#men låter väldigt intressant

[ferociouslycreativemystery]

Artikeltips (och boktips):

[gubbanarkist]

hej! jag vet inte om du är rätt person att fråga, men jag vill gärna utöka mitt ordförråd i svenska och bruka språket mer eftersom engelskan har tagit upp en stor del av det jag läser och lyssnar på. har du några texter att rekommendera ursprungligen på svenska med fint språk? vare sig det är skönlitterärt eller facklitteratur spelar ingen roll. svar uppskattas jättemycket!

Väldigt fin fråga att få! Det hänger lite på vad du tycker om att läsa, naturaligtvis - du måste ju stå ut med det också för att ta till dig något av språket! Kan gärna skicka en uppföljare till den här frågan, men jag tar lite axplock också ser vi vad du tycker låter intressant För ren språkglädje och härig arkaism överträffar inget Röde Orm av Frans G. Bengtsson, en vikingaroman som rör sig över halva europa på 900-talet. Otroligt underhållande dialog och en bra äverntyrsbok, men man måste stå ut med en rätt så unken kvinnoskildring, tyvärr. En författare vars svenska jag verkligen har avnjutit om sistonde är Salomon Shulman, som skriver riktigt frejdigt och mustigt om allt vad Judendomen och Sverige heter - rekommenderar särskillt Jiddischland - bland rabbiner och revolutionärer om du är intreserad av östjudiska skildringar - om du kan få tag på den, tyvärr fick den inte allt för stor upplaga. Men allt han har skrivit är läsvärt - kika in på antikvariat och fråga efter honom, som sagt om du har ett intresse för judendomen. Jag har också alltid uppskattat proletärförfattarne för sin, när den är som bäst, karga och vackra tidigmoderna svenska. Av de alstrerna innom den klassiska proletärliteraturen med svenska som orginalspråk (alltså inte Väinö Linnas "Här under polstjärnan"-trilogi, som är allra bäst) bland älskar jag särskillt Moa Martinssons "Mor"-triologi och Vilhelm Mobergs "Raskens" och "Soldat med brutet gevär". Fritjof Nilsson Piratens böcker är också starkt att rekommendera - bred och fryntig sydsvenska i små underhållande vignetter. Ren skrivarglädje. Starkt rekommenderade i allmänhet, men särskillt Bombi Bitt och jag, om du vill börja någonstans. För att ta ett mer modernt exempel så reagerade jag mycket på "Björnjägarens Döttrar" av Anneli Jorddahl när jag läste den, både på själva berättelsen men också på svenskan i den - handlar om sju systrar på den sverigefinska landsbyggden som beslutar sig för att fly in i skogen från civilisationen, och är otroligt bra. Annars är poesin användbar för att bygga ut ordförråd och berika ens språkbruk - läser själv för tillfället Viktor Rydbergs samlade (finns i pocket till lågpris), och har också verkligen gillat Dan Andersson (de flesta av hans dikter finns tonsatta, dessutom). I modern tid skriver Athena Farrakhozad underbara dikter vars svenska språkbruk riktigt gnistrar. Återigen vill jag understyka att jag valde de här som exempel på saker som kan vara bra för ens svenska ordförråd, böcker och diktare som verkligen behärskade sitt svenska modersmål. Jag har också undvikit översättningar. Andra får gärna reblogga denna med sina egna favoriter och rekommendationer =)

[viktorfredriksson]

»Civil War« – där samtid och framtid olustigt möts

Alex Garland räds inte stora teman. Det är ofta existentiellt och inte sällan apokalyptiskt i hans berättelser, oavsett om det handlar om blodtörstande zombies, amoklöpande AI eller en slocknande sol.

I »Civil War« kastas vi mitt in i inbördeskrig. USA står i brand. Erfarna krigsfotografen Lee (Kirsten Dunst) bestämmer sig för att, tillsammans med tre journalistkollegor, färdas genom landet mot Washington D.C. för att få till en intervju med presidenten. Garland tar med detta ett steg bort från den renodlade genrefiktionen men behåller sin bleka framtidstro – med ena benet kvar i samtiden. För tajmningen är såklart slående; presidentvalår, mordförsök på Donald Trump och en polarisering som ständigt tycks nå nya höjder.

Därför är det anmärkningsvärt hur opolitisk »Civil War« är. Vi vet väldigt lite om vad som har hänt och ingenting om varför. Information delges fragmentariskt genom förhållandevis smidig exposition: vi hör talas om ”separatiser”, ”väststyrkor” och ”regeringsstyrkor”. I förbifarten nämns att presidenten avskaffat FBI. I en annan scen jämförs han med Mussolini och Gadaffi. Men om krigets orsaker är höljt i dunkel är dess effekter slående. Pengar förlorar sitt värde, tilliten till medmänniskor urholkas, polariseringen ökar, och en primitiv brutalitet växer fram. Man vet inte mot vem eller varför man skjuter. Och landskapet talar sitt tydliga språk; brända bilar längs motorvägen, övergivna matbutiker och plundrade bensinmackar för tankarna till »28 Days Later«.

Så långt fungerar filmen väl. Och även om idén om krigets avhumanisering är långt ifrån ny så skildras den effektivt genom de många hinder som huvudkaraktärerna stöter på under sin vansinnesfärd, och skräckupplevelsen förstärks av den handhållna kameran och en skicklig ljuddesign.

Allra bäst i nyckelscenen med Jesse Plemons ej namngivna soldat (av oklar tillhörighet). Framför en grav av mänskliga offer som troligtvis också korsat hans väg, iförd röda solglasögon, och med automatvapnet riktat mot journalisternas pannor frågar han dem, en i taget: “What kind of American are you?” För varje svar som inte passar hans världsbild avfyras ett skott. Rasismen tar sig uttryck och är fruktansvärd även i ett demokratiskt och civiliserat samhälle, men i ett samhälle bortom kontroll, där politiska kompromisser inte längre behövs, där varken lagar eller konventioner existerar, där tillgången till vapen är fri – i detta tillstånd låter sig ondskefulla idéer växa otyglat med bokstavligen livsfarliga konsekvenser.

Den journalistiska vinkeln är i sig en intressant utgångspunkt: det borgar för en riskfylld och dramatisk roadtrip, och vi vet att bilder kan förändra världen – vi har alla sett bilderna på napalmflickan i Vietnam, demonstranten på Himmelska fridens torg och den syrianska pojken på stranden som blev en väckarklocka för flyktingkrisen.

Men i »Civil War« leder det journalistiska spåret ingenstans, mer än att legitimera karaktärernas bilresa och försätta dem i kniviga situationer. Å andra sidan står realismen och bristen på tillrättaläggande i befriande kontrast till Hollywoods ständiga romantisering av den grävande journalisten; i en annan, troligtvis sämre, film hade såklart Kirsten Dunsts karaktär lyckats plåta bilden som avslutar kriget och belönar henne med Pulitzerpriset.

Filmens större problem är karaktärerna, som är alldeles för grovt skissade för att verkligen engagera. Stereotypiska »ungspolingen« och »veteranen« blir aldrig mycket mer än så, och Lees sidekick Joel (Wagner Moura) är lika anonym som trollen på X. Kirsten Dunst själv står för en habil insats i huvudrollen men även denna hade tjänat på större manusmässig omsorg.

I slutändan lämnas man omtumlad och lite tom. Det är något oklart vad filmen vill förmedla, och när man gör så pass mycket avkall på story och karaktärsdjup ställs höga krav på den intellektuella slagkraften. Men trots sina tillkortakommanden är det en film som stannar kvar hos en långt bortom eftertexterna. Precis som de där ikoniska bilderna.

Se också: »Children of Men« (2006)

[tryingtounderstandbrainheart]

"Ost"-dagen (kalendern :) )

Det var en liten återträff med återhämtningsskolan igår. Jag kom dit när alla satt vid dukat långbord och jag kände sådär lagom...att alla tittade på mig plötsligt och jag var lite off med tiden. Jag hittade snabbt en plats och sådär..."eh hej..!" dissonansen la sig och vi småpratade lite. Det var intressant för det var liksom samlat ett gäng med många jag gillade på olika sätt sätt. Alla som jag pratar med op olika sätt. Där satt liksom Gabriella och Anna på andra sidan. Jenny kom faktiskt också och var typ 30 min senare än mig och Ley ännu mer, så det kändes ändå lite skönt. Bredvid mig satt Lotta och Johny bakom mig.

GALET god pastasallad. Som i godaste jag ätit Ever. Jag ska jaga Samira nästa vecka tänkte jag och lära mig göra den och äta den jämt :D

André kom typ även han senare och satte sig i närheten. "Mirella kommer lite senare". En Klump i magen. Mirella kommer. ..this is going to be interesting. Oh well, jag ska fokusera på de här, jag behöver inte tänka på det.

Så sitter jag och pratar lite med lotta och Ulrika typ då...dörren öppnas och in kommer hon. Hon har pilotglasögon och en slags vibe av here comes the star/leader. Mirella was in the house. Jag ville säga det till henne men eftersom det är så tjorvigt sa jag...inget.

Hon satte sig bredvid mig och André och Direkt är det all eyes on her. Hon satte sig där och jag skulle försöka hantera det. Jag kanske sa hej..? Jag sa att hon va vegan men hon sa att det va lugnt. That was typ it. en fortsatte jag prata med Lotta, Jenny och och Anna istället. I don't need her.

Snart börjar hon såklart att fippla och nej nu ville hon gå ut och äta istället, passa på med det fina vädret. En del av mig a sådär...ska jag gå med...? Nä jag stannar här. Så hon gick ut och tog med sig trogne André.

Jag kände då sådär...näe. Jag tänker inte jaga efter henne och ärligt talat ville jag prata med de därinne som jag inte ser så ofta. Det var ganska trevlig stämning.

Kort därefter kommer Gabriella och sätter sig bredvid mig och är väldigt hes. Det märktes att hon ville säga nåt till mig och jag gillar ju henne. Hon är en sån som ja vet inte, hon är så skönt chill i kaoset. Hon är den som skrattar och ger alla nybakta bullar när huset just rasade typ. Äh, dedär ordnar sig :) Nu tar vi o fikar och njuter av solen. Gabriella. :) Anywho hon ville säga till mig att hon tydligen tyckt att det jag skapat på återhämtningsskolan var helt..otroligt. Hon sa att mina reflektioner var så kloka och det märktes att jag hade...ojdå jag har nog satt spår i henne. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till det så jag tackar och säger att stärka människor och hjälpa är det jag vill syssla med. Hon säger dock något om att hon tycker jag ska söka till peer support utbildningen och att jag skulle passa så bra som det. Man kan tydligen jobba så mycket som man själv vill och det är betalt som typ undersköterska. Stärka människor och få betalt..? det låter nästan för bra för att vara sant. Ansökningstiden har gått ut men jag tänkte ändå ringa och se vad de säger på måndag. Det vore ju himla nice om jag kunde jobba 40-50% och samtidigt bygga upp nåt eget resten av tiden.

Jag gick och pratade lite med Anna efter. I början va det sådär stelt men det blev bättre och hon sa något luddigt om att malmö kommun kanske ska vara med och bygga upp något med peer support...? Det var luddigt men jag kände en slags maybe something there.

Det märktes lite på Gabriella att det var något..? Som att hon tyckte typ...deDär ska du dela med dig. Det kändes så iaf.

Efter det va det lite mer snack och lite dricka te. Bianca lyckades också hitta dit, såKlart 10 min innan de stängde :D

Sen var det dags att packa ihop och jag gick ut i köket för att ställa in i diskmaskinen och sånt. Där var Lotta och Mirella. Hon såg att jag hade packat ner en bit kaka i väskan och hon sa typ "snor du kaka? :)" Jag sa att det var min bit men jag sa att det säkert va typ ok om hon ville sno. Vi snokade lite i köket men kakan was gone tyvärr. Men det blev the icebreaker. Sen frågade hon typ hur det var med mig och jag sa typ att jadu...det är en så himla svår fråga och blablba hon höll med. Det började bli sådär bra stämning mellan oss igen och hon frågade om jag ville ha en kram. Mirella kramen som känns som två fjädrar. Plötsligt hade jag sagt nåt om inlines och tydligen var hon också supernybörjare och där o där blev det sådär jamen...ska vi åka tillsammans? Så nu kanske det bli inlines med henne. DET hade jag inte riktigt trott :D. Vi är ju lite lätt olja och eld och det känns så fort hon är nära. Det kan bli kul och riktigt bra eller jävligt smärtsamt. Ingen aning. Hon kan också får för sig att bara ställa in och inte ens dyka upp. Mirella.

Men det liksom ... känns ändå lite puttrigt. Himla kul att ta upp kontakten med henne igen. Fasten your seatbelts...!

Jag kände dock att jag inte...det är svårt att prata med de som var där på ett givande sätt. Det blir lätt ytligt när det är bra personer, vilket är himla synd. Men jag uppskattade det ändå. och den där pastasalladen vaju SICK. den var god utan tsatsikin men Med..?! Herregud.

