#alexander reda

[crabtreee]

MURDOCH MYSTERIES — 07x11 “Journey to the Centre of Toronto” ↳ Costume Design by Alexander Reda

☞ requested by anonymous

[hummussexual]

Alexander Durie 23 May, 2024

The Cannes Film Festival this year showcased screenings from the Middle East and North Africa that captured significant attention.

The New Arab has curated a list of the top seven films premiered there, and we highly recommend giving them a watch.

The Seed of the Sacred Fig (2024) 

Director Mohammad Rasoulof – Iran, France, Germany

In the bustling streets of Tehran, the life of Judge Iman takes a drastic turn when he discovers his gun missing, leading him to suspect his own family, including his wife and daughters. The film explores the intricate dynamics of familial relationships, as suspicion and distrust put their bonds to the ultimate test. 

Despite facing an eight-year prison sentence in Iran, Director Mohammad Rasoulof's determination to present this story at Cannes highlights the enduring power of artistic expression in challenging times.

Norah (2024) 

Director Tawfik Alzaidi – Saudi Arabia

Transporting audiences back to the conservative landscape of 1990s Saudi Arabia, Norah introduces us to Nader, a newly arrived teacher in a remote village, and Norah, a spirited young woman yearning for freedom. Their secret affair blossoms amidst the shadows of societal restrictions and impending danger, fueled by their shared passion for art and beauty.

Against the backdrop of a repressive society, the film serves as a reminder of the power of love and the human spirit's pursuit of liberation.

To a Land Unknown (2024)

Director Mahdi Fleifel – Palestine, UK, France, Germany, Greece, Netherlands, Qatar, Saudi Arabia

To a Land Unknown tells the story of Chatila and Reda, two Palestinian cousins in Athens, Greece, aiming for a better life in Germany. They face tough challenges as refugees, pushing themselves to their limits. Their journey highlights the struggles of seeking refuge and finding hope in difficult times.

Across the Sea (2024)

Director Saïd Hamich Benlarbi – Morocco, France, Belgium, Qatar

Across the Sea follows Nour, a young immigrant who comes to Marseille, France, for a better life. He faces tough challenges surviving on the outskirts of society, getting involved in small crimes with an uncertain future. But meeting Serge, a charismatic but unpredictable cop, and his wife Noémie, gives Nour hope.

The story spans from 1990 to 2000, showing Nour's search for love, identity, and belonging in a world that's changing fast.

East of Noon (2024) 

Director Hala Elkoussy – Egypt, Netherlands, Qatar

East of Noon welcomes viewers into a fantasy world rooted in Egyptian folklore. It follows young Abdou, a musical prodigy who defies tradition with his music. As Abdou's melodies resonate across the timeless landscape, he confronts the norms, embarking on a bold journey of self-discovery.

Director Hala Elkoussy's tale celebrates Egypt's cinematic heritage, with enchanting characters and captivating storytelling that transport audiences to a realm of limitless imagination.

The Brink of Dreams (2024)

Director Nada Riyadh & Ayman El Amir – Egypt, France, Denmark, Qatar, Saudi Arabia

In a remote village in Upper Egypt, a group of young girls breaks societal norms by forming a street theatre group. They dream of a life beyond their traditional upbringing. Through daring performances, they challenge the expectations of their Coptic families and local communities. Daughters of the Nile, filmed over four years, shows their journey from rebellious teens to empowered women.

This film is a powerful story of resilience and strength, capturing their universal longing for self-discovery and freedom.

Everybody Loves Touda (2024) 

Director Nabil Ayouch – Morocco, France, Belgium, Denmark, Netherlands, Norway

In the charming villages of Morocco, Touda dreams of a life beyond what society expects. She wants to become a Sheikha, a traditional Moroccan performer. Despite facing criticism from her community, Touda finds comfort in her music, singing about resistance, love, and freedom. Every night, she performs in local bars, her voice filling the streets as she imagines a better future for herself and her son.

Driven by a desire to break free from tradition, Touda sets her sights on the bright lights of Casablanca, determined to make her own way in a world full of opportunities.

[flurryheaven]

CANADIAN SCREEN AWARDS - 2020 BEST COSTUME DESIGN TELEVISION 

Alexander Reda - Anne with an E, Season 3 Episode 6 "The Summit of My Desires" (WINNER) 

Michael Ground - Frontier, Season 3 Episode 5 "The House of the Lord" 

Trysha Bakker - Killjoys, Season 5 Episode 10 "Last Dance" 

Ruth Secord - Kim's Convenience, Season 3 Episode 11 "Appanticitis" 

Debra Hanson - Schitt's Creek, Season 5 Episode 14 "Life Is A Cabaret" 

[bluecollarfilm]

Submergence (2018)

Submergence is a love story that takes us into the extremely different worlds of our two protagonists, Danielle Flinders (Alicia Vikander) and James More (James McAvoy). They meet by chance in a remote hotel in Normandy where they both prepare for a dangerous mission. They fall in love almost against their will, but soon recognize in each other the love of their lives. When they have to separate, we find out that James works for the British Secret Service. He's involved in a mission in Somalia to track down a source for suicide bombers infiltrating Europe.

