#ensam cyklist | Explore Tumblr posts and blogs

mattiascyclingadventures · 5 years ago

Text

Paris Brest Paris 2015

Denna blog post är migrerad från Funbeat.

2011 körde jag cykellångloppet Paris-Brest-Paris första gången. Det var fantastiskt roligt, så jag bestämde mig tidigt för att köra det igen 2015. Loppet går ju bara var fjärde år, så det gäller att ta tillfället när det ges.

Förberedelserna började på våren med att cykla de obligatoriska brevet-loppen på 20, 30, 40 och 60 mil som krävs för att man ska få anmäla sig. Tyvärr räckte tiden inte till att cykla så många andra långpass än dessa. Det blev några söndagsträningar med Hässleholms CK samt en runda "Själland runt" på 37 mil. Totalt hade jag fått ihop 371 mil när jag stod på startlinjen den 16:e augusti. Det var ca 100 mil mindre än 2011.

Starten gick utanför den nybyggda velodromen i Montigny-le-Bretonneux, strax väster om Versailles utanför Paris. Jag hade bestämt mig för att jag ville försöka uppleva loppet på ett annorlunda sätt än sist:

Jag ville starta på dagen istället för tidigt på morgonen (så att de sträckor jag körde i mörker 2011 nu skulle cyklas i dagsljus och vice versa)

Jag ville prova att klara mig utan dropbag (som randonneur vill man ju försöka vara så själv-försörjande som möjligt)

Jag skippade att boka hotell efter loppet för att vila ut (är man trött kan man ju sova på golvet).

Punkt 1 och 2 visade sig vara lyckade val, medan punkt 3 visade sig vara ett misstag.

Kl 16 startade den allra första startgruppen (A) och en halvtimme senare var det dags för min startgrupp (C). Två andra svenskar startade i samma grupp som jag: Tony Mellsop från Malmö och Erik Ringqvist från Stockholm.

Maxtiden i min startgrupp var 80 timmar, och många av de allra snabbaste cyklisterna väljer att starta där. Som väntat blev det därför ett rasande tempo från start. Folk cyklade som om loppet var 12 mil istället för 123 mil. Tony höll sig bland de snabba pojkarna längst fram, men jag kände att det gick för fort och la mig någonstans i mitten i klungan.

Det var mycket roligare att starta på eftermiddagen än tidigt på morgonen. Stora klungor med åskådare hejade längs vägarna ut ur Paris, och man kände sig som en gladiator som till folkets förtjusning skulle kasta sig in bland vilddjuren på arenan. En minibuss med ett filmteam följde också vår väg ut ur Paris, och varje gång de körde förbi för att filma kände man sig lite extra märkvärdig.

Efter 14 mil kom vi fram till Mortagne au Perche där jag stannade för att fylla på vattenflaskorna. Vädret var lagom varmt och vindarna var svaga. Som tur var hade förra veckans värmebölja avtagit precis lagom till loppet. Klockan var ca 21 och det började mörkna, så jag tog på reflexvästen och satte på lysena.

Nästa etapp på 8 mil blev mörkerkörning i stor klunga. Det var en magisk upplevelse att ligga mitt i en klunga på kanske 50 cyklister som susade ner för branta backar i 60-70 km/h. Från luften måste det sett ut som en lång lysande orm som ringlade sig fram. Jag pratade en del med en kille från Helsingfors som skippat hjälmen och istället körde med keps ("vad kan gå fel"). Jag såg också ett amerikanskt tandempar som låg mitt i denna klunga också. Kvinnan som satt där bak drog fram telefonen och uppdaterade Facebook under färd, medan mannen där framme styrde.

Vid midnatt var jag framme vid första kontrollen som låg i Villaines-la-Juhel. Jag hade hittills bara ätit snabba kolhydrater som bananer, choklad och Nutella-mackor, och var nu rejält hungrig på riktig mat. Till min förvåning visade det sig att jag var nästan ensam om att stanna för riktig middag på den här kontrollen. Vi var 3 cyklister som satt och åt i den enorma matsalen. Mitt sällskap bestod av en fransman från Brest samt en australiensare.

