#Fritt Vitt

[rickjacquet]

Cold Prey, directed by Roar Uthaug 2006 - Slasher With Ingrid Bolsø Berdal Rolf Kristian Larsen Viktoria Winge Endre Martin Midtstigen Tomas Alf Larsen

[hannakristenssson]

Hur har du tänkt med färgerna du har använt?

För att fånga mottagarens öga och intresse så ville jag använda mig av starka och vibranta färger. Istället för att använda mig av en enda enstaka färg till bakgrunden så kom jag på att jag vill ha Pride färgerna. För mig står Pride för allas lika värde och rätt till de mänskliga rättigheterna. De står för att alla ska känna sig betydelsefulla och viktiga oavsett kön, religion eller etnicitet. Pride involverar alla människor och det utstrålar en känsla av storhet, kärlek och gemenskap. Trots att min affisch handlar om att det är tabubelagt, särskilt för män att prata om och dela med sig av sina egna tankar och känslor kring sitt mående som exempelvis ångest, så betyder inte det att jag inte tycker att det är allas rätt att göra detta. Självklart vill jag att alla människor ska känna att de vågar stå upp för sig själva och våga använda sig av de mänskliga rättigheter som finns så som att yttra sig fritt. Därför tyckte jag att Pridefärgerna skulle passa bra in i denna uppgiften och hjälpa till att fånga upp fler människor. Jag tycker att bakgrunden ramar in både Tim och tankebubblan på ett fint sätt. Trots att färgerna är starka och iögonfallande så tar det inte bort fokuset från motivet och texten, jag skulle säga att det istället framhäver det. 

Jag valde att hålla Tims tröja och keps svart för att det inte skulle bli för mycket som hände och för att hålla en låg profil. Hade jag valt ett mönster tex så hade det kunnat ta fokus från texten och Tims ansikte och det hade förmodligen inte gått bra ihop med bakgrunden. Jag tycker också att färgen på Tims tröja gör så att texten ovanför får en fin helhet. Det passar bra tillsammans. Sist men inte minst så valde jag att ha tankebubblan i vitt eftersom jag tror att texten och likaså budskapet hade försvunnit i en sörja av färger. Så jag tyckte att det blev bäst såhär och mer stilrent. 

Hur tänkte du med typsnittet?

Typsnittet var en svår del att bestämma. Det finns ju så många olika typsnitt att välja bland så att hitta den rätta och det som ser snyggast ut var inte det lättaste. Jag testade en massa olika och tittade även på inspiration på andra sidor men jag kunde inte riktigt göra mig tillfreds med de jag hittade. Jag gick tillbaka till illustrator och tittade igenom än en gång om det fanns någon rolig och tillslut hittade jag en som jag faktiskt kände mig nöjd med. Jag valde Cooper Std och valde fetstil. Jag tyckte att den kändes lättläst och behaglig samtidigt som den inte försvann iväg eller blev osynlig. Jag testade runt med olika färger men kom fram till att det bästa var svart då det stack ut mest. Jag testade även att skapa en kontur runt texten men jag fick tipset om att det inte brukar användas vid marknadsföring då det upplevs svårt att läsa en text som har en kant. Det kan ta längre tid och tappa sin charm och funktion, så det slutade med att jag inte använde mig av konturer. Jag valde även att förstora ordet ångest och låta resterande text vara lite mindre. Detta för att jag än mer ville sätta fokus på budskapet och det tabubelagda ämnet ångest. Så allt hade en funktion.

Vilken känsla vill du förmedla?

Vad jag ville förmedla med min affisch var känslan av ett behov. Behovet att öppna upp sig mer och prata om varandras känslor, för det är något som vi människor behöver bli bättre på. Vi behöver dela med oss av våra känslor och diskutera detta med vänner, familj osv. Ångest behöver inte vara tabubelagt eller något som anses som en svaghet. Kvinnor är bättre än män på att prata och dela med oss av våra inre känslor, varför är det så? Män känner lika mycket som vi kvinnor men det märks inte eftersom det inte pratas om. Det anses vara svagt som man att må dåligt och ha ångest, “ångest är en feminin egenskap som inte killar har”. Detta är struntprat, det är något som samhället har byggt upp och skapat. Killar känner lika mycket känslor som kvinnor gör och jag tycker det är dags att killar öppnar upp sig mer och pratar om sitt mående exempelvis ångest. Ångest är bara ett exempel på något som inte killar pratar om och Avicci är bara 1 av miljarden killar som känner denna känslan, skillnaden är att han vågade prata om det trots att alla hans vänner inte trodde på honom och ville att han skulle fortsätta trots sitt mående. Min mening med min affisch är att skapa en känsla av lättnad. Det är okej att prata om känslor. Det är okej att släppa på spärrarna. Det är inte längre okej att låta människor, främst killar gå runt på känslor inombords det ska ut nu. Jag tror faktiskt att om man låter killar få prata om sina känslor och sitt mående så skulle vi ha en mer jämställd värld där färre män skulle vilja leva ett matcho-liv och leka “grabbig”. Jag tror att samhället skulle bli mindre sekulariserat och mer sammansvetsat och vänligt om även killar kunde våga prata om sina känslor. Tänk så många människor som går runt på sina känslor utan att prata om det. Tänk dig själv hur jobbigt det måste vara, det måste vara irriterande. Det gör kanske att man känner att man måste bli av med dessa känslor på annat sätt och detta kan vara genom våld, genom ett högre tal, en hårdare figur osv. Om man får lätta på sina känslor så kan man omöjligt vara så arg. 

Jag vill främst att känslan av lättnad, hopp och mod ska framgå i den här affischen och jag vill att den ska beröra människor och få den som tittar att stanna upp och tänka efter. Jag hoppas att den påverkar människor till att prata om sina känslor och ångest. Inte bara killar, utan alla. 

Hanna Kristensson

[1little--kitten1]

Starta företag

Jag har länge gått i tankarna om att starta eget företag, och nu har jag till och med lagt upp en gammal sajt i ämnet. Sajten heter just Eget företag och har hyfsat mycket matnyttig information kring att starta eget även om den till viss del är lite omodern. En del information är över 10 år gammal och antagligen inte till så mycket hjälp numera, men då har man ju alltid Verksamt att tillgå.

På eget företag kan man läsa om så vitt skilda saker som företagslån (inklusive fastighetslån för företag), franchise, pension och starta eget bidraget som brukar vara till stor hjälp. För mig är det inte aktuellt eftersom man bara kan få det en gång och jag redan nyttjat det för närmare 15 år sedan. Hur som haver så vill jag inte blogga på den sajten, utan tänkte att en separat blogg kunde vara en god idé. Valet blev detta: Tumblr och en smidigt sätt att skriva om mödorna med att starta och driva ett eget företag. Hur man får bäst lånevillkor, om man skall välja fast eller rörlig ränta på sitt företagslån och var man lämpligast sparar sin pensionsförsäkring. Det sistnämnda beror mycket på bransch och vad man är på för plats i livet. Är man ung och har tänkt att bara ha sitt företag som inkomst är det viktigare än om man jobbat många år och redan har arbetat ihop en dräglig pension.

På samma sätt är pensionssparande som egen företagare mindre viktigt om man endast ser företaget som en sidoinkomst, eller en passiv inkomst om man så vill. För att det skall kunna kallas passiv inkomst krävs det att man inte behöver lägga ner något större arbete på det, och även fast det låter lockande är det få som lyckas få till en passiv inkomst i den bemärkelsen. Kanske drar jag upp en sajt om det med framöver, framförallt om jag blir en av dem som får en sidoinkomst utan att behöva arbeta så mycket för den. Sannolikheten är låg, ambitionerna höga. Jag likaså.

Vill man läsa mer om att starta ett företag är skatteverket, bolagsverket och verksamt de tre sajter man bör besöka. Behöver man startkapital kan man enkelt jämföra olika företagslån på en mängd sidor, det är bara att välja fritt.

[frkwibergab]

♫ Now I've had the time of my life ♫

Alltså - tycker ni att det varit lite tyst här på sistone? Tänker ni kanske att jag inte har sytt så mycket, att jag tröttnat, haft en paus? Fel, fel, feeeeeel! Det är faktiskt helt tvärt om, jag har sytt jättemycket och känt en inspiration och en syglädje som aldrig förr - MEN - jag har inte fått skriva om det!

Jag har den senaste tiden ägnat mig åt att sy toiller av mönster som kommer att lanseras lagom till mässan i Älvsjö 26-28 oktober. Det är ett svenskt företag som heter Mönsterfabriken vars medarbetare vanligen konstruerar mönster åt konfektionsindustrin (mellan- och toppsegmentet skulle jag kalla deras kunder), men nu gör en satsning åt vårt håll. När jag säger “vårt håll” menar jag hemmasömmerskor som gillar kläder i vävda tyger med snyggt stuk, ganska exakt den sortens kläder som jag älskar! Såna basmönster som sitter kanonfint, som blir dressade bankkläder i den sortens tyger och som blir coola streetwear-plagg om man väljer den sortens tyger. Ja, jag är faktiskt KÄR! Och NEJ, jag är inte sponsrad eller mutad att säga det här. Jag har fått mönster att testa och toilletyger (vit bomullsväv) att sy av, men jag får inte betalt. Det betyder att jag kan fritt ur hjärtat skriva precis vad jag vill - och det gör jag ju också, som vanligt! 

Med detta sagt så kommer här ett par bilder av de toiller jag hittills sytt:

Den första jag fick sätta tänderna i är denna långärmade skjorta. Det är en riktig “skjort-skjorta” - om man slår upp “skjorta” i en ordbok så borde man hitta en bild på denna. 