Ja, fortsättning på bygget fortsätter. Men det märks lite att det jag byggt liksom...märks lite. Som att det inte bara försvann utan på nåt sätt, hade gett spår. Kanske...Kanske det äntligen är så att min väg börjar skönjas? Kan det va så??

:)

Men det är spännande.

På vägen hem gick jag med Anders och Ley. De skulle iväg nu i sommar med sommarkortet. Anders hintade att om jag ville med så fanns det plats. Det kändes ändå himla snällt och inkluderande. Dock är det ju lite lätt no way in hell att jag skulle med dem.

Jag är ändå nöjd med det jag skapat och skapar. Det känns som att det faktiskt är rätt så rätt håll.

Sen kläckte Tobbe att han tydligen ska till Tyskland typ 20:e aug, i FYRA dagar...! Jag bara...OH CRAP... Då säger han nåt om att vi skulle kunna synka det med att åka till Örebro. Jag frågade Mia om jag kunde bo hos henne och hon sa typ "det vore jättemysigt <3 <3 <3" Hashtag felt loved. Så jag kommer nog vara där då. Om det inte blir landet rentuav...det vore ju SÅ sweet att få med lite Mårtenstorp i farten..! Hursomhaver så kändes domedagsavgrunden plötsligt som en språngbräda för något bra och trevligt istället. Jag tror min LoA är rätt bra nu :) Men visst det kommer bli en tågresa själv sen till Malmö men det kan nog vara bra för mig också. ...hoppas jag.

KaoS inatt dock men...jag överlevde ju så att...upp på hästen igen och gör om gör mer rätt.

[whitewaterpaper]

DSJ02: “Obeliskporten”.

Originaltitel: The Obelisk Gate. Serie: Den söndrade jorden #02 (The Broken Earth #2). Författare: N.K. Jemisin. Översättare: Jan Risheden. Publicerad: 2016 (på svenska 2019). Medium: eBok/Norstedts.

Läses tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 1 & 2).

När vi lämnade Essun senast så hade hon nått den underjordiska staden och återförenats med Alabaster. Jag vill minnas att vi då också fick det bekräftat att Alabaster var den som i (första bokens) prologen ”startade” jordens undergång. Här får vi inledningsvis möta en karaktär som vi inte fick träffa personligen i förra boken men som ändå var ständigt närvarande: Nassun, Essuns dotter. Vi får också en närmare inblick i vad som hände den där dagen då Essuns make Jija dödade deras tvåårige son.

Bota någon från orogenesi? Det låter som något som kommer sluta med en lobotomi, och vars process och slutresultat är ungefär lika pålitlig. Det är väldigt svårt att få något annat än avsmak iaf för en man som dels ger sig på och slår ihjäl en tvååring. Speciellt när man sedan tar sitt andra barn och ränner iväg för att bota det. Jemisin skall ha all kudos för att hon visar noll avsikt i att framställa Jija som en sympatisk karaktär.

Förr eller senare skulle han ha räknat ut det, på ett eller annat sätt. Jag upprepar: Förr eller senare skulle han ha räknat ut det. Skulden är hans och ingen annans. – (Obeliskporten, Kapitel 1)

Och visst blir vi väldigt nyfikna när Essun sedan i tidigt i andra kapitlet tänka:

Vilket får dig att tänka på din levande dotter, och din döde son, och din snart väldigt före detta make, och du rycker till.  – (Obeliskporten, Kapitel 2)

Något säger mig att ”familjeåterföreningen” kommer att bli kladdig, kanske än mer så om Jija lyckas ”bota” Nassun från orogenesin.

Men vi får reda på en intressant sak om obeliskerna: de fungerar som förstärkare. Jag har haft i bakhuvudet att obeliskerna är någon form av atombomber men det verkar som om jag är inne på fel spår. Jag har för mig dock att man får reda på i första boken att obeliskerna var en del i världens fall som en gång ”skapade” den femte årstiden och försatte världen i det stadium den nu är.

Vi visste sedan tidigare (Hoa talar om det i slutet av första boken vill jag minnas) att vissa av de här obeliskerna redan styr emot Essun, som Essun så skall det bli intressant med en närmare förklaring nu när hon lyckats kalla på inte bara en utan två obelisker (onyx och topas). Att de verkar ha olika sinnesstämningar är en detalj som troligtvis kommer bli viktig längre fram.

Jag ser också fram emot att få veta vad det är stenätarna är ute efter. Antimon har ju valt Alabaster som ”sin” och Hoa verkar ha valt ut Essun. Hoa avslöjar ju sist i första boken att han hållit ett öga på Essun ett tag redan när han visar sig för henne. Stenätarna verkar jobba efter en agenda (eller fler) de också – och det skall bli intressant att se vad deras slutmål är. De verkar ju vakta ”sina viktiga föremål” nästan svartsjukt. Det hänger definitivt ihop med orogenesin, och obeliskerna, men hur och varför? Vi minns ju sedan tidigare att den söndriga obelisken som Essun hittade hade en död stenätare hängandes i sig. Det är en detalj värd att minnas.

Så hon accepterar att det hon ser på är en trasig obelisk som utan att någon vetat det har legat på botten av Allias hamn Jorden vet hur länge. Hon accepterar att det som är fångat i dess hjärta, det som på något sätt har gjort sönder denna väldiga, magnifika, mystiska tingest … är en stenätare. Och den är död. – (Den Femte Årstiden, Kapitel 12)

Nu när Essun dessutom blivit utnämnd till rådgivare så lär vi bli kvar här en stund, frågan är bara hur länge hon kommer ha ro att stanna innan hon vill ut och leta efter dottern igen. Vi vet ju heller inte hur långt från spåret Essun är nu (för jag utgår från att det var Yakka som det egentligen var som styrde Essun och Hoa i förra boken). Eller är det så att Yakka kommer kunna använda sina krafter för att dra henne till sig?

Delmål 2 (Kapitel 3 & 4).

Något jag kommer på mig med att se fram emot under den här boken är att få en väktares perspektiv. Väktarna sitter ju på en del kunskap och insikter, och om vi har tur kommer vi få lite mer fakta om orogenesin och obeliskerna nu när vi får följa Schaffa (eller snarare den man som en gång var Schaffa). Schaffa verkar dessutom ha medvetet ha skyddat Syenit från något. Det är uppenbart att det pågår något stort, och att det varit i anlöpande ett tag. Antagligen var det inte en tillfällighet att Syenit och Alabaster tussades samman i första boken.

Han vet vad stenätare gör med mäktiga orogener om de får en möjlighet, och han vet varför det är så viktigt att hålla en orogens blick riktad mot marken och inte mot himlen.

Jag är väldigt nyfiken på vad stenätarna håller på med. Vi såg ju redan i förra boken med Anemon och alabaster, och vi ser det nu med Hoa och Essun, att stenätarna väljer och behandlar orogener som ”sina saker”. Vad det än är som pågår, så misstänker jag att stenätarna är en del i det. Det går inte att utesluta att förvandlingen till sten/föda som Alabaster genomgår nu är en del av det.

Och nu i tredje kapitlet får vi (mer eller mindre) bekräftat det jag var inne på i förra boken: att väktare till en viss grad kan orogenesi också. Tills vidare behåller jag min liknelse med Sagan om drakens Återkomsts ”sul’damer”. Men väktarna verkar vara väldigt egoistiska rovdjur med, om man ser till hur (den fd) Schaffa går lös på familjen i fiskeläget.

Alabaster vill att Essun medverkat till att göra slut på den här årstiden i förtid, eftersom mycket tyder på att den kommer vara i tusentals om inte tiotusentals år, men samtidigt var han den som utlöste den? Vad är det som Alabaster vet som inte har avslöjats än?

…men vad det hela tiden utmynnar i är detta: livet kan inte existera utan Jorden. Likväl finns det en inte föraktlig möjlighet att livet kommer att vinna sitt krig och förgöra Jorden. Vi har varit nära några gånger. Det får inte hända. Vi får inte vinna.

Delmål 3 (Kapitel 5 & 6).

Vi får närmare lära känna Nassun och hennes förhållande till pappan, och inna det femte kapitlet är slut så kommer Nessun både lämnat barndomen bakom sig och reducerat pappan till ”Jija”. Det skall bli intressant att följa det här, framför allt vad Jijas planer är.

Har vi dragit någon parallell mellan årstiderna och istiderna? Det nämns att spåren efter årtiderna går långt tillbaka, kanske så långt som innan själva rämnandet av världen.

En sak som jag höjer på ögonen lite är det här med namn och identiteter, det verkar vara något som är allmänt förekommande och jag spekulerar lite i huruvida detta ”byggt in” i kulturen genom åren och att byta namn när livet går in i en ny fas är något som är helt naturligt för dem?

Alabaster står ändå för de mest intressanta delarna med sina kunskaper om obeliskerna och vad de är. Framför allt är inblicken i orogenesin intressant. Är det så att obeliskerna är orogener? Är det vad stenätare gör med mäktiga orogener? Var det därför den trasiga i Allia hade en död stenätare fastnaglad i sig?

Är orogenesin magi? Eller är det ett namn som Alabaster hittat i annalerna och missförstått innebörden av? Magi är ofta knytet till elementen, och helt omöjligt är det inte förstås. Jag ser fram emot att få veta mer.

Delmål 4 (Kapitel 7 & 8).

Vi får veta att Nassun verkligen passerade Castrima men att hon och Jija hastar förbi det utan att hon inser att Yakka kallar på henne. Då var det antagligen ett äkta spår som Essun följde i förra boken.

Både Alabaster och Jija talar om Månen, nu verkar det som om och nu får vi reda på att det är en faktisk plats och det är dit som Nassun nu anländer. Och vem väntar det om inte Schaffa – som inte helt har sina fakulteter i behåll men troligen identifierar Nassun som Syenit. Nassun inser att Schaffa antagligen hör röster eller lider av en delad splittrad personlighet. Vi får också en antydan här om att orogenesin är en någon form av elementalmagi och där Nassun kanske har en viss fallenhet för is (vatten/luft?). Här och där tänker Nassun på Jija som ”pappa” trots att hon egentligen insett att han numera bara är Jija, och jag vet inte om det ”felet” är medvetet eller inte. Hur som haver ”Funna Månen” skall bli intressant och framför allt om den knyter samman till samma ”Måne” som Alabaster talar om.

Essun kämpar för att hitta sin plats i Castrima, men tycker det är uppfriskande att det är vad folket i den undre delen av staden har problem med snarare än orogenesin. Och lite börjar man fundera om Alabaster kommer överleva den här boken. Men mycket till lärare är han inte, så mycket är säkert. Men jag ser fram emot hans historia, speciellt sedan jag misstänker att den kommer innehålla en del av förklaringen till vad stenätare gör med mäktiga orogener.

Delmål 5 (Kapitel 9 & 10).

Här fick jag svar på iaf frågan om månen. Alabasters referens till månen var satelliten i fråga och inte ens plats på kontinenten. Det har nämnts tidigare att månen slagits ur sin bana och att man trodde ”årstiderna” (jag utgår från att de menar de 5e årstiderna som passerats) hängde ihop med den förskjutningen. Alabaster berättar om vad som hänt och vart han varit de senaste åren – och jag finns det intressant att man tror att många av stenätarna (eftersom de antagligen är odödliga) är äldre än årstiderna. Det här börjar bli riktigt intressant. Alabaster verkar också helt och fullt övertygad om att orogenerna var de som startade rämnandet från första början. Lustigt egentligen, jag hade nästan räknat med att orogenesin var en effekt av världsfallet.

Den där staden, alla dess underverk … det var en dödkult som styrdes av orogener. Det var vi som förstörde världen, precis som de alltid har sagt. Roggorna.

Det här med att dra/tvinga in månen i sitt läge för att återställa balansen, undrar om det f.ö. kan hänga ihop med ebb/flod? Jag har inte direkt tänkt på om man hänvisat till låg och högvatten i boken, ens under perioden Syenit och Alabaster bodde på piratön.

Inget av det Alabaster berättar gör mig mer klokare dock på vad obeliskerna egentligen är.

Nassun då? Hon bondar ihop med Schaffa. Hon upptäcker silvetrådar i Schaffa och det måste vara samma typ som Essun sesade i Alabaster? Den sistnämnda bekräftar att det som väktarna gör också är magi (och därmed en del av orogenesin) men besmittat på något sätt. Och det nämndes under sista kapitlet med ”Damaya” i den femte årstiden (då när hon och Binof besöker vad jag antar är obeliskporten?) att väktarna har ett implantat.

Schaffa tänker efter lite, sedan säger han: ”Du är medveten om att vi – Väktarna – är … annorlunda.” Han ler, som för att påminna henne om hur annorlunda. Alla Väktare ler mycket. Hon [Damaya] nickar stumt. ”Det finns en … procedur.” Han släpper hennes hand lite, rör vid sitt eget bakhuvud under det långa, svarta håret. ”Något vi får för att vi ska bli det vi är. Ett implantat. Ibland blir det fel och måste avlägsnas, som du såg.” Han rycker på axlarna. Hans högerhand är fortfarande täckt av tjockt, halvstelnat blod. ”En Väktares förbindelse med de orogener som tilldelats honom kan avvärja det värsta, men Timay hade tillåtit sin att förtvina. Dumt.” En kall lada i Nomilaterna; en stund av vad som verkat vara tillgivenhet; två varma fingrar som tryckts mot Damayas skallbas. Plikten först, hade han sagt då. Något som gör det bekvämare för mig. (”Den femte årstiden”, Kap: ”Damaya, till slut” NK Jemisin).