Danielle "Danny" Flinders is a bio-mathematician working on a deep sea diving project to support her theory about the origin of life on our planet. Soon, they are worlds apart. James is taken hostage by Jihadist fighters and has no way of contacting Danny, and she has to go down to the bottom of the ocean in her submersible, not even knowing if James is still alive...

Directed by:   Wim Wenders

Starring:   Alicia Vikander, James McAvoy, Reda Kateb, Alexander Siddig, Celyn Jones

Release date:   April 13, 2018

[whitewaterpaper]

SoIF07: ”Spökslottet” [Kapitel 01–02].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 1:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 7.

Publicerad: 1983. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Margit inleder den nya boken med att rensa upp i persongalleriet, Christian IV far vidare till de sälla jaktmarkerna och med honom verkar även Kirsten Munck, döttrarna och mamma Ellen Marsvin skrivas rappt ut ur handlingen. Det är bara Leonora Christine (som jag vill minnas var den som for hårdast åt av hushovmästarinnans slev) och hennes make Corfitz Ulfeld som dröjer sig kvar. Bägge i kamp med den nya kungen respektive drottningen i vilka som är rikets främsta. Det finns planer på att gå bakom ryggen på konungen genom att teckna avtal med Nederländerna utom den senares vetskap. Det lär inte sluta väl för någon av dem.

Till detta företag vill Lenora Christine ha med Cecilies och Alexanders son Tancred som personlig hovman. (Jag antar att detta skall vara någon form av sekreterare/assistent ur vårt perspektiv). Och det förvånade mig inte alls att Cecilie trollar med knäna för att hålla pojken borta från maktkampen mellan de två parterna. Som sagts tidigare Corfitz/Lenora Christines planer lär inte sluta väl och jag tror inte familjen Paladin vare sig vill eller tjänar på att bli indragna.

Här fick jag även en chans att fördjupa mig ytterligare i det svenska språket i ordet självtäkt – jag hade nog inte en aning om att det fanns ett uttryck för fenomenet att stjäla tillbaka sina egna saker. Något som Cecilie noterar Corfitz gärna hänger sig åt och som med all säkerhet är förebådande i hur hans företag i Nederländerna kommer avlöpa.

Ett annat ord jag slog upp var ”taffeln” som dels betyder matbord/festmåltid och en äldre form av piano. Här var det självförklarande att det hade med kvällens måltid att göra (även utan att slå upp ordet) och jag hakade upp mig för att ett uttryck en kollega till mig är att ”någon är ett taffel”. Vilket givetvis borde i sin tur hänga ihop med ordet ”tafflig”, måste kolla med kollegan om han har koll på vad ”taffel” egentligen betyder.

Jag fnissade gott åt Tancreds sammanfattning om vad hans föräldrar gör nu för tiden. Närmare att han noterar att Cecilie kämpar hårt… för att inte slå Alexander i Schack mer än en gång i veckan.

Men det är inte Cecilies och Alexaders schackpartier som boken kommer handla om. Utan det hela tar avstamp i vad som ser ut att vara ett slumpmässigt möte i skogen mellan Tancred och en flicka vi får veta kallar sig Molly. Det är relativt uppenbart från början att flickan troligtvis heter något annat och vi får under Ursulas middagsbjudning höra brottstycken om en flicka som heter ”Jessica Cross” som flydde sina fosterföräldrar tillsammans med en tjänsteflicka som heter just ”Molly”.

Tancred dröjer sig inte vid att Jessica möjligen skulle använda tjänsteflickans namn: han vet bara att ingen flicka påverkat honom som Molly och ut i skogen det bär av efter maten för att hitta Molly och eventuellt Jessica om de fortfarande har sällskap. Jag är dock redan nu övertygad om att det egentligen var Jessica som Tancred mötte, och att vi i denna bok kommer dukas upp en trevlig historia om varför hon plötsligt flydde/rymde.

I tidigare böcker har det inte varit helt ovanligt att bokens titel varit av metaforisk klang. Så lite förvånar det mig att vi redan i bokens första delmål får veta att inte nog med att vi kommer till ett Spökslott – det är ett riktigt paranormalt sådant med. ”Gamla Askinge” kallar Tancreds nyfunna vän Dieter det, och skall enligt den senare inte längre finnas några spår av.

Det märks också att Tancred närmar sig det nedgångna slottet inte helt vid sina fulla sinnens bruk. För där jag omedelbart skulle ha misstänkt stråtrövare som tagit sin tillflykt i det gamla slottet så går Tancreds tankar genast till Molly (och i förlängningen Jessica). Inte för att någon av oss har rätt – men jag gissade lite bättre än Tancred. Det handlar om ett väsen, Dieter beskriver henne som en av de gamla ägarna av ”Gamla Askinge” och en regelrätt häxa.

Hennes glupande hungriga ögon satt långt ifrån varandra, kindbenen var mycket höga och breda, och den rödmålade munnen såg ut att kunna sluka små ynglingar till frukost. Hon var frapperande skön — och skrämmande som en huggorm.

Jag grottade ned mig i Johan Egerkrans ”Magiska Väsen” och fick där reda på att just Askar (”Askinge”) och Ekar brukar räknas till de mest magiska träden. Och det finns något som kallas Askefroa/Askfru men stämmer inte riktigt in på beskrivningen. Inte heller skogsrå som var ett av de första väsen som slog mig när jag läste kapitlet. Maran ligger nära till hands men stämmer inte heller till 100%. Kanske handlar det bara om en gast/gengångare eller en ande efter en häxa som desperat hänger var i den här världen.