Den har ett veck i ryggen, den är sydd med ok i två lager, den saknar bystinsnitt och den är lite “cropped” (alltså något kortare än den genomsnittliga köpe-skjortan), den har ärmsprund och manschetter. 

Kragen kommer i två varianter i mönstret, en med rundade ändar och så denna som jag sytt - en klassiska herrskjorta. och som sagt, detta är toiller som inte är tänkta att användas, så jag har inte lagt tid på att sy knappar och knapphål, det behövs ju inte för att man ska se passformen.

Fickan satte jag nedtill på toillen, man kan ju faktiskt sätta den var som helst, en eller två, uppe eller nere. Jag är dock inte förtjust i fickor som sitter just som bröstfickor, i vart fall inte på vita skjortor, oklart varför.

Jag vet inte vad ni har för relation till vita skjortor, eller ens om ni HAR en relation till vita skjortor, men jag har det. En passionerad och varm relation har jag, i det att jag tycker att det är världens bästa bas i garderoben, i en vit skjorta är man liksom alltid välklädd. Det gäller oavsett om man ska på bankmöte och har kjol och klackar till eller om man kavlar upp ärmarna och har den till jeans. Alltid välklädd. 

Naturligtvis ska man sy upp den här skjortan i alla möjliga färger förutom vitt, gå all in på mönstrat också för all del, modellen är helt enkelt världens bästa. Se mönstret som en vit kanvas som du kan måla dina skjortdrömmar på ! (Och nä, jag är fortfarande inte sponsrad!) Jag skulle inte sy den i något annat än linne eller bomull, jag tror att viskos blir för sladdrigt för kragen, men med bomull och lin i åtanke så finns ju oändliga möjligheter, inte sant?  

Nästa skjorta/blus jag fick möjlighet att testa är denna kortärmade “bussarong”-liknande. Här kan man också notera att första skjortan var pre-semester, medan denna var mitt-i-semester, det ser man på min färg...  Även den här skjortan har ett veck mitt bak och ett ok, men sen upphör likheterna. Nederkanten är lätt kurvad och den är inte lika “boxig” i modellen som långärmsskjortan. 

Jag gillar hur urringningen är konstruerad som ett slags linning liksom - jag har inte sett det hos någon annan - och det ger i mitt tycke en väldigt klädsam urringning. Ska jag säga något på minussidan så är det väl att den andas lite, lite sjukhusskjorta, men det tror jag beror på den vita bomullstoillen. Sy den i en annan färg, i ett mönstrat tyg, bomull, linne, viskos funkar kanon här, så kan man sluta tänka “Doktorn kan komma” sen.   

Även det här mönstret har ju en passform, en skärning som för mig signalerar att det varit duktiga konstruktörer i farten. Ni vet känslan när man tar på sig en klänning från Filippa K, en skjorta från Hope, en tröja från Cos? Eller ett par byxor från... Nä vänta? Jag har nästan aldrig tagit på mig ett par byxor och känt den där lyckan i “där satt de”! Därför var det ju med största spänning jag satte saxen i det vita toilletyget för att sy de chinos som var mitt tredje plagg från Mönsterfabriken.

Och där - där tror jag fan att den satt!!! Alltså ni som följt mig vet ju hur jag kämpat med att få till mina egna byxor med lite stuk och häng, det mönstret jag själv ritat (om). De är OK de byxor jag sytt av det mönstret, men det fattas något i konstruktionen, det är något som gör att de är lite “strama i skrevet” och inte sitter så bra just där. Men vaffan jag är ju jurist och IT-analytiker, inte mönsterkonstruktör, så resultatet var väl bra för att vara hobby-proffs?

De här byxorna däremot, de är konstruerade av proffs-proffs och jag vill sy ett par svarta, ett par blå, ett par mönstrade och ett par i ull... Linne blir fint till våren och... och... och... och nä - fortfarande inte sponsrad, bara förälskad!

[workingontravel]

Jag har aldrig förut känt att jag inte vill

Här finns texten översatt till engelska. Jag träffade Maria Salah första gången på en utbytesträff för dramatiköversättning i Marseille för tio år sedan. Sedan dess har vi varit bekanta, och även arbetat tillsammans. Jag ville prata med henne om resandet mycket därför att hon är skådespelare och regissör med tydlig förankring i teatervärlden, snarare än i den frilansande dansvärld som många av intervjuerna i det här projektet kretsar kring. Därigenom ville jag ge ytterligare bilder av hur det turnerande livet kan se ut.
Vårt samtal berörde bland annat hur det är att vara anställd inom en både nationellt och internationellt turnerande institutionsteater i relation till vitt skilda komponenter i livet – så som separationsångest, rasism och åldrande.

 Maria Salah: 
 Tidigare har jag trott att jag inte har rest så mycket i jobbet. Jag brukade säga att jag bara jobbat utanför Stockholm en enda gång, nämligen hösten 2007 på Örebro länsteater. Och så kanske jag la till, nästan som inom parentes: Ja, och så har jag turnerat fyra gånger med Riksteatern. Det handlar nog om att jag har skådespelarvänner som har flyttat runt mycket mer än jag mellan olika städer. Att de bytt adress har gjort det väldigt synligt att de är borta, och med vissa av dem är det ofta svårt att hitta tid för att ses. Men jämfört med en vanlig yrkesarbetande person baserad i Stockholm har jag nog rest mycket. Mitt första teaterjobb fick jag 1989. Då reste vi till Bergen, Wien, Amsterdam, Bryssel och Frankfurt under bara ett par månader. Sedan har jag jobbat i Sydafrika – i Grahamstown och Johannesburg – nästan en hel sommar. Och jag har varit i Paris, Orléans, Marseille, Istanbul, Beijing och många svenska städer.

Jag tycker mig kunna se att det över tid har skett vissa förändringar kring resande i teatervärlden. Till exempel tror jag att samarbeten mellan olika institutioner och organisationer i Sverige ökar, och med det skådespelares rörlighet mellan olika län. Också inställningen till flygande har förändrats. Tidigare flögs det från Stockholm till allt norr om Gävle. Riksteatern är den stora turnerande teatern, och jag tror faktiskt att den förre chefen Måns Lagerlöf som person har haft stor betydelse för att man åker mer tåg nu. Katta Pålsson, producenten på Unga Klara, är också en sådan miljömedveten person som tagit beslut om att vi alltid ska åka tåg inom Sverige.

 Det fungerar förstås bra att ta tåget nationellt. Till Sydafrika och till Kina är alternativet att inte åka. Ärligt talat tror jag inte att kulturmänniskor i allmänhet kommer att avstå från den typen av arbetsresor om vi inte måste. Vi kommer bara prata om att vi har dåligt samvete, och det finns något koketterande med det. Jag tycker att man antingen ska avstå eller äga att man åker. Skam har aldrig lett någonvart. Jag hade kunnat säga att det går emot mina principer att åka till Sydafrika. Det gjorde jag inte, för jag ville dit. Nu är jag i och för sig inte lika säker på att jag vill det längre.


Därför är det lustigt att du ska intervjua mig just nu. Jag har alltid tyckt så mycket om att resa; jag har aldrig tidigare känt att jag inte vill. Men nu är det så. Och jag ska verkligen resa mycket i höst. Vi ska till Johannesburg, Kapstaden, Gävle, Sundsvall, Skellefteå, Halmstad, Göteborg, Malmö, Skara, Helsingborg och New York. Jag försöker verkligen hitta lusten, men istället känner jag mig trött av bara tanken på att resa. Jag vill inte ha en dålig kudde eller en säng som är för mjuk. Jag vill inte arbeta med att bemästra min bacillskräck. Jag vill inte sitta på en plats vid gången på ett tåg och i sex timmar oroa mig för att olika främlingar ska stöta till mig. Jag vill inte behöva leta efter en plats att äta på och sakna mitt rivjärn och mina ekologiska citroner. Jag vill inte ha en ny spelplats varje gång. Jag vill inte leta efter min loge eller dela en toalett med en massa andra. Jag vill bara vara ifred.

 Kanske handlar det bland annat om att bli äldre. När jag var yngre tyckte jag att det var fantastiskt att resa för jobbet, att bo på hotell och äta hotellfrukostar och se nya städer. Flygplatser har varit min favoritplats. För oss som har pass och kan röra oss fritt är flygplatsen allas och ingens, och jag har känt mig så full av liv när jag är på väg. Nu är jag femtiotvå år, och jag befinner mig mitt i klimakteriet. Det kan medföra att man känner oro. Jag har alltid varit lugn och stabil, men nu känner jag att alla intryck blir för mycket för mig. Dessutom arbetar jag i en ensemble där de flesta andra är i tjugo- och trettioårsåldern. De vill ofta göra andra saker än jag. Jag vill mest hitta ett bra matställe och kanske gå till ett Lamatempel. Och även om jag har bundsförvanter i det som förstår, kan jag känna mig ensam och längta hem.

Jag har haft en annan period när jag inte heller ville resa. I samband med attacken mot World Trade Center 2001 hände det någonting med kontrollen av oss som såg ut som folks idé om muslimer. Jag reste inte utomlands 2001-2008, för jag orkade inte utsätta mig för det. Att resa för mig hade alltid varit så positivt. Min kropp hade kunnat färdas vart den ville, och nu blev jag utpekad. 