När vi fortsatte cykla hade alla klungor försvunnit och jag cyklade ensam ett tag. Men så småningom kom cyklister från E-gruppen (som startat 30 min senare) ikapp och då blev det åter klungkörning och högre fart. Även snabba cykelbilar och liggcyklister från F-gruppen anslöt.

3:30 var jag framme vid nästa kontroll i Fougeres. Där tog jag en fika, med en stor kaffe för att hålla mig pigg. Jag visste att det inte gick att sova något första natten eftersom man då ännu inte hade hunnit få några tidsmarginaler på kontrollerna som skulle tillåta det. Men jag hade sovit bra innan loppet och kände mig inte sömning.

Sista etappen med nattkörning denna första natt blev till Tinteniac där jag anlände strax innan kl 6. Då hade jag cyklat 36 mil och allt hade gått bra. Det gällde dock inte för alla. Strax innan Tintentiac hade jag kört förbi en ambulans med en kraschad cyklist på båren. Det såg riktigt otäckt ut med blod och kvaddad cykel och jag hoppas att han eller hon överlevde den smällen.

Nästa etapp till Loudeac blev mest ensamcykling, men ibland bildades mindre grupper med 80-timmars cyklister som liksom jag släppt de stora klungorna. 3 mil innan kontrollen drabbades jag av en rejäl energidipp som inte ville ge med sig trots intag av choklad och andra snabba kolhydrater. Jag rullade in på kontrollen kl 9:30 med knapp styrfart. Efter en rejäl 3-rätters middag kändes det dock mycket bättre igen, och jag kunde fortsätta i bra tempo.

Milen direkt efter Loudeac är bland de värsta på hela banan. Vägen går upp och ner som en sinuskurva. Man ligger och segar sig upp för en backe på låga växlar i 5 minuter, och sen kommer direkt en nedförsbacke där man på nolltid förlorar all vunnen lägesenergi och måste börja om samma procedur igen. Det är väldigt jobbigt mentalt. Men landskapet här är fantastiskt vackert. Jag undrade först varför jag inte alls kände igen mig, och undrade om de gjort en ny bansträckning, men sen kom jag på att 2011 passerade jag här i mörker både på vägen ut till Brest och hem. Jag hade sällskap med en rolig fransman som ropade lustigheter (tror jag) till alla som stod och tittade längs banan. Någonstans här hade jag också följe ett tag med en svensk cyklist, Henrik, som var stark i backarna. Lite innan nästa kontroll i Carhaix kom vi också ifatt två andra svenskar, Marcus och Anton, som hängde på.

Jag åt lunch i Carhaix med Marcus och Anton. Det visade sig att Marcus var en f.d. kollega från Telelogic och IBM. Ett märkligt sammanträffande eftersom jag precis på den här kontrollen 4 år tidigare träffat två andra kollegor från IBM som också visade sig cykla PBP.

På vägen ut från Carhaix körde jag ner i en grop i vägen och fick punktering på framdäcket. Marcus och Anton stannade med mig och hjälpte till att byta slang. Den nya slangen såg lite konstig ut på ventilen, ungefär som gängorna var lite skadade. Jag kunde därför inte pumpa upp den med min pump, eftersom den skruvas på ventilen, och när jag skruvade av pumpen, följde insatsen i ventilen med och all luft läckte ut igen. Men Anton hade en annan pump som funkade annorlunda och vi pumpade kanske 6 kilo i slangen. Jag tänkte att jag kunde cykla till kontrollen i Brest och där låna en fotpump. Till en början kändes det bra och jag kunde hänga med dom bra uppför backarna. Men det blev segare och segare och jag fick verkligen kämpa för att orka följa med i deras tempo. Som tur var tog vi en liten paus högst upp på berget med telemasten som ligger 5 mil innan Brest. Där stannade vi vid ett av de många bord som lokalbefolkningen ställer ut längs vägen, och fick lite välbehövlig dricka. I utförskörningen tappade jag klungan nästan direkt. Jag kunde inte förstå varför det gick så trögt för mig. Efter ett tag började jag misstänka att jag hade alldeles för lite luft i framdäcket. Rätt beslut hade förstås varit att direkt stanna och byta slang igen, eller åtminstone försöka pumpa upp den mer, men man tar lite konstiga beslut när man är omtöcknad av sömnbrist och har nästan 60 mil i benen. Jag tänkte att jag nog kunde cykla till Brest och där byta slang på kontrollen. Men den planen sprack någon kilometer innan kontrollen, när jag fick genomslag på varenda gatsten jag körde över. Det var inget annat att göra än att sätta sig på trottoaren, mitt i centrala Brest, och byta slang igen.

