#soif6

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 01–02].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 1:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Kolgrim börjar, för läsaren, visa upp sina mörkare sidor. Och som väntat anser han, precis som Trond en gång gjorde, att han är den enda rätta arvingen till Sols trolldomsskatt. Och en del av mig börjar ju fundera: om tanken är att de skall hållas gömda för att aldrig användas… varför inte bara förstöra dem? Eller i alla fall att Tarjei (som nuvarande arvinge) säger att han gjort det? Varför skall var och varenda ättling av isfolket veta att de existerar för?

Kolgrim gör sig av med sin rival, eller det är i alla fall vad ha tror. Vi har ju bara sett Mattias driva iväg med båten, så det är inte omöjligt att någon plockat upp honom och tagit med honom hem. Jag ser det inte som omöjligt att Mattias lagt ihop ett och ett med och är lite orolig för att återvända hem. Eller att traumat givit honom minnesförlust. Men några frågor är ju värt att ställa. Som t.ex. att ingen saknat båten. Eller, varför – om man hittar en honom kringdrivandes på en båt – man inte försöker finna vart pojken kommer ifrån?

Jag är övertygad om att Mattias är vid liv, och jag ser fram emot att få reda på detaljerna.

En annan såpa, som vi inte fått höra så mycket kring sedan Cecilie gifte sig, är hushovmästarinnans hårdhänta ”uppfostran” av kungabarnen. Och det var väl på tiden att någon sade till på skarpen. Körde på porten och arbetade aldrig med i kunglig tjänst avslutas hennes karriär med. Och med det hoppas vi att karaktären gör sorti för gott.

Delmålets stora överraskning står ändå kanske Tarjei för. Kanske inte att han skulle gifta sig med Cornelia, det kändes rätt uppenbart redan förra boken och Margit S. har inte varit särskilt mystisk med sina uppsåt. Speciellt inte när Tarjei tackar nej till en välbetald tjänst vid universitetet och flyttar till Erfurt där Cornelia huserar. Nä… Överraskningen ligger snarare i att äktenskapet stökats av innan kapitlet är slut. Vi vet ju sedan tidigare att det är tufft att genomlida en graviditet när Isfolkets gener är inblandade. Och även om födseln i sig här inte verkar ha varit av det brutalare slaget, så orkade inte Cornelia genom hela förlossningen – här kan vi bara spekulera i varför Sandemo vill ha Tarjei fri så pass snart. Som det verkar så var den stora poängen att ge Tarjei en egen ättling och ytterligare en rival för Kolgrim.

Något som tarvade en påminnelse är ju att Tarjei givetvis ligger lite i skottgluggen för häxjakterna och andra som jagades för nya idéer som ställde gamla trosuppfattningar på ända. Tengel var ju redan han på gränsen många gånger men hade lite för många och för mäktiga vänner för att krokarna riktigt skulle fånga in honom. Jag kände f.ö. igen namnet ”Jan Hus” och satte det ihop med häxjakterna, egentligen sysslade han lite med samma saker som Martin Luther och ställde sig emot kyrkans handel med avlatsbrev. Men där den senare verkligen lyckades slita kyrkan itu.

Så försvinner Meta ut ur historien, och jag har på känn att Dag kommer lämna oss innan boken är slut med. Sedan är det väl bara Are och Liv kvar med förtrollade lindar.

Avslutningsvis kliar det i mitt bakhuvud över järnskrinet. Något säger mig att jag borde veta vad det innehöll… Något säger mig att det var något som Yrja gömde i ”Längtan”? En del av mig vill söka igenom boken på jakt efter passagen, en annan vill inte gå miste om överraskningen längre fram.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Jan Hus @ sv.wikipedia.org.

Martin Luther @ sv.wikipedia.org.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 07–08].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 4:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Denna vecka har jag bläddrat runt i de tidigare böckerna och letat efter en passage jag minns vagt att någon gömde något på Gråstensholms vind. Jag ville minnas Yrja, men kom sedan på att det kan handla om Silje själv eller till och med Tengel. Mitt sökande genom ”Häxjakten” och ”Längtan” ger dock inget vettigt svar. Och Margit avslutar hela intrigen med:

Och han [Tarjei] tog med sig en hemlighet i graven. Han och Kolgrim. Vetskapen om vad som fanns i järnkistan på Gråstensholms vind.

