#ljusnan

[ljussangen]

[nightmigrations]

for the end-of-year book ask: 1, 2, 3, 10!

1 How many books did you read this year?

64 so far-- 36 novels, 11 graphic novels/manga volumes, 8 nonfiction books, 5 short story anthologies, 2 poetry collections, and 2 plays. Will hopefully be able to squeeze in a few more before 2023. Definitely read a lot less than last year though.

2 Did you reread anything? What?

Averno by Louise Glück, Mo Dao Zu Shi vol. 1, and two collected volumes of the W.I.T.C.H. comics LMAO. Otherwise all new!

I started rereading Winter Tide by Ruthanna Emrys too because I had this idea that I should reread books I've loved but that it's been more than five years since I read... but then I looked at my list of unread books I own and uhhh.

3 What were your top five books of the year?

Frankenstein - Mary Shelley

2. Ljusnan Du Mörka - Lars Landgren

3. Charlotte Löwensköld - Selma Lagerlöf

4. Radiance - Catherynne M. Valente

5. Expeditionen - Bea Uusimaa

10. What was your favourite new release of the year?

I only read seven 2022 releases, and tbh I did not love any of them!! But I liked Autio by Erik Kuoksu best.

[rutaalrocknoticias]

Hellsingland Underground, próxima gira en abril de la banda sueca de rock por España.

11 DE ABRIL. LA TEXTIL, BARCELONA 12 DE ABRIL. ROCK & BLUES CAFÉ, ZARAGOZA 13 DE ABRIL. LOCO CLUB, VALENCIA 14 DE ABRIL. CLAMORES, MADRID 15 DE ABRIL. LOUIE LOUIE, ESTEPONA 16 DE ABRIL. LA GUARIDA DEL ÁNGEL, JEREZ 18 DE ABRIL. MARDI GRAS, A CORUÑA. 19 DE ABRIL. LA FÁBRICA DE CHOCOLATE, VIGO 20 DE ABRIL. KAFE ANTZOKIA, BILBAO 21 DE ABRIL. FACTORÍA CULTURAL, AVILÉS 22 DE ABRIL. WIC, SEGOVIA 23 DE ABRIL. SALA NIÁGARA, SANTANDER

Hellsingland Underground comenzaron su andadura actuando en los bosques de la región de Hälsingland que les da nombre, en su Suecia natal, en un festival ilegal en el verano de 2006. Las primeras críticas celebraron las canciones de la banda, sus letras reveladoras, sus armonías y el puro y simple placer de tocar su música. El alma del grupo, el cantante Charlie Granberg compone estas canciones sentado en el porche de su pequeña casa en las orillas del rio Ljusnan. La escena podría resultar un cliché en comparación con el sur americano del que Hellsingland Underground tomaron prestadas tantas influencias en sus dos primeros discos, pero es pura autenticidad en mitad del frío nórdico. De ahí la etiqueta que ha acompañado a la banda; “northern rock”, es decir, rock sureño facturado en las tierras vikingas del norte de Europa. Su debut de 2008 supuso en affair amoroso con todas esas influencias comunes del southern rock americano, que se confirmaron en su continuación 'Madness & Grace' en 2010, consolidando también su propia identidad. Un camino que desembocó en 'Evil Will Prevail', donde sus letras se tornaron más oscuras y personales, acorde a los tiempos, serias sin ser pretenciosas, y los arreglos musicales más genuinos sin dejar de lado su poso sureño. Como unos Hellacopters tardíos que hubieran sustituido el legado de MC5 por el de Skynyrd y Allman Bros., o unos The Soundtrack Of Our Lives más tradicionales y apegados a las raíces folk, pero igual de inspirados melódicamente, Hellsingland Underground continúan la tradición de las grandes bandas de rock n' roll que los países escandinavos nos han brindado en las últimas décadas. ‘Understanding Gravity’ (2016) debutó en el número uno de las listas de vinilo en Suecia, siendo su trabajo más aclamado y mejor vendido hasta la fecha. Solos de guitarras dobladas que recuerdan irremediablemente a los mejores Thin Lizzy, pinceladas del blues rock británico de la era dorada y su impronta en bandas de hard rock setentero como Nazareth. El periodista sueco Stefan Nilsson los definió como si Glenn Hughes nunca hubiera abandonado Trapeze y la banda se hubiera establecido en la melancolía nórdica de los bosques suecos. Pero la sombra de Jon Lord llevando las riendas del sonido púrpura también es alargada. Incluso los toques folk que hacen de ellos una rareza única podrán recordar pinceladas de los Pogues o los Waterboys.

