#rivjärn

[svenskjavel]

om vi alla hjälps åt och river isbitar med rivjärn ute på gatorna så kan vi bli insnöade och slippa gå utomhus

Väldigt svensk idé

[ich-bin-der-baer]

Swedish Baking Vocabulary

(en) bakplåt -- baking tray (ett) bakplåtspapper -- baking paper (en) bunke -- bowl (en) deg -- dough (en) gaffel -- fork (ett) galler -- rack (en) kastrull -- saucepan (en) kniv -- knife (en) kokbok -- cookbook (en) köksbänk -- kitchen counter (en) panna -- pan (ett) recept -- recipe (ett) rivjärn -- grater (en) sked -- spoon (en) smet -- batter (en) spis -- stove (ett) stycke -- piece (en) temperatur -- temperature (en) ugn -- oven

att baka -- to bake att blanda -- to blend att förbereda -- to prepare att garnera -- to garnish att grädda -- to bake; to cook att hälla (i) -- to pour (in) att kavla (ut) -- to roll (out) att knåda -- to knead att pensla -- to brush att pudra -- to dust; to powder att riva -- to grate att röra -- to stir att skära -- to cut; to slice att smälta -- to melt att strö -- to sprinkle att svalna -- to cool att tillsätta -- to add att upplösa -- to dissolve att visp -- to whisk; to beat

färsk -- fresh hembakad -- home-baked kladdig -- sticky medelstor -- medium (sized) pösig -- fluffy slät -- even; smooth smidig -- smooth; elastic

liter (l) -- litre deciliter (dl) -- decilitre; 100 ml matsked (msk) -- tablespoon tesked (tsk) -- teaspoon kryddmått (krm) -- pinch (of something); 1 ml (en) nypa -- pinch

Håll koll på tiden! -- Keep track of time. Glöm inte att titta till! -- Don't forget to have a look. Tvätta händerna med tval och vatten. -- Wash your hands with soap and water. Åh, smaskens! -- Oh, yum!

[evigtlivihimlen]

Det allra Viktigaste!

DET ALLRA VIKTIGASTE!☝️ Både en svensk och en finsk kristen tidning publicerade artikeln med detta budskap, ett budskap för 2024 om det allra viktigaste! Svenska tidningar brukar ha det svårare för “tuffare tag”, respekt för Hemmes Vän som publicerade👏. Artikeln är nämligen ett rivjärn mot det bekväma “köttet”. Finnar gillar ju björkris-pisk i bastun, 85 graders, inte 45 som i svensk Sauna. Det ska vara kött i korven inte fläsk osv…Men, jag är ibland trött på den finska brutal ärligheten, och föredrar inte sällan den svenska, försiktiga och diplomatiska vänligheten, det blir liksom bättre “atmosfär”…I Finland ska det vara “allt eller inget”, på både gott och ont, välsignat när gott och groteskt när ont. Nåväl, här ett viktigt budskap också till Sverige.

Kom ihåg nu, vi är frälsta av Guds nåd via tron på Jesus. Vi kan omöjligen “förtjäna frälsning” via gärningar. Men, den i Ordet och Anden impregnerade vet att “Trons gärningar” är en frukt, en konsekvens av ett frälst liv i den Helige Andes kraft och förmåga. Blir vi fyllda av Gudsnärvaron så lyder vi Jesus, Herren och har vårt begär i det som är på Guds hjärta, som är Guds vilja för oss. Bli sålunda välsignad, sprid vidare följande korta men “intensiva” budskap:

DET ALLRA VIKTIGASTE!🔥💖

Luk.12:4-8: "‭‭Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två öre? Och inte en enda av dem är bortglömd hos Gud. Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar. Jag säger er: Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också Människosonen bekänna inför Guds änglar".

Vad förmedlar Guds ord till oss här? För det första att vi inte behöver vara rädda för människor, oavsett vad ont de gör mot oss. Anledningen är med tanke på evigheten att endast Gud är värd att frukta. Han som tar oss till himlen eller helvetet. Sedan kommer tröstande ord, från den himmelske Fadern till dem som Honom tillhör, att Gud glömmer oss inte. Han vet allt om dig och mig, och vi är oändligt värdefulla. Så oroa dig inte, det viktigaste är din frälsning och evighet i Himlen.

