#frågar åt en kompis | Explore Tumblr Posts and Blogs

kanslomassigtstord · 3 months

Text

2024-06-22

Nä nu jävlar hörni, två posts på en dag efter två års uppehåll. Sjukt mycket har hänt men ibland svackar det ordentligt och då letar jag mig sakta tillbaka till min snuttefilt - så nu är jag här igen.

Jag har den mest fantastiska jävla sambo som jag aldrig ens kunnat drömma om. Han behandlar mig med respekt, han är snäll och lyhörd och allt jag någonsin vill ha. Jag kommer gifta mig med den mannen en dag.

Jag däremot, som dels fått diagnosen EIPS aka borderline (som jag borde förstått att jag haft för länge sedan), har så mycket problem som hela tiden blossar upp och jag har börjat gå i speciell terapi för psykisk misshandel efter mitt ex. Dessa två kombinationer gifter sig inte skitbra.

Ikväll har vi varit på midsommarfirande, helt otroligt var det. Men jag har också varit väldigt ledsen i stunder då min bror och hans tjej ska separera och det är barn inblandade och min bror är den tystlåtna, ensamma och otroligt instängda typen. Jag är så rädd att han ska försvinna från jordens yta och är så ledsen över att jag inte kan göra något, för vi har ingen nära relation och har aldrig haft. Så jag har varit ledsen över det stor del av kvällen.

Min sambos bästa vän är här från en annan stad och blev paniktrött under firandet. Och då menar jag verkligen PANIK. Problemet med honom är att om han somnar, så sover han. Det går inte att väcka människan utan han måste bäras. Så vi bestämde att ta en taxi hem, men min sambo var inte riktigt klar med kvällen utan kände sig besviken över att vi åkte hem allihopa.

Väl hemma dividerade han kring att åka tillbaka men att det inte kändes som jag tyckte det var okej att han gjorde det och uttryckte hela tiden hur besviken han var att kvällen var över. Han frågar mig vad jag vill att han gör, om jag behöver honom hemma. Och vad ska jag svara?

Klart jag vill att han åker och har roligt men varenda cell i mig skriker att jag behöver honom så nära som bara möjligt. Men jag vågar inte säga det, i rädsla för att han ska bestraffa mig för det sen. För det hade Hon gjort. Han säger att det är okej men jag insisterar på att han åker även fast tårarna är nära.

Så nu har han åkt. Jag ligger kvar och gråter, hans kompis snarkar på soffan och jag ligger och gråter åt något som är mitt eget fel. Han hade aldrig straffat mig, det vet jag. Men jag är livrädd och väljer därför att vara honom till lags. Och allt jag vill nu är att han kommer hem.

Varför är jag såhär?

-känslomässigtstörd (01:36)

0 notes

cowgirlodyssey · 9 months

Text

11. December del 2

Jag är tillbaka! Skulle skrivit det här på tåget påväg ner men hade typ inget internet.

Blev ni förvirrade av del 1? Är vi påväg till en bromance eller romance? Låt december del 2 börja!!

Som gruppchatten konstaterat: Var punkt för sig tyder på bromance, men i kombination... osäker.

Okej, tiden går. Jag får oklara signaler. Blir helt ärligt lite sliten. Men en granne ringer och säger att de hittat mina nycklar under snön (=^_^=)yay!(=^_^=) Back on track.

Ylva kommer över till Köpenhamn en torsdag kväll. Jag, hon och självklart Norrmannen™ tar en öl. Hon berättar att det varit en vibe mellan henne och en kompis, så, Ylva bestämde sig att göra ett move på sin kompis när de var på dansgolvet. Ylva testar att lägga handen på kompisens midja. Blir tyvärr nekad - Men!! Det mest geniala med den här storyn är, att både jag och Norrmannen™ får en genomgång av spelreglerna: Om kompisen är intresserad = handen är kvar på midjan Om kompisen inte är intresserad = handen är inte kvar på midjan

Vera: Ey, du borde hitta ett rebound på vår haloween/julfest imorgon. Ylva: *håller med*

Jag o Norrmannen™ åker hem och skriver hela natten. Han vill att vi ska ha matchande kostymer. Nästa dag i skolan fortsätter han snacka. Vi cyklar hem tillsammans och när vi skiljs åt säger han att jag borde ha på mig det jag hade på mig hemma hos honom för han tyckte att jag var väldigt fin i det. Cyklar hem o frågar mig själv när fan jag började låta killar bestämma vad jag ska ha på mig och inte.

Hämtar Ylva på stationen. Hon undrar hur mina kläder passar in på temat. Jag erkänner att jag har syndat. Matriarkatet ställde in idag. Jag har på mig det han sa att jag skulle ha på mig. Ber henne att göra den sista bedömningen. Ska handen läggas eller inte? Han kommer in på baren. Det är nästan pinsamt hur vi beter oss. Ylva säger ja, du ska deffinitivt lägga handen.

