#jag sjunger som jag vill

[svenskjavel]

har någon några bra svenska artister och konstnärer som inte är abba och astrid lindgren? Är sugen på att expandera mina vyer inom konstvärlden

jag vill gärna dela med mig av de få jag känner till också, så mitt favortitband som sjunger på svenska just nu är rockbandet Döda Havet, älskar hur Stora deras låtar är och hur relaterbara deras låttexter är. Min favoritkonstär är Simon Stålenhag, han har publicerat flera böcker med otroligt vackra och tänkvärda konstverk kopplade till sina berättelser.

man får självklart dela med sig av vilken genre som helst :]

Musik: Oscar Zia (Din, Betong)

Musik: Nanne Grönwall (Kan du ge dig fan på, Håll om mig)

Konst: Karl Johnsson (illustrerade serien Vei)

Konst: @eliasericson (serien Diana&Charlie, lägger även ut på tumblr)

Jag uppmuntrar alla att lägga till sina favoriter i kommentarerna, taggarna osv.

[bamses-icke-korrekta-citat]

Min kompis berättade att hon växt upp med "den modiga lilla brödrosten", och detta är en film som jag personligen aldrig sett, men har hört amerikaner pratat en del om.

Jag visste ej att den fanns svenskdubbad. Jag trodde dessutom att det skulle vara svårt att hitta den på svenska, möjligen att det t.om skulle vara en "lost dub".

... men gissa vad jag hittade på internet archive?? Hela filmen?? På svenska??

Så ja... om ni vill ha en film att se till kvällsmyset.

Har sett några klipp... trots titeln är detta INTE en sån gullig film om en liten brödrost. Finns en scen där en massa bilar sjunger om att dö (sången är en banger dock).

Jag tror att jag själv ska ta och se hela. Kan va kul att höra en ostig 80-talsdubb också.

(vill man se den på engelska är den nästan ännu enklare att hitta lol)

[weirdthoughtsandideas]

Har ni också barnprogramsintron som ni inte hört på svenska på DECENNIER, men ni minns ändå hur de gick?

För jag är säker på att jag mindes Harleys hittegods och Hemska Henrys intron fläckfritt på svenska och jag vill gärna höra dem igen bara för att se att det stämmer.

”Hej kom får du se en flodhäst i ett badkar

Det är knappt man vågar tro att han är sann

Så skynda dig hit, det är en flodhäst i ett badkar

Men han åkte ner i röret och försvann!

(Hej Harley, vart är du påväg?)

Han åkte ner i röret och försvann (i vår rörvärld)

Han åkte ner i röret och försvann (i vår rörvärld)

Det är Harleys hittegods!”

”Det är inte schysst

När mamma, pappa gnäller

’Stå rakt’, ’Henry, var inte dum’

Det är inte schysst

Killer boy rats säger skolan är dum, Henry är kung

Så när ni skickas till ert rum

Sjung vår lilla sång

Vi sjunger na na na na na

Na na na na na na na na na na

Na na na na na

Na na na na na na na na na na

Na na na na na na”

[windfighter]

Möt mig i Gamla Stan

Det var ett sammanträffande att de sågs i Stockholm.

Kouji var där och hälsade på en vän efter att ha tagit fotografier uppe i fjällen. Varför Takuya var där visste han inte, men han kunde ana.

”Hatar fotboll”, muttrade Balder och trängde sig fram mellan människorna som stod samlade i baren. ”Varför skulle vi hit av alla ställen?”

Kouji följde efter. Han tyckte han kände igen några av personerna, men det var knäppt, han kände ingen i Stockholm. Förutom Balder.

”Jag gillar den här baren”, svarade han. ”Deras öl är god.”

”Fattar fortfarande inte att du är en öl-drickare.”

Balder vände sig om, händerna i sidorna, och såg på Kouji. Höjde ett ögonbryn.

”Du klagar varje gång vi går hit”, sa han.

Kouji skrattade, la en arm över Balders axlar och förde honom vidare mot bardisken.

”Jag klagar på karaoken, inte ölen. Kom igen, vad vill du ha?”

Balder slet sig loss. Kouji var lite orolig att han skulle tappa bort Balder i folkmängden. Nästan alla där inne var längre än Balder var. Balder satte händerna bakom huvudet.

”Mumin-dricka.”

”Du är en sån unge.”

Balder puttade Kouji innan han tog tag i Koujis hand.

”Fanta. Jag dricker fortfarande inte alkohol.”

Kouji himlade med ögonen.

”Du får nöja dig med Piña Colada.”

”Bara den är alkoholfri.”

Balder släppte Koujis hand och försvann bland folket. Kouji fortsatte till bardisken, beställde deras drinkar och gick för att hitta Balder igen. Det var då han såg honom. Takuya. Mitt i en samling av fotbollsfans. Koujis hjärta slog ett extra slag. Takuya hade inte sett honom. De hade inte setts på två år. Koujis händer skakade, öl spillde från glaset. Takuya hade fortfarande inte sett honom. Det hade varit deras största bråk. Deras slutgiltiga ord.

”Det är slut.”

Skilda vägar. Kouji hade packat sina saker och åkt hem till Japan. Han visste inte vad Takuya hade gjort. Livet gick vidare, jobben fortsatte komma in. Kouji hade knappt tänkt på Takuya.

Bara under nätterna, när det var mörkt och kallt och han var ensam.

Han svalde och slog undan blicken. Letade upp Balder istället. Han satt i ett bås, en av Takuyas lagkamrater bredvid honom, armen över Balders axlar och handen på Balders bröst. Balder såg ut som han skulle dö på platsen och Kouji gick snabbare.

”That’s my partner your flirting with”, sa Kouji när han kom närmare.

Han satte drinkarna på bordet. Balders kinder var röda och Kouji korsade armarna över bröstet. Takuya’s lagkamrat som Kouji inte kom ihåg namnet på flyttade en bit åt sidan och tog bort armen från Balder.

