#sol av isfolket

[henreyettah]

Sol av Isfolket, from Sagan om Isfolket: the baddest bitch ever. Much MUCH too cool for the tiny Norwegian village she lived in in the early 1600’s. She is one of my earliest girl crushes. She killed people but it was justified because she was so hot. She experimented with herbal drugs. She summoned the devil on a field. She did not get burnt at the stake but if she had lived past her 20’s she definitely would’ve. She impaled a man on a pitchfork as revenge (she thought he was the devil, which she found hot and cool, but it turned out he was the guy responsible for the destruction of her ancestral home). Ugh. Wish more people knew her.

Kuvira, from The Legend of Korra: thick brows. Strong ideals. The mole. I changed the part in my hair because of her, and then the way I parted my hair became a deciding factor in regards to which ear I got pierced. She has literally Physically altered me. She gets unhinged towards the end. Love it.

And with that knowledge, I present to you:

[astridterese-blog]

Smakebit ~ Solens sønn

God søndag og velkommen til nye smakebiter! I dag er det sol ute, og selv om det bare er 8 grader måtte vi komme oss ut av huset. Det er så fint med soldager tidlig på våren. I tillegg har jeg lest ferdig Solens sønn av Hilde Susan Jægtnes, første bok i (det jeg håper og tror blir flere bøker) “Isfolkets forbannelse”. Jeg har lest “Sagaen om Isfolket” en haug med ganger (10), så jeg måte…

[thevagueambition]

The Cat-Eyed Witch

also drew Sol bc why the fuck not

[whitewaterpaper]

Satans Fotspår (Margit Sandemo).

Serie: Sagan om Isfolket #13.

Författare: Margit Sandemo.

Publicerad: 2019.

Medium: eBok/Jentas.

Läses tillsamans med @kulturdasset i vår läsecirkel.

Delmål 1 (Kapitel 1-3).

En inledning som ger en bra start på storyn. Redan nu blir man nyfiken på vad det är för person/varelse som har börjat röra på sig. Gillar hintarna vi får på att detta kan höra ihop med en ”ny” gren av isfolket eller rentutav Kolgrim. Det här är ju något som Tengel en gång förutsåg och försökte hjälpa till med från sin sida. Hoppas bara det inte blir en massa tjat om Sol nu igen bara.

Första kapitlet rensar dessutom ut bland karaktärena, många av de äldre skickas vidare och somliga familjegrenas framtid är rentutav hotade. Själv börjar jag känna att det kanske är dags för ett besök hos ättlingarna i Danmark.

Lite hoppade jag till vid ordvalet ”fnask” som kändes direkt okarakteristiskt för Sandemo, och längre fram används ”gatflicka” som kändes mer hennes stil. Scenerna med Haltepinken kändes i hjärterötterna, och jag hoppas vi får följa honom ytterligare.

Nu är Domenic och Villermo på väg mot Niklas. Jag ser fram emot att se vad det är Som de tillsammans skall göra.

Delmål 2 (Kapitel 4-7).

Inte helt oväntat så hamnar Haltepinken på Gråstensholm, han räddas undan en säker död av Dominic och Villermo, där den senare är den första som faktiskt förstår honom. Han kommer med all säkerhet hitta ett tryggt hem på Gråstensholm, som ju alltid vurmat för samhällets utsatta. Haltepinkens roll känns nu rätt klar? Men vi får säkert en uppdatering till när de 4:s gäng kommer hem.

Först tyckte jag att det gick jäkligt fort att hitta och konfrontera ”besten”, men insåg att det snarare är bokens tunnare format i kombination med det hårdare läs schemat som spelar in.

Man springer dock ihop med kapten (o)Dristig först, som har för avsikt att behålla vinsten för sig själv.

Villermo blir som vanligt instrumental för att kommunicera med ”besten” som nu allt mer framstår som en av Isfolkets drabbade. Framför allt att han viker ned sig inför Tengels uppenbarelse. Det är avgjort en spännande idé att denne skall omdanas till en ny ”Tengel den gode”.

Gillar för övrigt att det i slutändan visade sig att ”besten” inte kunde döda med blicken.

Det har tidigare luftats att det finns så få arvingar inom släkten, och redan här blir man varse att nya karaktären ”Elisa” (av Klaus-börd, och på visar viss inteligens) kanske blir viktig biståndsdel. Återstår att se om det är med ” besten” eller med Alv. Även om den senare låter föga trolig.

Delar av ”besten” och hans bakgrund (det vi får reda på här) låter nästan lite inspirerat av Tarzan. Tänker då främst på idén att göra en gentleman av ett vilddjur.

Delmål 3 (Kapitel 8-11).

Bra delmål, dels får vi lära känna ”besten” lite närmare och visst är det lätt att tänka på Hannah när han talar om vem som lät upp honom? Jag minns vagt från första/andra boken om att Hannah matade en varelse? Eller talar om en avkomma? Och ingen visste väl hur gammal hon var? Nåväl jag tror det är längre bort än andra generation och Silje konstaterade väl att Hannah och hennes bror omkom i anfallet? Klart verkar det dock att ”Besten” är av Isfolket. Hur, om det är via Hannah eller Kolgrim återstår att se.

Jag är också lite fundersam kring hela det här med ”Isfokets Skatt”, många av de drabbade har ju mycket riktigt visat ett märkligt intresse för den. Oftast utan att veta hur den skall användas. Men är det inte så att den riktiga skatten är recepten/formlerna? Örterna lär ju kunna ersättas?

Väntat var kanske också att Elisa skulle få smaka på ”Bestens” djuriska drifter. Sandemo behåller en relativt bra balans på scenerna, och jag gillar hur hon plockar in ”bergtagen” i hennes fall. Sedan kan man ju ha sina åsikter om Villermo verkligen är rätt person att prata om naiva flicker som faller för fel person. Överlag har Sandemo nästan en elak ställning till Elisa :

”Fastän Elisa i stort sett blivit uppfostrad på Lindallén, hade hon inte intellektuella resurser nog för att kunna tänka som de. Elisa tänkte med hjärtat.”

Jag skulle säga att Villermos beteende i två böcker knappast kan kallas för intellektuellt, eller ens intelligent. Men då hette det ”Kär och Galen” tror jag va?

Nu får vi se hur det avlöper. Är det så att det är Elistrand som skall få sig en ny arvinge genom Elisa? Eller är det för bisarrt? Kaleb har lämnat oss (eller ja på raden 12:e kapitlet) och Mattias verkar hänga på en skör tråd med. Vankas det sålunda åter ett besök i Isfolkets dal? Niklas, Dominic och Villermos uppdrag är långt ifrån fullbordat.

Delmål 4 (Kapitel 12-14).

Den här boken knyts ihop ungefär som man förväntar sig. Ulvhedin (aka ”Odjuret/Besten”) återvänder till Gråstensholm och kommer mycket riktigt bosätta sig på Elistrand när det blir dags.

Jag kan också tycka att det är lite av en glorifiering av kvinnans influens på mannen att Ulvhedin återvänder och nu tänker bli en ny Tengel den gode för Elisa och sonen Jon.

Vad gäller Ulvhedins härkomst tycker jag det känns väldigt krystat med en parallell ättelinje stammad från Tengels syster Sunniva (Sols mamma). Att hålla på all information som ett försök till cliffhanger tycker jag bara var löjligt, jag blev nog bara mest irriterad över vad som i princip är ett onödiga makeri.

Och så hela grejen med ”Trolldomsskatten” ... Sandemo gör en jättegrej av den. Låter Ulvhedin dras till den. Men jag vidhåller ändå att det är kunnskapen som är skatten. Det här är nog seriens mest löjliga detalj.

Sammanfattning.