Tras pasar por el Azkena Rock Festival, en lo que es uno de los momentos clave de su carrera, la salida del guitarrista Mats Olsson, sustituido por Jerry Ask, marca una nueva etapa para la banda, que se hace evidente en ‘A Hundred Years Is Nothing’ (2019) un trabajo que aunque mantiene los mimbres del sonido del grupo, incorpora nuevos elementos, como sintetizadores, redondeando un sonido que sigue siendo puramente setentero pero hacia terrenos ahora más atmosféricos, psicodélicos, y con pinceladas glam, como un cruce imposible entre The Doors, Pink Floyd, Queen y… ¡ABBA!. La llegada de la pandemia les hace replantearse su lugar en el mundo,y deciden construir su propio estudio de grabación, los Hellquarters, en una vieja carpintería de su ciudad, donde solidifican su amistad, y recobran el pulso por las guitarras a todo volumen sin olvidar la seña de identidad de sus melodías y su groove. Cambio de batería mediante (Johan Gröndal agarra las baquetas) facturan un disco lleno de optimismo pese al pesimismo mundial, que habla de la madurez de una banda de rock sin nostalgia, viviendo el presente y haciendo lo que más les gusta. El resultado es ‘Endless Optimism’ (2022), una nueva y explosiva colección de canciones en algún punto entre Dylan y Thin Lizzy que les muestra clásicos y contemporáneos al mismo tiempo, sentimentales pero íntegros, sin pretensiones, y con ganas de disfrutar de la vida en la madurez al ritmo de la música. ¿Qué más se puede pedir?

[bergsmotiv]

Norrland - Färgernas land

Välkommen till Järvsö, Järvsöklacken

Ljusnan

Hälsingland

[jberndes]

God morgon @jarvso ❤️ #järvsö #härkanduleva #järvsöbyberndes #ljusnan #visithälsingland #hälsingland (på/i Järvsö, Sweden) https://www.instagram.com/p/B_Ot-XmJ6eN/?igshid=1ajkn7eudqirs

[rabbitcruiser]

Ytterhogdal, Sweden (No. 3)

Ljusnan is a 443 km long river in southern Norrland, within central Sweden,making it the 8th longest watercourse (and with the 8th largest catchment area and the 9th largest average water flow volume) in Sweden. The catchment area covers most of härjedalens, Ljusdals, Ovanåkers, Bollnäs and Söderhamn municipalities. Ljusnan's largest tributary is Voxnan in Hälsingland, followed by Härjån in Härjedalen.

The river flows up into Ljusnetjärnen near the Norwegian border in northwestern Härjedalen, northwest of Ramundberget in Funäsdalen in härjedalsfjällen, flows through Härjedalen and Hälsingland and has a catchment area of about 19,828 km². The estuary in the Bothnian Sea is at Ljusne,10 km south of Söderhamn. Ljusnan is the only norrland river that flows to the sea with a rapids, now (since 1976) expanded with a power plant, Ljusnefors power plant, with 6.75 m drop height. 

​Source: Wikipedia

[signebrockman]

Kyrkan långt bort i fjärran #ljusnan (på/i Kungsholmen Restaurang & Konferens) https://www.instagram.com/p/Bxz5ScuCFP5/?igshid=1ry8acj56424f

[architectureforsuicides]

The Girl with the Dragon Tattoo (David Fincher, 2011) Segerstabron / Segersta Bridge Segersta, Hälsingland (Sweden) Bridge over the Ljusnan river Type: truss bridge.

[jayplaysgaming]

Among Ripples: Shallow Waters (NEW Ljusnan Sandbox) | Game Spotlight

[peterwrem]

Ljusnan i Yngsjö. Snart slutbesiktning 🏡☀️#fiskarhedenvillan #ljusnan #dcbygg (på/i Yngsjö)

[ljussangen]

[nightmigrations]

5 for the book ask!

5 What genre did you read the most of?

Horror, closely followed by (the somewhat diffuse description) classics. Also more scifi than I usually do (I really liked The Seep by Chana Porter and the two first books in the Locked Tomb trilogy).