Är det så att det är implantatet som möjliggör att de kan använda ”magin” men de tvingas göda sig på äkta orogener? Nassun noterar ju att silvertrådarna kommer från nackbasen och slickar hungrigt efter henne. Alabaster var ju som bekant genomsyrad av trådarna. Värt att notera också att överanvändning verkar ha ett depraverande resultat, Schaffa antyder ju det när han är på väg att drunkna. Kanske är det därför den ”instabila väktaren” i ”Damaya, till slut” beter sig som hon gör?

Delmål 6 (Kapitel 11 & 12).

Det är en intressant inblick vi får av Schaffas drömmar/minnen hur väktarna skapas, och hur deras inneboende gåva för orogenesi vänds ut och in för att i stället göra dem känsliga för personer som kan använda orogenesin. Minnet av kvinnan och barnet är märkligt, men blir intressant igen när det glider in i hur han hittade Damaya/Essun.

Via Nassun och hennes samtal med Schaffa får vi lära oss ännu mer. Den senare talar om förslavandet av orogenerna och får veta att navet ursprungligen styrdes av orogenerna själva, här börjar jag undra hur gamla väktarna är (som individer, inte grupp). Någonstans (kan det vara Schaffas första kapitel? Vet att det antyds i det här delmålet också.) antyds det att de inte åldras som andra. Innebär det att väktarna kan vara lika gamla som stenätarna? Är stenätarna väktare som lit Schaffa nu tappat greppet om sin bildning?

Och kanske är det i det här kapitlet, när Nassun sträcker sig efter krafterna i skyn som vi får en aning om varför orogener skall ha blicken fäst på marken: Eitz förstelnas av Nassun när hon väcks ur en mardröm. Om och/eller hur detta skall visa sig knyta an till väktarna eller stenätarna eller båda framöver återstår att se, men jag är övertygad om att händelsen är signifikant.

Delmål 7 (Kapitel 13 & 14).

Två kapitel med Essun som mer eller mindre visar hur Essun sakta börjar finna sig i sin nya komm. Bland annat tar hon upp undervisande igen, denna gång otränade orogenesibarn i orogenesi. Tonkee finner kontrollrummet för den underjordiska kommen och samtalen där får Essun (eller Damaya som hon hette då) förstå vad vi läsare redan anade då: att väktaren som det slagit slint för i ”Damaya, till slut” på något vis korrumperats av jorden (aka ”fader jord”). Skulle vara intressant att veta om ”moder jord” (som vi säger) övergick till ”fader jord” och hur skiftet i så fall uppstod. (I samband med att månen slogs ur sin bana?).

Det finns likheter mellan hur järnskärvan kryper in i Tonkee och Schaffas beskrivning om när han fick implantatet så jag är rätt säker på att händelserna relaterar till varandra.

Hoas motståndare, undrar om hans Allierade är orogenerna/väktarna i ”Funna Månen”? Skulle tro det, fick intrycket av att det var norrut.

Essun är iaf inte rädd för att ta öppen strid för det hon tror på, och ryker ihop med Yakka. Tror det är hälsosamt för Kommen att Yakka får sina mothugg ibland, så hon inte enkom kan göra som hon vill oemotsagd. Utvecklingen att det väntar en armé strax utanför dörren var dock överraskande utveckling, och speciellt att det handlar om en komm som nu är väldigt långt hemifrån. Eftersom de skickar ett meddelande med en stenätare, som mer eller mindre har Hoas arm i sin hand (inte resten av Hoa: bara ena armen) så dristar jag mig åter till att detta hänger ihop med Hoas fiende i norr som det talades om innan.

Och den döda stenätaren från granatobelisken i Allia återuppstår. Intressant, det var en förveckling jag inte förutsåg.

Delmål 8 (Kapitel 15 & 16).

Så Hoa är den ”döda” nu återuppståndna stenätaren från granatobelisken, och han fastnade för Essun för att hon just då i Allia frågade hur han mådde? Vi får iaf veta lite mer om kriget som pågår, och stenätarnas intre konflikt om huruvuda det finns plats för människor, orogener och stenätare på en och samma gång. Frågan är vad Alabasters del i det här innebär, han startade ju den här årstiden och allt tyder ju på att den kommer vara länge om man inte hittar andra vägar ur den. Det pågår något som jag inte riktigt har grepp om.

Samtidigt har en stenätare tagit kontakt med Nassun, och de blir allierade på något vis. Vad den här stenätaren har för planer är inte klart än, en del av mig misstänker att det är Hoa. Nassun börjar dock så sakteliga får en insyn i hennes mors bakgrund och hur denne lärde sig använda orogenesin, och hon börjar få en viss förståelse för varför hennes mor gjort vissa saker som hon gjort.

På det hela taget, två solida kapitel som för handlingen framåt.

Delmål 9 (Kapitel 17 & 18).

Schaffa är givetvis införstådd med magi-/silverdelen av orogenesin och erkänner att de aktivt styrde orogener bort från den vägen. Mer än att det är farligt både för omgivningen och orogenen själv går han inte närmare in på ämnet. Jag kan bara spekulera i att det var ”silvret” som var en aktiv del i att få världen att rämna. Jag kan också ha vissa teorier i att vältarna (eftersom de springer fader jords ärenden) kanske inte kan kontrollera den delen av magin på samma sätt som den vanliga orogenesin. Att ”kärnstenen” är av metall stärker dess koppling till incidenten med tonkees arm. Det kan också förklara den nedlåtande attityden alla har mot metall jämfört med sten. Skönt att Nassun gör upp med sin pappa och verkar öppna sinnena för att närma sig sin mor.

Mycket händer dessutom i Undre Castrima, stillarna tror att kasta ut orogenerna kommer rädda dem (vilket det inte lär göra) och Stillarna går till öppna angrepp.  När Essun nära på förintar hela undre Castrima griper Alabaster in med sina sista krafter och stoppar henne. Är det dags för Essun att röra sig mot ”Fallna Månen” nu? Hon lär börja röra sig ditåt snart, något säger mig att hon och Nassun kommer rädda världen (eller iaf försöka) tillsammans.

Delmål 10 (Kapitel 19 & 20).

Dessa två kapitel knyter ihop säcken för Essuns äventyr i undre Castrima. Jag måste erkänna att det finns en viss logik i att Ykka som är självlärd givetvis använder silver-delen av orogenesin i större utsträckning (aka magin), Nassun anmärkte ju tidigare på att hon använder ”silvret” i allt större omfattning. Och det här med parallellkoppling sträcker ju sig tillbaka ända till händelserna i Allia.

Intressant också att Rennanis stenätare troligtvis letar orogener som kan öppna ”obeliskporten”, frågan är varför? För att röja dem ur vägen eller rekrytera dem för sina egna syften? Essun öppnar iaf porten, med Hoa som ankare, undanröjer hoten från Rennanis och passar även på att leta upp Nassun. Jag är fortfarande inne på att Essun och Nassun kommer hämta tillbaka månen tillsammans. Den senare blir ju ”upplärd” av en stenätare, undrar om det också är Hoa?

Den stenätare av alabaster måste ju vara ”Alabaster” som är återfödd? Och mycket tyder på att Essun nu går samma väg. Förstenas man om man öppnar och använder porten?

Sammanfattning.

Det här har varit ett riktigt läsnöje, jag gillade redan den första boken, men den här är strået vassare ändå då man dels får inblick i Nassun och vad som händer henne, men även dels inblicken i Schaffa. Jag tycker också Essun kommer fram som en trevligare karaktär här än i första boken. Den här boken känns väldigt mycket som att det sätter upp förutsättningarna för den tredje och sista delen av serien (som jag ser fram emot). Mycket ägnades åt att lära Essun och förbereda Nassun på vad de behöver veta för att knuffa in månen i sin bana igen och göra slut på årstiderna. Detta utan att det känns som ett mellanspel.

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Den femte årstiden @ Goodreads.

Lobotomi @ sv.wikipedia.org.

Lobotomi skulle bota sinnessjukdom @ Populär Historia.

[joemarmalade]

Lena Mellin och den politiska kaffesumpen

Få saker får det att pirra till i magen på politiska kommentatorer som en ny opinionsundersökning att sätta tänderna i. Likt en spågumma petar de fingrarna djupt i den politiska kaffesumpen och slänger ur sig vilda spekulationer som vore det strålat in i deras huvuden direkt från en högre makt.

Det som möjligtvis kan konkurrera om att ge politikspanarna ståpäls är en gammal hederlig regeringskris. Aldrig har det funnits ett mer gyllene läge att med säker stämma deklarera vad precis alla borde ha gjort annorlunda.

Så föreställ er bara den jackpot det innebär när de två sakerna kombineras.

Häromdagen var det Lena Mellin på Aftonbladets tur att låta ögonen lysa mjölkvita och spana in i etern. Och resultatet blev ett politiskt horoskop dränkt från ingress till byline i tveksamma slutsatser och genomskinlig partiskhet. Låt oss ta en närmre titt!

Förtroendet för V-ledaren Nooshi Dadgostar har gått som en raket under denna korta period. Andelen som har stort eller mycket stort förtroende för henne har ökat med hela sju procentenheter under denna korta tid. Nu har 39 procent, nästan fyra av tio, stort eller mycket stort förtroende för henne.

Förtroendet för Vänsterpartiets partiledare har skjutit i höjden efter att hon tog ställning mot marknadshyror. Det här var något Vänsterpartiet hade lovat att göra sen länge, och att en politiker faktiskt gör vad de lovat är uppenbarligen något som uppskattas av många väljare. Det här är ärligt talat en ganska enkel analys att göra. Men den verkar inte passa in i Lena Mellins världsbild, för hon väljer istället en annan väg.

Man kan tycka att det är märkligt eftersom det var Vänsterpartiets motstånd mot ett utredningsförslag om fri hyressättning i nybyggda hus som utlöste den nuvarande krisen och att regeringen röstades bort. Många väljare anser att det är rent trams. Men trots det ökar förtroendet för Dadgostar.

Trots att Lena Mellin alltså sitter på facit - att det Nooshi Dadgostar och vänsterpartiet gjorde var enormt populärt bland deras väljare - så väljer hon att kasta bort det till förmån för att påpeka att många väljare faktiskt tyckte att det var tramsigt. Istället för att fundera på varför förtroendet ökar gör hon poängen att det inte borde öka.

Om jag vore en cyniker hade jag kanske sagt att Lena Mellin är mer intresserad av att uttrycka sin egen åsikt än att skildra verkligheten här. Men låt oss istället gå vidare och se vad mer för guldkorn vi kan gräva fram.

Det gör det också för statsminister Stefan Löfven. Under den senaste veckan, sedan han röstades bort för att en majoritet i riksdagen saknade förtroende för honom, har hans förtroende stärkts hos allmänheten med två procentenheter.

Här görs ingen analys alls, vilket kan tyckas märkligt. Ungefär lika märkligt som det kan tyckas att Löfven stigit i förtroende trots att han röstats bort från sin position som statsminister. Kanske kände Lena inte att hon hade någon bra analys här och gav istället bara upp.

En intressant sak att ta upp här är konceptet felmarginal. En sak som ni kanske inte vet om mig är att jag pluggade journalistik en gång för ungefär fyra miljarder år sedan. Jag var visserligen en absolut bedrövlig student som snubblade mig genom mina tre år på universitetet och sedan direkt gav upp på idén att bli journalist, men någonstans långt bak i huvudet minns jag fortfarande lektionerna i statistik.

När man gör en statistisk undersökning är det sällan möjligt att fråga hela populationen man vill dra slutsatser om. Demoskop, som utfört den här opinionsundersökningen, har exempelvis inte frågat alla tio miljoner invånare i Sverige om deras åsikt om partiledarna. Istället har de frågat 1184 personer, och extrapolerat statistiken från svaren de fick.

Man kan så klart inte veta säkert att de 1184 personerna är ett perfekt genomsnitt för det svenska folket, så därför måste man räkna med en viss felmarginal. Aftonbladet har inte valt att publicera någon information om undersökningens felmarginal, i alla fall inte i den här texten, vilket tyvärr är vanligare än man skulle önska i tidningsbranschen, men lite googlande tog mig till Demoskops egen sida om felmarginal.

Säg att skattningen av sympatierna för ett visst parti är 18 % i ett urval om 1000 personer. Det ger en felmarginal på +/- 2,5 %. Felmarginalen kompletteras med något slags sannolikhetsutlåtande, en konfidensnivå. Ofta är denna nivå satt till 95%. Det betyder att om undersökningen upprepades många gånger skulle felmarginalen skriven som ett konfidensintervall 18% +/- 2,5 % innehålla det sanna värdet i 95 % av fallen.