”We can take it outside if you want to”, forsatte Kouji.

Balder sträckte sig efter sin drink, tog en klunk av den. Fotbollaren lyfte händerna och reste sig upp.

”Just thought she looked lonely”, sa han.

”He was just waiting for me.”

”Kan försvara mig själv”, mumlade Balder.

Fotbollaren muttrade några välvalda grova ord på Italienska innan han vände och gick därifrån. Kouji skakade på huvudet och satte sig mitt emot Balder. Balder log osäkert.

”Han var inte så farlig. Jag ville inte vara oartig.”

”Du var obekväm”, Kouji rykte på axlarna. ”...Takuya är här.”

”Huh.”

Balder flyttade sig mot väggen, lutade ryggen mot den och drog upp benen på bänken. Kouji gjorde detsamma.

”Hur känner vi för det?” frågade Balder.

Kouji ryckte på axlarna igen. Han visste inte riktigt. Han drack några klunkar öl och såg ut på folkhavet. Balder tittade mot scenen.

”De tänker köra karaoke”, sa han med ett skratt. ”Ska vi också gå upp?”

”Jag sjunger inte framför folk.”

”Antar att jag inte räknas som folk.”

De tystnade. Lyssnade på människorna omkring dem, personerna som uppträdde. Kouji beställde in en andra öl när hans första tog slut. Takuya sjöng en låt och till och med Balder skakade på huvudet.

”Inte en ton rätt. Jag menar, jag sjunger också hellre än bra men…”

”Takuya har två saker han kan, sjunga är inte en av dem”, sa Kouji med ett skratt.

”Springa och knulla”, svarade Balder och nickade.

Kouji rodnade, sträckte sig över bordet och slog Balder i bakhuvudet. Balder skrattade och de satte sig till rätta och lyssnade vidare igen.

Kouji tittade inte mot Takuya. Han tittade inte mot Takuya med sådan intensitet att Balder märkte det.

”Gå och säg hej.”

”Aldrig i livet. Han kan inte svenska.”

Balder skrattade.

”Fortsätt vara kärlekskrank då. Se om jag bryr mig.”

Balder brydde sig alldeles för mycket och Kouji lät bli att svara. De satt i tystnad. Kouji drack upp sin andra öl. Balder var forfarande inte klar med sin första drink. Takuya sjöng ytterligare en låt och Balder ställde sig upp.

”Jag tänker sjunga nåt.”

”Du kommer dö när du kommer upp på scenen.”

”Finns värre sätt att dö på.”

Balder gick upp på scenen. Kouji beställde en whiskey och lutade sig tillbaka för att lyssna. Balder sjöng lite bättre än Takuya i alla fall. Inte rent, men inte falskt nog för att göra folk döva. Han hade valt Believer av Imagine Dragons och Kouji skakade på huvudet. Han kunde inte förstå varför nån skulle välja att sjunga en låt som betydde så mycket inför en sån här publik.

Å andra sidan kunde han inte riktigt förstå varför varför man skulle upp och sjunga inför publik till att börja med.

Balder avslutade sin sång och bugade för publiken, som skrattade och applåderade, innan han gick tillbaka till båset Kouji satt i. Kouji höjde sitt glas.

”För ett lyckat uppträdande”, sa han.

Balder höjde sitt eget glas.

”Yeah, sure. Skål för ett lyckat uppträdande.”

Han satte sig ner och tog ett par klunkar av Piña Coladan. Funderade. Kouji ville inte veta vad Balder funderade på, men var rätt säker på att Balder skulle avslöja det vilken sekund som helst. Kouji hade rätt.

”Du borde också sjunga nåt”, föreslog Balder. ”Det är kul.”

Kouji övervägde, men svarade inte, och Balder släppte samtalet. De drack sina drinkar, lyssnade på andra som sjöng och pratade om djuren de hade sett på Skansen under dagen. Kouji undvek fortfarande att titta mot Takuya.

Men alkohol gjorde något med folk. Fick deras hämningar att släppa, fick ljuset att se lite annorlunda ut, musiken att låta varmare, människorna mjukare. Kouji var inte immun. Balder såg mot honom, som om han visste vad som höll på att hända. En del av Kouji visste också, men han ville inte erkänna det. Hans drink tog slut och han reste sig upp. Kroppen kändes varm, nervös. Som om han skulle spricka om han inte…

Men Takuya var omringad. Om de visste vem Takuya var eller om de bara blivit charmade av honom kunde Kouji inte avgöra. Takuya hade den effekten på folk. Det var inte därför det hade tagit slut, Kouji hade aldrig känt sig åsidosatt, avundsjuk eller igorerad. De hade båda behov den andra inte kunde fylla, men de hade alltid kommit tillbaka till varandra. Alltid redo att släppa allt för den andra.

Kouji kunde knappt komma ihåg vad som hade varit spiken i kistan den här gången. Takuya hade sagt nånting. En mening som hade förändrat allt, men bara för att Kouji hade låtit den. Koujis händer skakade och han gick mot bardisken. Men hans väg bytte riktning, hans fötter förde honom mot scenen. Hans steg ekade högt i hans öron när han gick upp på den. Takuya såg mot honom och han såg på Takuya för första gången på kvällen. Takuyas ögon vidgades, förvåning över att se Kouji där. Men det var ingen ilska i dem, ingen besvikelse, ingen sorg.

Vilka känslor syntes i Koujis ögon? Han hoppades Takuya kunde se dem, hoppades Takuya missade dem. Han tog tag i mikrofonen, svalde och tog ett djupt andetag. Musiken började, texten på skärmen ovanför scenen. Koujis hjärta slog dubbla slag och han började sjunga.

”Smaken av kyssar som dröjer kvar, dröjer kvar. Luften vibrerar av du och jag, du och jag här.”