Sedan, när vi läser vidare så ändras temat i Guds hjärta och Herren berättar vad som är viktigast för Honom, och det är att "bekänna Jesus inför människorna". Det vill säga att ge ut evangeliet till människor så att det nämnda helvetet inte är deras evighet. Den allvarliga frågan är "Vilket värde har en människas frälsning och evighet?". För Gud är det värt allt, för Han, Jesus offrade sig själv på korset för att rädda varje människa.

Men hur mycket är människors frälsning värd för dig och mig? Är det också värt allt för oss, det viktigaste? Är det värt att offra bekvämligheter och nöjen i detta korta jordeliv, om än bara några timmar i veckan? Om en vanlig kristen, genom den Helige Andes kraft kan påverka om så bara en person en gång i veckan, att nå med evangeliet, och under årens gång, kanske tusentals blir till slut frälsta? Till exempel att vittna för arbetskamrater, grannar med flera, eller genom att dela ut evangeliska traktater och tidningar till brevlådor. Skulle det vara värt att offra bara 2-3 timmar i veckan? Här nu evigt viktiga frågor direkt till våra hjärtan från Guds hjärta. Guds ord hjälper oss att fatta rätt beslut:

"Då vi alltså vet vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor" (2 Kor.5:11). "‭‭Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns" (Apg 1:8).

Så låt oss göra det viktigaste av allt, för Gud och för oss, amen.

[torsbysportbladet]

Nordvärmland presenterar Jesper Alvers

Nordvärmlands FF fortsätter att rusta upp inför höstsäsongen, igår presenterade man Jean-Philippe Rutabayiro och idag är det Jesper Alvers tur. Nordvärmlands tränare Filip Rinstad beskriver Jesper på följande sätt till klubbens Facebook sida: ”Jesper har tränat med oss några veckor och verkligen imponerat. Ett rivjärn till spelare med väldigt bra instinkter som framför allt kommer spela som…

[lord-christer-gustafsson]

View this post on Instagram

A post shared by Christer Gustafsson 👨‍🍳 [ Matinspiratör ] (@the.real.cg.lagar.mat)

Vad skulle du inte klara dig utan i köket? Här är det som jag använder frekvent även om jag använder fler saker 👍 Kockkniv Skalare & Rivjärn Stavmixer Stekpanna & kastruller Termometer Mise en place skålar Tång och pincett Mandolin Köksvåg Brännare Som sagt jag är nyfiken vad du använder dig mest av 😃 #audgeirrknives @audgeirrknives #kockkniv #skalare #rivjärn @microplaneintl #stavmixer @wilfasverige #stekpanna #vargenthor @vargenthor #termometer #miseenplace #kökstång #pincett #mandolin #köksvåg @cervera #brännare #matinspiration #matinspo #kockknivar #kockyoga #matlagning #köksredskap #köksinspiration https://www.instagram.com/reel/CVpuHI0DXGF/?utm_medium=tumblr

[fotograffredriksweden]

Det var det pöööötaste lilla #rivjärn jag sett! #nerja https://www.instagram.com/p/BsP3IU1gwWh/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=vfibqi0g19wz

[tealingual]

Kitchen utensils in Swedish

En sked - spoon En gaffel - fork En kniv - knife En ätpinne - chopstick En tallrik - plate En skål - bowl En glas - glass En mugg - mug En kopp - cup En stekpanna - frying pan En kastrull - saucepan En slev - ladle En visp - whisk En stekspade - turner En tekanna - teapot En tekopp - teacup  Ett tefat - saucer  Ett rivjärn - grater En skalare - peeler En osthyvel - cheese slicer En skärbräda - chopping board En bakplåt - baking tray En kavel - rolling pin En måttkopp - measuring cup Ett förkläde - apron En ugnsvante - oven mitt En grytlapp - pot holder

[fancybelieverdinosaur]

Lol Falk is hilarious! She's named her cat Mike Hat. Say it out loud to get the pun. There's a certain kind of humor known as Gothenburg-humor in Sweden. Falk has tons of it. There's a clip Zesse filmed at a camp. Team is in the dining room. Falk says something about the upcoming game and to "ge järnet". It means to give it all. As she says that she shows the "rivj��rn", a shredder, she held behind her back. Zesse switch the camera to film herself and Magda stands right behind her. They're dying.

