#ghayathalmadhoun

[workingontravel]

If the borders refuse me, I refuse them

(You can read a Swedish translation of this text here.) I mentioned this project to a friend. She immediately said: You should talk to Ghayath Almadhoun. Ghayath Almadhoun is a poet whose poetry has touched me. He is also a poet working with several languages, living and writing in many places. Finding a time when we could meet was a challenge, due to his frequent travelling. I’m happy we managed. His account of travelling for work brings together the personal and the political, the funny and the sad, the historical and the present, in extraordinary ways.

Ghayath Almadhoun: I travel for many reasons that I hardly understand. Some of them started already in childhood. I was born in Damascus, with a Palestinian father and a Syrian mother, in the Yarmouk refugee camp for Palestinians. It was just tents when they founded it in 1948, but now it has become buildings, part of the city. The first questions in my life were: What are we? Why do they say that we are not Syrian but Palestinian? Why, then, am I not in Palestine? 

It was very difficult for my father to explain to a six-year-old why land in Asia provided a solution for the antisemitism and racism against the Jews in Europe. But later, things became even more complicated. I discovered that I am not Palestinian-Syrian. I am a Palestinian from Syria. The Palestinian-Syrians are the Palestinians who arrived to Syria in 1948, when Israel occupied eighty per cent of Palestine. As the United States, the Soviet Union and Europe all accepted this, the Arabic governments understood that the land that was occupied had become Israel. As a solution, they gave the refugees all the papers they needed. So those who arrived from Palestine to Syria in 1948 have the same civil rights as the Syrian people. But our family came after the occupation of Gaza, in 1967. When Israel occupied the Gaza strip, the West Bank, the Golan Heights from Syria, Sinai from Egypt and some parts of Jordan, the international community said: “This is occupation, and Israel should leave.” The Arabic nations then decided to not give any papers to these Palestinians in order to not provide any solutions for Israel. I found myself growing up without civil rights. I was not allowed to work. I was not allowed to take driving lessons. I was not allowed to leave the country, and if I did leave for any reason, I would not be allowed back. As we were not allowed to own a house, the house is in the name of my mother, who is Syrian. But if she died, the government would take the house and sell it. This, that I couldn’t inherit, was the thing that hurt me the most.

When I understood that I was already born outside, in exile, as they say, I became fascinated by the idea that there are no borders. If the borders refuse me, I refuse them. When I began to study, I also understood that my father was a poet. I began to think about poetry. I felt connected to many Surahs in the Quran, such as The Poet’s Surah, Surah 26. At the end of the Surah, it says:

“And the poets – the deviators follow them; Do you not see that in every valley they roam And that they say what they do not do?” Travelling is the reality of Arab poets, and poetry is very much connected to travelling in the Arabic tradition. Take the most famous Arabic poet El Mutanabbi. In the 800th century, he travelled, but most of all, his poetry travelled. If El Mutanabbi said a poem in Bagdad, the people in Damascus got it in a matter of hours by pigeon. From there, it went everywhere. His poem would arrive in Andalusia within a week. He himself came two months later.

So, I began to write poetry. My friends all went to Beirut, to Jordan or anywhere. They got invitations to go and read there. But I couldn’t travel, because I didn’t have a passport, papers or even an ID. So, the pressure began to build inside. This continued until I turned thirty, in 2008. Then I left the country. I made a sort of fake passport and went to Sweden. After I got a real Swedish passport, it’s: “Catch me if you can!” The travelling is also connected to my writing. For example, I could visit a place, read about it, discuss it and then I write a poem. I did it for example when Assad used chemical weapons on the suburbs of Damascus. Many people got killed in the first attack with the nerve gas sarin. There were 1,400 deaths, out of which 900 were women and children. I saw these bodies shaking. The pupils of the eyes go small. I started to think about chemicals. And I found that the first chemical attack happened in the city of Ypres in Belgium, on 22 April,1915. I went there for the 100th anniversary of that event. I visited 170 cemeteries. They counted 600,000 graves, and I visited all of them in two weeks. At one gate, they have written the names of all the dead soldiers no matter where they came from – France, England, Canada. They play music in honour of one of them every day and speak about what they know about that specific soldier. They had done this for eighty years without stopping for one single day. Even during the Second World War, they played every day. The problem is that they need 600,000 days to finish the names. I listened to such concerts for fourteen days. Then I wrote a poem that moves between the past and the present, Ypres, Syria and Palestine. Another time, I went to Antwerp to do research about blood diamonds. But during that month, thousands of people started to drown in the Mediterranean. So, my poem started with blood diamonds and ended with Syrians drowning in the sea. By the way, this is not political poetry, this is my life.