Vägen in i Brest är för övrigt makalöst vacker. Man kör över en lång bro där Atlanten syns till vänster och stan rakt fram och till höger. När jag kom här 2011 var det mulet väder, men den här gången hade vi strålande sol och klarblå himmel. Mitt på bron stod en fransyska och lagade crepes åt cyklisterna. Hon blev överlycklig när jag stannade vid hennes bord och ropade till sig sina föräldrar som stod en bit bort. Vi fick en liten pratstund medan jag åt crepé caramel och drack kaffe.

På kontrollen i Brest åt jag lite grann samt besökte cykel-meken för att låna en fotpump så jag kunde vara säker på att jag hade rätt lufttryck i framdäcket. På något märkligt sätt försvann min ena vattenflaska på den här kontrollen. Förmodligen hade jag tagit den med mig för att fylla på vatten, och sedan förlagt den någonstans. Jag kände att det inte gick att klara sig med bara en flaska i det här varma soliga vädret så jag fick gå tillbaka till cykel-meken och köpa en ny vattenflaska där.

Jag cyklade ensam från Brest tillbaka till Carhaix. På toppen av berget med telemasten träffade jag Anton och Marcus igen som stannat där för att byta om till nattcykling. Jag gjorde likadant, och tog några minuters extra paus för att njuta av utsikten och skicka lite SMS till dom där hemma.

När jag rullade in på kontrollen i Carhaix var klockan nästan 23. Den andra natten hade börjat, och temperaturen föll snabbt från ca 25 grader ner till kanske 10 grader. Jag åt en rejäl middag och skulle precis ge mig av när jag fick syn på Tony längst bort på andra sidan av rummet i matkön. Jag trodde han var på väg tillbaka till Paris liksom jag, men det visade sig senare att han hade kraschat och fått vänta länge på reservdelar, och därför ännu inte varit i Brest och vänt. Det var massor med folk på kontrollen eftersom många 90-timmars cyklister var där nu, så jag stannade inte längre än nödvändigt och rullade sedan ensam vidare österut.

Min plan från början hade varit att sova några timmar i sovsalen i Saint Nicolas du Pelem ett par mil från Carhaix. På vägen ut hade det varit en hemlig kontroll där, men nu på vägen hem var det bara en plats för vila och mat. Nu visade det sig att det fanns en annan hemlig kontroll strax efter Carhaix och på den träffade jag en grupp andra cyklister som jag gjorde sällskap med. De hade dock bestämt sig för att inte stanna i Saint Nicolas du Pelem (kanske hade de redan sovit). Jag fick nu ett svårt val; antingen stanna och sova som planerat och kanske fortsätta cykla ensam sen, eller hänga med den här gruppen ett tag som höll ett bra tempo. Jag valde det sistnämnda. Jag cyklade hela vägen till Loudeac med den här gruppen. Vid ett tillfälle kom jag dock lite efter när jag stannat för att byta batteri till lampan. Jag hade bråttom att komma ifatt gruppen efter stoppet och trampade igång lite väl hårt. "Krasch" lät det från bakväxeln och jag tänkte att nu var det slutcyklat. Det var totalt becksvart så jag fick lossa lyset för att kunna se vad som hänt. Kedjan hade fastnat hårt mellan klingorna, och det krävdes en del våld för att få loss den. Efter detta blev det väldigt trögt att få i vissa växlar, men jag kunde i alla fall cykla vidare.

