#egenheter

[idagnyheter]

Rasmus Paludan måste ha rätt att häda | Mattias Svensson

Detta är en text från idag nyheter Ledare. Redaktionen är partipolitiskt obunden med beteckningen obunden moderat. DDet finns onekligen fog för Malmö tingsrätts dom att den missnöje politikern Rasmus Paludans besked är infantilt. Långa haranger om Muhammed och hans mammas förmodade sexliv och egenheter citeras i domen. Att Paludan har många fekala, bestialiska och incestuösa funderingar om…

[goransoderin]

Göran Söderin delar med sig av 5 sätt att utveckla en unik skrivröst

Att utveckla en unik skrivarröst är viktigt för alla författare som vill sticka ut i ett trångt fält. 

Precis som den skicklige författaren Göran Söderin har skapat en distinkt och medryckande stil, är din röst den distinkta tonen och rytmen som gör ditt författarskap igenkännligt och engagerande. 

Här är fem tips som hjälper dig att odla din egen skrivarröst:

1. Skriv autentiskt

Din skrivarröst ska spegla vem du är. 

Istället för att försöka efterlikna stilen hos dina favoritförfattare, fokusera på att uttrycka dina egna tankar, erfarenheter och perspektiv. 

Autenticitet resonerar hos läsarna och hjälper till att bygga en genuin koppling. 

Var uppmärksam på hur du naturligt talar och tänker, och låt det styra ditt skrivande. 

Ju mer du förblir sann mot dig själv, desto mer distinkt och minnesvärd kommer din röst att bli.

2. Experimentera med stil

Experiment är nyckeln till att hitta din unika röst. 

Testa att skriva i olika genrer, använda olika meningsstrukturer eller leka med ton och stämning. 

Genom att utforska olika stilar kan du upptäcka vad som känns mest bekvämt och autentiskt för dig. 

Var inte rädd för att bryta mot konventionella regler - ibland är det de ovanliga egenheter i ditt skrivande som gör att det sticker ut. 

Med tiden kommer dessa experiment att hjälpa dig förfina din röst och utveckla en stil som är unik för dig.

3. Läs brett och kritiskt

Att läsa ett brett utbud av litteratur utsätter dig för olika skrivstilar och röster, som kan informera och inspirera dina egna. 

Det är dock viktigt att läsa kritiskt och vara uppmärksam på vad som fungerar och vad som inte fungerar. 

Analysera de tekniker som andra författare använder för att förmedla sin röst och fundera på hur du kan anpassa dem för att passa din egen stil. 

Genom att förstå de val som andra författare gör kan du bättre förstå dina egna preferenser och styrkor.

4. Öva konsekvent

Liksom alla färdigheter kräver att utveckla en unik skrivröst konsekvent övning. 

Skriv regelbundet och utmana dig själv att utforska nya ämnen, idéer och perspektiv. 

Ju mer du skriver, desto mer kommer din röst att utvecklas och stärkas. 

Avsätt tid varje dag eller vecka för att skriva, även om det bara är för några minuter. 

Denna rutin hjälper dig att bli mer bekväm med din skrivstil och mer säker på att uttrycka din röst.

5. Sök feedback och reflektera

Feedback från andra kan vara ovärderlig för att förfina din skrivarröst. 

Dela ditt arbete med betrodda vänner, mentorer eller skrivargrupper och be om konstruktiv kritik.

Lyssna på vad som resonerar med andra och var de ser din unika röst lysa igenom. 

Ta samtidigt tid att reflektera över ditt eget skrivande.

Vilka delar känns mest sanna för dig? Vad tycker du om att skriva mest? 

Genom att söka feedback och reflektera över ditt eget arbete kan du fortsätta att finslipa din röst och göra den ännu mer distinkt.

Att utveckla en unik skrivarröst är en resa som tar tid, experiment och självreflektion. 

Genom att förbli autentisk, experimentera med stil, läsa brett, öva konsekvent och söka feedback kan du odla en röst som otvetydigt är din – en som engagerar, ger resonans och lämnar en bestående inverkan på dina läsare.

[evigtlivihimlen]

Döden!

DÖDEN! Ingen av oss kommer tyvärr undan döden, den väntar på oss bakom hörnet, och kan dyka upp plötsligt, väldigt ovälkommet. Du kan inte undvika eller hoppa över den. Du kommer att dö.

Hur går det till? Jag har följt flera människor vid livets slut, som en del av min yrkesutövning. Det finns olika sorters dödar; vissa tar sista andetaget med ro, ja, även med ett leende, medans andra gör det i extrem oro och dödsångest. Rent fysiskt så ger hjärtat upp, det blir ett allra sista hjärtslag och därpå ett sista andetag, och blodtillförseln med syre och glukos kan inte nå hjärnan, vars funktioner därför upphör och den fysiska medvetenheten slocknar. Kroppen börjar bli kall och muskler slappnar av, likstelheten kommer senare. Och det märks att det är tomt, något har lämnat denna kropp, ett skal återstår.

