#ulrik ording

[nofatclips]

The Mysterious Vanishing of Electra by Anna von Hausswolff from the album Dead Magic - Director: Maria von Hausswolff

[useless-denmarkfacts]

Må man spørge hvad mods synes om ordet "gutterne"? Jeg går selv ind for at "gutter" eller "gutterne" er kønsneautralt

Ulrik Langen, verdens Suverænt Bedste Professor, refererer jævnligt til sine studerende som ‘gutter’ eller ‘venner’, og det er derfor Historiefakultets-approved som kønsneutralt begreb om en flok mennesker

[stephaniemarlowftw]

ANNA VON HAUSSWOLFF SHARES ANOTHER TRACK FROM THE UPCOMING RELEASE, LIVE AT MONTREUX JAZZ FESTIVAL  

Arriving this Friday (January 14) via Southern Lord on CD/DL formats; LP to be released via Southern Lord in North America on May 13th, 2022 (via Pomperipossa Records in Europe). // Watch/listen to "The Mysterious Vanishing of Electra (Live)."

Photo Credit: Gianluca Grasselli

With the CD/DL formats of Anna von Hausswolff's latest release, Live at Montreux Jazz Festival approaching imminently on January 14th via Southern Lord, the label is sharing another audio excerpt from the album, and fan-favorite "The Mysterious Vanishing of Electra (Live at Montreux)." This particular piece captures the extraordinary and commanding nature of the live experience.

Watch + share "The Mysterious Vanishing of Electra (Live)" on YouTube.

Across six pieces, Anna von Hausswolff performs sensational renditions from two beloved albums; The Miraculous and Dead Magic, with the backing of a full band including additional vocals from her sister / cinematographer Maria von Hausswolff - full credits can be found below.

The distinctive music, as captured across five full-length albums, comes to life, shifting from hypnotic and mantra-like moods to thunderous drama, dissonance and cacophony. The musicians master playful dynamics and wield immense power.

LP formats of Live at Montreux Jazz Festival will be arriving on May 13th via Southern Lord in North America, and via Pomperipossa Records in Europe.

Revisit the previously shared single "The Truth, The Glow, The Fall (Live)" on YouTube.

The infamous Montreux Jazz Festival is one of the largest annual jazz festivals, now operating for over 50 years. About the experience Anna von Hausswolff remarks,

"In the beginning of 2013 I was texting back and forth with my friend Albin. He wanted me to come and play at a jazz festival that he was living nearby, it was Montreux Jazz Festival. At that point I was still quite unknown outside Sweden and regardless of my friend’s many attempts to contact the festival they never returned to him with an offer. I gave up the idea, he did not. Later that same year he unexpectedly died and a few years later, in 2017, an email popped up in my inbox, it was a request to open for Nick Cave and the bad seeds at the Montreux jazz festival. The tragedy that Albin was still not around to share the excitement with me gave me sorrow.

But, through the magic of music comfort came. The show was an emotional turmoil of ecstasy and grief, shared with an incredible audience and atmosphere. And, eventually, I could see his face in the venue, floating above all others, smiling and waving towards me.  I’m so happy to have been given this moment  and I’m beyond grateful to Montreux Jazz Festival, John Harris and Mathieu Jaton who so beautifully recorded this special concert that I will keep close to my heart forever and ever."

Live at Montreux Jazz Festival was mixed on the “Queen Neve” desk, previously owned by Queen  (thus the name ) and situated at the Mountain Studios in the casino of Montreux, now ­located at Svenska Grammofonstudion, Gothenburg - further capturing the magic.

PRE-ORDER LIVE AT MONTREUX JAZZ FESTIVAL VIA BANDCAMP, SOUTHERN LORD STORE, SOUTHERN LORD EUROPE STORE & THE LP VIA POMPERIPOSSA RECORDS.

Live at Montreux Jazz Festival (2018) track list:

1. The Truth, The Glow, The Fall (live)

2. Pomperipossa (live)

3. The Mysterious Vanishing Of Electra (live)

4. Ugly And Vengeful (live)

5. Kållans återuppståndelse (live)

6. Come Wander With Me Deliverance (live)

Recorded at Montreux Jazz Festival in 2018, in Auditorium Stravinsky.