Något i hur Tancred tänker kring vinkaraffen och bägaren ger oss en vinkling om att hans upplevelser påverkas av andra makter. Varför skulle han annars ”tycka sig minnas” att de stått där på skänken? Här kan man ju lämna öppet för att vinet antingen är spetsat eller inte helt naturligt framställt – mycket tyder i alla fall på att han blir drogad på något vis, och om han måste vara ”sovande” så väcker det ju också vissa misstankar kring att kvinnan är en Mara eller liknande.

Kvinnan är kall som is och Tancred känner det ända in i märgen. Och hennes älskogsförsök för honom till den yttersta stranden där den legendariske färjkarlen … ratar honom? Tancred, som är den enda som inte riktigt tagit Isfolkets arv på allvar, inser att det bara is Isfolkets urstarka blod som räddat honom. Och det är givetvis också en av anledningarna till att han hittade spökslottet: hans blod sjunger antagligen om magi – även om han f��ddes utan gåvan att bruka den.

Skall man nu spekulera om omslaget (det har vi ju gjort de senaste böckerna) så ligger det nära att misstänka att både titeln ”Spökslottet” och det slott som anas på omslaget är det som kallas ”Gamla Askinge” som alltså egentligen inte finns kvar. Det ligger också nära till hands att det är slottsfrun som Tancred möter här i kapitel två som är på omslaget. Det kan också vara Jessica Cross/Molly eller kanske rentutav båda? Jag ser fram emot att få utforska Jessicas bakgrund tillsammans med Tancred och få reda på vad det är som pågår. För vad det än är så tror jag ”gamla askinge” och Jessicas flykt hänger samman. Vad än haggorna på Ursulas middagsbjudning antyder.

Källor:

Boken @ Boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Självtäkt @ svenska.se.

Taffel @ svenska.se.

Taffel (instrument) @ sv.wikipedia.org.

Tafflig @ svenska.se.

Nordiska Väsen (Johan Egerkrans) @ boktugg.se.

De Odöda (Johan Egerkrans) @ boktugg.se.

Jag sökte även en del på “Jessica Cross” och “gamla Askinge” utan att hitta något matnyttigt. Troligtvis är det här det här inte något som är baserat på verkliga platser och karaktärer.

[theliterateape]

Social Contract for Dummies

By Sheri Reda

Trevor Noah released a video the other day describing how looting illuminates the brokenness of the social contract: If George Floyd can be murdered, publicly and deliberately, police—and if this is not an aberration but part of a pattern—then there is no rule of law.

Just in case it was too subtle, let’s revisit recent events moment by moment, using building blocks to understand Noah’s explanation. Call it The Social Contract for Dummies.

George Floyd lived and worked in Minneapolis. His taxes underwrote the police force, whose stated mission is “To protect with courage, to serve with compassion!” (The exclamation point is part of the quote.) He helped to pay their salary.

One day, a store clerk suspected Floyd of knowingly or unknowingly passing a fake bill. This is a non-violent crime—what is commonly known as a “white-collar” crime. In accordance with the social contract, the clerk called the police. In accordance with the social contract, the police showed up, quickly.

But according to the social contract, the rule of law, Floyd was presumed innocent until proven guilty. If he were to be found guilty, the social contract would require him to pay for his crime.

Instead, Derek Chauvin, Too Thao, J Alexander Kueng, and Thomas K. Lane preempted the social contract and decided that their might made them right.

In fact, they played out the  anarchist charge that the State is a criminal organization. They battered their suspect. They threatened witnesses, who, believing in the social contract, tried to reason with them, to plead with them, or at least to record their transgression. And they killed a non-violent citizen for inconveniencing them.

 They shredded the rule of law.

What happens when there is no rule of law? Chaos. Not the anarchist utopias promoted by Taoism, Sufism, or Tolstoy’s Christian pacifism, but the fiery violence of rioting. Everyone gets hurt.  This is a change from the status quo. Mostly, in the status quo, only the powerless get hurt. 

When everyone is getting hurt, power finally pays attention. For better or worse, the issues get air. It’s a horrible way to get someone to take their knee off your neck. It shouldn't feel like the only way.

[ha-bloody-ha]

Love letter to Murdoch

I feel a lot of things about Murdoch Mysteries (clearly, see: this blog and the ~150,000 words of fic I’ve written so far) but I only just now identified one of them: awe. I am genuinely awed by this show. The amount of work that goes into it on so many levels is just astounding, and they nail so much, so often.

The only other show I’ve ever watched where I knew the names of anyone behind the scenes (except the actors and writers and directors) was original series Star Trek. (William Ware Theiss’ costumes do tend to stick in the mind, and, well, Jeffries tubes...). But for Murdoch I know the names -- I’ve seen the faces, three even in person! -- of at least half a dozen members of the production crew. (I also have a real-life connection to Mary Pedersen, although she doesn’t know it yet, and I haven’t the slightest idea how I’m ever going to talk to her should we cross paths in person. Although I think I did okay with Peter Mitchell.) 

