#bruksarbete

[forislynx]

I den miljö jag kommer ifrån var det en nåd att stilla bedja om att få arbeta på ett bruk. Fick man jobb på bruket, så kände man att man kom in i ett kollektiv. Man kände gemenskap med arbetskamraterna. Men man kände också ansvar mot företaget, för hela bruket. På så sätt blev man lokalpatriot. Man kände, att är det så inte bruket klarar sig så går det åt helvete med oss också. [Utan] det skapande arbetet i industrin av skickliga yrkesarbetare blir det inget välstånd. De gamla Surahammarsmederna visste sitt värde. [...] De var stolta över sin yrkesskicklighet. Det var också den generationen, född under 1800-talets andra hälft, som fick bära huvudbördan för Sveriges förvandling från u-land till i-land. Det var de som under stora personliga risker fick utkämpa arbetarrörelsens första strider för drägliga arbetsvillkor och demokratiska rättigheter åt Sveriges arbetarbefolkning. Solidaritet är ett begrepp som sent kom in i arbetslivet. Men i hårda genombrottstider stod dessa pionjärer sida vid sida.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer    

[forislynx]

Jag trivdes med bruksmiljön. Det tekniska på bruket, ja hela organiseringen kring järnhanteringen imponerade på mig. Ett brukssamhälle var en liten värld för sig, mycket patriarkalist och godtyckligt styrt. [...] Många gånger innebar denna ’bruksanda’ rena rama utplundringen av arbetskraften. Men ett brukssamhälle, som Surahammar, låt vara att det hade många avigsidor, hade inte kunnat existera om produktionen inte hade skett under de formerna. Den positiva sidan av det var ju, att på samma sätt som de måste försöka sköta djuren väl på en lantgård för att de skulle ge avkastning, på samma sätt måste de väl ta hand om personalen på ett bruk. ’Upplyst despoti’ kallade jag det en gång. Det gillade de inte riktigt.

Eric Thorsell i Fredrik Silverstolpe, En homosexuell arbetares memoarer