#kvinna | Explore Tumblr Posts and Blogs

ellenvonellen · 1 year

Text

Porträtt av lätt framåtlutad kvinna

Någonstans står det skrivet i ett slags omdöme av henne att hon är en “lätt framåtlutad kvinna”. Hon har ont i ryggen, hon har alltid haft ont i ryggen. Det stod något mer men både hon och jag har glömt vad. Hon säger att lärarna på Högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm tyckte att hon var uppkäftig, och så var hon ju tyska.

Många av hennes berättelser handlar om att vara förbisedd, förminskad – fast det är inte så hon benämner det. Det är min egen tolkning, mitt tvångsmässiga sökande efter mönster. Ett av de signifikanta minnen som överlevde flytten till Sverige, hör ihop med skräcken, eller våndan – ångern – men är på papper blott en konstlös, tidlös bild av ett barn som packar inför en resa. Hon måste välja mellan Gun och Monica. Gun är mindre än Monica, en kan anta att hon är lättare att packa. Det är jobbigt att packa, när man är barn. Det tyckte åtminstone jag. Mina ångestdrömmar handlar ofta om att jag måste packa inför en resa, men packningen blir aldrig klar, eller också kommer jag på att jag har glömt det allra viktigaste när jag väl har lämnat huset och det är för sent att vända tillbaka. Jag missar alltid avgången, hur jag än gör.

Hon kom hit via många medel: ett var i alla fall tåg, ett godståg. De pressade ihop sig i en kolvagn för att färdas från ryska zonen till den amerikanska. Kanske hörde hon det omtalas, eller så talade Mor om det för henne, då Mor inte hade någon annan att tala med; hon visste att från en bro som järnvägen passerade under stod ryssar ibland och sköt på de utresande tågen. Innan de steg ombord visste hon detta, och att det föregående tåget hade blivit beskjutet. Det kan fortfarande få ögonen att tåras på henne, den tanken. Och stunden under bron. Men det var värre för Mor, säger hon, sammanfattningsvis. Jag försöker alltid utvinna fler detaljer ur dessa minnesbilder när vi talar om det. Men de är just det, minnesbilder. Glimtar. De innehåller alltid samma fakta. Jag vet inte om hon glömmer bort att hon sagt allt detta till mig nästan ordagrant, flera gånger ibland, eller om hon måste upprepa sig. Om behovet är så oavvisligt – jag behöver inte ens vara den jag är för att fylla min funktion, jag behöver bara vara där.

Mor och hon bodde i Werdau, alldeles nära stadsparken. Far var inkallad som alla tyska män. Vid något tillfälle tillkom Hjallis, och vid ett senare, Karin. De hade troligtvis flyttat till Werdau från Hannover när kriget började då det var där Opa och Oma bodde. Hannovers förorts- och bostadsområden bombades grundligt av de allierade. En typ av bombning numera betraktad som krigsbrott, men sålunda var kriget. De fick bege sig till Werdau av en eller annan anledning som nog väl hade med kriget att göra, men detta var innan bombningarna av Hannover hade börjat.

En dag körde en amerikansk kommendant sin Jeep rakt in i ett skyltfönster. Mor, som var Röda Korset-sjuksköterska, ropade till kommendanten när detta hände, Don’t touch your eyes! eller något till den effekten. Detta var för att stoppa honom från att gnida sig om ögonen och förblinda sig själv med glassplittret från fönstret och glasögonen som slagits sönder i kraschen. Senare sökte kommendanten upp Mor för att tacka henne, men också för att få reda på hur det kom sig att hon talade engelska vilket inte alls var vanligt bland tyskar. Jag är svenska, förklarade Mor. Hon hade lärt sig engelska i skolan. (Dessutom var hon otroligt språkbegåvad.) Kommendanten frågade om hon hade en svensk flagga. Ja, det hade hon. Häng den då i fönstret för att inte få inackorderingar. Han undrade också om det fanns något han kunde göra för henne. Hjälp mig komma till Sverige med mina barn, sa Mor.

En av dessa starka minnesbilder hon har, av den natur som liksom hemsöker en men utan att det går att säga varför, är av perrongen någonstans i Tyskland, dagen de reste med godståget till den amerikanska zonen. Där stod en liten, liten farbror med en liten, sliten väska och en fågelbur. Det måste ha varit många människor på perrongen, många som ville komma undan Röda armén. Till Werdau kom de den första juli, Mors födelsedag. Amerikanarna fick lov att dra sig tillbaka illa kvickt, och kommendanten som lovat att hjälpa Mor hann aldrig fullfölja sitt löfte. Ett stort överhängande hot, när staden slutligen överlämnats till Röda armén, var att bli våldtagen. Det talades inte om öppet, åtminstone inte med en åttaåring, men hon minns att före detta hembiträden kom och ringde på för att de var livrädda. Flaggan som den amerikanska kommendanten hade tillrått Mor att hänga upp kom en rysk kommendant och sa skulle plockas ned. Vad är det för en flagga? ville han veta. Han hade en tolk med sig. Det är Sveriges flagga, svarade Mor. Han gick fram och tog flaggan ur Mors händer, sedan rev han isär den, alldeles på mitten. Ljudet av trådarna i väven som de brister, det har stannat.