Väl på dansgolvet frågar han om han kan få en öl av mig. Den står i trädgården så vi lämnar alla och går ut. Han får sin öl och vi står nära. Ett tag. Det va den där känslan i luften (den där stämningen som är precis innan någonting ska hända). Så jag bestämmer mig. Jag gör det. Jag lägger handen om hans midja. Och vet hur han svarar? Han varken tar bort handen eller gör någonting åt den. Han bara låter mig stå där och vänta. Ett BRA tag. Kan inte ens se mig i ögonen. Jag blir helt paff. Blir osäker på om jag gör honom obekväm. Tar ett steg tillbaka och råkar säga det jag tänker: "Shit du playar mig asså". Han svarar "Nej det gör jag inte!!". Här kommer någon och avbryter oss. ~Classic~ Vi går in och dansar. Kommer ut från dansgolvet igen för att röka. Ylva frågar om alla ska med in igen, jag säger att jag står kvar och Norrmannen™ säger att han står med mig. Så nu står vi här igen tänker jag. Han börjar dra fram stolar. Vi sätter oss. Jag är arg. Förmodligen lite för dramatisk, så jag frågar "är det en vibe här? Korten på bordet!". Han tvekar och säger "Nej, men när vi stod där borta *pekar mot brottsplatsen* så ville jag inte förstöra viben"

...

...

Dagen efter försöker han övertala mig om att vi två ska åka till Malmö för att dansa. Han skriver och ringer men han fick inget svar för min mic på mobilen hade tydligen gått sönder (thx december).

----

Det här var innan jul. Sedan dess har det hänt mycket (men inte mellan Sverige och Norge) så jag tror det blir en december del 3.

Btw jag har ny bakgrundsbild på datorn<33

0 notes

crybabyxooo · 6 years

Text

HJÄLP!

På senaste tiden har jag bara velat krypa ur mitt skinn,

Visst borde det vara dags nu?

Att ömsa skinn menar jag.

Tacksam för svar

// ensamgäri01

#hjälp #depression #obekväm #svenskpoesi #svenska #swedish #skinn #skin #uncomfortable #ensam #alone #poetry #frågar åt en kompis #skicka in till KP #kattnapperskan

1 note · View note

svenskjavel · 2 years

Note

Är drottning Siliva en GILF? Frågar åt en kompis

German I’d Like to Fuck XD

#frågelådan #anonym

39 notes · View notes

dagenssvenska · 3 years

Note

Vet inte om du fortfarande behöver transperspektiv, men jag är ickebinär + har inte kommit ut till i princip någon förutom mina närmsta vänner. Lite imposter här och inte exakt det du frågade om, men kan berätta lite hur det varit sedan två kompisar kom ut.

Min mamma lärde sig rätt snabbt att säga rätt, men hon förstår inte riktigt hur eller varför någon är trans. Jag har försökt förklara, men jag tror inte hon är så pass intresserad att det fastnar. Hon frågar fortfarande om rätt namn och pronomen på min ena polare, för han kom ut rätt nyligen, men hon försöker. Hon frågar mycket om hormoner och operationer och jag tror det har mycket med att göra att hon är rädd att mina vänner ska ”ångra sig”. Hon försöker nog lära sig, men kan uttrycka sig rätt respektlöst.

Pappa har väl varit lite mindre mottaglig. Han har äntligen lärt sig rätt pronomen och namn, och har aldrig varit elak i närheten av mina transvänner, utan det händer lite mer när det bara är familjen hemma. Han skämtar om det på ett elakt vis, men det mesta av hans humor är sån så jag vet inte om det är hans humor eller om han försöker vara elak. Kan tillägga att jag bett honom sluta.

En nära vän till familjen är väldigt kristen och öppet emot allt som har med hbtq+ att göra, men har nog varit den som är snällast! Jag fick skjuts av henne och vi var helt ensamma, så hon frågade lite om en av mina vänner. Eftersom att det är något hon inte vet så mycket om så var hennes frågor rätt klumpiga, men hon försökte verkligen vara så snäll som möjligt. Hon frågade om vilket namn och vilka pronomen hon skulle använda och vad det innebar. Jag försökte förklara så bra som möjligt, och sedan var det inte mer med det. Hon har inte frågat mer sedan dess och tror inte hon kommer göra det. Jag trodde verkligen att hon skulle bete sig illa, men hon överraskade mig positivt.

Min mormor och morfar tycker nog också det är lite konstigt, och morfar är inte så insatt i mina vänner, men mormor försöker faktiskt också! Hon använder fel pronomen, men använder rätt namn. När jag påminner henne använder hon rätt pronomen, men hennes minne är inte vad det har varit och har känt mina vänner sedan vi var rätt små. Tror det ställer till det lite för henne.

Den ”värsta” i min närhet, som verkligen beter sig som skit, är nog min moster. Hon har tack och lov aldrig träffat mina vänner, men hon är generellt elak, tycker att transpersoner borde steriliserad och skrattar åt att folk kan ”vara så dumma”. Det knäppaste är väl att hon är utbildad assistent och har jobbat en del med hbtq+ personer.

