#födelsemärket | Explore Tumblr posts and blogs

domeniqueraffite-blog · 8 years ago

Text

''Jag trodde du var död''

Walters fötter har tagit honom till sjukhuset.

Inte för någon bra anledning, som ett fall från en trappa eller vrickad fot, han är där för att få bakhuvudet examinerat. Ett sår på någon centimeter som inte ville läka ihop.

Doktorn undrar vad han gjort för att få ett sådant sår och den morbida lockelsen om att, berätta att han blivit brutalt misshandlad med en planka och att såret vägrar läka av sig själv är alldeles för stor.

Han svarar med att han inte vet.

Han får två stygn och två paracetamol och åker hem, somnar och vaknar inte fören arton timmar senare med tårdränkta kinder, han minns inte ens längre vad han drömmer om.

Walter gick ut skolan med högsta betyg i allt. Han studerade fotojournalism och utan att vara låta för narcissists, kan han berätta att han är en otroligt duktig skrivare, men han är en ännu bättre fotograf. Han föredrog att ta bilder, hur bra han än var på att formulera meningar och skriva texter så hittade han aldrig de exakta orden han ville använda så han lät bilderna tala åt honom. Bilderna tycktes gömma ord en människa aldrig skulle kunna förklara. Hans lägenhet var liten men användes som ett stort mörkerrum och som av en tillfällighet även en plats att sov och knulla på, inte för att det blivit så mycket av det sist nämnda på senaste tiden.

Men sov gjorde han ofta och länge. Sömnen kom lätt, drog in honom i ett obehagligt mörker som dränkte hans tankar. Vilket var en lättnad, att sluta tänka och känna för en stund gav honom så mycket. Det gav honom en chans att andas. Om han vaknade upp skakandes och gråtandes, förträngde han det. Glömde och fortsatte vidare.

Walter är inte rädd för människor, han skyggar inte undan från de äldre männen på kontoret, eller från hotfulla maffiabossar som väntade på att få trycka upp honom mot en vägg och pressa honom på information, men ibland slås han av en familjär känsla eller doft som får honom att bli helt lamslagen. Ser en skugga han känner igen så väl i ögonvrån och som pressar luften från hans lungor och får honom att vilja falla till med händerna tryckta mot bröstkorgen för att få hans stackars hjärta att sluta krampa. Istället stannade han upp och tar ett djupandetag och fortsätter med sitt liv.

På senare tid kan han inte se något annat än de mörka ringarna under ögonen och den bleka hyn när han tittade sig själv i badrumsspegeln. Som ett bleknande fotografi. En polaroidbild som sakta löses upp och flyter ut i luften och lämnar ett tomt papper bakom sig.

Hans vänner övertalar honom att börja frilansera sig som fotograf och det ger honom många uppdrag, han är ju trots allt bra på det han gör. Och om han är helt ärlig så är känslan av att få lön underbart. Två gånger i månaden kom en check med välförtjänta pengar hem till honom från hans fotouppdrag. Han öppnar ett sparkonto och så fort hans ekonomi tillåter det flyttar från sin gamla lägenhet.

Kanske börjar han bli en ny människa, för varje gång han ser sin egna reflektion ser han en ung man med ett självsäker leende. Det finns inte ett spår av den unga pojken som vek sig dubbelt under Riffaels blick. Han börjar känna sig hel igen.

Tre månader sedan börjar paranoian komma krypande. Det är för lugnt. Det är för bra för att vara sant. Han börjar kolla runt bland sina kontakter och vänner, de som bor kvar i London. Han vill veta vad som händer i den undervärlden och blir inte förvånad när en av hans kompisar någon dag senare ringer och ber honom att hålla sig borta från det. Riffaels namn nämns och telefonsamtalet är över.

Ytterligare några dagar senare köper Walter ett paket med cigaretter, sätter sig i det öppna sovrumsfönstret och röker intill småtimmarna. Cigaretterna smakar som Riffael, en mörk, stark smak gömd bakom något sött som han inte kan beskriva.

När en av Riffaels nattklubbar stängs några dagar senare, känner Walter hur hans bröst sväller av triumf, nervositet men mest av allt nyfikenhet.

Nyfikenheten och oron, något han inte skulle erkänna, tar över och han börjar ta sig in till London när han har tid. Han letar efter Riffael, en enkel uppgift efter som att han vet alla de ställen den äldre mannen brukar hålla sig till, han vet vilka klubbar han äger, vilka hus han har kontrakt på och vart han brukar gömma sig.

