#novellsamlingar

[teddykalfu]

Lucka 21

[enmusasblog]

Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist Den 25 september släpper Maja-Karin Fredriksson albumet Maja-Karin sjunger Ebba Lindqvist. Albumet är inspelat i Studio Epidemin i Göteborg tillsammans med musikerna, Lovisa Samuelsson på cello, sång och klaviatur och Frida Thurfjell på saxofon. Med på skivan är också inspelningstekniker Petter Eriksson på kontrabas.

Efter att ha turnerat i över ett år med sina pop-poetiska tolkningar av Ebba Lindqvist lyrik släpper Maja-Karin Fredriksson hösten 2019 albumet ” Maja-Karin sjunger Ebba Lindqvist”. Skivan är en uppföljning av EP:n “Jag Begär Bara Havet” som Maja-Karin släppte 2018 med fem tonsatta Ebba Lindqvists-dikter. Hon fick bra genomslag och intresset växte för hennes musik. Efter ett stort antal konserter har de tonsatta dikterna hittat hem musikaliskt och med det kom lusten att spela in ett akustiskt album.

”Jag ville spela in en lekfull skiva med mycket live-känsla tillsammans med mina medmusiker. Jag ville också ge ut ett helt album med mina tonsättningar av Ebbas dikter. Jag tror att många människor kan finna något i Ebbas poesi och där kan min musik vara en ingång”, säger Maja-Karin. De avskalade kompositionerna är skrivna av Maja-Karin själv och produktionen är gjord av Petter Eriksson i Studio Epidemin i Göteborg. Musiken rör sig i gränslandet mellan pop, visa & jazz med Maja-Karins röst i centrum. Organisk och levande, analogt och mjukt välkomnande. ”Det var spännande att satsa på att spela in live tillsammans i studion. Det krävs mod att släppa ett album som inte är tillrättalagt. Vi har inte gjort några omtagningar, bara spelar tillsammans rätt in i mikrofonerna. Sen har Petter skapat magi i mixningen”, säger Maja-Karin.

Maja-Karin Fredriksson är född 1978 och uppvuxen i Göteborg och norra Bohuslän med havet runt knuten. Hon har en stark förankring i den västsvenska musikscenen med en bakgrund i Göteborgsbanden Bellaroush och Castlewoods samt studier på Högskolan För Scen och Musik. Maja-Karin är gymnasielärare i grunden men väljer nu att satsa helhjärtat på musiken. Hon sjunger och spelar piano, gitarr och trombon.

Ebba Lindqvist gav ut totalt 15 dikt- och novellsamlingar mellan 1931 och 1966. Ebba och Maja-Karin har mycket gemensamt trots att det skiljer sjuttio år och den ena uttrycker sig i ord och den andra genom musik. Läraryrket, längre utlandsvistelser och uppväxten vid havet är bara några av de erfarenheter de delar. Våren 2019 uppmärksammades Ebba Lindqvist av Fredrik Lindström i SVT:s ”Helt Lyriskt” där 12 svenska poeter presenterades.

Albumet ”Maja-Karin sjunger Ebba Lindqvist” kommer att följas upp med en mer producerad EP senare i vinter. Tillsammans med den första EP:n bildar skivorna en triologi där Maja-Karin genom sina tonsättningar ger Ebba Lindqivsts halvsekelgamla poesi nytt liv. Skivorna släpps på PACAYA records.

- ”När jag läste Ebba Lindqvists poesi för första gången var det som om tiden stannade. Orden gick rakt in och det kändes som att de handlade om mig. Genom Ebbas poesi berättar jag om mig själv”, säger Maja-Karin.

Sagt om Maja-Karin Fredriksson:

"Sällan har jag hört något så fullödigt i genren musik-poesi. Hennes sång, sånger, arrangemang och följsamma och lekfulla medmusikanter till Ebba Lindqvists poetiska värld skapar magi!” - Kenneth Wadström, musiker.