Evigheten är lagd i människors hjärtan, det är därför dödens slutgiltighet och att man skulle sluta existera känns orimligt och omöjligt. Och så är det, vi är evighetsvarelser. Frågan är bara om, ur kristen synvinkel "hissen går upp eller ner", var själen tillbringar sin evighet. Själen är alltså personen "du", din personlighet med alla sina egenheter, känslor och tankar. Men, hur vill vi möta döden? Vi kan inte välja när, du kan dö idag eller om 10, 20 kanske 40 år, troligen tidigare som världen ser ut. Tänk så skört livet är, varje sekund måste ditt hjärta slå och du andas ut och in dygnet runt året om, ett litet "error" i systemet bara någon sekund och…

De som mött döden i frid och trygghet, ja närmast längtan har varit varmt troende. De har trott på en person som sagt "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör". Denne Jesus som alltså besegrade själva döden, för att ge evigt liv. Många är de starka och stolta som vid dödsbädden kvider i skräck inför sista hjärtslaget, och många andra har leende omfamnat döden i frid, då de liksom sett sin älskade Jesus stå med öppen famn välkomnande dem till evighetens boningar Ovan där, dit ingen mer smärta når, inga sorger och besvär jagar och mörka moln tynger.

Jag höll handen på en döende kristen. Hon hade långa andningsuppehåll, halvt vid medvetande. Jag bad tyst för henne, plötsligt slår hon upp ögonen och tittar på mig med ett stort leende. Tiden stod stilla och evigheten sänkte sig över rummet, den glädjen och friden hon utstrålade i det ögonblicket glömmer jag aldrig. Hon tog sitt sista andetag, handen blev slapp och kall, hon var inte längre där, döden var besegrad…

[gategods]

7

Ethvert kumlokk er anbefalt å se i sin naturlige omgivelse. Gaten kummen er nedsatt i, asfalten rundt den, de omkringliggende bygningene. Ja, selv nabolagets generelle tilstand og karakter medvirker til kumlokkets særegenhet. Men når det gjelder de alminnelige kumlokk, er det dobbelt så viktig å oppleve det i levende live. Et bilde av et utførlig kumlokk viser tross alt kumlokkets utførlighet. Selv om ingen bilder gjør den egenhendige opplevelsen rettferdighet, er det ikke nødvendig å se det utførlige kumlokket i levende live for å forstå dets særpreg.

Men de i utgangspunktet alminnelige lokkene, derimot, gjør ikke sine særpreg gjeldende i fotografier. De kumlokk som ikke skulle være slående utførlige, kan være like severdige i kraft av sin egenhet og sin beliggenhet. Som del av sin omgivelse, kan det tilsynelatende pregløse kumlokket være vel så severdig som det utførlige. Dermed er det viktigere å se dem i sine naturlige omgivelser.

Jeg er ute i menneskets villmark. Hvor en ikke møter dyr, men maskiner, og hvor det ikke vokser bregner og trær, men søppel og arkitektur. Jeg ser på disse omgivelsene uten å dømme. Jeg godtar dem slik de er, slik de godtar meg som jeg er. De er her av en nødvendighet, den samme nødvendigheten som skaper maurtuer og fuglereder og vepsebol.

Det er her jeg får jeg øye på et lokk, men ikke fordi det stikker seg ut, nei, ganske tvert imot fordi det ligger så sømløst i sine omgivelser at det nærmest er usynlig. Det er hjernens implisitte tendens til gjenkjenning av mønstre, tenker jeg, som nå, etter lang tids opparbeidede inntrykk, har gjort meg oppmerksom på dette kumlokket. På et tidligere av mitt livs mange utviklingstrinn, hadde jeg oversett dette funnet? Blir jeg fordreid over tid, til slutt en annen person?

Betvil alle dine antakelser, men stol alltid på dine instinkter. Mine egne instinkter er formet av min egen erfaring, og denne erfaringen ledet meg til nettopp dette lokket -- så nær å tro på en skjebne jeg kan komme. En som stolt tror på skjebnen, i det minste sin egen, om ikke andres, er Finn Flanør. Slik vikingene trodde, tror også Finn Flanør hans dødstidspunkt er en forutbestemt hendelse. Forutbestemt av hvem?, spør jeg. Forutbestemt av alle de tidligere forutbestemte hendelser, sier han. En ting følger en annen. Forutbestemte hendelser hele veien ned.

Det er derfor Finn Flanør tillater seg å være en aktiv sigarettrøyker når han er ute på lokkjakt, en vane jeg selv har lagt fra meg. Han mener det trigger hans evner som geriljapoet, performance-artist, observatør. Røyker-ånden, den dårlige kondisjonen, og så videre, tar han på kinnet, så lenge han kan følge denne sin adferdsavhengighet, som innebærer både lange turer i det urbane, og samtidig periodisk røyking av Camel blues. Etter å ha drukket blir han melankolsk, og begynner mene det er hans ene glede i livet, å vandre gatelangs om natten, røykende. Den er en overdrivelse, men en overdrivelse pakket omkring en sannhet.

Kanskje er det Karlingen i meg, men jeg tør ikke tro på noen skjebne. Denne hobbyen vi har dedikert vår fritid til, mister noen av sine magiske fasetter om spontaniteten forsvinner. Det å snuble over uforutsette funn, speiler vår øvrige tilværelse. Vi er alle gatevandrere på våre egne måter.