Mina ena kompis, han som kom ut rätt nyligen, har inte kommit ut till sina föräldrar ännu, så jag vet att hans tjej iallafall använder rätt pronomen och namn när de är ensamma, men inte när de träffar hans föräldrar.

En gammal vän vägrade använda rätt pronomen och namn när hon pratade om mig, men använde rätt pronomen och namn till mina transvänner utan problem. Jag har inga problem med mitt biologiska namn och använder mest de pronomen jag haft sedan jag var liten, men berättade för henne att jag var ickebinär och hon sa typ ”jag kommer inte ändra mig för din skull”, vilket är ett svek som fortfarande kan gör rätt ont.

Hade också en kompis som inte tycker att transpersoner är kloka, men han var alltid schyst mot personer som var trans och uttryckte sig aldrig otrevligt runt personer han inte kände väl.

Mina gymnasielärare var alltid väldigt öppna för förändring och många började använda hen/henom när könet var ospecificerat.

Annars tror jag typ klasskompisar och lärare och så har varit förvånansvärt respektfulla! Det finns ju alltid ett å annat ruttet ägg, men det kunde varit betydligt värre. Hälsa din kompis lycka till med uppgiften! :)

Tusen tack! :D

14 notes · View notes

organizedstudy · 5 years

Note

Best french and swedish podcasts on spotify??

I haven’t listened to a lot of French podcasts and I haven’t checked if these are all on Spotify (since I don’t use that for podcasts) but I hope you can find something you like in here! If you have any specific type you prefer please tell me and I can try to tell you some Swedish podcasts in that genre (even if I haven’t listened to them myself).

Podcasts I currently listen to: SE Konsten att vara, Språket i P1, Raseriet, P3 Historia.

Podcasts I’ve listened to before: SE Allt du velat veta, Ångestpodden, Frågar åt en kompis, Mark & Jonas podd, Systrarna Larsson, Skäringer & Mannheimer, På minuten, P3 Musikdokumentär, Sommar och Vinter i P1 FR Grand reportage, Quoi de meuf, La poudre, La marche de l’histoire

Podcasts I’ve heard good things about: SE Singelrådet, The Power Meeting Podcast, I vår zon, Svenska mordhistorier, P3 Dokumentär

#mine #ask #svenska #français #langblr #organizedstudy

15 notes · View notes

johanna747 · 4 years

Text

Här kommer en lång text om mitt 2020 som verkligen inte behövs men Sigge Eklund sa något bra i podden om att konsten är död för vi tänker för mycket på vad mottagarna vill ha istället för vad vi vill göra så här kommer den ändå

Januari börjar runt ett middagsbord i Warszawa. Det blir årets första och enda resa, men det vet vi inte än. På bordet trängs vodkadrinkar med kanske tusen utströsslade korianderblad. Jag lägger en tråkig kommentar om att det är otrevligt att kasta mat omkring sig på restaurang, medan Nadifa snabbt kontrar med att vi ska se det som konfetti. Jag hinner knappt köpa det innan Jenny trycker upp sin mobil i våra ansikten. “Hallå klockan är 00.14?!” Besvikna skålar vi in det nya året. Vi river av våra nyårslöften, springer vidare och hinner köpa typ Alvedon för 500 kronor innan vi åker hem fyra timmar senare.

Hemma väntar kaos. På två veckor ska jag hinna skriva klart min kandidatuppsats, som jag ägnat kanske två timmar på under julledigheten, och flytta från Örebro. Men som allt annat i livet löste sig det med. Och i flyttbilen påväg mot Stockholm lyssnar jag på En helt ny karriär för jag är en tönt.

Den första februari tappar jag min laptop på tån och bryter den. Det töntigaste man kan göra. Dagen efter börjar min praktik på Unesco och jag bestämmer mig för att låtsas som jag kan gå normalt. Allt för att minimera uppmärksamheten mot mig. Veckorna som följer innebär tårar i ögonen och bit i tungan under varje lunchpromenad runt Djurgården för att jag ändå vill bli en del av gänget.

Allt känns väldigt nytt och väldigt mycket. Min bortskämda studenthjärna är inte van vid heltidsjobb. Den är inte heller van vid storstadspulsen eller inneboendelivet. Och det där nyårslöftet om att börja äta igen orkar jag inte riktigt ta tag i. Trots att jag länge längtat efter AW:s på coola Stockholmsbarer, hänger jag mest på Netflix om kvällarna.