 Det var teater som tvingade mig att åka till slut. Vi åkte till Paris för att spela en föreställning. Sedan kände jag att jag också ville åka till New York under tiden som Barack Obama var president. Då fick jag väl lämna de där fingeravtrycken då, fast jag inte tyckte om det. Och nu har jag även varit i Kina. Det var en absurd kontroll där. När vi gick som grupp genom passkontrollen var det okej, men när jag gick ensam eller tillsammans med en ännu mörkare kollega kunde folk vända sig om. Vid ett tillfälle tog en pappa tag i sitt barns ansikte och vred på det för att barnet skulle titta på min kollega. En gång var det en man som spottade efter oss. Rasismen var så otroligt explicit. Jag säger inte att den var starkare än här, men att den tog sig väldigt tydliga uttryck. Jag tänkte att det som hände där var ett synliggörande av vad som hela tiden rör sig under ytan här.

Det svåraste med att turnera med scenkonst är annars just att vara i grupp. Om det finns friktion i en grupp så förstärks den när man reser. Vanligen går ju alla hem till sitt, och det är tydligt att det man gör på arbetsplatsen är att arbeta. Men på turné blir alla sociala val laddade: det privata och det professionella blandas lätt ihop. Vem man ska äta glass med, vem man sitter med vid frukostbordet, vem man säger ”jag ska gå och köpa vatten” åt: Allting kan plötsligt betyda någonting.

 En annan svårighet är att upprätthålla en traditionell textteateruppsättning, speciellt när regissören inte längre finns där. Man kan börja sacka, ta pauser i replikerna, lägga till småord, olika saker som ruckar föreställningens kugghjul. Vissa regissörer ser inte det här som något problematiskt, utan tänker på det som en del av processen att skådespelarna tar över. Men för mig är det både en fråga om struktur och tydlighet, och en estetisk preferens. Om vi inte är tajta tillsammans, om jag släpar, då släpar allt. 

 Det finns många regissörer som aldrig kommer och tittar efter premiär. Jag har också själv gjort misstaget som regissör att komma mindre än skådespelarna hade önskat. Jag tror att man bör prata ihop sig inför varje ny uppsättning om hur ofta regissören ska komma: för sin egen skull, för skådespelarnas skull och för föreställningens skull – och att man bör förstå att detta är tre olika parter som kanske inte har samma behov.

Av institutioner som ordnar turnéer önskar jag mig generellt framförhållning, dialog och transparens. Jag önskar att de som fattar beslut både ser till individerna, och förstår det komplexa med att resa i grupp. Jag önskar mig kommunikation om vad som händer, att man frågar vad folk har behov av. Sedan kanske inte alla behov kan bli tillgodosedda, men att man åtminstone kommunicerar med alla och tar dem på allvar är en bra utgångspunkt. Du som fattar besluten ska vara medveten om att val av boende, färdmedel, spelplats och antal föreställningar i slutändan är beslut över andras liv.

Jag önskar också att vi kunde tala mer om vad det är för platser vi reser till. Vad är Borlänge nu, hur länge har Borlänge varit så, vilka är vår potentiella publik? Jag tycker inte att man talar nog om det, och här tror jag att någon skulle behöva ta en i handen och säga: ”Det här är också ett jobb och ska ske inom ramen för din arbetstid.” Det är en fråga om kvalitet att känna platsen man kommer till. Om vi kunde tänka kvalitet istället för kvantitet i resandet så skulle mycket vara annorlunda.

Min mamma har varit väldigt bra på att resa, också tillsammans med mig och mitt syskon. Jag tror att jag har lusten att röra på mig både från min mammas och min pappas sida. Min pappa kommer från en nomadfamilj i Djibouti. Men så lämnade han Djibouti och bodde i Frankrike, Tyskland, Holland. Och min gammelmormor föddes i Halland men flyttade till Hamburg i slutet på 1800-talet. Min morfar föddes i Hamburg. Han växte upp där och min mamma och hennes tre systrar föddes där, men efter kriget flyttade de till Sverige. Själv är jag uppväxt i Råcksta i västerort – Vällingby och Hässelby – men jag tänkte alltid att jag skulle bo utomlands när jag blev vuxen.

Direkt efter gymnasiet ville jag plugga på Sorbonne. Jag jobbade så att jag skulle ha pengar och jag fick ett stipendium. Pappa hade en djiboutisk vän i Paris som skulle se till att jag fick boende. Men det visade sig att den här vännen kände sådan skam över att han skilt sig att han inte berättade det för pappa, och att jag inte kunde bo hos honom. Jag blev tvungen att söka efter ett annat boende, som kostade. På grund av det halverades min budget och min studietid. Då hände någonting med min tillit. Sedan dess har jag känt att jag måste ha mycket egen kontroll över saker när jag är på resa.


Ett annat viktigt stråk på resa och i livet är frågor om avstånd och separation. Jag har jobbat långt upp i åren med separationssvårigheter.
Det lustiga är att jag nästan aldrig har varit tillsammans med någon där vi båda har varit på samma plats hela relationen. Min första partner var från Stockholm som jag, men då valde jag att åka bort och plugga. Min nästa partner träffade jag elva dagar innan han skulle bosätta sig i Amsterdam. Jag var så förälskad i honom, men när jag åkte och hälsade på honom mådde jag fruktansvärt efteråt, för att jag inte stod ut med ett sådant avstånd i mitt liv. Så jag stängde av honom, jag kunde inget annat. Nästa person jag träffade var en man som bodde i Hamburg. Då flyttade jag dit för att prova om det skulle gå, och jag var på väg att utbilda mig till översättare på universitet där. Men jag kände att jag var tvungen att ge teatern en chans, på svenska som är mitt språk, inte på tyska, så jag flyttade tillbaka. Ett tag hade vi en långdistansrelation. Det gick inte den gången heller. När jag sedan träffade en stockholmare igen tänkte jag: Vad skönt, då ska vi båda vara här. Men efter halva relationen fick han ett tvåårskontrakt i Uddevalla. Vi var faktiskt ihop de två åren då han var borta, men jag tror att det ändå påverkade. När han kom tillbaka tog det slut efter bara några månader.

Jag har som vuxen fått väldigt mycket hjälp av en vän med att bearbeta det här med separationer. Vi har känt varandra i över tjugo år. Jag tror att vi har ägnat nästan hälften av den tiden åt att säga hejdå. Ibland har jag fått säga hejdå sex, sju gånger. ”Vänta, hallå, hej!” Ibland har det varit jag som bestämt att jag skulle gå, han fick stanna, för jag ville inte vara den som blev lämnad. Ingen annan har hjälpt mig med det förut. Nu är jag mycket friare. Med honom kan jag säga ”hej, hej!”, och sedan är allt bra. Jag känner inte av saknaden av mina nära på samma sätt längre. Nu är det bara det där suget i magen i separationens ögonblick som är plågsamt. Jag tror att det är kopplat till det definitiva, att vi vet att döden kommer en dag.

Jag tror att min relation till separation som vuxen har blivit att jag klipper lite. Det gäller mina vänner också. Det finns några människor som jag verkligen gillar, men eftersom mitt yrke är så kommunikativt så förstärks kanske också behovet av att vara själv. När jag träffar dem är jag glad, och jag kan även tycka om att prata med folk på distans, speciellt med den nya teknologin där man talar ansikte mot ansikte. Men oftast tänker jag inte så mycket på dem jag inte träffar. Jag behöver vara mycket med mig själv. Då mår jag bra.

[umjart-blog]

Open 2029-08-19 nr 1743, acrylic on board 20x20 cm . . Öppet . I den goda atmosfären satte man sig glatt på tvären säker på att det var fritt att med känsla, brett och vitt föra fram just det som trycker oavsett vad andra tycker. . . . . . . . . . . . . , . . #art #arte #artist #artwork #artista #abstractart #abstractpainting #acrylicpainting #contemporary #contemporaryart #homestyling #homedecor #inspiration #instaartist #konst #konstnär #kunst #daily #dailyart https://www.instagram.com/p/B1Wy5W0Iifk/?igshid=wbayi2tumw90

[vialskargudevigt]

Guds ord - Du kommer att få skåda Jesu andliga kropp när Gud har gjort himmel och jord på nytt (utdrag)

Allsmäktige Gud säger: ”De som inte kände Messias kunde alla motsätta sig Jesus, avvisa Jesus och baktala honom. Människor som inte förstår Jesus kan alla förneka honom och skymfa honom. Dessutom kan de se Jesu återkomst som Satans bedrägeri och fler människor ska fördöma Jesus som har återvänt till köttet. Blir ni inte rädda av allt det här? Det ni möter ska vara en hädelse av den Helige Ande, ödeläggelse av den Helige Andes ord till kyrkorna och avvisandet av allt som uttrycks av Jesus. Vad kan ni vinna från Jesus om ni är så förvirrade? Hur kan ni förstå Jesu verk när han återvänder till köttet på ett vitt moln, om ni envist vägrar inse era fel? Jag säger följande:Människor som inte accepterar sanningen utan blint väntar på Jesu ankomst på vita moln kommer säkert att häda den Helige Ande och de är den kategori som ska förgöras.” 

Österns Blixt, Allsmäktige Guds Kyrka, skapades på grund av Allsmäktige Guds framträdande och verk, Herren Jesu andra ankomst, Kristus av de sista dagarna. Den består av dem som accepterar Allsmäktige Guds verk i de sista dagarna och är erövrade och räddade av hans ord. Den grundades helt av Allsmäktige Gud själv och leds av honom som Herden. Den skapades absolut inte av en person. Kristus är sanningen, vägen och livet. Guds får hör Guds röst. Så länge du läser Allsmäktige Guds ord, kommer du att se att Gud har framträtt. Särskilt meddelande: Den här videoproduktionen producerades som ett icke vinstdrivande verk av Allsmäktige Guds Kyrka .Distributionen av den här videon till tr​​edje part sker på icke vinstdrivande grund; vi hoppas att alla kommer att dela och distribuera den fritt. Vänligen uppge källan när du distribuerar den. Utan tillåtelse från Allsmäktige Guds Kyrka får ingen organisation, social grupp eller individ manipulera eller förvränga innehållet i den här videon.