Live at Montreux Jazz Festival (2018), cover art:

Performed by : Anna von Hausswolff – vocals, organ, acoustic guitar, octatrack Maria von Hausswolff – vocals Filip Leyman – synth, percussion Ulrik Ording – drums Karl Vento – electric guitar Joel Fabiansson – electric guitar David Sabel – bass Justin Grealy – sound engineer   Mixed by Filip Leyman and Anna von Hausswolff Mastered by Hans Olsson Brookes Illustrations by Zezeah / Zeynep Kis   Sleeve design by Magnus Andersson and Anna von Hausswolff Special thanks to Montreux Jazz Festival, John Harris and Mathieu Jaton

[buch-sonar]

"Mordsabend: Nordseekrimi" von Ulrike Busch

Anders und Stern ermitteln in St. Peter-Ording: "Mordsabend: Nordseekrimi" von Ulrike Busch #buchsonar #debk

Kimmo Hofinga, Hotelbesitzer in Greetsiel, lädt seine treuesten Mitarbeiter zu einem Arbeitsurlaub nach St. Peter-Ording ein. In einer Luxusherberge im Herzen des Nordseebades will der Ostfriese sein fünfundzwanzigjähriges Jubiläum als Hotelier begehen. Zu vorgerückter Stunde überrascht Frido, der Onkel von Kommissar Anders, den Bekannten aus der alten Heimat mit einem Besuch. Beide schwelgen in…

[filmskribent]

“Ekofilmiska tankefrön” (publicerad i Filmrutan, nr. 2 2019)

I en tid när klimatkrisen sätts under daglig lupp, är det inte förvånande om intresset ökar för filmer som på ett eller annat sätt kommenterar människans relation till vår planet. I så fall behövs det inte ett alltför avancerat mikroskop för att upptäcka spaningar kring miljö, kultur- och naturarv.

Vissa filmare tar mer än bokstavligt talat avstamp i det intima och personliga. Jennifer Reed, doktorand i sociologi vid Nevadas universitet i Las Vegas, skriver en avhandling om ekosexualitet. Hon har följt konstnärs- och aktivistparet Annie Sprinkle och Elizabeth Stephens, som ligger bakom dokumentären Goodbye Gauley Mountain: An Ecosexual Love Story (2014). Den skildrar filmskaparnas symboliska, “pollenamorösa” förhållande med Appalacherna, samt deras kamp mot gruvbrytning och MTR (Mountaintop Removal Mining). I en intervju i Washington Post berättar Reed om hur parets månggiften, varav det första ägde rum 2008, delvis var en reaktion på motståndet mot samkönade äktenskap och hånfulla ord som: “If you let gay people get married, they’ll marry anything” (22/4, 2019). Med humorn som vapen, vill paret bjuda på sig själva och sprida ljus för att lätta upp bland dystopiska framtidsbilder.

I sammanhanget kan nämnas så kallade objektsexuella, som likt de som ingått äktenskap med Berlinmuren, ger sitt hjärta till specifika föremål. Ekosexuella verkar däremot ha en mer grandios och flytande relation till sina partners. Varför äkta ett träd när man kan få en hel bergskedja? Sprinkle/Stevens menar att istället för att se Moder Jord som en förälder, bör vi betrakta henne som en älskare. Lyckligtvis kan man fortfarande respektera sin mor utan att nödvändigtvis inleda ett incestuöst förhållande med henne.

I varm dialog med jorden Att konstnärer söker sig till lugna miljöer för att få skaparro, är lika självklart som att dödsmetallmusiker inte håller igen med ljudvolymen. En som inte nöjer sig med en vanlig ateljé, är den tyska konstnären Ulrike Arnold, som har ägnat sitt yrkesverksamma liv åt att måla på otillgängliga platser världen över. Essensens av hennes arbete porträtteras i Dialogue Earth (Hank Levine, 2019), som framför allt är en dokumentation av Arnolds verksamhet i Utahs öken, där hon har etablerat en “open-air studio”. Där tar hon hjälp av omgivningen, då de abstrakta verken får sin form utifrån de material som råkar finns på plats. Förutom exempelvis jord, sand och lera, använder hon dammpartiklar från meteoriter. På så sätt, menar Arnold, kopplas universums storhet ihop med den mer greppbara värld vi känner till. Kanske bjuder det in till tolkningar och tankar om jordens uppkomst, kanske nöjer sig åskådaren med att beundra hennes uppdaterade versioner av stenålderns hällmålningar.