De räknar alltså med en felmarginal på 2,5%, med en konfidensnivå på 95%. När jag gjorde en egen uträkning via en tjänst online så fick jag det till 3%, men jag är ganska dum i huvudet, så jag kan inte svara på vem som har rätt. Oavsett om felmarginalen är 2,5% eller 3% så är den dock högre än den rapporterade ökningen med två procentenheter för Löfven. Vilket betyder att den siffran är helt meningslös, något man tycker att en professionell journalist som Lena Mellin borde veta.

Har förtroendet för Löfven ökat? Kanske. Men statistiken som Aftonbladet har kan inte användas för att dra den slutsatsen.

Förlorat på regeringskrisen har däremot Centerledaren Annie Lööf gjort. Väljarnas förtroende för henne har minskat med tre procentenheter på drygt en vecka.

Tre procentenheter är precis över felmarginalen som Demoskop anger, så låt oss anta att förtroendet faktiskt har sjunkit för Annie Lööf, även om det är ganska osäkert. Vad kan då detta bero på?

Förklaringen kan vara hennes motstånd mot allt samarbete med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Hon kan framstå som alltför principfast.

Slutsatsen att det är Annies Lööfs överdrivna principfasthet som gjort att hon fallit i allmänhetens ögon är bara möjlig om man ignorerar det faktum att Nooshi Dadgostar fått ökat förtroende just tack vare sin principfasthet. Som tur är har Lena Mellin gjort precis det, så här finns ingen logisk inkonsistens att hitta.

Det kan så klart vara så att det faktiskt är ovilligheten att samarbeta med båda SD och V som satt henne i skiten, det låter för mig som en inte helt otrolig analys faktiskt, men om det är så så skulle jag inte säga att problemet var hennes principfasthet. Om jag skulle gissa skulle jag istället tro att problemet är det konsekventa likställandet av de två partierna som folk nu börjar tycka skaver.

Men vi är inte här för att diskutera vad jag tror, det här är Lenas tid att skina.

Tappat har också Moderatledaren Ulf Kristersson gjort. Han förklarade att det var omöjligt för honom att väljas till statsminister efter att ha funderat på saken i mindre än två dygn.

Förtroendet för Kristersson har under den senaste veckan minskat lika mycket som den ökat för Stefan Löfven, två procentenheter. Men Kristersson är fortfarande den partiledare som flest väljare har stort eller mycket stort förtroende för.

Här har vi igen ett fall där ändringen faller inom felmarginalen, så vi borde helt bortse från siffran. Men det har inte Lena Mellin gjort, så det är fortfarande intressant att ta det i beaktning när vi tänker på hennes övergripande analys. Om det nu faktiskt var så att Ulf hade fallit i opinionen så går det ju lite emot Lena Mellins tankar om att det skulle vara Annie Lööfs principfasthet som var problemet, eftersom Kristersson helt saknar principer.

Det kan ju fortfarande vara så att det är Kristerssons principlöshet som gjort honom så populär som han är, och att det är andra saker som nu ställt till det (eller inte ställt till det, siffrorna är som sagt fortfarande inom felmarginalen), men nog känns det lite som att Lena mest gissar här.

Vilket ju så klart är precis vad hon gör.

Nooshi Dadgostar når tre toppnoteringar i den här mätningen. Hon är för det första den partiledare som de kvinnliga väljarna just nu har det högsta förtroendet för. För det andra är hon den partiledare som den yngsta väljargruppen, under 30 år, har högst förtroende för. Det kan bero på frågan hon tagit stridit för eller snarare emot, fri hyressättning. Den frågan är större och viktigare bland de yngre väljarna än bland andra.

Ding ding ding! Det känns kanske lite märkligt att det tog så här lång tid innan Lena Mellin nådde slutsatsen att väljarna gillar en politikers politik, men jag är bara glad att hon till slut hittade hit. Grattis Lena!

Dadgostar är dessutom den partiledare som lägst andel väljare saknar förtroende för. ”Bara” en fjärdedel av väljarkollektivet saknar helt förtroende för henne. Samma siffra för Nyamko Sabuni (L), som ligger sämst till, är 64 procent.

Tänka sig, trots att “många väljare”, enligt Lena Mellin, anser att V:s handlingar är “rent trams” så är det väldigt få som inte har förtroende Dadgostar. Det är ju rent av chockerande.

Stefan Löfven ligger femma i partiledarnas förtroendeliga. Statsministern borde ligga högre men har alltså stärkt sin ställning något sedan han röstades bort.

Det har han alltså inte.

Noteras bör dock att det är fler som helt saknar förtroende för Löfven, 52 procent, än som har det, 35 procent.

Hälften av alla manliga väljare har stort eller mycket stort förtroende för Ulf Kristersson (M), något färre än för en vecka sedan. Det är där han har sin starkaste supportergrupp. Annie Lööf har alltså tappat förtroende i hela väljarkollektivet men allra mest bland männen. Där kan man tala om ett ras, nio procentenheter på bara drygt en vecka. Kanske retar hennes principfasta hållning upp dem?

Lenas något inkonsekventa hållning tidigare får här kanske sin förklaring. Det är så klart män som hatar principfasthet. De ser något med principer och börjar genast tugga fradga, slå näven i bordet och hoppa upp och ner i rent raseri.

Men Lööf har också tappat stort bland väljarna under 30 år under den senaste veckan, fem procentenheter. Förklaringen kan vara samma som för Dadgostars uppgång - hyresfrågan. En varningsklocka för Lööf borde det också vara att hela 60 procent helt saknar förtroende för henne. Bara Nyamko Sabuni och Per Bolund (MP) ligger sämre till.

Liberalerna med Nyamko Sabuni i spetsen bytte sidan i politiken samma dag som Stefan Löfven fick sparken av riksdagen och den förra Demoskopmätningen gjordes. Sedan dess har förtroendet för henne ökat något, med två procentenheter. Hon ligger inte längre sist i förtreondeligan. Bara näst sist. Vi får se om trenden är bestående.

Återigen pratar vi här om en ändring med två procentenheter, vilket är inom felmarginalen och kan ignoreras. Men att byta sida i politiken är antagligen principlöst nog för att ökningen ska passa perfekt in i Lena Mellins världsbild.

En solklar vinnare på regeringskrisen är alltså Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Av huvudrollsinnehavarna har också Stefan Löfven gynnats. Medan förtroendet för Annie Lööf och Ulf Kristersson har minskat.

Av de fyra partiledare som Lena Mellin lyfter fram i sin slutsats är det alltså bara två vars popularitetsförändring faktiskt är statistiskt säkerställd, och den ena av dem bara precis. Men sådana detaljer kan vi så klart inte låta stå i vägen n��r vi plirar i spåkulan.

Jag har en teori om att politisk analys har en degenerativ effekt på den mänskliga hjärnan. Jag har inga direkta belägg för den teorin, men det känns väl ganska passande i sammanhanget.

Folk som tillbringar all sin tid med att kommentera politik som om det vore en fotbollsmatch förlorar med tiden sin förmåga att faktiskt förstå att politiken också påverkar och påverkas av verkligheten. Istället reduceras politiken till en rad taktiska manövrer vars enda syfte är att plocka politiska poäng. Och det är bara i den världsbilden som principfasthet kan presenteras som ett problem att göra sig av med.

[erika---k]

Vad intressant ni skriver. Det var jag som skrev de första två asken om ”strategin” och de sista två var en annan anon, jag är inte lika kunnig på fakta som er men tycker bara vissa argument sverige anvönder verkar lite konstiga. Jag har också hört att äldrevården faktiskt är liknande i sverige som i andra länder, norge till exempel har jag hört har det snarlikt, så att skylla på att äldrevården gjort att vi fått så höga dödstal (vilket jag hör ofta att det skylls på) kan väl inte hålla ifall det är så att andra länder har det liknande. Det lät som att våran strategi i början var lite åt hållet: att få flockimmunitet men att skydda de äldre men inte göra det så snabbt att det belastar sjukvården för mycket. Intressant att de i tyskland bedömde situationen som att de förutsåg att det kanske inte kommer gå att endast skydda de äldre utan tänkte att det måste satsas på att ha en lägre allmän smittspridning för att de äldre ska kunna skyddas.

Sen det här när man låter befolkningen och kommunerna ta ansvaret, då blir det så lätt att skylla ifrån sig och svårt för regeringen och fhm att ta ansvaret. Varför det har blivit så är intressant, kanske som anon sa, ingen aning. Kanske kan det vara för att våran kultur lite är att inte bestämma över andra/ blanda oss in i andras liv, alla ska få ta eget ansvar.. Det verkar i alla fall blivit problem av att fhm och regeringen inte kan ta tillräckligt ansvar, mindre ansvar än i tyskland verkar det som. Det blir problem för smittspridningen, att de alltid kan skylla ifrån sig på att andra gör fel, och restaurangerna som inte får ersättning här, och som du sa vissa problem med för mycket eget ansvar. Också intressant om det var så att det faktiskt inte gick att veta bättre i början, till exempel att det inte gick att förutse att det skulle spridas så mycket i äldrevården mm i sverige med våran strategi, eller om tyskland lyckades tänka på sånt bättre än sverige när dom skulle bestämma strategi och att det därför gått bättre.

Ogillar mest att vi skyller ifrån oss genom att skylla på att vi har annan äldrevård, det går inte att jämföra olika länder, alla länder räknar dödstal olika, vi har mer invandring än norge o danmark(verkligen??)och det var enligt dom invandrarna/dom fattiga som driver smittan (1. att skylla på stackarna längst ner i samhället känns sådär och det är ni som har makten/ansvaret 2. ja om vi nu har en annan äldrevård och mer invandring än andra länder så var ju strategin clearly inte något för sverige) jag tycker att dom kan göra något annat än att skylla ifrån sig såhär och ibland nästan ljuga, men kanske svårt att göra annat när strategi inte riktigt håller? Men som du sa en gång är det en svår balansgång, som ledare måste man väl vara bestämd för att folket ska lyssna och då kan man inte hålla på att vela och prata lika mycket om alla sidor och ny forskning, som jag tänkte innan o skrev i min andra ask. Men väldigt intressant att veta skillnaden och hur dom tänker i tyskland, är lite förvånad över sverige

Vad jag tycker är så konstigt är att egentligen har jag altid upplevt det så att man i Sverige lägger mer ansvar på staten och inte på enskilda människor. Och att folk också har lättare att acceptera det om staten lägga sig in.

Också att allmänheten acceptera vissa nakdelar för att hjälpa folk som behöver stöd eller skydd på ett speciellt sätt. Tex att det står nån på scenen och gör teckenspråk i teatern som kanske är i vägen om du inte behöver det men som gör det möjligt för hörsleskadade att vara med. Att betala högre skatter för att det finns bättre stöd i skolor för elever som behöver det. Allt sånt...

Så för mig kändes det VÄLDIGT konstigt att just Sverige valde den här vägen. 

Jag tror ju att det fanns chansen att det faktiskt inte skulle har funnits en fungearande vaccin så snabbt och att flock immuniteten kunde har uppnåts i Sverige.

Och då had ju alla sagt hur smart de var i Sverige att de nu alla är immuna och kan går tillbaka till ett normalt liv medan alla andrar länder fortfarande hoppas på vaccinet aller har insett att det inte kommer och nu ändå måste går igenom att så småningom smitta heal befolkningen.

Men jag tror att det blev ju uppenbart ganska snabbt att imuniteten håller inte riktigt länge. Så även om många har haft det redan uppnå du inte flockimmuniteten. Och att vaccinet var på en bra väg. Och då borde ju kanske Sverige har bytt strategin.

Jag har ju föjld Sveriges utveckling ganska mycket läst svenska tidningar på nätet och allt sånt och det var ju ofta så att medierna i Tyskland framstälde det som om nästan ingenting var stängt eller inskränkt i Sverige. De skrev tex alltid att skolorna är öppna fast gymnasiskolor var ju faktiskt stängda. Allt sånt.

Och så fick ju alla som trodde att åtgärdena i Tyskland eller andra länder var för mycket, bra argument “I Sverige gör de som vanligt och de har lite högre siffror men det exploderar ju inte!” Fast de gjorde ju ganska mycket ändå.

Jag tror till exempel att skolorna som ju öppnades i hela Europa efter sommar lovet igen och som stängdes ganska sent nu med “andra vågen” skulle har varit stängda mycket mer och mycket längre om inte alla hade pekat på Sverige heal tiden med “kolla det går ju någralunda i alla fall!”

Så bortsett från vad det betyder för er i Sverige att situationen blv som det blev så väckte det ju stora dikussioner i andra länder också och gjorde det mycket svårare för folk som engegerade sig för hårdare åtgärden.

[gdkpraktik]

Amanda

Scott är kontoret - cool, solglasögon och stenkoll på läget. Jag är Kim - bröllopsklänning, paniken i ögonen, oklar på var hon är eller vad som händer. Okej jag har inte en bröllopsklänning på mig men ni förstår ju vibben jag är ute efter.  