Release 25 september via PACAYA Records

Turnedatum

2019 17 september Styrsö Missionskyrka, Göteborg 28 september Kosters Trädgårdar, Sydkoster, Strömstad 26 oktober Kulturhuset Fregatten - Stenungssund 14 november Sätila bibliotek - Sätila 2020

19 februari Munkedal bibliotek - Munkedal 20 februari Floda bibliotek - Floda 26 februari Lidköping bibliotek – Lidköping 27 februari Götene bibliotek - Götene 29 februari Mölnlycke Kulturhus - Mölnlycke

För mer information:  www.majakarinfredriksson.com

www.instagram.com/majakarin_fredriksson

För mer information och intervjuer kontakta: Anette Ståhl tel: 0707180120 eller anette@enmusamusic.com

[danjenovell-blog]

Det är fredag förmiddag och mellanstadieläraren Bengt presenterar en enkel skrivuppgift för sina elever, en uppgift som går ut på att berätta en liten historia om något man nyligen varit med om. Den sista texten han läser är Sandras. Han läser med stigande olust och förfäran. Någonting har gått fruktansvärt fel. Vad gör man i en sådan situation? Vem vänder man sig till först? Efter att ha samlat sina tankar ringer han till Sandras mamma och ber Johan, sin kollega, att köra hem flickan. Men Sandra kommer aldrig fram. Hon försvinner spårlöst tillsammans med läraren. En novell av Erik Sjöström. I likhet med sina tidigare korta novellsamlingar, Hondjävlar och Spegelvän, skriver Sjöström med ett sparsamt språk som leder rakt till de obehagliga känslorna och det oåterkalleliga.

LÄS NOVELLEN: http://www.bokus.com/bok/9789188417381/en-liten-historia/

[teddykalfu]

Lucka 18

[teddykalfu]

M. R. James

För Dig som: tycker att less is more i skräcksammanhang

Det finns nog ingen skräckförfattare som Montague Rhodes James – ingen annan som kan ägna 12 av en novells 15 sidor åt familjekäbbel om valet av gardintyg, för att sedan på de sista tre sidorna göra det så obehagligt att det skapar fler mardrömmar än Stephen Kings samlade produktion. Ingen annan som kan få några hopsnodda lakan att orsaka hjärtflimmer. Ingen annan som istadigt vägrar beskriva sina skräckfigurer med mer än på sin höjd fyra adjektiv, och ändå skapar den sortens bilder i läsarens fantasi som får en att vilja ta med sig en teddybjörn när man måste gå upp och öppna för katten i mörkret.

M.R. James första novellsamling heter i original Ghost Stories of an Antiquary, och det är precis vad de är – skräckberättelser i mer eller mindre akademisk inramning, där den som upptäcker den hemsökta tavlan först och främst dokumenterar sina iakttagelser och informerar sina lärda kolleger. Det är blodlös skräck, fri från sex, våld och i princip allt som nutida filmskapare betraktar som sine qua non för att engagera publiken. Och ändå så rasande effektivt att varje novell av M.R. James penna är som en kärnbestyckad stridsspets av kuslig stämning, nyfikenhet och ångest som kämpar om herraväldet. Komplett med radioaktivt nedfall i form av mardrömmar i årtionden efteråt.

M.R. James blir aldrig förlegad, och ytterligt sällan överträffad. Precis som hos Lovecraft rör det sig om språkburen skräck, men där Lovecraft släpper lös kallsvettiga strömmar av adverb väljer James sina ord med urskiljning. Man får aldrig se hans hiskligheter i sin helhet, och kan aldrig förklara eller förstå dem, vilket trots deras anspråkslösa skala (inga Äldre Gudar bortom tid och rum här) gör dem allsmäktiga.

Precis som med Lovecraft är min stora sorg att jag läst allt av M.R. James, som också skrev ytterligt lite: blott 26 spökhistorier, intet mer. Och trots att många försökt finns det ingen som kan imitera hans stil…

… trodde jag. Men det finns faktiskt en författare som kommer snubblande nära, med sina stämningsmättade pastischer till M.R. James ära. Han heter Chris Priestley och skriver, otroligt nog, för barn. Åtminstone placeras hans böcker med skräckhistorier oftast på ungdomshyllorna, kanske för att hans protagonister undantagslöst är barn. Men tro mig – de duger åt vuxna läsare. Chris Priestleys fristående böcker i serien Tales of terror utspelar sig under en icke preciserad historisk era som åminner om M.R. James samtid vid 1900-talets början. Den största förändringen jämfört med originalberättelserna är Chris Priestleys språkbruk, som är betydligt enklare för nutida och framförallt yngre läsare.