Kanske bäst och släppa det nu – annars slutar det väl att man börjar läsa om böckerna också. 😋 Men referensen till när Sol en gång i tiden (i ”Häxjakten”) skrämdes av synen av någon/något i Isfolkets dal BORDE vara en hänvisning till Siljes dagbok kan jag tycka.

Tarjei avslöjar här att han konstaterat samma som Kolgrim: att det är där som den legendariska häxkitteln är nedgrävd och Tarjei har för avsikt att gräva upp den och bryta förbannelsen. Med 41 böcker kvar i serien såg jag det som en angenäm twist att förbannelsen kanske rentutav bryts redan nu.

Men ser du, jag är inte en drabbad, jag kan inte se honom. Så jag tänker gräva upp eländet, så att släkten kan få fred i framtiden.

Genom Kolgrims ögon får vi en ny inblick i ”trolldomsskatten” och precis som jag sade från början har han ingen aning om vad det är han har tillskansat sig eller hur det skall användas. Det mesta bär namn han inte känner igen (föga förvånande så var det enda han kände igen ett antal narkotiska preparat) och de få skriftrullarna som finns där är skrivet med tecken/symboler han inte förstår. Med andra ord, de magiska örterna har ingen som helst kraft i hans händer. Man kan inte ens kalla det en kryddsamling.

Viktigare var dock innehållet i de små skinnpåsarna och dosorna. Det stod något skrivet på varje, men inte förstod Kolgrim de uråldriga krumelurerna, inte. Inte heller texten på några tjocka, halvt utplånade näverrullar . . .

Så på så vis kan man säga att Isfolkets magiska kunskaper (inte gåvan utan kunskapen om hur den används) även den dog med Kolgrim och Tarjei.

Han lyckas dock bli hög som ett hus, anfalla och skada Tarjei dödligt innan han kastar sig utför ett stup. Det sistnämnda fullt övertygad om att han kunde flyga. Margit avslutar tragedin om Kolgrim med att påminna oss om Hannas ord en gång om att Sol endast var ett blindspår. Med Kolgrim dör Sols ättelinje och endast Tengels återstår.

Något annat jag blev förvirrad över var att Kolgrim visste att Mattias kommit hem. Jag fick nämligen uppfattningen att Kolgrim lämnade Gråstensholm innan Dag, vagnen och pojkarna var ens i närheten av Gråstensholm… Han känner till och med igen Kaleb vilket jag ser som otroligt om han lämnade Gråstensholm innan hemkomsten.

Tarjei lever tillräckligt länge för att utse sina arvingar: Mattias skall ha trolldomsskatten. Visserligen säger inget i boken hittills att man tog trolldomsskatten med sig från Isfolkets dal – men det kan ju inte Tarjei veta. Margit S. är sannerligen inte sentimental när det gäller sina karaktärer och räds inte för att skriva ut dem när hon är klar med dem.

Dag gör som utlovat även en resa till Kongsberg för att undsätta de pojkar som arbetar/slavar i gruvan. Och precis som väntat ä Kaleb och Mattias två bra nyckelvittnen, framför allt sedan Kaleb kunde påvisa vart Sören och några av de andra pojkarna omkommit i gruvan, och när deras historia styrkts hängs både Nermarken och Hauber.

Dag sätter dessutom Kaleb i lära. Den senare får lära sig lagar och att skriva och läsa. Så denne kan fortsätta arbetet med att rädda barn från farliga jobb. Dag vet antagligen att han inte har långt kvar, och vill antagligen lämna över uppgiften till någon som förstår vikten av den. Och jag hoppas vi får se hur det går för Kaleb framöver. Hans vänskap med Mattias borgar ju för att han inte bara kommer driva iväg ut från historien.

När Are och Liv tittar på Dags borttagna lind så bekräftas också den bild jag haft av Lindallén, att det bara var de första Lindarna som förtrollades och att Tengel mycket riktigt övertalades att låta bli att binda dem till familjemedlemmar av Silje.