Det går inte att ta miste på Arnolds respekt för de tusenåriga grottor som har formats av sanddyner och tjänat som hem för ursprungsfolk. Hyllningarna till det karga landskapet får en att vilja packa ned solskyddsfaktorn och fikatermosen, för att åka på knölig roadtrip bland klippformationer. Levines dokumentär är dock inte bara mys och bergsromantik. I samband med att Arnold möter en hobbyarkeolog till “granne” i öknen, som hjälper henne att samla rester från meteoriter, berättar hon om oron inför framtiden. Detta på grund av president Trumps omstridda, exekutiva order 2017 om att återkalla eller skala ned nationella monument, däribland Bears Ears-monumentet i Utah.

Förutom att ordern kan strida mot Antiquites Act som trädde i kraft 1906, som syftar till att bevara naturtillgångar, pekar Arnold på hur flertal historiska landskap är i farozonen på grund av gruvdrift och oljebrytning. Detta har inspirerat henne att göra något kreativt med alla de jordfärger hon funnit genom åren. Slutresultatet One World Painting, uppfördes i FN-huset i New York under Earth Day 22 april i år. Dukens färger är menade att representera mångfald och kulturell spretighet. Som det står formulerat i ett pressmeddelande: “a statement for the preservation and protection of our unique planet earth, peace and harmony.”

Åter till södra Utah, där spåren från stekande sol, väder, vind och krälande varelser är påtagliga, dock utan att hindra arbetsprocessen. För Arnold är det snarare en tillgång. Vördnaden inför platsen hon befinner sig på, är så stor att hon ser penseldragen som en dialog, ett samspel där former framhävs och levandegörs, som en organisk utväxt av landskapet. Det som sker, får ske. På så sätt jobbar hon inte mot utan med slumpen; ödet får avgöra hur dagsverket landar. Ibland flyter skapelserna ihop med omgivningen att de på håll ter sig som kamouflage, där det är svårt att tyda var den mänskliga inverkan börjar och slutar.

I dokumentären visas några möten med Arnolds vänner – mest spirituellt blir det när hon samtalar med navajoindianen Eli Secody – och via arkivbilder får man ta del av hur Arnolds strikta uppväxt har påverkat hennes konstnärskap och drivkraften att stå på egna ben. Hon säger att upptäckten av en plats, är upptäckten av en själ, vilket gör att hon aldrig känner sig ensam i ödemarken. Förutom sökandet och viljan att bottna i en urkraft, skänker Dialogue Earth förståelse för att en sten inte alltid bara är en sten. Vissa hittar hem i den urbana betongen, andra, som Ulrike Arnold, finner mening och ro i öknens varma famn.

Glöm inte var du kommer ifrån Darren Aronofskys surrealistiska skräckdrama Mother (2017), fungerar som en allegori över hur människan behandlar jorden. En författare med skrivkramp (Javier Bardem) och hans tålmodiga hustru (Jennifer Lawrence) bor i ett ensligt hus, vars inre väsen är en tickande bomb som exploderar när de yttre påfrestningarna blir för stora. Aronofsky kräver mycket av sin publik och är sällan övertydlig i intervjuer. Istället vill han uppmuntra oss att själva reflektera över symboliken i Mother, de många bottnarna och bibliska referenserna. Filmens barnförbjudna, illustrerade poster, där huvudpersonen visar upp sitt utslitna hjärta, bör dock ge en fingervisning om dess sensmoral.

I den inte fullt lika apokalyptiska satiren Downsizing (Alexander Payne, 2017) från samma år, har norska forskare kommit på ett sätt att stävja överbefolkning. Genom att krympa människor till att bli decimeterlånga, ska man radikalt spara på jordens resurser. En positiv ekonomisk bieffekt, åtminstone för medelklassen, är att den konverterade valutan som pyssling innebär ett liv i överflöd. Det visar sig snart att det är svårt att trolla bort orättvisor. På sedvanligt småputtrigt vis, förmedlar Alexander Payne den smygande insikten att människan allt som oftast är sin egen fiende.