😅

[whitewaterpaper]

Mannekäng i Rött (1958) [PdH#02] [SE]

Grattis Tumblr! Andra filmen i Hillman-serien har setts och omdömats!

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Paret Hillman fortsätter lösa brottsfall, och tillhör den lilla minoritet privatdeckare man ser som har en genomgående bra relation till polisen. Folke Mellvig och Lars Widding står åter för manus (där den förre även skrev boken) och Arne Mattsson sitter åter i registolen. I detta fall snubblar privatdetektiv Kapten John Hillman ("Karl-Arne Holmsten") över ett lik medan hans fru Kajsa Hillman (Annalisa Ericson) gör ett jobb under täckmantel för att bevaka mannekängerna på en modefirma i Stockholm. Anita Björk återvänder även hon från första filmen, här dock i en ny roll som modehusets chefs högra hand Birgitta Lindell. Chefen Thyra Lennberg (Lillebil Ibsen) förövrigt är ett rivjärn med skin på näsan och åsikter ännu tjockare. Hon ser ned på Birgitta som tjänstefolk och favoriserar dottern Gabrielle von Hook (Gio Petré). Med att dela på kakan är även Thyras son Rickard von Hook (Lennart Lindberg) och fostersonen Bobbie Nordahl (Bengt Brunskog). Någon spelar högt när spelet om arvet tycks bli allt brutalare.

Något jag reagerade på redan i förra filmen är hur alla röker. Nog för att det med all säkerhet är tidsenligt men det fick mig sannerligen att höja på ögonbrynen. Den här filmen är inte fullt lika spännande och klaustrofobisk som den förra filmen var, den försöker spela ett liknande psykologiskt kort, men det ligger inte lika väl i manus här som i Damen i Svart. En annan sak som fick mig att tappa hakan är första mötet med Thyra... När hon inspekterar personalen och ger samtliga en skopa ovett för att de tror de vet bättre än hon själv, så är det en scen som jag tidigare sett i Djävulen Bär Prada. (Då den här filmen är nästan 50år äldre än komedin med Anne Hathaway är det kanske snarare tvärt om). Det är till och med en referens till ett skärp i båda scenerna. Coolt så här i efterhand, men tro't att det står för filmens största överraskning. Man lyckas väl med att hemlighålla vem mördaren är, och man hålls sannerligen på halster när arvingarna faller ifrån en efter en. Jag hade dock önskat att man inte kört med "återkomsten från de döda" även i det här fallet. Just den delen listade jag nämligen ut själv, att polisen och Hillman hittade mumiens ben i ruinerna av Thyras herrgård.

En film som kanske använder samma nycklar och twister som förra filmen, och som kanske inte riktigt lyckas hitta hem. Men som ändock är en sevärd film. Inte illa pinkat av en svensk deckare/thriller från 1959.

För den som roas av idag kända namn kan hålla ögonen öppna efter Anita Lindblom och Björn "Dynamit-Harry" Gustafson i små roller. Personligen kände jag igen John "den andra turistguiden på slottet" Melin också, vet dock inte varifrån.

P.S. Den här filmen har ett förmeddelande om att Svenska Filminstitutet restaurerade den digitalt 2015. (Svarta damen har inte samma meddelande). Och man har verkligen gjort ett kanonjobb med det.

Länkar:

Filmen @ IMDb.

Filmen @ Vodeville.

Filmen @ Svensk Filmdatabas.