På det hela taget är det en ointressant inlaga i Isfolket-eposet. Den är fullsmetad med löjliga detaljer, inget intressant av vikt händer och det lilla som möjligen skulle kallas det sparas till en kommande bok. Sandemo har dessutom en säregen pladdrig berättarteknik som jag finner mer och mer irriterande ju fler andra böcker jag läser. Trots det tänker jag fortfarande försöka ta mig igenom alla böckerna i serien.

[flickan-av-isfolkert]

Sol Angelica Lind av Isfolket -Häxjakten

[henreyettah]

Ok here is my gay bracket line up

Round 1A (Finished!):

1. Sol av Isfolket vs. Kuvira

2. Ianthe Tridentarius vs. The Witch of the Waste

3. Blue vs. Hot Guest Lecturer I Had For One Class

4. Helga Sinclair vs. Harrowhark Nonagesimus

5. Fiona Pitch vs. Lucy Salisbury

6. The Queen of Atlantis vs. Kya, Katara’s Mom

7. Mercymorn vs. Granmamare, Ponyo’s Mom

8. Ebeneza Petty vs. Awake Remembrance of These Valiant Dead Kia Hua Ko Te Pai Snap Back to Reality Oops There Goes Gravity

Round 1B (Finished!):

1. Camilla Hect vs. Begonia

2. America Chavez vs. Girl Simon Snow

3. Gideon Nav vs. Sophie Hatter

4. Christine Daae vs. Villemo av Isfolket

5. Beautiful Liar Beyoncé vs. The Mummy Rachel Weisz

6. Chicago Catherine Zeta Jones vs. Morticia Addams

7. Young Winona Ryder vs. Wen Qing

8. Villanelle vs. Sandra Oh

Round 2 (Finished!):

1. Kuvira vs. Ianthe Tridentarius

2. Hot Guest Lecturer I Had vs. Harrowhark Nonagesimus

3. Fiona Pitch vs. Kya, Katara’s Mom

4. Granmamare, Ponyo’s Mom vs. Awake Remembrance of These Valiant Dead Kia Hua Ko Te Pai Snap Back to Reality Oops There Goes Gravity, Gideon’s “Mom”

5. Camilla Hect vs. America Chavez

6. Gideon Nav vs. Christine Daae

7. The Mummy Rachel Weisz vs. Morticia Addams

8. Young Winona Ryder vs. Sandra Oh

Round 3 (Finished!):

1. Ianthe Tridentarius vs. Harrowhark Nonagesimus

2. Fiona Pitch vs. Awake Remembrance of These Valiant Dead Kia Hua Ko Te Pai Snap Back to Reality Oops There Goes Gravity

3. Camilla Hect vs. Gideon Nav

4. Morticia Addams vs. Sandra Oh

Semi-finals (Finished!):

1. Harrowhark Nonagesimus vs. Awake Remembrance of These Valiant Dead Kia Hua Ko Te Pai Snap Back To Reality Oops There Goes Gravity

2. Gideon Nav vs. Morticia Addams

FINALE:

Harrowhark Nonagesimus vs. Gideon Nav

Results are in, and the winner of my gay poll is GIDEON NAV! On her way to the top, Gideon fought and defeated Sophie Hatter, Christine Daae, THE Camilla Hect, Morticia Addams, and last but not least, Harrowhark Nonagesimus. Gideon will now (aka later this weekend, when I’m not working) go on to become a sticker on my laptop, alongside Instagram poll winner Simone Snow.

Thanks for playing along!

[whitewaterpaper]

SoIF08: ”Bödelns dotter”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 8.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Precis som föregående bok ”Spökslottet” så är det här lite av ett mysterium som vi får följa. Tyvärr är det här kanske lite mindre spännande trots att det får bre ut sig över hela boken. Kanske för att mysteriet i sig bara är lite av en katalysator för att få Mattias att intressera sig för Hilde. Hilde är inte bödelns dotter, utan Rackarens dotter. (”Rackare” här i dess form som bödelsdräng, socialt sett ungefär lika populär att umgås med som bödeln). Jag slogs över kontrasten i betydelsen av ordet och hur vi använder det idag, i det närmaste slentrianmässiga ”att vara en rackare på något”.

Och det står tidigt klart att fogden inte är att lite på. Han eldar upp folket med historier om häxor och varulvar samt kastar villigt misstankar på Meidens och Lind av Isfolket. Uppe på det bränner han kropparna innan någon hinner undersöka dem. Inte ens jag kunde ignorera vart den här historien skulle sluta. Och kanske är det därför som mysteriet i sig är så illa uppbyggt. Det är gott om spänningsscener i boken, men inget som lockar till spekulationer om vem mördaren egentligen är.

Sandemo lägger mycket tid för att hinta om ett kommande triangeldrama efter att Hilde faller pladask för Andreas medan den senare springer och trånar efter Gabriella och Kalebs fosterdotter Eli. Som tur är så är Sandemo ungefär lika pigg på triangeldrama här som jag, och Hilde släpper Andreas och låter sig villigt uppvaktas av Mattias i stället. Men visst är det lite obehagligt (med dagens mått) att Andreas är 11år äldre än Elis 16.

Apropå snacket om varulvar så hade jag för mig att det där med silverkulor var ett modernt Hollywood-påhitt, och den teorin stödjer vad jag läser på Wikipedia med. Det är ju å andra sidan hela grejen med fullmånen med.

När Eikeby går man ur huset för att försvara Mattias, det är sällan vi får höra något om Yrjas familj, och att de tagit Mattias till sig och är stolta över dem blir riktigt fint.

Sedan kunde jag inte låta bli att le hur Sandemo fortfarande älskar att fälla in referenser till Sol i böckerna. Kanske var Sol en karaktär som hon själv hade lite svårt att skiljas från (att titeln ”Sol av Isfolket” listas under den uppföljande serien ”Legenden om ljusets rike” talar för det.

Boken slutar på ljus ton med tre nya barn födda i Isfolkets ätt – Gabriella som tidigare födde ”den drabbade” i kommande generation lyckas få barn ungefär samtidigt som fosterdottern Eli och Hilde. Och Liv str och betraktar barnen tillsammans med Are och de båda noterar att ett av barnen sticker ut, något av barnen är med all säkerhet född med den magiska gåvan – och kanske handlar det om samma gåva som Tarjei (och hans farfar Tengel) hade.

Liv och Are har hängt med länge i böckerna nu, och man börjar ju fundera lite hur länge de skall orka med. Speciellt Liv har ju börjat antyda att hon känner sig trött, samtidigt som Are nämner mot slutet av den här boken att han är väldig nöjd.

Nästa bok heter ”Den Ensamme” och omslaget (från pocketutgåvan back in the day) röjer en ståtligt klädd man. Är det sålunda dags att vi på riktigt lär känna Mikael? I det här brevet så anländer Tancreds brev till Are och nyheten är ute att Mikael fortfarande lever och att han fått veta att han har släkt/familj i Norge.

Jag ser fram emot att få veta svaret kommande veckor.

Källor:

Boken @Boktugg.se.

eBibliotek@ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Modernt_tankegods_och_gammal_folktro(Varulv) @ Wikipedia.

20210429-Edit: Såg att bilden fallit bort.

[whitewaterpaper]

SoIF10: ”Vinterstorm”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 10.

Publicerad: 1983. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Vid sjutton års ålder, förälskade Villemo Kalebsdotter sig kompomisslöst i den åtta år äldre Eldar Svartskogen. Lite på grund av att alla sa att Eldar var av dåligt blod och en professionell kvinnoförförare. Villemo fick dyrt betala för sin blinda tro på Eldar, som trots sin unga ålder redan hade blandat sig i uppror och blodshämnd.

Jag läser sammanfattningen av boken och konstaterar att det i stort kondenserar boken till några få rader. För så mycket mer med den här boken är det inte. Visst, man skulle kunna ifrågasätta att Villemo förälskar sig kompromisslöst i Eldar Svartskogen, för i stort så undrar jag om det inte handlar om en fix idé som hon envist höll fast vid.