[felskrev]

Kallpressad nötolja #syradegrönsaker #nattkallt #mustigt #doftmarkering #vinegrette #temperera #sovrutiner #argalappen #uteikylan #bismak #surtsaräven #äktenskapsgnabb #ogjortarbete #slutpratat #postit #köksvägen #ordningsvakt #äktenskapsbrytare #egenheter #skinskatteberg #felskrev #svenskhumor #roligt #skoj #skämt #underhållning #humor #skratt https://www.instagram.com/p/CMCGzkBJR33/?igshid=1er0m05j3sz5n

[whitewaterpaper]

SoIF02: Häxjakten [Kapitel 04-06].

Sagan om Isfolket. Bok 2: "Häxjakten" av Margit Sandemo. Delmål (fram till och med kapitel 6).

En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

Med endast 6 bokmärken detta delmål tror jag det här klockar in som de kapitel jag haft minst att anteckna om. Kanske beror det på att jag upplever hela intrigen med mötet mellan Silje och Charlotte som aningen naivistiskt? Bitvis påminner texten nästan om en tonårsroman. Och jag tycker helt enkelt att det går lite för enkelt för Silje att få över Charlotte och friherrinnan på sin sida.

Och om man räknat med något storartat när det gällde Benedikt/Abelone-intrigen så blev man nog aningen besviken här. Med ett par snabba penndrag har Abelone kastats ut från gården, och storyn får vi anta, utan mer än att friherrinnan redan tycker illa om henne.

»Och ... tänk inte mera på denna Abelone, jag känner henne från fester här i Trondheim förr i tiden. En förskräcklig högfärdsblåsa från borgarståndet.«

Nu misstänker jag att Abelone är av den typ som gärna framställer sig lite förmer, här till och med över sitt samhällsstånd. Dvs i och med att hon har pengar så imiterar och beter hon sig som om hon var adlig/medlem av aristokratin. Och det där med att ”klä sig över sitt stånd” sågs inte med blida ögon av någon utan var snarare en källa till misstanke. Så Abelone kan mycket väl vara någon som har ögonen på sig. Så just biten är kanske inte så orealistisk som man skulle kunna tro.

Något jag gillar (över lag) är att Sandemo beskriver Sol som lite av en tveeggad karaktär. Dels verkar hon fruktansvärt lojal mot de sina, som Silje och Tengel som fostrar henne, och dels skyr hon inga medel när det gäller att försvara dem. Nu är det lätt att glömma sols ringa ålder, och det faktum att hon (enl Tengel iaf) medvetet tar livet av två personer som avser råna Charlotte kan kanske än så länge tillskrivas ett barns tanklöshet. Att Sol än inte nått den ålder så hon till fullo förstår Silje anmärker ju på att Sols ”egenhet” är något som växt fram, så möjligen kommer förståelsen med åldern och allt eftersom hon lär sig kontrollera sina krafter. Och sedan skall det givetvis inte förnekas att Hanna med all säkerhet haft ett visst ont inflytande — återstår att se om Silje och Tengel kan tämja henne.

Tengel avslöjar att han faktiskt försökte avbryta graviditeten när Silje väntade Liv, och han går (givetvis) fortfarande i tankar om att avbryta den här. Silje höll ju trots allt på att stryka med sist, och denna gång har de inte Hanna till hjälp heller. Sol, som säkerligen i alla fall delvis delar samma gåva av försyn med Hanna, stoppar honom dock. Om än att Tengel heller inte vill att Silje går ned sig på grund av ett framkallat missfall.

Hon har med all säkerhet blivit instruerad av Hanna med att den näste stora av ätten kommer födas av Silje. Jag kommer se fram emot att se hur Sol utvecklas och i vilken utsträckning som Sol kommer vara den döda Hannas marionett. Och i vilken riktning Sol kommer utveckla sig.

»Han kunde inte belasta Silje med ett missfall, som säkerligen skulle tappa henne på de krafter och den livsglädje hon nu så väl behövde. Han fick vänta, tills de kom fram. Försöka övertala henne d��. Även om han visste, att det inte skulle lyckas honom…«

På det hela taget händer det en hel del i den här kapitlen, om än att allt inte är superintressant och att Silje har en lite för stor tur med Charlotte. Men åter igen får hon och Tengel chansen att sätta bo, och Charlotte överlåter till och med ett hus till dem med arbetsuppgifter på den gård de flyttar till. Denna gång så har man flyttat så långt från Trondheim att Isfolket, Tengel den onde och pakten med Satan inte ens är en skröna man berättar för barnen. Tengels utseende lär fortfarande väcka viss misstänksamhet, men antagligen kommer den lilla familjen kunna andas ut och hitta in i vardagen igen, i alla fall tills det är dags för Silje att föda.

Vem vet. Hanna har kanske förberett Sol för det med. Och om det är rätt barn, kanske Sol inte blivit instruerad till att Silje skall överleva.

Och den där allén kommer säkert få viss betydelse. Träd lever länge och om Tengel på något vis knyter en skyddsbesvärjelse och länkar träd och människa ihop då kan de komma att påverka storyn här och där. Intressant minst sagt.

Källor:

Häxjakten (Sagan om Isfolket, #2) by Margit Sandemo.

Hitta ett bibliotek - Axiell Media.

Biblio | Axiell Media.

Ståndssamhället: Att veta sin plats [Populär Historia].

[zitazoosvenska]

Frukost, arbete och massa roligt det är dagens göror. Att komma tillbaka efter en tids dåligt mående (inflammation i rygg, axlar och höger arm) så har jag varit hemma mestadels. Utom sista dagarna då jag varit och medverkat på WorkSpace Sweden 2020 konferansen.