Se filmen @ SVT Play (tom 25 dec 2019). 🆓

[filtrkids-blog]

HAHA! Alltså... 🙈 @rivjarn.metal har släppt sin cover av @marcusandmartinus "Elektrisk" på Spotify idag. Vet ni vad vi gör? Vi gör så låten hamnar på topplistan! Klart våra norska grabbar även ska äga med en rock-låt 😂😂😂 Gå in och lyssna nu och dela låten till alla era vänner! Glad påsk älskade fans!❤🐣😘🐇 #filtrkids #rivjärn #marcusandmartinus #mmer #mmfamily #mmsverige #elektrisk #metal #rock #skam #vilde

[niklasblohm]

ska. inte. riva. knogarna. ska. inte. riva. knogarna. (rev inte knogarna 😁😁) #lc #lchf #lowcarb #parmesan #rivjärn #läskigkökssyssla

[iwillruletheuniverse]

This magazine also came in the mail today and first I saw was ’rivjärn’ and it hit me so hard. Rivjärn is the swedish word for grater. Thomas couldn’t eat carrot the way rabbits do because of his teeths so I shred them for him. I did that every morning and he ran around so excited because he knew what that sound meant. I haven’t read the article about Julia Caesar yet but she apparently used to act in the angry roles. Also a thing I have never heard. To call someone a ’rivjärn’

[matbiten]

Marinerade jordgubbar, jordgubbssnö, vaniljglass och nöt- och havreflarn

En somrig efterrätt som kräver minimalt med arbete om man tar genvägen med köpta flarn och byter ut sirapen till köpt rabarbersaft.

Ingredienser 1 l jordgubbar 1 dl rabarbersirap - se recept 0,5 l vaniljglass 4 havreflarn - med hasselnötter, se recept 4 jordgubbar - frysta

Garnering: ätbara blommor - t ex koriander- eller kirskålsblommor

Rabarbersirap, 2 dl: 200 g rabarber 0,5 dl vatten 1 dl strösocker

Gör så här:  1.Rabarbersirap: Ansa och skär rabarbern i tunna skivor. Använd gärna späda röda stjälkar för att få fin färg på sirapen. Häll på vatten och tillsätt socker. Sjud under lock ca 5 min. 2.Sila och pressa all saft ur rabarbern. Låt kallna. Förvara sirapen i kyl. Håller ca 1 vecka. 3. Snoppa och skiva jordgubbarna. Blanda dem med rabarbersirap. Låt stå ca 10 min för att safta till sig. 4.Fördela jordgubbarna med marinaden på tallrikar. Forma glasskulor av glassen och lägg en på varje tallrik. Garnera med krossade flarn och blommor. Riv de frysta jordgubbarna över glassen allra sist. (5.För att göra jordgubbssnö behövs ett vasst rivjärn, t ex microplane)

Havreflarn (ca 15 st)

Ingredienser 75 g smör 1 dl strösocker 2 msk vispgrädde 2 msk ljus sirap 1 dl havregryn 1 dl hasselnötter – hackade 1 msk vetemjöl 1 krm bakpulver

Gör så här: 1.Sätt ugnen på 200°. Smält smöret och tillsätt socker, grädde och sirap. Låt sjuda ca 1 minut. 2.Ta kastrullen från värmen och rör ner havregryn, hackade nötter, mjöl och bakpulver. Blanda väl. 3.Fördela matskedsstora klickar av smeten glest på en plåt med bakplåtspapper. Grädda mitt i ugnen ca 5 min. Passa noga de sista minuterna, flarnen är klara när de har ljusbrun färg. Tas de ut för tidigt blir de inte lika krispiga. Låt svalna på bakplåtspappret. Förvara flarnen i en lufttät förpackning.

Källa: Alltommat

[megalomaniacturtle]

i'm gna mcfricken loose it, finnns det nåt sätt att få tristess att inte kännas som om man håller på att strimla sin själ på ett rivjärn

[kopparsvinet]

Motvilligt har jag köpt en ny hushållsmanick, insåg att en del är aningen drygt att utföra med kökskniv, handvisp eller rivjärn. Braun betyder f ö BRUN på svenska ;) (på/i Lugubrien) https://www.instagram.com/p/CHmxjirjvvB/?igshid=j0jbvbmiir4l

[workingontravel]

Jag har aldrig förut känt att jag inte vill

Här finns texten översatt till engelska. Jag träffade Maria Salah första gången på en utbytesträff för dramatiköversättning i Marseille för tio år sedan. Sedan dess har vi varit bekanta, och även arbetat tillsammans. Jag ville prata med henne om resandet mycket därför att hon är skådespelare och regissör med tydlig förankring i teatervärlden, snarare än i den frilansande dansvärld som många av intervjuerna i det här projektet kretsar kring. Därigenom ville jag ge ytterligare bilder av hur det turnerande livet kan se ut.
Vårt samtal berörde bland annat hur det är att vara anställd inom en både nationellt och internationellt turnerande institutionsteater i relation till vitt skilda komponenter i livet – så som separationsångest, rasism och åldrande.