Jag ser allt, till och med Sex Education. I en scen lägger Jackson, toppstudenten och tävlingssimmaren, in sin hand mellan två vikter i en träningsmaskin. Med flit låter han den mosas och slipper simningen i flera veckor efteråt. Jag tänker att jag vill göra detsamma. Typ bli lite överkörd av en bil. Kanske bryta något coolare än min tå för att få en liten paus. Klipp till…

… mars. Den trettonde mars kommer pausen. Jag har råkat komma emot någon knapp på mitt höj- och sänkbara skrivbord på kontoret så det ser helt förvrängt ut. Det står liksom diagonalt med datorn halvt nere i marken. Vi ska tydligen arbeta hemifrån nästa vecka så jag skäms lite över att det kommer behöva stå sådär hela helgen. Det känns ovärdigt på något sätt.

Jag vet inte om någon fixade skrivbordet. För jag kom aldrig tillbaka till praktikplatsen efter den fredagen. Inte för att jag blev överkörd eller bröt något ben, utan för, ja ni vet vad. Om jag var mer vidskeplig hade jag nog bett om ursäkt för att jag hoppades på något som stannade världen ett tag. Det här var väl lite väl.

Jag tar tre foton i april. Dem tar jag den enda gången jag åker in till city för att träffa Jenny och Sofia. Ingen av oss åker hem över påsk, så vi fixar vår egna påskmiddag och äter den på hennes balkong. Jag skäms lite när jag tänker på det, men ironiskt klappar vi händerna när klockan slår 19 eller 20, när nu sjukvården skulle applåderas.

Annars gör jag inget av värde i april. Det känns inte som det i alla fall. Jag går kanske tusen varv runt elljusspåret där jag bor, och Frank Ocean släpper en låt som heter Dear April som jag lyssnar på hela månaden för jag är en tönt.

I maj blir jag 25 och flyttar till Eskilstuna igen. Det känns piss, det gör det. Stockholm blev ju inte som jag tänkt och att flytta hem till mamma och pappa igen är väl ingen tjugofemårings dröm. Men så blir det. På min födelsedag bjuder jag över mina närmsta vänner på middag. Jag lagar en vodkapasta som blir alldeles för stark och får äntligen träffa Moa igen efter ett år på Hawaii.

Maj blir faktiskt fin. Alla mina duktiga och fina vänner – som annars är ute i världen och har fullt upp med sitt – har liksom tvingats hem. Så vi ses hela tiden. Vi besöker Djurgårdsberget som om vi vore fjorton år och dricker öl på gamla Sylvia som på tiden när gamla Sylvia bara hette Sylvia.

Juni börjar med något jävla jidder i USA igen. Jag, den störste aktivisten av dem alla, lägger ut en svart bild på Instastory i början av månaden. Sen rullar mitt lilla liv vidare. Jag tar examen och har fest tillsammans med Astrid och Moa för att fira det och våra födelsedagar. Solen skiner hela den dagen och vi har långbord i Astrids trädgård. Nästan alla jag bryr mig om är där och ingen verkar vilja gå hem.

Jag firar också midsommar hos Rebecca. Vi har varit där förut, men när jag skriver in adressen på Google maps i bilen påväg dit brister jag ut i ett ah juste-skratt. Sörgården. Är det verkligen nödvändigt att döpa en idyll med en Astrid Lindgren-referens? Kan tycka att det bryter lite mot show don’t tell-regeln. Hur som helst blir det en fin kväll. Mitt lag vinner sjukampen, vi dricker snaps med smak av bubbelgum och sover över i ett tält.

Jag blir typ religiös i juli. Okej inte riktigt. Men jag har börjat läsa en kurs som heter God bless America på distans. Varje dag ligger jag ute i solen och läser om kolonialism, puritaner, slaveri, inbördeskrig, evangelister och Trump. Jag försöker verkligen förstå. Det har känts så lätt att vifta bort dumma vita amerikaner och deras tro. Så äckligt ju, vad fan vet jag om dem. Wow. Det är stora tankar som tänks i stolstolen i Hällbybrunn.

Det osympatiska Platon-beteendet får dock ett avbrott när jag och några vänner bestämmer oss för att hyra en stuga i skärgården en vecka. Vi har sommarlov. Någon har köpt med sig Kinderägg och vi gör bomber av dem med bakpulver. Badar från klippor och tävlar i grisen varje kväll. Någon dag lyckas vi få in tysk fm-radio som får puttra på i bakgrunden för känslan av utomlands.

I augusti träffar jag Victor. Eller, vi träffades tydligen redan för sju år sedan. Det är Jennys gamla kompis från Eskilstuna och när jag frågar honom om hur de träffades nämner han en sunkig efterfest i British Juniors gamla lokaler. Han berättar att barnens små reflexvästar hjärtlöst delades ut bland människorna på festen och att någon varvade cigg med napp. Jenny var där med sina polare, och han med sina. När han närmar sig detaljen om vilken låt som stadens enda Idol-deltagare uppträdde med, avbryter jag honom och fyller i ”Sex on Fire med Kings of Leon”.

Vi träffas över en välkommen till Stockholm-öl. För jag är tillbaka och ska plugga journalistik en termin, kanske två. Men jag har svårt att koncentrera mig på typ ingress-skrivande, när jag vill lära mig allt om honom.