So, all in all: I travel in order to write. I’m making up for what I missed when I was without papers. I’m a travelling poet like in the Quran. And I’m born in no country, so I don’t believe in borders. But the main reason why I’m travelling like I have been doing now, 345 days a year and not even staying in Sweden for a full week, is another. When I came to Sweden, I accepted Stockholm as my city because Damascus was in the background. Every time I felt tired of being a foreigner, I remembered that Damascus was there, that one day I could go back and feel relief. In 2011, the Syrian revolution began. I really supported it, and it made my hopes of going to Damascus grow. But people I knew got killed, family members, almost all my friends. Cities I knew were destroyed. And the dictatorship won. The country was destroyed. My hopes of ever going back were lower than ever. Damascus disappeared from my background. Everything was shaken. Also, Stockholm didn’t belong to me anymore. What broke me was my brother. I lost him on 2 April 2016, killed by Assad. I was on tour: I was supposed to spend fifteen days in Holland. The second gig was with Anne Vegter, the poet of the nation. We finished our discussion. I went outside and I put the mobile on. Then my other brother called and told me. I disappeared from the universe for two hours. I woke up with people around me. We went to our friend’s house and I asked him to book me a ticket to Stockholm. The coming twenty-four hours were the most difficult in my life. While the plane was over Denmark, I understood there was something wrong. I wanted to tell the pilot to stop and let me off. Why was I going to Stockholm and not Damascus? Stockholm is even further away from Damascus. What is the difference if I cry in Amsterdam or if I cry in Stockholm? So I started travelling this way. As I see it, the best way to survive trauma is to be on the road. When you arrive, the problems will come. I noticed this in someone I know who was in Syria for four years during the bombings. He lost all his friends. People died in his arms. ISIS arrested him before he left the country. His trip here took eight months. All that time, he was doing ok. But when he got here, it took forty days and then the post trauma hit him. That made me even more scared. So, I began to ask myself: What will happen if I begin to travel and never let myself arrive? The panic attacks will wait for me to be settled. But what if I don’t settle? After the death of my brother I wrote a poem. The writing took place in maybe sixty places, twenty countries. If I would sign it with the names of the cities, that would be as long as the poem. What held me in this is that somebody else paid most of my tickets and travels. In this sense, I survived through poetry twice. On one hand, it’s about writing for survival; writing what hurts me on a paper. But then there are the festivals and the residences and the scholarships bringing me from here to there. Many of these festivals were shocked that I only needed one ticket. Germany pays my ticket from France. Belgium pays my ticket from Germany. Everyone pays only to bring me.

It happens that there are holes in the schedule, maybe even seven days empty. I fill these holes in order to not stay. I ask the festival to make my ticket longer and I pay the hotel myself before I go to the next festival. Or, if the ticket can’t be changed, I book a flight to the Arabic book fairs. In Arabic countries, the book fairs are two to three weeks long. And they schedule them in a systematic way, so they cover the whole year. Any time you want to go to a book fair in an Arabic country, you can. There are around 540 million Arabic-speaking people in the world, in 22 countries with 22 totally different cultures. So, when you go there to sign your book, there will be completely different receptions. You’re a star in Kuwait, they hate you in Libya, and you’re a bestseller in Iraq…

I don’t even remember all the places I have been to, I mix them up. The security personnel in the airport know me and say hello to me. Sometimes I see them in the morning. I go home to throw out the summer clothes and throw in the winter clothes because I’m going to the other side of the planet. Then I see them again in the afternoon. People understand after a while that if they are trying to stop me, they will lose me. If the train is fast and heavy, you should go with it, not stand in front of it. But the routine with friends is you go to their house, bring wine and cook and they come to you next time. When you are travelling again and again and don't have dinner with them, they are not your friends anymore, in a way. You lose your roots.