Mycket riktigt, som vi anade mot slutet av förra boken, har det uppstått en rivalitet mellan Gråstensholm/Lindallén/Elistrand (hädanefter endast benämnd Gråstensholm). Där Gråstensholm (framför allt då Kaleb och Gabriella) använder alla medel – inklusive släkten i Danmark för att fylla socknens magar vägrar Svartskogen envist ta emot hjälp. Synbarligen på grund av händelser som dateras till Dans tid som sorensskrivare. (Eldar skall senare påstå att det handlade om att släkten var dansk och samtidigt gjorde det svårt för dem att avsky dem genom att vara rättskaffens typer).

Nåväl vad som händer är att Svartskogen prånglas på hjälp mot löfte om att renovera en lada. Och Villemo på vägen går och blir betuttad i den farlige Eldar. Och om det handlar om kompromisslös förälskelse eller en envis fix idé är jag som sagt inte så övertygad om. Något som fascinerar mig kring Villemo är att hon uppvisar drag av Sol – utan att Sandemo för den skullen nämner Sol på var och varannan sida. Liv har dock sett likheterna och till och med varnat Villemo för likheterna. Annars har Liv och Yrja förpassats till de sälla jaktmarkerna, och Gabriella spenderar hela boken i Danmark. (Där även Alexander Paladin gått härdan vad jag förstår). Det här har ju skett tidigare i serien, att folk helt enkelt avpolletteras mellan böckerna och är inte så förvånande. Alla måste inte få episka välskrivna slut – även om det varit fint att få ”uppleva” den sista stora lindens fall.

Det är när en av Gråstensholm drängar hittas med Eldars kniv i ryggen som storyn tar lite vind, Eldar flyr hals över huvud då drängen var av Wallar-familjen som nu lever på Svartskogens gamla gård. Villemo sätter av hack i häl mest på grund av sin egen övertygelse. (Att Eldar är lika betuttad i henne som hon i honom). Och det hela slutar med att hon själv dödar en av sönerna i familjen Wallar efter att nästan blivit våldtagen av dem.

Det är nu som den mer intressanta delen av storyn startar även om den schabblas bort i en tradig förälskelseintrig som inte gör någon glad. För trots att Villemo och Eldar inte orkar bära storyn som t.ex. Yrja gjorde i Längtan så är intrigen med det norska upproret intressant. Och händelserna på gården i Romerike tillhör bokens bästa.

Under bokens gång så upptäcker Eldar att Villemo är lite mer än bara en enfaldig flicka, men hans syn på Villemo är nästan uteslutande sexuell. Han talar om han vill vara den som ”väcker henne” – något han omedvetet redan gjort givetvis.

Det som försiggår på Tobrönns gård är horribelt. Allt ifrån att fängsla sina egna barn (dottern Kristine hittas ju inlåst i en jordkällare t.ex.) till att förslava människor som är mindre bemedlade mentalt. Villemo gör själ för arvet efter Charlotte Meiden, Silje och Tengel genom att vilja befria och rädda allihop. Något Eldar och rörelsen går med på främst kanske för att framstå som bättre än de danskättade i maktpositioner. Skall jag vara ärlig så tror jag inte missanpassade och vanskapta människor är vad de norska rebellerna prioriterar.

Att Villemo skulle påverkas av Eldars svartmålning av den dansa halvan av unionen är dock faktiskt väldigt troligt. Hon är ju ensam och isolerad med endast honom att ty sig till – så uppe på allt annat så tror jag Villemo utvecklar stockholmssyndromet – och kanske gör Eldar det med? För jag har så väldigt svårt att tror på hans plötsliga insikt mot slutet att Villemo är hans största och enda kärlek i livet.

Slutet är kanske det som överraskar mest, hitintills i serien har Sandemo haft en förmåga att låta omaka par få varandra som Tarald och Yrja eller Gabriella och Kaleb men Svartskogen möter sitt öde ute i en snöstorm på slätten. Fyra män ur familjen Wallar gör processen kort med honom och när Villemo hittar honom är han redan döende. Upproret i sig är kanske inte superintressant, vi vet ju att Norge förblev danskt fram till unionen med Sverige 1814 och inte blev fritt förrän vid unionens upplösande 1905. Så att det hela skulle falla till marken som en trasig ballong visste vi ju redan från början.

Parallellt med intrigen på Tobrönns gård så får vi följa Niklas och Dominic (den senare som tillfälligt lämnas sina uppdrag i den svenska armén) jakt på Villemo. De hittar henne givetvis på slutet, men mer än att de hjälper henne med en lösning för folket hon och Eldar fritog från Tobrönns gård bidrar de kanske inte med något av vikt. Jag skall villigt erkänna att jag inte direkt betänkte Livs och Elistrands projekt för mindre bemedlade barn, men det är ändå på något vis en passande lösning tycker jag.

Trots att det finns saker i boken som är intressanta så är den större intrigen med Villemo och Eldar relativt ointressant och det gjorde också boken mer tungläst än de tidigare. Det händer liksom inget som för den överliggande storyn framåt.

Boken bjuder dock på några upplägg för framtida böcker, det ena är avslutningen av kapitel åtta som talar om Tristan och hans lilla missöde ”skulle leda hans öde in i märkliga banor, som inte ska förtäljas här”. Som sannerligen antyder att det finns stoff för en bok i hand öde.

Det andra är blodsfejden mellan Svartskogen och Wallar, där blodsfejden nu verkar spilla över på Villemo (efter att hon dräpte Mons Wallar).

Det skall nämnas att Tristans lilla missäventyr berör Svartskogen den med – det är inte omöjligt att Gudrun Svartskogen kommer tillbaka och hemsöker Tristan, herdestunder kan ibland få bieffekter.

Det tredje upplägget är givetvis Dominic. Dels så lär han hamna i trubbel för att ha avvikit från armén, dels visade ju Villemo prov på tunghäfta i hans närhet. Jag är övertygad om att Villemo inte alls är en ”enmanskvinna” som hon beskrev det – och jag är rädd att Sandemo öppnat för att Dominic är den överbryggande biståndsdelen här.

Hur som haver så känns det bra med en paus från Isfolket nu.

Källor:

Boken @ Boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Stockholmssyndromet @ Wikipedia.

[whitewaterpaper]

SoIF09: ”Den Ensamme”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 9.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

I den här boken testar vi något nytt: vi lämnar så väl Gabrielshus som Gråstensholm med Lindallén bakom oss och tar oss en titt på vad Mikael (Tarjei jr) pysslar med. Och som väntat, och som titeln skvallrar om, så vet han väldigt lite om sin släkt och definitivt inget om Isfolkets speciella arv.

Mikael är ensam och den enda han har familjemässigt är fostersystern Marca Christina. När en vän till MC, en fransyska vid namn Anette, snabbt behöver göra en undanmanöver för att slippa gifta sig med en fet gammal gubbe ställer Mikael givetvis upp. Det skall nämnas att kyskhet, en sport ivrigt utövad av hennes mor, antagligen är Anettes olympiska gren. Och den här boken har kanske det första äktenskapet som konsumeras utan någon större passion mellan makarna.

Och det är kanske här historien tar sin egentliga början, en nygift Mikael som inte fick tid att varken lära känna sin hustru eller för den delen lista ut vad en make är. Han hystas i princip direkt från bröllopssängen till krigets fasor av fostersysters make (Gabriel de la Gardie). Och så var det med all säkerhet för många på den här tiden. Det här får mig också att misstänka att den här utspelar sig aningen tidigare än de två böckerna innan den här? Eller iaf innan Tancred får höra att det i den svenska armén finns en man som skulle kunna vara dennes bror.