 Maria Salah: 
 Tidigare har jag trott att jag inte har rest så mycket i jobbet. Jag brukade säga att jag bara jobbat utanför Stockholm en enda gång, nämligen hösten 2007 på Örebro länsteater. Och så kanske jag la till, nästan som inom parentes: Ja, och så har jag turnerat fyra gånger med Riksteatern. Det handlar nog om att jag har skådespelarvänner som har flyttat runt mycket mer än jag mellan olika städer. Att de bytt adress har gjort det väldigt synligt att de är borta, och med vissa av dem är det ofta svårt att hitta tid för att ses. Men jämfört med en vanlig yrkesarbetande person baserad i Stockholm har jag nog rest mycket. Mitt första teaterjobb fick jag 1989. Då reste vi till Bergen, Wien, Amsterdam, Bryssel och Frankfurt under bara ett par månader. Sedan har jag jobbat i Sydafrika – i Grahamstown och Johannesburg – nästan en hel sommar. Och jag har varit i Paris, Orléans, Marseille, Istanbul, Beijing och många svenska städer.

Jag tycker mig kunna se att det över tid har skett vissa förändringar kring resande i teatervärlden. Till exempel tror jag att samarbeten mellan olika institutioner och organisationer i Sverige ökar, och med det skådespelares rörlighet mellan olika län. Också inställningen till flygande har förändrats. Tidigare flögs det från Stockholm till allt norr om Gävle. Riksteatern är den stora turnerande teatern, och jag tror faktiskt att den förre chefen Måns Lagerlöf som person har haft stor betydelse för att man åker mer tåg nu. Katta Pålsson, producenten på Unga Klara, är också en sådan miljömedveten person som tagit beslut om att vi alltid ska åka tåg inom Sverige.

 Det fungerar förstås bra att ta tåget nationellt. Till Sydafrika och till Kina är alternativet att inte åka. Ärligt talat tror jag inte att kulturmänniskor i allmänhet kommer att avstå från den typen av arbetsresor om vi inte måste. Vi kommer bara prata om att vi har dåligt samvete, och det finns något koketterande med det. Jag tycker att man antingen ska avstå eller äga att man åker. Skam har aldrig lett någonvart. Jag hade kunnat säga att det går emot mina principer att åka till Sydafrika. Det gjorde jag inte, för jag ville dit. Nu är jag i och för sig inte lika säker på att jag vill det längre.


Därför är det lustigt att du ska intervjua mig just nu. Jag har alltid tyckt så mycket om att resa; jag har aldrig tidigare känt att jag inte vill. Men nu är det så. Och jag ska verkligen resa mycket i höst. Vi ska till Johannesburg, Kapstaden, Gävle, Sundsvall, Skellefteå, Halmstad, Göteborg, Malmö, Skara, Helsingborg och New York. Jag försöker verkligen hitta lusten, men istället känner jag mig trött av bara tanken på att resa. Jag vill inte ha en dålig kudde eller en säng som är för mjuk. Jag vill inte arbeta med att bem��stra min bacillskräck. Jag vill inte sitta på en plats vid gången på ett tåg och i sex timmar oroa mig för att olika främlingar ska stöta till mig. Jag vill inte behöva leta efter en plats att äta på och sakna mitt rivjärn och mina ekologiska citroner. Jag vill inte ha en ny spelplats varje gång. Jag vill inte leta efter min loge eller dela en toalett med en massa andra. Jag vill bara vara ifred.

 Kanske handlar det bland annat om att bli äldre. När jag var yngre tyckte jag att det var fantastiskt att resa för jobbet, att bo på hotell och äta hotellfrukostar och se nya städer. Flygplatser har varit min favoritplats. För oss som har pass och kan röra oss fritt är flygplatsen allas och ingens, och jag har känt mig så full av liv när jag är på väg. Nu är jag femtiotvå år, och jag befinner mig mitt i klimakteriet. Det kan medföra att man känner oro. Jag har alltid varit lugn och stabil, men nu känner jag att alla intryck blir för mycket för mig. Dessutom arbetar jag i en ensemble där de flesta andra är i tjugo- och trettioårsåldern. De vill ofta göra andra saker än jag. Jag vill mest hitta ett bra matställe och kanske gå till ett Lamatempel. Och även om jag har bundsförvanter i det som förstår, kan jag känna mig ensam och längta hem.