Kouji försökte titta på allt utom Takuya, men plötsligt var Takuya det enda som existerade i hela världen. Koujis blick var fast, som klistrad. Hans röst darrade, tog tonerna snett på ett sätt han inte brukade. Takuya sa nånting till en a personerna han var med, till en av sina lagkamrater. Koujis kinder var heta.

”Jag behöver dig! Möt mig i Gamla Stan nu ikväll, nu ikväll. Jag väntar i Gamla Stan, behöver dig hos mig ikväll.”

Hans mage värkte, slog kullerbyttor. En drink för många, rädsla. Vad skulle Takuya säga, göra, känna? Kouji visste inte ens vad han själv kände.

”Rädslan jag bar är sen länge död, länge död.”

Två år hade han haft på sig att smälta Takuyas önskan, förslag. Det som hade ändrat allt. Han var redo att testa nåt nytt, att ta ansvar på en ny nivå, så länge Takuya var vid hans sida. Han hoppades att det inte bara var alkoholen som fick honom att känna så, att han inte skulle ändra sig när morgonen kom.

”Stoppa en taxi, kapa ett tåg eller spring allt du orkar hit, bara ta dig hit. Möt mig i Gamla Stan, nu ikväll.”

Takuya gick närmare scenen. Kouji’s mage kändes tung, hans kinder brann. Vad skulle han säga? Vad skulle Takuya säga? Skulle de börja om igen, skrika, kyssas, älska? Hata? Kouji tog ett steg bakåt. Varför gick han upp på scenen?

”Som en skugga av den jag trott jag va’, nu börjar jag förstå, jag behöver dig.”

Koujis röst darrade. Han tog ett fastare grepp om mikrofonen. Hans hand darrade också. Takuya stannade. Såg på honom. Kouji sjöng refrängen, outrot. Folk applåderade, hurrade, och Takuya gick mot scenen igen. Kouji backade. Släppte mikrofonen och flydde.

--------

Kouji disappeared. Away from the stage, into the crowd and out. Takuya tried to hurry after him, but hands grabbed at him, held him back.

”I don’t have time”, he said. ”I need to…”

”Where are you going, handsome?”

Takuya broke free, but someone else grabbed him. It was useless. Kouji had probably gone up in smoke by now if Takuya knew him. Two years without a word, then this. Takuya let out a sigh. It was his fault, he shouldn’t have said anything. But Junpei and Izumi had seemed so happy with their kids and Takuya always spoke before he thought.

”When are we getting some?” he had asked. Like an idiot, and Kouji had exploded. And Takuya exploded. And then it was over. Kouji deserved better and Takuya hadn’t tried to hunt him down, contact him, reach out. But the nights had been lonely, the days had been cold.

A hand grabbed Takuya’s and dragged him towards the door.

”He’s a fucking idiot”, the owner of the hand said. ”Bet you don’t even know where Gamla Stan is.”

Takuya shook his head. The handowner shook theirs.

”Absolute idiots. The both of you. He’ll be at the harbor, probably thinking about joining one of the ships.”

Takuya was pulled into the night. His jacket still left inside. He wouldn’t see that one again he guessed.

”This street down to the water, then to the left. He’ll be easy to miss.”

They gave him a shove. Takuya turned towards them.

”Who are you?”

”Balderdash, my friends call me Balder. You may call me Your Majesty.”

Takuya snorted. Balder put a hand over his face and shook it.

”Go. He’s waiting for you.”

[a/n: If I knew Japanese I’d change the language AGAIN here, but alas I do not so English it is]

Takuya went. The night was warm. Loud. Lots of people still out and about. It was the middle of July, the height of summer. There had been a friendly game of football between Sweden and Japan, which Sweden had lost, and which was the reason Takuya was in Sweden. The thought of meeting Kouji there? Hadn’t even crossed his mind. Why would Kouji be in Sweden of all places?

But Kouji was here. Waiting for him, if Balder was right. Takuya hurried his steps, down the street, too the water. The water was still, a few boats crossing it. Takuya turned left and started running. Would he recognize the harbor? Boats were parked all along the sidewalk and he felt like he was already there.

The sidewalk got wider, opened up to almost look like a townsquare. There was a statue in the middle of it, a shadowy figure next to it. Looking out at the boats, shifting their weight from one foot to the other. Takuya slowed his steps. Kouji. What was he going to say? What would Kouji said? Kouji turned towards him, hands in his pockets, and Takuya stopped.

”...Didn’t know you knew Swedish”, he said.

”It doesn’t come up in conversation often”, Kouji answered.

He seemed nervous. Kicked the ground. Takuya put his hands in his pockets.

”I don’t know Swedish though”, he said.

Kouji laughed, but it died out again.

”I shouldn’t have”, he said. ”I’m a bit drunk.”

Silence. It seemed to stretch into eternity. Takuya scratched his arm.

”Sorry”, he said. ”I shouldn’t have… I should have thought before I spoke.”

He wasn’t sure Kouji remembered the fight, what had led up to it, but Kouji shook his head.

”I shouldn’t have shot it down”, Kouji answered.

He walked over to a edge of the harbor, sat down. Takuya sat down next to him. A swan crossed the water, disappeared under a bridge. They had never been nervous around each other before. Takuya didn’t like it, but what if he scared Kouji away for another 2 years?

”I never needed a kid to be happy”, Takuya said. ”I was happy with you. With how everything worked between us.”

”Yeah…” Kouji looked at the water. ”Did you mean it though? Did you want one?”

Takuya considered. He wasn’t sure. It had always been a goal in life. Get married, have kids, be a good member of society. Junpei and Izumi seemed to enjoy it. The kids were great. Takuya looked at his hands.

”I should, shouldn’t I?” he asked.

”We never did what we should”, Kouji answered.

He was right. Kouji was always right. Takuya looked at the sky instead. Cloudy, the moon peeking out between the clouds.

”I think I do”, he said. ”Eventually, when my career has calmed down. Or if you stay at home for longer. Not right now, but later.”

