord i sanning, likaså slängdes baptister i fängelse under 1800-talet och idag slaktas mer än 50 000 trossyskon varje år, i Kina, Nordkorea, muslimländerna m m…

Då bleknar ju det vi kristna i västerlandet får möta; några gånger har jag blivit hotad med stryk, fått utstå strypgrepp, hatiska ord, förtal och intriger, kanske förlorat något jobb eller orättfärdigt missunnats o d på grund av Jesu vittnesbörd, men det är ju ingenting i jämförelse med förlust av hem och ägodelar, tortyr och död…Varför detta intensiva hat? Det måste vara eftersom Jesus faktiskt Är "vägen sanningen och livet", då reagerar mörkret och allt ont, ja överhuvudtaget allt som vägrar omvändelse och tro…Joh.3:19-21: ”Ljuset kom in i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda HATAR LJUSET och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar INTE SKA AVSLÖJAS. Men den som lever i sanningen kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud”…Detta är den egentliga anledningen till detta hat, denna förföljelse mot kristna i alla tider, d v s Ljuset (Jesus, den Helige Ande) i oss frälsta Jesu anhängare är obehagligt då det avslöjar mörkret, synden och försöker väcka samvetet…Men, ”Guds Ord är levande och verksamt” och ”Evangeliet är Guds kraft till frälsning” som Bibeln säger, det finns många vars hjärtan ändå är mogna till skörd och när de får höra Guds Ord och Evangeliet så väljer de omvändelse och tro och kommer över till Guds sida, till Jesus.

Vidare: Det var en kinesisk kristen som hade suttit i fängelse och torterats i många år, han kom till västerlandet, vittnade och predikade i våra kyrkor, efter ett tag fick han förföljelse i form av förtal från ”de egna”, antagligen ljumma och avfälliga s k ”kristna” som reagerade på hans ”väckelsestuk” i liv och lära…Han berättade att detta svek från de egna var värre än fängelset och den fysiska tortyren där…Paulus plågades också ofta av trossyskonens svek och angrepp, om det inte var fariseerna så var det falska bröder och villolärare, Fil.1:15-17: ”En del drivs visserligen av avund och rivalitet, men en del predikar Kristus med goda avsikter. De gör det av kärlek, för de vet att jag är satt till att försvara evangeliet. De andra predikar Kristus av rivalitet, med orena motiv, och tror att de kan göra min fångenskap tyngre”…Här ytterligare ett exempel, 3 Joh.1:9-10: ”Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som gärna vill vara främst bland dem, tar inte emot oss. Om jag kommer ska jag därför påminna om det han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det, utan han vägrar ta emot bröderna, och när andra vill göra det hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen”…

Jag har personligen ända sedan jag valt att följa Jesus och i sanning Hans Ord fått också min beskärda del av ”syskonsvek” och den sortens förföljelse från ”de egna”. Vilket verkligen har gett den oerhört dyrbara (och dyrköpta) erfarenheten att ständigt kunna förlåta och välsigna, att älska oavsett vad, inte älska på ett dumt och obibliskt sätt där man låter sig vara en dörrmatta att ständigt skrapa av sin.….på, och så utsätta mig och mina närmaste för onödigt lidande. ”Dörrmattestuket” skulle ju bara ge falsk bekräftelse till den felande att det är okej, ingen omvändelse behövs, det är bara att fortsätta…Älska och förlåta ska vi alltid göra, men vi har ingen skyldighet att vidare utsätta oss för förföljelsen om vi kan undvika det. Har också under många år haft nära och kära syskon i Herren som stöttat, uppmuntrat, gett råd och varit och är till stor välsignelse för oss så det har verkligen inte bara varit elände. Herren har försett och förser med underbar syskongemenskap där man kan samlas och be och ha Gudstjänst tillsammans.