Stadens lungor En i Chicago lokalt förankrad dokumentär, är The Lungs of the City (Harrison Swanson & Oliver Czuma, 2019), som handlar om hur stadens sjösida faktiskt inte är naturlig, utan konstruerad för att komma det gemensamma till gagn. Trots en knapp kvarts speltid ryms en hel del historik och intervjuer med stadsplanerare och andra experter. Det talas om återuppbyggnaden efter den stora branden 1871, skapandet av generösa utrymmen för stränder, promenad- och löpstråk och hur Chicago brukar förknippas med sin ståtliga sjösida.

Ibland görs försök att exploatera dessa områden och därmed utmana gamla överenskommelser. Exempelvis nämns hur Hollywoodlegenden George Lucas kämpade i åratal för att etablera ett strandnära museum för sina filmuniversum, just vid Lake Michigan. Initiativet, som först välkomnades av såväl borgmästare som politiker, gladde säkert många Star Wars-fans, men kritiker varnade för att museets tilltänkta placering skulle inkräkta på det allmänna. De beskrev byggnaden som “an eyesore on the waterfront, [violating] public use policy governing development on the shore of Lake Michigan” (Reuters, 24/6 2016). Kritiken vann gehör och efter ett svidande nederlag blev det inte läge för Lucas-imperiet att slå tillbaka. Lucas Museum of Narrative Art håller istället på att etablera sig i Los Angeles. Slutet gott för vänner av matinéäventyr-memorabilia, men exemplet belyser utmaningarna i att verka för en expansiv, urban miljö, utan att tumma på de offentliga utrymmen som blivit en stads signum.

Självförverkligandets höga pris En poäng som görs i The Lungs of the City, är att det inom staden bör finnas rimliga ytor för mental paus och andrum från stadens larm. Detta får extra tyngd i en kontext som saknar något för svenskar så självklart som allemansrätten. Debra Graniks senaste spelfilm Leave No Trace (2018), handlar om en krigsveteran, som med sin tonårsdotter lever olovandes i ett naturreservat utanför Portland. Då pappan lider av PTSD, har han medvetet sökt sig utanför samhällets ramar. Dilemman uppstår när dottern börjar sakna den ordnade, trygga tillvaron i staden. Att det känns så äkta, beror på att historien bygger på ett äkta livsöde, fångat av författaren Peter Rock i boken My Abandomnent (2009). Aktuell forskning i ämnet syns bland annat i det Colorado-baserade dokumentärprojektet Remedy (Nick McNaughton), där det undersöks hur rekreation i naturen kan hjälpa krigsveteraner med stressrelaterade problem.

Att gå utanför sin bekvämlighetszon, eller rentav riskera livet för att bli ett med naturen, är ett återkommande tema i spelfilmer. Wild (Jean-Marc Vallée, 2014) och Into the Wild (Sean Penn, 2007) visar två personers respektive resor i vildmarken. Båda är baserade på verkliga händelser, precis som 127 Hours (Danny Boyle, 2010) om bergsbestigaren Aron Ralston, som överlevde en ödesdiger vandring i Canyonlands National Park i Utah. Även i omtalade dokumentärer som Grizzly Man (Werner Herzog, 2005) och Free Solo (Elizabeth Chai Vasarhelyi, Jimmy Chin, 2018), berättas om passionerade individer. Att som Alex Honnold i den sistnämnda bergsklättra utan livlina, lär förfära de flesta, men vem har facit för frihetstörstande själar? Vem producerar hållbara lösningar för att framtidens barn ska kunna vädra sinnet? Svaren lär finnas därute.

[35joni]

Över älven mot Ramberget.