[photofabulicious]

Another day another park...☀️ . 🍕Den dagen då jag känner att jag är tillbaka på mina fötter, den dagen ska jag äta en löjromspizza och den dagen var igår! Pizzan var så god! Har suktat efter den i jag vet inte hur många år, men är man gul och en pizza kostar 305kr, så får man snällt vänta tills man har råd. Och det har jag nu.😊 . Parkhäng i Vitabergsparken, bubbel, rosé, vitt vin och öl, skratt, sol, musik och härliga människor. Dans på Slakhusets takterrass och billig cava. Svullna människor överallt. Gamla och nya bekantskaper. Leva lajf.😍 Inget slår svenska sommardagar i goda vänners lag, med pengar i fickan! . Jag är väldigt glad över att börja jobba ikväll dock. Det är slitsamt att leva lajf! Haha. Idag börjar min diet också. En kombination av lchf och periodisk fasta blir det. Vill gå ner minst tio kilo till min semester i slutet på juli. . Lev väl mina vänner och låt solens strålar smeka er hud! Låt skratt och glädje fylla era sinnen! Och låt kärleken flöda fritt. Idag så lever vi!❤️ (på/i Vitabergsparken) https://www.instagram.com/p/ByccwA1IcGi/?igshid=1axrpxkgqbiex

[sverigeutureu]

Sverige är pga EU inte längre ett självständigt land!

EU är idag det största hotet mot Sveriges självständighet.

Så mycket makt har flyttats från Sverige till Bryssel att det är tveksamt om man kan betrakta vårt land som självständigt längre.

Merparten av svenska lagar beslutas idag av utländska politiker i Bryssel.

I takt med att mer makt förskjutits från de nationella parlamenten till EU, har unionens krav på mer pengar ökat.

I år betalar Sverige en rekordhög EU-avgift på 43 miljarder, och den kommer att öka ännu mer de kommande åren.

Svenskarna är idag EU:s största nettobetalare per invånare.

Men unionen ställer också hela Europa inför ett avgörande problem. Det allt mer långtgående och påtvingade samarbetet har byggt in betydande spänningar mellan Europas olika länder.

Istället för att verka för demokrati flyttas makten från befolkningarna till byråkrater, lobbyister och politiker, vilka inte är folkvalda och därtill är befriade från allt ansvarsutkrävande.

På samma gång dras Europatanken i skam genom att associeras med ett överstatligt megaprojekt.

Alternativ för Sverige är det Europavänliga partiet som driver frågan om svenskt EU-utträde.

Utträde är en förutsättning för att kunna återerövra självständigheten. Med den nyvunna självständigheten möjliggörs en nystart för Sverige och goda möjligheter till ett Europasamarbete som bygger på frihet och ömsesidighet.

Vision: Vårt Europa

Det är ett vanligt grepp bland EU:s förespråkare att göra unionsprojektet synonymt med det Europa som det är satt att administrera. Men Europa är något helt annat än EU.

Den verkliga europeiska identiteten sträcker sig långt tillbaka i tiden, och dess självuttryck har under årens lopp realiserats i några av de mest högtstående och kraftfulla former i världen, inom områden som filosofi, vetenskap, litteratur, musik och konst.

Detta gemensamma arv till trots är det samtidigt fallet att de individuella nationerna har förhållit sig till det på olika sätt.

Det handlar om politiska, ideologiska, filosofiska och kulturella rörelser som är gemensamma samtidigt som de inom de olika länderna ges egna formuleringar.

Det finns alltså många versioner av vad som utgör det europeiska.

Det är i alla avseenden oklokt att begränsa den mångfaldiga europeiska erfarenheten till en enda berättelse på det sätt som nu görs inom EU.

Det är tvärtom i dynamiken mellan de olika nationerna som det verkligt europeiska skapas.

Den som inte visar någon respekt för de olika nationernas egenart kommer därmed att gå miste om någonting väsentligt.

De individuella nationerna har berikat både sig själva och varandra genom samarbeten och kulturella utbyten. Det är när denna ordning inte har respekterats som Europa har fått erfara sina största problem genom historiens gång.

Vi är övertygade om att ett konstruktivt och harmoniskt europeiskt samarbete har som fundament att ländernas särart och självbestämmanderätt respekteras.

Vårt Europa är nationernas Europa!

Problem: EU hotar de fria nationerna

EU är en motsats till det Europa vi tror på. EU saknar respekt för den traditionella europeiska ordningen. De vill reducera det europeiska till att bli liktydigt med den egna ambitionen att centralisera Europa under en gemensam administration. Det är att i alla avseenden göra våld på den sanna Europatanken.

I EU förslavas nationerna till lydstater under det maktcentrum man vill etablera i Bryssel.

Men Europa har aldrig varit en stat och ska heller aldrig bli det.

Det är just tack vare avsaknaden av en centraliserad administration som Europa och dess länder har kunnat blomstra både kulturellt och ekonomiskt; nya idéer och innovationer har snabbt delats över gränserna. Samarbete och sund konkurrens mellan länderna har gjort Europas framgång exceptionellt mångfacetterad; den har kommit inom vitt skilda områden, från olika länder, i olika tidsepoker.

Europas unika styrka ligger alltså i dynamiken mellan det gemensamma och det nationella, mellan det regionala och det lokala.

I EU:s förenklade “one size fits all”-tänk finns ingen plats för de europeiska ländernas olikheter.

Alltför mycket makt koncentreras nu på ett och samma ställe. När de som kontrollerar denna makt dessutom inte är folkvalda, är vägen öppen för expansion: ännu mer makt och pengar begärs för att förverkliga utopin om ett Europas förenta stater och legitimera sina egna positioner.

Det är precis den utveckling som har skett ända sedan EU etablerades. Ett EU där européerna saknar insyn, och där besluten tvingas på länderna utan respekt för demokratin, har nu skapat ett Europa som är mer splittrat än på mycket länge.

Federalister i EU och deras anhängare i de nationella parlamenten är ansvariga för situationen.

Makten förskjuts effektivt från de folkvalda parlamenten till makthavare som befolkningarna inte har något mandat att byta ut eller ens ställa till svars för deras handlingar.

Istället ser lobbyister sin stora chans att påverka lagstiftningen.

Därför är Bryssel idag den lobbyisttätaste staden i världen, till och med före Washington DC.

När lobbyister utformar lagstiftningen i samråd med icke-folkvalda politiker är det uppenbart att det inte är folkens intressen som kommer främst.

Nationalstaterna är på det sättet en förutsättning för folkstyre – överstatlighet leder alltid till motsatsen.

Lösning: Sverige ut ur EU

För att ta tillbaka makten till Sverige finns det bara en realistisk lösning: Sverige ut ur EU!

Den EU-kritiska opinionen har sedan folkomröstningen 1994 blivit sviken av det politiska och mediala etablissemanget som överhuvudtaget inte förhållit sig till att nära hälften av svenskarna röstade nej till EU.

I EMU-omröstningen 2003 tog det politiska och mediala etablissemanget ställning för att Sverige skulle överge kronan. Ändå segrade de som ville försvara kronan och bibehålla makten över penningpolitiken i Sverige. Det berodde just på att folkomröstningen innebar möjligheten till en lång och genomgripande debatt om frågan. När svenska folket kunde ta ställning till de två sidornas argument, vann nej-sidan med klar majoritet.

I år är det 25 år sedan Sverige röstade ja till EU.

Det är ingen överdrift att säga att svenskarna blev lurade, eftersom vi fick försäkringar om att medlemskapet inte skulle inkräkta på självbestämmanderätten i avgörande politiska frågor.

Om planerna på en federal stat hade hade redovisats öppet, skulle svenskarna troligen ha röstat nej.

Sedan dess har maktförskjutningen till EU ökat kraftigt – betydligt mer än vad som godkändes vid tiden för folkomröstningen. Men makten har aldrig förskjutits som ett resultat av att folket godkänt det.

Lissabonfördraget godkändes 2008 och EU-medlemskapet skrevs in i grundlagen 2010, utan att någon debatt existerade i något av fallen.

Svenska folket har fortsatt föras bakom ljuset av politikerna.

Sveket är således monumentalt och har pågått sedan 1995.

Samtliga riksdagspartier har idag begravt utträdesfrågan och mediernas rapportering om EU är i stort sett obefintlig.

Detta innebär inte att utträdesfrågan är passé. Tvärtom är det viktigare än någonsin att vi bildar opinion i frågan och tar ställning för nationen mot unionen när hela etablissemanget gör det motsatta – begraver frågan och ställer sig på unionens sida i alla lägen.

Om vi kapitulerar, kommer pengarullningen och maktförskjutningen bara att fortsätta, och det i tystnad.

I Storbritannien var EU-utträdet resultatet av en debatt som pågått i årtionden. Frågan om hur mycket makt som ska skänkas till Bryssel har hållits levande i hela det brittiska samhället. Trots Storbritanniens storlek visade det sig att en omförhandling av avtalet var omöjligt att åstadkomma. Därför valde britterna i folkomröstningen att lämna unionen.

