#tumlar | Explore Tumblr Posts and Blogs

whitewaterpaper · 3 years

Text

SoIF11: “Blodshämnd”.

Serie: Sagan om Isfolket#11.

Författare: Margit Sandemo.

Publicerad: 1983 (som eBok: 2019, Jentas).

Medium: eBok/eLib.

Läses tillsammans med @kulturdasset i vår Läsecirkel.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Notera: Jag har i denna post flyttat fotnoten från botten på posten till botten på avsnittet den hör till. Funkar det bättre så?

Delmål 1 (Kapitel 01 & 02).

Den här boken verkar ta vid relativt tätt inpå ”Vinterstorm”, och Villemo fyller sin tid med att spela offer och sakna Eldar. Hon vägrar också kategoriskt tro alla negativa saker hon hör om honom, till och med när det kommer från hans egen familj. Det antyds dock att en annan man börjat fylla hennes tankar – och det verkar som om det är Dominic som fått fäste.

Är det verkligen nödvändigt av Sandemo att pusha för ”Isfolket väljer bland sina egna”-spåret? Inser att det är en del av grejen men det börjar kännas uttjatat och det är svårt att riktigt sympatisera med Irmelin och Niklas. Och lite suckar man ju över att när Villemo börjar slita sig från sin självpåtagna misär så springer hon samma väg.

Men som det vekar, och det var rätt tydligt redan i förra boken, så kommer inte ”Wallarbonden” låta saken bero – och jag misstänker att med Eldar död och begraven så kommer han vilja låta Villemo betala för hela skulden. Att Mons Vallar sedan inte kunde hålla byxorna i styr har inte med saken att göra (tydligen).

Andra kapitlet avslutas med en kittlande scen där Villemo får en stöt i ryggen och tumlar ned mot Marthahålet. Martha måste vara en av Eldars förbrukade flickor? Nämndes det inte i förra boken att någon av dem tog livet av sig?

Det slår mig också redan under det här första delmålet vilken klasskillnad det är både språkligt och berättarmässigt mellan ”Sagan om Isfolket” och ”Den femte årstiden”. Missuppfatta mig inte, jag gillar de här böckerna – men kanske är det inte så konstigt att lässuget exploderade redan under första delmålet av den senare boken. Välskriven litteratur kan ha den effekten.

Delmål 2 (Kapitel 03 & 04).

Boken börjar hitta sin form och inriktning, och mycket är det som händer Villemo så här i de första delmålen. Dels så försöker någon rida ned henne (förra delmålet) och nu knuffas hon över kanten mot vad som nu kallas Marthas-hålet. Martha var en av de flickor som Eldar Svarskogen utnyttjade och sedan gjorde sig av med när de föll i otider. Visst kan man rulla lite med ögonen över att snårskogen där växt till sig och Villemo undkommer med blotta förskräckelsen och turligt nog Marthas föräldrar var nära nog att höra hennes rop på hjälp. Villemo släpper i alla fall äntligen sin självpåtagna missär och hopplösa idé om att Eldar var den enda mannen i hennes liv.

Åter bad hon en av sina ytterst sporadiska böner till en Gud hon inte trodde på, annat än när hon verkligen behövde honom. (Sandemo, 1983)

En intressant detalj avslöjas dock i delmålets andra kapitel: Wallarbonden har inte fått gården med lagliga medel, och jag undrar om detta öppnar upp för att Svartskogen skall få tillbaka sin gård framöver? Ivan blev ju brutalt skjuten/mördad i det här delmålet – och man undrar hur många fler Svarskogen kan ställa upp i leden. Kanske kommer Wallar och Svartskogen i slutändan utrota varandra? Jag rullade lite med ögonen över ytterligare en korrupt fogde, och lite funderade jag på hur troligt det är att en fogde skulle lägga sig i sked med en karaktär som Wallarbonden.

Jag minns vagt scenerna till Tengel man refererar till, det mellan Brand och Mikael starkast förstås, men även detaljen att Tengel sejdat för att skydda kommande generationer mot det onda arvet. Det är dock, som sagt, väldigt vagt och jag kan inte sätta fingret på exakt var Tengel nämner det – mer än att det är bland det sista han gör. Att Dominic, Niklas och Villemo har något viktigt att göra framför sig är en intressant detalj, och jag ser fram emot vad det är. Det hänger med all säkerhet ihop med det onda arvet, dock tror jag inte det handlar om att de skall bryta förbannelsen. Det är alldeles för många böcker kvar av serien för att vara så enkelt.