And it’s not just the quality of the writing and acting that makes Murdoch special: it’s everybody who touches the show. Joanna Syrokomla’s costuming (and Alexander Reda’s for seasons 1-10). Deb Drennan’s makeup. Craig Grant’s props. Vesna Svilanovic’s editing. Sandra Kybartas’ design. Robert Carli’s music. And so many others. And the casting. And the sound! Sometimes I watch while wearing headphones and I am just blown away by the meticulousness that has gone into creating the aural atmosphere.

I’ve been lucky enough to tell both YB and Hélène in person that I see the love and care and attention to detail and craft that goes into each episode. It’s art. They’re artists, all of them.

If it weren’t, if they weren’t, nobody would be this worked up about "The Killing Dose” and all the threads it tugs on. Art challenges us, and touches nerves. It’s a sign of the show’s quality that so many people, from early teenagers to retired folks, are so invested and engaged. 

And one of the gifts of Murdoch Mysteries is that there’s no end in sight, at least not yet. It’s a much, much longer form than we usually get to see in this era of Netflix and beloved shows killed after only two or three seasons because short-term profits and capitalism! Each season is a whole work built of smaller works. And we get to watch it while it’s new, and compare notes in real time. It’s no wonder I’m in love.

[bayanization]

maluma nour maluma tiger maluma amr diab amrdiab nouramrdiab ad alpha delta mottola tommy thalia shakira shakira shakira maluma madonna zeina ashour laila elwi lolla sofly jennifer low bizz jlo jello zeina ashour expose scandal skin expose truth light luz salma hayek barbra streisand emma amma marc anthony jwan joseph jordan iraq kuwait saudi dubai dubai dubai abu dhabi sherin reda yusra hend sabri pyramids valentines red vodafone willem alexander elizabeth harry maxima eugenie 

[so-wheredowegofrom-here]

alexander.

Någon kände någon, som kände en tredje - och så hamnade Alex på just den här festen denna vårkväll. De var några gamla klasskamrater från gymnasiet och några tjejer från en parallellklass som satt tillsammans i en liten soffgrupp, drack och snackade skit. Dels om festen. Dels om de andra människorna där. Det var många bekanta ansikten, men det fanns inte jättemycket att säga om var och en. De hade aldrig varit tillräckligt intressanta för att någon av de i soffgruppen skulle ha tagit reda på något om dem av ren godhet. Kort sagt var det inte en grupp av oskyldiga små änglar som samlats denna kväll. Alex gav John en klapp på axeln efter att stackarn förlorat leken igen och fått sänka tredje glaset i rad. “Du är helt jävla kass, men en kämpe är du”, sa han, halvt tröstande och halvt roat. Med ett halvt leende på läpparna drog han blicken över rummet och mötte ett par mycket bekanta ögon. Det var Benjamin. Det var verkligen han - och det var inte bara Alex som blev medveten om detta. “Är det där Benjamin? Fan, jag kände inte igen honom när han inte var tjock”, sa John med ett häpet skratt. Benjamin vände bort blicken och Alex såg efter pojken då han försvann bland människorna. “Nä, inte jag heller”, svarade Alex och vände sig tillbaka till den lilla gruppen. “Är inte han gay?”, fortsatte John. “Jo.” Alex svar var kort. Mattias la sig i samtalet. “Det är kanske därför han blivit lite smalare, ingen bög vill väl ha ett fetto.” John och Mattias brast ut i skratt. Alex var mer intresserad av att ordna kapsyler i färgordning på bordet än att prata om Benjamin. “Alla är kanske inte lika ytliga som du”, sa Alex och tittade upp från kapsylerna, pausade för tillfället sorteringen och såg på Mattias, som flinade. “Vadå, skulle du ha legat med honom?” Alex gav upp på kapsylerna och lutade sig bakåt i soffan. “Nä, men jag är ju inte bög heller, så vad fan vet jag? Men just du verkar veta jävligt mycket om vad bögar gör och tänker.” Alex stängde av, nöjd med att ha styrt fokus från Benjamin till Mattias som försökte försvara sin så kallade manlighet framför John och tjejerna genom att högtidligt predika att han verkligen var en riktig jävla hingst och att tjejer flockas efter honom. “Ska du med?”, frågade Alex en av tjejerna med en menande blick och reste sig upp. De gick in på toaletten tillsammans. Alex plockade fram den lilla påsen med vitt pulver han hade med sig. Med hennes hand kramandes om hans axel fixade han en lina till henne och en till sig själv. Rättvist skulle det ju vara. “Damerna först.” Innan de lämnade badrummet tog Alex en titt i spegeln. Snygg. Riktigt jävla snygg var han, och det var inte bara knarket som talade, tänkte han. Skägget var jämt och trimmat, håret var rent och lockigt. Kläderna var nya och ljusa. Medan han gick och sökte efter sin måltavla samlade han ihop det långa håret i en knut i nacken. En ensam slinga föll direkt ner i ansiktet, som för att retas, men Alex brydde sig inte. Han hade annat i huvudet. Han fick syn på Benjamins rygg genom fönstret. Han skulle prata med honom. Det här var bra. Alex var alert och och medveten. Pigg och detaljfokuserad. Och riktigt jävla snygg, att döma av spegelbilden. “Skönt att äntligen kunna ta en cigg ute utan att frysa arslet av sig”, sa han och ställde sig bredvid Benjamin. Han satte en cigarett på plats mellan läpparna och först när den var tänd såg han på Benjamin. “Hur är det med dig? Vad gör du nu för tiden?”