”I don’t think I would be a good parent”, Kouji said. ”I don’t know how to.”

”I’m not sure anyone knows.”

Silence again, but this time it felt calmer. A cloud covered up the moon and someone walked past behind them, singing loudly into the night.

”What does this mean for us?” Takuya asked.

”I don’t know”, Kouji said. ”I’ve missed you. If you want to have kids… I could try?”

Takuya shook his head.

”No, I… don’t mind never getting kids. It’s fine. If you don’t want kids…”

”Not right now”, Kouji said. ”I’m not ready, if I’ll ever be.”

”That’s fine.”

Takuya stood up, held a hand out to Kouji.

”Are you coming back home?” he asked.

”I’ve got a trip to Finland coming up”, Kouji stood up as well. ”Maybe after that.”

”That’s all I ask for”, Takuya answered.

He grabbed Kouji’s hand, pulled him closer and got up on his toes, kissed him. Kouji wrapped his free arm around Takuya.

”I’ll see you at home then”, Takuya said.

Kouji smiled. Let go of Takuya and nodded.

”I’ll see you at home.”

He left. Takuya watched as Kouji walked along the harbor, crossed a street and disappeared among the bushes and trees of Kungsträdgården. He felt lighter. Kouji was his again. He smiled and made his way back to the hotel. The world was brighter, the moon once again peeking through the clouds, and the future was once again shining.

[sacristiam]

Hej Okej kort inlägg innan jag ska sova för att redogöra om den första dagen på den här närveckan som jag spenderar på plats på utbildningen.

Första lektionen pratade vi om fördjupningsuppgiften som vi ska ha snart. vi fick spåna idéer och sådär. jag hade en intervju mitt i lektionen aaaaa så jag fick gå ut och ta det i ett grupprum. det gick såklart toppen bara för att jag inte direkt vill ha det jobbet, och därför var avslappnad och inte brydde mig om vad jag sa :-)

Fördjupningsämnen som jag funderar på:

Piscinor

Möten med sakral konst i kyrkan/kyrkans konst som portal till de som varit och de som ska komma. Med fokus på 2-3 verk (jag har några i åtanke)

Någon slags fördjupning i någon av kyrkorna där jag ska göra praktik

Andra lektionen såg vi en film om fina Eva Spångberg. Bildhuggare, eremit, king. Fy va fint det va

Sista lektionen pratade vi om bränder i kyrkor och fick presentera varsin kyrka som vi fördjupat oss i. Jag hade Södra Råda gamla kyrka. Jag ska inte skriva mer om det för jag blir för ledsen och jag är för trött.

På kvällsmässan efter middagen (folkis är verkligen bara att man går till och från matsalen som en flock med kor på bestämda tider) spelades bl.a ett fint stycke på cittra. Jag älskar att vi sjunger Vår Fader på kvällsmässan och eftersom det är fullt med kyrkomusiker-elever så blir det väldigt väldigt fint hehe. Mässan denna första kväll får bära mig genom veckan.

Återkommer imorgon.

[enmusasblog]

Succéshowen ”It’s My Party” med Magnus Carlsson tillbaka i vår! Magnus Carlssons hyllade succéshow "It’s My Party" från hösten 2024 återvänder våren 2025. Med showen, som hyllats av både publik och kritiker, firar Magnus 50 år i livet och 30 år som artist med en festlig föreställning fylld med hits, glamour och energi. Biljetterna släpps torsdag 19 december. Turnéstart 12 mars i Göteborg.   Under showen bjuder Magnus Carlsson publiken på en oförglömlig kväll fylld av energi, en spektakulär scenshow och mängder av hits. Magnus är både glad och tacksam över det fantastiska mottagandet och ser fram emot att uppleva festen med sin publik igen.  

"Jag är överväldigad av det fantastiska mottagandet showen har fått. Att få fira detta år tillsammans med min publik har varit magiskt, och jag ser fram emot att få göra det igen i ytterligare en säsong. Det här är en fest som ingen vill missa!" säger Magnus Carlsson

Om Magnus Carlsson  Magnus Carlsson inledde sin musikaliska karriär som sångare i bandet Barbados. De blev snabbt ett av Sveriges mest populära band med hits som ”Se Mig", ”Världen Utanför” och "Kom hem". 2002 gick Magnus vidare till popgruppen Alcazar, där de erövrade topplistor både i Sverige och runtom i världen med låtar som "Not a Sinner, Nor a Saint" och "This is the World We Live In". Efter Alcazar har Magnus valt att satsa helt på sin solokarriär. Magnus har varit med i Melodifestivalen åtta gånger – tre gånger med Barbados, två med Alcazar och tre som soloartist. Bland bidragen återfinns två andraplaceringar i finalen och hitlåtar som t ex ”Alcastar", "Live Forever" och "Möt mig i Gamla Stan". Magnus har även varit programledare i TV och radio och spelat i musikal. Under sina år som artist har han Grammisnominerats tolv gånger och vunnit tre gånger. Genom åren har han släppt 30 studioalbum och mottagit totalt 37 guld,- och platinaskivor. 