Det var den nyttigaste 2 dagar jag utfört på många år. Att inse vad jag är, vem jag är och vad jag kan det va nyttigt.

Men mest av allt att inse att alla dessa rättegångar, Familjeterapi (kommunen tvingar oss att gå på för att överhuvudtaget få träffa barnen) har jag stickat världens finaste offerkofta.

NU har jag tagit av mig den och i förrgår brände jag den på ett stort fint bål.

NU BÖRJAR ARBETET PÅ RIKTIGT. Det jag brinner för att hjälpa andra att få vara sig själva i det format dom själva väljer, att sen ta detta ut till en värld i synlighet, egenhet och få dessa fina människor att må bra. Det är mig absolut viktigast.

MEN i allt detta även jobba för dom barn som är LVUsatta som flyttas runt inte bara 1 gång utan ofta ända upp till 4 gånger per år TYCK vad du vill men å här ser statistiken ut.

Dessa barn växer upp utan en trygg tillvara där dom inte kan rota sig. Deras föräldrar kan absolut inget göra för då blir barnen straffade,

DETTA är en verklighet som många med mig lever i NU ÄR DET DAGS att jag berättar, ger styrka och delar det alla behöver mest med eller utan för den värde.

Den styrka jag besitter att alltid fortsätta trots stunder som är så jobbiga. Dom är tillåtna bara vi tar ett steg till och gör det vi tror på. DU ROCKAR och det finns ingen som kan säja annat, så ta steget dit du vill då kan du känna lugn och ny steg in i framtiden! Resan jag gjort det senaste året i en värld av oförståligt "Hur kan man bara utsätta barn för detta" Är en lärdom jag alltid bär med mig i allt jag gör. Denna lärdom är urviktig den är grunden till vad jag är idag, tror på och arbetar för. Men utan människor som Christer Nagual Johansson skulle jag inte kunna så mycket, inte ha den styrkan att orka göra mer, fortsätta osv. Jag delar i dag liknande öde som min fina vän. För dig och din familj och min egen och alla ni där ute som sitter i samma sits gör jag det jag gör, Ordet får inte bli tyst vi måste få en debatt som är smfri, ren och enkel. Det kan vi bara om vi utbildar oss och blir starka. Att synas då vi inte vågar är super viktigt ovavsätt vad. jag tänker så här om jag inte får vara mamma IRL då blir jag sveriges kanske världens största INTERNET mamma med allt där till. Allt det där man skulle göra med sina barn som man inte gör för man inte får.

MEN igen så är det viktigt att arbeta, få energi och tillåta sig att må bra. För då orkar du mer. Jag ställer dessa frågor till mig själv varje morgon

1 om barnen kommer hem efter myndighetsålder vad behöver jag göra för att kuna ge dom allt då

2 om jag inte finns då vad behöver jag göra för att lämna efter ett arv som dom faktiskt kan ha nytta då

Detta är viktiga frågor för dom ger en planering, framtid och tro på att alltid orkan att gå vidare..

Försök du med så kan du komma långt. Tack även till !Arw Dahlström min fina man och barnens pappa för att du alltid finns Till Anna Jois Världens finaste artist och business kompis och attid gladast i världen. Till Jeanette Carleson för att du alltid tror på mig och alltid påminer att jag skall hämta nya energier du rockar alltid bäst. Till er alla som följer mig och fäljt mig länge och alla er nya NI ROCKAR BÄST tack utan er kan jag inte synas, höras osv. Ny behöves glöm inte det!

[nettypeter]

Söndagen 3 november

Dags igen för några betraktelser från de gångna dygnen. Åretjejerna är åter  hemma i Jämtland och hustrun och redaktören kan nu ägna sig helhjärtat åt varandra och vännerna i Trivselgolf. Nu har några av Manuels oktoberförsörjare bytts ut mot betydligt fler penningstarka golfare från alla hörn i vårt nordliga hemland. Tungomålen är många men dessbättre i flertalet fall begripliga. Vi ser fram emot en upplevelserik november med varierande utbud och upptåg.

Redaktören och Netty hade en lång, tuff och ansträngande fredag. Först tur och retur Malaga (c:a 40 mil) med Mr P. som chaufför, därefter lite nödvändiga kompletterande inköp för tapasätande på balkongen och slutligen 18 håls golf i 28-gradig värme. Vi orkade knappt laga och intaga fredagsmiddagen innan sömnen infann sig. Skall sanningen fram slocknade redaktören bara några sekunder efter att han diskat och sjunkit ner i TV-fåtöljen.

Väckarklockan ringde tidigt på lördagsmorgonen. En ny 18-hålare startade redan vid 0830-tiden. Netty spelade med Anita och Monica och redaktören med deras respektive Kai och Bengt, alla boende i skånska Dalby, om nu någon skulle undra var denna världsmetropol ät belägen. Anita passade på att lägga ytterligare ett år till sina tidigare relativt fåtaliga. Hon firades senare på kvällen på lämplig lokal av en utökad skånsk kontingent förstärkt med två Johannebergare.