Bakom tjocka skottsäkra fönster kan han se Riffael hopsjunken i en fåtölj, guldglittrande brandy i handen och en Dunhill cigarett i mungipan. Han ser sliten ut och detta faktum skrämmer Walter så han lämnar mannen i fåtöljen bakom sig och tar sista bussen hem.

Den natten ligger Walter och stirrar upp i det vitmålade taket, han tänker på allt och inget. Och han inser med en stickande rädsla att han inte har någon som helst aning om vad han håller på med eller varför. Han känner sig som ett fotografi gömt i ett annat fotografi. Om han slutar röka och låter sin vision bli klar skulle han kunna skilja på bilderna och se de spöklika delarna han inte längre äger, men som han tyckt sig byggt upp igen.

Allt hade varit så mycket enklare om Riffael varit mer mänskligt när de bott under samma tak, om han visade sina fel och sina brister. Om han bara givit Walter något att stödja sig mot hålla fast vid, en defekt i den perfekta fasaden. Något som skulle fått Walter att vilja fånga den riktiga Riffael på bild, gräva, rota tills han hittade personen bakom. Men han kunde inte ta en bild av något som inte fanns där.

Tiden går och snart faller de en gång gröna löven till marken.

Walter har blivit en accepterad nyhetskälla och han behöver inte längre skumma poliser och underliga människors tips för en bra story. Hans liv faller spektakulärt på plats samtidigt som han på insidan faller spektakulärt isär.

En sen november kväll, så kall att Walter kan se sina egna andetag hittar han Riffael i sin lägenhet. Tekokaren är påslagen och lukten av dyra cigaretter slår emot honom när han öppnar sin ytter dörr.

”Jag trodde du var dö”

Riffaels skjortärmar är upprullade till armbågarna och han höjder ett ögonbryn mot Walter. Kanske är det bara en hallucination. Walter kanske har andats in för mycket kemikalier när han framkallat fotografier i mörkerrummet på hans jobb.

”Nej” svarar Riffael kort, det är inte precis en snäll ton, men inte heller kall. ”Jag har varit upptagen med annat” Walter ser hur ett flin sprider sig över Riffaels läppar.

”Var du rädd att jag glömt bort dig?” Riffaels röst är mörk och sträv. Precis så som Walter minns den.

”Du kan ju alltid drömma” Walter sparkade av sig skorna och är mycket noga med att även sparka på Riffaels exklusiva tusen-dollars skor av läder importerade från Italien. Låter de smutsiga conversen trampa ner på skorna han aldrig skulle ha råd med av ren barnslighet.

”Uppför dig” Riffaels röst är uppfordrande, men ett leende leker på hans läppar.

Det slutar med att de båda dricker te framför Walters TV.

”Varför är du här?” Frågar Walter slutligen. När alla misstankar och all spänning hänger som ett moln över honom och hotar att dränka honom i ett störtregn. Hans fingrar kliar, kanske är det efter en cigarett, kanske inte.

”Någon sprängde min lägenhet” Riffael låter lugn på rösten. ”Jag antar att jag retade upp fel person”

Walter himlade med ögonen och byter kanal.

När klockan närmar sig ett är Walter för trött för att vara på sin vakt. Hans muskler gör ont efter att ha suttit spänd. Han får fram ett argt stammande tal om att om Riffael så mycket som tittar på sovrumsdörren under natten kommer han att få ångra sig. Walter är säker på att åtminstone något i hans sovrum skulle kunna förvandlas till ett mordvapen om det skulle behövas.

Riffael öppnar ett nytt paket Dunhills och är för distraherad av den sena nyhets rapporterna för att egentligen bry sig om vad Walter säger, men svara med ett god natt. Jag borde döda honom tänker Walter men försvinner in i sitt sovrum.

Dagarna fortsätter och Walter gör allt för att få reda på mer om Riffael utan att fråga honom direkt samtidigt som han försöker göra allt för att undvika att stötta ihop med Riffael hemma. Han hittar alla möjliga anledningar till att stanna kvar på jobbet och när det inte finns något att göra eller när hans chef tvingar honom att gå hem tar han en lång promenad, stannar vid något snabbköp eller café går runt bland hyllorna eller sörplar på en caffelatte betalar och tar sig sedan sakta hem. En av dagarna när han kommer hem hittar han Riffael sovandes på sängen de breda axlarna är avslappnade och Riffaels kropp är precis som Walter minns den. Födelsemärket på den högra skuldran och det smala ärret som följer ryggraden. Det slår honom plötsligt vem han är och vad som händer.