Då har det varit vecka två av karantän avklarad då.  Herrejävlar de har ju varit en vecka det. Jobbat över någon timme varje dag och haft saker att göra nonstop. Pust.  Men det går an va. De göre. Har till stor del denna vecka jobbat rätt intensivt med att ta fram olika videos till vår casinoinstagram. Hur man gör de? Jo min lilla skumtomte nu ska du få höra. Man loggar in på spelutgivaren (game provider) sida, laddar ner “marketing assets” dvs illustrationer, loggor å annat mög, slänger in de i after effects med en mockup på en mobil som  man klistrar på en kortare video som visar spelet - och voila - färdig video. Det låter enkelt, och det är det efter ett tag när man har gjort det. Men fy de va jobbigt. Jag har inte varit den som kan after effects men efter den här veckan känns de som jag äntligen fattar programmet äntligen. Plus adobe media encoder -- jag förstår hur man använder det??? Aldrig förstått innan??? 

Om vi likt hur Hugh Hefner hoppade från den ena blonda 20 åringen till den andra 20 åriga ännu blondare tjejen - hoppar vidare till nästa sak jag arbetat med denna vecka - YoMillions. (Jag kommer här bara ger er en paus att verkligen få in hur STARK och BRA den liknelsen var) 

För att få lite story till det. Malta har en stark koppling till spelindustrin (no shit) men det är inte bara skandinaviska företag som kommer ner hit utan det är även en stor maltesisk spelkultur. Det finns speciella “lotto booths” där man, ja som namnet säger, köper lotter. Dessa lotter går bla till ett stort lotteri som heter Super 5. Super 5, och alla lotto booths, har likt nästintill allt annat stängts ner pga corona. DÄäääärrför finns det en stor efterfrågan för de gamla gubbarna (och andra)  i landet som är vana vid att köpa deras lott varje vecka... det är denna efterfrågan vi siktar in oss på. Logiskt? Ja. Är det jätte intressant att höra om den maltesiska spelindustrin? Nej troligen inte för er men ändå snart kommer säkert någon rolig meme.

Det är alltså YoMillions, vårt egna lotto med en vinst på 50.000.000 kr och med dragnigar varje onsdag och lördag ( ja jag har blivit jobbskadad), som vi har börjat marknadsföra som SATAN just nu. Detta betyder alltså att jag satts i arbete att ta fram olika socialamedieinlägg till socielamediereklam för både Malta och Sverige. Om ni ser någon YoBetIt reklam kan ni alltid slänga mig en tanke.

Annars? Ja du. Karantän är en speciell sak att sitta i. Att ha ett helt kontor jobba hemifrån är något jag aldrig vara del av igen. Det känns som något problem som skulle tagit fem minuter om alla satt på samma ställe tar fem timmar när alla sitter på olika håll. För att inte tala om att skypemöten kan vara det STELASTE jag någonsin varit med om? För det första måste man göra sig halv presentabel (läs: ta på sig en tröja och vinkla kameran så man inte ser att jag sitter i min säng utan byxor), sen sitter man först i någon minuts total tystnad innan alla kommit för att sedan ha ett möte där hälften av folks ljud inte funkar, en tredje dels internet laggar och alla kollar lite lätt obekvämt in i kameran

VECKANS skvaller är gömt för fy vad jag alltid ordbajsar alldeles för mycket. Ordbajsar utan att visa några som helst relevanta bilder på vad jag gör. Men hejhå. Puss puss ni överlever. 

HÄNT EXTRA LÄS DET HÄR! Min älskade älskade baskerman har lämnat oss. ALLTSÅ INTE DÖTT LÄMNAT UTAN lämnatlämnat. Saknar honom redan. Jag såg han lika mycket som en faderfigur som mina drömmars man, han såg mig som en random tyst tjej på jobbet som han ibland sa hej till. 

Annars på det sociala planet. Jag har insett något jag egentligen har vetat väldigt länge. Ansikte mot ansikte är jag en social katastrof. Jag är medveten om det. MEN SKRIFTLIGT! Man kan nästan tro jag är både trevlig och rolig. 50/50 på hur mycket av de här som är ironi och ärligt. 

Nej men! Ge mig en slackchatt och gifs å jag kan leverera. Känner jag fortfarande att jag har påsen på huvudet rent socialt som jag sa förra veckan? Ja. Men nu har vi klippt ögonhål i påsen. FRAMSTEG! FRAAMMSTEEGG! 

Nu. Nu inser jag att anledningen till att vi ska skriva blogginlägg är för skolansskull. Det är en skoluppgift. Och jag ger er... det här. Och med den tanken slutar jag skriva nu. Hejdå. Puss. Tills nästa vecka. 

[mythologicc]

Odysseus

Svenskt namn: Odysseus  Engelskt namn: Odysseus Grekiskt namn: Ὀδυσσεύς Kön: Man

Odysseus var en legendarisk grekisk kung av Ithaca. Odysseus är känd för sin intellekt, list och mångsidighet. Han är känd som Odysseus den listiga. Hans hemkomst, som tog 10 år, från det trojanska kriget är välkänt.

Han var son till Laërtes (eller så köpte Laërtes honom från Sisyphus) och Anticlea. Hans yngre syster var Ctimene. Han var make till Penelope, far till Telemachus och Acusilaus. Hans farfar eller styvfarfar var Arcesius och hans morfar var Autolycus. Alltså var Odysseus barnbarnsbarn till den olympiska guden Hermes.

TROJANSKA KRIGET

När Helen bortförs, uppmanar Menelaus de andra friarna att hedra deras ed och hjälpa honom att få tillbaka henne, det leder till det trojanska kriget. Ett orakel har sagt till Odysseus att om han är med i kriget kommer hans hemkomst vara väldigt lång, så han försöker att undvika det genom att låtsas vara galen. Han kopplar fast en åsna och en oxe till hans plog (eftersom de har olika steglängder hindrar det plogens effektivitet) och så börjar han så hans fält med salt. Palamedes försöker i Menelaus brors Agamemnons befallning att motbevisa Odysseus galenskap och placerar hans spädbarn Telemachus framför plogen. Odysseus vrider bort plogen från sin son och avslöjar sitt knep. Odysseus och andra sändebud av Agamemnon reser till Scyros för att rekrytera Achilles eftersom en profetia sa att Troja inte kunde tas utan honom. Achilles mamma Thetis försöker dölja honom som en kvinna för rekryterarna, för ett orakel hade förutspått att han antingen skulle leva ett långt händelselöst liv eller uppnå evig ära men dö ung. Odysseus upptäcker smart vem av kvinnorna som är Achilles eftersom han är den enda som visar intresse för att undersöka de vapen som är dolda bland en mängd prydnadsgåvor för deras värds döttrar. Odysseus ordnar ljudet av ett slaghorn som uppmanar Achilles att ta tag i ett vapen och visa sin upptränade disposition. När förklädnaden är avslöjad går han med Agamemnons inkallning bland the Hellenes.

Odysseus hade mycket inflytande under det trojanska kriget. Tillsammans med Nestor och Idomeneus var han en av de mest pålitliga rådgivarna. Många ifrågasatte Agamemnons kommando, Thersites talade emot honom en gång. När Agamemnon, för att testa soldaternas moral, meddelar att han tänker lämna Troja återställer Odysseus ordningen i lägret. Senare, efter att många av hjältarna lämnat slagfältet på grund av skador, övertalar Odysseus återigen Agamemnon att inte dra sig tillbaka. Tillsammans med två andra sändebud väljs han i den misslyckade ambassaden för att försöka övertyga Achilles att återvända till strid.

När Hector föreslår en enda strid duell, är Odysseus en av dem som motvilligt erbjuder sig att slåss mot honom. Telemonian Ajax blir den som till slut strider mot Hector. Odysseus hjälper Diomedes under natten att döda Rhesus, eftersom det hade förutsagts att om hans hästar drack från Scamander floden, kunde Troja inte tas.

Efter att Patroclus har dödats är det Odysseus som råder Achilles att låta männen äta och vila snarare än att följa hans raseri-drivna önskan att återgå till offensiven och döda trojaner omedelbart. Så småningom, och motvilligt, går Achilles med på det. Under Patroclus begravning hamnar Odysseus i en wrestling match mot Ajax “The Greater” och ett fotlopp med Ajax “The Lesser”. Wrestling matchen blir oavgjord och med hjälp av Athena vinner Odysseus loppet.

Enligt en version förlåter Odysseus aldrig Palamedes för att ha avslöjat hans fejkade galenskap. Odysseus övertygar en trojansk fånge att skriva ett brev som låtsas vara från Palamedes, en summa guld har skickats som belöning för Palamedes förräderi. Odysseus dödar sedan fången och döljer guldet i Palamedes tält. Han ser till att brevet hittas av Agamemnon och hintar på var guldet är. Det är tillräckligt med bevis för grekerna, och de stenar Palamedes till döds.

När Achilles dödats är det Odysseus och Telemonian Ajax som hämtar kroppen i mitten av striden. Under begravningen för Achilles, säger Thetis att Achilles armar ska gå till den modigaste greken, bara Odysseus och Telemonian Ajax vågar göra anspråk på den titeln. De hamnar i en tvist om varandras meriter att få belöningen. Grekerna vågar inte välja en vinnare för de är rädda att förolämpa någon av dem och att de överger krigsinsatsen. Nestor föreslår att de låter de fängslade trojanerna avgöra vinnaren. Odysseus vinner. Ajax är upprörd och förnedrad och drivs galen av Athena. När han återfår sitt förnuft skäms han över att han slaktat boskapen i sin galenskap, han tar livet av sig själv med svärdet han fått av Hector efter deras duell.

Tillsammans med Diomedes hämtar Odysseus Achilles son Pyrrhus för att hjälpa grekerna, ett orakel hade sagt att Troja inte kunde tas utan honom. Efter uppdragets framgång ger Odysseus Achilles rustning till honom.

De får reda på att kriget inte kan vinnas utan Herakles giftiga pilar, som ägs av den övergivna Philoctetes. Odysseus och Diomedes lämnar för att hämta dem. Philoctetes lider fortfarande av såret och är upprörd på Odysseus och hans män för att de övergivit honom. Hans första instinkt är att skjuta Odysseus, men han och gudarna övertalar Philoctetes att inte göra det. Odysseus återvänder till lägret med Philoctetes och hans pilar.

Odysseus största bidrag till kriget är utformningen av trojanska hästen strategin. Den byggs av Epeius och fylls med den grekiska armén och leds av Odysseus. Odysseus och Diomedes stjäl palladiet inom Trojas murar, eftersom de hade hört att staden kunde inte plundras utan den.

RESAN HEM TILL ITHACA

Hans resa hem från det trojanska kriget till Ithaca tog honom 10 år.

På vägen hem, efter en räd på Ismarus, drivs han och hans tolv fartyg ur kurs av stormar. De träffar de slöa Lotus-ätarna och fångas av cyklopen Polyphemus medan de besöker hans ö. Efter att Polyphemos äter flera av Odysseus män, har de en diskussion och Odysseus berättar för Polyphemos att hans namn är “Ingen”. Odysseus tar ett fat vin och cyklopen dricker det och somnar. Odysseus och hans män tar en trästav, tänder det med resten av vinet, och förblindar honom. När de flyr, gråter Polyphemus av smärta och de andra cykloperna frågar honom var som är fel. Polyphemus gråter “Ingen har förblindat mig!” och de andra cykloperna tror han blivit galen. Odysseus och hans besättning flyr, men Odysseus avslöjar förhastigt hans namn och Polyphemus ber till sin far Poseidon att hämnas. Odysseus stannar hos Aeolus, vindens mästare, som ger honom en väska med alla vindar, utom västvinden, en gåva som borde säkerställa en säkert återkomst hem. Men sjömännen öppnar dumt påsen medan Odysseus sover och tänker att den innehåller guld. Alla vindar flyger ut, och den resulterande stormen driver fartygen tillbaka vägen som de hade kommit, precis när Ithaca kommer i sikte.

De ber förgäves till Aeolus om hjälp igen. De börjar på nytt resan och möter de kannibaliska Laestrygonianerna. Odysseus fartyg är det enda som kommer ifrån. Han seglar vidare och besöker Kirke som förvandlar hälften av hans män till svin efter att ha matat dem ost och vin. Hermes varnar Odysseus om Kirke och ger honom orten moly, som motstår Kirkes magi. Kirke attraheras av Odysseus motstånd, blir kär i honom och släpper hans män. Odysseus och hans besättning stannar kvar med henne på ön i ett år. Slutligen övertygar Odysseus män honom att åka till Ithaca.

Med Kirkes instruktioner korsar Odysseus havet och når en hamn vid den västra kanten av världen, där Odysseus offrar till de döda och kallar den gamla profeten Tyrserias anda för råd. Odysseus träffar hans mors anda, som dog av sorg under hans långa frånvaro. Från henne får han reda på nyheter om sitt eget hushåll, som hotas av Penelopes friares girighet. Odysseus talar också med hans fallna krigskamrater och Herakles dödliga skugga.

Odysseus och hans män återvänder till Kirkes ö och hon ger dem råd om de resterande stadierna av resan. De kommer till sirenernas land, passerar sundet mellan Skylla och Charybdis. Dock får Skylla tag i årorna och äter sex män.