Jag har haft en annan period när jag inte heller ville resa. I samband med attacken mot World Trade Center 2001 hände det någonting med kontrollen av oss som såg ut som folks idé om muslimer. Jag reste inte utomlands 2001-2008, för jag orkade inte utsätta mig för det. Att resa för mig hade alltid varit så positivt. Min kropp hade kunnat färdas vart den ville, och nu blev jag utpekad. 

 Det var teater som tvingade mig att åka till slut. Vi åkte till Paris för att spela en föreställning. Sedan kände jag att jag också ville åka till New York under tiden som Barack Obama var president. Då fick jag väl lämna de där fingeravtrycken då, fast jag inte tyckte om det. Och nu har jag även varit i Kina. Det var en absurd kontroll där. När vi gick som grupp genom passkontrollen var det okej, men när jag gick ensam eller tillsammans med en ännu mörkare kollega kunde folk vända sig om. Vid ett tillfälle tog en pappa tag i sitt barns ansikte och vred på det för att barnet skulle titta på min kollega. En gång var det en man som spottade efter oss. Rasismen var så otroligt explicit. Jag säger inte att den var starkare än här, men att den tog sig väldigt tydliga uttryck. Jag tänkte att det som hände där var ett synliggörande av vad som hela tiden rör sig under ytan här.

Det svåraste med att turnera med scenkonst är annars just att vara i grupp. Om det finns friktion i en grupp så förstärks den när man reser. Vanligen går ju alla hem till sitt, och det är tydligt att det man gör på arbetsplatsen är att arbeta. Men på turné blir alla sociala val laddade: det privata och det professionella blandas lätt ihop. Vem man ska äta glass med, vem man sitter med vid frukostbordet, vem man säger ”jag ska gå och köpa vatten��� åt: Allting kan plötsligt betyda någonting.

 En annan svårighet är att upprätthålla en traditionell textteateruppsättning, speciellt när regissören inte längre finns där. Man kan börja sacka, ta pauser i replikerna, lägga till småord, olika saker som ruckar föreställningens kugghjul. Vissa regissörer ser inte det här som något problematiskt, utan tänker på det som en del av processen att skådespelarna tar över. Men för mig är det både en fråga om struktur och tydlighet, och en estetisk preferens. Om vi inte är tajta tillsammans, om jag släpar, då släpar allt. 

 Det finns många regissörer som aldrig kommer och tittar efter premiär. Jag har också själv gjort misstaget som regissör att komma mindre än skådespelarna hade önskat. Jag tror att man bör prata ihop sig inför varje ny uppsättning om hur ofta regissören ska komma: för sin egen skull, för skådespelarnas skull och för föreställningens skull – och att man bör förstå att detta är tre olika parter som kanske inte har samma behov.

Av institutioner som ordnar turnéer önskar jag mig generellt framförhållning, dialog och transparens. Jag önskar att de som fattar beslut både ser till individerna, och förstår det komplexa med att resa i grupp. Jag önskar mig kommunikation om vad som händer, att man frågar vad folk har behov av. Sedan kanske inte alla behov kan bli tillgodosedda, men att man åtminstone kommunicerar med alla och tar dem på allvar är en bra utgångspunkt. Du som fattar besluten ska vara medveten om att val av boende, färdmedel, spelplats och antal föreställningar i slutändan är beslut över andras liv.

Jag önskar också att vi kunde tala mer om vad det är för platser vi reser till. Vad är Borlänge nu, hur länge har Borlänge varit så, vilka är vår potentiella publik? Jag tycker inte att man talar nog om det, och här tror jag att någon skulle behöva ta en i handen och säga: ”Det här är också ett jobb och ska ske inom ramen för din arbetstid.” Det är en fråga om kvalitet att känna platsen man kommer till. Om vi kunde tänka kvalitet istället för kvantitet i resandet så skulle mycket vara annorlunda.