Så kom den höstkväll, då Mikael Lind av Isfolket mötte sin släkting Tancred Paladin vid Elbes strand. Mötet vände totalt upp och ned på Mikaels liv.

Det är i Livland han hittar det gods som rymmer den ridderliga ätten Steierhorn. Mikaels äventyr där är måhända sega men ändå intressanta. Mikael låter sig villigt lockas av Steierhorns dotter Birgitte att avslöja det han vet om den svenska armén, samtidigt som en äldre dam på godset finns där och begär hans hjälp. Det är intressant hur Sandemo både antyder att familjen inte ser damen alls (dvs att hon är en gengångare och Mikael ser henne på grund av isfolkets gåvor) och att de väljer att inte se henne (dvs ser henne men ignorerar hennes närvaro).

Hade boken skrivits idag, eller av en annan författare hade man med all säkerhet tryckt på ännu mer med temat psykisk ohälsa och hur upplevelsen på slottet i kombination med kriget slutligen får Mikael att bryta ihop. Sandemo är dock mer lätt på pennan i de här partierna och gestaltar Mikaels sammanbrott och misslyckade försök att återhämta sig utan att hela boken blir nattsvart.

Mikael lyckades dock få till en son på bröllopsnatten, en son som föddes med gula ögon och med vissa telepatiska (och möjligen empatiska) gåvor. Anette är omedveten om det men Marca Christina gör tester och inser att han inte är helt vanlig.

Det är också Dominic som eldar på Mikael med att besöka släkten i Norge. Kriget är över och Mikaels mentala hälsa blir allt sämre. Plus att jag misstänker att Dominic har en föraning om att Are ligger på dödsbädden. Och vi som varit med ätten ett tag vet vad det innebär när en gammal lind hotar rasa omkull över vägen.

Och jag kommer sakna lindarna när Livs slutligen går ur tiden. De har givit oss några otroligt vackra dödscener – Sols inte minst.

Och jag skall erkänna att jag missade det. När Mikael talade om att Anette skulle bli fri att gifta om sig tänkte jag bara i betydelsen att han ”försvunnit” och att Anette (med sonens återvändande) skulle få honom dödförklarad. Hon är ju katolik och då brukar inte skilsmässa stå på listan över saker att hinna med innan man dör.

Anette inser inte förrän det är nästan för sent att hon är på väg att förlora honom – och här hade jag kanske personligen uppskattat ett kapitel eller två från hennes synvinkel. För ärligt, visst att hon är hämmad men henne plötsliga utbrott av ohämmad förälskelse får henne att sätta åstad efter Mikael och sonen mot Norge. När hon kommer fram har Mikael givetvis redan givit upp kampen mot demonerna och ligger i koma.

Cecilie, som är mer släkt med Sol än någon annan av de senare generationerna, är brutalt ärlig med Anette. Och den senare lovar bot och bättring bara Mikael överlever. Och hon vågar kanske för första gången yppa högt det ”arv” modern impregnerat henne med.

Apropå Cecilie, så har henne make Alexander en del fina scener som påminner oss om varför vi skattar den mannen så högt. Inte nog med att han lovar stötta Liv (som nu är den ende förutom hon själv som föddes på 1500-talet) han dömer inte Mikael för dennes oförmåga att passa in i soldatlivet. Tvärt om, han är den som inte bara inser att Mikael har en konstnärssjäl, han driver på att Mikael skall få utveckla den sidan.

— Men naturligtvis! Jag fick en mycket kultiverad uppfostran. — Så det är kultiverat att läsa böcker? Men inte att skriva dem?

Lustigt det där, idéerna om att det inte är lika fint att producera kultur som det är att konsumera den skulle ju komma att leva länge.

Och äntligen får vi dessutom en smak av de hemliga recepten som ingår i arvet efter Isfolket! Som väntat handlar det inte om något hemligt språk eller kryptiskt chiffer. Nä snarare handlar det om fri stavning, obefintlig grammatik blandat med e urgamal dialekt som antagligen bara talats inom Isfolket.

Miolck aff een suarten Ko Eet Unce Drakblod Eet Unce Tieera

Inte helt oläsligt, men bitvis tarvar det en del fantasi. En kvackning visar att ”drakblod” hänvisar till saven från trädet Daemonorops draco; men ingen information om detta var känt på 1500-talet (eller kanske ännu tidigare). Träder växer så vitt jag förstår bara på Sumatra.

Mot slutet av boken får vi lite bakgrundsstoff om en familj från Svartskogen som Dag en gång på tiden tvingades döma för blodskam. Sammandrabbningen mellan de fyra vapendragarna från Gråstensholm och de två barnen från svartskogen skvallrar om att detta möjligen är ett upplägg för en bok längre fram.

Den här boken har på det hela taget känns som ett avsteg från de tidigare böckerna. Vi har fått träffa på nya typer av karaktärer och även om vi avhandlar spöken och spökhus så finns det en fräschhet (ja det stavas med två h:n) över storyn.

Vad man funderar kring nu är om Anette och Mikael kommer stanna i Sverige eller om de med tiden kommer dra sig mot Gråstensholm? Dominic kommer i alla fall med all säkerhet få ett syskon framöver, något Mikaels lite osnygga förförelse av Anette skvallrar om.

Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen, om än att det vankas ett ombyte nu.

Källor:

Boken @ Boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Livland (Historisk Region) @ sv.wikipedia.se.

Drakblodsträd @ sv.wikipedia.org.

Fräschhet @ svenska.se.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 01–02].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 1:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Kolgrim börjar, för läsaren, visa upp sina mörkare sidor. Och som väntat anser han, precis som Trond en gång gjorde, att han är den enda rätta arvingen till Sols trolldomsskatt. Och en del av mig börjar ju fundera: om tanken är att de skall hållas gömda för att aldrig användas… varför inte bara förstöra dem? Eller i alla fall att Tarjei (som nuvarande arvinge) säger att han gjort det? Varför skall var och varenda ättling av isfolket veta att de existerar för?

Kolgrim gör sig av med sin rival, eller det är i alla fall vad ha tror. Vi har ju bara sett Mattias driva iväg med båten, så det är inte omöjligt att någon plockat upp honom och tagit med honom hem. Jag ser det inte som omöjligt att Mattias lagt ihop ett och ett med och är lite orolig för att återvända hem. Eller att traumat givit honom minnesförlust. Men några frågor är ju värt att ställa. Som t.ex. att ingen saknat båten. Eller, varför – om man hittar en honom kringdrivandes på en båt – man inte försöker finna vart pojken kommer ifrån?

Jag är övertygad om att Mattias är vid liv, och jag ser fram emot att få reda på detaljerna.

En annan såpa, som vi inte fått höra så mycket kring sedan Cecilie gifte sig, är hushovmästarinnans hårdhänta ”uppfostran” av kungabarnen. Och det var väl på tiden att någon sade till på skarpen. Körde på porten och arbetade aldrig med i kunglig tjänst avslutas hennes karriär med. Och med det hoppas vi att karaktären gör sorti för gott.

Delmålets stora överraskning står ändå kanske Tarjei för. Kanske inte att han skulle gifta sig med Cornelia, det kändes rätt uppenbart redan förra boken och Margit S. har inte varit särskilt mystisk med sina uppsåt. Speciellt inte när Tarjei tackar nej till en välbetald tjänst vid universitetet och flyttar till Erfurt där Cornelia huserar. Nä… Överraskningen ligger snarare i att äktenskapet stökats av innan kapitlet är slut. Vi vet ju sedan tidigare att det är tufft att genomlida en graviditet när Isfolkets gener är inblandade. Och även om födseln i sig här inte verkar ha varit av det brutalare slaget, så orkade inte Cornelia genom hela förlossningen – här kan vi bara spekulera i varför Sandemo vill ha Tarjei fri så pass snart. Som det verkar så var den stora poängen att ge Tarjei en egen ättling och ytterligare en rival för Kolgrim.