Men till min stora lycka är han inte ett dugg snällare. De unga protagonisterna hos Chris Priestley konfronteras med precis lika isande, gastkramande, deliriumframkallande fasor som de vuxna protagonisterna hos James. Inte särskilt många av dem överlever.

En annan skillnad mot James är att Chris Priestley väljer att knyta ihop sina novellsamlingar med ramberättelser, ett drag som kan göra hans böcker lämpliga även för läsare som har svårt för novell-formatet. Hans böcker har också enstaka illustrationer, vilket jag är mindre förtjust i. Såväl M.R. James som Chris Priestleys stil hänger helt på förmågan att placera bilder i läsarens fantasi, och att då låsa in denna med färdiga gestaltningar känns kontraproduktivt. (Detta är också orsaken till att M.R. James berättelser gör sig dåligt som tecknade serier, av vilka det publicerats ett par samlingar under senare år.)

Hos James och hans lärjunge Chris Priestley är mindre precis tillräckligt mycket. Så Du som redan plöjt James och suktar efter mer – ta en tur till ungdomshyllorna.

På svenska: Ja

Ljudbok: Ja

E-bok: Ja

 Bibliografi

Montague Rhodes James, Ghost Stories of an Antiquary, 1904

More Ghost Stories of an Antiquary, 1911

The collected ghost stories of M.R. James, 1931

Rum nr 13, 1991

Häxan i Fenstanton och andra spökhistorier, 1993

Med flera…  

Chris Priestley, Uncle Montague’s tales of terror, 2009

Tales of terror from the tunnel’s mouth, 2009

Tales of terror from the black ship, 2010

The teacher’s tales of terror, 2011

Christmas tales of terror, 2012 

Onkel Montagues spökhistorier, 2009

Spökhistorier från det svarta skeppet, 2010

Spökhistorier från den mörka tunneln, 2011

[teddykalfu]

Lucka 16

[teddykalfu]

Creepypodden (poddradioprogram från SR:P3)

För Dig som: vill höra skräck berättad med godnattsage-stämmor minst varannan vecka – gratis!

Låt oss tala om redaktörskap. Begreppet har inte samma stjärnglans som ”författarskap”, eller samma självskrivna släktskap med ”konstnärskap”. Redaktören är en figur som värderas som högst i den akademiska världen, och sällan diskuteras inom skönlitteraturen. Det finns nog en utbredd uppfattning om att redaktörens uppgift är enkel – bara att samla ihop texter som någon annan slitit med att skriva.

För att illustera att inget kunde vara längre från sanningen vill jag fästa Din uppmärksamhet på Creepypodden (Sveriges Radio P3). Talar Du svenska och gillar skräck så lyssnar Du troligtvis redan. Då vet Du att Jack Werner är både poddens presentatör och dess ensamma redaktör. Vilket innebär att han:

väljer ut berättelserna som presenteras. Då har han att förhålla sig till ett underlag bestående av i stort sett allt svenskt och engelskspråkigt material som inte är uttryckligen upphovsrättsskyddat – i tryck och på hela Internet – plus den stora skörd av nyskrivna berättelser som de trogna lyssnarna skickar in varje vecka. Det är inte bara enormt mycket att välja på, det kräver finstämd fingertoppskänsla för vad som 1) passar in och kan tillföra något till avsnittet/podden i stort, och 2) fungerar bra att läsa in.

bearbetar det utvalda materialet. Ofta måste det översättas, eller anpassas kulturellt till den svenska publiken. Att även det svenskskrivna materialet bearbetas märker man om man läser någon av poddens relativt få författare som finns utgivna i bokform (det räcker att säga att språket sällan är sämre i poddens version).