Sagt om showen Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️  ”Du vet vad du får om du har varit på hans shower förr och det här är inget undantag, hundra procent klanderfri leverans. Det här partyt vill du inte missa!” - På Scen

Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️  ”De flesta står upp och dansar, andra sittdansar i raderna. Alla sjunger med i varenda låt. Magnus interaktion med publiken är unik, här finns ett samspel och en stor respekt. Glädjen är total och energin är hög, hade det funnits en mätare hade den slagit i taket. När showen är slut går publiken dansande ut ur salongen, det känns som att kvällen bara har börjat.” – Du i fokus 

"Magnus Carlsson vet hur man fixar fest. Toppklass rakt igenom!" - Borås Tidning 

”Hitsen studsar iväg som popcorn” - Göteborgs-Posten 

Speldatum 12 mars Lorensbergsteatern – Göteborg  13 mars Halmstads Teater – Halmstad  14 mars Lund Stadsteater – Lund  15 mars Gummifabriken – Värnamo  16 mars Kalmarsalen – Kalmar 20 mars Sundstaaulan – Karlstad 21 mars Vara konserthus – Vara 22 mars Skövde Stadsteater – Skövde  23 mars Uppsala Konsert & Kongress – Uppsala  26 mars Kungsbacka Teater – Kungsbacka 28 mars Magasinet – Falun 30 mars Alandica – Åland 18 april Cirkus - Stockholm

Biljetter finns på guppy.nu

Hemsida: magnusonline.se  Instagram: @magnus_cson  Facebook: /magnuscarlssonofficiell 

För information om turnén: Daniel Carlsson / Guppy AB tel: 0707660053 daniel@guppy.nu  För intervjuer: Anette Ståhl / Enmusa Music, tel: 0707-180 120, anette@enmusamusic.com 

[moaromeo]

en tanke har slagit mig, som har känts fin när det kommer till allt det här med att våga sjunga offentligt. när jag sökte in till musikklass inför högstadiet var piano mitt huvudinstrument. sjöng gjorde jag inte mer än i körsammanhang eller i min ensamhet, utan keyboard var liksom min grej på den tiden. startade band på mellanstadiet, och jag var den i gänget som plinkade på klaviatur. hamnade dock i kör tidigt (första var en barnkör som leddes av bästa birgit lindberg), och har även ägnat många timmar, ensam i mitt rum i umeå (där jag är uppväxt) åt att spela och sjunga både covers ("one" av u2 och mary j. blige var en sådan vill jag minnas) och låtar jag själv skrev (haha, cute). så sången har alltid varit närvarande på ett eller annat sätt. hur som helst, jag blev antagen med piano, men jag hade ju en hemlig dröm att sjunga, och dessutom tyckte jag pianolektionerna var tråkiga och ville spela på mitt eget sätt, haha. tillslut tog jag mod till mig och frågade musiklärarna om jag fick byta, och det fick jag! (så monumentalt kliv! den tanken gör mig rörd.) till min förvåning kändes det inte ens så läskigt att ta mig an sången på riktigt och att börja sjunga inför andra. jag föll pladask för allt som att ha sång som huvudinstrument följde med: sånglektionerna, sjunga med band, repa, sjunga på scen... rubbet! under den tiden kände jag mig dålig på annat i skolan, men sången gick lätt på ett annat sätt, och det där blev min identitet under resten av skoltiden. gick musiklinje även på gymnasiet, och sången förblev min fristad genom allt.

någon gång efter studenten fick jag dock en skada som heter oromandibulär dystoni (omd), som gör att jag har kroniska nervsmärtor och så kallade "ofrivilliga" muskelsammandragningar kring käken. bland så mycket annat påverkade det även sången, vilket ledde till att jag la musiken på en hylla i några år. det var ett heartbreak. omd:n är som sagt en annan lång historia, men det som bör sägas är ju att jag i alla fall sjunger igen (efter många år av om och men)! tackar universum för det varje dag.

summa summarum: nu är jag liksom där igen, och börjar vilja sjunga även utanför det som då var mitt rum och som nu är min lägenhet eller studion. den där tanken som jag nämnde i början? såhär... tanken av att sjunga inför folk post skadan har känts som ett för stort berg att ta sig över, men det känns enklare att tänka att jag liksom är i samma position som lilla moa var i. det handlar väl i grund och botten om att man vill göra något men att rädslor kan frysa en? nu är jag vuxen, med andra stenar i ryggsäcken, och för mig bottnar sig tveksamheterna i något annat nu. oavsett orsak så är det ju dock ändå en rädsla. men, ”dom” säger att sådana kan övervinnas, vilket hon på bilden faktiskt gjorde, så jag kanske kan göra det igen. allt jag vill är att sjunga och stå på scen, egentligen. det är och har alltid varit min hemlis.

ps. gubboutfiten på bilden, haha... jag var inspirerad av robert wells.

[idagnyheter]

Leo Tekiel om fansens meddelanden

Leo Tekiel berättar att hälften av meddelandena han får på sociala medier kommer från tittare som skriver att de hejar på honom eller att han sjunger bra. Den andra hälften kommer från folk som vill bjuda ut honom på dejter. – Det är kul. Sen tycker jag att det blir lite konstigt när man inte känner personen. Om någon skriver “hej vill du ta en öl?” då vet jag nej, jag känner inte dig. Ska jag på…

[ratkingwizardudecatboydeluxe]

Ni vet när dem sjunger lite flickigt och coquette sådär om att dem är slightly depressed och det är därför so core och så girl blogging vibe och ätstörning

När det liksom är jag är en blek Bella Swan girlie med skittunna lemmar o sönderbiten läpp men det är okej!! Jag har en ätstörning för det är aestetic och dricker bara diet Coke och bär rosa/vita/svarta rosetter. För övrigt vill jag ha en 40+ man som kan ta hand om mig för dem vet hur man gör

[anniekimsvedin]

Vi är i Fatmomakke och ska kolla på Sarek som ska spela där, den enda låten jag kan är ”Eld och vatten”. Pappa och hans sambo har druckit. Pappa ser konstig ut i blicken. Min pappas sambos dotter är med, hennes kompis och en av hennes kusin. Vi sjunger och dansar tillsammans. Jag minns inte så mycket av just denna dag mer än det som ska komma att hända.

Vi ligger i sover och vaknar av att pappas sambo ramlar in i huset husvagnen, hon sluddrar, jag förstår inte rikigt vad hon säger.