Jag var vid kontrollen i Loudeac 3:15 och det var väldigt mycket folk här också.

Jag åt middag med en amerikansk 84-timmars cyklist och en som startat i 90-timmars gruppen och som avundades mig som var på väg tillbaka till Paris. Jag hittade inget riktigt bra ställe att sova på här, så jag fortsatte utan att ha sovit någonting än så länge.

Natten var kall och dimmig, och när jag kom till Tinteniac i gryningen var jag riktigt trött. Men nu hade jag den korta etappen till Fougeres framför mig, så jag tänkte att den kunde jag klara utan att vila först. Men det blev en riktigt seg etapp. Solen steg och det blev plågsamt varmt. Jag kom på mig själv med att bara köra i 20 km/h och ändå vara andfådd. Jag insåg att jag måste sova lite på nästa kontroll för att klara loppet. Så fort jag stämplat i Fougeres (efter 92 mils cykling) stöp jag ner i det höga gräset bakom en av byggnaderna. Jag ställde klockan på 30 minuter och somnade direkt. När jag vaknade var jag helt förvirrad. Jag hade legat i solen och det tog några minuter innan jag kom ihåg var jag var, och vad jag gjorde här. Jag hade slängt av mig mina glasögon i gräset en bit ifrån där jag sov, så nu kunde jag inte hitta dom. Utan glasögon hade det varit mycket svårt att kunna se pilarna som visar vägen, så jag fick nästan lite panik när jag letat 10 minuter efter glasögonen utan att hitta dom. Men till slut hittade jag dom och kunde cykla vidare.

När jag cyklat några kilometer ut från Fougeres upptäckte jag att jag glömt min "Sverige bandera" som jag haft som solskydd på huvudet. Jag övervägde att köra tillbaka för att leta upp den, men eftersom jag inte var säker på exakt var den var, beslöt jag mig för att köra vidare utan den. Det visade sig snart att den korta sovpausen gjort stor nytta. Jag kunde hålla ett högre tempo och kom snart ifatt en grupp cyklister som jag slog följe med. Där var bland annat en engelsman, en tysk och några fransmän. Jag kände mig stark i backarna och var ofta framme och drog. Strax efter klockan 15 var vi framme i Villaines-la-Juhel. De andra i gruppen tog en kort paus och drog sen vidare, men jag kände att jag var tvungen att äta ordentligt på den här kontrollen eftersom jag bara fikat på förra. I matsalen träffade jag Jens Gravesen som jag kört många Malmö-breveter med. Han var tystlåten och fokuserad, åt snabbt och stack vidare. Själv kände jag mig inte särskilt sugen på att ta mig an nästa etapp, så det gick rätt mycket tid till spillo på den här kontrollen. Efter 45 minuter gav jag mig iväg ensam mot Mortagne au Perche.

Den här etappen blev väldigt jobbig. Dels är det väldigt kuperat och dels stekte solen så att huvudet nästan kokade i hjälmen. Jag kom ifatt enstaka cyklister men de körde ännu långsammare än jag, så jag fortsatte ensam. När jag körde igenom samhället Mamers, ropade en man att det bjöds på gratis bakelser, kaffe och soppa på torget. Till deras stora förtjusning föll jag för frestelsen och stannade 10 minuter på torget för att fika och försöka prata med människorna där (som dock inte kunde ett ord engelska). Sen fortsatte jag för jag ville hinna fram till nästa kontroll innan det blev mörkt igen.

Jag var framme 19:45 i Mortagne au Perche. Här drack jag iste och pratade med en finlandssvensk funktionär som var hjälpsam och tyckte jag skulle lägga mig i deras sovsal. Det borde jag nog gjort, men jag kände att jag ville utnyttja dagens sista timme dagsljus, så jag gjorde stoppet rätt kort och fortsatte sedan österut ensam.