Efter 22 år av aktiv tjänst för Jesus i evangelist- och (väckelse) förkunnargärning så är lärdomarna många, också i att ofta låta rannsaka sig själv utifrån Ordet och i att låta den Helige Ande belysa varje hjärtats vrå och ev. dolda motiv. Bibeln lär att vi ska stå upp för, tala och leva ut Guds Ords sanning utan kompromiss, ljumhet och falskhet, detta har jag gjort, vilket också medfört en ständig konfrontation med mörkret, både hos världens barn och troende, men många har också blivit välsignade, frälsta o s v. En stor lärdom är också att vara försiktig med och verkligen vinnlägga sig om Andens ledning vad gäller att tillrättavisa en broder eller syster i Herren, samt att tydligt och omfattande stå på Ordets grund i det. Att predika ”väckelsebudskap” är ett utgivande som är till många, hela kristenheten, och det är bara den enskildes samvete som drabbas av Ordet och den Helige Ande som direkt överbevisar personen ifråga, här anklagar många ”väckelsepredikanten” för att vara dömande, detta är helt fel, de pekar egentligen finger åt Guds Ordet och Guds Ande…om predikan eller delar av den inte stämmer in på lyssnaren så borde man ju inte ”bli sårad” (egentligen: ”få syndanöd”), jag brukar låta Ordet och Anden rannsaka mig också under predikan (den egna som andras), och jag bara njuter av det oavsett hur ”tuff” predikan må vara, för jag råkar vara fri…om inte så omvänder jag mig och Jesus förlåter och renar, sätter fri…Ett stort fel en del pastorer och andliga ledare som är i höga positioner (i människors ögon) gör att de anser sig automatiskt har rätt när de levererar åsikter och kanske tillrättavisningar till särskilt, i deras ögon vilda och ”bångstyriga” evangelister och väckelsepredikanter. Deras ”position”, ställning i de kristna kretsarna är deras kvitto på att Gud talar genom dem, de har alltid rätt. Jesu motståndare Fariseerna och Saddukeerna resonerade så, att deras (”gudagivna”) titlar och positioner säkerställde att de talade å Guds vägnar, så tänkte också medeltidens ”religiösa” kungar, de härskade som blodtörstiga tyranner då de (och folket) trodde de var Guds röst i tiden, de hade aldrig fel. Många tänker sig att det måste vara Guds vilja varje andligt ledarskap som finns, men t ex Översteprästerna på Jesu tid var mänskligt och politiskt tillsatta. Det är väldigt långt ifrån att i särskilt avfälliga tider Guds vilja sker i tillsättandet av andliga tjänster, snarare tvärtom, Ordet säger: ”Därför har också Guds vishet sagt: Jag ska sända dem profeter och apostlar, och en del av dem ska de mörda och förfölja”(Luk.11:49). Guds sanna andliga ledarskap vinner inte alltid framgång i kristenhets ”rampljus och karriär”, de ställs sällan på piedestal och vinner utmärkelser, vissa kan det bli så med Trons hjältar som de är, men vanligaste mönstret i både Bibeln och väckelsehistorien är förföljelse både från hedningar och ”troende”, det är som Paulus säger i 2 Kor.4:8-11, 16-17: ”Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt”.

Hur galet kan det alltså inte bli och blir med detta obibliska antagande om att titlar, anseende och positioner rättfärdigar och ger legitimitet till allt vad ledarskap säger och gör, Hebr.13:7: ”Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro”. Och detta förutsätter självfallet att ”dessa ledare” ska just ha förkunnat Guds Ord och haft ett äkta, helöverlåtet kristet liv och lära. Två av landets mest ansedda pastorer, kända som en av de främsta i Bibelkunskap hade tusentals troende beundrare, som lyssnade till dem (jag var en), och så blev den ene katolik anammandes katolska irrläror och den andre svek familjen och ja, ingen utläggning behövs…frågan är, skulle vi följa dem i deras exempel?…En annan känd svensk evangelist blev en av den falska nådesförkunnelsens främsta företrädare i världen, denna antinomianistiska villolära som internationellt kallas för ”hypergrace”, ska vi följa efter?…ja, tusentals (både troende och hela församlingar) i bara detta land har redan gjort så, men då lämnar man den klassiska kristna tron. Käre vän, lyssna inte på människor, följ inte människor vilka de än är som en svans och papegoja som bara upprepar vad dessa ”idoler” säger…Följ Jesus Kristus och Guds Ord, i den Helige Ande. Ja, sann Jesu efterföljelse innebär förföljelse, kanske just detta faktum är främsta orsaken till många att inte "ta sitt kors och följa Jesus", då har alternativet världslig anpassning, liberalteologi och ett "evangelium light" blivit den lätta och "breda" utvägen, man må ha "vunnit sitt liv" här i jordelivet, behållit sin pastorstjänst, predikstolar och plattformar och fått ljumma församlingsmedlemmar stanna kvar, eller blivit populär och omtyckt på jobbet, liksom "en i gänget"…Men, då har man också förlorat den där innerliga, Härlighetsfyllda Jesu närvaro, Andens liv och kraft; men käre vän, 1 minut med Jesus är mera värt än Allt världen må ha att erbjuda, och förföljelsen, ja, den "känns" allt mindre ju mer Jesus får plats i hjärtat, Jesus som är "vår själs Herde och vårdare" och som ger oss ”Liv och liv i överflöd”…