Intressant att Dominic bjuder in Villemo till Sverige för att skydda henne. Mycket tyder på att Villemo fått smak på pojken och han lär väl vara en lika lämplig partner till Villemo som Niklas till Irmelin (och vice versa). Men från vad man kan läsa sig till i hans brev till Villemo så kan han eventuellt vara medveten om den här faran. Och jag ser fram emot att få stifta bekantskap med fler detaljer om vad det är som gör att Dominic medvetet håller Villemo på avstånd.

Delmålet ramas in med Wallarbondens besked om att förföljelsen skall avslutas, han nya effektivare plan kanske inte livar med de nu uppdragna planerna för Villemo att resa till Sverige… Men mycket tyder på att triangeln Villemo, Svartskogen och Wallar kommer få sitt avslut denna bok.

Delmål 3 (Kapitel 05 & 06).

Hur länge kommer det vara befogat att jämföra kvinnligt folk i de här böckerna med Sol? Ännu en kvinnlig karaktär som går lite av sin egen väg, och Villemo dras lite åt mörkret och än en gång:

Villemo visste inte hur lik hon var Sol just då (Sandemo, 1983)

Börjar det inte bli lite som en repig skiva? Något som upprepas snart för upprepandets skull? Scenen med ”Bergakungen”[1] och där Villemo utforskar sig själv (på många plan, men främst fysiskt) är kanske det som sticker ut mest i det här delmålet. Jag hade en obehaglig känsla (kanske för att det finns en hotbild mot Villemo) att det skulle hända något under scenen, men Villemo förblir ensam.

Tillsammans med fogden genomför Wallar en kidnappning av Villemo, och det verkar som om Wallar och Fogden har någon form av privat peepshow som de avser Villemo vara en del av. Skärsliparen vi träffade i förra boken, som mer eller mindre styrde hela upproret, är där och någon brutal barbar. Den senare som gör en kvick sorti när Wallar vill ha annat än tortyr att kika på. Jag anar lite vad Sandemo planerar här, och det skulle inte förvåna mig om Dominic är den som kommer finna Villemo och undsätta henne och skärsliparen.

Jag har dock svårt att se att något olämpligt skulle hända mellan Villemo och Skärsliparen. Men jag kan ju ha fel. Wallarbonden, i brist på en våldtäkt att suga på, vill dock se Villemo lida och planerar då historien i henne att Gabriella dött under sökandet efter Villemo.

Är det bara jag som tror att hela den affären kommer få Fogden och framför allt mäster Wallar falla på eget grepp? Mattias sluter fred med Svartskogen, någonstans i den här affären når de fram till varandra och om Wallars far fick gården med oärliga medel så lär det straffa sig. Med kidnappningen av Villemo kan de ha fått ögon på sig som de kanske bäst hade velat hålla riktade på annat håll.

[1] BAH! Jag vet att det skall finnas en gammal dikt på temat, jag hade för mig att det var Fröding, men hittar den inte. Det kan vara ”Ett gammalt bergtroll” jag far efter, men är osäker. Jag minns något med att ”din hand så liten och min så stor” förekom i texten… Kanske blandar jag ihop flera saker, som vanligt.

Delmål 4 (Kapitel 07 & 08).

Nog kan jag tycka det är mer än bara oförsiktigt av Dominic att konfrontera Wallarbonden ensam. Och vi får det också bekräftat här att Dominic är förtjust i Villemo, liksom Villemo är rätt förtjust i honom också. Dock så är Dominic på det klara med att om Irmelin och Niklas är på för nära håll med varandra gäller det han själv och Villemo också. Det skall bli intressant om man hittar en väg runt det eller om de skall lida över hela saken på varsitt håll.