Ramberget fick sin karaktäristiska form redan under istiden för 12 000 år sen, Nordostsluttningen är flack medan sydvästsidan har ett högre stup som syns tydligt ifrån älven. Inlandsisen lämnade avtryck i både berghällar och i form av flyttblock. Namnet Ramberget har kommit av gammalsvenskans ord "ram" som betyder korp

Fram till början av 1800-talet, då man i stor utsträckning eldade med ved fanns inte ett träd på hela Ramberget utan istället var täckt med ljung. Under mitten av 1800-talet återplanterades träd på Ramberget bland annat en bokskog som utgör vegetationen idag. Ihop med lärkträd, furor, och ekar.

Största delen av den norra älvstranden, inklusive området kring Ramberget, ägdes i början av 1900-talet av familjen Keiller som kom till Göteborg ifrån Skottland, och som hade under 1840-talet startat en mekanisk verkstad som senare blev varvskoncernen Götaverken.

Under lågkonjunkturen på 1860-talet gick bolaget dock i konkurs och efter en omorganisation blev Alexanders Keillers son James Keiller ny chef. Efter en del motgångar, bland annat en svår brand 1898, så bestämde sig James för att dra sig tillbaka från affärerna.

1906 såldes nästan hela verksamheten och i samma veva donerades området runt Ramberget till Göteborgs stad, med ett villkor att området skulle användas till och förbli en naturpark.

I gåvobrevet står att endast byggnader som är till "för parkens vård eller den besökande allmänhetens trefnad" får uppföras, med undantag för vattenreservoarer.

Keillers park designades i nationalromantisk stil, delvis av Eugen Thorburn som även ritat Kungsportsbron i centrala Göteborg. Parken kunde sen invigas 3 oktober 1908.

Parken omfattar idag cirka 31 hektar.

Högst upp på Ramberget uppförde man 1949 ett utsiktsbord med pilar på diverse sevärdheter som kan beskådas från berget. Detta utsiktsbord kompletterades 1997 med en mur som även omnämner en del senare tillkomna landmärken.

Den 26 september 1905 drabbades Ramberget av ett kraftigt jordskred, då en kilometerlång spricka bildades från Klockaregården i norr till Ättestupan i söder. Sättningsskadorna blev svåra för många hus, men inga personskador rapporterades.

En så kallad fångstboplats från yngre stenåldern har varit känd i närmare 200 år. Boplatsen ligger på den nordöstra sluttningen av Lilla Ramberget och kallas för Sellmans villa.

Stenmonument

Parkens nationalromantiska utformning präglas tidstypiskt av flera kraftfulla stenmonument, stenmurar och dylikt. Eftersom James Keiller var en mycket god vän till diktaren Albert Ulrik Bååth finns en speciell sten med en av dennes dikter som inskription. Dikten är skriven i det isländska versmåttet ljódaháttr och lyder:

Må ung och gammali grönskan trivas.Vinne

[imminentinertia]

In which I go on and on about the NRK documentary series Jævla homo, and since it’s in Norwegian and not subbed in other languages I go on and on in Norwegian under the cut. If you’re interested in the series and don’t speak (much of) a Scandinavian language, by all means talk to me about it in English.

Hei til @confusedisak​. Jeg satt på bussen og svarte på posten din i farten, så jeg fikk ikke utbrodert. Men nå ;)

Jeg har sett omtrent halve serien nå, ble avbrutt midt i Ulrik-segmentet i 3. episode, men jeg har en del på hjertet alt. Så langt graver ikke serien dypt, men den er beregnet på et stort og lite homogent publikum så det er greit, og jeg tror den funker og er lærerik for cishets som en Hvordan prøve å bli komfortabel med orienteringen din 101. 

Men jeg får så vondt av Gisle! Klart jeg skal føle med han, å kjenne på utryggheten hans er poenget, jeg blir både lei meg og sjarmert når han blir drittflau og anspent. 

Fotosessionen med Jakob Landvik og Ruby Dagnall var fin og kanskje tankevekkende for en del, men den irriterte meg litt. Den hadde vært en kjempefin mulighet til å snakke litt ordentlig om at jenter/kvinner er annenrangs borgere og at det er nedverdigende å være feminin på grunn av det mens det er kult å være maskulin, men formatet på serien tillot liksom bare en setning fra kjønnsforskeren om det sykt viktige poenget der.