Efter lite om och men så får vi reda på att pappa bråkar med någon där ute, en annan man. Jag hör hur pappa höjer rösten och slår handflatan på en bil, den andra mannen skriker tillbaka. Jag tror att dom tillslut börjar slåss, jag vågar inte titta, jag är så rädd. Jag kan fortfarande minnas klumpen i magen, jag ville hem till mamma. I handen hade jag min telefon redo att ringa hem till mamma, men jag vågade inte, jag vågade aldrig ringa dig mamma för jag var alltid så rädd, Rädd att pappa skulle bli arg på mig också kanske rädd för att väcka dig och att du skulle behöva åka och hämta mig mitt i natten. Jag gråter, pappas sambos dotter tröstar mig och torkar mina tårar, jag är så rädd. Kusinen gråter också, hon är också rädd. Då säger pappas sambo att vi ska minsann inte gråta, vi har inget att gråta över. Är det någon som ska gråta är det hon. Jag försökte sluta gråta, för jag fick inte gråta.

4/7-24

Skulle jag få göra ett sommarprat skulle detta vara början. Jag var kanske 10 år när detta hände. Första låten skulle vara Sarek - Eld och vatten.

Tänk att få prata in ett sommarprat, mitt namn är Kim och det här är mitt sommarprat! Åååh vilken ära

[rapochannat-blog]

Driftarens Guide Till Galaxen // Jaqe & Michel Dida // Svensk-Hiphop // 2021

Män får sällan blommor innan sin begravning. Trött sagt men inte mindre sant för det. Att hylla det vi älskar är mer värdefullt än att kritisera det vi ogillar. Därför vill jag snart tre år försent ge detta tack följt av en uppmaning till Jaqe och Dida, snälla gör en uppföljare.

Didas kollaborationsalbum med Jaqe Driftarens Guide Till Galaxen, släpptes 2021 på skivbolaget ARKETYP och genererade inte den tänkta eller förtjänta uppmärksamheten. De senaste två åren har jag haft en nära relation till albumet. Under den tiden har "Grace Kelly" varit min mest spelade låt på Spotify två år i rad och jag har lyssnat på EP:n back to back fler gånger än jag kan räkna. Dagligen har jag trakasserat vänner med citat, albumet har helt enkelt inte lämnat mig oberörd.

Albumets inledande spår, Rasmus Et Romulus, börjar med en klinkande pianomelodi, likt ljudet av en speldosa. Titeln refererar till Rasmus och Romulus från romerska mytologin och metaforen är tydlig. Jaqe och Dida liknar sig med bröderna. En rags to riches-historia där de, uppväxta av vargar, sedan själva får grunda staden dit alla vägar leder. Historien tar som alla vet en tragisk vändning när en konflikt resulterar i att Romulus dödar sin bror och blir den ensamma grundaren av Rom. Vad jag tror denna metafor kan syfta till är det faktum att efter varje kollaborativa rap-album är den första frågan alltid, “vem dödade vem?” vem vann? Vi kommer till det senare.

I Jaqes första rad tycks han fira sin självständighet efter att ha släppts från sitt skivbolag. Han firar sin “Independance day” och han förstår att förväntningarna på honom, även Dida, är sinnessjukt höga. 

“Änglar och demoner Har reflekterat som jag är månen Tro mig comebacks är inte enkelt Det är extra nollor på procenten"

Introduktionen mynnar ut i en lay-up för rapkollegan varpå Dida tar över och levererar raderna som om hans liv hängde på det. Den första minuten verkar bara ha varit ett förspel för fyrverkerierna. Redan här skymtar vi kontrasterna i texten.

"Medans Haji åkte Mecka jag pulverisera Concerta"

Dida skryter men tar även upp hjärtesorgen från vad som antagligen är Noomi Rapace. Beatet är stormigt och högljutt, signerat stockholmsproducenten DJ Hayden, precis som resten av albumet.

Denna storm mynnar ut i Melissa Horns sköra röst, som sjunger om isolation och längtan efter tröst. Visst nämnde jag kontraster? Vi är nu 150 sekunder in på albumet.

Titelspåret är mycket mer avslappnat, påminner något om Ledighetsmaskinens tidigare beats. Rökigt, avslappnat, Jaqes "vänta" adlib som alltid inget annat än toppen.

"Lamborghini rosa, käkar helt låsta Igenom dessa stråk som Mozart när det är kolsvart"

Beatförändringen halvvägs in i låten spär på atmosfären. Vi pratar sommarens solnedgång, en bil som kryper fram genom ett orange sken av ljus och dam. Flertalet shoutouts från Terrance Steven.

"And to all the pretty girls out there in Stockholm, Södermalm Wave high when you see me this summer"

Den norska rapparen Dutty Dior lägger de sista raderna och jag hoppas att om någon backpacker lyssnar på detta album genom detta förstår att auto-tune diskussionen är sedan flera år stängd, aldrig hört norska så här wavy.

"Ni**as blev rojalister, borde haft kronor på sig… Två G som i Gucci-logos."

Halvvägs igenom plattan får vi höra Grace Kelly som är ett mästerverk, jag kan prata om den i timmar. Det otroliga soul-samplet med stabsen, Didas första vers, Jaqes vers, där han påkallar en paus för applåder a lá Madvillainy. Didas andra vers, där han plockar stafettpinnen från malmörapparen och gör motsvarigheten till vad Usain Bolt gjorde i London 2012. Versen påvisar hur långt svensk hiphop kommit sedan The Latin Kings hedervärda insatser på 90-talet. Men här lär de svennar hur man ska rimma på svenska.

"Blå linje hustler, kittad Adi Dassler Strumpbyxsmasker, pannan liknar kassler Takbalk, jasper, marmor, alabaster G.H Mumm flaskor, lättar dessa laster"

Didas vers förtjänas egentligen inte att refereras till i citat, utan fullständigt. Det är bland det bästa som skrivits. Jag har hört folk slänga sig med termer som "ord-bajseri" när denna typ av rap tas upp men Dida slösar inte en enda mening, fullt fokus.