”Det som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje, men han har ingen rot inom sig utan tror bara för en tid. När han möter lidande eller förföljelse för ordets skull så kommer han genast på fall”(Matt.13:20).

Visst har jag förebilder, men det är oerhört svårt att finna sådana idag levande pastorer och andliga ledare, vi i västerlandet lever nämligen i ”Sista tidens stora avfall” från kristna tron, detta är en dyster verklighet i våra församlingar idag, som Ordet säger ”Kan väl en blind leda en blind? Faller då inte båda i gropen?”…Därför har jag sedan länge fyllt bokhyllan med böcker av väckelsepionjärer från förr, deras predikningar, vittnesbörd av liv och lära är mina förebilder att följa…sådana som Rosenius, Finney, Moody, Spurgeon, Barrat, Pethrus, Mangs, Wigglesworth mfl. Men, först och främst, JESUS och Hans Ord…Missförstå mig inte, det finns bra andliga ledare och församlingar också idag, har mött sådana i liv och tjänst, men i det stora hela, allmänt sett så…vi måste avslöja mörkret i ljuset så att sanningen kan sätta fri…

Jag och frun fick ett profetiskt ord av en broder i början av vår tjänst, det har visat sig bli verklighet och fungera gång på gång, nämligen Jes.54:15-17: ”Om man sammangaddar sig mot dig, kommer det ingalunda från mig. De som sammangaddar sig mot dig skall falla för dig. Se, jag skapar smeden, som blåser upp kolelden och formar ett vapen genom sitt arbete. Jag skapar också fördärvaren till att förstöra. Inget vapen som smids mot dig skall ha framgång, och varje tunga som upphäver sig mot dig skall du i domen döma skyldig. Detta är Herrens tjänares arvedel, och deras rättfärdighet kommer från mig, säger Herren”…

Sedan har jag också fått följande Bibelställe som ett ledord för evangelist- och förkunnargärningen, jag avslutar detta inlägg med det. Gud välsigne dig som läst, hoppas du fått tröst och uppmuntran, kanske en del också förmaning och "korrigering", här 2 Tim.4:1-5: ”Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning. Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter. Men var du sund och förnuftig i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst”.

P.S! Ett annat sätt att möta förföljelse är också "utfrysning", att hamna i "onåd" i ett sammanhang (t ex ett samfund, församling). En predikant, profet eller evangelist hamnar plötsligt i "frysboxen" och blir "persona non grata", d v s icke önskvärd, som om denne inte längre existerade, "tystnad" är ett förödande, iskallt och kärlekslöst budskap…Kommer ihåg en känd evangelist som hamnade i denna sits i Pingströrelsen, men han råkade ha "skinn på näsan" och det var tragikomiskt många gånger…hans "tjänst" blomstrar och bär frukt idag. En annan som sparkades ut längre bak i tiden från samma rörelse var en av landets främsta Gudsmän, jag intervjuade honom i radio en gång, Bror Spetz är hemma hos Jesus nu, och hans församling bär frukt. Frågan är, hade alla dessa ansedda pastorer rätt i sina utfrysningar (”bannlysningar”)?…Vet ni, jag har mött många Gudsmän och Gudskvinnor som har gett ut fantastiska budskap direkt från Gud, de är smorda, Bibelkunniga och helöverlåtna; Men predikstolar och plattformar förblir stängda, församlingar och nationella kristna tidningar bryr sig inte ens om att svara på deras förfrågningar och inskick. På tal om sistnämnda, vilket enormt ansvar några få redaktörer har! De besitter makten vilka som får tala till nationen (nåja, några tusen då…) och vilka som ska "bannlysas". Vilket är deras beslutsunderlag? Är det en andlig bedömning eller är det anseende, titlar och positioner? Hur många har hamnat i "frysboxen"? Hur många har fått stort utrymme där de inte borde fått något alls, detta märker vi när plötsligt livet hos dem inte alls stämt med läran…Är det också praktiskt färdighet, sådant som tale- skrivkonst, retorik och t o m poetisk förmåga som fått företräde? Eller kanske svågerpolitik, samfundspolitik eller "kyrkopolitik". Borde inte dessa tidningsredaktioner bestå av landets allra Bibelkunnigaste och framförallt mest "andliga" personer, nationella apostlar och profeter? Eftersom folket är så trögt att själva läsa Guds Ord och lyssna in den Helige Ande så suger de till sig det som levereras till dem via media, d v s dessa tidningar, och likaså TV-kanaler formar faktiskt dagens svenska kristenhet, vilket ansvar! Jesus sade "på frukten känner vi igen trädet", vilken frukt hade andliga ledarskapet eller "plattformsväktarna" förr, och hur är det idag? Vem bär främsta ansvaret för dagens situation i svensk kristenhet? Vi ska alla göra räkenskap en dag för hur vi förvaltat våra talenter och möjligheter, må vi alla leva i Gudsfruktan och ödmjukhet genom att verkligen förankra våra beslut och vägval i Ordet och Anden och inget annat, oavsett kostnad, oavsett förföljelsen som sann Jesu efterföljelse innebär…