It is so good when you arrive in places like sunny California, cornfields and wine. And meeting people, discussing with them, having good food, having intellectual exchanges about philosophy, life, racism, patriarchy, everything I’m interested in. But physically it’s tiring. I have a theory I call The Pillow Theory. There are problems in life such as patriarchy, occupation, capitalism and the differences in the shape of pillows in the hotels. I’m fighting for the right of every person to have a size that fits them. Because of pillows and tiredness and lost friends, I’ve started to think I need a strategy to travel less. Also, my girlfriend is involved in this. Our idea is to let my mind think that I’m travelling though I’m not, by taking long residencies outside Sweden. So now I have a five-month residency in Amsterdam and after that a whole year at the DAAD Artists-in-Berlin programme, a scholarship. It works, in a way. When I went to Amsterdam, I started longing for Sweden as my country. Because I understood I would be away for long, I became homesick for the first time. And when I feel the thirst for travel I can make it subtler, because technically, I am already travelling. Through this, I started travelling less. Now, I travel only twice a month.

When I travel, I bring my laptop. They asked me in India what I would bring if the house were on fire. I said my laptop, because there is another house inside it. What is a home for a Palestinian born in a refugee camp if not language? It’s something I inherited from my father. He told me about paradise, the land of milk and honey. When I got my Swedish passport, I went to Palestine. There was nothing. No milk and no honey. It’s only in the dream of the Palestinians. The first time I went there, I was held six and a half hours at the airport. With all the happiness and sadness that I had about being there, finally the Israeli let me in. To this day, I never spoke with my father about that, because they threw him out twice, once from Ashkelon to Gaza in 1948, then from Gaza to Egypt in 1967, and he left his mother there. Until 2012 when she died, he didn’t meet her.

Home is connected to the mother tongue. I miss hearing my name. I used to say to God all the time that I miss Syria and Damascus here in Sweden. But when I asked God to connect me with Syria, he must have misunderstood me. Instead of taking me to Syria, he sent the Syrians to me.

[eggi1972]