De landar på ön Thrinacia, där ignorerar Odysseus män varningarna från Tyresias och Kirke, de jagar Helios heliga boskap. Helios berättar för Zeus vad som hänt och kräver att Odysseus män ska straffas, annars tar han solen och lyser den i underjorden. Zeus uppfyller Helios krav genom att orsaka ett skeppsbrott under ett åskväder där alla utom Odysseus drunknar. Han sköljs upp på ön Ogygia där Kalypso tvingar honom att stanna som älskare i sju år. Han flyr till slut när Hermes ber Kalypso att släppa Odysseus.

Odysseus får skeppsbrott och blir vän med faekaerna. Efter att han berättat sin berättelse är faekaerna överens om att hjälpa honom komma hem. När han sover levererar de honom till en dold hamn på Ithaca. Han hittar sin väg till Eumaeus koja, och möter Telemachos som kommer hem från Sparta. Athena döljer Odysseus som en vandrande tiggare för att lära sig hur saker står till i hans hushåll.

När Odysseus återvänt efter 20 år är det bara hans trofasta hund Argos som känner igen honom. Penelope meddelar att den som kan stränga Odysseus stela pilbåge genom tolv yxhuvuden kan få hennes hand. Odysseus identitet upptäcks av hushållerskan Eurycleia när hon tvättar hans fötter och ser ett gammalt ärr som han fick under en vildsvins jakt. Odysseus hotar att döda henne om hon berättar för någon.

När tävlingen börjar kan ingen av friarna stränga bågen. Efter att alla gett upp, ber den förklädda Odysseus att få delta. Friarna vägrar till en början men Penelope tillåter “främlingen” att delta. Odysseus stränger lätt bågen och vinner tävlingen. Han slaktar friarna (han börjar med Antinous som han sett dricka ur hans kopp), med hjälp av Telemachos, Eumaeus och Philoetius. Odysseus berättar för tjänarinnorna som sov med friarna att städa upp bland liken och sedan hänger han kvinnorna. Odysseus släpper förklädnaden men Penelope kan fortfarande inte tro att hennes make är tillbaka, hon är rädd att det är en gud i förklädnad som i Alcemes berättelse. Så Penelope testar honom genom att beordra hennes tjänare Euryclea att flytta sängen till bröllops-kammaren. Odysseus protesterar emot detta eftersom när han byggde sängen gjorde han ett av sängbenen utav ett levande olivträd. Penelope accepterar äntligen att det verkligen är Odysseus.

Nästa dag besöker Odysseus och Telemachos sin gamla far Laërtes lantgård. Medborgarna i Ithaca följer med och planerar att hämnas morden på Penelopes friare men Athena ingriper och övertygar båda sidor om att göra fred.

[bitpartinyourlife]

Vet ju vad som sägs om böcker, men får man döma en skiva efter omslaget? Det gjorde iallafall jag i helgen. Chansade på denna, baserat på den fina fågeln som stod och såg lite folksy ut mot en brunmurrig botten på omslagsbilden (ja, jag kompletterade med en informativ sökning på Rateyourmusic). Det var en bra chansning. 

A Grave With No Name heter bandet, och det låter ju ganska gotiskt. En av låtarna heter "Your Ghost By The Lake", men den som spökar allra mest i musiken är Mark Linkous. Det låter nämligen väldigt ofta som Sparklehorse mest nedtonade stunder, vilket förstås är en komplimang. Jag kommer också då och då att tänka på fina, saknade Gravenhurst. Överlag en skiva jag är glad att jag köpte, men som jag, om jag läst om den någonstans, säkert hade sorterat bort med motiveringen att det verkade ointressant. Allt måste inte vara så intressant hela tiden.

[louiseeklund]

28 December 2019 Lördag

12:16 Ritorno. 12:38 Ett hjärta av sten. Ett förslutet hjärta. Ett ruttet hjärta. Sten. Förslutet. Ruttet. Jag vissnar. Jag känner att jag vissnar. På en äng fylld av blommor, vissnar jag. 12:40 Jag är den enda som är ensam här. Alla har sällskap. Daniel ville uppenbarligen hänga mer, ta en promenad iallafall men jag sa att jag behövde gå hem. Behövde skriva av mig. Skulle träffa klasskamrater jag inte träffat på tolv år. Allt var sant, nu är inget sant. Träffen blev inställd. Hemma klarade jag inte av att vara och jag gick bara hem för att byta om och hämta datorn. Jag planerade att gå till Ritorno. 12:45 Jag söker mig ut till folk, sträcker ut en hand och så fort någon tar den, sträcker jag mig efter en annan. Jag får skylla mig själv. 12:45 Vad ska jag göra. Vad är det för fel på mig? Varför har jag ingen närstående vän? Ingen alls. Ingen att ringa. Förvisso har jag ingen mobil, så den kommentaren var irrelevant. 12:48 Jag utnyttjar varje situation jag känner mig uppskattad. Jag utnyttjar det på ett sätt att det blir själviskt. Jag är så jävla självisk. Det är inte konstigt att jag inte har några vänner kvar. 12:49 Jag vill fly igen. Börja om. Födas på nytt. Byta mitt liv. 13:44 Jag tror jag tänker bege mig till något museum idag igen. Det ser ut att bli moderna museet. 13:45 Jag börjar förstå mig själv mer och mer. Att den jag varit inte är den jag är. Att den jag är blivit undanträngd av alla idéer om vem jag bör vara och vem jag är för andra. Jag ska vara en tyst och timid person, men det är inte jag. Visst är jag introvert men jag har så mycket inom mig som håller på att explodera. Jag är påväg att explodera. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allt jag vet är att jag inte klarar av att vara hemma. Att vara omkring personer som har den här tidigare idén om vem jag är. För en vecka sedan, på scenstudion uttryckte sig folk som så att jag verkade vara fullast av alla och då var jag den enda som inte druckit. Jag tycker om att röra mig i lustiga formationer. 13:48 Det är ganska underhållande att ens se på människor såhär. Bord för bord, är som helt skilda världar. Som museet är upplagt, är världen upplagd. De olika sektionerna i utställningen var uppdelad efter arkitekturens rutor i taket. Ett universum för var och en sektion. Precis som bord på restauranger. Alla bord är sin egen värld. De har som osynligs murar runtom sig, mitt bord är inte att förglömma. Trots extrem högljutt klimat, ter det sig som så att ingen ser någonting utanför sina väggar. Alla håller igång sina egna samtal eller äter i tystnad. Det vore kul att göra en film på det. 14:37 Det känns som om jag springer ett skriftligt maraton. Jag har suttit och skrivit observationer av min omgivning konstant sedan jag började. Otroligt underhållande. 14:40 Alla mina filmidéer och dylikt, har nog en väldigt smal publik. Insåg jag nu. Tror inte det är så många som vill se en film utan dramaturgi. Det är mer av en social uppenbarelse. Beskådning av liv. 14:44

Det är en bra observationsövning om inget annat. 14:50 Den här storyn blir bara bättre och bättre. Malin skrev nu och undrade var jag gör, så hon kommer komma hit. Det får bli en del av min story. Och storyn slutar när jag fäller ner skärmen. 

14:59 Gud. Jag känner mig helt färdig med den där storyn nu, Bra att Malin kommer och SKÖNT att känna sig klar med något. Fullända något. Det var länge sedan. 15:00 Malin kommer. 18:35 Hon hade bara tänkt kika förbi, men det blev att hon stanna så länge att vi blev hungriga och åkte till Holy Cow på söder och käkade tidig middag. Nu sitter jag med en öl vid sidan av dator, på Austin Texas baren här på Nortullsgatan. Juicen byttes mot öl och Caféet till bar. 18:37 Lite deppig. Vill inte hem. Funderar på att höra av mig till Daniel igen om han vill ses och snacka. 18:38 Skulle kunna kolla vad Nickson eller Lucas har för sig.. Ta den där ölen med Lucas kanske. 19:02 Jag gillar det här stället. Det är så amerikanskt att jag känner mig välkommen. För i svenska miljöer känner jag mig inte särskilt välkommen. Jag går i tankarna om att söka sommarjobb på den här baren, eller en annan restaurang. Det är ett ganska lustfyllt yrke trots allt. Servitris. 19:03 Nyårslöften från bartendern:

1: Träna mindre än året innan.

2: Dricka fler drinkar.

3: Leva livet lite mer. 19:04 Jag älskar alla dessa personer som jag träffat under de här året, varför säger jag inte det till dem? Det här året har varit viktigare än något tidigare år. Jag är djupt nyfiken på att se hur nästa år artar sig. Vem jag är om ett år. Jag njuter av ovissheten, att inte veta. Jag ser mitt liv som en modell att konstruera. Jag väljer vilka delar jag vill addera och dessa delar kommer att agera varierande i förhållande till varandra. Otroligt spännande. 19:09 Wifi-et fungerar inte. Jag älskar att vara anonym och underligt nog är jag som mest anonym i mina hemtrakter. 19:09 Malin uttalade idag att hon inte är det minsta intresserad av musik. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur är det möjligt? Det är verkligen en icebreaker. Fast vi är vänner, så det är inte så farligt. Men skulle jag vara tillsammans med en partner som inte är ett dugg intresserad av musik eller konst, då skulle jag vända direkt. 19:12 Det är svårt att tillfredsställa mina behov. Gissar jag. För att jag skall vara intresserad av någon, krävs det att den personen är min idealperson. När ska jag hitta någon sådan, som vill vara med mig. Jag är trött på jakten. Jag har inget intresse av att vara med någon längre. Trots mina ensamma stunder. Eller vem försöker jag lura? Det hade varit jävligt nice att vara tillsammans med en person som jag verkligen ville vara med. Som gör mig till ett bättre jag och vice versa. 19:15 Det är oväntat många unga personer här. Personer vid 20-sträcket eller om de är under. 19:18 Internett fungerar verkligen inte. 19:28 Jag börjar bli trött på mina egna historier. Kanske är det ett sundhetstecken. Kanske kan jag komme på något mer lustfyllt att läsa om. Allt detta skrivande har gett mig mer kunskap i berättande. Glad över det. 19:59 Mitt vänstra knä börjar krångla. 20:00 Hahahahah jag läste nu en text som jag skrev i början av året. Där jag skrev att jag var tjugo fyra år. Jag är bara en siffra äldre men fan, vad ungt det låter. 25 är också en barnlek. 20:03 Allt jag gör är i princip research. Jag måste vara ute mer. Observera fler situationer och beteenden. 20:04 Jag sitter alltså ensam en lördagkväll på en bar och, arbetar skulle någon annan säkert säga. Försöker få ihop internett nu. 20:05 Jag är så jävla glad att slippa kallprat. 20:06 Kanske borde gå hem och läsa eller möjligtvis se klart på Den Allvarsamma Leken. 20:07 Om någon hör av sig till mig, går jag ut. Annars vill jag inte jaga mer. Fast det är förvisso lördag. Men juste ja. Pengar. Jag har inte så mycket pengar. Dock, fick jag lön tydligen, från något jobb så det glädjer mig. En liten Stockholms-fickpeng. 20:09 Jag har fan otur idag, insåg jag nu. Jag borde inte röra mig ur fläcken när jag väl sitter på en trygg plats. Typ min säng. Jag höll ju på att bryta benet nu bara då jag gjorde ett enkelt hopp. Det gör fan ont alltså. 20:10 Jag dricker så jävla långsamt. Ölglaset är ännu inte tomt. 20:11 Det är fan riktigt jobbigt att vara skrivberoende. Jag undrar om det är en grej. Skrivberoende. Det kanske är skadligt i längden? Hur som helst så kom jag på en rolig kortfilm till, nu i denna bar. Eller rolig och rolig. Ganska sorglig. Jag är dock ytterst tveksam på att jag någonsin kommer att göra mina filmidéer. Det verkar så jobbigt med film. Med filmteam. Jag kan inte ens få ihop vänner att träffa mig, hur ska jag möjligen kunna få folk att jobba för mig? Göra det jag ber dem? Jag måste skaffa some balls. 20:13 Hur ska jag göra det då? Jo. Jag behöver umgås med personer som tar plats. Som är raka och tydliga med sina idéer och får dem i bruk.  20:17 Att jag skulle bli så ensam, var kanske lätt att förutspå. Vem trodde jag att jag skulle lura? Det är klart en tystlåten tjej lever i ensamhet. Nä fyran vad trist. 20:18 Det var liksom ölen som fick bestämma att den här skrivsessionen tog slut. Tror sådant är viktigt för mig. Att förbestämt bestämma när jag skall sluta med en viss aktivitet. Ramar. Stopp. Riktlinjer. 20:38 Jag ska nog skriva ett meddelande och förklara min förvirrade situation. Eller ska jag det? Jag behöver en psykolog. 21:17 Miranda är en så otroligt inlyssnande person. Vi började chatta nu, vilket vi gör väldigt sällan. Kanske aldrig. 21:23 Nu skriver jag med Bengtsson också. Och Malin. Herregud, Men Mirandasnacket känns som ett viktigt ämne!! 23:55 Det tog mig till nu att formulera en text men det är alldeles för ingående, för mycket. Vadfan. Jag väntar till i morgon. Det är inte ok att skicka en nyskriven text. 