Käre vän, det är värt All förföljelse, hur svår den än kan vara att få tillhöra Jesus, följa, lyda och älska Herren. I mina gråaste vardagsstunder är Han där och det börjar bubbla fram en djup Guds glädje på insidan och jag är hellre i en betongbunker med Jesu Härlighets närvaro än i en lyxvilla vid havet utan Jesus! I stunder av seger och ”framgång” är Herrens jublande glädje där och all ära går till Herren Jesus. I tider av lidande och nöd omsluter Jesus min själ i sin famn som en varm filt av sin kärleksnärvaro, och Han ger en frid som övergår allt förstånd. I djup tillbedjan och lovsång till Jesus så uppfylls jag av Herrens Härlighet och helighet, det himmelska blir mer verkligt än det jordiska, tid och rum försvinner och tårarna flödar fram i tacksamhet och hänförelse då jag förnimmer JESUS…Låt förföljelsen komma, jag står här tillsammans med Jesus, ty ”Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig . Därför kan vi frimodigt säga: Herren är min hjälpare, jag ska inte vara rädd. Vad kan en människa göra mig?” (Hebr.13:5-6). Nu avslutar jag (återigen) detta lite längre inlägg med ett underbart Bibelställe som så oerhört starkt och överväldigande knyter samman det vi nu talat om, Rom.8:33-39: ”Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre”.

Var Välsignad käre vän, jag försökte här lyfta fram i ljuset lite av allt det som borde sägas men sällan eller aldrig talas ut.

”Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, för dem tillhör himmelriket. Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er”…

[bilverkstad]

Ökat intresse för bensinbilar, dieseldrivet men framtiden är vätgasbilar

Efter ytterligare en vinter med elbilsproblem i landet har populariteten med bensin- och dieselbilar ökat igen. Samtidigt kommer ny drivteknik som världens första vätgasdrivna laddhybrid. Väte är det vanligaste grundämnet i universum och vätgasdrift ger inga föroreningar alls, endast vattenånga. Många elbilsägare har tröttnat på långa köer vid laddstationerna, felande laddstationer,…

[tonicclonicaf]

Barbies come in all different shapes and sizes!

[allgalaktisk]

Jag tänker mig en felande Gud med egna krossade drömmar som försöker, ibland naivt med tro om att det ska gå Jag tänker mig en älskande Gud med evig obesvarad kärlek som gråter, ofta tyst med ett lika evigt hopp Jag tänker mig en mänsklig Gud med förståelse och överseende som förlåter, inte alltid enkelt men med insikt om hur det är

[thebossishere]

#Beyonce #RenaissanceWorldTour got this from Twitter user:@Felander

[ellenvonellen]

Samtal om sorg

Vid tre års ålder slutar barndomsamnesin att gälla för de flesta människor. Det var då en läkare sa att jag inte hade allergier, det var något annat. Jag tror att jag minns saker från ännu längre tillbaka, även om jag inte minns någon läkare säga att jag var sjuk. Jag minns andra saker från sjukhusbesöken: mörka rum, små starka lampljus, vädjan, hot. Jag minns att allt gjorde ont. 