Ein Raubtier namens Mittelmeer – Ghayath Almadhoun

Inhalt: Ghayath Almadhoun, der 2008 vor dem Regime in Syrien nach Schweden floh, erhebt mit seinen Gedichten die Stimme: für die Opfer des Krieges, für die Fliehenden und Asylsuchenden, für die Verletzten und Zurückgebliebenen. Mal poetisch-weich, mal rau und wild, dringen seine Texte mit ungeahnter Kraft in unsere Vorstellung ein und legen eine Wirklichkeit frei, die kein Foto festhalten, kein Zeitungsbericht vermitteln kann. Trauer und Tod, Krieg und Zerstörung, Flucht und Heimweh, Schuld, Liebe und Schmerz treten uns so dicht vor Augen, dass ein Wegschauen unmöglich ist. Für Ghayath Almadhoun ist die Lyrik eine Möglichkeit geworden, das Unsagbare in Worte zu fassen.   „Almadhoun bewegt sich ebenso geschmeidig zwischen Damaskus und Europa wie zwischen Gedichtform und lyrischer Prosa.“ Angela Schader, Neue Zürcher Zeitung Rezension: Gedichte und ich - das passt nicht. So etwas Ähnliches dachte ich ja schonmal bei Kurzgeschichten, aber ich versuche mich ja trotzdem immer wieder an etwas Neuem. Diesmal an einem Gedichtband von Ghayath Almadhoun, der als Kind palästinensischer Emigranten in Syrien aufwuchs. Er wurde 1979 in Damaskus geboren, wo er auch studierte. Er ist dann 2008 von Damaskus nach Stockholm geflohen. Warum ich dies schreibe? Weil man in jeder Zeile der Gedichte merkt, dass er Heimweh hat. Dass es nicht einfach ist, als Flüchtling in einem anderen Land zu leben, ungeachtet, ob man die Sprache kann oder ob man Rassenhass ausgesetzt ist. Man bekommt irgendwann Heimweh. Und wenn man die Stadt nicht erreichen kann, wenn die Mutter noch immer in der Stadt des Herzens lebt, dann wird das Heimweh immer greifbarer. So ging es mir zumindest in den Gedichten, die von Larissa Bender übersetzt wurden. Gut, das Versmaß sucht man vergebens, zumindest ist es mir nicht aufgefallen, aber was mir aufgefallen ist, war die Tiefe der Gedichte. Ich habe des Öfteren einen Kloß im Hals gehabt und musste fast nach jedem Gedicht erstmal etwas anderes machen, um die Gedichte zu verarbeiten. Mir wurde aber auch die belgische Stadt Ypern nähergebracht. Dort wurden die ersten Chemiewaffen im 1. Weltkrieg zum eingesetzt. Dies hat mich auch zu dessen Mit-Entwickler, Fritz Haber, einem deutsch-jüdischen Chemiker geführt, dessen Forschung maßgeblich zum Schädlingsbekämpfungsmittel Zyklon beigetragen hat, dem Vorläufer des Zyklon B wodurch viele Juden ihren Tod gefunden haben. Ich habe auch mal wieder Alfred Nobel und den Nobelpreis hinterfragt. Und da ist noch einiges mehr, was mir diese Gedichte gegeben haben. Es ist wirklich so, dass mir diese Gedichte teilweise die Augen geöffnet und meinen Blickwinkel noch ein wenig verändert haben. Ich könnte wirklich zu jedem Gedicht etwas schreiben, aber das einzige, was ich dazu noch zu sagen habe ist, dass man jedes Gedicht oder jede Geschichte hinterfragen kann und einem der Kloß im Hals immer weiter anwächst. Es wird einem immer klarer, dass bei den Kriegen unserer Welt eigentlich alle nur Verlierer sind. Ich wünschte mir, dass auch mal Rechtspopulisten so etwas lesen und vielleicht all die verschiedenen Standpunkte mal hinterfragen. Aber ich denke, dass wird wohl eher nicht passieren. Aber wünschen kann man es sich doch einmal, oder? Verlag: Arche - Verlag ISBN: 978-3-7160-2768-4 Read the full article

[workingontravel]

Om gränserna vägrar mig, vägrar jag dem

(Texten finns på engelska här.) Jag nämnde det här projektet för en vän. Hon sa omedelbart: du borde prata med Ghayath Almadhoun. Ghayath Almadhoun är en poet vars poesi berör mig. Han är också en poet som arbetar med många språk, som bor och skriver på många platser. Att hitta ett tillfälle att träffa honom var en utmaning på grund av hans många resor. Jag är glad att vi lyckades. Hans berättelse om att resa i arbetet sammanför det personliga och det politiska, det sorgliga och det roliga, det historiska och det samtida, på extraordinära sätt.

Ghayath Almadhoun:

Jag reser av många skäl som jag knappt förstår. Några av dem uppstod redan i barndomen. Jag föddes i Damascus med en palestinsk pappa och en syrisk mamma, i flyktinglägret Yarmouk. Det var bara tält när det grundades 1948, men nu har det blivit byggnader, en del av staden. De första frågorna i mitt liv var: Vad är vi? Varför säger de att vi inte är syrier utan palestinier? Varför är jag i så fall inte i Palestina? Det var väldigt svårt för min pappa att förklara för en sexåring varför ett land i Asien utgjorde en lösning på antisemitismen och rasismen mot judar i Europa. Men senare blev det ännu mer komplicerat. Jag upptäckte att jag inte är palestinsk-syrisk. Jag är en palestinier från Syrien. Palestinsk-syriska är de palestinier som kom till Syrien 1948, när Israel ockuperade åttio procent av Palestina. Eftersom både USA, Sovjetunionen och Europa accepterade detta, förstod de arabiska regeringarna att det ockuperade landet hade blivit Israel. För att lösa detta gav de flyktingarna alla papper de behövde. Så de som kom från Palestina till Syrien 1948 har samma medborgerliga rättigheter som det syriska folket. Men vår familj kom efter ockupationen av Gaza 1967. När Israel ockuperade Gazaremsan, Västbanken, Golanhöjderna från Syrien, Sinai från Egypten och några delar av Jordanien, sa det internationella samfundet: ”Det här är ockupation, och Israel bör dra sig tillbaka”. De arabiska nationerna bestämde sig då för att inte ge några papper till dessa palestinier, för att inte hjälpa Israel med några lösningar.