Innslaget om identifikasjon i 2. episode traff meg in the feels. Det ser ut som det temaet kommer tilbake i 4. episode, så jeg kommer sikkert til å ha mer å si om det. Foreløpig ble jeg litt satt ut fordi jeg liker ganske godt å sette etiketter på meg selv, jeg får en følelse av at de andre med de etikettene er my people, men akkurat seksuell orientering har jeg alltid strevd med.

Kjønnsidentifikasjon er greit, jeg er kvinne. Født sånn, er sånn. Seksuell identifikasjon er verre. Da jeg var tenåring var jeg drittlei av å sette i bås etter legning og var helt klart mest hjemme i å bare kalle meg selv skeiv når jeg kalte meg noe i det hele tatt. Så ble jeg sammen med en mann, og etter noen år i det forholdet begynte jeg å føle meg skyldig for å kalle meg skeiv når jeg lever i et forhold med en av motsatt kjønn, og så ga jeg faen og gikk over til å kalle meg bi for DET ER DET JEG ER.

Skeiv er et fint ord, forresten. Det har ingen negativ bruk og omfatter alt som ikke er cishet.

For å gjøre det litt ekstra irr på norsk er det begrepene ‘homofil’ og ‘bifil’ som er i bruk, ikke ‘homoseksuell’ og ‘biseksuell’, og det språklige grepet ble gjort for å forsøke å trekke fokuset vekk fra seksuell tiltrekning og få det til å dreie seg om kjærlighet. Det funka så klart ikke, sex er fortsatt ca. det første alle tenker på med en gang “homo” eller “lesbe” blir nevnt.

Det er der problemet mitt med etiketter for seksuell orientering dukker opp. Det handler alltid om sex i alle sammenhenger. Klart det også handler om seksuell tiltrekning, eller mangel på seksuell tiltrekning for aseksuelle, men jeg synes det er så jævla reduserende. For meg som er bi har det sikkert også å gjøre med bifobien jeg har møtt, særlig fra homofile og lesbiske, og selvfølgelig hvordan straighte menn reagerer på bifile kvinner… Jeg påstår ikke at bifile reelt har det verre enn andre, men det hender jeg føler at det kommer fra alle kanter og at jeg ikke har noen å støtte meg til.

De andre etikettene mine trigger så klart ikke sånne reduserende reaksjoner, det er ikke noe stress å snakke om MBTI eller studiefagfelt og sånne ting, så de etikettene har alltid bare gitt meg tilhørighet og glede. Men når jeg sier jeg er bi eller skeiv eller ikke heterofil eller hva som helst stålsetter jeg meg for reaksjoner. Jeg liker ikke å snakke om det. At jeg nå sier at jeg er bi når jeg snakker om det er fint det, men jeg unngår å snakke om det.

Det er ikke helt det samme som de i Jævla homo som snakket om at de var lei av å forklare, men kanskje det ligner litt likevel. Etiketter for kjønnsidentifikasjon og seksuell orientering vekker liksom en annen interesse hos folk enn “jeg er fotograf” eller “jeg er buddhist”, det virker som det vekker en primærdriftsinteresse som blir påtrengende. Som om det trigger en reaksjon typ “kan jeg pule deg eller ikke” og den reaksjonen blir så synlig.

Eller kanskje det er jeg som overtenker og overtolker og er hårsår.

[craft2eu]

Taschenkunst und Börsenfieber: Hannover vom 02.06. bis 30.06.2018

Taschenkunst und Börsenfieber: Hannover vom 02.06. bis 30.06.2018

In dieser Sommer-Ausstellung in den Räumen der Handwerksform Hannover spielt das Material Leder eine Hauptrolle. Dicht gefolgt von dem Lieblingsaccessoire der Frauen: der Handtasche. Aber natürlich werden auch Aktentaschen, Laptop- und Tablet-Hüllen, Geldbörsen, Handschuhe, Schuhe und Gürtel und sogar Schmuck aus Leder gezeigt. Die bunten Textiltaschen in Selfmade-Anmutung von Sibylle Berkefeldsi…

[fuckyeahannavonhausswolff]

Karl Vento and Ulrik Ording

Photos by Fred Gasch

[nofatclips]

The Truth, The Glow, The Fall by Anna von Hausswolff from the album Dead Magic

[stephaniemarlowftw]

ANNA VON HAUSSWOLFF ANNOUNCES LIVE AT MONTREUX JAZZ FESTIVAL

Arriving January 14th via Southern Lord on CD/DL formats; LP to be released via Southern Lord in North America on May 13th, 2022 (via Pomperipossa Records in Europe). // Listen to "The Truth, The Glow, The Fall (Live).