[crabtreee]

Julia's Wedding Dress ↳ 08x04: Holy Matrimony, Murdoch! — Costume Design by Alexander Reda

☞ requested by anonymous

[kemungkinan-blog]

Lelaki meninggal dunia kerana makan terlalu banyak buah durian

Seorang pemandu 'angkot' di Indonesia ditemui mati dalam keadaan darah keluar dari hidungnya dalam kejadian pada Sabtu 19 Januari 2019 di Kampung Kolek, Kabupaten Tangerang.

Mangsa, Adie Syarifudin, 53, dipercayai meninggal dunia kerana terlalu banyak makan buah durian. 

Berdasarkan keterangan keluarga mangsa, Adie menghidap penyakit darah tinggi. 

Ketua Polis Tangerang Selatan, Alexander Yurikho berkata, sehari sebelum kejadian, Adie makan buah durian dalam jumlah yang banyak. 

"Mangsa yang menghidap penyakit darah tinggi dipercayai meninggal dunia kerana makan buah durian yang banyak, yang mengakibatkan pembuluh darahnya pecah dan darah keluar melalui hidung," katanya. 

Mayat mangsa ditemui oleh rakannya yang curiga selepas mendapati Adie tidak menjalankan tugasnya sebagai pemandu angkot sejak dari pagi. 

Saksi, Dedi, kemudian menghampiri angkot mangsa dan menemuinya dalam keadaan sudah tidak bernyawa. 

"Kira-kira jam 12 tengah hari, saksi ternampak mangsa sudah terlentang dan darah keluar dari hidung," kata Alexander. 

Sementara itu, keluarga mangsa reda dengan kejadian yang menimpa Adie. 

"Keluarga mangsa berkata, mangsa meninggal kerana sakit dan tidak membenarkan mayatnya di bedah siasat dan akan terus dikebumikan," katanya. 

Sumber: Tribun Jakarta

from The Reporter http://bit.ly/2T2CL8O via IFTTT from Cerita Terkini Sensasi Dan Tepat http://bit.ly/2FH2EIb via IFTTT

[flurryheaven]

2019 Canadian Screen Awards - Best Costume Design Nominations

Alexander Reda - “Anne with an E” Season 2 Episode 6 “Protest Against Any Absolute Conclusion”

Debra Hanson - “Frankie Drake Mysteries” Season 1 Episode 3 “Summer in the City”

Trysha Bakker - “Killjoys” Season 4 Episode 7 “O Mother, Where Art Thou”

Debra Hanson - “Schitt’s Creek” Season 4 Episode 13 “Merry Christmas, Johnny Rose”

Jennifer Haffenden - “Wynonna Earp” Season 3 Episode 12 “War Paint”

[danielkamarainen]

Hitta motivation genom självledarskap

Karolinska Institutet, Stockholms Universitet och utbildningsföretaget Self Leaders genomförde nyligen en studie i något som kallas självledarskap. Det beskrivs som ett alternativ till traditionellt ledarskap och tanken med självledarskapet är att det ska höja motivationen både hos chefer och anställda. Detta tack vare att man upplever ett ökat egenansvar och större självständighet.

Det studien visade var att de som lärde sig verktygen för självledarskap mådde bättre, hade mer meningsfulla relationer, samarbetade bättre och kände en annan motivation än de som inte hade fått lära sig samma sak.

Hållbara drivkrafter

Författaren och föreläsaren Christina Stielli var häromdagen på TV 4 Nyhetsmorgon och diskuterade självledarskap. Hon menar att en viktig komponent för bättre självledarskap är att undersöka sina egna drivkrafter - att ta reda på var ens handlingar kommer ifrån. Gör man saker av fel anledning, till exempel för att någon annan ska tycka om en mer, så blir det ohållbart i längden. Hon menar att det är viktigt att ha hållbara drivkrafter, för annars är risken stor att man inte genomför eller håller liv i det man startar. Varför är då drivkraften så viktig? Jo, för att det är i drivkraften som du hittar din motivation, menar Christina.

Motivation är också något som föreläsaren och coachen Kjell Enhager pratar mycket om. Jag såg nyligen ett klipp med honom där han diskuterar ett begrepp som han kallar Hotivation. Där motivation står för att göra något för att uppnå ett resultat, baseras hotivation istället på att man gör något för att undvika ett visst utfall. Man tränar för att inte bli tjock eller slutar röka för att inte få cancer.

Alexander Pärleros är jag inget fan av, men man kan se det här klippet och fokusera på Kjell Enhager istället.

Drivs av hotivation

Jag och min sambo insåg att mycket av det vi gör som reflekteras på Alternalivet: att vi försöker leva mer hållbart, äta mindre kött och köpa färre nya saker, kommer ur hotivation. För oss är det bara att erkänna att detta inte är handlingar som känns självklara att göra bara för att det känns bra och för att uppnå ett gott resultat. Istället gör vi det utifrån tanken: ”Vad kommer hända om vi inte gör det?”

