#eric thorsell

[forislynx]

En morgon när jag kom till [Hirschfeld-]institutet hade man dragit ner ståljalusierna för fönstren. Man var rädd för överfall från nazisterna. En av arbetarrörelsens tidningar hade slagit upp en skandalhistoria om Röhm, SA-chefen. Man hade fått tag på ett brev som Röhm skickat från Bolivia till en bekant i Berlin, en läkare. I brevet skrev Röhm, om hur han i Bolivia frekventerade sig med välsvarvade bolivianska ynglingar. På något sätt hade brevet kommit till tidningens kännedom. Det ryktades, att en kammarjungfru hos läkaren med kommunistiska sympatier skulle ha förmedlat brevet till tidningen, som hette Die Welt am Abend, och var en kommunistinspirerad kvällstidning. På löpsedlarna hade man nu slagord om att ”DET TREDJE KÖNET VÄNTAR PÅ DET TREDJE RIKET!” ”Tredje könet” var en på den här tiden välkänd benämning på homosexuella. Kommunisterna var ju egentligen för en lagändring, och hade arbetat mycket för upphävandet av §175. Flera av de ledande inom WHK var aktiva medlemmar i kommunistpartiet. Vi visste också att en del ledare inom kommunistpartiet själva var homosexuella. Men när det sen gick att utnyttja politiskt drog sig kommunisterna inte för att hetsa mot de homosexuella. Också socialdemokraterna tog upp detta i sin propaganda, bl.a. i en politisk pamflett som utgavs i Neustadt. Det var ju helt fel att på detta sätt göra Röhms homosexualitet till föremål för politiska spekulationer. Men på institutet var man nu rädd för att nazisterna skulle göra en räd mot Hirschfeldinstitutets omfångsrika arkiv, där det fanns en hel del upplysningar både om Röhms och en hel del andra nazistledares sexualliv.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer  

[lesterplatt]

"Just a Minute" with Dakota Johnson for Vogue from Gustav Johansson on Vimeo.

A short film about time starring Dakota Johnson.

vogue.cm/1un2niT

Shot by Chayse Irvin Edited by Robin Siwe Sound mix by Eric Thorsell, STOPP/FAMILY

produced by ICONOCLAST

[deep-thoughts-animation]

#11

Sound pt1 

/saʊnd/ noun

vibrations that travel through the air or another medium and can be heard when they reach a person's or animal's ear.

ANIMATORS

Jose Bernabe

Magui Garcia

Adriel Delgado

Bas Krol

Yan Jamacaru

Ben Alcasas

Basit Ellahi

Tom Kamps

German DiCiccio

Wolf Friele

Fran Marquez & Nicolas Piccirilli

Juan Behrens

SOUND DESIGN

Edward Bjorner

Yorick Coster

Martin Dahl

Einar Ihle

Dave van Luttervelt

Maarten Meussen

Eric Thorsell

[automaticvr]

Reimagine | Etihad A380 Virtual Reality experience featuring Nicole Kidman | 360 video Directed by Anthony Atanasio + Valerie Martinez Director of Photography: Benoit Debie Production Designer: Paul Martin Costume Designer: Sandy Powell Agency: The Barbarian Group Client: Etihad Airways Production Company: MediaMonks / Contrast Eye 1st AC: Lazare Pedron Production Designer: Paul Martin Costume Designer: Sandy Powell 1st Assistant Director: Scott Harris Stylist Assistant: Raul Garcia Makeup: Kay Montano Hair: Kerry Warn Motion Control: Stewart Mayer Motion Control Assistant: Mark Waggy UAE Producer: Sabrina Tomlinson Sound Designer: Eric Thorsell 2nd AD: Barish 2nd AC: Jaycee Camua Script Supervisor: Rowena Ladbury DIT: Philipp Chudalla Post Supervisor: Ola Björling VFX Supervisor: Arvid Björn 2D Animation Supervisor: Johan Boije Executive Producers: Fredrik Montan Frizell / Osei Kakari

[forislynx]

Under det mörka 50-talet fick jag ibland vara ganska ensam om att föra humanitetens och vetenskapens talan i homosexfrågan. Min röst var då inte mycket mer än en havsörns skri, när reaktionens stormar slog mot vår klippiga kust. [Om] jag inte i den häxnatten vågat säga det jag ansåg vara sant och rätt, skulle jag aldrig själv fått samvetsro. Då hade jag känt mig som en medbrottsling till förföljelserna, utpressningen och rånen mot homosexuella människor.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer    

[forislynx]

I den miljö jag kommer ifrån var det en nåd att stilla bedja om att få arbeta på ett bruk. Fick man jobb på bruket, så kände man att man kom in i ett kollektiv. Man kände gemenskap med arbetskamraterna. Men man kände också ansvar mot företaget, för hela bruket. På så sätt blev man lokalpatriot. Man kände, att är det så inte bruket klarar sig så går det åt helvete med oss också. [Utan] det skapande arbetet i industrin av skickliga yrkesarbetare blir det inget välstånd. De gamla Surahammarsmederna visste sitt värde. [...] De var stolta över sin yrkesskicklighet. Det var också den generationen, född under 1800-talets andra hälft, som fick bära huvudbördan för Sveriges förvandling från u-land till i-land. Det var de som under stora personliga risker fick utkämpa arbetarrörelsens första strider för drägliga arbetsvillkor och demokratiska rättigheter åt Sveriges arbetarbefolkning. Solidaritet är ett begrepp som sent kom in i arbetslivet. Men i hårda genombrottstider stod dessa pionjärer sida vid sida.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer    