ordnar materialet tematiskt i avsnittsform, d.v.s. avgör vilka berättelser som kommer att gå bra ihop, och i vilken ordning, samtidigt som de håller sig inom avsnittets ramar. Ordningen kan göra mer än man tror – det handlar inte bara om att spara det bästa till sist, utan lika mycket om att hitta berättelser som när de läggs bredvid varandra skapar en helhet större än de enskilda delarna.

presenterar materialet, d.v.s. talar om för lyssnarna varifrån det kommer, men framförallt ramar in det med personliga reflektioner, som bidrar till att väcka tankar och skapa stämning. Du kommer att lära dig mycket av Creepypodden, om allt från folklivsforskning till populärkultur och mänskliga beteenden. Inte minst om vilka viktiga behov berättarkonsten fyller.

matchar berättelserna med rätt uppläsare (många av poddens lyssnare har ett särskilt förhållande till dunkelröstade programproducenten Ludvig Josephson, som hörs i varje avsnitt, och ja, han är bra… men Eva Dozzi är bättre!)

inte minst läser och besvarar varenda mejl som poddens fans skickar

Och detta gör alltså Jack Werner 26 veckor om året, come rain or shine or covid-19. Creepypodden är i skrivande stund inne på avsnitt 153 (+ specialavsnitt), och man kan sätta klockan efter den. Oavsett om världen går under så kommer Creepypodden ut med ett nytt avsnitt på slaget midnatt varannan måndag, året om. Aldrig med mindre än nytt, fräscht (eller gammalt, oväntat) innehåll och utmärkt produktionskvalitet.

Vore det upp till mig och resten av lyssnarna skulle Jack Werner och parhästen Ludvig Josephson föräras förtjänstmedaljen Illis quorum meruere labores[*], och inte bara för att de tar skräck på allvar. Lika mycket för att de håller liv i en bortglömd konstform, som har svårt att hävda sig i dagens mediebrus: riktigt historieberättande. Medan andra poddar består av talkörer som pratar i munnen på varandra i sin iver att tycka så mycket som möjligt består Creepypodden av berättelser som förtjänar att avlyssnas en i taget, under ytterst sparsamt med bakgrundsljud och -musik. 

Dessa berättelser blir till mörka godnattsagor för oss som älskar att rysa. Vi blir helt enkelt handmatade med bra skräck runt en trygg lägereld, där vi kan lita på att lägerledaren vill oss väl. Vi vet att om bara två veckor är Creepypodden och Jack Werner tillbaka  – så finns inget annat att se fram emot i livet så finns åtminstone det. 

Och just det ja: vår årskonsumtion av skräcklyssning är helt gratis.

Bäst. Använda. Skattepengar. Någonsin.

 På svenska: Ja, svenskt original

Ljudbok: Ja

E-bok: Ja (manuskript på hemsidan)

 Bibliografi

https://sverigesradio.se/creepypoddenmedjackwerner (podden)

https://www.creepypasta.se/poddmanuskript/ (manuskripten)

[*] "Åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det", utdelad av Sveriges regent/regering sedan 1785

[teddykalfu]

Lucka 13

[teddykalfu]

Lucka 6

[teddykalfu]

Ellen Datlow – redaktör

För Dig som: tycker att en bra novellsamling är som en lyxig chokladkartong

”Nej nu”, tänker Du kanske, ”Lovecraft i den här luckan också?!” Nej då – det är inte boktitlarna jag vill fästa Din uppmärksamhet på idag. Det är redaktören.