Något som tarvade en påminnelse är ju att Tarjei givetvis ligger lite i skottgluggen för häxjakterna och andra som jagades för nya idéer som ställde gamla trosuppfattningar på ända. Tengel var ju redan han på gränsen många gånger men hade lite för många och för mäktiga vänner för att krokarna riktigt skulle fånga in honom. Jag kände f.ö. igen namnet ”Jan Hus” och satte det ihop med häxjakterna, egentligen sysslade han lite med samma saker som Martin Luther och ställde sig emot kyrkans handel med avlatsbrev. Men där den senare verkligen lyckades slita kyrkan itu.

Så försvinner Meta ut ur historien, och jag har på känn att Dag kommer lämna oss innan boken är slut med. Sedan är det väl bara Are och Liv kvar med förtrollade lindar.

Avslutningsvis kliar det i mitt bakhuvud över järnskrinet. Något säger mig att jag borde veta vad det innehöll… Något säger mig att det var något som Yrja gömde i ”Längtan”? En del av mig vill söka igenom boken på jakt efter passagen, en annan vill inte gå miste om överraskningen längre fram.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Jan Hus @ sv.wikipedia.org.

Martin Luther @ sv.wikipedia.org.

[whitewaterpaper]

SoIF07: ”Spökslottet” [Kapitel 11–12].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 6:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 7.

Publicerad: 1983. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Alltså seriöst… Är det upplösningen vi får på Stella/Ella vs. Jessica? Margit S. vet hur man snuvar läsaren på konfekten. Rätt roligt faktiskt, låg i sängen och läste med hakan på vid gavel. Visserligen utesluter inte det här att Stella kommer lösgöra sig från Ulfeldts och göra nya försök… Jag misstänker att Sandemo inte vill pollinera berättelsen med för många konfronterade avslut längs med vägen.

Hmm. Jag reagerade dessutom på att Jessica tvingades fly från sin anställning hos Leonora Christine. Visst är kvinnan under press nu när hennes make mer eller mindre stämplats som fiende till staten, men inte ens under 1600-talet kan hon hävda någon form av ägandeskap över Jessica. Under hela debaclet i hamnen får vi dock för första gången komma in under huden på Jessica:

Från skeppet började ett barn skrika: — Jessica! Ropet skar i Jessicas öron. — Oh, Gud, varför ska allt i livet göra så ont? jämrade hon…

Och eftersom vi närmar oss slutet på boken, har det också kommit till den punkt där den övergripande storyn måste sys ihop. Sålunda ger Tancred efter och anförtror Jessica vad det är som tynger honom. Och Margit överraskar oss ännu en gång med en skruvboll och oväntad comeback: Hans ”försökte dra Alexander Paladin med sig ned i fallet i ’dödssynden’” Barth.

Hans som suttit på tukthus (och vi, liksom Alexander har helt glömt bort honom) och beskrivs som minst sagt sliten:

— Han verkar vara i 45-50-årsåldern. Väldigt förfallen. Stora påsar under ögonen och nästan inga tänder kvar. Men han försöker hålla en viss, lite trasgrann stil, och han har nog sett mycket bra ut en gång. Så där sliskigt inställsam, men med en hotfull underton.

Att han fysiskt fallit samman hänger nog ihop med vistelsen på tukthus/fängelse. Sol, bad och hälsosam mat var nog inte direkt på hans schema under de åren.  Ordet ”trasgrann” är lite självförklarande men jag valde ändå att slå upp det – och får bekräftat att försöker med de få trasor han har uppnå samma mått av properhet som han hade som rika mäns gunstling. Och ”sliskigt inställsam” hänger nog ihop med både att han ställt sig in hos rika män ”av rätt typ” (och bränt fingrarna) och krypa för sina fångvaktare.

Skall erkänna att uttrycket ”grilljanne” kom för mig också när jag läste ”trasgrann” men av att döma så är det en helt annan sak. (Fäller in en bra artikel från Populär Historia på den som vill läsa mer i ämnet ”manliga modelejon”.

Här gör Jessica något oväntat. Hon går till Alexander och säger sanningen. Alexander bekräftar inte direkt Hans påståenden, man han förnekar dem inte heller. Och han ser direkt till att Cecilie blir inblandade. Smidigt nog är Hans redan död när Alexander kommer till värdshuset för att konfrontera denne, och desto smidigare är det att värdshusvärden kan vittna om att Tancred varit där men att Hans levde efteråt. Med det ur vägen övertalar Alexander och Cecilie fogden att bränna de brev som Hans använt som utpressningsmedel.

— Och breven? — Bränner vi här. Jag är ingen omöjlig man. — Tack, herr fogde, sa Cecilie. — Men om Ni litar på min diskretion, så tror jag hellre vi ska skicka dem tillbaka till avsändarna — eller åtminstone meddela dem, att de ingenting har att frukta längre. Om värdshusvärden vill ge mig adresserna . . . — Det blir kanske bäst så, sa fogden. Han såg långt efter breven, skulle nog gärna ha läst dem, men inför så högsinnade människor som Paladins, vågade han inte visa en sådan lumpenhet.

Det här är kanske den bästa formen av maktmissbruk. Alexander har ingen fördel i att breven upptas i bevismaterialet – men han är heller inte den enda som vidrörts av Hans bittra affärer. Och det enda brevet av vikt i det här fallet: var det som mördaren tog med sig – ingen anledning då att släpa in andras otvättade byk i rättssalen i onödan.

Det börjar fasa av mot bokslut – och lite börjar jag fundera under det här delmålet om det inte är dags med en Mattias-centrerad bok snart. Vi vet ju inte särskilt mycket om honom efter att han kom hem ifrån Kongsbergsgruvorna.

Jag utesluter inte heller att Stella återkommer i en kommande bok och gör ett nytt försök på Jessica – men i skydd av Paladins lär det blir svårare för henne att ta sig an Jessica i det fördolda. Det är ju dock öppet mål för henne att nästla sig in hos Leonora Christine och dottern Eleonora Sofia som barnflicka.

Ju mer jag tänker på det, desto mer är jag övertygad om att vi inte sett det sista av Stella.

Källor:

Boken @ Boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Trasgrann @ svenska.se.

Traselegant @ svenska.se.

Manliga modelejon: bland sprätthökar och grilljannar @ popularhistoria.se.

[whitewaterpaper]

SoIF04: ”Längtan” [Kapitel 03–05].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 2:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 4.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det blir full fart i veckans delmål när ytterligare en bekant från första boken gör comeback: pesten. Och vad prästen i bygden än känner för Tengel och dennes metoder så står ett klart: bygden har en av landets bästa helare. Tengel beger sig åstad och Tarjei och Yrja mer eller mindre kräver att få stå vid hans sida. Och trots manfallet under pesten (vi mister nu både Charlotte och Jacob) så avhandlas det hela på endast ett kapitel.

För min del blir det lite tillrättalagt när Margit S. börjar orera om att Tarjei vill att de tvättar sig och att sjukdom sprids med något som överförs vid beröring. Visst finns det med all säkerhet kloka gubbar och kloka gummor som insett sambandet, men Tarjei trycker lite för hårt och aggressivt på frågan för att det skall kännas naturligt på 1600-talet. Tarjeis rabblande av idag kända fakta störde mig hela det kapitlet.

Desto kusligare var det att läsa om pesten /epidemin nu under pågående covid19-pandemi. Om jag fattade det hela rätt är det dessutom främst blodpest som sprids denna gång, och blodpesten är (om jag inte minns fel) den dödligaste formen av pest.

Vi får också en kort glimt av livet på Eikeby, eller rättare sagt hur det är att försöka hitta lugn och ro att sova i ett hus där de vuxna förökar sig som kaniner.