[forislynx]

De tidningar om inte hetsade mot oss [homosexuella], de teg stilla, och tog varken in sakliga eller polemiska artiklar.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer  

[forislynx]

För min egen del var det inte så mycket fråga om mod. Jag var mest förbannad över allt hyckleri, det var hela saken. Jag ansåg mig inte ha mycket att frukta. En som står nederst på sammahällstegen ger de sig inte på. Det hade varit annorlunda om jag varit lärare, präst eller liknande.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer  

[forislynx]

Det var en hemsk tid för homosexuella, 50-talet. Jag mår nästan illa när jag tänker tillbaka på hur många det var som hörde av sig till mig med sina bekymmer. Gjorde man vad man kunde för att hjälpa sina medmänniskor? Vad kunde en enkel arbetare göra i detta läge? I hetsjaktens spår var det många som tog livet av sig. […] Kejne-ligan höll på att tända en präriebrand. Det enda man kunde göra var att göra upp moteld!

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer  

[forislynx]

Det märkliga med psykosen kring Kejne-affären var det, att även de tidningar som var kända för tolerans och vetenskapligt tänkesätt inte var mer på sin vakt, utan bara tjöt med ulvarna.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer

[forislynx]

Inom förbundet [RFSL] fanns olika uppfattningar [om] hur verksamheten skulle bedrivas. En del menade att verksamheten mest skulle inriktas på att göra det möjligt för homosexuella att träffas och knyta kontakter. Andra ville ha en mer utåtriktad verksamhet. Själv tyckte jag att vi skulle sätta igång på bred front med upplysning bland så kallade ”vanliga” människor, för att den vägen skapa fram förnuft och tolerans. Men rädslan var stor. Ute i samhället pratades det mycket om ”det homosexuella frimureriet”, hur homosexuella samlade sig till stora hemliga sammanslutningar, inriktade på ömsesidigt skydd och intressegemenskap. I verkligheten var det så på den här tiden att det var svårt att hitta någon grupp i det moderna samhället, som hade så liten förmåga att organisera värnet om sina rätts- och livsintressen. Orsaken till detta var främst den namnlösa ångesten hos de flesta att andra skulle få vetskap om deras sexuella inriktning.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer

[forislynx]

I början av 50-talet offentliggjorde Gallup resultatet av en rundfråga om homosexualitet. Ca 1600 personer hade utfrågats. Här blottades en rörande och omfattande okunnighet om homosexualiteten och dess orsaker. Ca 25% av de tillfrågade med folkskoleunderbyggnad visste överhuvudtaget inte vad homosexualitet var. Nära 40% ansåg att homosexualitet skulle straffas. På landsbygden där man visste minst var det dubbelt så många som ropade på straff som i städerna, där man hade större kunskap. [...] Ändå hade den s.k. Kinsey-rapporten framlagts med buller och bång, och presenterat sitt häpnadsväckande siffermaterial. Professor Alfred Kinsey och hans medhjälpare hade i Amerika utfrågat ca 6000 vita män, och kommit till resultatet att hela 37% från puberteten till ålderdomen haft någon homosexuell kontakt med utlösning. 18% hade under en period av minst tre månader haft lika många homo- som heterosexuella förhållanden. 4% var under hela livet så gott som uteslutande homosexuella. Detta fördubblade Magnus Hirschfelds siffror för de rent homosexuella, och tredubblade de bisexuellas antal.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer

[forislynx]

Skvallret är en makt i samhället. Även lögn och förtal kan vara opinionsbildande.

Eric Thorsell ang. Kejneaffären, i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer  

[forislynx]