Men jag vet inte om det var mestadels en psykisk smärta, eller om det faktiskt var kroppen som led. Det är så svårt att göra skillnad på sådant.

Vuxna sa om mig, att jag var ett egensinnigt, frispråkigt barn. Ofta var det roligt, jag fick folk att skratta. Ibland var det för mycket. Ibland skämdes mamma över vad jag sagt. Jag minns mig själv som ett argt barn, men jag tror att det var för att jag hade ont eller var onormalt trött många gånger. Fast jag visste inte om det själv. Kanske var jag ett ledset barn, i själva verket. Det minns jag inte.

Det tedde sig i alla fall så, att just som man vant sig vid ett sjukligt tillstånd, överraskades man av ett nytt! Det är immunförsvaret – med ett ord – som joxar. Dubbelt förräderi: det finns ju där för att skydda mig, så går det och gör precis tvärtom. Det är nedriga saker.

Ju äldre jag blev, desto tystare blev jag. Jag räknade aldrig upp för folk de många felen jag hade. Jag förklarade aldrig mina sjukdomar för vänner, lärare, fotbollstränare, mammor, pappor, släktingar, bekanta. Det hade väl inte de med att göra. Och förresten fanns det inte något koncist sätt att förmedla informationen på. Och förresten visste jag knappt själv vad det var för fel, för jag tycktes glömma allt som sagts av läkare så fort dörren stängts mellan mig och dem. Då kan det ju lika gärna vara, om man inte kan vara koncis. Om man inte ens kan vara exakt. 

Jag blev arg när någon frågade om det. Jag var ett argt barn, det kunde tända till när som helst. Det var för det mesta andras fel dessutom, eftersom de frågade så dumma saker, eller hade så dumma åsikter. Jag fann det som min högsta rätt att frispråkigt berätta hur saker och ting stod till. Det kunde sluta i barn som grät, och en utskällning från mamma. Men det var inte det som fick mig att tystna i längden.

Jag förklarade mig nästintill aldrig, och ännu mindre påminde jag dem som redan visste. Folk blev irriterade ibland, de tyckte nog ofta att jag var oengagerad. Nonchalant. Det kan verka så, om man hela tiden somnar, för att ens hormoner har gått på strejk; eller om man rör sig osäkert, för att man inte kan urskilja markens ojämnheter. Det kan verka helt respektlöst.

I slutet av högstadiet tog en av mina lärare mig åt sidan och sa, “Jag måste bara säga förlåt.” Min mamma hade berättat att jag var sjuk. Äsch, det var väl inget. Jag ryckte nog bara på axlarna åt hennes ursäkt. Det hade aldrig gått upp för mig att man kan berätta om sina begränsningar, att det faktiskt underlättar. Jag kände väl att det snarare förverkligade dem.

I gymnasiet var jag ett tunt, neurotiskt spöke. Ett rykte spreds att jag hade Aspergers syndrom. Det har min lillebror, så ett halvt rätt får man kanske ge dem. Ett annat rykte var att jag skulle bli blind “om två veckor” – vilket var komiskt i hur hotfullt specifik tidsangivelsen var. De är heller inte så konstiga spekulationer när det handlar om någon som inombords skriker: Titta inte på mig! Tvinga mig inte att titta på dig, för jag vet inte om jag skelar och mina ögon svider av rödhet och tårar och torka, och jag kan inte se ditt ansiktsuttryck. 

Men att titta på någon är djupt förbundet med att samtala. Så jag var tyst.

⋄ ⋄ ⋄

Dels är det en kvinnas lott, att ständigt känna att hon är betraktad. En annan del, kanske, är att växa upp i ett myller av folk. En liten del, kanske är den att aldrig riktigt kunna se med sina felande ögon, om någon tittar på en eller inte. Man får anta att de alltid gör det, i så fall. Jag var hur som helst alltid betraktad, alltid övervakad, till och med när jag var helt ensam. Som om mitt liv lästes ur en bok av någon. Och även om man inte uppfostrats i ett religiöst sammanhang, kan man komma att tro att detta är vad man förtjänar. Man förtjänar sin sjuklighet. Även om man vet att sjukdomar, psykiska som fysiska, kan drabba vem som helst. Man är en dålig människa, det är därför.