Jag har redan utbrett mig om redaktörskapets utmaningar i lucka 13, men Ellen Datlow förtjänar ett alldeles eget avsnitt. Hon är nämligen något så unikt som en litterär redaktör som har specialicerat sig på skräck och mörk fantasy/sci-fi. I mer än 35 år har hon arbetat med novellantologier inom dessa genrer, för ett stort antal förlag, och hon är bra på det hon gör. Skrämmande bra. Jag ser inte poängen med att räkna upp någons fina priser (hon har många!) som kvalitetsgaranti, utan föredrar att försöka formulera hennes storhet med egna ord:

Ellen Datlow har som sagt specialiserat sig – mer än 30 år av att gräva ner sig i skräcklitteratur innebär att hon kan genren, läsarna och författarna, både nutida och forntida. Det betyder att hennes antologier är något mer än bara en handfull skräckberättelser hopknycklade mellan två pärmar, mer eller mindre löst sammanhållna av något tema. De är genomtänkta verk i sin egen rätt, en helhet som gör något med sina enskilda delar. Tänk Dig färger: en viss nyans av ljusblått kan skifta från grått till lila beroende på vilka andra färger som placeras bredvid. Så jobbar Ellen Datlow. Hos henne finns en tanke inte bara med vilka noveller som väljs ut, utan i vilken ordning de placeras; var i förhållande till början och slut; om/hur de illustreras, etc. m.m. o.s.v. – Du fattar!

Men Ellen Datlow plockar inte bara buketter av existerande berättelser till sina samlingsvolymer. Ofta beställer hon nyskrivna verk, gärna med en speciell antologi i åtanke. Hon finns med i den litterära tillkomstprocessen på ett mer konkret vis än många andra redaktörer. Ta exemplet Echoes: The Saga anthology of ghost stories från 2019. Av dess 30 historier är 27 specialskrivna på Ellen Datlows uppdrag, och varför? Därför att hon, som hon konstaterar i förordet, älskar spökhistorier, och tycker det är synd att de inte är på modet längre. Det är ett personligt engagemang för genren som inte kan överskattas.

Att läsa vilken som helst av Ellen Datlows antologier är som att få en guidad tur i känd och okänd skräcklitteratur, där hon presenterar gamla och nya författare Du garanterat kommer att vilja läsa mer av. Det är den ultimata Alladinasken, laddad med något för alla smaker. Just Echoes var mitt första möte med henne, och jag fascinerades av mångfalden av perspektiv – i en volym om bara 30 berättelser trängs spöktraditioner från Indien till Afrika och Amerika; kolonialspöken och förortsspöken; barns spökupplevelser och vuxnas; onda spöken och goda; i korta berättelser och långa. (Mina personliga favoriter: ”The surviving child”, Joyce Carol Oates; ”A shade of dusk”, Indrapramit Das; “The Puppet Motel”, Gemma Files; “A burning sword for her cradle”, Ailette de Bodard; “The tree of self-knowledge”, Stephen Graham Jones)

Eller ta antologin Lovecraft’s Monsters, som är exakt vad den heter: en samling nyskrivna noveller som spinner vidare på varelser från Lovecrafts och hans litterära vänners krets. Suggestivt illustrerad av John Coulthart innehåller den några ganska ordinära Lovecraft-pastischer, och så några som är experimentella. Poetiska. Gripande. Gastkramande. Och våldsamt bra. (Favoriter: ”Bulldozer”, Laird Barron; ”Red goat, black goat”, Nadia Bulkin; ”The same deep waters as you”, Brian Hodge; “The sect of the idiot”, Thomas Ligotti; “The bleeding shadow”, Joe R. Lansdale – Lovecraft-fans kan roa sig med att gissa vilka monster som hör till vilken!)

Eller ta Children of Lovecraft, en Lovecraft-inspirerad antologi helt utan pastischer och öppna lån, men med berättelser som Lovecraft säkert hade kunnat uppskatta. Återigen en fantastisk mix av stilar och innehåll, men med en klar lysande kronjuvel: Maria Dahvana Headleys ”Mr. Doornail”, som på en gång lyckas vara skräckkomedi, modern folksaga och prosalyrik – och som fick mig att se på getter med helt nya ögon. (Men jag älskade också ”Little Ease”, Gemma Files; ”The secrets of insects”, Richard Kadrey, och “On the blackened shores of time”, Brian Hodge)

Jag tror Du förstår min poäng vid det här laget: om en antologi är redigerad av Ellen Datlow – läs den!