Att inse och sätta ord på det är ganska befriande. Jag tänker att det går helt i linje med min inställning som jag varit öppen med här på sajten från dag ett. Vilket är att jag verkligen inte är expert på de ämnen jag tar upp på Alternalivet, utan att jag skriver för att lära mig mer och samtidigt hoppas hitta ett sätt att uppnå ett bättre leverne.

Hotivation är något som jag inte tänkt på tidigare men som jag tycker förklarar väldigt bra hur man känner inför vissa uppgifter eller handlingar man utför. Det är verkligen inte allt i livet som görs utifrån lust. Hotivation har en negativ klang men faktum är ju att det inte spelar någon roll hur man kommer fram till resultatet; vi kan alla ha många olika personliga sätt att nå dit.

Det var också uppfriskande med en motivationscoach som baserar sina verktyg på substans och underbyggda teorier, och även i denna korta video tyckte jag att Kjell Enhager hade flera intressanta idéer.

Nya inre drivkrafter

Christina Stielli förklarade också att hon har ett tankeexperiment där hon varje år säger till sig själv: ”Det du jobbar med just nu är över. Du får inte göra det längre. Men du kan få göra vad som helst annat i livet. Och du har alla förutsättningarna - så som kompetens, pengar att flytta på dig och familjen är med på tåget. Vad skulle du då göra?”

Det hon menar kan hända om man ställer sig denna fråga, är att det kommer ett svar som kanske ligger långt ifrån där man är just nu i livet, men som kanske visar på viktiga inre drivkrafter som kanske inte alls bejakats tidigare.

Christina avslutade med att understryka hur viktigt hon tycker det är att tänka över vad man har för drivkrafter. Hon menar att om man har koll på sina drivkrafter så blir man mer grundad, mår bättre och har lättare för att fatta beslut kring alla livets vardagliga frågor.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 13–14].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 7:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Liksom Kulturdasset noterade förra veckan, noterar jag det denna vecka att jag lagt ovanligt få bokmärkta passager i veckans delmål. Mycket kanske för att saker och ting avlöper lite som väntat. Kaleb och Gabriella blir ett par, och som väntat står inga hinder för de unga tu. Alexander själv har ju erfarenhet av att älska någon som inte faller inom ramen för det lämpliga – så det var väl inte så överraskade att han skulle säga ja. Speciellt sedan Gabriella uttryckt tidigare att hon trivs med släkten i Norge.

Så får vi äntligen reda på (eller bekräftat snarare) att det handlar om Siljes dagbok som var vad Kolgrim hittat på vinden. Och även om hon kommit ihåg det är det inte säkert att hon kopplat att Tengel skulle ha begravt kitteln så nära Isfolkets dal.

De gick vidare. Liv hade ingen tanke på, att hon en gång för mer än ett kvartsekel sedan stått med svaret i sin hand. Och lagt ned det i en järnkista på vinden. Kolgrim hade funnit järnkistan och förstått. Tarjei hade också förstått. Men de var döda, båda två. Och Liv hade glömt, att hon lagt ned sin mors dagbok i kistan, den fina, skönt bemålade dagboken Silje fått av Benedikt Målare. Där hon utförligt berättat om livet i Isfolkets dal. Där hon ritat en karta över dalen — och över vägen dit. Och Silje hade noggrant och aningslöst beskrivit stället, där Sol sett «farlig man». Men Tarjei hade inte sett kartan över vägen till dalen, för Kolgrims kaksmulor hade klistrat igen den sidan . . .

Jag är inte säker på att jag köper det där med kaksmulorna. Pappret då var inte lika tunt som nu – så nog borde Tarjei (som är van att hantera böcker) känt att det helt plötsligt var två sidor?

Vi får också reda på vad det är för ljud man hör uppe på vinden. Och svaret är så enkelt att jag är lite generad över att tanken inte slog mig fast vi pratade om henne: Fridas syster Oline (som det ju var lite förvånande att man lämnade kvar) har i avundsjuka tagit sig in på Gråstensholm.

De får skaplig ordning på båda flickorna. Och när Marit gör ett av sina små tidshopp och summerar händelserna med några få snabba penseldrag får vi veta att hon giftes bort och blev en duktig men temperamentsfull husmor. Pojkarna sätts i lära – och det känns som om de tillsammans med Oline skrivs ut ur handlingen nu. Eli får jobb på Gråstensholm. Det sköra lilla pyret vill man antagligen inte sätta ut var som helst. Jag börjar vänja mig vid de här små tidshoppen, även om det bara handlar om tre år denna gång, och tycker Margit S. lägger in dem snyggt i handlingen.

Kaleb och Gabriella får en dotter. Gabriella svimmar av smärtan och Liv inser det ofattbara: den nyfödda är en drabbad (eller utvald som Kolgrim skulle sagt) och tillsammans med Are är hon den enda närvarande vid födseln. De tar ett fruktansvärt beslut – det Tengel ville göra med Kolgrim en gång i tiden.

Gabriella och Kaleb fick aldrig se sin dotter. Men det döda barnet lades i en kista som fick sin plats på kyrkogården. Och hela familjen fick veta, att flickan varit dödfödd — och att hon varit en av Isfolkets drabbade.