Samplet ekar och leds in i sista låten till tonerna av nu bortgångne Daddy Boastin (RIP) som Dida och Jaqe lyckades få tag på kort innan hans död. I och med det sluts cirkeln perfekt. Med en nära kollaboratör till The Latin Kings, i en låt om hur man kom från nada, hamnat någonstans men inte glömt vart man kom ifrån.

New Kids On The Block är segervarvet som avslutar showen. Dida och Jaqe insåg kanske vidden av deras prestation här, från inledningsspåret där Jaqe diskuterar svårigheten med comebacks, till fyra låtar senare när det låter det som man har Grammisen i handen och tacktalet ljuder genom högtalarna. New Kids On The Block, demostrerar sina framgångar men drar hela tiden kopplingar till hur allt började. Då kanske man ska fråga sig, vem dödade vem? Ingen. I denna metafor skapades Rom gemensamt av bröderna. Trots att turismen förstört staden ska vi vara glada att vi har den.

Men om jag verkligen måste välja, så finns det bara en svensk rappare som skulle göra ett multirim om metylendioxi-tabletter.

"Min nike-sula gav dem slajf-snuva Min babe 10:a men en size 7:a Arabanen åkte via Tjeckien Nio-rätters under tisdagsnätter Min G från Peckham kom precis från check-in Polisarrester som i Lethal Weapon Isbaguetter inne i Ica-jätten Metylendioxi-tabletter"

I den sista minuten får vi slutorden levererat i en vers från entreprenören Barakat Ghebrehawariat, som lägger fram budskapet för EP:n så elegant och tydligt att jag inte behöver förklara den för er. Läs eller, ännu bättre, lyssna.

"New kids on the block, men inget annat har förändrats."

5/5

+ “Remus et Romulus” "Driftarens Guide Till Galaxen" "Grace Kelly" "New Kids On The Block"

-  Haha, roligt skämt

[olofsgardjakob]

Vem är jag att neka någon ett nytt juridiskt kön?

Med all säkerhet finns du som vill kalla ner eld över dessa politiska förslag, likt lärjungarna ville över den samariska byn. Men till dig vädjar jag.

Det är i mötet med människor vi förändras, framför allt de som vandrat ett annat liv än det som blivit vårt. Inom politiken, såväl som inom församling, är det mötet som förvandlar – dig, mig och världen.

För den som har mött en transperson går sällan därifrån oförändrad. För min del har dessa tillfällen, både inom församling och utanför kyrkans väggar, varit avgörande i min syn på transsexuella. I synnerhet innebar tiden som studentpastor långa samtal med hbtqi-personer och deras kamp för att inte avsluta sina liv. Därför blir jag i dag inte förvånad över att statistik över den psykiska ohälsan bland dessa personer, visar att varannan transperson övervägt att ta sitt liv. Varannan. Tyvärr är min bild att det är många fler än så, kanske de flesta.

Det har nu gått 50 år sedan Sverige fick sin lag som gav transpersoner rätt att ändra juridiskt kön efter att ha genomgått en psykiatrisk utredning. Sverige var först i världen med denna lag, den var modern. Det är den inte längre. I dag innebär det först en lång och plågsam väntan på att fylla 18 år, sedan behövs en kontakt med ett specialiserat utredningsteam i två år, vilket innebär en lång väntetid innan du får börja processen. Efter detta skickas en ansökan till Rättsliga rådet, även där med lång handläggningstid för att till slut bli godkänd. Att det tar flera år av kamp, upp till sex år, för att ändra juridiskt kön gör att många drabbas av psykisk ohälsa och suicidproblematik, men vem blir förvånad av det?

”Walk a mile in my shoes,” som Carola sjunger, eller som Joe South sjöng i originalet ungefär samtidigt som Sverige införde ”fastställande av könstillhörighet” 1972, är något du och jag bör göra när vi möter en transpersons bokstavliga helvete för att endast få en ny bokstav i passet eller få sista siffran i sitt personnummer ändrat.

I dag är Sverige omsprunget av alla andra nordiska länder – de har redan genomfört en ny lag eller gjort en lagändring. Liberalerna har med Barbro Westerholm i spetsen sedan 1960-talet arbetat för alla människors frihet att själva definiera vem man är. Det arvet bärs nu vidare av ett helt parti. Det ska inte behöva vara samma process för att ändra juridiskt kön som att få genomgå underlivskirurgi.

Samtidigt är det viktigt att beslutet är noga genomtänkt och det behövs en tid av eftertanke. Men allt behöver bygga på självbestämmande. Värt att lyfta fram är att ett byte av juridiskt kön, till skillnad från medicinskt ingrepp, är möjligt att ändra tillbaka.

Tillbaka till de där skorna: Gå en mil, minst. För varje familj där barn och unga kämpar med sin könstillhörighet är det en självklarhet att sätta sig in i den andres liv och kamp. Nu börjar politikerveckan i Almedalen, och även denna politiska fråga om en moderniserad könstillhörighetslag kommer det föras samtal kring. Det finns en majoritet i riksdagen för att genomföra en lagändring och det finns en majoritet av Sveriges befolkning som är för.

Sedan finns det flera både om och men, det finns frågetecken och olika vägar att gå. Men för den grupp människor mitt ibland oss som kämpar är det mycket viktigare att hitta lösningar. Flera lärdomar går att dra från länder som redan infört en könstillhörighetslag baserad på självidentifikation. Hur löser vi omklädningsrummen eller administrativa dilemman? Och hur hanterar vi könsuppdelad statistik?

Fast ärligt talat, efter en mil i en transsexuells skor blir dessa saker inga hinder utan enbart utmaningar som behöver lösas – för en större möjlighet till både frihet och bättre hälsa för den lilla människan. Att vara född in i fel kropp är en biologisk verklighet för de cirka 50 000 personer (0,5 procent) i vårt land som enligt Folkhälsomyndigheten identifierar sig som trans, men få har kunnat byta juridiskt kön.