Han är en ung heltidsanställd man med en hyfsad lön, han har inte längre kvar sin oskuld, och barnet som finns inom honom har gömt sig längst bak i garderoben som skyddar honom mot monstren under sängen. Ett stort nummer av obehagliga människor ser honom som deras ledares hora, anda som ett viktigt mål och ett perfekt utpressnings offer och just i detta ögonblick har han en sovande maffiaboss i sin säng som dreglar ner kuddöverdraget Walter fick av sin mamma när han flyttade hemifrån.

”Det här är helt jävla sjukt” viskar han innan han stänger till sovrumsdörren och somnar på soffan. Precis Innan han somnar inser han att innerst inne fortfarande är rädd och förvirrad.

Walter vaknar halv sex och smyger fram till sovrumsdörren och tittar in. Riffael står vid fönstret och väser något i telefonen han har i handen samtidigt som hans andra hand letar efter en cigarett. Riffael ser ut att ha fått för lite sömn och för en gångs skull ser han ut att vara i trettio år. Han ser ut som en katt som fått sitt hår struket åt fel håll. Han ser mänsklig ut och Walter tittar fascinerat på. För första gången på länge grips Walter av en känsla av att få omfamna mannen. Riffael lägger på och Walter står kvar oförmögen att röra sig. När Riffael upptäcker Walter ser han nästan generat på honom. ”väkter jag dig?”

Walter skakar på huvudet och öppnar munnen för att säga något, men får inte fram ett ord. Alla hans tankar har flugit ut ur hans huvud och han står tyst kvar. De står stilla ett tag och bara ser på varandra innan Walter vänder sig om och går till köket för att göra i ordning frukost.

Riffael följer med och sätter sig vid det lilla frukostbordet, med blicken fokuserad på staden utanför det gardinlösa fönstret. Han tänker på något som inte innefattar Walter och Walter känner sig obehagligt irriterad över att han inte är i centrum. När han sträcker kaffet mot Riffael snuddar deras händer vid varandra och Riffael ger Walter ett stramt leende, tackar och återgår till fönstret. Varför tänker han inte på mig? Walters tankar blir avbrutna av en irriterande ringsignal och Riffael svara med en ursäktande blick. Han går iväg och Walter bli ensam kvar i köket.

När Walter går till jobbet hör han Riffael önska honom en trevlig dag från vardagsrummet och under hela bussresan känner han hur den hårda knuten i bröstet börjar lösas upp.

Samma kväll lagar Walter middag, Riffael sitter än en gång och tittar på.

”När flyttar du hem igen?” frågar Walter och rör om i stekpannan.

”Så fort jag kan flytta hem” Riffael reser sig för att ställa fram tallrikar.

”Och när är det?” Walter försöker undvika att gå in i Riffael, men det är svårt i det lilla köket.

”När lägenheten har fyra väggar, utan hål i” säger Riffael med en självklar ton.

”Då kan du väl flytta nu” muttra Walter fram.

Riffael höjer ett ögonbryn ”Du har förändrats… Walter”

”Människor har en benägenhet att göra det” Walter lyfter stekpannan från spisen och placerar den på bordet mellan Riffaels och hans egna tallrik. ”Om jag hittar dig i min säng igen lovar jag att sparka ut dig.” Riffael ler innan han lägger upp mat på sin tallrik.

Det har gått närmare två veckor sedan Riffael flyttade in och det har fungerat bra, inga händer på fel ställen, inga försök till något obscent. Riffael har till Walters stora förvåning försökt hjälpa till med hushållssysslorna. Riffael spenderar en stor del av sin tid pratandes i sin telefon, antigen utdelar han order eller så väser han fram läskiga hot om blod och brutna ben. Walter spelar Assassins Creed eller Grand Theft Auto och försöker ignorera allt runt om kring sig så bra det går. Då och då snuddar de vid varandra och varje gång ler Riffael med ett leende som får Walters knän att bli svaga och huden att knottras. Han är inte längre rädd.

En lördagsmorgon vaknar Walter upp och hittar Riffael i sängen bredvid sig utsträckt över täcket med kläderna på. Hans arm är utsträckt och deras fingrar rör varandra, lillfingrarna är ihop krokade. Walter drar åt sig handen, skrämd av den intima känslan och tänker att han borde dödat Riffael redan första natten. Han kravlar ut från undertäcket och som han lovat sparkar han ut Riffael ur sängen.

Ett tag ser Riffael ut som om han tänker göra något som en man som äger större delen av den undervärlden i London skulle göra om denne blivit brutalt utsparkad ur en säng, men ångrar sig och säger med eftertanke. ”Du varnade mig faktiskt”

”Det gjorde jag” svarar Walter och vänder sig om i sängen. Han lyssnar på Riffaels andetag och undrar om den andre mannen tänker gå eller ligga kvar på golvet.