Det finns en Krunegård-låt som jag fullkomligt spelar sönder i september. Den heter New York och släpptes för elva år sedan. Jag tycker den är superrelevant för New York för mig är Stockholm, och han sjunger något om att se sin egen spegelbild i ett skyltfönster och chocken över att mötas av en glad liten skit. Och att det inte har hänt sedan han inte vet när.

Jag är en glad liten skit. Jag valsar fram längs Skånegatan och älskar livet. Nu har jag vilat klart och tagit tag i saker jag lovade i januari. Skolan är kul, men varje dag längtar jag tills föreläsningarna är slut. Då kan jag äntligen hoppa på bussen utanför min port på Söder, hela vägen till hans port i Vasastan.

Månadens sista helg har mina vänner planerat in en helg bara för mig. Det är för att fira min examen. Jag får inte veta vart vi ska, men tåget vi kliver på ska till Västerås och så dum är jag ju inte. Vi är så många att vi tar upp en hel vagn och jag tänker att jag inte förtjänar det här.

Jag åker till Göteborg i oktober och får corona. Isabella är den sista i gänget som fyller år och en sista tjugofemårsfest hålls i en föreningslokal i Majorna. Inte för att vara hobby-epidemiolog, men den där megafonen som varmt gick mellan mig, Jenny och Irma var nog orsaken till att vi två dagar senare ligger utslagna i covid.

Det är en märklig känsla att veta att ett dödligt, pandemiklassat virus härjar omkring i ens egen kropp. Vad gör det med mig? Jag tänker på alla människor det färdats igenom för att nå mig. Blir äcklad och tycker det är äckligt att finnas till.

Den fjärde november går jag utanför dörren på över tjugo dagar. Det är en helt ny värld jag möter. Alla höstlöv är bortblåsta, Trump är inte längre president och jag premiäråker över Guldbron. Jag känner mig som en tjackig mentalsjuk patient på flykt, och tänker att alla trallande dumma take away kaffe-drickande dunjackeklädda idioter jag möter inte har någon aning om vilken risk de tar. ”Gå hem!!!!!!!” försöker jag signalera med min galna blick. Fattar de inte att det typ är Tjernobyl här ute.

En kväll sitter jag och stirrar upp i himlen. Som man gör. Plötsligt är det som om någon – gud antar jag – tänder dagsljus-lampan och det blir ljust i fem obehagligt långa sekunder. Det visar sig vara en meteor och jag känner mig för första gången i mitt liv besläktad med dinosaurierna.

Den 11 december släpper Taylor Swift evermore. Det är efterföljaren till det album jag älskat mest i år, folklore. Jag vill säga något Fredrik Stagiskt nu, att det beror på hennes underskattade låtskriveri och det vidrigt nöjda i mig som gärna koketterar med att det både går att älska Kanye och henne.

Sanningen är att Victor introducerade albumet för mig, och varje gång jag hör låtarna är det augusti. Doften av sommarregn har letat sig in från balkongen och jag ligger i hans famn, fingrar på hans tatueringar, studerar de, hovrar med fingret ovanför och fyller i.

Nu ligger vi där igen. Fast det har hunnit bli vinter och jag behöver inte längre titta när jag skriver på hans kropp. Vi går igenom låt för låt, och i spår nio där The National gästar, hans favoritband, gör jag det. Jag slingrar mig ur vår råttkung, söker hans insupande blick och det känns som jag skriker, när jag berättar att jag är kär och förlorad i honom.

Typ. Allt det där stämmer, förutom det sista. Grejen är att det här året sannerligen prövat oss alla, inte bara mig. Fått oss att göra och säga saker som tidigare haft en oövervinnelig tröskel och även om mycket gått åt helvete blir jag lite rörd över hur vi kämpar på, mänskligheten alltså. Och jag fattar att man måste tackla svåra saker varje år, men jag vill tro att vi aldrig varit så bra på det som just nu.

Samtidigt försvinner spår nio ljudlöst in i nästa där vi ligger, och jag inser att detta stärkande, utmanande och m*rkliga år inte lämnar mig annat än en fortsatt skör liten fegis.

1 note · View note

illegalalienundercover · 7 years

Text

05/05/17

Idag när jag gick ut vid 12.00 tiden så gick jag runt helt planlöst en bra stund, minst 30 minuter, dels för att scouta restauranger men också för att här är så jävla mycket att se, man blir nyfiken på vad som finns bakom nästa hörn. Tillslut tog hungern över och jag stannade till utanför en restaurang som verkade helt okej. Där träffade jag Rishi, min Indiska broder från en anna moder.

Rishi hjälper till på sin fars restaurang och hotel och har precis börjat sin 5 års studie för att bli läkare. Han är 22 år (93a) och har pluggat engelska i 5 månader och gör sig bra förstådd för den lilla tiden.