Utlysningen av en ny folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet skulle innebära en välkommen debatt om vad EU inneburit för Sverige.

Precis som i Storbritannien skulle folkomröstningen föregås av en genomgripande debatt där folket får ta ställning till båda sidors argument.

I den folkomröstningen skulle EU-motståndare i hela Sverige samlas och kunna åstadkomma samma historiska resultat som i Storbritannien.

Resultat: Självständigheten möjliggör nystart

Ett utträde ur EU kommer att innebära en efterlängtad nystart för Sverige som inte längre behöver bära unionens tvångströja.

Våra samarbeten med andra länder utgår från Sveriges och de andra ländernas egna unika politiska och ekonomiska förutsättningar. Allt samarbete är mellanstatligt.

Det nordiska samarbetet fördjupas återigen efter att ha varit eftersatt och nedprioriterat på grund av EU-medlemskapet.

Det europeiska samarbetet blir mer jordnära och ömsesidigt, fritt från storhetsvansinne och utopier. Sverige söker ett konstruktivt bilateralt samarbete både med fria länder som Schweiz och Storbritannien och med de länder som fortfarande är kvar som medlemmar i unionen.

Vi återerövrar Europatanken från de som missbrukat den för att rättfärdiga omöjliga politiska utopier.

Europa förknippas återigen med dynamik, frihet och europeisk kulturell mångfald istället för EU:s centralisering, tvång och byråkrati.

Internationellt öppnas helt nya möjligheter för Sverige att utveckla goda bilaterala relationer och fruktbara samarbeten med länder över hela världen.

Sverige talar med egen röst i utrikes- och handelspolitiken.

Demokratin revitaliseras när det svenska folket återigen kan ställa sina politiker till svars och avsätta dem när förtroende inte längre finns.

Kvaliteten och legitimiteten i besluten ökar när de fattas på rätt nivå.

Svenska lagar stiftas i riksdagen, inte i främmande lands parlament.

Viktigast av allt leder den nyvunna självständigheten att vi som nation återfår tilltron till vår egen förmåga.

Vi har all anledning att vara stolta över det land som våra förfäder byggt upp.

Sverige behöver ingen överförmyndare som fattar beslut åt oss.

Vi är kapabla att hantera vår egen självständighet, precis som generationer svenskar gjort före oss.

Makten över vårt öde ska åter ligga i egna händer!

Agera: Rösta på Alternativ för Sverige

Alternativ för Sverige är det enda partiet som driver frågan om ett svenskt EU-utträde.

Vi är således det enda partiet som vill att makten i Sverige ska utgå från folket och inte från anonyma politiker, byråkrater och lobbyister som styr EU.

EU-samarbetet utgör i dagsläget ett påtagligt hot mot friheten och gemenskapen i Europa. Det här är ett problem som behöver hanteras.

Den 26 maj kan Sverige ta det första viktiga steget på resan mot ett svenskt EU-utträde och därmed återvunnen självständighet.

Det steget sker genom att rösta på Alternativ för Sverige!

/ Gustav Kasselstrand

[easternlightningsv]

Mot vem är du lojal?

Varje dag som ni nu genomlever är kritisk och oerhört viktig för ert slutmål och ert öde, så ni måste vårda allt det ni äger och varje minut som går. Ni måste göra det mesta av er tid för att ge er själva största vinning, så att ni inte har levt det här livet förgäves.

 Ni kanske känner er förvirrade över varför jag säger de här orden. Jag är uppriktigt sagt inte nöjd med hur någon av er har handlat. För det hopp jag har haft för er handlar inte bara om vad ni är just nu. Jag kan uttrycka det på det här sättet: ni står alla på farans brant. Era tidigare rop på frälsning och gamla ambitioner att uppsöka sanningen och söka ljuset närmar sig sitt slut. Det är er sista uppvisning av gottgörelse och det är något som jag aldrig väntade mig. Jag vill inte säga emot fakta, för ni har verkligen gjort mig besviken. Ni kanske inte vill låta saken bero eller acceptera faktum, men jag måste på allvar ställa er frågan: Vad har era hjärtan varit fulla av, under alla dessa år? Mot vem är era hjärtan lojala? Påstå inte att min fråga kommer för plötsligt och fråga mig inte varför jag ställer den. Ni måste veta detta: Det är på grund av att jag känner er alltför väl, bryr mig om er alltför mycket och engagerar för mycket av mitt hjärta i vad ni gör, som jag ständigt ifrågasätter er och utstår oerhörd nöd. Men jag belönas med likgiltighet och outhärdlig uppgivenhet. Så försumliga är ni gentemot mig; hur skulle jag kunna vara ovetande om det? Om ni tror att detta skulle kunna vara möjligt, bevisar det än mer det faktum att ni verkligen inte behandlar mig med vänlighet. Därför säger jag att ni gömmer huvudet i sanden. Ni är alla så klipska att ni inte vet vad ni gör; hur skall ni då kunna ge mig en redovisning?

Den viktigaste frågan för mig är mot vem era hjärtan är lojala. Jag skulle också vilja att var och en av er samlar era tankar och frågar er själva vem du är lojal mot och för vem du lever. Ni kanske aldrig har övervägt den här frågan på allvar, så tillåt mig uppenbara svaret för er.

Alla de som minns kommer att erkänna detta faktum: Människan lever för sig själv och är lojal mot sig själv. Jag tror inte att ert svar är helt korrekt, för var och en av er lever sitt eget liv och brottas med sina egna bekymmer. Därför är ni lojala mot de människor ni älskar och de ting som behagar er, men ni är inte helt lojala mot er själva. Eftersom var och en av er påverkas av människorna, händelserna och tingen runtom er är ni inte verkligt lojala mot er själva. Jag säger inte det här för att förorda att ni är lojala mot er själva, utan för att avslöja er lojalitet mot vad som helst, för under loppet av alla dessa år har jag aldrig fått någon lojalitet från någon av er. Ni har följt mig under alla dessa år, men ni har inte gett mig ett uns lojalitet. Ni har snarast kretsat omkring de människor ni älskar och de ting som behagar er, till en sådan grad att ni håller dem nära era hjärtan och aldrig någonsin, någonstans, överger dem. När ni är angelägna eller passionerade över någon enda sak som ni älskar, sker det alltid vid ett tillfälle då ni följer mig eller till och med när lyssnar till mina ord. Därför säger jag er, ni använder den lojalitet som jag kräver av er till att istället vara lojala mot och värna om föremålen för er tillgivenhet. Fastän ni kan offra ett eller annat för mig, motsvarar det inte ert allt och det visar inte att det är mig ni verkligen är lojala mot. Ni engagerar er i de förbindelser som ni är passionerade över. Några är lojala mot söner och döttrar, andra mot makar, fruar, rikedomar, arbete, överordnade, status eller kvinnor. Det som ni är lojala mot har ni aldrig känt er trötta eller irriterade på; ni har snarare alltmer längtat efter att ha större kvantitet och kvalitet av de ting som ni är lojala mot, och ni har aldrig förtvivlat. Mig och mina ord knuffar ni alltid ned på sista plats när de gäller de ting som ni är passionerade över. Och ni har inget annat val än att placera dem sist; några lämnar till och med sistaplatsen tom för något som de kan vara lojala mot som de ännu inte har upptäckt. De har aldrig haft något av mig i sina hjärtan. Ni kanske tycker att jag begär för mycket av er eller anklagar er felaktigt, men har ni någonsin tänkt på att ni inte vid något tillfälle har varit lojala mot mig när ni glatt tillbringar tid med er familj? Smärtar det inte er, i tider som dessa? När era hjärtan är fulla av glädje och tar emot lönen för era ansträngningar, känner ni inte er nedslagna över att ni inte har försett er med tillräcklig sanning? När har ni gråtit över att ni inte har fått mitt godkännande? Ni grubblar över och gör stora kraftansträngningar för era söner och döttrar, men är ändå inte nöjda, ni tror att ni inte har varit tillräckligt ihärdiga gentemot dem, att ni inte har lagt ner all er kraft. Men gentemot mig har ni alltid varit försumliga och oengagerade, och bara hållit fast vid mig i minnet och inte varit uthålliga i era hjärtan. Min tillgivenhet och mina ansträngningar passerar alltid er omärkt förbi och ni har aldrig ens försökt förstå. Ni ägnar er åt en stunds eftertanke och tror att det skall räcka. Den här sortens ”lojalitet” är inte den jag har längtar efter, utan den som länge har varit en styggelse för mig. Oavsett vad jag säger, kommer ni likafullt att fortsätta att bara gå med på en eller två saker och vara oförmögna att helt godta det, för ni är alla väldigt säkra och ständigt väljer ni och vrakar vad ni skall godta av de ord jag har talat. Om ni fortfarande är sådana, har jag sätt att bekämpa er självsäkerhet i beredskap. Jag skall göra så att ni erkänner att alla mina ord är sanna och inte någon förvrängning av fakta.