Min mamma har varit väldigt bra på att resa, också tillsammans med mig och mitt syskon. Jag tror att jag har lusten att röra på mig både från min mammas och min pappas sida. Min pappa kommer från en nomadfamilj i Djibouti. Men så lämnade han Djibouti och bodde i Frankrike, Tyskland, Holland. Och min gammelmormor föddes i Halland men flyttade till Hamburg i slutet på 1800-talet. Min morfar föddes i Hamburg. Han växte upp där och min mamma och hennes tre systrar föddes där, men efter kriget flyttade de till Sverige. Själv är jag uppväxt i Råcksta i västerort – Vällingby och Hässelby – men jag tänkte alltid att jag skulle bo utomlands när jag blev vuxen.

Direkt efter gymnasiet ville jag plugga på Sorbonne. Jag jobbade så att jag skulle ha pengar och jag fick ett stipendium. Pappa hade en djiboutisk vän i Paris som skulle se till att jag fick boende. Men det visade sig att den här vännen kände sådan skam över att han skilt sig att han inte berättade det för pappa, och att jag inte kunde bo hos honom. Jag blev tvungen att söka efter ett annat boende, som kostade. På grund av det halverades min budget och min studietid. Då hände någonting med min tillit. Sedan dess har jag känt att jag måste ha mycket egen kontroll över saker när jag är på resa.


Ett annat viktigt stråk på resa och i livet är frågor om avstånd och separation. Jag har jobbat långt upp i åren med separationssvårigheter.
Det lustiga är att jag nästan aldrig har varit tillsammans med någon där vi båda har varit på samma plats hela relationen. Min första partner var från Stockholm som jag, men då valde jag att åka bort och plugga. Min nästa partner träffade jag elva dagar innan han skulle bosätta sig i Amsterdam. Jag var så förälskad i honom, men när jag åkte och hälsade på honom mådde jag fruktansvärt efteråt, för att jag inte stod ut med ett sådant avstånd i mitt liv. Så jag stängde av honom, jag kunde inget annat. Nästa person jag träffade var en man som bodde i Hamburg. Då flyttade jag dit för att prova om det skulle gå, och jag var på väg att utbilda mig till översättare på universitet där. Men jag kände att jag var tvungen att ge teatern en chans, på svenska som är mitt språk, inte på tyska, så jag flyttade tillbaka. Ett tag hade vi en långdistansrelation. Det gick inte den gången heller. När jag sedan träffade en stockholmare igen tänkte jag: Vad skönt, då ska vi båda vara här. Men efter halva relationen fick han ett tvåårskontrakt i Uddevalla. Vi var faktiskt ihop de två åren då han var borta, men jag tror att det ändå påverkade. När han kom tillbaka tog det slut efter bara några månader.

Jag har som vuxen fått väldigt mycket hjälp av en vän med att bearbeta det här med separationer. Vi har känt varandra i över tjugo år. Jag tror att vi har ägnat nästan hälften av den tiden åt att säga hejdå. Ibland har jag fått säga hejdå sex, sju gånger. ”Vänta, hallå, hej!” Ibland har det varit jag som bestämt att jag skulle gå, han fick stanna, för jag ville inte vara den som blev lämnad. Ingen annan har hjälpt mig med det förut. Nu är jag mycket friare. Med honom kan jag säga ”hej, hej!”, och sedan är allt bra. Jag känner inte av saknaden av mina nära på samma sätt längre. Nu är det bara det där suget i magen i separationens ögonblick som är plågsamt. Jag tror att det är kopplat till det definitiva, att vi vet att döden kommer en dag.

Jag tror att min relation till separation som vuxen har blivit att jag klipper lite. Det gäller mina vänner också. Det finns några människor som jag verkligen gillar, men eftersom mitt yrke är så kommunikativt så förstärks kanske också behovet av att vara själv. När jag träffar dem är jag glad, och jag kan även tycka om att prata med folk på distans, speciellt med den nya teknologin där man talar ansikte mot ansikte. Men oftast tänker jag inte så mycket på dem jag inte träffar. Jag behöver vara mycket med mig själv. Då mår jag bra.