Det blåste halv storm hela lördagen. Trots detta lyckades Netty skjuta en 39-poängsrunda bl.a. innehållande två birdies och några par. Många både beundrade och förundrades över resultatet. Hennes egen, något förenklade förklaring, var att hon inte spelade i samma boll som redaktören och därmed slapp de pedagogiska och uppmuntrande råd denne golfguru gratis brukar utdela. För fullständighetens skull skall sägas att såväl Anita som Monica spelade klart godkända rundor.

Redaktörens resultat var denna gång något blygsammare än hustruns men en liten höjning av handicapet skadar inte inför kommande veckors tävlingar. Däremot spelade Bengt som vanligt utmärkt och gick på sitt handicap. Kais resultat var i paritet med redaktörens, dvs nästan godkänt. Han hade dock en liten egenhet under rundan, nämligen att med ett barns förtjusning besöka ett antal sandlådor utefter banan. Diverse svårtydda ljud utstöttes dels när han förpassade bollen och sig själv ner i sanden dels när han med viss möda tog sig ur dessa finkorniga gropar. 

Före fredagskvällens middag på irländska restaurang Mc Gowan intogs några välsmakande drycker på strandrestaurangen Espigon. Vi såg oss nödgade att göra en liten halvhalt under den blåsiga promenaden mot slutmålet och sjunga och skåla för födelsedagsbarnet Anita. Kai, som är en entusiastisk hönsuppfödare, hamnade som sig bör bredvid sin hustru Anita men blev också omgiven av sällskapets övriga fyra kvinnor. Han trivdes som tocken (= skånska för tupp) i hönsgården. Normalt dricker Kai enbart öl men under rådande omständigheter överraskade han oss alla och fann sig föranlåten att visa sin sociala kompetens genom att inmundiga ett glas rödvin. Undrar om vi får uppleva en sådan helomvändning igen.

Ha det bra. Det blir väl några nya rader om några dagar.

[kvinnosakens-blog]

Friheten utan könsnormer

Barn som växte upp under 70- och 80-talet och delvis under 90-talet levde i en värld av relativ frihet från könsnormer. Systrar ärvde sina bröders kläder, modet för tonårsflickor inbegrep praktiska hängselbyxor, pösiga byxor med stora fickor och plats för rörlighet, enkla t-shirts och tröjor, jackor som gav utrymme för lek och som gav värme. Leksaker som Lego baserades i idén att även flickor gillar att bygga och konstruera, och det fanns ännu inget “flicklego” eller “pojklego”. Skillnaderna var någorlunda utjämnade och även där det fanns skillnader i stil och ideal mellan pojkar och flickor så innebar dessa inte att flickors rörlighet begränsades, att de skulle se ut som “små vuxna”, att de skulle göra sig “sexiga” och sexualiserades, eller att de skulle utradera alla skillnader och egenheter hos sig själva med smink.

Spola framåt till 2010-talet och förändringen som har skett är både drastisk och katastrofal. Kända flickor och tonårstjejer kläs upp som små vuxna kvinna enligt patriarkala ideal: mängder av smink, sexualiserade poser, små, opraktiska och obekväma kläder, höga klackar. Den manliga, patriarkala och sexualiserande blicken ligger tung på tonårstjejerna. På Instagram lägger både kända och helt vanliga flickor upp bilder med plutande halvöppna munnar, halvt blottade bröst, “sexiga” poser där magen dras in och brösten och höfterna ut. Någon gång under 00-talet började dockor plötsligt förvandlas allt mer; sminket blev tyngre, proportionerna märkligare, fokuset vid stil och yttre attribut allt viktigare. Samtidigt konsumerar allt fler och allt yngre pojkar allt mer porr, en garanti för en negativ och dålig kvinnosyn och en förstärkt maskulinitet där våld och dominans är grundläggande.

Nya generationer kan säga hur mycket de vill att de är generationen som kommer att “krossa könsbinären”, “destroy gender”. Det är ändå inte vad de gör. Könsnormer, genus, “gender” är inte något att leka med, något att bygga sin identitet på. Det var självklart för tidigare generationer; minns ni den upprörda diskussionen kring begrepp som “pojkflicka” under 90-talet, där unga tjejer och kvinnor bestämt sa ifrån om att de skulle vara “pojkiga” bara för att de klädde sig i praktiska kläder i dova färger och gillade att leka i skogen? Idag gör man tvärtom. Tjejer som inte vill spela med i femininitetens institution är inte bara “pojkflickor” - de är kanske till och med riktiga pojkar, eller “icke-binära” med lutning åt pojk-identiteten. Inte på många årtionden har könsnormerna och genussystemet av “femininitet” och “maskulinitet” varit starkare än idag, och det kommer både från mainstreamhållet - modeindustrin, sminkindustrin, filmvärlden, porrindustrin - och från de fåror av feminismen och andra politiska inriktningar som påstår sig vara progressiva och omvälvande - queerfeminismen, liberalfeminismen, transaktivismen, en stor del av den västerländska vänstern - men som i själva verket bara bidrar till att cementera könsnormer som något som bör bestå och något som faktiskt har inneboende och naturligt med kön att göra.