Photo Credit: Gianluca Grasselli

Anybody who has witnessed a live performance of Anna von Hausswolff and band can attest to the extraordinary and commanding nature of the experience. The distinctive music, as captured across five full-length albums, comes to life, shifting from hypnotic and mantra-like moods to thunderous drama, dissonance and cacophony. The musicians master playful dynamics and wield immense power. Following the release of her solo pipe organ album All Thoughts Fly and an accompanying sell-out European tour (Nov/Dec 2021), this January, Southern Lord are releasing Anna von Hausswolff, Live at Montreux Jazz Festival (2018). Across six pieces, Anna von Hausswolff performs sensational renditions of fan-favorites from the two beloved albums; The Miraculous and Dead Magic, with the backing of a full band including additional vocals from her sister / cinematographer Maria von Hausswolff (full credits can be found below).

Watch (+ share) the visualizer for Anna Von Hausswolff's "The Truth, The Glow, The Fall (Live) on YouTube.

The infamous Montreux Jazz Festival is one of the largest annual jazz festivals, now operating for over 50 years. About the experience Anna von Hausswolff remarks:

"In the beginning of 2013 I was texting back and forth with my friend Albin Oskarsson. He wanted me to come and play at a jazz festival that he was living nearby, it was Montreux Jazz Festival. At that point I was still quite unknown outside Sweden and regardless of my friend's many attempts to contact the festival they never returned to him with an offer. I gave up the idea, he did not. Later that same year he unexpectedly died and a few years later, in 2017, an email popped up in my inbox, it was a request to open for Nick Cave and the bad seeds at the Montreux jazz festival. The tragedy that Albin was still not around to share the excitement with me gave me sorrow.

But, through the magic of music comfort came. The show was an emotional turmoil of ecstasy and grief, shared with an incredible audience and atmosphere. And, eventually, I could see his face in the venue, floating above all others, smiling and waving towards me.  I’m so happy to have been given this moment  and I’m beyond grateful to Montreux Jazz Festival, John Harris and Mathieu Jaton who so beautifully recorded this special concert that I will keep close to my heart forever and ever."

Live at Montreux Jazz Festival was mixed on the “Queen Neve” desk, previously owned by Queen (thus the name ) and situated at the Mountain Studios in the casino of Montreux, now ­located at Svenska Grammofonstudion, Gothenburg - further capturing the magic.

PRE-ORDER LIVE AT MONTREUX JAZZ FESTIVAL VIA BANDCAMP, SOUTHERN LORD STORE, SOUTHERN LORD EUROPE STORE & THE LP VIA POMPERIPOSSA RECORDS.

Live at Montreux Jazz Festival (2018) track list:

1. The Truth, The Glow, The Fall (live)

2. Pomperipossa (live)

3. The Mysterious Vanishing Of Electra (live)

4. Ugly And Vengeful (live)

5. Kållans återuppståndelse (live)

6. Come Wander With Me Deliverance (live)

Recorded at Montreux Jazz Festival in 2018, in Auditorium Stravinsky.

Live at Montreux Jazz Festival (2018), cover art:

Performed by : Anna von Hausswolff – vocals, organ, acoustic guitar, octatrack Maria von Hausswolff – vocals Filip Leyman – synth, percussion Ulrik Ording – drums Karl Vento – electric guitar Joel Fabiansson – electric guitar David Sabel – bass Justin Grealy – sound engineer   Mixed by Filip Leyman and Anna von Hausswolff Mastered by Hans Olsson Brookes Illustrations by Zezeah / Zeynep Kis   Sleeve design by Magnus Andersson and Anna von Hausswolff Special thanks to Montreux Jazz Festival, John Harris and Mathieu Jaton