I read a lot of horror last year too, but I think I also had better luck with the genre then?? With the exception of Ljusnan Du Mörka (which was written for me specifically I feel LMAO) and some older weird fiction stories, most were a pretty solid "OK" or "meh", with one I did not vibe with at all and one I actively hated. XD

[bowikman]

Hälsinglands nye chefredaktör, Anders Ingvarsson, till vänster, i samtal med Lars Sundin och Fredrik Björkman på redaktionen i Hudiksvall. Han är en återvändare som ser positivt på framtiden för #hälsingland #mediebranschen #helahalsingland #hudiksvallstidning #ljusnan #ljusdalsposten #söderhamnskuriren (på/i Hudiksvalls Tidning)

[maxwaxworks]

Fanny Brate, née Ekbom (Swedish painter) 1862 - 1940 Åskmoln över Ljusnan, 1937 oil on panel 19 x 28 cm. (7.48 x 11.02 in.) signed and dated -37 private collection © photo Bukowskis

[bergsmotiv]

Härjedalen

Höstdag vid Ljusnan i Ramundberget

[norsesuggestions]

Arbetarna bakom palatset publicerat av Dagens Arbete 2012

Ett påkostat museipalats i huvudstaden. Ett enkelt bruksmuseum i en liten ort i Hälsingland. Det som skiljer dem är en avgrund. Det som förenar dem är historien. En gång var banden starka mellan adelsfamiljen i Stockholm och arbetarna i Ljusne.

Det var i Grevens tid. Han anlände, som den härskare han var, till sommarvillan i Ljusne med sin grevinna. Barn och vuxna hälsade höviskt fursteparet som ägde marken under deras fötter, bostäderna de hyrde, fabrikerna som gav dem jobb, ja själva människornas kroppar och själar förfogade greveparet över.

– De kom sjövägen, berättar smeden Filip Vallström, 95 år, i tidningen Sia 1987. Kusken mötte dem med häst och vagn. En svart och en vit häst hade de. Vi barn samlades vid torget. I täten bars flagga och standar. Sedan marscherade vi till villan och fick saft och bullar. En gång om året.

Han hette Walther von Hallwyl. På en brunnsort i Tyskland hade han träffat Wilhelmina Kempe. Han, en fattig schweizisk greve från en av Europas äldsta adelsfamiljer, hon en frälseflicka från en av Sveriges rikaste familjer. Om dem finns böcker skrivna. Deras historia är väl dokumenterad.

I andra ändan, på den flaggviftande sidan, om man så vill, kan man skönja Per Johan och Anna Nyberg. De träffades i Ljusne. Han var arbetare, hon piga och senare hemmafru. Att Walther och Wilhelmina von Hallwyl skulle veta vilka herr och fru Nyberg var är knappast troligt. Kanske möttes de ändå i den brusande industriorten.

Ljusne ligger vackert, nära Söderhamn vid Ljusnan, just där älven möter havet. I dag en inte särskilt spännande ort. Igenbommade byggnader, skräpiga industritomter. Det är historien som lockar. Tiden före törnrosasömnen. Tiden före nedmonteringen.

Per Johans och Annas sonson Tord Nyberg leder mig genom historien. Vi träffas i det anspråkslösa bruksmuseet. Med hjälp av några gamla fotografier försöker han beskriva det jag inte ser i dag. Vi åker runt. Där stod sågen med den långa rallbanan som ledde till brädgården, där låg mekaniska verkstan, där kättingfabriken, där fina villan. Sista hyttan på Sörljusne står kvar som ett monument, några mossiga stenfundament från diverse fabriker sticker upp ur gräset, sneda dykdalber och vinda stenkistor antyder det som för långt mer än 100 år sedan var en livlig hamn där segelfartyg och lastpråmar trängdes på redden. Det rykte och pyste, rasslade och skramlade och överallt var det rörelse av folk.

Per Johan Nyberg arbetade i grevens fabriker, som malmlastare och kolugnsarbetare. Arbetet var hårt och dåligt betalt. Långa arbetsdagar, dryga veckor för knappa tusen kronor i årslön. Lydnad var en självklarhet. Von Hallwyls ord var lag. Han hade växt upp i ett feodalt samhälle i Schweiz där folket hälsade honom med mössan i hand.

Det var goda tider för Ljusneindustrierna. Familjeförmögenheten växte. En del pengar investerades i fabrikerna, en del lade grevinnan –  som Wilhelmina gärna kallade sig – på sjukvård till de anställda. Men ”de miljoner som de fattiga och utslitna arbetarna strävade samman åt riksgreven användes till annat än att förbättra arbetarnas villkor”, som Helge Törnros skriver i träfackens jubileumsskrift, Träets män i Ljusne.

1893 började Walther och Wilhelmina bygga sin bostad på Hamngatan i Stockholm. Två tusen kvadratmeter och 40 rum. Kombinerat kontor och privat bostad för två personer. De tre döttrarna hade hittat sina egna adelsmän och flyttat ut.