Vi åkallar den lilla flickan i hängselbyxor som lekte i skogen och visste att hon var en flicka. Vi åkallar tjejerna som skrattade när de kallades “pojkflickor” och svarade att de bara var tjejer, som gjorde som de ville. Vi åkallar övertygelsen om att ingen människa kan definieras, innefattas och begränsas av patriarkatets könsnormer. Vi åkallar friheten att få vara barn, att få vara flicka, att få vara pojke, utan att tvingas på vuxenvärldens ideal, utan att sexualiseras eller lära sig att sexualisera sig själv, utan att läras in i den patriarkala maktdynamiken av kvinnlig underkastelse och manlig dominans. Vi drömmer om en frihet för barn, för vuxna. Vi drömmer om en värld där flickor får vara barn och ha sin rörlighet, sin möjlighet att leka, sin frihet; friheten i att inte vara ständigt betraktad och bedömd, i att inte behöva spela upp femininitetens roll, att inte påtvingas porrkulturens ideal. Låt oss andas. Låt oss gemensamt krossa könsnormerna och säga ifrån. Det vi lever i idag är förnedrande för oss alla, men allra mest för oss kvinnor och de flickor som tvingas att växa upp i det som gör oss mindre än vi är. Vi är inga smycken, inga objekt, och vi kan inte tillåta att flickor får lära sig att de är det eller att det ger dem någon som helst makt. Syftet med könsnormer är att göra kvinnor maktlösa. Låt oss springa i skogen i våra härliga hängselbyxor istället, i kvinnlig styrka och frihet.

[anneipraksis2019]

Litt om kildekritikk

I løpet av de ukene jeg har vært i praksis, merker jeg at jeg har blitt mer kritisk til helsepåstander som står i media. Det er fordi det er påstander i media, som kommer med og uten kilder til det som blir sagt og jeg er en av de som gjerne vil klikke meg videre for å lese mer om det som har stått i den ene artikkelen faktisk stemmer. Hvis det ikke henvises til noen kilde eller forskningsartikkel, har jeg begynt å søke etter forskningsartikkelen for å sjekke om påstanden faktisk er sann.

 Når man leser en artikkel i en avis eller et blad, som handler om enn eller annen påstand om helse eller noe annet, så still disse to spørsmålene:

1. Hvem er kilden?

2. Hvor troverdig er det som sies akkurat her?

  Man skiller mellom kilden (avsenderen) og kildematerialet (det som formidles)

Videre, kan det nevnes det fire verdier som ofte er kriterier for å vurdere kildens kvalitet og relevans:

-       Troverdighet: er kilden til å stole på?

-       Objektivitet: er kilden nøytral?

-       Nøyaktighet: finner du spor etter juks eller slurv?

-       Egenhet: finner du svarene du trenger?

 Et eksempel på å være kildekritisk, er dette om att kaffe kan redusere risikoen for diabetes type 2. Her var det ingen kilde til påstanden, så om påstanden er sann, vites ikke og da må man ty til Google, og på Google kan man komme over mye rart. I den samme artikkelen er det også mange påstander som handler om hva kaffe forebygger, men om alt det som står i den artikkelen er sant, for du bestemme deg for selv.

Så om kaffe faktisk kan redusere risikoen for diabetes type 2, vet jeg ikke, det kan hende, men jeg antar at det er en god del folk som hadde slukt den påstanden raskt. Jeg lar tvilen komme til gode.

Ja, kaffe er god, men i dette eksempelet om kaffe, tror jeg at det kommer an på hvilken type kaffe man drikker, enten vanlig svart kaffe og espressobaserte drinker med masse melk og sirup, og for all del, må man ikke glemme at noen vil ha krem på toppen.

 Det er lett å ta ting for god fisk når man leser om ting i media som handler om hva man skal gjøre for helsa. Vær derfor kritisk til det som kommer ut, for en dag er gulrot sunt og en annen dag er gulrot ikke sunt.

-Anne

Kilde: https://snl.no/kildekritikk

[photofabulicious]

🫃Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera här på Instagram senaste tiden. Faktum att jag är tjockare än någonsin spelar garanterat en stor roll. Inte nog med att jag är tjock och mår dåligt över det, jag får dessutom mindre likes än när jag är smalare, vilket gör det hela ännu värre. Hahaha. Därför är det helt klart bäst att inte lägga upp något alls. 🐵Det är inte som att jag älskar att ta selfies… Att jag började lägga upp selfies från första början berodde på att jag försökte älska mig själv mer. Att tvinga lägga ut bilder på mig själv för och acceptera mitt utseende. Eller åtminstone lära mig leva med apan jag ser i spegeln varje dag. Det är en sorts av kbt-terapi. 😬Har aldrig utrett om jag har BDD (Body Dysmorphic Disorder) för det är självklart. Och det är vardagsmat för folk som har någon sort av ätstörning eller är ”annorlunda” på något sätt (typ adopterade och gays). 💪Nu är det inte speciellt synd om mig. Det här är inget jag lider av! Jag har accepterat mitt öde och utseende för länge sen. Däremot kanske jag inte vill se mig själv varje dag i trötta selfies på Instagram nu när jag ser ut som en degklump.😂 ❓Varför skriver jag ens om det här undrar många? Jo, mest pga att inga andra skriver om det här. Speciellt inte män. Och jag själv hade älskat att läsa om andra som delade med sig av sina ”mentala egenheter”. …… 🗣️Imorgon ska jag iaf göra en gastroskopi. Inte mysigt. Körde utan bedövning förra gången men det är helt uteslutet nu. Haha. Har inga förhoppningar på att de ska hitta något fel, utan är beredd på att leva med magproblem livet ut. ….. ⚽️Vem har kunnat undvika att Fotbolls-VM pågår i Qatar? Ingen. Men jag bojkottar spektaklet helt och hållet. Inte för att det är speciellt svårt för mig. Haha. Avskyr fotboll. Men till och med jag brukar titta på fotboll när det är stora mästerskap. Ibland behöver man dock ta ställning. Som nu. Sportwashing och korruption är så jävla utbrett att jag mår illa. Se bara vart alla stora idrottsevenemang (OS, fotbolls-vm, friidrotts-vm) hållits de senaste 20 åren… Mest viktiga för mig är att följa revolutionen i Iran just nu. Snälla låt frihet, jämlikhet och demokrati få vinna en gång livet!💔✊🇮🇷 (på/i Kungsholmen, Stockholms Län, Sweden) https://www.instagram.com/p/ClT4tmAsrcf/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[enekorre]