— Ja. Jag såg på våra lindar, du. De två sista som är kvar av de åtta. De är friska och starka, båda två. — Ja. Tack, gode Gud, för att Mor fick stoppat Far — så han inte lyckades besvärja ännu flera lindar i allén.

Are besöker sitt barnbarn (Tarjeis son) Mikael mot slutet av boken. Och strax efter det försvinner Mikael i horisonten. Med den tidens kommunikationsmedel räcker det med ett omgifte och omlokalisering för att man skall tappa bort varandra helt. Men Mikael är fortfarande född Isfolket och bär fortfarande namnet Lind av Isfolket och kan mycket väl vara den av ättlingarna som föds med förbannelsen sjungande i ådrorna. Det skall bli spännande att följa – och framför allt hur det är att växa upp (i så fall) utan någon vetskap om förbannelsen och hur den i sådana fall utvecklar sig.

För det är inte sista gången vi träffat Mikael – det är klart. Kanske bara att det inte blir mer i denna bok. (Men det är ju förstås bara ett tidshopp eller två bort).

Det här visar också hur skör Isfolkets ätt verkligen är (med sin tids höga dödlighet): för trots att klanen ett tag var väldigt stor så består den yngsta generationen bara av fem barn.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 13–14].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 7:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Liksom Kulturdasset noterade förra veckan, noterar jag det denna vecka att jag lagt ovanligt få bokmärkta passager i veckans delmål. Mycket kanske för att saker och ting avlöper lite som väntat. Kaleb och Gabriella blir ett par, och som väntat står inga hinder för de unga tu. Alexander själv har ju erfarenhet av att älska någon som inte faller inom ramen för det lämpliga – så det var väl inte så överraskade att han skulle säga ja. Speciellt sedan Gabriella uttryckt tidigare att hon trivs med släkten i Norge.

Så får vi äntligen reda på (eller bekräftat snarare) att det handlar om Siljes dagbok som var vad Kolgrim hittat på vinden. Och även om hon kommit ihåg det är det inte säkert att hon kopplat att Tengel skulle ha begravt kitteln så nära Isfolkets dal.

De gick vidare. Liv hade ingen tanke på, att hon en gång för mer än ett kvartsekel sedan stått med svaret i sin hand. Och lagt ned det i en järnkista på vinden. Kolgrim hade funnit järnkistan och förstått. Tarjei hade också förstått. Men de var döda, båda två. Och Liv hade glömt, att hon lagt ned sin mors dagbok i kistan, den fina, skönt bemålade dagboken Silje fått av Benedikt Målare. Där hon utförligt berättat om livet i Isfolkets dal. Där hon ritat en karta över dalen — och över vägen dit. Och Silje hade noggrant och aningslöst beskrivit stället, där Sol sett «farlig man». Men Tarjei hade inte sett kartan över vägen till dalen, för Kolgrims kaksmulor hade klistrat igen den sidan . . .

Jag är inte säker på att jag köper det där med kaksmulorna. Pappret då var inte lika tunt som nu – så nog borde Tarjei (som är van att hantera böcker) känt att det helt plötsligt var två sidor?

Vi får också reda på vad det är för ljud man hör uppe på vinden. Och svaret är så enkelt att jag är lite generad över att tanken inte slog mig fast vi pratade om henne: Fridas syster Oline (som det ju var lite förvånande att man lämnade kvar) har i avundsjuka tagit sig in på Gråstensholm.

De får skaplig ordning på båda flickorna. Och när Marit gör ett av sina små tidshopp och summerar händelserna med några få snabba penseldrag får vi veta att hon giftes bort och blev en duktig men temperamentsfull husmor. Pojkarna sätts i lära – och det känns som om de tillsammans med Oline skrivs ut ur handlingen nu. Eli får jobb på Gråstensholm. Det sköra lilla pyret vill man antagligen inte sätta ut var som helst. Jag börjar vänja mig vid de här små tidshoppen, även om det bara handlar om tre år denna gång, och tycker Margit S. lägger in dem snyggt i handlingen.