Liv och Are måste nu leva med sitt beslut, och Liv noterar att den nyfödda är väldigt lik Hanna. De flesta verkar tycka att det var bäst med att flickebarnet ”var döfött” och Are noterar att bäst i det som skedde var kanske att det inte skedde Tarjeis son Mikael som inget vet om arvet efter Isfolket. Och kanske har han rätt där.

Nyfiken är man ju trots det på att veta om den för tidiga döden öppnar för att ett nytt kärl för Tengels ondska skall födas? Jag tror att det är en dörr som är värd att hålla öppen. Och även om Mikael (och hans barn) inte drabbas så kan de ju fortfarande råka ut för detta i tredje led.

Kaleb och Gabriella har dock inga planer på att leva barnlösa – trots att de är medvetna om att Isfolket får få barn och att det här antagligen var deras enda chans på jackpot. Så de adopterar lilla Eli som var instrumental för de bägge att tina sina hjärtan och gå vidare i livet från olycka och elände.

Nästa bok har det lockade namnet ”Spökslottet” och det ligger till hands att misstänka att något kommer hända på Gråstensholm, men vi kan lika gärna bege oss ut i Europa och titta på vad Mikael har för sig. Söker sina rötter kanske?

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

[widgenstain]

i hope this doesnt sound creepy but what were your thoughts on submergence? I love reading movie reviews/rants about my faves (jamesy)

Lol, no,not creepy at all, I wanted write a few words after I saw it two weeks (?) agoanyway, but got distracted. I hope this doesn’t disappoint you though! Not so many positive opinions here!

(light spoilers under the cut)

The best word to sum up my feelings about this is“meh”. I expected the worst after reading some reviews but it wasn’tTHAT bad. It wasn’t good either though. I felt pretty vindicated in myassessment from January 2016 ; Submergence isn’t abook that translates well on screen. And they didn’t even try very hard. Boy, thatscript is bad…

Sceneslifted directly from the book that anyone with even the tiniest understandingof how good narratives work would have changed, or at least tried to make morefilmable. Instead we got this mess; long, clunky, scientific dialogue thatworks as a build-up in the book but needed to be cut short in the movie andmore importantly: focussed on the message and motives behind it! What does it mean to behuman, to live in certain social structures and how insignificant are we andthose social structures really in the big picture? You don’t have to explain the layers of the Ocean if you can’t get across how vast they really are and what that vastness is meant to symbolise! 

Thedirection doesn’t clear anything up either. It’s so inconsistent in its levelsof subtlety. Especially in the parts that take place in France it needed to be waymore obvious; what attracts these two people to each other? THE importantquestion in a romance!

In the bookit’s intellectual understanding and fascination with the other person’sapproach to topics like love, death, religion etc.. I wasn’t kidding in my earlierpost when I said that in the book they aren’t really characters, but voices for differentworld views that somehow still see their similarities and learn from eachother. The whole thing is supported by their weirdly intertwining heritage andlife story; she’s a biracial cosmopolitan who explores the seas his ancestors sailed,before he became a spy in Africa, who’s deeply involved with Eastern Africanconflicts.

In the movie?Yeah, that first part doesn’t come across whatsoever. They try, but it’s fartoo subtle and the script doesn’t capture the differences/similarities at all. Theyprobably realised that, so they added a lot of sex scenes instead. I was veryworried for them but they’re actually fine.They’re notreally well-matched physically, James looks way older than Alicia (well, he is,widge) but they do have chemistry. Is it the chemistry the movie needs though? No,it’s not.

I totallycan see them as two people who met at a nice hotel on the Atlantic coast and thought“hey u cute!” “hey, u cute too, let’s have some really good sex since we’reboth people who are so good at sex.” And after the three days, they went their ways andmaybe thought of each other during a wank session or two.

It’s notthe chemistry of a couple where he thinks of her in the worst moments of his lifeand she in the most triumphant yet terrifying ones. 

As for the intertwiningheritages? They actually wrote, shot, edited and left in a scene in which hetalks about her being such a “mongrel” of Swedish and Australian heritage. Noone in that whole process noticed the disconnect or the freaking white-washing!Wim Wenders deserves a few punches in the nuts for that.

As for theacting, yeah… I’m not a fan of Alicia, there I said it. I don’t subscribe tothe hate the Fassbender fans/haters/toxically obsessed creeps (who keeps upwith this these days?) throw at her but I sincerely do. not. understand. how shemade it as far as an actress as she has. 

Still, she is ok in this, she showsmore than her usual three expressions and some actual emotions. That doesn’ttake away from the fact that she acts in scenes, not in movies. She’s onecharacter in one scene, another in the next. It - weirdly enough - works bestin the sex scenes where they allowed her to be an unusually tomboyish character,not the ultra-feminine seductress you’d expect in such context. She feels more or less natural and ok in them.

She’s farless believable as the career-driven and respected-by-her-peers scientist andit’s the absolute worst in the “phone” scenes. To be fair the script fucks herover in these as well, turning Danny, a stoic woman of science about to go onthe biggest adventure of her career, into a bawling teenage girl, who’s upsetthat the guy she had really good sex with doesn’t reply to her calls. 

A betteractress than her would have struggled with that garbage too, but with her scene-actingit really feels like you’re watching someone completely different each time. Addthe gloomy goth girl rambling about suffocating in really inappropriate momentsand you’ve got your stitched together Frankenstein character.