Om jag nu skulle placera olika sorters skatter framför er och be er att välja fritt, skulle de flesta av er ‒ om ni visste att[a] jag inte skulle fördöma er ‒ välja rikedomarna och överge sanningen. De bättre bland er skulle avstå från rikedomarna och motvilligt välja sanningen, medan de i mitten skulle ta rikedomarna i ena handen och sanningen i den andra. Skulle då inte ert rätta ansikte bli uppenbart? I valet mellan sanningen och vadhelst ni är lojala mot, kommer ni alla att göra ett sådan val och er inställning kommer att bestå. Är det inte så? Finns det inte många bland er som pendlar mellan rätt och fel? I kampen mellan positivt och negativt, svart och vitt, är ni säkert medvetna om de val ni gjorde mellan familj och Gud, barn och Gud, fred och splittring, rikedom och fattigdom, status och vanlighet, mellan att bli stöttad och övergiven, och så vidare. I valet mellan en fridfull och en brusten familj väljer ni den förra, och det utan tvekan; mellan rikedomar och plikt väljer ni också det förra, då ni till och med saknar viljan att lämna ondskans väg[b]; mellan överflöd och fattigdom väljer ni det förra; mellan söner, döttrar, fruar, makar och mig väljer ni de förra; och mellan föreställning och sanning väljer ni åter igen det förra. Inför alla slags onda gärningar från er sida har jag bokstavligen förlorat mitt förtroende för er. Jag är alldeles förbluffad över att era hjärtan är så motvilliga mot att mjukas upp. Många års engagemang och ansträngning har uppenbarligen bara lett till min uppgivenhet och er misströstan om mig. Trots det växer mitt hopp om er för varje dag som går, för min dag har redan utförligt framställts för var och en. Trots det fortsätter ni att söka efter det som hör till mörkret och ondskan, och ni vägrar att släppa greppet. Vad kommer så att bli resultatet för er? Har ni noga övervägt detta någon gång? Om ni ombads att välja igen, vilken ståndpunkt skulle ni då ha? Skulle det fortfarande vara det förra? Skulle det som ni ger mig fortfarande vara besvikelse och hopplös sorg? Skulle era hjärtan fortfarande utgöra er enda rest av värme? Skulle ni fortfarande vara ovetande om vad ni skall göra för att trösta mitt hjärta? I den här stunden, vilket val gör ni? Kommer ni att underkasta er mina ord eller vara trötta på dem? Min dag har framställts inför era ögon och det ni står inför är ett nytt liv och en ny startpunkt. Trots det måste jag berätta för er att den här startpunkten inte utgör början på tidigare nytt verk, utan slutet på det gamla. Med andra ord, detta är den sista akten. Jag tror att ni alla kommer att förstå vad som är ovanligt med den här startpunkten. Men en dag, inom kort, kommer ni att förstå den sanna meningen med denna startpunkt, så låt oss tillsammans gå förbi den och inleda den kommande finalen! Det jag däremot fortfarande oroar mig över är att ni, när ni står inför orättvisa och rättvisa, alltid väljer det förra. Men allt det tillhör ert förflutna. Jag hoppas också kunna sluta tänka på det som har hänt i ert förflutna, det ena efter det andra, även om det är väldigt svårt. Fast jag har väldigt goda medel för att uppnå det. Låt framtiden ersätta det förgångna och låt skuggorna från ert förflutna skingras i utbyte mot ditt sanna jag av idag. Det här innebär att jag måste besvära er att göra valet än en gång för att mot vem du är lojal.

Fotnoter:

a. I originaltexten utelämnas ”om ni visste”.

b. ”Lämna ondskans väg”: i originalet ”återvända till stranden”, ett kinesiskt uttryck med denna betydelse.

från "Ordet framträder i köttet"

Att rekommendera: Hur är ditt förhållande till Gud

                                I din tro på Gud skall du lyda Gud

[kingdomsalvationsv]

Mot vem är du lojal?

Varje dag som ni nu genomlever är kritisk och oerhört viktig för ert slutmål och ert öde, så ni måste vårda allt det ni äger och varje minut som går. Ni måste göra det mesta av er tid för att ge er själva största vinning, så att ni inte har levt det här livet förgäves.

 Ni kanske känner er förvirrade över varför jag säger de här orden. Jag är uppriktigt sagt inte nöjd med hur någon av er har handlat. För det hopp jag har haft för er handlar inte bara om vad ni är just nu. Jag kan uttrycka det på det här sättet: ni står alla på farans brant. Era tidigare rop på frälsning och gamla ambitioner att uppsöka sanningen och söka ljuset närmar sig sitt slut. Det är er sista uppvisning av gottgörelse och det är något som jag aldrig väntade mig. Jag vill inte säga emot fakta, för ni har verkligen gjort mig besviken. Ni kanske inte vill låta saken bero eller acceptera faktum, men jag måste på allvar ställa er frågan: Vad har era hjärtan varit fulla av, under alla dessa år? Mot vem är era hjärtan lojala? Påstå inte att min fråga kommer för plötsligt och fråga mig inte varför jag ställer den. Ni måste veta detta: Det är på grund av att jag känner er alltför väl, bryr mig om er alltför mycket och engagerar för mycket av mitt hjärta i vad ni gör, som jag ständigt ifrågasätter er och utstår oerhörd nöd. Men jag belönas med likgiltighet och outhärdlig uppgivenhet. Så försumliga är ni gentemot mig; hur skulle jag kunna vara ovetande om det? Om ni tror att detta skulle kunna vara möjligt, bevisar det än mer det faktum att ni verkligen inte behandlar mig med vänlighet. Därför säger jag att ni gömmer huvudet i sanden. Ni är alla så klipska att ni inte vet vad ni gör; hur skall ni då kunna ge mig en redovisning?

Den viktigaste frågan för mig är mot vem era hjärtan är lojala. Jag skulle också vilja att var och en av er samlar era tankar och frågar er själva vem du är lojal mot och för vem du lever. Ni kanske aldrig har övervägt den här frågan på allvar, så tillåt mig uppenbara svaret för er.

Alla de som minns kommer att erkänna detta faktum: Människan lever för sig själv och är lojal mot sig själv. Jag tror inte att ert svar är helt korrekt, för var och en av er lever sitt eget liv och brottas med sina egna bekymmer. Därför är ni lojala mot de människor ni älskar och de ting som behagar er, men ni är inte helt lojala mot er själva. Eftersom var och en av er påverkas av människorna, händelserna och tingen runtom er är ni inte verkligt lojala mot er själva. Jag säger inte det här för att förorda att ni är lojala mot er själva, utan för att avslöja er lojalitet mot vad som helst, för under loppet av alla dessa år har jag aldrig fått någon lojalitet från någon av er. Ni har följt mig under alla dessa år, men ni har inte gett mig ett uns lojalitet. Ni har snarast kretsat omkring de människor ni älskar och de ting som behagar er, till en sådan grad att ni håller dem nära era hjärtan och aldrig någonsin, någonstans, överger dem. När ni är angelägna eller passionerade över någon enda sak som ni älskar, sker det alltid vid ett tillfälle då ni följer mig eller till och med när lyssnar till mina ord. Därför säger jag er, ni använder den lojalitet som jag kräver av er till att istället vara lojala mot och värna om föremålen för er tillgivenhet. Fastän ni kan offra ett eller annat för mig, motsvarar det inte ert allt och det visar inte att det är mig ni verkligen är lojala mot. Ni engagerar er i de förbindelser som ni är passionerade över. Några är lojala mot söner och döttrar, andra mot makar, fruar, rikedomar, arbete, överordnade, status eller kvinnor. Det som ni är lojala mot har ni aldrig känt er trötta eller irriterade på; ni har snarare alltmer längtat efter att ha större kvantitet och kvalitet av de ting som ni är lojala mot, och ni har aldrig förtvivlat. Mig och mina ord knuffar ni alltid ned på sista plats när de gäller de ting som ni är passionerade över. Och ni har inget annat val än att placera dem sist; några lämnar till och med sistaplatsen tom för något som de kan vara lojala mot som de ännu inte har upptäckt. De har aldrig haft något av mig i sina hjärtan. Ni kanske tycker att jag begär för mycket av er eller anklagar er felaktigt, men har ni någonsin tänkt på att ni inte vid något tillfälle har varit lojala mot mig när ni glatt tillbringar tid med er familj? Smärtar det inte er, i tider som dessa? När era hjärtan är fulla av glädje och tar emot lönen för era ansträngningar, känner ni inte er nedslagna över att ni inte har försett er med tillräcklig sanning? När har ni gråtit över att ni inte har fått mitt godkännande? Ni grubblar över och gör stora kraftansträngningar för era söner och döttrar, men är ändå inte nöjda, ni tror att ni inte har varit tillräckligt ihärdiga gentemot dem, att ni inte har lagt ner all er kraft. Men gentemot mig har ni alltid varit försumliga och oengagerade, och bara hållit fast vid mig i minnet och inte varit uthålliga i era hjärtan. Min tillgivenhet och mina ansträngningar passerar alltid er omärkt förbi och ni har aldrig ens försökt förstå. Ni ägnar er åt en stunds eftertanke och tror att det skall räcka. Den här sortens ”lojalitet” är inte den jag har längtar efter, utan den som länge har varit en styggelse för mig. Oavsett vad jag säger, kommer ni likafullt att fortsätta att bara gå med på en eller två saker och vara oförmögna att helt godta det, för ni är alla väldigt säkra och ständigt väljer ni och vrakar vad ni skall godta av de ord jag har talat. Om ni fortfarande är sådana, har jag sätt att bekämpa er självsäkerhet i beredskap. Jag skall göra så att ni erkänner att alla mina ord är sanna och inte någon förvrängning av fakta.