I Hallwylska palatset, som det kallas i dag, sparade inte greveparet på kostnaderna. Privatbostaden utrustades med alla moderniteter, elektricitet, centralvärme, hiss och telefon.Det är ett palats, varken mer eller mindre, väl bevarat, nästan orört, än i dag. Inredningen i Stora salen är tung, påkostad, vacker, om man tycker om gobelänger och takmålningar. Varje detalj är noggrant utvald, möbler och mattor hemförda från fjärran länder av den ständigt samlande grevinnan. Biljardrum, rökrum, kägelbana. Badrum i vit carraramarmor, dusch med varmt och kallt vatten ur gyllene kranar. Varmvatten i stallet, till och med.Köket är stort och luftigt, klätt med vitt kakel i väggar och tak.

Priset när palatset stod klart 1898 slutade på en och en halv miljon kronor. Det var betydligt mer än vad alla Hallwyls arbetare i Ljusne tjänade på ett år. Tillsammans. Omräknat i dagens penningvärde kostade hela bygget närmare 70 miljoner kronor.

Köket i den bevarade arbetarlängan i Ljusne har en annan charm. Enkelt och funktionellt. I dag är det bruksmuseum. Arbetarbostaden består av detta enda kök. Så bodde många av grevens arbetare. I köket. Hela familjen. Dessutom var man som boende i Bolagets bostäder tvungen att ta emot en eller ett par säsongsarbetare som hyresgäster.

Så Anna Nybergs lott var knappast lindrigare än maken Per Johans. Före 1900 fanns det inga järnspisar i många av arbetarnas lägenheter, det saknades innanfönster och kylan trängde in från alla håll. Det var så glest mellan golvplankorna att trasmattorna böljade i vinddraget. I Nybergs ett rum och kök, utan vatten och och avlopp, som ägdes av Bruket, födde Anna tre söner, som en efter en lotsades in i Ljusnes fabriker.

Greve von Hallwyls förhållande till Ljusnes arbetare blev allt bistrare. All facklig och politisk verksamhet var förbjuden inom bolagets område, det vill säga i stort sett i hela orten.

Ljusne-Ala socialdemokratiska ungdomsklubb saknade lokal, så de började hålla sina möten utomhus vid en allmänning vid Fejan. Dit kom agitatorerna August Palm, Kata Dalström och Fabian Månsson och talade till hundratals arbetare under öppen himmel.

Enligt vandringssägnen ska kung Oscar ha kallat till sig von Hallwyl och tagit honom i örat för hans sätt att behandla Ljusnes arbetare.

Grevens hämnd lät inte vänta på sig. Sex arbetare avskedades, anklagade för ”systematisk agitation och uppvigling”. Sågverket lades ner något år senare. Då hade greven sålt en stor del av sin skog i Voxna. Urskog som var så hårt exploaterad att det uppstod råvarubrist.

Många Ljusnebor ställde ungdomsklubben till svars för grevens hämnd. Missnöjet var stort. Det rådde arbetslöshet och nöd. 106 av Ljusnes 1 300 arbetare fick nog och flyttade från orten, de flesta till Amerika.

1917 kunde Ljusnes sågverksarbetare bilda fackförening. Då hade von Hallwyl lämnat ledningen i företaget till mågen Wilhelm von Eckermann. 1919 bröts banden mellan palatset i Stockholm och industrin i Hälsingland. Den Hallwylska perioden tog definitivt slut när von Eckermanns son tvingades sälja.

Det var då. Nu är nu. Utanför fönstret på Pizzeria La Gondola ligger Smedsvägen öde. Man får använda sin fantasi för att frammana det myller av människor som travade fram mellan de nu rivna arbetarkasernerna för mer än hundra år sedan. I dag ser man mest åldringar som skjuter sina rullatorer ner mot torget.

– Det är nog en 65 procent folkpensionärer i Ljusne i dag, säger Tord Nyberg, själv född 1937. Det är gott om tomma lägenheter och lediga hus.

Varför fylls jag av vemod? Grevens tid är väl inget att återvända till, med fattigdom och livegenskap. Ändå sörjer jag de gamla husen på Mosebacke, Haga, Hasselbacken och allt vad grevinnan Hallwyl döpte Ljusnes bostadsområden till, träkåkar som ersatts av sjuttiotalskaserner.

Och jag sörjer att en brusande industriort inte finns mer. För det handlar inte om törnrosasömn. Ljusne kommer inte att väckas om det kommer en vacker prins med aldrig så eldiga läppar.

Via: https://da.se/2012/03/arbetarna-bakom-palatset/

Min kommentar

så här då en sammanfattning av Ljusnes historia. Personligen har jag vart på det där arbetarmuseet i ljusne ett flertal gånger, och noll gånger på hallywyska huset. Ej ett sammanträffande, så min morfar var ifrån Ljusne och allt.....