Men åter till perrongen. Det måste ha varit fullt med människor, men i hennes minne står endast den lilla farbrorn där och väntar och väntar. I hennes minne ser han mycket liten och ensam ut – allt han bär med sig är en väska och en fågelbur. Dessa två ting, en för vardera hand, det enda som var hans den dagen. Allt annat hade lämnats. Fanns där en fågel? Kanske var det en kanariefågel. De är små och har en viss munter sorgsenhet om sig som påminner om ett vanvårdat barns. Endast det som går att bära får komma med. En burfågel, men inte en katt. Hjallis och Karin var med – en dam insisterade att hennes egen väska måste få stå på Karins vagn. Hon ställde den där, bakom Karins rygg. Stundom var det som en lek: de förklädde sig till lantfolk och for med häst och vagn från en plats till en annan. En dag reste de genom Dresden efter att det ödelagts. Då brister rösten, som trådarna i en flagga.

Den lilla farbrorn står kvar på perrongen. Det går inte att säga vad det blev av honom. Kanske är det därför synen av honom följer henne till Sverige, följer henne ända till mig, decennier senare, och överlämnas till min fantasi – i fantasin kliver han aldrig på tåget, han står bara där, och väntar och väntar, på en avgång som aldrig bevittnades.

Det fanns ett bad i Werdau där hon gick på simskola. En dag reste de till ett annat bad, hon vet inte alls var, hon var mycket liten. Där var Far – eller reste de tillsammans hemifrån? Detta kanske var i Hannover, om det nu var där de först bodde. Det var en lycklig dag, vad hon minns är att hon badade med Far. Han lyfte upp henne ur vattnet så att hon fick stå på hans axlar. Det händer att en blir modfälld inför tanken på att skräck och sorg, av någon evolutionär anledning, är vad som helst flockas i minnet. Dessa stunder har ett eko som fortsätter i all oändlighet, därför kan ögonen komma att tåras vid själva åtanken. Men stunden då Far lyfte henne att stå på hans axlar är fortfarande oblandad lycka. En sådan känsla vill också dröja kvar.

Far var alltid borta. Far var i Polen. Han tog med ett foto hem från ryska gränsen. En dag tog han med en kattunge hem; det var Minka, hennes alldeles egen katt. Hon längtade alltid efter Far, hon saknar fortfarande sin katt. Minka var trefärgad – röd och vit, och lite svart. Hon var en mycket liten katt, även som vuxen. Hon var en mycket speciell katt. När Mor var ledsen ville Minka trösta henne – hon satt hos Mor och trampade med spända framtassar, som katter gör när de är riktigt kelsjuka. Klorna ute, så att de sticker i skinnet, så att de fastnar i kläderna. Om inte Far hade tagit med sig Minka hem hade hon ätits upp. Av ryska armén eller av tyska? Det vet hon inte. Alla var hungriga. Men inte Far! Det var ju skönt. Minka älskade att bli omkringkörd i en dockvagn. Det låter precis som det trosvissa påstående ett barn skulle göra, men hon håller fast vid att Minka hatade att gå ut, jämrade sig högt över det, och gav sitt bifall endast under dessa särskilda former.

Men åter till badet i Werdau där hon gått på simskola. Det fanns där en trampolin, och när hon och Mor och Hjallis, och kanske Karin också, och kanske Opa och Oma, besökte badet en gång, sa hon till dem att hon hade hoppat från den trampolinen på simskolan. Det hade hon naturligtvis inte. Mor sa förtjust, Åh, då måste vi titta! Det kan hon också känna ännu, suget i magen av det olyckliga gensvaret. Då var hon ju tvungen att hoppa. så hon hoppade. Men hon kommer ihåg hur rädd hon var. Vad hon ångrade att hon ljugit. Hon skrattar åt det nu. Måste väl impa lite, som storasyster, förklarar hon.

Hon ångrade alltid att hon valde Gun över Monica. En liten väska, en väska ett barn kan bära, där en mindre docka får plats, det fick hon ta med sig. Men Minka fick stanna i Werdau med Mors väninna och hennes tvillingar. Lilla Minka, vad hon sörjde henne. Minka har hon alltid talat om med störst saknad. Opa och Oma träffade hon aldrig igen, efter att de rest till Sverige. Opa var väl redan död. Tant Anna, som var Opas syster, var död i alla fall. Far träffade hon långt senare, som vuxen. Han hade en ny familj då, och hon föraktades av hans nya fru men det stod aldrig klart för henne varför.