Intressantast dock är kanske att Villemo påvisar mycket av arvet och att hennes ögon börjar glöda i mörkret. Dominic inser att han och Niklas är kanske har Isfolkets gåva och är lite speciella men att den stora kraften ligger hos Villlemo. Det här skall bli intressant att följa, för det har alltid funnits ett visst mått av depravation med Isfolkets gåvor. Och Sandemo har gjort en grej av att påminna oss om att Tengel på något vis lyckats skydda kommande generationer, och att Niklas, Dominic och Villemo är en stor del i det skyddet.

Delmålets stora happening är då annars att skärsliparen Skaktavl byts ut mot Dominic (för att göra hennes plåga ännu större) och att den förra dessutom förs till vad denne vet är ”galgbacken”. Jag ser det som föga troligt att han dog i fallet, tror snarare att han överlever, tar sig till Gråstensholm/Elistrand/Lindallén eller kanske till och med räddas av någon ur familjerna och därmed borga för att Villemo och Dominic räddas.

Det var något mer jag skulle lägga till för det här delmålet, men det försvann tillsammans med dimmorna av helgens nattskift. Det var säkert något smart.

Delmål 5 (Kapitel 09 & 10).

Lite väntat överlevde Skaktavl fallet ned i ravinen, om än med väldigt liten marginal. Sandemo låter Jesper (Klaus son) och sonen Lars utföra den stora räddningen. Kanske kan jag tycka att det kanske passar in lite för bra att Jesper hört vart Wallar bodde innan de tog över Svartskogens gård och Marit (Lars fru) inte bara hört talas om den utan vet ungefär vart den ligger. Det jag skulle vilja veta, och det hoppas jag vi får reda på mot slutet av boken, är hela historien om att Wallar lurade till sig Svartskogens gård. Alla verkar känna till att det inte gick rätt till, utom Gråstensholmarna själva.

Och jag vet inte, hur nödvändigt var det med en drömsyn med Sol? Som Sandemo både antyder ger en bild av det förflutna (när Isfolket slog sig ned i Isfolkets dal) och något Villemos möjligen avfärdar som sina egna hjärnspöken.

Vad var dröm och vad var fantasi? Scenerna hon sett av Isfolket — vad var de annat än hennes eget hjärnarbete? Inte kunde hon väl veta om det var riktigt att Isfolket kommit österifrån! Inte kunde väl Sol uppenbara sig så där för henne, det var förstås bara hon själv som framkallade en bild av henne. (Sandemo, 1983)

Jag vet att Sandemo är förtjust i att slänga in Sol som någon form av vägledande ande men ibland känns det också som att hon har svårt och släppa greppet om karaktären. Det är inte som om hon någonsin svänger sig med de här jämförelserna med t.ex. Silje eller Tengel. Lustigt va? Ingen av de efterlevande sägs någnsin ha ”mycket av Silje i sig” till exempel – trots att hon behandlas lite som en stammoder. Vi har fått veta tidigare i boken att Villemo, Niklas och Dominic har något stort framför sig, om den här vaga återblicken till Isfolkets början verkligen adderar något till storyn återstår att se.

Delmål 6 (Kapitel 11 & 12).

Det drar ihop sig, Dominic och Villemo är på väg att få det hett om öronen, och Wallarbonden lika hett. Jag tror fortfarande på en räddning i sista stund, och både fogden och Wallarbonden med rumpan bar. De lär orera om att Villemo är en häxa, men Sorenskrivaren lär inte ha någon högre tilltro till två män som kidnappar en ung flicka och låser in henne i ett ödehus i skogen. Fint dock att Svartskogen, e få av dem som är kvar, ställer upp med mannar nu när de slutit fred med Gråstensholm.

Det avslöjas att Niklas väldigt sällan använder sina högre krafter, och att han (förutom att han givetvis är lite smårädd för dem och vad de kan göra) har en känsla av att han skall spara på dem till ett annat ändamål. Är detta en hint av att Dominic och Villemo inte kommer ut från ödehuset oskadda?

Dominic ”friar” till Villemo och vill fråga fast han vet att chansen är liten, en del av mig misstänker att hela den här affären, kidnappningen och det kommande bålet, kommer användas som svepskäl för att låta dem gifta sig. Intressant detalj att man i Sverige överväger adla Dominics far (och därmed även honom själv). Nu är väl Mikael devis adlig genom sin mamma (men jag tror inte det riktigt räknas när det är på mödernet) men intressant att släkten får två adliga grenar och på två olika sidor om gränsen.