Jag insåg att jag skulle växa upp utan några medborgerliga rättigheter. Jag fick inte arbeta. Jag fick inte ta körlektioner. Jag fick inte lämna landet, och om jag lämnade det av något skäl, skulle jag inte vara välkommen tillbaka. Eftersom vi inte fick äga ett hus, så skrev vi huset på min syriska mamma. Men om hon dog skulle regeringen ta huset och sälja det. Det här, att jag inte kunde ärva, var det som sårade mig mest.

När jag förstod att jag redan fötts utanför, i exil som de säger, så blev jag fascinerad av tanken att det inte finns några gränser. Om gränserna vägrar mig, så vägrar jag dem. När jag började studera förstod jag också att min pappa var poet. Jag började tänka på poesi. Jag kände mig förbunden med många suror i Koranen, till exempel poetens sura, sura 26. I slutet av suran står det: ”Och poeterna - dem följer sådana som är osäkra om vägen. Har du inte sett hur de strövar genom alla dalar utan mål och hur de säger ett men gör ett annat?”

Resande är de arabiska poeternas realitet, och poesi är väldigt förknippat med resande i den arabiska traditionen. Som den mest berömda arabiska poeten, El Mutanabbi. Han reste på niohundratalet, men framför allt reste hans poesi. Om El Mutanabbi deklamerade en dikt i Bagdad kom den inom ett par timmar med brevduva till folket i Damaskus. Därifrån spreds den överallt. Hans dikt kunde nå Andalusien inom en vecka. Han själv kom två månader senare.

Så jag började skriva poesi. Alla mina vänner åkte till Beirut, Jordanien eller varsomhelst. De blev inbjudna att komma dit och läsa. Men jag kunde inte resa, för jag hade inget pass, inga papper eller ens ett id-kort. Så ett inre tryck började byggas upp. Det här pågick till 2008 när jag fyllde trettio. Då lämnade jag landet. Jag gjorde ett slags falskt pass och åkte till Sverige. Efter att jag fick ett riktigt svenskt pass är det: ”Fånga mig den som kan!” Resandet hänger också samman med mitt skrivande. Till exempel kan det gå till så att jag besöker en plats, läser om den, diskuterar den och sedan skriver en dikt. Jag gjorde det till exempel när Assad använde kemiska vapen i Damaskus förorter. Många blev dödade i den första attacken med nervgasen sarin. 1400 personer dog, varav 900 var kvinnor och barn. Jag såg hur dessa kroppar skakade. Ögats pupiller blir små. Jag började tänka på kemikalier. Och jag tog reda på att den första kemiska attacken skedde i staden Ypres i Belgien, 22 april 1915. Jag åkte dit till hundraårsdagen. Jag besökte 170 begravningsplatser. De innehöll 600 000 gravar, och jag besökte dem alla under två veckors tid. Vid en port hade de skrivit namnen på alla döda soldater oavsett varifrån de kom – Frankrike, England, Kanada. De spelade musik till åminnelse av en av dem varje dag, och pratade om vad de visste om just den enskilda soldaten. De har gjort det här i åttio år utan en enda dags uppehåll. Till och med under andra världskriget spelade de varje dag. Problemet är att de behöver 600 000 dagar på sig för att ta sig igenom alla namnen. Jag lyssnade på sådana konserter i fjorton dagar. Sedan skrev jag en dikt som rör sig mellan det förflutna och framtiden, Ypres, Syrien och Palestina. En annan gång åkte jag till Antwerpen och forskade om blodsdiamanter. Men under den månaden började tusentals människor drunkna i medelhavet. Så min dikt börjar med blodsdiamanter och slutar med att syrier drunknar i havet. Och detta är för övrigt inte politisk poesi, det är mitt liv.

