ordifokus

[ordifokus]

Glenn Bech

Ur Glenn Bechs manifest ”Jag erkänner inte längre er auktoritet”

[ordifokus]

Gunnar Ekelöf

Ur diktsamlingen ”Grotesker”

[ordifokus]

Ludvig Munthe - Winter landscape

[ordifokus]

PTSD by proxy

I nättras drömde jag om krig igen. Denna gången utspelade det sig i vad som närmast kan liknas vid mormors by. Men egentligen inte alls likt. Men släkten var där. Min kusin, Zdravka, som jag aldrig haft någon djupare relation med, stirrar djupt ut på gatan som idag är full av liv och fest och säger att den vita, enorma taxin, följd av en ambulans är frivilliga krigare. Dom dyker upp sporadiskt, någon gång per år. Ibland två. Något överhuvud super ner dom på en tragisk bar, besudlar deras redan smutsiga tankar och interpreterar att världen är äcklig och civila ska dö. Dom ser ut som fucking gopniks, ser ut som dom platta nackarna jag varje år ser som visar upp tre fingrar för att visa var dom tillhör. Vad dom tillhör.

Dom. Om du slår upp “dom” dyker synonymer som “domstolsbeslut”, “omdöme” och “straffdom” upp. Om du slår upp “Dem” får du istället kort och koncist “de där”. Jag tycker “Dom” är mer rättvist.

Det där överhuvudet övertalar männen med östeuropeiskt utseende att ha ihjäl. Alla får en varsin Kalashnjikov. Jag och Zdravka springer, jag vet varför, hon behöver inte förklara. Jag hör skott i bakgrunden, ett, två, tretrefyrhfemsex, springer

Faller ner på knä, snipers, snajperi, överallt. Jag fick höra att man ska springa i sick sack-mönster för att minska risken för träff, jag faller raklång på en nyglaserad betong som ser ut som lakrits (jag hatar lakrits) och denna gången vet jag att det är på riktigt. Jag säger det högt för att förstå att denna gången drömmer jag inte. Det är på riktigt nu händer det nu

Tre skott. I benet. Jag överlever. Snajperi är klara och försvinner vidare. Jag får höra att mamma dog, jag svär på vad jag nu än inte tror på att jag aldrig känt en sådan oerhörd smärta och sorg och jag är fan helt jävla säker på att det är sådär det känns att förlora en stackars mor som gick genom krig som nittonåring och som jag försummar likt den oförstående skit jag är. Men trots att jag drömmer vet jag att det är sådär det känns herregud

Finns det ett begrepp eller namn för lucida drömmar där du inte styr vad som händer men är fullt medveten om vad som pågår, som en psykos fast utan inbillning? Jag vaknar i hackiga omgångar, förstår att jag ligger i min studentsäng och somnar om, drömmen fortsätter där den slutade, vaknar igen fortsätter igen

om och om tills jag till slut i panik frenetiskt letar efter skotten som skändat mitt kött på benet och inser att det inte är där, idiot, det är inte på riktigt

Men någon i drömmen sa att man inte dör av tre fyra skott bara sådär, det finns folk som lever med splitter från kulor i kroppen livet ut, tror det kallas warrior wounds, men när det i själva fallet är raka motsatsen

[ordifokus]

Dai Sije - Balzac och den lilla skrädderskan

[ordifokus]

Fjodor Dostojevskij - Brott och straff

[ordifokus]

Nelly Sachs

[ordifokus]

Gun-Britt Sundström - Maken

[ordifokus]

Bret Easton Ellis - Less than zero

[ordifokus]

Lukas Moodysson - Döden & Co

[ordifokus]

Jack Kerouac - On the Road

[ordifokus]

Truman Capote - Breakfast at Tiffanys

[ordifokus]

Bodil Malmsten - Nästa som rör mig

[ordifokus]

Bodil Malmsten - Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig

[ordifokus]

Lukas Moodysson "Döden & Co"

[ordifokus]

Äldreomsorgen i övre kågedalen av Nikanor Teratologen "Blankt avslag på min ansökan om känslobefrielse"

[ordifokus]

Gunnar Ekelöf