Ut från Mortagne är det riktigt backigt i några mil, men sen kommer man ut på en stor slätt där det är mer lättåkt. Jag hade nu fått sällskap av 3 fransmän som alla verkade rätt så pigga. En av dom tyckte att vi skulle köra i belgisk kedja (med kontinuerlig rotation). Jag försökte hänga med på det ett tag, men det kändes alldeles för farligt efter ett tag. Det var nu helt mörkt, och vägen hade fullt av små hål och skador. Så de andra tre fick rotera själva och jag låg bakom. Jag började nu få betala priset för att jag inte ätit ordentligt på förra kontrollen, och att jag bara sovit en halvtimme. När det var 3 mil kvar till Dreux kände jag mig helt tom på energi och hade även en mental down period. Fransmännen körde, tyckte jag, väldigt hårt, och det var en kamp för att hänga med i deras tempo. Dessutom var det kallt och tårna hade börjat värka något alldeles enormt. Till sist kom jag på att det berodde på att jag hade tagit av skorna på förra kontrollen och inte spänt fast dom tillräckligt hårt sedan. När jag spände skorna hårdare försvann värken. Jag lyckades få i mig en gel och den räckte precis till att klamra mig fast i gruppen tills vi kom till Dreux kl. 23:20.

Där möttes vi av applåder av funktionärerna när vi kom in i matsalen. Där satt en handfull cyklister, och jag köpte en lasagne och frukt.

Vid midnatt kände jag mig manad att fortsätta. Det var väldigt kallt att komma ut i natten från värmen inne på kontrollen, och det tog ett bra tag innan jag fick upp värmen igen. Vägen ut från Dreux var lite klurig med många svängar hit och dit. Man fick köra rätt så långsamt för att hinna med att se alla pilarna och inte köra fel. Vi blev några cyklister som hjälptes åt att hitta vägen och som körde tillsammans de sista milen till målet. Eftersom vi körde rätt så långsamt var nattkylan det största bekymret. Speciellt när man körde in i dimmiga partier blev det väldigt kallt.

Den sista löjligt branta backen i Gambaiseuil forcerades stående på lägsta växeln, och sen var det bara några få kilometer kvar tills gatubelysningen i Paris utkanter gjorde att man kunde ana att målet var nära. Vi var i mål kl 2:45. Direkt efter en dusch la jag mig på golvet i velodromen och sov 6 timmar. Sen blev det ytterligare några timmar i ett sovtält som fanns utanför.

Paris-Brest-Paris är ingen barnlek, och jag var rejält medtagen efter målgång. Som jag minns det var jag inte riktigt så här slutkörd efter 2011 års lopp. Förmodligen beror det på att jag sov mycket mindre den här gången. Även de stora temperaturskillnaderna mellan dag och natt påverkade säkert, samt att det blev 3 istället för 2 nattkörningar eftersom jag startade i 80-timmars gruppen den här gången. Trots allt blev tiden lite snabbare än 2011: 58 timmar och 14 minuter (50 minuter snabbare än sist).

#pbp #parisbrestparis

0 notes

queencrackenart-blog · 7 years ago

Text

Bo säkert på din motorcykel

Bor säkert när ridning är överst på prioriteringslistan för någon cyklist, och rider defensivt är en av de bästa sätten att förebygga olyckor.

Här är våra bästa 7 defensiv Rider tips, utformad för att hjälpa dig att minimera risken för olyckor och vara säker när ridning på Storbritanniens trafikerade vägar.

Kontrollera för Fyrhjuling Barn mer detaljer

1. maximera din synlighet

Cyklister kan vara svårt för andra bilister att se, varför det är så viktigt att du tar extra insatser ska vara synlig. Färgglada cykel och mycket synliga kläder är ett bra ställe att börja, men det handlar mer om var du placerar dig på vägen.

Visning metar från inuti en bil eller lastbil är inte idealisk för spotting bikers. Kontrollera alltid att du lämnar tillräckligt utrymme för bilen framför att se dig, och tycker om föraren blinda fläckar. Med lastbilar och bussar, kom ihåg att om du inte kan se deras sidospeglar, de inte kan se din cykel.

2. se upp för korsningar

Nästan 70% av motorcykelolyckor som orsakar skada för ryttaren hända vid korsningar, varför det är så viktigt att vara extra försiktig på dem.