Kaleb och Gabriella får en dotter. Gabriella svimmar av smärtan och Liv inser det ofattbara: den nyfödda är en drabbad (eller utvald som Kolgrim skulle sagt) och tillsammans med Are är hon den enda närvarande vid födseln. De tar ett fruktansvärt beslut – det Tengel ville göra med Kolgrim en gång i tiden.

Gabriella och Kaleb fick aldrig se sin dotter. Men det döda barnet lades i en kista som fick sin plats på kyrkogården. Och hela familjen fick veta, att flickan varit dödfödd — och att hon varit en av Isfolkets drabbade.

Liv och Are måste nu leva med sitt beslut, och Liv noterar att den nyfödda är väldigt lik Hanna. De flesta verkar tycka att det var bäst med att flickebarnet ”var döfött” och Are noterar att bäst i det som skedde var kanske att det inte skedde Tarjeis son Mikael som inget vet om arvet efter Isfolket. Och kanske har han rätt där.

Nyfiken är man ju trots det på att veta om den för tidiga döden öppnar för att ett nytt kärl för Tengels ondska skall födas? Jag tror att det är en dörr som är värd att hålla öppen. Och även om Mikael (och hans barn) inte drabbas så kan de ju fortfarande råka ut för detta i tredje led.

Kaleb och Gabriella har dock inga planer på att leva barnlösa – trots att de är medvetna om att Isfolket får få barn och att det här antagligen var deras enda chans på jackpot. Så de adopterar lilla Eli som var instrumental för de bägge att tina sina hjärtan och gå vidare i livet från olycka och elände.

Nästa bok har det lockade namnet ”Spökslottet” och det ligger till hands att misstänka att något kommer hända på Gråstensholm, men vi kan lika gärna bege oss ut i Europa och titta på vad Mikael har för sig. Söker sina rötter kanske?

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 03–04].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 2:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Spänningen är olidlig när Margit S. äntligen ger sig i kast och fyller igen luckan som uppstod efter att Kolgrim knuffar ut båten med den sovande Mattias i. Och båten har drivit långt västerut, och ännu längre västerut skall han luras. Kongsberg ligger på andra sidan vattnet från Oslo sett – och Gråstensholm ligger ju någonstans i närheten av Oslo.

Nu är det svårt att säga vart i bukten ovanför Oslo han slutligen kom i land, men Mattias talar om dagar på drift – så det är inte uteslutet att det är mer eller mindre tvärs över. Och mellan Oslo och Kongsberg är det billedes ca 8 mil. För en liten parvel på 8 kunde han lika gärna vara ljusår hemifrån.

Det gör lite ont i hjärterötterna vid tanken på hur utelämnad han är och att han inte heller får mer stöd att ta sig hem. Tanken på att lämna en åtta-åring ensam på vägarna utlämnad till elementen och allt skumrask som rör sig om nättrna får mig att må lite illa å Mattias vägnar.

Här väcks också en annan tanke i mig – en som Margit snabbt tar ur mig: att Mattias medvetet skulle hålla sig undan av skuldkänslor över att det hänt Kolgrim något.

— Jag hade somnat i båten, och när jag vaknade, var han borta. Fast jag ropade på honom, kom han inte. Stackars Kolgrim!

Vi får också reda på varför ingen saknade båten: ägaren var död och de efterlevande var snarare glada att slippa arvstvisten som följde. Men som sagt, snart inser vi varför han varit borta så länge: han blir mer eller mindre såld som slav till silvergruvorna i Kongsberg.

Däremot är jag inte så säker på att barnarbete per se var förbjudet i Norge vid den här tiden. Från vad jag läser på norska Wikipedia reglerades det inte innan arbetsmiljölagen 1892. Men det förstås, det säger ju inte att det inte var ett känsligt. Så hemlighetsmakeriet var nog på grund av något annat: oavlönad arbetskraft och rena slav-villkor.

Men i gruvan lyckas han i alla fall knyta an band till människor som inte odelat vill honom illa, scenen med Mattias och Kaleb första natten när Kaleb tröstar Mattias är riktigt fin.