Han ville visa mig runt i sin stad och ser en bra möjlighet för att träna på sin engelsk, han säger att han kan hjälpa mig få billigare tuktuk än vad jag hade betalat ifall jag åker själv. En resa som ska kosta 20Rs betalar “White face” 100Rs tillexempel.

Rishi har en anställd i restaurangen vars bror (Ravi) kör tuktuk taxi, det första Ravi säger är ett löjligt överpris och Rishi säger till honom att jag bara ska betala vanligt pris, Ravi bara skrattar och säger okej. Han har kört runt oss hela dagen och några pengar har det inte blivit tal om ännu. Vi har åkt och kollat på olika tempel, Gate of India, något vatten resarvar och utsidan av ett enormt, tror det var 108 meter högt temple som avbildar deras gud som serut som en röd apa..

Sen tog en sväng till en klubb/café för att svalka oss och träffa hans kompis (Sahil) som är manager. Vi rökte vattenpipa, drack motvilligt whisky blandat med vatten/is och soda och åt väldigt god mat.

Sen frågar Rishi ifall jag vill följa med honom hem för att få lite hemmalagad mat och träffa hans familj.

Tyvärr tog jag inga bilder eftersom Rishis mamma ligger hemma och är dålig och det känns sinnessjukt att ställa sig och fotografera vid ett sånt tillfälle. Vet inte hur illa det är, hon är förlamad i vänster arm / höger ben kan inte ta sig ur sängen, han säger att hon har lågt blodsocker och ligger i sängen med en dropp i armen med glucos(?) Träffade hans 2 systrar, pappa “jobbade” (Han har lämnat fick jag reda på senare)

Så jag fick träffa en del av familjen och se hur medelklassen(?) av New Delhi bor. Alltså 7-10 pers på en allt för liten yta. Här bor man med hela sin familj och man bor hemma väldigt länge och försörjer de äldre medlemmarna av familjen, Som ett rullande band så föder man nya barn i tidig ålder så att man själv kan sluta jobba och bli försörjd av sina egna barn. Kan förstå att det blir överbefolkat när det är på detta viset.. Nån måste bli rik för att bryta den cirklen känns det som.

Vi tog med oss maten ut och träffade yttligare 2 av hans vänner som också studerade. Vi köpte 3 små flaskor whisky och vatten/soda och åkte iväg till en riktig, i mina tankar, skum gränd. Sjukt när man står i en gränd, sen natt i New Delhi med 3 av Rishis vänner, smått berusade skrattar och pratar och äter mat med bröd och bara händer som Rishi mamma har lagat till oss. Dom vill bara setill att jag har det bra, de trodde att bara för jag var vit och kom ifrån ett rikt land, att jag inte skulle tycka om det, att det skulle vara för smutsigt när Rishi kastar ett bröd åt en råtta för att han inte ska attakera honom (han är rädd för råttor, de är inte agressiva). Dom var så otroligt oroliga över vad jag tyckte och nästan för gästvänliga mot mig att man började känna skam över att va vit man. Ända skillnaden mellan mig och dom är min kultur och min hudfärg, det betyder inte att jag inte kan njuta av livet.

Sen kom flera av deras vänner och skulle börja gambla med kort som dom hade undangömda i ett litet gömställe, “street casino” som dom sa. Som en jävla scen ur en film när Indier står i en gränd och kastar pengar och spelkort omkring sig! Jävligt cool upplevelse.. När det började bli lite mycket folk så drog vi oss undand. avrundade kvällen med glass runt 02.30..

Imorgon ska han hjälpa mig med att skaffa ett Indiskt mobil nummer. Hjälpa mig att boka min resa igenom indien utformad efter klimat och vad jag vill se, sen ska vi bara hänga och ha kul och äta hemmalagad mat hos hans familj.

1 note · View note

dokumentation1453 · 7 years

Text

Inga poliser eller ambulanser har hunnit komma till platsen, men vakter skriker att vi ska springa fort därifrån.

Jag stämplar ut 14:40 från Trafikkontoret. Tycker att jag får vänta lite länge på 1:ans buss som ska ta mig till Hötorgets t-bana. Bussen stannar strax efter hörnet Kungsgatan/Vasagatan och chauffören säger att vi inte kan fortsätta för det har skett en olycka. Jag går av bussen och går Kungsgatan upp mot Hötorget. Jag passerar en trasig cykel, bildelar och ser till min förfäran ett avslitet ben. Jag passerar korsningen Drottninggatan/Kungsgatan och där ligger en människa, halva sidan är mosad och ben och armar inte där de ska vara, det var fruktansvärt. Inga poliser eller ambulanser har hunnit komma till platsen, men vakter skriker att vi ska springa fort därifrån. Jag springer och halkar i de blöta spåren från lastbilen, tittar åt höger på Drottninggatan mot Åhléns och ser att det ryker. Jag hinner uppfatta kaoset på Drottninggatan som ser ut som en krigszon.