Ett par älskade där inne nu, Yrja försökte att inte höra alla ljuden, för hon avskydde att behöva lyssna till så intima företeelser. Men alltid var sådant på gång. Värst var det att höra föräldrarna, tyckte hon. Moderns viskande böner om att få slippa, faderns grymtande otålighet.

Det låter inte särskilt romantiskt för någon av de inblandade, speciellt inte de som tvingas lyssna till sina föräldrar. Yrja försöker få rätsida på sitt bångstyriga hjärta, och Silje (till skillnad från träbocken Tarald) ser hur det är fatt. Jag gillar för övrigt bandet som växer fram mellan Silje och Yrja – även om Are antagligen är den som kommer ärva Lindallén så känns det som om Yrja ”här hemma” där på ett speciellt vis. (Kanske kommer Yrjas föräldrar få den sjuksköterska de valt ut henne som).

Apropå bångstyriga hjärtan så blir det givetvis en skaplig dos Tarald 💘 Sunniva i det här kapitlet. Och det är ungefär lika lätt att tycka om den senare som det var att tycka om hennes far. Dvs. vi ges väldigt lite utrymme att utveckla sympati för människan. (Detsamma gäller Tarald förstås, men det är inte lika uttalad från Margit S. sida där). Men å andra sidan så känns det också som om Margit S. medvetet försöker markera att Sunniva främst är Hemmings dotter och inte Sols.

Och en del av mig skulle vilja grotta ned mig lite i det här kring sysslingar och om de fick gifta sig. Förr var ”släkt” något helt annat än idag och ”incestuösa” relationer något som även kunde vara släkt med släkten så att säga. (Därmed inte sagt att det inte förekom, eller kanske till och med var vanligt inom adelssläkten).

Hur som haver vet jag att oavsett om det här skulle ses som blodskam eller inte så var en väldigt vanlig lösning att få folk över på sin sida att helt enkelt ”konsumera äktenskapet” i förtid. Och det verkar ju fungera även på Tengel – även om han hade sina planer på att driva bort fostret. (Även om det misslyckas, så som Sol en gång misslyckade att driva bort Sunniva i förtid).

Och nu får vi veta mer om vad Silje lider av, vi får inget riktigt namn på det, men något säger mig att det handlar om någon form av kallbrand, eller kanske till och med Cancer (eller Kräfta som det hette på sin tid).

Tengel försökte att inte se på Siljes träd. För var gång han gjorde det, rös han till i häftig ångest, och han förstod nu hennes hat till de lindar han en gång läst besvärjelser över.

Jag [Tengel] känner den sjukdomen. Snart, mycket snart måste jag såga av hennes ben ovanför knäet, för att inte det onda ska sprida sig längs benmärgen till hela kroppen.

Och vi retas än en gång om de kattgula glimtarna som Tengel ser i ett av sina barnbarn. Och just nu ligger det ju nära till hands at misstänka att det handlar om antingen Tarald eller Sunniva. Bara för att den sistnämnda inte utvecklat några krafter så innebär ju det inte att hon inte kan bära på det onda arvet. Tengel hade ju också en sväng där han stod näsa mot näsa med Tarald, så kanske ligger det ännu närmare till hands att misstänka honom? Men en del av mig misstänker att ”det onda arvet” (även om magin inte följde med till Sunniva) i kombination med Hemmings gåvor kanske är en brygd man helst borde undvika.

Någon om är ätt att glömma bort är Cecilie, som kanske just nu är den enda vi kan vara säker på att hon inte glimtar till av kattgult ibland, och hennes resa till det danska hovet. Det känns som om det finns en anledning till att Cecilie isoleras från resten av familjen. Är det så att hon skall befinna sig i trygghet när världens rasar kring Tarald och Sunniva? Är det så att ingen av dem kanske överlever det här? Korsen på omslaget antyder om ond bråd död, och jag tror inte det är pesten i sig som korsen symboliserar, utan något annat ännu annalkande.

Länkar:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Pest @ sv.wikipedia.org.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 07–08].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 4:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Denna vecka har jag bläddrat runt i de tidigare böckerna och letat efter en passage jag minns vagt att någon gömde något på Gråstensholms vind. Jag ville minnas Yrja, men kom sedan på att det kan handla om Silje själv eller till och med Tengel. Mitt sökande genom ”Häxjakten” och ”Längtan” ger dock inget vettigt svar. Och Margit avslutar hela intrigen med:

Och han [Tarjei] tog med sig en hemlighet i graven. Han och Kolgrim. Vetskapen om vad som fanns i järnkistan på Gråstensholms vind.

Kanske bäst och släppa det nu – annars slutar det väl att man börjar läsa om böckerna också. 😋 Men referensen till när Sol en gång i tiden (i ”Häxjakten”) skrämdes av synen av någon/något i Isfolkets dal BORDE vara en hänvisning till Siljes dagbok kan jag tycka.

Tarjei avslöjar här att han konstaterat samma som Kolgrim: att det är där som den legendariska häxkitteln är nedgrävd och Tarjei har för avsikt att gräva upp den och bryta förbannelsen. Med 41 böcker kvar i serien såg jag det som en angenäm twist att förbannelsen kanske rentutav bryts redan nu.

Men ser du, jag är inte en drabbad, jag kan inte se honom. Så jag tänker gräva upp eländet, så att släkten kan få fred i framtiden.

Genom Kolgrims ögon får vi en ny inblick i ”trolldomsskatten” och precis som jag sade från början har han ingen aning om vad det är han har tillskansat sig eller hur det skall användas. Det mesta bär namn han inte känner igen (föga förvånande så var det enda han kände igen ett antal narkotiska preparat) och de få skriftrullarna som finns där är skrivet med tecken/symboler han inte förstår. Med andra ord, de magiska örterna har ingen som helst kraft i hans händer. Man kan inte ens kalla det en kryddsamling.

Viktigare var dock innehållet i de små skinnpåsarna och dosorna. Det stod något skrivet på varje, men inte förstod Kolgrim de uråldriga krumelurerna, inte. Inte heller texten på några tjocka, halvt utplånade näverrullar . . .

Så på så vis kan man säga att Isfolkets magiska kunskaper (inte gåvan utan kunskapen om hur den används) även den dog med Kolgrim och Tarjei.

Han lyckas dock bli hög som ett hus, anfalla och skada Tarjei dödligt innan han kastar sig utför ett stup. Det sistnämnda fullt övertygad om att han kunde flyga. Margit avslutar tragedin om Kolgrim med att påminna oss om Hannas ord en gång om att Sol endast var ett blindspår. Med Kolgrim dör Sols ättelinje och endast Tengels återstår.

Något annat jag blev förvirrad över var att Kolgrim visste att Mattias kommit hem. Jag fick nämligen uppfattningen att Kolgrim lämnade Gråstensholm innan Dag, vagnen och pojkarna var ens i närheten av Gråstensholm… Han känner till och med igen Kaleb vilket jag ser som otroligt om han lämnade Gråstensholm innan hemkomsten.

Tarjei lever tillräckligt länge för att utse sina arvingar: Mattias skall ha trolldomsskatten. Visserligen säger inget i boken hittills att man tog trolldomsskatten med sig från Isfolkets dal – men det kan ju inte Tarjei veta. Margit S. är sannerligen inte sentimental när det gäller sina karaktärer och räds inte för att skriva ut dem när hon är klar med dem.

Dag gör som utlovat även en resa till Kongsberg för att undsätta de pojkar som arbetar/slavar i gruvan. Och precis som väntat ä Kaleb och Mattias två bra nyckelvittnen, framför allt sedan Kaleb kunde påvisa vart Sören och några av de andra pojkarna omkommit i gruvan, och när deras historia styrkts hängs både Nermarken och Hauber.