— Jag känner mig så miserabel! — Du kan då uttrycka dig, log den äldre pojken. — Men nu måste du sova. — Ja . . . Kaleb? — Ja, vad är det? — Jag vill inte vara barnslig och besvärlig, men vill du hålla mig i handen? Bara i natt? — Det kan jag väl göra. Mattias kände en näve sluta sig om hans lilla. En stor, stark näve, skrovlig av arbete och dåligt läkta ärr. Arma, lilla kräk, tänkte Kaleb.

Men efter två år har Mattias, Kaleb och Klas utarbetat, med tålamod, en flyktplan. Lika djärv som generös. Scenen med pojkarnas uppklättring genom skorstenen till deras kamin i gruvan är jäkligt bra och bitvis ruskigt spännande. Och en del av mig gläds åt att Klas inte lämnas kvar, trots att han uppenbarligen kommer vara mest barlast. Blind och lytt som han är.

Det är möjligt att det 4e kapitlet här kan vara det bästa Margit S. skrivit hittills i serien. Tidshoppet ligger smidigt infällt och Kaleb noterar efter flykten den långtgående effekten Mattias hade på folket i gruvan. Hur många uppvisade bättre sidor av sig själva (inklusive han själv) och hur både Klas och Kalebs språk förbättrats. Jag kunde faktiskt knappt avhålla mig från att kasta mig över nästa delmål.

Nu vill jag se pojkarna komma hem. Mattias återkomst kommer få Gråstensholm att gunga. Jag vill se konfrontationen med Kolgrim och jag ville se om och hur farfar Dag tar itu med barnarbetet i gruvan. För ett är säkert: Kolgrim vet det inte än – men hans fiskar kommer att snart bli riktigt varma.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Karta: Kongsberg à Oslo @ Duck Duck Go.

Barnearbeid i Norge @ no.wikipedia.org.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 09–10].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 5:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Kaleb hänger faktiskt kvar i storyn ett tag till. Och även om man gärna sett att han haft någon form av genombrott i sitt värv att stoppa barnarbete så krävs det inte några stora historiska kunskaper för att lista ut att några sådana inte skulle ske. Kaleb återvänder dock till Gråstensholm som en bitter och härdad man vars illusioner om en bättre värld krossats totalt.

Och Mattias studerade till läkare. Visserligen så har han ju en drift att hjälpa människor (och han valde inte inriktningen på forskning som Tarjei gjorde) och hans sidoarbete i gruvan som fältskär kan mycket väl ha inspirerat honom. Familjen Lind av Isfolket har ju genom Tengel och Tarjei en proveniens som helbrägdagörare. Så jag vet inte varför jag fann det så förvånande som jag gjorde.

Det går ju heller inte att utesluta att Mattias är påverkad av Isfolkets onda arv på något vis, och att läkarrollen han tagit på sig är ämnad att hålla ett ondskefullt inflytande i grind.

Men så gör vi en snabb gästning hos Alexander och Cecilie. Där dottern Gabriella blivit förlovad med en ”Simon”. Trots att Gabrielle måste anses som ett gott parti rymmer Simon strax före bröllopet med sin älskarinna. Och kanske är det inte att han fallit för någon annan som stör Gabriella och familjen mest, utan att han ljög om ryktena om honom själv och en annan kvinna. Kanske trodde han att pengarna skulle vara nog? Här är det omöjligt att inte dra paralleller till ”Elvira Madigan” och hennes relation till den adliga löjtnanten Sixten Sparre.

Gabriella lider redan utan en dålig självbild, och det här gör det inte bättre givetvis. Och på mamma Cecilies inrådan så reser hon till Gråstensholm och mormor Liv för att läka sina sår.

Och redan här börjar Margit S. sätta en boll i rullning. Margit poängterar Kalebs sämre erfarenheter av kvinnor. Nämligen att han i sitt arbete bara ser en kategori av dem.

Desillusionerad hade han fått en något förvriden bild av unga flickor — de var inte lika hans drömgestalt. Inte alls!