James of course knows how to portray a coherent character, but he isn’tat the height of his game either in the beginning. He’s a bit stiff, the whole spy stuff is thankfully short because it feels like an artsy-fartsydirector trying and failing to do James Bond, and the scenes in captivity would have hit much harder if you’d gotten WHY he adores her so and whispers “OH DANNY” all so dramatically.

I mean, I get thatmovie!James is trying to hang on to his sanity as best as he can, but why think of that random girlhe had really good sex with in France? Why not his mother, his best friend or, ffs, his housekeeper in Nairobi he’s known for more than 3 days?! The film doesn’tget this across and it’s sad (I’m also convinced the editor hated them. Herflashbacks show him squinting unattractively and his flashbacks show her from areally unfortunate angle.)

However, hisacting is top notch in the pivotal scene when movie!James’ captors send him into thewater to shoot him. It starts out all dramatic but then he takes it and turnsit into this absolutely painful, human moment where he yanks the audience’sheart out and crushes it like he’s wont to do. Man is he good. From that on Ilike the movie. 

The interactions with the doctor (helloooo Julian Bashir, didn’tknow you were in this!) are the best scenes in the book as well and they’reexcellent. Nothing is black and white, how different can the lessons differentpeople take from the same situations be, etc.? It’s great.

Except whenthe movie suddenly throws all subtlety overboard. There’s a scene where a womangets stoned and instead of focusing on the fucking amazing acting that goes on onJames’ and Alexander Siddig’s faces it has to ram the pointhome with the silliest effects. It’s such a waste of two excellent actors with an amazingly uncomfortable chemistry. 

Still, the scenes with the extremists are awesome. Too short and I don’t think the movie audience really gets how intriguingReda Kateb’s character really is, but they’re part of a movie that could havebeen great. Pity that wasn’t the whole movie.

I was a bitconfused after Tiff last year where Wenders said that he changed the ending butI don’t think he really has? Both are open in ways, but not really. I liked theending in the book and I liked it in the movie, super kitschy lifetime movieshots of Danny aside.

Anotherpositive thing I noticed was the light. Whoever did that really understood whatto do with the beautiful people in front of the camera and how to tell thefreaking story. I swear, the light on her face as he leaves the hotel, in hisprison and in her sub does a far better job at connecting them and explainingthe motives than script and direction together! I hope that light person got paid a ridiculously high amount of money and gets to do more movies.The script person should find another day job though and Wenders should stick todocumentaries from now on.

In short:Meh. Not gonna buy the DVD but maybe will check it out another time when/if itcomes along on Netflix and see if my opinion changes.

[louiseeklund]

28 Januari 2020 Tisdag

21:16

Jag skriver tydligen inte längre. För upptagen med livet här. Har dragit på mig en förkylning, mer än så pallar jag inte säga. 

21:17

Lovisa frågade öppet om jag tycker de ska ta in någon annan att göra affischer. Vill typ det. Det är ju bra om jag gör det men klarar inte av press.

21:32

”Gör det bara” borde vara årets motto. ”Få det överstökat”. Kanske något att märka kroppen med.

21:43

Alexander skickade opublicerad musik till mig. För att han aldrig ringde. Fint ändå. Väldigt fint. Typ ett helt album som inte ens är färdigt, vad nu det betyder. Det låter färdigt. Så jag lyssnar på det nu. Tänkte somna till det nu. 

21:50

Irriterande dock att hålla saker hemliga. Får liksom troligtvis inte spela upp det för någon. 

21:52

När vi skrev, skrev han att han kollar på husbåtar. Eller snarare, han skickade en länk på en husbåt som var till salu, sedan på ett hus. Jag vet inte varför vi skriver egentligen. Vad vet han om mig? Hans husdrömmar verkade vara samma som mina i vilket fall. 

21:55

Min träställning skulle få plats här hemma! Istället för gunga kan jag hänga kläder och istället för konst kan det bli en bokhylla. Synd att det är så mycket spik och skit som sticker ut från den. (Obs, det var så. Svär). Men de var de enda som var långa nog och de gjorde inget för temat. Men hmmmm... jag borde verkligen bygga möbler hit! 

22:01

Vill någon veta vem jag är, är det så ofantligt lätt att ta reda på det. Bloggen. Instagram. Sjukt att jag blottlägger mig såhär. Men jag måste. Det är så ni lär känna mig för uppenbarligen håller jag mina tankar för mig själv.

22:19

Jag hade grönt hår innan alla andra. Sjukt. Folk ba: Varför grönt? Jag ba: Ingen färgar grönt.

22:32

Jag förälskar mig i alla män som ger mig uppmärksamhet. Sorgligt kanske, jag vet inte. Men så är det. Nu hoppas jag att vi fortfarande känner varandra i Sommar och att jag kan följa med på någon spelning, ta kort, dokumentera. Det vore så nice! Drömmen faller in.

22:40

Jag blev otroligt taggad på sommaren nu! Det är så mycket jag vill göra!

22:42

Det är så jävlas coolt att vara DJ ändå. Spela musik och sjunga (ah sån sjung-dj menar jag) i diffust ljus i varma färger och se skuggor av folk som rör sig i takt.