Om jag nu skulle placera olika sorters skatter framför er och be er att välja fritt, skulle de flesta av er ‒ om ni visste att[a] jag inte skulle fördöma er ‒ välja rikedomarna och överge sanningen. De bättre bland er skulle avstå från rikedomarna och motvilligt välja sanningen, medan de i mitten skulle ta rikedomarna i ena handen och sanningen i den andra. Skulle då inte ert rätta ansikte bli uppenbart? I valet mellan sanningen och vadhelst ni är lojala mot, kommer ni alla att göra ett sådan val och er inställning kommer att bestå. Är det inte så? Finns det inte många bland er som pendlar mellan rätt och fel? I kampen mellan positivt och negativt, svart och vitt, är ni säkert medvetna om de val ni gjorde mellan familj och Gud, barn och Gud, fred och splittring, rikedom och fattigdom, status och vanlighet, mellan att bli stöttad och övergiven, och så vidare. I valet mellan en fridfull och en brusten familj väljer ni den förra, och det utan tvekan; mellan rikedomar och plikt väljer ni också det förra, då ni till och med saknar viljan att lämna ondskans väg[b]; mellan överflöd och fattigdom väljer ni det förra; mellan söner, döttrar, fruar, makar och mig väljer ni de förra; och mellan föreställning och sanning väljer ni åter igen det förra. Inför alla slags onda gärningar från er sida har jag bokstavligen förlorat mitt förtroende för er. Jag är alldeles förbluffad över att era hjärtan är så motvilliga mot att mjukas upp. Många års engagemang och ansträngning har uppenbarligen bara lett till min uppgivenhet och er misströstan om mig. Trots det växer mitt hopp om er för varje dag som går, för min dag har redan utförligt framställts för var och en. Trots det fortsätter ni att söka efter det som hör till mörkret och ondskan, och ni vägrar att släppa greppet. Vad kommer så att bli resultatet för er? Har ni noga övervägt detta någon gång? Om ni ombads att välja igen, vilken ståndpunkt skulle ni då ha? Skulle det fortfarande vara det förra? Skulle det som ni ger mig fortfarande vara besvikelse och hopplös sorg? Skulle era hjärtan fortfarande utgöra er enda rest av värme? Skulle ni fortfarande vara ovetande om vad ni skall göra för att trösta mitt hjärta? I den här stunden, vilket val gör ni? Kommer ni att underkasta er mina ord eller vara trötta på dem? Min dag har framställts inför era ögon och det ni står inför är ett nytt liv och en ny startpunkt. Trots det måste jag berätta för er att den här startpunkten inte utgör början på tidigare nytt verk, utan slutet på det gamla. Med andra ord, detta är den sista akten. Jag tror att ni alla kommer att förstå vad som är ovanligt med den här startpunkten. Men en dag, inom kort, kommer ni att förstå den sanna meningen med denna startpunkt, så låt oss tillsammans gå förbi den och inleda den kommande finalen! Det jag däremot fortfarande oroar mig över är att ni, när ni står inför orättvisa och rättvisa, alltid väljer det förra. Men allt det tillhör ert förflutna. Jag hoppas också kunna sluta tänka på det som har hänt i ert förflutna, det ena efter det andra, även om det är väldigt svårt. Fast jag har väldigt goda medel för att uppnå det. Låt framtiden ersätta det förgångna och låt skuggorna från ert förflutna skingras i utbyte mot ditt sanna jag av idag. Det här innebär att jag måste besvära er att göra valet än en gång för att mot vem du är lojal.

Fotnoter:

a. I originaltexten utelämnas ”om ni visste”.

b. ”Lämna ondskans väg”: i originalet ”återvända till stranden”, ett kinesiskt uttryck med denna betydelse.

från "Ordet framträder i köttet"

[juanitolindo]

Rayburn. Oh, those Rayburns. Det finns ingen hejd på hur långt den här familjesåpan kan dras. Ursäkta, jag menar den här suveräna familjemelodramen som man tycker borde kunna ta slut när som helst. Allt måste krascha. Familjen är ju i fritt fall, eller hur? Klanen är på väg mot sin undergång. Men nej, på något vis hankar de sig vidare. Och själv är jag inte säker på vad jag ska känna eller tänka om dem. Förtjänar de att fortsätta klara sig undan rättvisan eller inte? Det här är ju inte precis en serie om svart och vitt och skarpa gränsdragningar, mellan rätt och fel, eller goda och onda.

[fadervoor]

#kulturwifin #night_out #the_hin_hole #red_light_cellar

Klockfun ar 09.53 och jag sitter (dagen efter en redig “blacka”) aterigen pa Koldo Mitxelena biblioteks dataavdelning och skriver av mig. Jag har druckit en medtagen pappersmugg “kaffe med mjolk” fran Atotcha kafé (€1.40) som jag tillbringade natten utanfor, pa Eroski slotts innergard.

Jag hamnade utensmed floden i gar kvall, vadrandes den vata sovsack som fatt ordentligt med “regn-stryk” utanfor staden, de sista dagarna vid Garbera kopcenter. Jag ordnade till en del med nagra donationer igar kvall. Kaffet fick en liter mjolk och varmeljus koptes ater in och ordningen aterstalldes da det kommer till balansen mellan morker/ljus och kyla/varme.

Efter en tid dyker en yngre man (32 ar gammal enligt egen utsago) upp invid banken och (nagot “dragen”) undrar om han kunde bjuda mig pa en ol och “det dar”, som det diskret kallades i hans tungomal. Vad “det dar” exakt var (har finns manga dorrar att oppna i en skapares huvud) visste jag inte men jag var inte trogbjuden och kan det dar med att forsvara mig sa langt det bara gar som varandes en akta och heterosexuell man, oavsett senare “forslag”.

Vi gick (jag hade full packning, rullvaska med de tva laptopvaskorna hangandes pa dess baksida, likt en Sherpa med egen “vagn/karra”) ned mot tagstation och den pub/bar och taverna som (iklatt vitt) ligger strax till vanster om stationen. 

Pa uteserveringen satt vi en stund, forsokte att bekanta oss ─ en (har i norra Spanien eller Baskien) kraftigt packad vagg av fordomar, logner och med en fantasifylld sprakbarriar (Euskeras sprakliga “korsfastning” i regionen). Han (jag kallar honom “Alberto”) bjod pa cigaretter, ol och nagot att ata (pintxos) fritt fran baren pa insidan av vaggarna.

Efter en ol, tobaksroka och ett forsta mote (med tomning av “pee”-blasan uti urinoaren) foreslog “Alberto” (som ser ut som nagot av en blandning av en modern Zorro, ETA-krigare ikladd svarta klader och en Desperado som upplevt en egen “Maria-tji”, en Antonio Banderas-liknelse till personlighet fast da pa denna Iberiska halvo) att vi begav oss for “arbete” i Old town. 

Nagot som maste goras, ett tufft men “a man gotta do what a man gotta do”-jobb, han tar HIM (mannen fran norr) till HIN’s hala i soder for nagot som kan se ut som nagot det inte var ─ ett syndigt “partnerskap” med en framling i Donostia/San Sebastian. “Alberto” gick ut pa krogen med nagon pa nagot som i den stora varlden pastas vara ett “gay-hak”. 

Men det “hak/kallarstalle” som i Donostia/San Sebastian ar “Satan i gatans” helveteshal, en grotta med fantasier, syndiga tankar i den brutalare/morkare musiken och med en varme (temperaturen inomhus) som “hettar upp” dig i vinterkylan och rott (den klassiska porrigt fargade) ljus for att aterskapa en helvetesmiljo som ar gemytlig, i en ytterst liten lokal ocksa innehallandes tva elektroniska Dart-tavlor + ett “bordburet” fotbollsspel.

“The Hole” (med pilen pekandes vartat det “barkar”) med deras “vanskap” i de nedre regionerna ar tuff att utharda om du ar hetero och samtidigt homo (-sapiens), tanker i San Fransisco-laderuniform, piskor och gotiska remmar/tommar och atstramande “bysthallare”.

Nu maste jag sluta...

[byingemo]

This is why I do it

Ibland är det extra kul att fotografera.

En liten underbar kille med mycket energi kom på besök i studion. Eftersom han är 1,5 år, så var min tanke att han skulle få röra sig fritt. Så inga pappersbakgrunder eller annat som stod i vägen. Vitt golv att springa på, framför en vit vägg. Ballonger, bollar och såpbubblor åkte fram, och en mycket populär gunghäst.

Vi körde loss i 20 min. Han skrattade och hoppade runt efter bubblorna, lekte med ballongerna och bollarna och gunghästen. Sen var vi klara.

Kvar satt jag, superglad med hela kameran full med livfulla bilder på ett lyckligt barn. Precis då vet jag varför jag tycker så mycket om att fotografera.

Smakprov från fotograferingen:

Källa: This is why I do it

[saraabdollahiyekta]

Därför behöver vi antirasismens grundtankar i terrorns tidevarv

Ingen människa som firar nationaldagen på en strand i Nice, handlar på en marknad i Bagdad, dansar på en hbtq-klubb i Orlando eller lämnar sina barn på en skola i Kabul ska behöva vara med om det. Men det händer. Och i vår tid med allt kortare varsel och allt mindre förutsägbarhet. Ingen vet med säkerhet var och när nästa terrorattentat ska ske – och vilka som ska bli dess offer.

Efter ett terrorattentat följer man, med känsla av tacksamhet över att man lever, för att man inte råkade vara där, nyhetsrapporteringen. Som om vore det en deckare väntar man på upplösningen. På att det ska vara över. Men finns det någon lösning på det som sker i dag? Eller i alla fall någon som kan hjälpa oss att bättre förstå? Låt oss börja från en annan ände.

Hos Frantz Fanon.

Algerietrevolten (Guerre d’Algérie) drog i gång år 1954 (slutade 1962). Samma år bildades Front de libération nationale, den algeriska befrielseorganisationen. Målet var ett självständigt Algeriet, fritt från Frankrikes kolonialism. Frantz Fanon, född 1925 på Martinique i Västindien, som fått leva med rasismen sedan barndomen då tusentals vita bosättare koloniserade samhället han bodde i, går med i FLN. Förutom psykiatriker, filosof och debattör blir han nu även aktivist.