Jag suckade ärligt lite där. Med Gabriella på väg mot Gråstensholm sätter Margit S. upp brädet för att försätta två unga hjärtan i brand. Och även om det är allt annat än guld och gröna skogar när Kaleb och Gabriella träffas så har jag fortfarande en otäck känsla av att det kommer bli dem två till slut.

Men medan vi väntade på att Gabriella skulle anlända till Kristiania/Oslo så gör Mattias ett litet hembesök hos en gammal och sliten man som ber Mattias titta till den förras barnbarn Eli som har tjänst hos en kvinna som gubben kallar Nygårdskärringen.

Nygårdsmoran, som Mattias föredrar kalla henne, är känd för att vara snål och gemen, så Mattias har på känn att Eli har det allt annat än bra.

Här får vi också lära känna ordet Jeremiad, som betyder klagovisa. SAOB går så långt som att specificera ordet som att det ofta används om en klagovisa när den är oberättigad och/eller enformigt, ofta upprepad. Spännande.

Och nog är morans klagosång oberättigad. Och där moran omtalar Eli som ”lata tyendet som inte ids stiga upp om mornarna för å hjälpa [henne]” så visar det sig snarare att Eli är så undernärd att hon, underförstått, antagligen inte tar sig ur sängen själv.

Mattias tar med Eli till Gråstensholm, efter att ha besökt Elis farfar en vända till med de nya tiderna, och Liv sätter genast i verket med att starta upp det hem för mindre bemedlade barn och tidigare talat om. Kaleb är nu emot hela idén och menar att det inte är någon vits då den här typen av barn alltid faller tillbaka i gamla hjulspår hela tiden. (Han betänker inte att han själv mycket är ett bevis på motsatsen).

Gabrielle kommer givetvis tvingas vara en del av detta projekt när det startar upp, men hon är allt annat än frivillig. Hon vill mest vältra sig i sin egen olycka, något som hon kanske har gemensamt med Kaleb. Även om den sistnämnda säkert inte skulle erkänna det.

Veckans delmål avslutas med en sovande Gabrielle som upplever en form av rastlöshet hon inte kan definiera. Är det ett hjärta som börjat läka? Eller Isfolkets legendariska arv som börjar röra på sig i närheten av den trolldomsskatt som Mattias nu förvaltar?

Gabriella rörde sig oroligt i sängen. Det hade kommit en vag rastlöshet i hennes sinnen, som hon inte förstod . . .

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Elvira Madigan @ sv.wikipedia.org.

Sixten Sparre @ sv.wikipedia.org.

Jeremiad @ svenska.se.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 05–06].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 3:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det var, skall erkännas, svårt att stoppa mellan dessa två kapitel. Och det händer en hel del i de två kapitlen. Och Margit S. väljer givetvis att överraska läsaren både en och två gånger.

Pojkarna rör sig inledningsvis åt fel håll, men kommer över en visthusbod där de i nöden tar för sig av maten. Mattias lämnar ett meddelande till ägaren där han ber om ursäkt och lovar att hans familj i Gråstensholm ersätter maten. Mattias lovar det flera gånger, men som det barn han är har han givetvis inga planer för hur det skall gå till – eller hur ägarna (eller den gamla gumman) ens skall hitta till Gråstensholm.

Spickeskinka och Fenalår var två saker som jag fick tillfälle att läsa på om detta delmål. Spickeskinka (som kommer av ”spicken”, som betyder saltad och torkad) är så vitt jag förstår ”lufttorkad skinka” som vi säger idag. Fenalår är samma sak fast med får/lamm (liknande det vi kallar får-/lammfiol månne?).

Och här mitt i lyckan lämnar Knut historien, inte så överraskande. Det är en rätt fin scen, där Knut får smaka på livets goda innan han lämnar in. Margit S. har ju aviserat om Knuts hälsa tydligt, och det märks att fyndet av visthusboden inte bara är hennes sätt att kasta in bondröta som en plotdevice utan även för att ge Knut just ett fint avsked.