  På svenska: Nej

Ljudbok: Ja

E-bok: Ja

 Bibliografi

Lovecraft’s monsters, 2014

Children of Lovecraft, 2016

Echoes: the Saga anthology of ghost stories, 2019

Med många, många flera…

[teddykalfu]

Folktro 2019 + Berättelser från Bårhuset 2019

För Dig som: anser att andra skräckfantaster bäst vet vad en skräckfantast vill läsa

Det ges – tyvärr – ut en del dålig skräck, även i Sverige. Med ���dålig” syftar jag både på sådana texter som är i princip grammatikaliskt oläsliga, och på böcker där ett acceptabelt innehåll dras ner av bristande korrekturläsning, dålig sättning och taskigt tryck.

Därför är det extra roligt att se antologierna Folktro och Berättelser från Bårhuset, där nyskriven skräck på svenska av mer eller mindre okända författare presenteras på riktigt hög nivå. Samlingarna har det gemensamt att de är utgivna 2019, och båda är proffsigt satta, tryckta och formgivna, med konstnärliga ambitioner utöver det rent innehållsmässiga.

Låt mig ta Folktro först: den här tjocka boken samlar rysarnoveller tematiskt grupperade efter övernaturliga väsen. De flesta tillhör välkänd skandinavisk folktro, men även utrikiska eller för många läsare okända entiteter förekommer, som kikimora, golem och mörksuggan. Varje kategori inleds med en kort presentationstext av väsendet i fråga, smakfullt smyckad med ett trollkors (olika varje gång = pluspoäng!). Sedan följer en eller flera noveller, utan pratiga förord. Texterna får tala för sig själva, och de flesta gör det med den äran. Majoriteten av novellerna väljer att konfrontera det övernaturliga i nutida miljö, och flera är både originella och läsvärda, underhållande och otäcka.

Men sedan finns den där novellen, som biter sig fast och stannar kvar; den där som är så välskriven att den ställer de andra i skuggan. Vilken den är tror jag kommer vara olika för alla läsare. För mig är den ”En låga över myren” av Susanne Wiik Ekebergh. Det är en trollbindande och poetiskt berättad historia om ett irrbloss, men framförallt en sorglig skildring av barnmisshandel, och alla olika sätt som vuxnas ansvar kan brista på. Den hör till det finaste och mest självständigt skrivna jag läst i år, och jag vet att jag kommer att läsa om den många gånger.

Berättelser från Bårhuset är något så underbart som en samlingsvolym sprungen ur en mötesplats för skräckfans: facebook-gruppen Bårhuset. Ambitionerna är ännu högre än i Folktro, på det sättet att allt – författandet, urvalet, redigeringsarbetet, formgivningen, illustrationerna, rubbet – är utfört av gruppmedlemmarna själva. Och resultatet är snyggt, så snyggt att man blir tårögd. Vackrast av allt är kapitelingresserna, där novellernas titlar ramas in av tecknade kvistar och grenar i grafiska former (japp, unika varje gång!), som går igen i kapitelnumreringarnas romerska siffror (så. snyggt!)

Och de litterära kvaliteterna då? Oroa Dig inte. Inte nog med att de flesta bidragen är lika skrämmande som de är skrämmande välskrivna, utan samlingen i sig erbjuder en riktigt genomtänkt mix: långt och kort, prosa och dikt, traditionella spökhistorier och moderna berättelser som lånar sina stildrag från Internets creepypasta. Precis som i Folktro tror jag alla kommer att hitta just sina favoriter, inklusive den där novellen.

För mig är den Jimmy Bereståls ”Bua mig”, om att återvända dit där man inte vill vara, fysiskt och psykiskt, för att bearbeta, konfrontera, och försöka minnas. Och glömma ta sin medicin. Och upptäcka barnet. Barnet med handduken över huvudet. Barnet som säger ”bua mig”…

På svenska: Ja, svenska original

Ljudbok: Nej

E-bok: Ja

[teddykalfu]