Jag gråter och springer fort till t-banan och då hör jag sirener, är rädd och vill ta mig i trygghet och hem fort. Jag har tur för mitt tåg till Högdalen kommer in precis, jag ringer till min sambo och berättar gråtande vad jag varit med om. Personer på t-banan frågar mig också vad som hänt och jag kan bara berätta vad jag sett för jag vet ju inte vad som hänt. Med t-banan kommer jag så långt som till Stureby innan all kollektiv trafik i Stockholm stannar av. En kompis står på plattformen och undrar frågande vad som hänt, jag berättar gråtande för henne under vår promenad till Högdalen. Jag gråter mycket under kvällen. En fruktansvärd händelse som jag alltid kommer att bära med mig.

Jag grät mycket under kvällen och satt som fastklistrad vid tv-n och nyhetssändningar, det kändes extremt viktigt för mig att få reda på så mycket som möjligt, nästan maniskt. Som tur är kunde jag sova, jag var helt utmattad och sov 10 timmar i sträck.

Jag deltog inte i minneshögtiden på Sergels Torg, jag visste att jag inte skulle klara av det. Besökte ej heller Drottninggatan. Jag klarade inte av att åka min vanliga väg till och från jobbet utan åkte andra vägar för att slippa passera Drottninggatan. Vi hade en tyst minut på vår gård på Tekniska Nämndhuset på måndagen, då bröt jag ihop och storgrät, allt sköljde över mig igen.

Lena Wallsten

0 notes

skriveravmigibland · 4 years

Text

Om du läser detta är det du som söker sig till mig. Jag ska ge dig utrymme och inte höra av mig precis som jag sa att jag skulle. Men det finns så mycket jag vill att du ska veta och tänka på.

Jag läste looking for Alaska igen igår och det kom en quote som fick mig att tänka på dig, på mig, på oss och våran relation och hur det är just nu. Det var ganska många citat tbh.

”We all use the future to escape the present”

Det har varit jobbigt ett tag men det betyder inte att framtiden kommer bli bra bara för att vi inte är med varandra. Detta är inte skrivet bara för att du ska komma tillbaka till mig utan för att jag vill att du verkligen ska tänka på det beslutet du just nu fattar. Jag vill att du tänker på när vi kysste varandra första gången. Det var kallt men du var varm, jag var nervös för våra öl stod på bordet inne och vi ute. Du kysste mig och jag som inte ens hade haft en crush på 2 år föll lite för dig. Vi åt på donken i Fridhemsplan och åkte svart taxi hem till mig, när du gick ut i brommaplan för att ta ut pengar var jag rädd för att taxi chauffören skulle åka iväg och kidnappa mig. Vi kom hem till mig och jag var nervös, jag var inte rädd, jag kände mig trygg. Vi hade fylle sex och du frågade om du fick hålla om mig när vi sov. Du luktade rök, billig öl och sex men du luktade gott. När vi vaknade dagen efter visste jag inte hur jag skulle bete mig. Du rappde en vit ur rap god för mig när vi tog en cigg. Vi gick in och la oss i soffan. Nillson la sig under filten på ditt knä. Du kysste mig. Jag var nervös. Vi gick ner till Coop för att köpa cigg och du skulle ta bussen hem. Du kysste mig igen när du åkte.

Jag var rädd för att höra av mig igen, berättade jag de? Att Elin fick hålla mig i handen när jag skickade iväg meddelandet. Åter igen var jag nervös, för hur vi skulle hälsa. Vi kramades och åt sushi, sen gick vi runt, vi spelade biljard och du kysste mig innan vi gick in och jag lovade mig själv att jag skulle sluta vara nervös nu. Så jag kysste dig när vi var där inne. Jag försökte ta initiativ. Vi började spela wordfued mot varandra och vi drack kaffe på Espresso house, jag drack varm choklad för jag hade skola dagen efter.

Jag lämnade alltid min ryggsäck i skolan när jag skulle träffa dig för jag tänkte att du skulle tycka det var töntigt att jag hade en sån där jätte basis Vans ryggsäck. Det var innan jag skaffade mina Kate Spades.

Du vart arg på mig för jag la ut när Hampus pussade mig på kinden och jag blev så ledsen för trodde verkligen att jag hade förstört alls. Jag ringde dig trotts min sociala fobi och förklarade för dig att Hampus e gay. En timme senare skrev du till mig och frågade om jag ville komma till dig i helgen så du kunde laga indisk mat åt mig. Jag var ledsen när jag åkte hem för trodde att du inte gillade mig för vem fan kunde gilla mig? Jag var ner bruten sedan innan av en kompis som fick mig att hata mig sj��lv. Du fick mig att se mitt eget värde, du hjälpte mig att älska mig själv igen och jag kommer alltid vara tacksam över det.