Ännu lyste solen, så de lät Knut få lov att stanna ute, väl inpackad, en liten stund till. Det var en ljum vårvind som svepte genom fjällskogen, sa han, och den ville han känna. Och där ute, mitt i det flödande solljuset, dog Knut. Då de kom för att hämta honom, såg de blinda ögonen upp mot den älskade solen, och kring hans läppar vilade ett stilla leende

Sedan är det ju uppenbart, att även om det säkert varit kul, att Margit S. inte direkt har tid att låta pojkarna gå ända hem till Gråstensholm. Så när pojkarna väl kommer på rätt köl för att nå en by/stad, ja då sitter ju givetvis sorensskrivare Dag Meiden där och väntar på dem. Jag suckade lite förstås, men ser nödvändigheten i denna lilla kondensering av resan. Skall man se det realistiskt så skulle merparten av Mattias och Kalebs äventyr mot Gråstensholm handla mycket om att stjäla och tigga mat – och det är kanske inget som för storyn framåt i längden. Och mycket riktigt: Dag kommer kolla vidare på vad Nermarken har för sig och vad det är för folk han gömmer i gruvan.

Kapitel 5 avslutas också med något som vi bävade för redan förra boken: att Kolgrim skulle hitta Sols trolldomsörter. Och jag förvånas av en detalj: jag har aldrig fattat att de hemliga trolldomsrecepten fanns nedskrivna. Jag har fattat det som att det är något man får muntligen och via praktik? Trist nog så tycker jag det känns som en detalj som kastas in nu för att göra fyndet ännu farligare i Kolgrims händer.

Om vi väntade för övrigt på ett möte med Mattias och Kolgrim så blir vi besvikna: Kolgrim försvinner innan Mattias kommer hem och det är inte förrän vid firandet som man inser att Kolgrim är borta. Och han har försvunnit i riktning mot Isfolkets dal (eller det som finns kvar av den). Är det så att skrinet Kolgrim hittade, innehåller kanske Siljes dagbok eller liknande. Visst förde hon en form av krönika? Kanske skrev hon ned platsen för Isfolkets dal där? (Jag letade för övrigt i “SoIF4, Längtan” efter scenen där Yrja sin gåva av Silje men hittade det inte).

Tarjei sätter, tillsammans med Kaleb och två karlar till, åstad för att stoppa Kolgrim. Vi kan än så länge bara spekulera i vad han har i planerna? Återuppväcka Hannahs eller Sols ande för lärdom? Tarjei ifrågasätter givetvis också sina egna föresatser, och den del av mig misstänker att lyckas Tarjei stoppa Kolgrim blir Trolldomsörterna kvar här i dalen. Kanske som aska eller på botten av en sjö/ström.

Nu berättar också Tarjei om Tronds stora förvanlig han genomgick innan han dog. Sättet han dog på, att det var allt annat än en hjältes, verkar han utelämna men beskriver hur Trond lät det onda arvet ta över och utplåna mänskligheten i honom.

— Tarjei . . . bad Liv. — Han är vår sonson. Och han har skött sig bra de senaste åren. Vi har inte haft något att klaga på. Inte förrän vi fick veta vad han . . . Hon tystnade. Han nickade igen. — Jag ska behandla honom varligt. Men han kan bli svår. Och så berättade han för dem om Trond, hur groteskt förvandlad han blivit av Isfolkets förbannelse. De var skakade, detta hade de inte vetat.

Om nu inte Kolgrim lyckas med sitt uppsåt. Tarjei hyser dock fortfarande hopp om att kunna ”rädda” Kolgrim och göra en ny Tengel av honom. Och en ny Tengel kommer han bli, vi vet bara inte om det blir den gode eller den onde.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Spickeskinka @ sv.wikipedia.org.

Fenalår @ en.wikipedia.org.

Fårfiol @ sv.wikipedia.org.

Blodslit @ translate.google.com.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 11–12].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 6:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Större delen av det här delmålet centreras av Gabriella, som mycket riktigt hamnar i frontlinjen nu när Livs dröm om hem för barn börjar realiseras. Och det innebär ju givetvis också att hon själv börjar läka. Om än att Kaleb inte hjälper till så mycket som han själv tror. Faktum är att han beter sig lite som en gris större delen av delmålet.