Things that are considered normal in USA but weird in the rest of the world

[viktorfredriksson]

Bioupplevelsen är tillbaka! – »Dune«, »Free Guy« och »No Time to Die«

Med hävda restriktioner är det många förlorade biotimmar som ska återerövras. De senaste veckorna har jag startat kampen. Jag är redan nyfrälst. 

»Dune«

»Dune« var troligtvis min mest efterlängtade film på flera år. Berättelsen bygger på Frank Herberts klassiska sci-fi-roman från 1965. Efter en misslyckad 80-talsfilmatisering av galningen/geniet David Lynch, en ännu mer misslyckad filmatisering (se dokumentären »Jodorowsky’s Dune«) av den ännu större galningen/geniet Alejandro Jodorowsky har berättelsen konstaterats vara ofilmatiserbar. Men inte om du frågar Denis Villeneuve, den moderna Hollywoods okrönte sci-fi-mästare – som tlll och med lyckades skaka fram en »Blade Runner«-uppföljare med äran i behåll.

Och det går inte att nog understryka de storslagna ambitioner som Villeneuve tar med sig in i »Dune«. Han tar sin mytologi på största allvar och har sagt att att se »Dune« på sin tv är som att köra motorbåt i sitt badkar. Det må låta pompöst men han rätt: »Dune« placerar sig i samma kategori som »Interstellar«, »Mad Max: Fury Road«, »Gravity« m.fl. – grandiosa bioupplevelser som krymper exponentiellt hemma i tv-soffan. Hans Zimmer tackade nej till att komponera musiken till Christopher Nolas »Tenet« på grund av sin beundran till Frank Herberts roman, och än en gång överträffar han sig själv med ett score som är lika delar pampigt som poetiskt.

Själva berättelsen klingar bekant. Eller vad sägs om ett galaktiskt imperium, den »utvalde« hjälten och en dyrbar, mystisk råvara – mäktigare än något annat i universum. George Lucas har tveklöst mycket att tacka Frank Herbert för, likaså J. K. Rowling och George R. R. Martin. Filmen skildrar endast första halvan av boken och berättelsen tillåts växa fram organiskt genom sömlös exposition (likt »Game of Thrones« är det många hus, områden, familjer och andra egenheter som kräver förklaring). Filmen slutar mitt i boken men lyckas likväl undvika den antiklimaktiska fällan. Därtill är ensemblen minst sagt övertygande med karaktärsskådespelare som Javier Bardem och Charlotte Rampling i miniroller. Inspelningen av del två startar först när den har fått grönt ljus, så se till att ta er till biografen (helst på IMAX om möjligt). Årets bästa film hittills.

»Free Guy«

Ryan Reynolds spelar Guy som lever ett inrutat liv som banktjänsteman i staden Free World. I själva verket är Guy, utan sig egen vetskap, en bakgrundskaraktär i det omåttligt populära fiktiva tv-spelet Free City, ett s.k. open world-spel i stil med Grand Theft Auto där spelare tillåts att agera ut sina våldsamma fantasier. När Guy träffar och fattar tycke för spelkaraktären Molotov Girl (spelad av Killing Eve-stjärnan Jodie Comer) börjar han långsamt fatta egna beslut och därmed avvika från sin programmerade tillvaro. Verklighetens Molotov Girl heter Millie och har tillsammans med programmeraren Keys utvecklat spelets källkod som sedan stulits av storhetsvannsinniga Antwan (Taika Waititi), ägaren till bolaget som utgett Free City.  

Filmens främsta styrka är hur den sömlöst väver ihop två intriger: dels Guys inre resa mot frihet (som utspelar sig i tv-spelet), dels jakten på den stulna källkoden (som utspelar sig både i spelet och i den »riktiga« världen) och därmed upprättelse. Den fria viljan (och bristen på sådan) och senkapitalistisk kritik är två tematiska grogrunder som tidigare har skildrats otaliga gånger och med större pregnans. Styrkan i »Free Guy« är snarare hur den lekfullt integrerar dessa båda aspekter samt förpackar det i ett underhållande blockbuster-format. Personligen var jag aldrig en anhängare av »Deadpool« eller den ström av hippt självreflexiva metafilmer som följde, och även om man anar samma sort av självgodhet i »Free Guy« finns det en smittsam skaparglädje och ett pulserande hjärta som gör filmen till ett oväntat medryckande spektakel.