Planera när du närmar dig korsningar, och vara medvetna om förare att dra på huvudvägarna från side gator och uppfarter. Alltid tänka ett steg framåt, och förutse där det kan döljas enheter eller sidovägar framåt, särskilt runt dolda kurvor.

Kontrollera din hastighet, och att vara redo att ta undanmanöver bidrar till att du inte blir en del av den skrämmande olycksstatistiken.

3. försiktig omkörning

Omkring 1 i 5 motorcykel olyckor inträffar vid omkörning och undvika omkörning olyckor handlar om sunt förnuft. Inte köra om på blinda hörn, och vara medveten om mötande fordon på andra sidan av vägen.

Vid omkörning, Tänk på att drivrutinen inte kanske är medveten om att du är där. Många omkörning olyckor inträffar när en förare blir tvärs över vägen för ryttaren, så redo att bromsen eller ta undanmanöver om det behövs. Undvika omkörning korsningar eller nära side vägar där bilar kunde dra ut över din väg.

Om du i en kö av trafiken på flera körfält vägar, var extra försiktig om när passerar stillastående eller långsamt flytta fordon. Ofta, kan dessa drivrutiner byta körfält utan varning, så försök att maximera din synlighet genom försiktig lane val och positionering.

4. snabba & bromsning

Hög hastighet är en faktor i omkring en fjärdedel av motorcykel olyckor. Cyklister har ett något motiverad rykte för fortkörning, med polisstyrkor i Storbritannien regelbundet klockning bikers på 150mph!

Det är enkelt – ju snabbare du rida, ju mindre tid du har att reagera på risker, faror och åtgärder av andra bilister, och desto mer sannolikt är att du råkar ut för en livshotande olycka.

Styrning av hastighet, lära sig att förstå, tillämpa och behärska kraften i din cykel och lämnar tillräckligt utrymme mellan dig och föraren framför till är broms säkert på alla gånger det bästa sättet att undvika olyckor.

5. vara medveten på böjar

25% av motorcykelolyckor hända vid böjar, med rider fel på grund av överskott hastighet under kurvtagning och misslyckande att stoppa i tid för att undvika faror ledande orsakar.

Vid förhandlingar om böjar, kontrollera att du förutse potentiella faror, och se till att du rider på en lämplig hastighet. Det är på böjar det vädret och väglag ytan kommer att märkas mest, så det är viktigt att du tar dem i beaktande och rida med detta.

6. Rider tillsammans på ett säkert sätt

Rider tillsammans med dina vänner är en av de stora glädjeämnen av motorcykel ridning, men det är viktigt att göra det säkert.

Om du är i täten, bör du ta hänsyn till erfarenhet och förmåga av de andra ryttarna i din grupp. Försök inte att driva det och rida inom allas förmågor.

Undvika lane delning, och ta en vacklade formation att maximera synlighet och förse dig med största möjliga utrymme att manövrera. Du bör alltid bara vara parallell med en annan ryttare när omkörning eller när kommer till ett stopp vid trafikljus eller en korsning.

7. alltid komma ihåg hur sårbara du är!

Det finns en fin linje mellan att vara en säker ryttare och en arrogant och som cyklister, vi måste komma ihåg att vi är de mest sårbara bilisterna på vägen.

Aggressiv ridning kommer sannolikt att få du dödade – om det finns en kollision mellan en cyklist och en annan bil, det är cyklisten som kommer utanför värsta! Inte baklucka andra förare, rida för fort eller försöka driva dina gränser bortom dina förmågor.

Du bör alltid ha fullständig kontroll över din cykel och agera på ett hänsynsfull sätt för andra trafikanter.

Bo säkert med Ridersmate

Kör defensivt hjälper till att hålla dig säker, men olyckor fortfarande hända, och om du rider ensam när de gör, följderna kan bli katastrofala.

Ridersmate är din elektroniska skyddsängel – det skydda dig oavsett var du väljer att rida. Om du någonsin har en allvarlig olycka och blivit separerade från din cykel, Ridersmate skickar ett akut SMS-meddelande till dina nära och kära, så de kan komma till den

0 notes