Gabriella har inte något större perpektiv på sina känslor heller, utan verkar utgå från att Eli är lat och fejkar. Tills hon inser hur tunn och svag Eli är på riktigt – och Gabriella inser att det finns dem som har det svårare än hon.

Eli såg frågande på henne. — Har inte du heller någon som tycker om dig? — Nej, det var ingenting, sa Gabriella skamsen, hon hade plötsligt fått perspektiv på sitt eget nederlag. — Jag har många, många. Det var bara en som inte ville ha mig.

Frida är ett namn med fornnordiska anor och betyder ”den älskade” eller ”den vackra”. Och nog kan jag tycka att Margit S. är aningen onödigt hård i sin formulering? Även om det bara var smutsen och lopporna hon hänvisade till.

Frida plockas upp från hennes syster, de är båda hemlösa och båda direkt avvisande och fula i munnen. Just nu är Frida mest en jobbigt störande karaktär – så det skall bli intressant att se vad Margit S. har för planer för flickan. Hon noterar ju att Fridas motstånd blir allt svagare och att hon inte längre försöker rymma.

Men som sagt. Framför allt så handlar delmålet om Gabriella och det ser allt mer uppenbart ut att Marigt S har i planer att tussa ihop henne med Kaleb. Även om de sistnämnda som sagt beter sig som en buffel som inte själv ser längre än sin egen nästipp. Dvs han har sett så mycket lidande live på Oslos/Kristianias gator att ingen annan har rätt att må dåligt.

Liv påminner oss (och Kaleb) om att hon själv hade rätt dåliga erfarenheter ut från sitt första äktenskap, och även om Gabriellas erfarenheter är annorlunda så förklarar hon hur hårt det kan slå att bli ratad. Och i Gabriellas fall var det dessutom väldigt publikt. Man kan åter jämföra med ”Elvira Madigan” (som jag tror Margit S. hämtat inspiration hos till den här intrigen) där man gärna vill minnas kärlekshistorien mellan Sixten och Elvira och kanske direkt försvarar honom med att skylla på hustrun.

»”Hon [Sixten Sparres hustru Luitgard Sparre (Adlercreutz)] var inte vacker, dessvärre. Stort rött hår och fräknar”, skrev han. Men stopp – hur hon såg ut, det visste jag. Hon fanns ju på bild i albumet därhemma. Hon var varken fräknig eller ful.« — Slakthistoria.se

För det är värt att notera att Kaleb är hård och skoningslös på Gabriella men nämner inte Simon som är skurken i dramat egentligen. Apropå citatet ovan, hävdade mannen som uttalar sig i citatet hävdade att han gjort 10 års forskning på kvinnan i fråga. Ingenstans tittade han uppenbarligen inte närmare på någon bild av henne.

Under den sista delen av delmålet hörs det märkliga ljud på Gråstensholm, som om något går eller släpas uppe på vinden. Här vet vi ju att det finns hemligheter uppe där, och det ligger nära till hands att misstänka att någon brutit sig in och letar efter något. Margit S. gjorde en poäng av att Alrunan begravdes ihop med Kolgrim, och Andreas nämner den som om den fått liv. Märklig grej att fälla in tyckte jag först (inbrott borde varit den första och kanske främsta misstanken) men tänkte sedan: måtte inte någon ha skakat liv i Kolgrim nu. Men varför på hela tiden skulle han vara uppe på vinden i så fall? Även om han listat ut att Mattias nu är ägaren av trolldomsskatten.

En skatt som Mattias lustigt nog erkänner att han förvarar helt öppet där de hör hemma: ihop med hans normala läkemedelsförråd. Smart, för det innebär ju att han kan ha dem under uppsikt.

Hela delmålet avslutas med en fantastisk cliffhanger med Mattias, Kaleb och Gabriella som smyger sig upp mot vinden. Nu räknar jag med att vi får reda på vad Kolgrim, och senare Tarjei, hittade där uppe.

Det är som om jag faktiskt planerar de här pauserna… 😋

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Frida @ svenskanamn.se.

Den övergivna hustruns berättelse @ SlaktHistoria.se.