»No Time to Die«

Daniel Craigs sista film som allas vår favoritagent tar vid där »Spectre« slutade och i klassiskt manér möter vi en pensionerad Bond som, när det kommer till kritan, inte kan slita sig från hetluften. Denna gång hotas världen av ett avancerat biologiskt vapen med virusliknande spridning. 

Cary Fukunaga (skaparen av första säsongen av »True Detective«), Linus Sandgren (svenska stjärnfotografen till »La La Land« och »First Man«) och Hans Zimmer – det är minst sagt tunga namn bakom rodret, men den kreativa kontrollen är alltid begränsad när det gäller James Bond, precis som alla andra dyrbara varumärken. Resultatet är en mycket välgjord film – den visuellt vackraste hittills i konkurrens med »Skyfall« – utan större toppar eller dalar.  Även om målbilden tycks vara en mer klassisk Bond-film (»skakad men inte rörd« lyder beställningen) saknas det viss finess och glamour, och Rami Maleks dunkla skurkmotiv tar lite (men ändå inte) udden av en annars mycket kraftfull final. 

Som med alla genomarbetade hantverk är det enklare att sätta fingret på vad som saknas än på filmens styrkor. Att filmen lyckas engagera under hela sin långa speltid (2h 43 min) är trots allt ett gott betyg i sig. Framför allt är filmen ett värdigt avslut på, och ytterligare ett bevis på, den cinematiska förvandling franchisen har gjort med Daniel Craig. Låt oss se vad nästa kapitel har att erbjuda. 

[whitewaterpaper]

Legend of The Seeker: Bound [S02E14]

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ser om Legend of the Seeker med @kulturdasset. Läs kulturdassets omdöme om avsnittet här.

Jag misstänker att i boken så går det kanske inte fullt så här fort innan Nicci trillar av The Keepers VIP-transport till evigheten. För visst känns det lite förhastat att låta henne återgå till de levandes värld i förra avsnittet bara för att bokstavligen knuffas ned i avträdet här? Det är ju givetvis en följd av seriens envishet att hålla fast vid avslutande avsnitt. Det ger helt enkelt inte plats för längre storylines om de inte berättas av sig själv mellan avsnitten.

Det här avsnittet har annars en rätt bra story, och nu som för det mesta är det någon annan än Richard som står för de intressanta delarna. Dels uppskattar jag den här mer handfasta inblicken i Kahlans förflutna men än mer intressant är det kanske att få en inblick i vad som formade Nicci till den hon är. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker om den fortsatta bilden av prelaten som en självförhärligande religiös fanatiker.

Det ligger givetvis något i Niccis antydningar om att Richard blir lite för snabbt distraherad av annat än den viktigare uppgiften att hitta tårarnas sten. Här och där (speciellt under första säsongen) känns det ju lite som att Richard gör vad som helst utan den uppgift han är tilldelad att fylla. Även Cara har tidigare i säsongen uttryckt viss frustration i samma håll. Därmed inte sagt att hon gör rätt som låter sig bli på-pucklad bara för att straffa Richard genom att detta även skadar Kahlan.

Nicci framhåller våldtäkten(-a) i fängelset och prelatens reaktion efteråt som drivmotorn till att hon gick från ljuset till mörkret. Kan man då inte ifrågasätta hennes beslut att inte bara tvinga på Kahlan den här bindingsförtrollningen men dessutom straffa Kahlan för Richards beteende?

Mötet mellan Kahlan och hennes far är också intressant, speciellt sedan det gått 15 år sedan sist (antar att hon undvikit honom sedan ljusets systrar ”räddade dem” och tog dem till Thandor) och att Fredrick Amnell faktiskt kände igen henne. Något säger mig att Fredrick följt sina döttrar på avstånd. Det är också intressant hur man på avsnittets begränsade tidsomfång lyckas ändra dynamiken dem emellan på ett snyggt sätt.

En av den andra säsongens återkommande detaljer är hur Cara och Kahlan liksom försöker imponera på varandra med varandras egenheter. Här försöker Cara, och lyckas säkerligen bättre än vad Kahlan tillåter synas, gjuta lite olja på vattnet genom att påminna Kahlan att hon själv faktiskt hade fel om sin far. Jag har sagt det förr, och säger det igen: Caras utveckling genom säsongen är en av de sker som för den överlägsen seriens första.

Richard lyckas iaf sätta små griller i huvudet på Nicci, och innan det här avsnittet är slut så skall hon kliva av the Keepers lag och börja arbeta för sig själv. Jag kan bara spekulera i att det är startskottet till en större intrig, för minns jag inte fel så läste jag någonstans att i böckerna så utvecklades Nicci till en av Richards rådgivare.

Och när vi ändå håller på att spekulera, hur många daccras släpar systrarna runt på? Är de liksom Percy Jacksons ”Tidvattenvåg” så designade att de alltid återvänder till ägaren så småningom? Och har mörkrets systrar oändlig tillgång till dem trots utbrytningen från ljusets systrar?

Fredrick Amnell skiljs så i slutet på avsnittet med en kunskap som vi andra haft ett tag nu: bekännarna är oftast något mer än bara bekännare om man vågar att skrapa lite på ytan.

[orsakullan]

Jag tror alla andra…

Jag tror alla andra…

Jag kör en bloggutmaning i juni. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om. Tycker att jag är knäpp som har en hobby som inkluderar porslin. Att alla andra nog undrar över varför? Det får alla andra undra, vi har ju alla våra egenheter.