[danielkamarainen]

Karins tid är nu!

När nya äventyr lockar runt hörnet och yrkeslivet inte har något bäst före-datum, då är det inget som stoppar en – inte ens en pandemi. 83-åriga skådespelerskan Karin Bertling från Mellbystrand är under vintern 2020 aktuell med inte mindre än fyra projekt.

Med tanke på att detta varit ett minst sagt prövande år för många kan jag inte hålla mig från att öppna med att fråga denna väldigt aktiva 83-åring hur året har varit.

– Oförskämt bra, säger hon med seriös min. Efter inspelning av serien “Kärlek och anarki” skulle jag egentligen till Stockholm för eftersynk i april. Men det löstes bra genom att jag kunde spela in det i en studio i Laholm istället. Hela året har jag haft att göra, och det har bara fortsatt. När kalendern blev tom för några veckor sedan gjorde jag och fotografen David Guvå en kortfilm på teckningsmuséet i Laholm. Jag är så tacksam för att kunna vara kreativ hela tiden. Ja kreativiteten är det då inget fel på. Under vintern 2020 är Karin aktuell med en roll i internationella serien “A Discovery of Witches” på HBO. Hon spelar även med i svenska serien “Kärlek och anarki” av Lisa Langseth som har premiär på Netflix den 4 november. Hon planerar lansering av egna kortfilmen “Thank you bye bye”. Och som om inte det var nog har hon precis släppt singeln “Vill inte höst nu” på Spotify, vilket är en fortsättning på samarbetet med Lars-Åke “Snus” Svensson. –Jag har alltid varit väldigt aktiv, berättar hon. Det var någon som sa till mig att skillnaden mellan mig och andra är att när jag får en utmaning då bara packar jag min väska och åker, det är inte så mycket snack om saken.

Danmark och Mellbystrand

Det är inte bara i yrkeslivet som väskan har packats. Som tonåring var det enda hon tänkte på var att gå på teaterskola. Nyutexaminerad därifrån träffade hon den danske arkitekten Poul Arnt Thomsen och flyttade direkt till Danmark. Där bestod yrkeslivet av teater och egna shower som sångerska. Men när äktenskapet tog slut efter 25 år och hon ville tillbaka till Sverige, så blev Mellbystrand den nya hemvisten. Där väntade föräldrarnas gamla sommarhus på henne. – När jag flyttade till Mellbystrand så sa jag till mig själv: inga djur, inga krukväxter. Det går tillbaka till den där tanken att kunna sticka iväg när som. Om de ringer och frågar om jag kan vara i Prag imorgon, så säger jag bara – javisst. Jag påpekar att det låter som att hon valt bort vissa saker för att kunna fokusera helt på det här yrkeslivet. – Inte medvetet. Det har varit mer en känsla av att jag inte förstår allt det där andra i livet. När jag var liten var det så mycket jag ville uppleva så jag gjorde det ensam. Jag gick på kurser, föreställningar och konserter helt själv och kände aldrig att det var något konstigt med det. Jag kan ibland undra nu varför jag var ensam så mycket då, samtidigt har jag insett att jag klarar mig bäst så här, när jag inte är beroende av någon eller något.

Och så var det det där drivet, som hon säger alltid har funnits med henne. – När jag precis hade flyttat till Mellbystrand gick jag på a-kassa, och då var det så att man kunde få sin jobbresa betald om man hittade jobb någon annanstans. Så jag letade upp vartenda teatergig jag kunde hitta uppe i Stockholm. Det slutade med att arbetsförmedlaren sa “Karin du ruinerar oss – det finns ingen annan kulturarbetare här som rövar oss på så mycket pengar som du”. Men det var ju enda chansen för mig och det ledde också till att jag fick stora roller på teatrarna där uppe. 

Har varit mycket naiv

För Karin verkar det inte finnas några hinder alls i vägen för skaparlusten och behovet att få ut sin konst. Det får en att undra om hon hittat en helt egen våglängd i livet eller om det ligger någon annan hemlighet bakom. – Jag har varit jättebarnslig, säger hon med ett skratt. Det har aldrig slagit mig att något skulle vara svårt eller problematiskt. Jag har kört mitt race och det tror jag varit en fördel för mig. Hon ser mig allvarligt rakt i ögonen. – Jag har varit mycket naiv. Jag har verkligen gått på smällar. Folk har lurat mig på pengar och allt möjligt men jag har bara traskat på. Det här är nog de mest blå ögon som finns, säger hon, pekar på sig själv och skrattar. Men jag tror också att den där naiviteten är en stor del i att jag fått så mycket gjort.

Tillvaron hon har skapat sig i Mellbystrand har onekligen gett utrymme för all den här kreativiteten. Förutom skådespeleri, musik och manusskrivande, målar hon också. – Ja, det har jag gjort länge och har massor med bilder liggande i huset. En idé jag har istället för att ställa ut på galleri, är att köpa ett partytält och sätta upp det ute på garageplatsen. Så får folk komma hit och titta och lägga en slant om de vill köpa något – no ambitions liksom. Du gör väldigt många olika kreativa saker. Vad är roligast? – När skådespeleriet lyckas då är det magiskt. Men den bästa stunden i allt är under arbetets gång, vad man än gör. När jag är klar med en roll i en film så slänger jag mitt manus och oftast ser jag inte heller filmerna eller läser intervjuerna. Det är gjort för andra, inte för mig. Men att jobba det är roligt.

En dröm kvar

Trots hundratals roller bakom sig erkänner hon att det finns en stor yrkesmässig dröm kvar. – Det jag allra helst skulle göra är en roll med djup förankring i en äldre kvinnas liv. Något att riktigt bita tag i. Jag har gjort så mycket biroller – inget ont om dem, det är vad hela min karriär bygger på. Men en lite större roll vore ändå väldigt roligt.

2017 fick hon prova på just detta, när hon vid 79 års ålder fick huvudrollen i brittiska filmen “Let Me Go”. – Man spelar som bäst när man är en underdog, säger hon. Det blev min lycka där borta, att ingen förväntade sig något av mig. Jag spelade mot Juliet Stevenson som är en ”Shakespeare skådespelerska” som hade en image att upprätthålla och något att bevisa. Då kunde jag istället bara vara i min bubbla och helt gå upp i min roll. Trots mer än 60 år av erfarenhet är det fortfarande inget som kommer gratis och hon återkommer igen till vikten av att vara så driven. – Konsekvensen för mig idag är att det inte händer någonting om inte jag tar tag i det själv. Det är ingen som gör något som hjälper mitt projekt utan att jag också har något att erbjuda. Hon berättar om en idé som tyvärr blivit till något av en börda med tiden. En sagoberättelse för barn som hon vill göra i form av en kortfilm. Men som tyvärr haft svårt att väcka intresse hos filmkonsulenterna. – De förstår inte hur genialt det är, skrattar hon. Så blir hon snabbt allvarlig igen. – Samtidigt kan det komma något bra ur att ett projekt blir liggande ett tag. Ett nej kan göra att man kommer på en ny vinkel och det kan bli bättre i nästa version. Nu när vi pratar om det känner jag att känslorna kommer tillbaka – jag ska nog ta tag i det igen, säger hon och man riktigt ser hur ny energi föds i de där blå, naiva ögonen.

[whitewaterpaper]

SoIF09: ”Den Ensamme”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 9.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

I den här boken testar vi något nytt: vi lämnar så väl Gabrielshus som Gråstensholm med Lindallén bakom oss och tar oss en titt på vad Mikael (Tarjei jr) pysslar med. Och som väntat, och som titeln skvallrar om, så vet han väldigt lite om sin släkt och definitivt inget om Isfolkets speciella arv.

Mikael är ensam och den enda han har familjemässigt är fostersystern Marca Christina. När en vän till MC, en fransyska vid namn Anette, snabbt behöver göra en undanmanöver för att slippa gifta sig med en fet gammal gubbe ställer Mikael givetvis upp. Det skall nämnas att kyskhet, en sport ivrigt utövad av hennes mor, antagligen är Anettes olympiska gren. Och den här boken har kanske det första äktenskapet som konsumeras utan någon större passion mellan makarna.

Och det är kanske här historien tar sin egentliga början, en nygift Mikael som inte fick tid att varken lära känna sin hustru eller för den delen lista ut vad en make är. Han hystas i princip direkt från bröllopssängen till krigets fasor av fostersysters make (Gabriel de la Gardie). Och så var det med all säkerhet för många på den här tiden. Det här får mig också att misstänka att den här utspelar sig aningen tidigare än de två böckerna innan den här? Eller iaf innan Tancred får höra att det i den svenska armén finns en man som skulle kunna vara dennes bror.

Så kom den höstkväll, då Mikael Lind av Isfolket mötte sin släkting Tancred Paladin vid Elbes strand. Mötet vände totalt upp och ned på Mikaels liv.

Det är i Livland han hittar det gods som rymmer den ridderliga ätten Steierhorn. Mikaels äventyr där är måhända sega men ändå intressanta. Mikael låter sig villigt lockas av Steierhorns dotter Birgitte att avslöja det han vet om den svenska armén, samtidigt som en äldre dam på godset finns där och begär hans hjälp. Det är intressant hur Sandemo både antyder att familjen inte ser damen alls (dvs att hon är en gengångare och Mikael ser henne på grund av isfolkets gåvor) och att de väljer att inte se henne (dvs ser henne men ignorerar hennes närvaro).

Hade boken skrivits idag, eller av en annan författare hade man med all säkerhet tryckt på ännu mer med temat psykisk ohälsa och hur upplevelsen på slottet i kombination med kriget slutligen får Mikael att bryta ihop. Sandemo är dock mer lätt på pennan i de här partierna och gestaltar Mikaels sammanbrott och misslyckade försök att återhämta sig utan att hela boken blir nattsvart.

Mikael lyckades dock få till en son på bröllopsnatten, en son som föddes med gula ögon och med vissa telepatiska (och möjligen empatiska) gåvor. Anette är omedveten om det men Marca Christina gör tester och inser att han inte är helt vanlig.

Det är också Dominic som eldar på Mikael med att besöka släkten i Norge. Kriget är över och Mikaels mentala hälsa blir allt sämre. Plus att jag misstänker att Dominic har en föraning om att Are ligger på dödsbädden. Och vi som varit med ätten ett tag vet vad det innebär när en gammal lind hotar rasa omkull över vägen.

Och jag kommer sakna lindarna när Livs slutligen går ur tiden. De har givit oss några otroligt vackra dödscener – Sols inte minst.

Och jag skall erkänna att jag missade det. När Mikael talade om att Anette skulle bli fri att gifta om sig tänkte jag bara i betydelsen att han ”försvunnit” och att Anette (med sonens återvändande) skulle få honom dödförklarad. Hon är ju katolik och då brukar inte skilsmässa stå på listan över saker att hinna med innan man dör.

Anette inser inte förrän det är nästan för sent att hon är på väg att förlora honom – och här hade jag kanske personligen uppskattat ett kapitel eller två från hennes synvinkel. För ärligt, visst att hon är hämmad men henne plötsliga utbrott av ohämmad förälskelse får henne att sätta åstad efter Mikael och sonen mot Norge. När hon kommer fram har Mikael givetvis redan givit upp kampen mot demonerna och ligger i koma.

Cecilie, som är mer släkt med Sol än någon annan av de senare generationerna, är brutalt ärlig med Anette. Och den senare lovar bot och bättring bara Mikael överlever. Och hon vågar kanske för första gången yppa högt det ”arv” modern impregnerat henne med.

Apropå Cecilie, så har henne make Alexander en del fina scener som påminner oss om varför vi skattar den mannen så högt. Inte nog med att han lovar stötta Liv (som nu är den ende förutom hon själv som föddes på 1500-talet) han dömer inte Mikael för dennes oförmåga att passa in i soldatlivet. Tvärt om, han är den som inte bara inser att Mikael har en konstnärssjäl, han driver på att Mikael skall få utveckla den sidan.

— Men naturligtvis! Jag fick en mycket kultiverad uppfostran. — Så det är kultiverat att läsa böcker? Men inte att skriva dem?

Lustigt det där, idéerna om att det inte är lika fint att producera kultur som det är att konsumera den skulle ju komma att leva länge.

Och äntligen får vi dessutom en smak av de hemliga recepten som ingår i arvet efter Isfolket! Som väntat handlar det inte om något hemligt språk eller kryptiskt chiffer. Nä snarare handlar det om fri stavning, obefintlig grammatik blandat med e urgamal dialekt som antagligen bara talats inom Isfolket.

Miolck aff een suarten Ko Eet Unce Drakblod Eet Unce Tieera

Inte helt oläsligt, men bitvis tarvar det en del fantasi. En kvackning visar att ”drakblod” hänvisar till saven från trädet Daemonorops draco; men ingen information om detta var känt på 1500-talet (eller kanske ännu tidigare). Träder växer så vitt jag förstår bara på Sumatra.