Kvällen börjar närma sig natt när Riffael läger ifrån sig telefonen. Han kopplar in laddaren och läger mobilen bredvid Walters kamera där uttaget finns. De sitter åter igen i soffan och dricker te. ”Jag antar att jag är skyldig dig en bra story för gästfriheten” börjar Riffael konversationen.

Allt som Walter är rädd för finns återigen i Riffaels röst och det är en förändring han inte gillar.

”Jag är inte intresserad” svarar han snabbt och tar en klunk från det varma teet. Walter ser inte den förvånade minen som rör vid Riffaels ansikte innan han återfår sitt kontrollerade ansiktsuttryck. ”Det är inte värt det” fortsätter Walter och tar en till klunk.

”Storyn är inte värd din tid?” frågar Riffael och kan inte hålla nyfikenheten borta från sin röst.

Walter ställer ner tekoppen. ”Om det betyder att jag inte längre kan se mig i spegeln så är den inte värd min tid” han är rädd för att åter bli den där trasiga pojken.

”Jag förstår” säger Riffael tankspritt och dricker från sitt egna te. Konversationen dör ut och båda vänder sig mot TV:n men ingen tittar. Walter tröttnar snart och går och lägger sig.

På söndagsmorgonen är Riffael borta. Det finns inget som påvisar att han har haft en inneboende förutom en kvarlämnad lapp på köksbordet. Riffaels handstil är slarvig och får Walter att tänka på en ung flickas. På lappen står det att Riffael tackar för allt och ber Walter att komma förbi och hälsa på någon gång. Lyssna på de historier han inte längre skriver om eller bara prata bort tid. Walter kastar lappen och går tillbaks till sin säng och somnar om.

På måndagen möts han av en antik kamera på sitt jobbskrivbord. Kameran måste ha kostat flera miljoner och det är inte så svårt att gissa vem som skickat den. Ett leende spelar på hans läppar och när han kommer hem ringer han sina vänner och hör hur det är i London, Riffaels nattklubb har åter igen öppnats. Tydligen är Riffael tillbaks. Walter lägger på och kände en lättnad sprida sig i kroppen. Riffael Keith tillbaks från skuggorna, från hans mystiska gömställe som av en slump varit Walters egna lägenhet.

Riffaels lägenhet hade blivit bombad och han hade kunnat bo vart som helst och ändå så valde Riffael att bo hos honom. Han förstod inte varför. Han undrade vad som hänt med personen som bombat Riffaels lägenhet. Han undrade varför Riffael stannat så länge, när han säkert haft andra platser att vara på andra människor att ta hand om. Men mest av allt undrade Walter över varför han ens brydde sig att undra om det.

Utan att veta om det hade Riffael lämnat märken på Walter, men på ställen där Walter aldrig skulle upptäcka dem, på ställen där ingen annan kunde se dem.

Walter spenderar sin tid i lägenheten och blir om och om igen påmind om Riffael. Han kan inte sluta tänka på honom. Han tycker sig känna doften från Riffaels Dunhills. Hoppas på att när han kliver in genom ytterdörren ska de löjligt dyra skorna stå där. Han hoppas på att få hitta en sovandes Riffael i en säng som var en aningen förkorta för honom. Och även om det är något han hoppas så är det inte något han vill erkänna.

Det är inte det att han inte längre är rädd, men rädsla är en underlig sak och den har en tendens att flytta runt. Han är inte längre rädd för Riffaels mörka skoningslösa ögon eller de grymma men eleganta händerna. Han har blivit rädd för hur han frivilligt sover med lejonen. Han är rädd för vad han blivit. Men samtidigt känner han sig levande, han försöker återigen jagar det perfekta porträttet. En bild som kan beskriva allt utan några tomma och meningslösa ord. Ett fotografi som kommer reda ut allting utan ordväxling.

Samma fredag tar han bussen in till London, följer de välkända gatorna, smiter igenom gränderna och tar sig till en av Riffaels många nattklubbar, och kommer in utan några problem. Alla vakter vet vem han är och han är bokstavligt talat den enda som kommer in på klubben utan att visa ett medlemskort.

Han ignorerar de nyfikna blickarna som inte släpper honom där han går i slitna jeans och en the clash tröja på sig, han skyndar sig förbi alla viktiga personer med kläder för miljoner och kommer in till VIP avdelningen innan han svänger åt höger och försvinner in i en endast personal dörr, fortsätter sin gång tills dörrarna öppnas till Riffaels kontor.

Riffael väntar bakom skrivbordet, skjortärmarna är upprullade till armbågarna och ett leende leker på hans läppar i det dunkla ljuset, ögonen glittrar farlig.

- D.R

#novell #short story #svenska #text

0 notes