Så sammanfattningsvis: Jag reser för att skriva. Jag kompenserar för vad jag missade när jag inte hade papper. Jag är en resande poet som i Koranen. Och jag föddes utan land, så jag tror inte på gränser. Men den huvudsakliga anledningen till att jag reser som jag har gjort nu, 345 dagar om året och utan att stanna i Sverige ens en hel vecka, är en annan. När jag kom till Sverige accepterade jag Stockholm som min stad eftersom Damaskus fanns där i bakgrunden. Varje gång jag kände mig trött på att vara en utlänning, så kom jag ihåg att Damaskus fanns, att jag en dag skulle kunna återvända dit och känna lättnad. 2011 började den syriska revolutionen. Jag stödde den verkligen, och den fick hoppet om att resa till Damaskus att växa. Men folk jag kände blev dödade, familjemedlemmar, nästan alla mina vänner. Städer där jag känt mig hemma blev förstörda. Och diktaturen vann. Landet förstördes. Mina förhoppningar om att någonsin återvända blev lägre än någonsin. Damaskus försvann från min bakgrund. Allting skakades. Inte ens Stockholm tillhörde mig längre. Det som krossade mig var min bror. Jag förlorade honom 2 april 2016, han blev dödad av Assad. Jag var på turné: jag skulle ha varit femton dagar i Holland. Det andra giget var med Anne Vegter, nationens poet. Vi avslutade vår diskussion. Jag gick ut och satte på mobilen. Då ringde min andra bror och berättade för mig. Jag försvann från universum i två timmar. Jag vaknade omgiven av människor. Vi åkte till vår väns hus och jag bad honom att boka en biljett till Stockholm åt mig. Dygnet som följde var det svåraste i mitt liv. När planet var över Danmark förstod jag att något var fel. Jag ville be piloten stanna och släppa av mig. Varför åkte jag till Stockholm och inte till Damaskus? Stockholm är ännu längre från Damaskus. Vad är det för skillnad på om jag gråter i Amsterdam eller om jag gråter i Stockholm? Så jag började resa på det här sättet. Som jag ser det är det bästa sättet att överleva traumat att vara på resande fot. Det är när man kommer fram som problemen börjar. Jag märkte det hos en jag känner som levde levde fyra år under bombningarna i Syrien. Han förlorade alla sina vänner. Folk dog i hans armar. ISIS arresterade honom innan han lämnade landet. Hans resa hit tog åtta månader. Under hela den tiden klarade han sig hyfsat. Men när han kom hit tog det fyrtio dagar och sedan slog posttraumat till. Det gjorde mig ännu räddare. Så jag frågade mig själv: Vad händer om jag börjar resa och aldrig tillåter mig att komma fram? Panikattackerna kommer att vänta tills jag slagit mig till ro. Men tänk om jag aldrig slår mig till ro? När min bror dött skrev jag en dikt. Skrivandet ägde rum på kanske sextio platser, i tjugo länder. Om jag skulle underteckna dikten med namnen på alla städerna så skulle det bli lika långt som dikten. Det som höll kvar mig i det här är att någon annan betalade de flesta av mina biljetter och resor. I den bemärkelsen hjälpte dikten mig att överleva två gånger om. Å ena sidan handlar det om att skriva för sin överlevnad, att fästa det som plågar mig på papper. Men sedan är det festivalerna och residensen och stipendierna som tar mig hit och dit. Många av festivalerna var chockade över att jag bara behövde en biljett. Tyskland betalar min biljett från Frankrike. Belgien betalar min biljett från Tyskland. Alla betalar bara ditresan.