Han hamnar mitt i ett krig som kom att förändra hans blick och hans syn på världen.

I två böcker – han dog redan som 36-åring – lyckades han beskriva dynamiken mellan Europa och Afrika och Mellanöstern, av våra bilder av varandra.

Fanon menade att europén genom sitt våld skapade ”afrikanen”. Ett våld som enligt honom kom uppifrån och därmed krävde ett våld underifrån: för att spränga centrum, för att Europa inte längre skulle vara världens mittpunkt, för att avsätta den härskande kolonialklassen.

I sin första bok ”Svart hud, vita masker” (1952) illustrerar Fanon den vita blicken genom att berätta om en händelse han var med om under en tågresa. Ett litet vitt barn ser på honom och säger ”Titta, en n---r!”. Först ler Fanon tillbaka, men barnet fortsätter: ”Mamma, titta en n---r, jag är rädd! Rädd! Rädd!” Efter att ha försökt skratta bort kommentaren inser han plötsligt vad som pågår: ”Skrattet fastnade i halsen, eftersom jag redan visste att det fanns sägner, historier, historien och framför allt historiciteten.”

Händelsen på tåget väcker honom: han inser att han är en svart man vars plats i världen är villkorad. Som han ser sig själv, den människa han önskar vara, ser inte den vita blicken honom.

Hans svarta kropp, förstår han, kan inte passera obemärkt i en vit värld – han kan aldrig få vara utan att granskas och godkännas av vitheten.

Fanon fortsätter: ”Jag var på en och samma gång ansvarig för min kropp, ansvarig för min ras, för mina förfäder. Jag riktade en objektiv blick mot mig själv, min svärta, mina etniska särdrag – och möttes av ett öronbedövande larm om kannibalism, mental efterblivenhet, fetischism, rasdefekter, slavskepp och framför allt: ’Y a bon banania.’ ”

I ”Svart hud, vita masker” gör han upp med det koloniala samhällets krav på att svarta människor ska förvandlas till vita män. Han uppmanar svarta och araber att slå sig fria – att inte längre se sig med den vite mannens blick. För det krävs en nationell identitet bortom vitheten. Tvärtemot vad många av hans kritiker har hävdat, var Frantz Fanon ingen våldsromantiker. Han glorifierade inte våldet. Det var sprunget ur kolonialismen, det var ett nödvändigt ont.

I dag känns Frantz Fanon mer aktuell än någonsin. ”Europe is literally the creation of the third world”, lyder ett av hans mest kända citat. Kanske beskriver det just det Europa som nu bygger allt högre murar. Som för varje dag blir en kontinent som alltmer stänger ute andra genom id-kontroller och hårdbevakade gränser. Vi ser ett Europa så präglat av rädslan för terrorism att många av dem som flyr från samma terrorism får drunkna i havet i stället för att erbjudas skydd. Ett Europa som genom invasionsallianser skickar militär och drönare till andra länder för att göra slut på våldet.

Fanon får oss att se hur godtycklig och paradoxal vår bild av våld egentligen är. Inget våld borde kunna vara finare än annat våld. Men vi accepterar gärna ”vårt våld” som skyddar oss mot främmande våld och kallar det försvar.

Också när jag dagarna efter attacken i Nice ser ett delat videoklipp från minnesstunden för offren tänker jag på Fanon. En muslimsk kvinna trakasseras av en vit fransman som ber henne åka tillbaka dit hon kommer från. Kvinnan svarar: ”Var ska jag ta vägen? Var ska jag ta vägen? Det här är mitt hem.” Ingen försvarar henne. I stället tar människor runt dem mannens parti och vakter får gripa in för att bryta den hätska stämningen. Det är precis som om att araber inte skulle kunna vara offer för våldet – trots att mer än en tredjedel av offren var araber.

Kvinnan får inte vara en människa, en individ. Hon blir en representant – för alla araber.

Den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole skrev efter attacken i Paris en artikel i The New Yorker om vilka kroppar som är (o)sörjbara. Han menade att döden efter en drönarattack i Pakistan ses som något naturligt, inte något stort eller tragiskt. Efter terrorattackerna i Europa betraktas muslimen, araben, inte heller som sörjbar, någon som också kan vara ett offer.

Det är våldsam värld där brytpunkten går mellan dem vi själva tycker att vi är och vem omvärlden tillåter oss att vara. Att göras till ”araben” innebär att det kan räcka med att bara befinna sig på en speciell plats för att bli ifråntagen ”den vi vill vara”. Det innebär att alltid synas, att aldrig kunna passera i egenskap av en person.

Flera texter, artiklar och böcker kretsar runt detta.

”Jag har två pass. Jag har bara ett ansikte som syns. Algerierna ser mig inte. Fransmännen förstår inte. Jag bygger en mur mot de andra.” Så skriver den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui i romanen ”Pojkflickan” från 2004. Hon skriver: ”Jag blir algeriska med min pappa. Genom hans beskyddande hand i min. Genom hans hår, hans ögon, och hans hy, brun är den. Genom hans föräldrar i hans kropp, en ockupation.”

Boken målar upp en person som blir fråntagen sin individualitet, som hela tiden andrafieras. ”Det finns för många araber i Frankrike. Och till råga på allt tar de våra bussar”, skriver hon om en upplevelse under en bussresa i Frankrike med sin far.

Boken beskriver en tid efter att de franska kolonisatörerna har lämnat Algeriet, men kvar är blicken på ”araben”, som fortsätter vara den andre – inte välkommen i gemenskapen. Ingen sörjbar kropp.

Vad Bouraoui skildrar i ”Pojkflickan” är ett ständigt icke-varande, ett aldrig tillhörande. Hon hittar inget hem eller trygghet, inte i Algeriet, där hon bodde med familjen under fjorton år och moderns utseende väckte misstro, och hon känt sig ständigt synad för att hon är kvinna: ”Jag vill vara man. Och jag vet varför. Det är min enda visshet. Det är min sanning. Att vara man i Algeriet är att bli osynlig. Jag ska överge min kropp. Jag ska överge mitt ansikte. Jag ska överge min röst. Jag ska vara i styrkan. Algeriet är en man. Algeriet är en skog av män.”

Hon känner sig heller inte hemma i Frankrike, där fadern, ”araben”, väcker raseri. Precis som Frantz Fanon förstod där på tåget tilldelas hon egenskaper av omvärlden – hon förhindras att vara den människa hon vill vara: ”Fransk mor. Algerisk far. Jag känner till dofterna, ljuden, färgerna. Det är en rikedom. Det är en fattigdom. Att inte välja är att ständigt irra runt. Mitt algeriska ansikte. Min franska röst.”

Bouraoui känner sig sällan som en hel person utan ständigt delad mellan manligt och kvinnligt, europeiskt och arabiskt. Det är i mellanrummen som hon finner sig en ny bas. Mellan identiteterna kan hon sakta finna en egen värld bortom motsatserna kvinnligt och manligt, franskt eller algeriskt, gay eller straight – hennes identitet är inte jaget som är utan jaget som görs.

Inte heller Fanon förespråkar någon given identitet. Snarare kan man se hur han uppmanar människor till handling för att upplösa identiteter, för att skriva om historien. Men medan Bouraoui hittar en sorts bas i ensamheten finner Fanon basen i kollektivet – som han uppmanar att resa sig. Först när du är frigjord från påtvingade identiteter kan du bli en människa.

Jag läser författaren Bouraoui och tänkaren Fanon som två som skriver för att ta sig ur ensamheten. Som skriver för att övervinna fruktan och befästa livskraften – även om det görs på olika sätt. Genom deras ögon kan vi se vanmaktens makt. Vi kan förstå ångesten över att inte få vara människa på riktigt – över att inte få leva, utan enbart överleva.

Att läsa Frantz Fanon och Nina Bouraoui hösten 2016 får mig att förstå:

När världen kräver av oss att skapa en fiende.

Som vi sedan kan förgöra.

Bör vi komma ihåg

att det kan vara vi

som står på tur för att själva bli den fienden.

Publicerad i DN Kultur: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-behover-vi-antirasismens-grundtankar-i-terrorns-tidevarv/

[easternlightningsv]

Den Helige Andes ord och röst - Frälsaren har redan återvänt på ett ”vitt moln” (utdrag 2)

Österns Blixt, Allsmäktige Guds Kyrka, skapades på grund av Allsmäktige Guds framträdande och verk, Herren Jesu andra ankomst, Kristus av de sista dagarna. Den består av dem som accepterar Allsmäktige Guds verk i de sista dagarna och är erövrade och frälste av hans ord. Den grundades helt av Allsmäktige Gud själv och leds av honom som Herden. Den skapades absolut inte av en person. Kristus är sanningen, vägen och livet. Guds får hör Guds röst. Så länge du läser Allsmäktige Guds ord, kommer du att se att Gud har framträtt.

Särskilt meddelande: Den här videoproduktionen producerades som ett icke vinstdrivande verk av Allsmäktige Guds Kyrka.Distributionen av den här videon till tredje part sker på icke vinstdrivande grund; vi hoppas att alla kommer att dela och distribuera den fritt. Vänligen uppge källan när du distribuerar den. Utan tillåtelse från Allsmäktige Guds Kyrka får ingen organisation, social grupp eller individ manipulera eller förvränga innehållet i den här videon.

En del av materialet i den här videon kommer från: www.stockfootage.com