Den tredje maj 1945, två månader innan resan från Tyskland började, fick en artikel i Landskrona Posten rubriken “Sverige det är himlen”. Artikeln redogjorde för Landskronas mottagande av flyktingar från koncentrationslägren. I skånsk press talades det om de nordiska bröderna i skaran av tusentals flyktingar, dessa stiliga unga män som sjöng nationalsånger med så vackra stämmor - hellre det än judarna i samma skara, och andra mindre välpassliga gestalter. (De svenska myndigheterna hade i hemlighet, ända fram till februari, 1944, särskiljt de judiska flyktingarna från resten för att neka så många av dem som möjligt asyl. Men året därpå var Sverige befolkat av hjältar. Det var ett Gott Land, som släppte in judar såväl som Nazitysklands mönstermedborgare.) Det hann bli vinter innan Mor, Hjallis, Karin och hon var framme i detta himmelrike: linhåriga migranter som äntligen gjort sin hemfärd, tillbaka till den sanna tillhörigheten i Skånes öppna famn. De kom från Danmark med färja över sundet till Örenäs slott där det inrättats en flyktingförläggning. Det var då Mor lärde henne att säga på svenska, när de ringde första gången: Goddag, Morfar. Så förträffligt lät det att Morfar var säker på att hon talade svenska, men allt hon kunde var det Mor hade lärt henne. Guten Tag, Opa.

På färjan från Danmark fick man mat. Hennes första minne av att komma till Sverige är att hon mådde så illa av den maten. Hon drar på munnen när hon berättar det. Det var väl sådant där, som smör och sådant, mat man inte var van vid längre. Dock hade hon varit i Sverige tidigare. Det finns fotografier av när de hälsade på Mormor och Morfar i Backebo på sommarlovet. Men nu till Örenäs slott. Det är inte ett slott med torn och bröstvärn, mer en jättelik herrgård i fransk stil. En sockerkung hade låtit bygga slottet under det förra stora kriget, men sedan dess hade det sålts till fackliga organisationer och drevs av en resebyrå till folksemesterns ära. Allt detta är för henne okänt – hon ser endast framför sig de långa köerna. De blev kvar där i några veckor, kanske längre. Alla skulle saneras innan de fick beträda svensk mark. Kläder skulle brännas. Vid något tillfälle fick de gå och ställa sig i kön; då stod de blandat, vuxna och barn. Hela familjen blev vaccinerad i en tur. Hjallis hade just fyllt sju och Karin var bara en bebis, men hon betraktades inte så. Som när kvinnan på tåget skulle ha sin väska i Karins vagn. Karin kunde sitta på tåggolvet, tyckte kvinnan. Sjukt, säger hon. Krig måste göra något med folk, som gör dem så. Själv hade hon nyss fyllt nio år i november, och de anlände i Sverige samma år. Hon måste ha fyllt under färden, men det var nog ingen som gjorde något av det, hon minns inte att det var något med det. Mor var ju så nere.

Det skulle tas prover på allting, man fick sprutor mot en massa saker, på Örenäs slott. Hon är spruträdd. Inte rädd för att det ska göra ont egentligen, utan för att hela saken är obehaglig. Jag tror att det sitter i sedan dess, säger hon. Därtill skulle man bli luskammad. Förnedrande, emedan det betydde att man var smutsig eller illa omskött. Annars kunde man väl inte få löss! Hon funderar lite, tänker högt: Fastän jag gick i skola…? Det måste ha varit väldigt tabubelagt, menar hon, eftersom hon kommer ihåg det. Det var inte mycket mer än så – köerna, sprutorna. Folk talade andra språk men hon kan inte säga vilka eller att hon hörde någon tyska. Man hölls väl med Mor. Och andra barn, lekkamrater, jämnåriga? Hon kan inte se något annat barn framför sig, fast hon vet att det fanns, eftersom förläggningen var fullpackad med folk. Så fick hon ju vara stor jämt och det fick hon ju vara hela tiden egentligen för hon var ju äldst och Mor behövde ju någon att prata med… Mer var det väl inte. De långa köerna, sprutorna, luskamningen, och hur de drev med folk. Särskilt med en kvinna som satt och läste telefonkatalogen uppifrån och ned, medan de andra bara skrattade. När de satt i något stort rum, någon sal, och inte hade något för sig. Hon verkade vara finska. Hon var vuxen. Hur kunde de göra så? Till och med hon som var bara barnet förstod ju att det var fel.

Så en dag var man frisläppt, och resan var gjord, och kriget fortsatte att vara slut, och Far fortsatte att vara borta, och man var på tåget igen, och tåget makade sig fram till Stockholm som låg fridfull och orörd från bomber och beskjutningar. Hon borde minnas när de äntligen kom hem till Mormor och Morfar, hon borde komma ihåg det med en lättnadens och sällhetens suck. Men det är bedrägeriet – biten med telefonen – som hon minns istället. Han blev besviken, Morfar, när det visade sig att hon fortfarande inte kunde svenska. Det blev alla. Därefter fick tyska inte talas mer.

#Porträtt av lätt framåtlutad kvinna #prosa

0 notes