Mot slutet av boken får vi lite bakgrundsstoff om en familj från Svartskogen som Dag en gång på tiden tvingades döma för blodskam. Sammandrabbningen mellan de fyra vapendragarna från Gråstensholm och de två barnen från svartskogen skvallrar om att detta möjligen är ett upplägg för en bok längre fram.

Den här boken har på det hela taget känns som ett avsteg från de tidigare böckerna. Vi har fått träffa på nya typer av karaktärer och även om vi avhandlar spöken och spökhus så finns det en fräschhet (ja det stavas med två h:n) över storyn.

Vad man funderar kring nu är om Anette och Mikael kommer stanna i Sverige eller om de med tiden kommer dra sig mot Gråstensholm? Dominic kommer i alla fall med all säkerhet få ett syskon framöver, något Mikaels lite osnygga förförelse av Anette skvallrar om.

Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen, om än att det vankas ett ombyte nu.

Källor:

Boken @ Boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Livland (Historisk Region) @ sv.wikipedia.se.

Drakblodsträd @ sv.wikipedia.org.

Fräschhet @ svenska.se.

[onlinedejtingsiterecensione-blog]

Saker att tänka på innan du ska gå på en blind date

Kanske har du nyligen bestämt dig för att ta tjuren vid hornen och börja dejta igen. Kanske har du inte dejtat så värst mycket tidigare, eller så kanske du har bestämt att det är hög tid att börja dejta igen efter en separation. Oavsett anledning så kan det vara knepigt att veta vem man ska gå ut med och hur man ska hitta någon att dejta. Att gå på en Blind date är ett mycket bra sätt att träffa nya vänner och kanske också en dejt. Finns det då något speciellt som är bra att tänka på innan man går på blind date?

Vem vill du träffa på din dejt

Det låter kanske oromantiskt, men det kan faktiskt vara en toppenidé att sätta sig ner och fundera ordentligt på vem det är man egentligen vill dejta. Gör en lista. Fundera på vad du gillade i din förra relation och vad du inte gillade. Självklart är alla personer olika, men det kan ändå vara bra att komma till insikt med vad det verkligen är man söker. Vill du ha en livskamrat, eller bara en kompis? Vad händer om det finns barn med i bilden? Vad anser du om åldersskillnad? Frågorna är många och det är bara du som kan besvara dem.

Vad var det som inte funkade i din förra relation

Det kan även vara bra att rannsaka dig själv och verkligen ta reda på vad det var som inte fungerade i din förra relation. Det är lätt att skylla på den andra parten, men det kanske ändå hade något lite med dig själv att göra. Innan man börjar dejta är det så klart bra att veta om detta, så att man inte gör om samma misstag igen… och igen.

Självklart kan det vara så att ni helt enkelt inte passade för varandra, ni kanske tänkte olika och drogs åt olika håll i livet? Kanske växte ni helt enkelt ifrån varandra? Vad anledningen än var så var ni helt klart inte menade för varandra. Tänk, det kanske finns en mening med allt. Kanske är det nu som du kommer att hitta din stora kärlek.

Varför välja att gå på blind date

Anledningen till att det är så bra att gå på just blinddejt är att man inte har någon uppfattning alls om den andra personens utseende. Det är samtidigt detta som gör det så spännande. När man träffar någon vid andra tillfällen så är det ju utseendet som styr väldigt mycket, men det är det som är så bra att komma ifrån. Om man kan känna attraktion tillsammans med någon utan att ha träffats, så har man kommit en mycket bra bit på väg redan. Det är så man kan hitta äkta kärlek och inte bara känna attraktion.

Det är otroligt bra och givande att till exempel kunna chatta med varandra innan man träffas, bara så man får en uppfattning om den andra personen. Man kanske känner direkt att det är helt fel och då är det ju onödigt att gå vidare i just den relationen och då blir det ingen dejt den här gången. Det är så otroligt viktigt att det känns rätt på detta plan, innan man bestämmer sig för att faktiskt dejta på riktigt.

Gå på blind date med öppet sinne

Du kommer att vara otroligt nervös innan din första blind date. Du kommer att ha fjärilar i magen som aldrig förr. Det som dock är allra viktigast är att du går på blind date med öppet sinne. Nerverna kommer att lugna sig efter ett tag, men dejta aldrig med förutfattade meningar. Tänk också på att två personer inte måste passa ihop bara för att man har samma intressen. Detsamma gäller det motsatta. Det behöver absolut inte vara kört bara för att ni har helt olika intressen. Det är alltid roligt med något nytt i livet och kanske blir dina intressen också din partners. Annars får man helt enkelt se till att man respekterar varandras tid till att pyssla med det man gillar. Ofta blir det dock så att som par hittar man nya intressen tillsammans och det är otroligt härligt.

Våga lita på någon igen

Det som stoppar många från att börja dejta är att man känner att man har svårt att lita på någon igen. Kanske slutade den förra relationen i kaos och man har svårt att förstå hur man så blint kunde lita på någon och bli så sviken. Det är helt ok att känna så. Det vore konstigt om du inte gjorde det. Tänk dock på att du inte kommer att dejta din förra partner. Du kommer nu att träffa en helt ny person som förtjänar din tillit. Du måste försöka släppa taget och våga lita på människor igen, hur svårt det än är.

Barn med i bilden

Om det finns barn med i bilden så är det troligtvis en annan anledning till att du inte har dejtat på ett tag. Det är helt förståeligt. Du har ju inte bara dig själv att tänka på längre. Det många föräldrar inte inser är att barnen blir lyckligare om föräldern är lycklig. Om du träffar någon som du verkligen tycker om så kommer det inte att bli ett problem. Det kanske blir nya bonussyskon till dina barn också och detta är ju faktiskt vardag idag. Det är inget konstigt. Se du till att må bra själv, så kommer dina nära och kära som finns runt dig också att må bra. 

Har du bestämt dig för att börja dejta så finns det en hel del att tänka på. Du känner säkert att du verkligen vill försöka att hitta den stora kärleken den här gången. Men vart ska man då vända sig? Risken finns att du just nu har gått igenom alla dejtingsidor som bara finns på nätet. Det är svårt att veta vilka som är seriösa och vilka som är bra. Det finns en djungel där ute medalla online blind dating för singar , men en av de dejtingsajter som är väldigt bra är https://se.blinddate.com. De har funnits i 20 år och har många lyckliga äktenskap bakom sig. Här kan du i lugn och ro chatta med någon som kan vara intressant att träffa på en blind date. Stort lycka till!

[victoriasarkitektdagbok]

Fasadanalys

Fasadanalys av omkringliggande fasader vid det projektområde som är tilldelat oss.

Vilka fasadkaraktärer är dominerande för platsen? Betydelsen av specifika detaljer? Något som är framträdande?

Det finns många olika fasaduttryck på projektplatsen. I våra analyser har vi hittat liknelser mellan dessa annars väldigt olika fasaduttryck. En av dessa är en repetitiv och geometrisk fönstersättning. De flesta fasader var i tegel eller liknande, något som var överraskande eftersom Majorna är känd för sin träarkitektur. Det finns en väldigt logisk rythm, och två av fyra hus hade till stor del plasticitet. Inget av husen hade någon direkt koppling mellan ute och inne, fasaderna stod väldigt för sig och sträckte sig inte ut i stadsrummet. Alla husen hade en uppdelning i fasad som liknar den klassiska tre-uppdelningen av ett landshövdingehus. Av de fasader vi tittat på hittade vi flest monolita fasader men vi hade en intressant konflikt i gruppen nämligen om det tegelhuset som Musikens Hus ligger i. Vissa av oss anser att den är autonom eftersom för att byggnadskroppen i sig är fristående och spelar med sin auktoritet ett roll i stadsrummet. Andra anser att det är en monolit fasad eftersom tegel är ett bärande material och byggnadens volym upplevs som dominant.  

Vilka fasader är inspirerande att utveckla och/eller återskapa i ett nytt bostadshus?

Platsen tillåter en fri utformning av fasaden eftersom den redan innehåller många spridda fasaduttryck. Det kanske mest begränsande inslaget på platsen är det närliggande Musikens Hus vars komplexa och genomarbetade fasad i praktiken inte går att återskapa idag och därför tvingas en arbeta med kontraster till det istället. Landshövdingehusen är ett kanske självklart inspirerande element eftersom vi befinner oss i Majorna. Att kunna efterlikna detta klassiska arkitektoniska begrepp med en modern prägling låter spännande och på så sätt skapar vår tids landshövdningehus. Ett bra exempel detta är det projektet som Kajsa Crona föreläste om. En möjlig väg i arbetet med den egna fasaden är att helt enkelt välja en riktning och skapa en homogen uttryck längst det väderstrecket.

Finns det fasadarkitektur som, mot bakgrund av platsanalysen, inte ska finnas med i ett nytt bostadshus?

Det korta svaret på den frågan är nej. Kanske gör en platsen en tjänst genom att gå åt något helt nytt håll och tillföra ännu ett nytt uttryck på denna spridda plats. Ett annat argument skulle vara att försöka återgå till ett mer historiskt uttryck som stämmer mer överens när vi tänker på Majorna men frågan är om en skapar en miljö där de utstickande projektet som står där nu inte längre är välkomnade. Samtidigt var säkert arkitekterna bakom de projektet, exempelvis Okidokis Bobbie Byström, väl medvetna om att tog ett tydligt avstånd från “det klassiska Majornas arkitektur” och därför skapade arkitektur som kan tåla det och i sin olikhet bidrar med något spännande till platsen. I och med att består av en så salig blandning av projekt kanske en helt enkelt addera 2020-talets bidrag till platsen och genom detta låter de andra husen ta sin rättmätiga plats både rent fysiskt men också som historiskt inslag. Det kanske helt enkelt inte gör något om ett projekt står ut eftersom det i princip alla projekt på platsen står ut på sitt eget vis. Då fyller vi ut glipor som skapats mellan de äldre husen att få fram våra samtidsarkitektur.

Fasaderna med avseende på hållbarhet och underhåll?

Träfasaden känns som den som är mest krävande när det kommer till underhåll om vi ser till fasadmaterial. Putsfasaden i den gröna byggnaden verkar nyligen ha renoverats. Tegel ska väl vara det fasadmaterial som överlag är mest underhållsfritt. Många projekt är väldigt klassiska för sin tid och det kan i regel det vara något ohållbart eftersom huset i fråga är fint i sin samtid men snabbt går ur modet. Dock anser vi att detta väldigt spretiga område är ett undantag eftersom många olika tidsepoker är representerade och gör hela området till en enda tidslinje. Det i sig gör de tidstypiska projekten charmiga och därför mer önskvärda över tid (långsiktigt hållbara). Vi tänker oss att underhållet blir lättare om en enbart har samma typ av hus som kräver samma typ av underhåll och det talar för att det här området är svårare att underhålla än ett homogent område.

[fredrikmattsson]

Vad hände med Peterson?

Jag har följt Jordan Peterson ganska länge och läst hans bok, 12 Rules for life, som är väldigt intressant. (12 Rules for Life: An Antidote to Chaos)

Det har blivit tyst kring honom, jag trodde det berodde på pandemin, men det finns tydligen andra skäl. Jag hoppas han tar sig tillbaka och börjar må bättre, han inspirerade många och det är trist att folk hackar på de som ligger om det nu stämmer att hans familj råkat ut för cancer efter att deras liv redan innan varit fyllt av oro kring dotterns hälsa. Han har trots allt resurser och får förhoppningsvis hjälp nu.

Tyvärr låter det som att han administreras eller tar medel som låter farliga och jag hoppas det inte blir någ liknande som hände med M.Jackson, när det skrivs om narkos och konstiga medel så tänker jag lätt på den liknelsen. Det vore hemskt om sånt får avsluta en så inspirerande persons framgångar. Jag hoppas. Här kan du läsa mer om läget enligt SVD, vid intresse.

Hans historia är rätt fantastisk trots alls, att en psykolog kan skapa ett sånt intresse kring tänkande och kring hur vi ser på så komlicerade frågor som han ändå gett sig på, i en tid där det har verkat som att många gått från att tänka till att bara skrika, var något som förvånade mig. Att det är fler som tänker själva och problematiserar det vi blir sagda att tycka, är en ljuspunkt. Att det dessutom går att diskutera frågor utan att kräva en statlig vänsterlösning, var också något som var uppfriskande. Universitet är märkligt vänsterinriktade i märkligt många fall och att se en professor som inte automatiskt såg lösningar i stora statliga "program" var ovanligt för mig.

Jag hoppas att rörelsen kan fortsätta, att fler inspireras att tänka och analysera saker innan de agerar på fel grund och sen kanske ångrar sig för livet. Alla som bidrar till att få oss alla att reflektera och ge perspektiv i livet är för mig någon som hjälper världen, medan de som skriver ut sina "sanningar" och enkla lösningar ofta förstör för samma värld. Det är svårt att se skillnad på dessa typer, men i regel "desto mer du tror du vet, desto mer behöver du läsa".

Får vi fler som vill lära sig mer om sig själva och om allt annat, istället för att skrika innan de tänker, så kommer vi nog alla må bättre.