Dag sätter dessutom Kaleb i lära. Den senare får lära sig lagar och att skriva och läsa. Så denne kan fortsätta arbetet med att rädda barn från farliga jobb. Dag vet antagligen att han inte har långt kvar, och vill antagligen lämna över uppgiften till någon som förstår vikten av den. Och jag hoppas vi får se hur det går för Kaleb framöver. Hans vänskap med Mattias borgar ju för att han inte bara kommer driva iväg ut från historien.

När Are och Liv tittar på Dags borttagna lind så bekräftas också den bild jag haft av Lindallén, att det bara var de första Lindarna som förtrollades och att Tengel mycket riktigt övertalades att låta bli att binda dem till familjemedlemmar av Silje.

— Ja. Jag såg på våra lindar, du. De två sista som är kvar av de åtta. De är friska och starka, båda två. — Ja. Tack, gode Gud, för att Mor fick stoppat Far — så han inte lyckades besvärja ännu flera lindar i allén.

Are besöker sitt barnbarn (Tarjeis son) Mikael mot slutet av boken. Och strax efter det försvinner Mikael i horisonten. Med den tidens kommunikationsmedel räcker det med ett omgifte och omlokalisering för att man skall tappa bort varandra helt. Men Mikael är fortfarande född Isfolket och bär fortfarande namnet Lind av Isfolket och kan mycket väl vara den av ättlingarna som föds med förbannelsen sjungande i ådrorna. Det skall bli spännande att följa – och framför allt hur det är att växa upp (i så fall) utan någon vetskap om förbannelsen och hur den i sådana fall utvecklar sig.

För det är inte sista gången vi träffat Mikael – det är klart. Kanske bara att det inte blir mer i denna bok. (Men det är ju förstås bara ett tidshopp eller två bort).

Det här visar också hur skör Isfolkets ätt verkligen är (med sin tids höga dödlighet): för trots att klanen ett tag var väldigt stor så består den yngsta generationen bara av fem barn.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

[whitewaterpaper]

SoIF07: ”Spökslottet” [Kapitel 03–04].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset , delmål 2:7.

Författare: Margit Sandemo.

Serie: Sagan om Isfolket, Bok 7.

Publicerad: 1983.

Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Intrigen tätnar. Margit S. dröjer givetvis inte på steget innan hon tar itu med sanningen om vad som försiggick på gamla Askinge. Och där vi spekulerade om Maror, Succubusar och allmänna gengångare så visar det sig vara … en människa. Jag blev nästan besviken. 😋

Tancred har inte bara insett att Isfolkets blod flyter tjockare än han trott i sina ådror – han lyckas också med det som Sol och mamma Cecilie tidigare lyckats med: ”ringa hem”. Jag måste säga att jag gillar Alexander, han bara köper Cecilies förnimmelser rakt av tar sin tru i handen och hastar efter Tancred – som Cecilie är övertygad behöver dem. Och visst gör han det.

Han hade rest sig. — Vi rider genast i väg, båda två. Jag har den största respekt för Isfolkets intuitioner.

Molly är fortfarande en gåta, mycket i hennes beteende i de här kapitlen tyder på att kvinnan Tancred fallit för är just Molly men jag lämnar det öppet att det faktiskt är Jessica som räcker ut en hand. Men det piskar min nyfikenhet fortfarande vart den andra halvan av duon är?

Man talar också om ”lilla Jessica” men om jag fattat det rätt så närmar hon sig nu 18? Och skall ta sitt slott och arv i besittning. Något som Holzensterns givetvis inte vill: till skillnad från vad herrn själv antyder till Tancred så är de urblottade och Jessica står för deras enda tillgångar just nu.

Så snart flickan är myndig, kan vi få lov att vända tillbaka. Men vi kan ju inte få förverkliga den drömmen, så länge hon uppträder så här oansvarigt.

Jag reagerade på att Tancred lovade hålla ögonen öppna efter Jessica men han få (så vitt jag kan avgöra) ingen beskrivning av hur Jessica och Molly ser ut. Kanske är det så att Tancred redan gissat sig till att Holzensterns inte har rent mjöl i påsen? (Å andra sidan gör han sig ett väldigt omak med att ta Molly under skydd för natten utan att fråga om Jessica – så troligtvis tänker pojken inte helt klart).

Molly avslöjar också att ruinerna av gamla Askinge visst finns ”mycket konkreta kvar”. En väldigt underligt byggd mening. Men annars så börjar man ju här ana att något är allvarligt fel: varför skulle Greve Holzenstern ljuga om ruinerna?

Molly (i detta kapitel även känd som ”Bolly”) visar Tancred, Cecilie, Alexander vägen till ”Gamla Askinge” och de tar sällskap av den lokale fogden. Tancred känner igen sig – och visar vägen inne i slottet där han träffade den mystiska ”Salina”. Och när rummet är tomt ger det ju givetvis upphov till mängder av spekulationer från min sida. Tills man hittar möblerna och en död kvinna i källaren.

— Det är grevinnan Holzernsterns syster — hertiginnan! De kastade ut henne ur huset, för hon blev för svår. Alla trodde hon hade rest.

Jag vill minnas att systerns namn kom upp någonstans tidigare i boken… Och som väntat så vänder sig fogden till Tancred och vill veta: levde kvinnan när han lämnade slottet. Idén om att Tancred blivit drogad står därmed ifrågasatt och kan mycket väl (från fogdens sida dvs) vara en smidig undanflykt.

I min värld, jag sitter ju på information som fogden inte har, så känns det uppenbart att greve Holzenstern insett att hans svägerska (även känd som hans frus syster) inte är längre bort än slottsruinen ”Gamla Askinge” och reser dit för att göra processen kort med kvinnan. Kanske var det en hastigt sammansatt plan när han inser att Tancred varit där under märkliga former? Och spelar ovetandes om ruinens faktiska existens för att skydda sig själv?

Man kan ju vidare spekulera i Tancreds upplevelser den natten. Han uppfattade ju Salina som väldigt kall när hon försökte idka älskog med honom – men det kan ju vara drogerna som vände upp och ned på hans sinne?

Jag tvivlar inte en sekund på att Alexander och Cecilie kommer snacka Tancred ur den här knipan och att fogden kommer sättas på Holzensterns spår. Frågan är nu: är både greven och grevinnan inblandade eller bara den ena? Och vart är Jessica Cross? Molly talade tidigare om att ta anställning i en intilliggande socken, men jag ser det som otroligt att Jessica egentligen skulle lämna det som faktiskt är hennes. Kanske är Molly på väg till grannsocknen, och nu under hennes namn dröjer sig Jessica kvar och bidar sin tid?

Källor:

Boken @ Boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 13–14].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 7:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Liksom Kulturdasset noterade förra veckan, noterar jag det denna vecka att jag lagt ovanligt få bokmärkta passager i veckans delmål. Mycket kanske för att saker och ting avlöper lite som väntat. Kaleb och Gabriella blir ett par, och som väntat står inga hinder för de unga tu. Alexander själv har ju erfarenhet av att älska någon som inte faller inom ramen för det lämpliga – så det var väl inte så överraskade att han skulle säga ja. Speciellt sedan Gabriella uttryckt tidigare att hon trivs med släkten i Norge.

Så får vi äntligen reda på (eller bekräftat snarare) att det handlar om Siljes dagbok som var vad Kolgrim hittat på vinden. Och även om hon kommit ihåg det är det inte säkert att hon kopplat att Tengel skulle ha begravt kitteln så nära Isfolkets dal.