H. P. Lovecraft

För Dig som: vill avnjuta människans undergång i språklig påfågelsskrud

För närvarande tycks diskussionerna om H. P. Lovecrafts författarskap mest handla om de rasistiska inslagen i hans skildringar av galna kultister. Och jo, de är rasistiska – precis som hans skildringar av sinnessjuka forskare, inavlade aristokrater som gömmer sig i överdimensionerade mullvadshögar eller surmulna småstadsbor som idkar rasblandning med onämnbarheter ur djupen uttrycker bottenlös skepsis även mot även mer priviligierade befolkningsgrupper. Lovecraft är överlag den fulländade misantropen: det är sällan l��nt att lägga hans protagonisters namn på minnet, för de kommer ofelbart vara döda, besatta eller reducerade till babblande galningar innan berättelsen är över. Något sådant som en triumf över skräcken existerar inte.

Det är precis vad jag älskar med Lovecraft – hans samvetsgranna fullföljande av den kallsvettiga insikten om hur liten och obetydlig mänskligheten är inför ett grymt Universum. Hos honom är kosmos, vardag, och alla former av normalitet alltid en såpbubbleskör hinna mellan Ditt skälvande medvetande och det obönhörliga kaos som väntar på att stampa ut det. Det är ingen spoiler att säga att alla dör på slutet när Lovecraft sitter vid skrivmaskinen. Han skriver som en som är rädd för allt, men icke desto mindre ohjälpligt fascinerad av just det som skrämmer honom. Och han vill dela med sig, som om han genom att sprida fasan finge sp�� ut den en smula.

Jag har få husgudar, och vill sällan tillmäta en vit man den sortens betydelse, men det är ett faktum att Howard Phillips Lovecraft skrev om skräckens regelbok från grunden. Utan honom, ingen Hellboy, Locke & Key eller Alien; inget Arkham Asylum, inga författare som Alan Moore, Nathan Ballingrud eller Anders Fager (som jag inte ens gillar!). Utan honom hade skräckgenren i stort varit både mesigare och framförallt torrare. För samtidigt som Lovecraft är skoningslös så är han lyrisk. Somliga menar att hans stil drunknar i uppskruvade adjektiv, men jag ser honom som en fjärilssamlare, som försöker nåla fast stämningar, färger och idéer på berättelsernas korkplattor för att hindra dem från att fladdra iväg. Bara hos Lovecraft hittar man ”hädiska stenar” och ”vansinne ridande på stjärnvindarna”.

Och han säger alltid precis tillräckligt lite för att tjuvkoppla den mest skrämmande helvetesmaskinen som finns: läsarens fantasi.

För mig är varje novell av Lovecraft en koncentrerad skönhetsupplevelse, som får min puls att sjunka och andningen att djupna. Min stora sorg är att jag för länge sedan läst hans kompletta oeuvre, inklusive historien han spökskrev för Harry Houdini och essän Supernatural horror in literature – den sistnämnda för övrigt en guldgruva av litteraturtips.

Jag trodde åtminstone att jag läst allt, tills jag snubblade över novellsamlingen Silvernyckeln och andra alkemiska experiment. Förutom några intressanta noveller av mindre kände författare innehåller denna egenpublicerade antologi ett antal Lovecraft-berättelser utvalda av Niklas Dahlman, presenterade i retrokronologisk ordning. De är alltså ordnade från nyast till äldst, ända tillbaka till den ”roman” om fyra sidor som Lovecraft skrev vid åtta års ålder – detektivhistorien ”The Mystery of the Grave-Yard”.

Den är bedårande, och urdålig! Vilket ärligt talat var något av en lättnad. Även litterära husgudar har alltså varit barn i början.

På svenska: Ja, det mesta är översatt

Ljudbok: Ja

E-bok: Ja

 Bibliografi

At the mountains of madness and other novels, 1966

Necronomicon: the best weird tales of H. P. Lovecraft, 2008

Eldritch tales: a miscellany of the macabre, 2011

Med många, många flera…

Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter, 2011

Silvernyckeln och andra alkemiska experiment: i urval av Niklas Dahlman, 2011

Med många, många flera…

[enmusasblog]

Stormfågel var den första dikten av poeten Ebba Lindqvist som Maja-Karin Fredriksson tonsatte Den 11 september släpper Maja-Karin Fredriksson låten Stormfågel. Det är den första låten ifrån det kommande albumet ”Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist" som släpps den 25 september. Här får vi möta Ebba Lindqvists något mörka dikt som får vingar av Maja-Karins sång och gitarr tillsammans med Frida Thurfjell på saxofon och Lovisa Samuelsson på cello.