Den som läser om ditt liv skulle bedöma dig så: hårt. Utan medlidande. Orkar inte höra på ditt gnäll! Gud, vilken tråkig bok.

Medelmåttighet blir ett bevis för värdelöshet.

Egenvärdet är egentligen flera värden som beräknas i enskilda situationer och kontext. I slutet av dagen summeras de, och där har du ditt svar. En dag upptäcker man att summan nära nog är noll. Har man inte lyckats med något bra på hela dagen? Hela året? Hela livet? Egenvärdet kan svikta för att din existens är ett besvär för dina föräldrar. Eller för att du stulit tid (kärlek) som rättmätigt tillhörde dina syskon. Du är lyckligt lottad, så varför beter du dig som ett svin? Varför gnäller du så mycket? Det är skamligt att vilja dö, men det är ännu skamligare att faktiskt döda sig själv. Du vill göra det passivt, så att ingen kan beskylla dig för att ha gjort det. Svälta, eller bli påkörd av en bil.

Hjärtstillestånd mitt i natten.

Kan man förmå sin kropp till att göra det? Fast skadan är ju redan skedd. Du har ju redan existerat. Som om dödsorsaken skulle göra det lättare att smälta, att ens barn har dött. Att ens syskon dog.

Det var inte för mig att göra, men det hände att jag gick ned till vattnet. På kvällen, eller natten, när alla sov eller var distraherade, bara för att se efter om det var möjligt. Kanske känna på vattnet, om det var inbjudande ljumt. Skulle jag våga? Kanske luta mig långt över räcket på en bro eller en balkong. Nog skulle jag väl kunna svinga benen över kanten åtminstone, och sitta där, fast hålla i mig.

Man tänjer på gränserna hela tiden, testar udden på en kniv mot någon ��m del av huden. Jag läste på om de många metoderna som fanns att tillgå.

Man tänjer på gränserna även med orden.

Du skämtar om en död mus, “Jag önskar att det var jag.” Det är ju helt sjukt, men alltid roligt. Du ser alltid till att det är roliga skämt.

Det kanske är det enda språk som går att använda, när saker gör ont. Du lättar på hjärtat och betalar med självförnedring. Om du ska vara besvärlig, kan du väl åtminstone vara rolig.

⋄ ⋄ ⋄

Jag var ett argt barn, hård och självsäker, men mitt nattjag var litet och rädd. Rädd för något som fanns i skuggorna. Rädd för att se något omänskligt, monstruöst där, och dö av skräck eller slitas i stycken. Mörkret liksom rörde sig, gestalter formades, som i ansats; som om de bara väntade i sadistisk fröjd på att min syn skulle skärpas och att jag äntligen skulle se dem, innan de störtade mot mig.

När jag blev sjuk igen, riktigt sjuk, då var jag också rädd. Att detta var min nya normal. När jag blev frisk och sedan sämre – på ett nytt sätt – då var jag rädd för vad nästa förfall skulle innebära. En klocka tickade ned. Kroppens förfall. Plötsligt, när man går i en korridor, om denna korridor nu är livet, så börjar en massa dörrar att stängas kors och tvärs. Du vet inte vad, exakt, som är bakom dessa dörrar. Men du vet att de är stängda för alltid nu. Själva rummen bakom dem har slutat att existera, så det är ingen idé att ens rycka i handtagen. Ett tag var jag för gammal för att berätta om vad, eller att, jag var rädd. Det avlöstes av att vara för ung för att ha befogenhet att berätta om sorg. 

Men vem stoppade mig?

Länge var det ändå min mest ihärdiga fantasi att dö, och jag vill hävda att det var på grund av trista omständigheter, inte på grund av svår självömkan eller själviskhet, som jag sa (tänkte) då. Dessutom går det i släkten. Självmordstankarna kommer som brev på posten när det krisar. Inkräktande tankar är del av min biologi. Ett tag, kanske större delen av livet, var mitt sorgespråk endast självhat. En liten tanke om den egna otillräckligheten, som prompt måste följas till sitt naturliga slut. Alltså botten av avgrunden: varför du egentligen borde dö. Det är lite som ett självhatets onani – fast det vill jag inte säga, för att jag vill inte befläcka onanins namn. Många bäckar små. Och har man inkräktande tankar, är hatet och rädslan en dånande körsång. Ett enda skräll från morgon till kväll. Och på det kommer den yttre världens ljud – de tränger in i kroppen, de blir ett till lager i kakofonin.