I Visby under torsdagen kommer det ske en mångfaldsparad för demokrati och medmänsklighet där även vänner i tron kommer att delta. Det kanske inte kommer bli en hel mil, men varje steg räknas. Det kanske även kostar på att följa sin övertygelse för att utstå andras tyckande och tänkande. För denna lilla men oerhört utsatta grupp i vårt land kan ett ändrat personnummer vara skillnaden mellan mörker och ljus. Vem är jag som politiker att neka dem det? Allt som nu behövs är en proposition. Frågan är efter 15 års utredningar färdig att läggas fram.

Med all säkerhet finns du som vill kalla ner eld över dessa politiska förslag, likt lärjungarna ville över den samariska byn. Men till dig vädjar jag: Sitt först ner och samtala med en transsexuell vid brunnens kant, det kan förvandla.

I Sverige har du inte enbart rätt att vara den du är, eller älska den du vill, utan även att bli älskad för den du är.

Jakob Olofsgård , pastor i Equmeniakyrkan och folkhälsopolitisk talesperson (L) 27 juni 2023

Läs även på dagen.se

[magnusrosen-blog]

Tony Martin ex Sångare i Black Sabbath skickar en hälsning ang nya Albumet: Its Time To rock the world again med M.R.B Tony Martin sjunger även låten Aint no Sunshine when shes gone på plattan. En alldeles fantastisk tolkning måste jag säga!!! En hyllning till Bill Wither som dog 30 Mars 2020. Låten: https://youtu.be/7T8pSy3N-0k Vår nya video: Sign of the Times https://youtu.be/RRjn8b-BCq0 Glitter and Blood video: https://youtu.be/GBAXPoxP0VM Känn dig fri att dela om du vill! Albumet finns på Sound Pollution https://www.soundpollution.se/en/produkt/its-time-to-rock-the-world-again/ Magnus Love Peace Understanding Remember: Questions gives knowledge Free Speech gives a Free world www.magnusrosen.com www.magnusrosenband.com www.culturemeetsindustry.com #varvcafebar #brännö #avelibooks #elsalijones #mikaelerlandsson #zennygram #fabiobuitvidas #raphaelmattos #jonashansson #janneschaffer#jörgenslnevall #tonymartin #georgekeczan #chitralsomapala #stefanblomqvist #ivanmartins #ericgoldyanz #phantommedia#soundpollution #magnusrosen #bassplayer #ljuset #miraklet #basenimitthjärta #avelibooks #mrb #manneinstrument #manneguitars #ebs#understanding #thesea #sun #heavymetal #hardrock #music #earth

[weirdthoughtsandideas]

Vet ni vad jag stör mig på med ”To win my love” versionen som finns på Spotify?

Hon SJUNGER ALDRIG ”To win my love” delen. Det är bara ”A happiness I never knew” om och om igen.

Jag vill ju sjunga med så som de sjunger i introt i tv serien

[crawloutsidemyselftosing]

Fin by Kasino -- Translation from Swedish to English

The second of two song translations from Kasino's album 'Du' [You] from yesterday!

Follow me on lyricstranslate! (Följa mig på lyricstranslate)

Find 'Beautiful' on lyricstranslate (Hitta 'Fin' på lyricstranslate)

If you find an error in my translation please let me know! (Snälla hör av dig om hittar du ett misstag på min översättning.)

Texterna är nedan!

På svenska:

Kollar när du inte ser att jag tittar på dig Aldrig har du varit så fin Händerna i håret, tomma blickar mot himlen Aldrig har du varit så fin Biter dina naglar, tittar ner i mobilen Aldrig har du varit så fin Andas in, andas ut stilla bredvid mig Aldrig har du varit så fin För alltid vill jag vara din

Sjunger de där orden som du lärt dig av YouTube Aldrig har du varit så fin Titta på mig osäkert med gråten i halsen Aldrig har du varit så fin Kasta dig i vågorna, himlen matchar håret Aldrig har du varit så fin Röker rosa blend och hostar till av förvånad Aldrig har du varit så fin För alltid vill jag vara din

In English:

You won’t check when you see that I’m looking at you You've never been more beautiful Hands in your hair, looking blankly to heaven You've never been more beautiful Biting your nails, looking down at your phone You've never been more beautiful Breathe in, Breathe out standing still beside me You've never been more beautiful I want to be yours forever

Singing those words that you learned from YouTube You've never been more beautiful Look at me, uncertainly, with a wavering voice You've never been more beautiful Throw you into the waves, the sky matches your hair You've never been more beautiful Smoking Rosa Blend* and coughing in surprise You've never been more beautiful I want to be yours forever

[gallavictorious]

This is the day after The Day, and it takes you a moment to recognize that buzzing hopping jaw-dropping restless happy showstopping soreness of it all.

But then you do. You roll over on your side and you remember and you think 'jesus what the hell the fuck' and you smile, you smile, you know your dad is near, just other side of the wall, but you can't help but smile, oh, but you can't stop that grin.

Someone fucked you yesterday. Someone held you down and pounded you good and when you told him no kissing he didn't make a fuss. Shrugged and moved on, boundaries, whatever, but the marks of his fingers linger still.

Someone fucked you yesterday. Someone made you feel good yesterday; was good to you yesterday; someone was fucking dynamite.

So this what life can be. This is how it can feel.

Only.

Only.

Only you've grown up in a house of explosions and you know what playing with fucking dynamite will get you, bombs are stupid as shit, as likely to blow off your dick as destroy your target, and this was great, it was fucking fantastic but it's not worth the risk, your dad's right on the other side of that wall, and anyway you're not a faggot and Gallagher's not that interesting. Got a huge dick, that is all.

That is all. That is it. Shit happened, but hey, it's all good, just sex, it means nothing and it's was all yesterday. This is now, a brand new day, and maybe you'll call up Angie Zago later today, see if she's home. Maybe you'll take your brothers to that store down on Deider, see what they've got for a I'll blow your fucking brains out discount.

Huh. You're out of Slim Jim's. That's a real bad piece of luck.