”Jag tycker om låten för stråket av svärta som finns i både text och musik”, säger Maja-Karin

Efter att ha turnerat i över ett år med sina pop-poetiska tolkningar av Ebba Lindqvist lyrik är det dags för Maja-Karin Fredriksson att släppa det live-doftande albumet ”Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist” den 25 september. Skivan kom till utifrån en stark längtan till att spela in musiken som den presenteras live med sång, gitarr, cello & saxofon, nära och akustiskt.

Musiken rör sig i gränslandet mellan drömsk pop, visa & jazz med Maja-Karins röst i centrum som ramas in av Lovisa Samuelssons cello & Frida Thurfjells saxofon tillsammans med Petter Eriksson på kontrabas. De avskalade kompositionerna är skrivna av Maja-Karin själv och produktionen är gjord av Petter Eriksson i Studio Epidemin i Göteborg.

”Efter att ha spelat mycket live har musiken utvecklats och jag vill presentera de dikter som jag tonsatt så som vi skapat dem tillsammans på scen med sång, gitarr, cello, saxofon och kontrabas. Jag har också fått önskemål från publiken där flera personer kommit fram efter konserter och sagt att de tycker vi borde spela in en live-skiva, säger Maja-Karin

Den 25 september släpps albumet ”Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist” som innehåller sju av Ebba Lindqvists dikter och kommer att följas upp med en mer producerad EP i januari 2020. Tillsammans med den första EP:n “Jag Begär Bara Havet” som Maja-Karin släppte 2018 med fem tonsatta Ebba Lindqvists-dikter bildar skivorna en triologi där Maja-Karin genom sina tonsättningar ger Ebba Lindqvists halvsekelgamla poesi nytt liv. Skivorna släpps på PACAYA records.

Maja-Karin Fredriksson är född 1978 och uppvuxen i Göteborg och norra Bohuslän med havet runt knuten. Hon har en bakgrund i Göteborgsbanden Bellaroush och Castlewoods samt studier på Högskolan För Scen och Musik. Maja-Karin är gymnasielärare i grunden men väljer nu att satsa helhjärtat på musiken. Hon sjunger och spelar piano, gitarr och trombon.

Ebba Lindqvist gav ut totalt 15 dikt- och novellsamlingar mellan 1931 och 1966. Ebba och Maja-Karin har mycket gemensamt trots att det skiljer sjuttio år och den ena uttrycker sig i ord och den andra genom musik. Läraryrket, längre utlandsvistelser och uppväxten vid havet är bara några av de erfarenheter de delar. Våren 2019 uppmärksammades Ebba Lindqvist av Fredrik Lindström i SVT:s ”Helt Lyriskt” där 12 svenska poeter presenterades.

Singeln Stormfågel släpps 11 september och albumet Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist den 25 september via PACAYA Records.

Turnedatum 2019 17 september - Styrsö Missionskyrka, Göteborg 28 september - Kosters Trädgårdar, Sydkoster, Strömstad 26 oktober - Kulturhuset Fregatten, Stenungssund 14 november - Sätila bibliotek, Sätila

2020 19 februari - Munkedal bibliotek,  Munkedal 20 februari - Floda bibliotek, Floda 26 februari - Lidköping bibliotek, Lidköping 29 februari -  Mölnlycke Kulturhus, Mölnlycke

Singeln ”Stormfågel" släpps den 11/9. Albumet "Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist" släpps den 25/9.

För mer information: www.majakarinfredriksson.com   www.facebook.com/majakarinfredrikssonwww.instagram.com/majakarin_fredriksson

För mer information och intervjuer kontakta: Anette Ståhl tel: 0707180120 eller anette@enmusamusic.com