Till och med lukter var för mycket ibland, de liksom fastnade i alla slemhinnor, övermättade. Solen bara påminde om hur lite man gjorde av dagen, och nattens mörker kvävde en. Det fanns inga ord för hur mycket allting var, och hur outhärdligt det var. Att pendla mellan allt och ingenting.

Sorg kan vara som en svärm flugor; miljontals, stora, tjocka, som slår mot kinden och landar i håret. Små, små, som kryper in i näsborrarna och öronen. Som fastar i ögonvrån. En enorm svärm som omger dig, trots att du springer eller gömmer dig. Det kan kännas som att den kommer utifrån, men den kryper alltid in, under skinnet. Det är så svårt att urskilja saker bortom den, att ens bry sig. Det är så svårt att öppna munnen, utan att hela svärmen flyger in.

Lily Benson, efter att ha arbetat på en självmordslinje, skrev det så enkelt: “Styr mot smärtan.” Vi måste styra mot den ömmaste punkten, i våra samtal om sorg. Det jag aldrig kunnat göra med mig själv. Det fanns aldrig ord för det. Och om jag sa det högt var det sant, och hur förödande var inte det? Att ens medge en diagnos. Att återge en prognos. Bättre att skrika inombords, utan namn på saker och ting. Bättre att vara tyst. Att förklara det värsta som kan inträffa, det förmådde jag inte. Att uttrycka ett hopp – att allt ska gå bra till slut. Det gjorde lika ont det.

Ibland blir saker mer sanna för att man säger det högt. Jaget blir till i utropen. 

Jag känner! Jag behöver! Jag är jag är jag är.

Men kroppens förfall är konstant. Det är lika sant vare sig du medger det eller inte. Och besvikelsen… den gör inte mindre ont bara för att du ger ord till hoppet. Hoppet försvinner inte, bara för att du tvingar det ur tanken, låter det vara formlöst, outtalat. Det är alltid där. Det är så förskräckligt mänskligt, att hoppas in i det sista. 

Och självömkan. Den är som hoppet. Den finns där, även när den bara lämnar avsmak. Men du kan känna den som en vän känner den istället, du kan vara mild med dig själv, du kan lämna rum åt den. Så, nu har du känt den, nu är det över. Det är när jag försöker komma i från den som jag drivs av den. Jag måste få tycka synd om mig själv! Jag måste få beklaga mig! Jag kan inte marginalisera min sorg.

⋄ ⋄ ⋄

Jag skrev ändå en hel del under dessa perioder, fast det kanske skedde när allt var i ebb. Jag har skrivit berättelser, dagboksinlägg, och dikter om det. Jag har försökt förklara i långa brev, under flera år, till någon jag aldrig träffat. Skrivandet har sin terapeutiska effekt, det avreagerar. Det kanske hör till, att det sker i tystnad. Orden avlägsnas från kroppen med skalpell och pincett. Orden känns inte desamma i skrift, som de gör i tal. De är skilda väsen, precis som läsningen är skiljt från lyssnandet. Orden är inte alltid lika farliga, lika våldsamma för sinnesstämningen, när man använder händerna för att få ut dem. Inte magen. Inte halsen och tungan. Man behöver inte höra dem som man säger dem. De fastnar inte bakom tandraden, just som de ska få ljud. De har inte den dubbla verkan: säga, höra.

För ett halvår sedan dog en av mina vänner från högstadiet. Alla foton av oss har oss leende, lekande, mitt i en mening. Alltid solsken. Brunbrända, avsmalnade, små, barnsliga kroppar. Ett par dagar efter att det hänt, skrev jag: “Det är svårt att prata när man är avtrubbad. Det finns inte många ord till förfogande, i ens huvud. Språket är inte gjort för sorg, hur som helst. Det kan bara cirkulera ämnet. En slående beskrivning är bara ett fragment.”

Jag undrar om det är sant.

Något hade jag i alla fall gjort annorlunda. Jag hade gjort valet att inte klamra mig fast vid det stumma, det avtrubbade, det instängda. Det stela förtigandet. Jag ville gå emot det. Jag var rädd för att prata med mina vänner om det, om att han vi älskar är död. Orden är så väldigt tunga, även i den här lilla meningen. Bara tanken av honom. Men jag räds inte orden lika mycket, att höra min egen röst som jag säger dem. Trots att det tar emot. Jag lämnar rum åt det som ömmar.