Det händer att det blir hål i schemat, kanske sju tomma dagar. Jag fyller de hålen för att jag inte ska behöva stanna upp. Jag ber festivalen att förlänga min biljett och betalar själv för hotellet innan jag åker till nästa festival. Eller, om jag inte kan ändra biljetten, så bokar jag ett flyg till de arabiska bokmässorna. I arabiska länder är bokmässorna mellan två och tre veckor långa. Och de läggs på ett systematiskt sätt, så att de täcker hela året. När helst man vill till en bokmässa i ett arabiskspråkigt land så finns det en. Det finns runt 540 miljoner arabisktalande personer i världen, i 22 länder med 22 helt olika kulturer. Så om man åker för att signera sin bok så blir man mottagen helt olika. Man är en stjärna i Kuwait, de hatar en i Libyen och man är bästsäljare i Irak…

Jag minns inte ens alla platser jag har varit på, jag blandar ihop dem. Säkerhetspersonalen på flygplatsen känner mig och hejar på mig. Ibland träffar jag dem på morgonen. Jag åker hem och kastar ut sommarkläderna och kastar ner vinterkläderna för att jag ska till andra sidan jorden. Sedan träffar jag dem igen på eftermiddagen. Folk förstår efter ett tag att om de försöker stoppa mig kommer de att förlora mig. Om tåget är snabbt och tungt ska man åka med, inte stå framför. Men rutinen med vänner är att man går hem till dem, tar med vin och lagar mat och så kommer de och hälsar på nästa gång. När man reser om och om igen och inte äter middag med dem så slutar de på sätt och vis vara ens vänner. Man förlorar sina rötter.

Det är så härligt när man kommer till platser som soliga Kalifornien, majsfält och vin. Och att träffa människor, diskutera med dem, äta god mat, ha intellektuella utbyten om filosofi, livet, rasism, patriarkatet, allt som intresserar mig. Men fysiskt är det tröttande. Jag har en teori som jag kallar kuddteorin. Det finns problem i livet, som patriarkat, ockupation, kapitalism och skillnaderna på hotellkuddar. Jag kämpar för varje persons rätt till en storlek som passar dem. På grund av kuddar och trötthet och förlorade vänner har jag börjat tänka att jag behöver en strategi för att resa mindre. Också min flickvän är inblandad i det här. Vår idé är att låta min hjärna tro att jag reser fastän jag inte gör det, genom att ta långa residens utanför Sverige. Så nu har jag ett fem-månaders residens i Amsterdam och efter det ett helt år i Berlin genom DAADs stipendieprogram för konstnärer. Det funkar, på sätt och vis. När jag åkte till Amsterdam började jag längta efter Sverige som mitt land. Eftersom jag förstod att jag skulle vara borta länge så fick jag hemlängtan för första gången. Och när jag känner resehungern kan jag dämpa den, för tekniskt sett så reser jag redan. Genom det här har jag börjat resa mindre. Nu reser jag bara två gånger i månaden.

När jag reser tar jag med mig min bärbara dator. De frågade mig i Indien vad jag skulle rädda om huset började brinna. Jag sa min dator, för inuti den finns ett annat hus. Vad är hemma för en palestinier född i ett flyktingläger om inte språket? Det är någonting jag ärvt av min pappa genom talet. Han berättade för mig om paradiset, landet som flödar av mjölk och honung. När jag fick mitt svenska pass åkte jag till Palestina. Det fanns inget. Ingen mjölk och ingen honung. Det finns bara i palestiniernas drömmar. Första gången jag åkte dit höll de kvar mig i sex och en halv timmar på flygplatsen. Med all min glädje och sorg över att vara där släppte israelerna till slut in mig. Än idag har jag inte berättat för min pappa om det, eftersom de slängde ut honom två gånger, en gång från Ashkelon till Gaza 1948, och sedan från Gaza till Egypt 1967, och han lämnade sin mamma där. Han träffade henne inte igen innan 2012 när hon dog.

Hem är förbundet med modersmålet. Jag saknar att höra mitt namn. Jag brukade ständigt säga till Gud att jag saknar Syrien och Damaskus här i Sverige. Men när jag bad Gud att återförena mig med Syrien måste han ha missförstått. Istället för att ta mig till Syrien, skickade han alla syrier till mig.