De gick vidare. Liv hade ingen tanke på, att hon en gång för mer än ett kvartsekel sedan stått med svaret i sin hand. Och lagt ned det i en järnkista på vinden. Kolgrim hade funnit järnkistan och förstått. Tarjei hade också förstått. Men de var döda, båda två. Och Liv hade glömt, att hon lagt ned sin mors dagbok i kistan, den fina, skönt bemålade dagboken Silje fått av Benedikt Målare. Där hon utförligt berättat om livet i Isfolkets dal. Där hon ritat en karta över dalen — och över vägen dit. Och Silje hade noggrant och aningslöst beskrivit stället, där Sol sett «farlig man». Men Tarjei hade inte sett kartan över vägen till dalen, för Kolgrims kaksmulor hade klistrat igen den sidan . . .

Jag är inte säker på att jag köper det där med kaksmulorna. Pappret då var inte lika tunt som nu – så nog borde Tarjei (som är van att hantera böcker) känt att det helt plötsligt var två sidor?

Vi får också reda på vad det är för ljud man hör uppe på vinden. Och svaret är så enkelt att jag är lite generad över att tanken inte slog mig fast vi pratade om henne: Fridas syster Oline (som det ju var lite förvånande att man lämnade kvar) har i avundsjuka tagit sig in på Gråstensholm.

De får skaplig ordning på båda flickorna. Och när Marit gör ett av sina små tidshopp och summerar händelserna med några få snabba penseldrag får vi veta att hon giftes bort och blev en duktig men temperamentsfull husmor. Pojkarna sätts i lära – och det känns som om de tillsammans med Oline skrivs ut ur handlingen nu. Eli får jobb på Gråstensholm. Det sköra lilla pyret vill man antagligen inte sätta ut var som helst. Jag börjar vänja mig vid de här små tidshoppen, även om det bara handlar om tre år denna gång, och tycker Margit S. lägger in dem snyggt i handlingen.

Kaleb och Gabriella får en dotter. Gabriella svimmar av smärtan och Liv inser det ofattbara: den nyfödda är en drabbad (eller utvald som Kolgrim skulle sagt) och tillsammans med Are är hon den enda närvarande vid födseln. De tar ett fruktansvärt beslut – det Tengel ville göra med Kolgrim en gång i tiden.

Gabriella och Kaleb fick aldrig se sin dotter. Men det döda barnet lades i en kista som fick sin plats på kyrkogården. Och hela familjen fick veta, att flickan varit dödfödd — och att hon varit en av Isfolkets drabbade.

Liv och Are måste nu leva med sitt beslut, och Liv noterar att den nyfödda är väldigt lik Hanna. De flesta verkar tycka att det var bäst med att flickebarnet ”var döfött” och Are noterar att bäst i det som skedde var kanske att det inte skedde Tarjeis son Mikael som inget vet om arvet efter Isfolket. Och kanske har han rätt där.

Nyfiken är man ju trots det på att veta om den för tidiga döden öppnar för att ett nytt kärl för Tengels ondska skall födas? Jag tror att det är en dörr som är värd att hålla öppen. Och även om Mikael (och hans barn) inte drabbas så kan de ju fortfarande råka ut för detta i tredje led.

Kaleb och Gabriella har dock inga planer på att leva barnlösa – trots att de är medvetna om att Isfolket får få barn och att det här antagligen var deras enda chans på jackpot. Så de adopterar lilla Eli som var instrumental för de bägge att tina sina hjärtan och gå vidare i livet från olycka och elände.

Nästa bok har det lockade namnet ”Spökslottet” och det ligger till hands att misstänka att något kommer hända på Gråstensholm, men vi kan lika gärna bege oss ut i Europa och titta på vad Mikael har för sig. Söker sina rötter kanske?

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

[whitewaterpaper]

SoIF05: ”Dödssynden” [Kapitel 03–05].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 2:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 5.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Alexander öppnar upp sig för Cecilie och berättar om sitt liv, och vi får reda på att Alexander inte direkt svirat runt och haft mängder med älskare. Hans var tvärt om hans första. Och visst kan man fundera lite kring om Margit medvetet försöker ”snygga till honom” litegrann. Men 1982 var homosexualitet fortfarande en liten känslig fråga, och kanske ville hon bara få honom att verka vanlig.

Frågan är varför Hans började bli vårdslös? Nästan som att han njöt av att se Alexanders oro. Det kan ju inte handla om att få Alexander att åka dit (det skulle ju kompromettera honom också). Ung och dum kanske?

Bröllopsnattens schackspel och samtal verkar i alla fallväcka en genuin kamratskap mellan Alexander och Cecilie, och kanske kommer de två vara varandras bästa allierade? För Alexanders del kanske det även handlar om att kunna vara öppen med Cecilie, något som lär stärka dem båda i deras äktenskap.

— Hjälpte det dig att få berätta? Lättade det litegrann menar jag? — Om det gjorde! Allt känns renare, på något sätt.

Något som stör mig däremot är att Sandemo om och om igen drar upp Sol så fort Cecilie gör något rebelliskt eller trotsigt. Att vara lojal mot de sina är ju något som går igen hos alla på Gråstensholm och Lindallén, och den här punktmarkeringen börjar bli tröttsam.

Cecilie kliver dock in i Alexanders rättegång och utan att ljuga allt för mycket lyckas hon få sin make frikänd. Mycket för att hon lyckas få deras 4 år långa vänskap att framstå som uppvaktande. Och schackspelet under natten gav henne också en anledning till att markera varför Hans stundom dröjt hos Alexander. Hon hinner knäppa Alexanders syster på näsan med.

Hur var det då med Kung Christian och Kristine Munck. I boken avslöjas att det inte skett någon formell vigsel, men på Wikipedia läser jag att verklighetens Kung Christian och Kristine Munck ingick i ett s.k. Morganatiskt äktenskap.

»I motsats till konkubinatet räknas i kyrkligt hänseende det morganatiska äktenskapet som ett fullgiltigt äktenskap i avseende på att samlivet inte gav upphov till horsbrott. Bruket att mannen vid sådan vigsel räcker vänstra handen åt bruden har givit anledning till benämningen äktenskap till vänster (tyska Ehe zur linken Hand). Även ordet "vänsterprassel" härrör från denna sedvänja.« — Morganatiskt äktenskap – Wikipedia

Så ”horunge” är kanske fel ord eftersom de är födda inom äktenskapet, men barnen Cecilie är guvernant åt räknas heller inte in i den kungliga familjen om jag förstår det rätt. Kanske är detta något som bidrar till Kirsten Muncks bittra uppförande? Vi får reda på lite om ena dottern, något som kanske kan vara värt att lägga på minnet för framtida böcker:

Värst av barnen var den sexåriga Sofie Elisabeth. Hon var oregerlig och avundsjuk, och visade ofta en rent farlig våldsamhet. Hon var en provkarta över dåliga egenskaper och förbittrade alla barnjungfrurnas liv, så som hon senare skulle komma att förbittra sin mans, Christian von Pentz liv också.

Så får vi äntligen en uppdatering om vad Tarjei sysslat med. Väntat på döden skall det visa sig – och han klarar sig nätt och jämnt. Hela kapitlet med fröken Cornelia fick mig att tänka på avsnittet ”Pupeteer” i Legend of the Seeker, med sin lilla prinsessa som fyllts av innebörden av sin egen titel.

Via Cornelias farbror får Tarjei vädring som en plats som fältskär i Kung Christians armé. Är det att vänta en återförening med kusinerna framöver? Men innan han drar åstad som fältskär räddar han livet på ett spädbarn. Och jag förundras av inställningen att mamman själv inte skulle kunna nedvärdera sig till att amma sitt barn själv. Denna detalj finns det med all säkerhet fog för historiskt.

På det hela taget ett intressant delmål. Och jag ser fram emot att få kasta mig in i det trettioåriga kriget tillsammans med pojkarna.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Morganatiskt Äktenskap @ sv.wikipedia.org.

Kirsten_Munk @ sv.wikipedia.org.

Puppeteer @ White Water Paper.

Puppeteer (Avsnitt) @ legendoftheseeker.fandom.com.