Förståelsen av en förlust kan komma i fragment. Det kan slå en, om och om igen, att något är förlorat. Går det att förstå, att något är borta? Avvänjs du till slut. Glömmer du bort vad det är som fattas. Finns det bara ett vagt tomrum kvar då, där en känsla skulle varit? Är det sinnesfrid?

Jag vill kunna namnge det som gör ont. Namnge det som är gott. 

⋄ ⋄ ⋄

Återhämtning är inte en linjär utveckling, brukar folk skriva. Det är inte en trappa du klättrar upp för, där varje trappsteg minskar i höjd. Det kan ta år att återfå talförmågan – det tog år innan jag kunde skratta med hela kroppen, så att ögonen tårades. Det tog år att känna igen min egen röst när jag hörde den. För munnen att få ut orden, utan att deras former kändes främmande. Men det finns alltid mer att hämta.

Man lär sig tidigt att den egna smärtan träffar andra, skadar dem, smärtar dem. Den måste döljas för att bespara andra. Dessutom är den förnedrande – medömkan kan göra en ömklig, ynklig. Tragisk. Patetisk. 

Du håller tyst för att inte dra till dig uppmärksamhet. Men uppmärksamhet är ett mänskligt behov: en förutsättning för själva identiteten. Så det måste vara så, vid närmare eftertanke, att du inte vill dra till dig fel uppmärksamhet.

Äcklan, besväran, medömkan.

Det var någon som kallade mig ordkonstnär, kanske en lärare en gång, när jag var liten. Kan det ha varit för att jag använde ordet lunkade om tomten i en juldikt?  Jag fick beröm för mina ord. Vad konstigt, att gå från att vara talför till att vara stum. Men ordkonstnärlighet är vad jag strävar efter.

Vad kommer först, ordet eller tron? Ordet eller sanningen? Kanske är det självbedrägeri att intala sig själv saker tills de känns sanna. Men det är en konst att kunna känna efter, att pröva orden, höra hur det låter, tills man hittar det som passar. Det som kommer nära sanningen. Det är en färdighet, ett hantverk, att tala med sig själv ärligt. Att sätta ord på det som händer i kroppen.

Är det pretentiöst? Som min lillasyster så klokt brukar säga: vem bryr sig.

Vem ska njuta av det jag gör? Vem ska finna nöje i det? Vem ska känna lättnad? Om någon: jag! De andra får vända bort blicken om det är oattraktivt. Varför reducera sig själv, skära sig själv i mindre och mindre bitar, bara för att inte vara till besvär? Jag är till besvär. Det får väl vara så då. Jag ger mig själv tillåtelse att vara fånig, melodramatisk, besvärlig. Att ha fel. Jag måste få ha fel, annars händer inget – utvecklingen avstannar. Jag måste få säga fel saker, jag måste få ångra mig, omformulera, pröva igen. Jag måste få säga det högt.

Hör mig! Jag lider. Det är inte ett märkvärdigt lidande, men det är där.

Det tar tid att översätta känslorna till ord. Hoppet, hopplösheten. Rädslan. Det har tagit mig år att säga det här, bara det här lilla.

Sorg är något förutbestämt, den kommer till alla. Hur lyckligt lottad man än må vara. Kroppens förfall är programmerad i dig. Alla kommer att möta den, det ska bara till att man lever tillräckligt länge. Vissa hinner bara leva i tre år innan nedgången gör sig känd, just som barndomsamnesin raderar de tre åren från minnet. Vissa hinner inte med det alls. De lämnar andra efter sig att känna den.

Förluster avlöser varandra.

Men låt mig ha ett språk när det händer.

______________

2018-10-24

[guccibags-shoes]

A very classic Gucci bag！ . . . . . . #gucci #guccibag #italy #germany🇩🇪 #korea #spain #uk #austintexas #texas #usa #swezerland #portugal #danmark #feland #russiangirl🇷🇺 https://www.instagram.com/p/B96Rd0GnOT_/?igshid=1n31xsbx4tbs

[meadow-roses]

spoilers but she never knows what's going on.

Oh also lazy concept for the phoenix dude cause I forgot he existed