Vi sågs på alla hjärtans dag och du frågade om jag ville bli din flickvän, hela jag exploderade, de kändes som att livet kanske kunde bli bra ändå. Dagen efter visade jag upp mitt GY arbete som du stöttade mig så mycket med. Jag var så stolt för fick iprencip bara bra kritik förutom typsnittet. Jag skrev till dig och var så glad. Du sa att du var stolt över mig. Jag visste ganska snabbt du var en perso som jag verkligen skulle kunna älska, jag byggde upp modet för att säga det till dig och fredagen den 24:e maj 2019 så byggde jag upp modet men du sa det först.

Jag längtade till helgerna då jag fick träffa dig igen. Jag kommer ihåg en kväll när vi satt på ditt rum och lyssnade på låtar och berättade om minnen vi hade till dem låtarna.

Jag släppte in dig på ett sätt jag aldrig släppt in någon innan. Jag släppte in dig att se hela mig. Inte bara min kropp och mitt huvud, du såg hela min själ, du såg vem jag var genom allt dåligt och allt bra. Du är den som fått mig som gladas, du har fått mig att skratta tills jag gråter och har ont i magen, du har fått mig att bli så arg och ledsen, du ger mig alla känslor, du har förmågan att få mig att känna alla känslor. Och jag vet att jag behöver mycket bekräftelse om att du tycker om mig och att det krockar med ditt behov om att ha ensam tid när du mår dåligt men jag vill bara att du ska veta att om det är en grej som jag aldrig har tvivlat på är att du bryr dig om mig. Det spelar ingen roll om vi har bråkat eller om vi har sårat varandra, du har alltid sagt ”kör försiktigt” när jag ska åka hem. Du har aldrig missat att säga det, om jag varit tvungen att springa till bussen har du skrivit det till mig efter.

När du var här i helgen så kändes det som att hela världen utanför var pausad. Det fanns bara vi två, ensama hos mig. Du kysste mig och det kändes som första gången, det var så desperat, som att vi båda visste att detta kanske är får sista första kyss. Jag ångrar att jag väckte dig, jag borde njutit längden av att ligga i din famn.

Påsen du tog med mina saker i luktar som dig och min bakbok också. Jag hoppas att morgon rocken, badbyxorna och kalsongerna luktar som mig också och att du tänker på mig, även om allt annat som påminner om mig hemma hos dig är borta. Jag tror du glömde en liten grej och jag tänker inte påminna dig.

Jag älskar dig så mycket och jag vill spendera mitt liv med dig. Jag är redo att börja i terapi igen, att inte åka till Örebro om det blir bra mellan oss.

Jag vill ligga i din säng med balkong dörren öppen och höra regnet smattrar mot taket, jag vill att du ska hålla om mig och trycka mig mot din bröst korg. Jag vill vakna mitt i natten av en mardröm men märka att du ligger bredvid mig och känna mig säker igen. Jag har bara haft 2-3 st ptsd mardrömmar med dig och varje gång jag har vaknat och känt din lukt och känt dig bredvid mig, hur du hållit om mig och pussat på mig i sömnen så har alltid känts så mycket bättre. Jag känner mig så trygg med dig.

Snälla tänk på alla minnen ihop. Tänk på när vi satt på klippan i kvälls solen och åt pizza. Tänk på när du mötte mig när pappa släppte av mig tidigt på morgonen vid Statoil hos dig och du hade köpt latte till mig. Jag vart så glad över de. Alla små saker du gör för mig, jag vill bara att du ska veta att jag lägger märke till dem. Jag märker när du dricker vatten för att jag ska göra de, eller när du frågar om jag tagit medeciner. Eller när du tänder ljus på kvällen för att du vet att jag tycker det år mysigt. Att du vet vad jag gillar och vad som får mig att känna mig trygg. Jag känner mig så lyckligt lottat, av att du blev kär i mig, utav alla andra man kan bli kär i.

Kommer du ihåg när jag jobbade förra sommaren och du lagade middag till mig när jag kom hem till dig efter jobbet. Hur vi letade katter ända fram till morgon timmarna om inte jag hade somnat tidigt.

Kommer du ihåg i midsommar när du höll ett långt tal för mig om att du tyckte jag var fin precis som jag var, det var inte länge sedan. Jag minns att jag var så glad över den kvällen. Jag ringde Erica efter helt lycklig, så som jag gjorde nästan varje gång. Du har fått mig att känna mig så älskad och jag hoppas jag har gjort samma för dig och om jag inte har det så vill jag veta hur jag kan få dig att känna dig älskad. För jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket, du är den jag tänker på mest av alla, du är den jag ser fram emot att träffa, den som gör mig lugn, som jag kan vara mig själv framför. Du gör mig så glad. Och jag vill inte att du bara ska tänka på den senaste tiden när du fattar detta beslut, tänkt på alla de fina tiderna också, snälla tänk på hur fint vi har haft det, majoriteten av tiden vi spenderat med varandra har varit fin, så mycket kärlek, skratt och glädje. Jag älskar dig

0 notes

louiseeklund · 5 years

Text

7 April 2019 Söndag