Och varför betonar Sandemo så många gånger att fogden är Wallars vän? Tror hon att vi skulle gå och gömma det mellan kapitelrubrikerna, och delar de kudde om nätterna?

”Vi tänder på i andra ändan…” föreslår Wallar, så det skall ta lång tid. Undrar jag om det är ett beslut han kommer ångra? Och lite börjar jag undra vad som händer med Wallars dotter och dotterson om han själv nu går under? Jag har en känsla av att hon inte kommer vilja hämnas sin far, men underligare saker har ju hänt.

Delmål 7 (Kapitel 13 & 14).

Visst blir upplösningen lite av ett anti-klimax?

Precis som jag trodde så fick Wallar ångra att bränningen skulle ta lång tid, och inte nog med det: han överger sin gode vän fogden med uppstädningen vid ödehuset medan han själv flyr med fångarna (nu uppgraderade till gisslan) till Wallarsgården.

Jag trodde aldrig för en sekund på att Wallar skulle lyckas lura till sig Gråstensholm, Lindallén och Elistrand som utbyte för Villemo. Och vi får svaret/bekräftelsen på varför Sandemo plötsligt introducerade Wallars dotter och dotterson. För den sistnämnda blir den som gjuter olja på vågorna: Mattias och Niklas släpps in i gården och ges en timme att rädda livet på pojken. Som lider av en svår katarr konstaterar Mattias.

Med barnbarnet under räddning kan Wallar inte värja sig längre och lägger sig platt i konflikten. Lyckligtvis låter inte Sorenskrivaren inte saken bero utan röjer upp i fejden. Det löses ganska bra: med både Wallar och Svartskogen decimerade så sänds de kvarvarande på tukthus, från det sistnämnda återvänder ändå inte Wallar levande.

Som väntat säger Kaleb och Gabriella nej till Dominics frieri, en lättnad för jag var halvt orolig för att fångenskapens skulle användas som en ursäkt att låta dem gifta sig. Lyckligtvis ägnas en sådan lösning inte många tankar.

Kapitlet avslutas med två intressanta saker: dels att Villemo, Niklas och Dominics stora uppdrag fortfarande ligger framför dem. Och Sandemo uttrycker det som:

Men långt därifrån hade Satan redan satt sina fotspår på jorden. Ingen hade sett dem än, och lång tid skulle gå innan någon fick öga på dem. Mycket vatten skulle rinna i älvarna, innan Niklas och Dominic och Villemo tvingades stå ansikte mot ansikte med sitt livs mest fasansfulla motståndare — i den strid de var utvalda från födelsen att utkämpa. (Sandemo, 1983)

Men nämner också Tristan, som vi minns vart nesligen förödmjukad av Eldar Svartskogens syster. Han lider fortfarande av det än. Och här kommer en intressant tankegång: Danmark och Gabrielshus ligger långt ifrån Gråstensholm och visst är det dags att titta in hos den danska grenen av släkten snart? Med det stundande bröllopet kanske vi får den chansen?

Sammanfattning.

På det hela taget har det varit en bra bok, men som kanske ägnat sig lite för mycket åt de romantiska bitarna. Dock så att delar av dem kan förlåtas, i fångenskapen så behövde Dominic och Villemo allt hopp de kunde få. Bokens akilleshäl är att många av de dramaturgiska delarna är sådant vi sett tidigare: olycklig kärlek och korrupta fogdar med horn i sidan på Gråstensholm. Kidnappningen är kanske det enda elementet som känns ”nytt”, och även det en sanning med modifikation: för Villemo fördes ju bort redan i förra boken. Jag tjuvkikade på sammanfattningen av nästa bok, och vi verkar mycket riktigt få gå på bröllop och precis som de två senaste böckerna kommer Villemo göra något mycket dumt.

Länkar.

Boken @ GoodReads.com.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #Blodshämnd #margit sandemo #soif #soif11 #sagan om isfolket 11 #sagan om isfolket #historisk fiktion #romantik #romance #fantasy #se #1983 #2019

16 notes · View notes