Jag skulle [...] hålla ett föredrag för Clarté i Stockholm om homosexualitet. Men därav blev intet. Jag fick plötsligt återbud genom fru [Elise Ottesen-]Jensen. Karin Boye, som var ordförande i Clarté, hade låtit hälsa att här skulle det inte bli någon debatt om homosexualitet inte. Det var inget lämpligt diskussionsämne, tyckte hon. Det var synd om Karin Boye på den här tiden. Jag visste inte själv då att hon var homosexuell, det var bara den trängre kretsen som visste det. Karin Boye kom ju från en frikyrklig miljö, och var ”varmt kristen” ett tag i sin ungdom – det kan inte ha varit lätt att frigöra sig från den miljön. Så småning om tog ju Karin Boye livet av sig, och fru Jensen fick hjälpa till att trösta hennes älskarinna. Kanske hängde Karin Boyes ovilja att diskutera homosexualitet på det där Clartémötet samman med att hon nyligen varit i Tyskland på psykoanalys. En del psykoanalytiker ansåg ju att homosexualitet kunde ”botas”. En svensk, dr Nycander, skrev på 30-talet en bok i denna anda, som hette En sjukdom som bestraffas. Den var egentligen ett ”svar” på Vilhelm Lundstedts riksdagsmotion om Otukt mot naturen. Denna motion var ett omfattande arbete, med vilken Vilhem Lundstedt gjorde en verklig kulturgärning. Med den följde en bilaga om homosexualitet som biologisk och social företeelse, författad av en anonym läkare, som själv var homosexuell. [...] I boken ”En sjukdom som bestraffas” gick Nycander till motangrepp, och hans nedvärdering av de homosexuella blev ett kärkommet vapen i händerna på de som var motståndare till att straffet upphävdes. Nycander gjorde i sin skrift ett fult och ovederhäftigt utfall mot Magnus Hirschfeld. Han påstod att den ”Hirschfeldska propagandan” kunde ”uppodla” homosexualiteten, och att en förbättring av de homosexuellas ställning skulle komma att ske på bekostnad av den allmänna sedlighetsnivån. För mig var denna uppfattning tidigare bekant. Jag hade redan 1933 läst den i en tysk tidskrift för nervläkare, och författaren var en professor, som varit nazisternas sakkunnige under rättegången om riksdagshusbranden i Berlin.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer  

[forislynx]

Konstigt nog är dessa händelser tills idag förvånansvärt okända. Det mest upprörande var kanske det som hände efter krigsslutet, då koncentrationslägren tömdes på sina sista överlevande fångar. De arma homosexuella som lyckades överleva fasorna med livet i behåll möttes så småning om av beskedet, att de till skillnad från andra överlevande från koncentrationslägren inte var berättigade till skadestånd från tyska staten. De hade nämligen varit fängslade för brott mot statens lagar, och skulle behandlas som vanliga kriminella! [...] De flesta teg av skam eller självbevarelsedrift [om förhållanden under nazitiden för de homosexuella], ty även efter kriget fortsatte homosexuella handlingar att vara straffbara, såväl i Västtyskland som i det skenheliga Österrike. De båda staterna åberopade den av nazisterna 1935 skärpta strafflagen. Detta trots att nästan alla övriga av nazisterna stiftade lagar ströks av segrarmakterna vid sammanbrottet. Den nazistiska versionen av den gamla homosexlagen bevarade de kristligt sociala hycklarna åt eftervärlden. [...] Nazisternas ogärningar får vi inte glömma. Men vi måste också komma ihåg den hjärtlöshet som parlamenten i Bonn och Wien visade de homosexuella efter kriget.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer

[forislynx]

Den 6 maj 1933 hade nazisterna gjort en räd mot Hirschfeldinstitutet. Överfallet kom ganska plötsligt. Alla böcker bars ut och brändes på bål. På ett kvastskaft bar man i triumf ut en byst av Magnus Hirschfeld och kastade den på elden! När budskapet om detta nådde mig blev jag så arg att jag grät. Jag skrev i Västmanlands folkblad: ... nu sist når oss meddelandet att Institutet för sexualvetenskap skändats och stängts. I lördags trängde en skara studenter in i byggnaden, besatte den och företog där en ingående undersökning, ”utrensade” en mängd böcker samt snokade igenom alla rum och förklarade till sist institutet stängt. I institutionens bibliotek, som var den bäst utrustade sexualvetenskapliga boksamlingen i sitt slag i världen, där resultatet av många forskares mödosamma arbete var samlat, trängde en skara osnutna och halvvilda nazistbusar in, sättande sig till doms över vetenskapliga arbeten, som de saknade alla förutsättningar att bedöma, och företagande en ”utrensning”. Kulturbilder från våra dagars Tyskland! Magnus Hirschfeld själv slapp uppleva förintelsen. Han dog i landsflykt i Nice 67 år gammal. Han hade annars säkert inte överlevt denna sista attack mot honom  och hans livsverk. Magnus Hirschfeld var ju en perfekt måltavla för nazisterna, som jude, socialist och homosexuell. Han hade tidigare överlevt flera attentat mot sitt liv från nazisternas sida under mellankrigstiden, och såg det som säkrast att resa utomlands när stöveltrampet kom allt närmare. Någon vecka innan Hirschfeldinstitutet skövlades hade det börjat dyka upp uniformerade nazistiska råskinn på de homosexuella lokalerna som viftade med sina revolvrar och förkunnade: – Nu skall det snart vara slut på detta synda-Babel. Många, inte minst inom arbetarrörelsen, har ju annars haft för sig att nazisterna var positivt inställda till homosexuella, och att det var en nazistisk företeelse, homosexualiteten. I propagandan mot nazismen var arbetarrörelsen inte sen att kalla homosexualitet för ”nazistisk kasernerotik” och dylikt apropå skandalerna inom SA. Maxim Gorkij tillskrivs till och med följande uttryck under Stalin-tiden: ”Utrota homosexualitet så försvinner fascismen.”

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer